’’Pengar ja, för det kom en kille för någon vecka sedan och berättade att du jobbade, att du gav mig pengar för att överleva. Stämmer det?’’ Jag gissade på att killen var Justin.

’’Jag gör det för din och mammas skull.’’

’’När kan jag åka hem igen då? När får jag träffa dig? Och när får jag träffa mamma? Det bara gi…-’’

’’Mamma? Är inte hon med dig?’’ Jag kände paniken stiga. Hon snyftade till och grät lite till.

’’N-nej. De separerade oss två för hon var för sjuk och… H-hon dog tre dagar efter du försvann, Bethany.’’

’’Bra jobbat idag, Abby.’’ Sa Diego med ett leende medan han följde mig ut mot parkeringen. Jag nickade.

’’Tack.’’ Mumlade jag fram och tittade neutralt på honom. ’’Är det lönt att fråga hur du mår?’’

’’Jag tror du redan vet svaret, så nej.’’ Jag öppnade bildörren och vände mig försiktigt mot honom.

’’Ännu en gång, jag beklagar verkligen Abigail.’’ Han rörde vid min överarm och kollade medlidande på mig. Jag nickade bara då det inte fanns något att säga.

’’Är det okej mellan dig och Justin förresten?’’ Han såg osäkert på mig. Det var tre veckor sedan Justin kom hem. Tre veckor sedan min mamma dog. Tre veckor sedan allting bara rasade för mig. Och tre veckor sedan jag åtminstone kunde leva utan att jämt oroa mig eller känna mig tom, då jag trodde att jag hade Justin vid min sidan. Men nu… Inte längre. Dock är en del av det mitt fel. Men jag är glad över mina beslut, som att hålla mig undan från Justin. Att se honom nu skulle vara hjärtkrossande. 

’’Jag har inte sätt honom sedan…- Nej, ingenting är riktigt som det ska.’’ Jag pressade ihop mina läppar och höll hårt om ovansidan på bildörren.

’’Antagligen pågrund av hans uppdrag. Han kommer hem idag, när som helst faktiskt.’’ Diego harklade sig.

’’Jag vill inte första din dag - då jag förstår att du kanske inte vill träffa honom - men, du har ett möte i kväll med Peter på hans kontor och med, din mentor.’’ Han drog en hand genom sitt bruna hår.

’’Med mentor menar du’’ han tog snabbt mitt slutliga ord ur munnen på mig ’’Justin.’’ Nickade han.

’’Men… Jag har saker att göra så… Det är nog bäst att jag går. Jag hoppas vi ses igen.’’ Han log och vände på hälen och började gå, men hann inte långt förns jag stoppade honom.

’’Hoppas?’’ Jag blev förvirrad. Han log charmigt och tog ett kliv mot mig.

’’Detta var din sista dag Abigail. Nu är det dags för dig att börja jobba på riktigt, det betyder att du kommer flytta från Chicago.’’ Han lade huvudet på sned.

’’Åh… Jag hade glömt bort det. Ja… Jag antar, att vi kanske inte ses lika ofta då?’’ Jag suckade och han skakade på huvudet som svar. Jag lade mina armar om hans nacke och kramade honom försiktigt innan hans armar funnit sig runt min midja.

’’Tack, för allt.’’

’’Är du redo Abigail?’’ Tori ropade från undervåningen med en lugn ton. Hon visste om vad som hänt, precis som Justin och företagsägaren - chefen - Peter Stone. Och hon hade förklarat att det var för mitt egna bästa att inte veta om det. Men nu blev det som det blev, och jag orkade inte gå runt och vara arg på någon som tog hand om mig och lät mig bo i ens hus. Så jag - försökte - släppa det, så gott jag kunde. Dock låg det och tryckte i bakhuvudet mer eller mindre hela tiden.

’’Ja, jag kommer!’’ Ropade jag tillbaks medan jag stod och speglade mig i den svarta kortklänningen som tight satt om min kropp. Hur mycket jag än ville styra min klädsel så fanns det ingen chans att jag fick göra det. Klänningen skickades i Justins namn, så det var mer eller mindre hans val av klänningens färg och längd. Han visste vad jag tyckte om alldeles för korta kläder, och ändå fortsatte han att välja kläder jag avskydde. Först var jag chockad, för det var bara ett möte, ett simpelt möte med Justin och Peter. Sedan öppnade jag den lilla lappen som hängde med där det stod att det blivit ändrade planer. Vi skulle byta mötes plats till en finrestaurang en bit in i stan. Jag pressade ihop läpparna då jag försökte smeta ut det jordgubbsröda läppstiftet till en jämnare mängd, smackade ljudlöst, kammade håret med fingrarna och försvann ut ur mitt sovrum och vidare ner.

’’Den sitter… Perfekt på dig, Abby.’’ Hon log stolt åt hur klänningens resultat blivit och ledde mig ut till hallen medan hon hjälpte mig sätta på skinnjackan.

’’Ha det bra nu, och uppför dig Abigail… Det är Peter Stone du ska träffa.’’ Hon såg mer strikt på mig nu innan jag gled ut genom ytterdörren och gick bort mot den stora grinden för att kliva in i en svart bil som precis enligt lappen skulle vänta på mig klockan 7. Inte en sekund för sen var den. 

