’’Abs, hjärtat. Du vet om att jag bryr mig om dig, du vet att jag tycker om dig, du vill bara inte erkänna det för dig själv för att du är rädd att kunna känna någonting tillbaks. Men det är okej, för jag är här för att stanna.’’

Min kropp blev alldeles varm. 

Alla bekymmer var utom räckhåll för mitt huvud. Jag kände mig för en gång skull uppskattad, och senast var för länge sedan. Det var så länge sedan att jag faktiskt inte mindes det. Men jag brydde mig inte om det för stunden där utan var bara chockad över vad han sagt. Hans ord var så övertygande, att jag nästan trodde på vad han sa. Eller jo, det gjorde jag. Men var det verkligen en bra ide?

’’Stanna, Justin. Säker på att du kan hålla det?’’ Jag höjde på mina plockade och smått ifyllda bryn. Hans hand var fortfarande kvar på insidan av mitt lår. Och våga röra mig ur fläcken jag satt på, gjorde jag inte. Han hade makten över allt och alla. Det hade han bevisat väldigt snabbt. Detta var okej, med tanke på vad han kunde göra. Men mer än så? Då blir det en lavett i ansiktet, för fan heller att denna killen rör mig mer än såhär.

’’Var det inte du som litade på mig?’’ Han höjde precis som mig sina kompakta ögonbryn med ett lekfullt flin.

’’Jag sa att jag inte ville, men gjorde ändå. Så nej inte direkt. Bara den dumma delen av mig som tror på saker du säger.’’ Log jag och satte min hand på hans vid låret och flyttade markant på den. Dock hjälpte det inte. Utan försämrade saker och ting. Hans händer fann istället tag om mina höfter och lyfte upp mig i hans - det förvånar mig inte då han har muskler av stål - knä med mina ben i gränsle över hans höfter. Min blick vidgade sig då den först av allt mötte Justins, sedan mina händer som lagts på hans bröstkorg för att stödja mig. Hans händer fördes från mitten av min rygg till slutet av ryggen, alldeles för nära min rumpa. Jag rös till av hans beröringar, trots att jag minst ville det. Han slickade sig om sina kyssvänliga läppar och pressade mig försiktigt närmre sig med sina händer vid min svanskotan.

’’Justin. Sluta.’’ Viskade jag, även fast jag egentligen inte stretade emot alls. Jag ville inte flytta på mig, och det såg han.

’’Tror du på mig när jag säger att du inte skulle neka en kyss?’’ Viskade han då våra ansikten var nära varandra. Precis sådär sensuellt nära med näsorna som snuddade vid varandra. Och där tvekade jag. Då jag tittade honom i ögonen såg han hur de ville bryta ögonkontakten och gömma mig under en filt för att dölja de rosa kinderna som bubblat fram.

’’Trodde väl det.’’ Andades han kaxigt ut innan han lutade sig fram någon centimeter och förenade våra läppar i en kyss. Mina ögon blev stora som bowlingklot och mina händer började pressa mig ifrån honom. Dock hann jag inte med mer än vad jag försökte med då han grep tag om mina händer, slingrade mina armar bakom hans nacke och gick tillbaks till min svanskota när jag inte längre ville göra emot hans rörelser. Tillslut fann jag detta mindre jobbigt och mer intressant och började sammarbeta med honom. Läpparna rördes, händerna fann hans hår attraktivt i den stunden och hans händer - som försiktigt rört sig ner - på min rumpa var allt mer eller mindre så kraftfullt och passionerat. Våra överkroppar var så pressade mot varandra att inte ens med ett förstoringsglas skulle man finna en glipa mellan oss två. Hans läppar släppte mina läppar, dock var det inte slut där för det.

’’Är du okej Justin?’’ Jag lutade mig försiktigt bakåt för att helt kunna se hans ansikte. Han var sjukligt blek. Men trots vad jag såg - det var något riktigt fel - så nickade han.

