’’Ey! Vart ska du Biebs?’’ Ropade JC efter mig. ’’Hem.’’ Grymtade jag surt. 

’’Och sura?’’

’’Jag kommer igen nästa vecka. Ha klart planen tills jag kommer.’’

’’Yes, sir.’’ Skämtade han. Men jag tog åt mig och var nöjd vid ordvalet. Om de bara visste. Jag var en sergeant. 

’’Säg vad som krävs.’’

Det kändes på något sätt fel att behöva ljuga. Men ändå inte. Det var för hennes egna bästa. Hon behövde få höra positiva saker, även fast det krävdes att ta i med lögner.

’’Jag vet, jag ska.’’ Jag suckade lätt och kände hur armen började domna då den hölls högt med mobilen tryckt mot örat.

’’Du ska låta henne vara på gränsen till att falla. Men Justin’’ Han pausade för en sekund. 

’’Ja?’’ Svarade jag frågande.

’’Låt det inte bli som den förra tjejen. Låt det bli fake för att minska risker, men låt det hållas för dig själv. Förstår du?’’

’’Jag hade inga planer på att falla ändå. Drama finns inte med på listan.’’

’’Drama får du skriva upp i sådana fall, för det kommer finnas gått om det snart.’’

’’Du vet vad jag menar med drama.’’ Jag himlade med ögonen och svängde in mot Abigails gata.

’’Jag är framme nu och har säkert en del att förklara för henne. Känner jag henne väl kommer hon vara sur as hell.’’

’’Bli inte för fäst vid henne som vid den förra.’’ Muttrade han. Jag skakade på huvudet. Varför var det så svårt att lita på mig? Men jag förstod, ingen behövde förklara. Det hade hänt innan och då var det inte roligt. Sedan skapades regeln. Ingen kärlek med partners. Aldrig. Dock så hade jag redan innan pågrund av henne förstörts och hade inget val med att följa den regeln. Det fanns inget inuti mig som levde, mitt hjärta var av sten och kunde inte känna någonting för någon längre. Och aldrig igen.

’’No problem, sir. Ärren på min kropp är fortfarande färska och kan aldrig hela, precis mitt hjärta.’’

Jag ville inte ljuga. Men jag vill inte tynga ner allt för henne, jag vill inte att hon ska oroa sig.

’’Jag har ont.’’ Var det enda jag sa. Hade jag inte träffat Nicole så hade jag nog blivit galen rätt snabbt. Det fanns ingen att prata med innan, förutom Justin. Men vem ville prata med personen som varit anledningarna till problemen.

’’Min fot är stukad, så jag mår heller inte riktigt bra.’’ Hon läste av mig, rätt igenom, bara via telefon.

’’Regnar det hos dig också?’’ Frågade jag och kollade ut genom det stora fönstret. Regnet öste ner mot allt och alla som befann sig utomhus. Taket som tog smällen lät något enormt. Mitt huvud höll på att sprängas av alla små ljud som störde. Det var nästan så att mina egna andetag var störande. 

’’Molnen är mörka, så jag antar att det kommer snart.’’ Jag kunde höra henne rycka på axlarna.

’’Vänta lite Nicole, det är någon som knackar på dörren.’’ Sa jag ursäktande och reste mig upp från soffan. Klockan var nu tio på kvällen. En väldigt ovanlig tid för folk att besöka någon på. Men det var säkert Tori som antingen redan var klar eller hade glömt någonting. Jag behöll telefonen tryckt mot örat medan jag sträckte mig mot handtaget och tryckte upp dörren. En kille med en svart och blöt t-shirt stod dyngsur utanför med ett par lika svarta byxor som tröja. Och killen var inte vem som helst.

’’Är det okej om jag ringer dig om en stund?’’ Svalde jag hårt. ’’Självklart.’’ Sedan klickade jag samtalet och pressade ner telefonen i mina slimmade svarta skinnbyxor. Jag korsade armarna framför min bröstkorg och kollade med en rak blick på honom.

’’Vad gör du här, Justin?’’ Jag var avvaktande. Hade han tänkt be om förlåtelse, eller förklara sig nu? Jag himlade åt mig själv i huvudet. Vad förväntar jag mig av en idiot som Justin? Synd nog alldeles för mycket, och det var problemet.

’’Får jag komma in?’’ Han harklade sig och såg surt på mig. Jag förstod att han var blöt, jag förstod hur kallt det måste vara att stå i ösregnet. Men jag utnyttjade tillfället samtidigt som jag heller inte ville ha in honom.

’’Det är bäst om du går, jag är inte på humör.’’ Mumlade jag vagt och tittade försiktigt ner i marken. Han suckade frustrerat och drog sin blöta hand igenom sitt blöta hår som platt låg klistrat mot hans panna, tills han rufsat till det.

’’Jag hade saker att göra Abigail. Jag kan inte bara vara här med dig hela dagarna.’’ Nicole var inte den ända som kunde läsa mig som en öppen bok. Och det störde mig en aning. Dock var det inte bara han som var problemet. Allting just nu, som min syster och mamma, smärtan i min kropp, hur hopplös jag kände mig och givetvis Justin, var mitt problem. Jag var störde mig allmänt på allt och alla.