’’Mrs Pott.’’ Chauffören log vänligt mot mig och nickade artigt. Jag tvingade fram ett leende och korsade mitt högra ben över det vänstra i baksätet. Sedan körde han iväg.

’’Tack för skjutsen…’’ Jag pausade mitt i meningen och funderade om han talat om sitt namn för mig någon gång under färden. Dock fanns det inget på minnet.

’’Rafael.’’ Han log. Ingenting som klickade, så jag antog att det inte var någonting han nämnt.

’’Rafael. Tack.’’ Nickade jag och klev ur bilen med honom som höll dörren öppen för mig. 

’’Det är mitt jobb, Mrs Pott.’’ Nickade han och log lika vänligt som innan. Trots att jag var förstörd, krossade i tusen bitar, splittrad, så kunde jag fortfarande vara vänlig. Det fanns ingenting som kunde ändra på det, för jag ville att folk skulle se min uppskattning. Dock finns det undantag för människor som behandlar mig illa eller bara beter sig illa i mitt sällskap. De får vad de ger. Och det kanske är mer vad jag blivit. Och ja, kanske hade jag fel när jag påstår att ingenting kan få mig att ändra min vänlighet. För jag såg det i mig själv, hur ett svart hål sög in allt det goda i mig. Allt som någonsin hållit mig mänsklig. Jag gick min väg på den röda mattan utanför restaurangen Plaza Majoure. En fyrstjärnig restaurang. En man i svart fin kostym öppnade glassdörren för mig och lät mig stiga in med ett leende. Jag kände mig lite vilse till lede. Då jag egentligen inte visste vad som skulle ske i kväll. Mer än att det var ett väldigt viktigt möte.

’’Trevligt att träffas, Mrs Pott.’’ En röst jag mycket väl kände igen viskade i mitt öra medan personens händer fattat tag om mina höfter.

’’Bara för att jag har på mig klänningen du valde och ska sitta på en trist restaurang med dig och Peter så betyder det inte att du har all rätt i världen att tala med mig.’’ Jag puttade bort hans händer diskret och gick min väg mot bordet som var vårt, där Peter nyligen fått syn på mig och viftade försiktigt med sin hand emot mig att komma. Jag gjorde precis som han ville då det inte funnits något annat att göra och slog mig ner vid bordet.

’’Abigail Pott. Trevligt att äntligen få träffas, jag har fått höra en massa om dig från min dotter.’’ Han log vänligt och skakade hand med mig. Självklart, Nicole.

’’Nöjet är på min sida. Och Nicole har talat om dig också.’’ Han skrattade hest och sträckte lite på ryggen. Justin slog sig ned strax jämte mig.

’’Charmig, visst är hon Justin!’’ Det var ingen fråga han ställt, utan ett påstående. Nog kan jag inte kalla mig charmig. Utan mer… Tvingad.

’’Självklart, det är Abigail Pott vi pratar om.’’ Justin fattade tag om mitt bara lår som klänningen inte kunde täcka och klämde åt precis som om han inte höll med. Jag var snabb med ett ta tag om hans hand och hårt klämma åt som en signal att han skulle lägga av. I samband med det lät jag inte mitt ansikte visa någon känsla alls, vilket faktiskt blivit en vana just nu.

’’Nå, låt oss prata om det vi faktiskt kom hit för.’’ Peter harklade sig och lutade sig mot ryggstödet.

’’Inte för att vara otrevlig, men jag har faktiskt ingen aning om vad jag kom hit för.’’

’’Som du kanske vet så är du klar med utbildningen, och vad jag hört från Diego så har du utvecklats något enormt och är redo för vad du från början skulle utföra.’’ Förklarade Peter. Mer eller mindre så visste jag om allt han nyligen berättat.

’’Du ska på uppdrag, och det startar i morgon. Som alla andra färdigutbildade studenter så måste man jobba med en person som varit på uppdrag i flertals av år. Vi valde personen som fick dig hit från allra första början och som även råkar vara din mentor.’’ Han förde sin blick mot Justin som nu kollade på mig.

’’Justin? Varför inte Diego? Eller kanske Elise som lärt mig handskas med vapen. Vi kommer överens jättebra.’’ Jag såg oroligt på Peter.

’’Tyvärr, Abigail. Det måste först och främst vara det motsatta könet, och för det andra så vet jag att du och Justin kommit närmst varandra. Och vad ni ska spela under uppdraget så behöver man stå varandra nära nog för att kunna utföra jobbet.’’ Han såg en aning upprörd ut, men höll sig trots det lugn.

’’Vad har vi för roller som gör oss två till en perfekt matchning då?’’ Jag rynkade pannan och svepte min blick mellan Justin och Peter.

’’Justin kommer spela kriminell, även du Abigail. Och tillsammans är ni under uppdraget ett par.’’ Han kollade avvaktande på mig.

’’Nej. Nej, Peter. Jag är ledsen, men det kommer inte funka. Det går inte!’’ Jag blev genast nervös och fick panik.

’’Antingen så tackar du ja till uppdraget jag erbjuder eller så packar du dina saker och åker tillbaka till Kanada.’’ Precis som jag sa innan. Jag är inte charmig.

Bara tvingad.