’’Nej, Justin du är alldeles blek.’’ Jag satte mina båda händer om hans bleka kinder och försökte möta hans tomma blick. Det var precis som om hans medvetande hade rymt från hans kropp och endast en tom Justin återstod. Ögonen var fortfarande blanka av tårar, dock inte som jag varit under våran diskussion, utan mer diskret. Hade inte jag suttit så nära så hade jag förmodligen bara lagt märke till hans bleka hy och inget mer. Han skakade snabbt på huvudet och kysste mina läppar mjukt och snabbt innan han blinkade bort tårarna.

’’Jag är bara trött, kan vi lägga oss?’’ Bad han med en raspig röst. Jag nickade bara och klev av honom. Jag trodde aldrig att jag skulle få höra en kille använda en tjejs största lögn. För jag visste att det var något mer än sömn som detta handlade om.

Han hade kysst mig godnatt, dragit täcket över oss och lagt sin arm om min midja för att kunna dra mig tätt intill sig. Men den där kyssen han gett mig, var precis som den känslan som han gett mig strax efter jag lagt märke till hans hy och tårar. Osäkert. Plötsligt började en telefon att ringa. Jag hörde direkt att det inte var min, utan Justins som låg i hans nu torra byxor. Då Justin sov och inte hörde det steg jag upp ur sängen för att trippa över till stolen framför min säng. Jag drog upp byxorna, stoppade handen i fickan den låg i och nappade tag om mobilen. Dock var det inte det enda som kom med upp. En liten lapp trillade ut ur fickan när jag dragit upp mobilen. Samtidigt som mobilen slutade ringa böjde jag mig ner för att plocka upp lappen, vecklade upp den och fick syn på någonting som krossade mitt hjärta. Den slitna lappen bar min syster namn och ett telefonnummer.

’’Abigail.’’ Jag kände Justins händer på mina höfter bakom mig. Jag ryckte till av rädsla men steg undan av ilska.

’’Vad fan är detta Justin?!’’ Sa jag upprört och höll uppe lappen. Han slöt sina ögon och andades tungt ut.

’’Din systers nummer.’’ Sade han samtidigt som han mötte mina ilskna ögon.

’’Hur kan du inte ha berättat, Justin? Jag har frågat dig flera gånger om det! Och du går runt och bär på det precis som om min vilja inte har någon betydelse!?’’ Tjöt jag med tårar i ögonen. Han skakade på huvudet.

’’Jag ville ge dig det! Okej?’’ Brast han ut och slängde med armarna åt sidan. ’’Vad var det som hindrade dig, Justin?’’ Jag snyftade sårat och sänkte min hand med lappen i. Han stod tyst framför mig och hade inget svar. Jag skrattade medan jag lät tårarna rinna längs mina kinder. Och skrattet? Ja, det var så falskt och kallt det bara kunde bli.

’’Abigail! Jag är ledsen!’’ Han grep tag om min arm som fick mig att tappa alla kläder. Men jag ryckte mig snabbt ur hans hand med en äcklad min.

’’Gå, Justin.’’ Sa jag lugnt. Han skakade försiktigt på huvudet. ’’Gå Justin! Detta var ett misstag, fattar du det!? Jag vill inte ha med dig att göra!’’ Tjöt jag gråtandes. 

’’Abigail jag…-’’

’’Stick härifrån! Du har förstört mitt liv Justin!’’ Jag puttade honom mot dörren jag hårt smällde upp och ännu en knuff för att få ut honom i regnet som fortfarande pågick. 

’’Abigail gör inte såhär.’’ Bad han med en låg röst. Jag snyftade och tog tag om hans kläder i min famn innan jag kastade alla hans saker på honom med hat i blicken.

’’Detta var sista gången du sårade mig, även sista gången du någonsin fick gå nära mig.’’ Sedan smällde jag igen dörren rätt framför hans ansikte. Att han bryr sig om mig? Bullshit.

It fucking hurts.

Omg, kärleken började och slutade i samma kapitel, ouch. Vad tror ni kommer hända mellan Austin nu? Och vad varför tror ni Justin - och Tori om ni minns - inte ville ge henne numret?

KOMMENTERA!