’’Jag förväntar mig inte det heller, Justin. Jag ber heller inte om det för den delen. Men du måste förstå att genom att föra mig hit, till Chicago, så blev det genast svårare för mig. Det var hjärtkrossande. Det är hjärtkrossande. För jag har ingen aning om hur min mamma mår, jag vet inte vart min syster är. Jag vet ingenting. Men du förde mig hit och du är den ända som finns här Justin. Även fast jag inte vill så litar jag på dig. Och när du bara försvinner sådär utan att säga ett hejdå när du sagt till mig att jag betydde någonting för dig, det är lika svårt för mig som…-’’ Jag klippte av mitt i en mening när jag insätt hur paff han var framför mig, och hur mycket som flödat ur mig. 

’’Jag är rädd Justin. Jag är rädd för vad som kommer hända med mig. Snälla sig att allting kommer bli bra, ljug för mig och säg att allting kommer bli bättre.’’ Jag kollade tårögt på honom. Han stod kvar där ute i regnet och blev bara blötare. Han var alldeles stel i ansiktet och avspeglade absolut ingenting. Det fick tårarna att lämna ögonen. Allting brast när jag inte ville, och när jag innan hade chansen att lätta på alla känslor så fanns det inget som ville komma ut. Men nu, när jag minst ville det, så var alla känslor laddade och visste mycket väl att tårar skulle komma. Jag vände mig hastigt om för att springa därifrån, jag ville inte visa mig svag trots att jag redan gjort det. Men jag hann inte längre än till vardagsrummet då Justin hunnit få tag om min handled och dragit in mig i hans blöta famn. Han kramade mig hårt. Och just nu, när ingenting var bra, så brydde jag mig inte om att jag blev blöt. Jag brydde mig inte om att han kramade mig. Jag kunde inte bry mig om något annat än just oss två i den stunden, trots att det inte fanns något oss eller vi. Utan endast Justin och Abigail. Abigail och Justin. Enskilda individer som båda inte visste vad de vill.

’’Det kommer bli bättre, Abigail. Jag lovar.’’ Viskade han vid mitt öra med sina läppar tätt intill min hud. Hans läppar fördes en bit upp och pressades mot min panna.

Jag låg tyst i soffan i ett par gråa mjukisbyxor och ett tight vitt linne. Justin hade fått ett par gråa mjukisbyxor över höfterna som jag funnit i Toris rum, men dock fanns det ingen tröja han kunde bära, så han låg shirtless med ett stelt ansiktsuttryck. Det var inte pågrund av att han var naken på överkroppen, nog mestadels pågrund av incidenten som för en stund sedan skett.

’’Du bryr dig ändå inte, så varför vilja veta?’’ Mumlade jag. Han suckade.

’’Varför tror du att jag inte bryr mig om dig? Det är inte så att jag struntar i dig och behandlar dig som skit, Abby.’’

’’I mina ögon så är det precis vad du gör, Justin. Du struntar i mig.’’ Inte känslomässig igen Abigail.

’’Jag har svårt att visa mina känslor, och när jag bryr mig om någon så gör jag det på fel sätt. Jag blir för hård och jag sätter för höga krav och får dig att tro att du inte betyder något i mina ögon.’’ Han ställde sig upp och slängde ut med armarna. Jag kollade inte först då på honom, halvt sårad, halvt glad. Fast glad var nog inte rätt uttryck, jag kände mig mer… Varm inombords.

’’Gör jag det då? Betyder jag någonting för dig?’’ Jag kollade upp på den långa muskulösa killen jag hade framför mig. Hur kunde jag inte bli alldeles till mig pågrund av hans vältränade mage? Hur kunde jag inte bli till av hans beröringar, kramar och ord? Jo, jag hade en spärr. En spärr som försöker hålla mig borta från personer - som Justin - jag visste att jag kunde falla för. Och notera ordet försöker. För spärren håller inte länge till, vem vet då vad jag plötsligt kan känna? Han skakade på huvudet med ett torrt flin innan han lyfte på mina ben, satte sig ner och lät mina ben vila på hans lår. Jag väntade på honom att svara. Men han tog god tid på sig. Hans händer fattade tag om mina bara fötter och började försiktigt att massera dom med sina lena stora händer medan hans blick följde de olika personerna i filmen. Jag bet mig svagt i läppen och svalde hårt. Hans vänstra hand, som var närmst mig, började långsamt röra sig upp för mitt ben tills den stannade vid inlåret där jag precis i samma sekund spänt mig. Han flinade mjukt då det var den reaktionen han ville få från mig.

’’Abs, hjärtat. Du vet om att jag bryr mig om dig, du vet att jag tycker om dig, du vill bara inte erkänna det för dig själv för att du är rädd att kunna känna någonting tillbaks. Men det är okej, för jag är här för att stanna.’’

(2000 ord exakt) Kan inte vara lyckligare än när jag har er, ni är bäst! Ni ger mig sådan lycka att det är löjligt. Hoppas verkligen att ni förstår hur mycket ni betyder för mig, min kärlek till er är oändlig! Och tack så mycket för alla kommentarer på 11:an, ni gjorde min dag! Tror ni att ni kan kommentera lika bra på detta? Love u all <3

Q: Vad tycker ni om att Yovanna och Justin är ett par? Och har ni sätt alla de söta bilderna på dom när de kramas och håller hand? UPPDATE: Vet inte riktigt om de är ett par, det är endast vad jag sätt och hört :)

A: Jag ÄLSKAR Jovanna. Justins lycka är det enda som spelar roll, älskar han henne gör jag det också, bara att acceptera hans val liksom :)