Har de tänkt att jag ska leva upp till dessa punkter? Ska jag ha en attityd för att kunna sänka folk? Hur ska jag kunna vara orädd genom att välja bort rädsla som en känsla, när rädsla är min största fiende? Hur ska jag kunna klara mig i en värld som denna när problemen kryllar? Det är bäst att ställa in mig på detta redan nu.

Jag är Abigail Pott och rädsla är en känsla jag valt bort.

Var och en hade fått en boxpåse framför sig.

Den var svart, tung och fick nävarna att svida av smärta. Hård med andra ord. Diego hade först visat olika slag och grepp man skulle öva på. Jag var ingen vidare bra på detta då jag kände mig svagare än ett nyfött spädbarn. Alla var uppradade på en linje med två rader där vi fick boxas och öva, utan handskar. Justin och Diego gick fram och tillbaka för att se så vi gjorde rätt. Diego skulle precis gå förbi mig, när han stannade och iakttog mina slag jag då försökte ge så mycket kraft åt jag bara kunde. Plötsligt stoppade han mig, bakifrån, med hans händer om mina armar. Jag blev alldeles varm om kinderna, tack och lov så stod han bakom mig och kunde inte se de knallröda kinderna jag fått. 

’’Kraften kommer härifrån’’ Hans hand lades på min magen ’’spänn.’’ bad han mig och pressade sin hand hårdare mot min mage ju mer jag spände.

’’Bra. Behåll nu spännet medan du övar.’’ Hans händer lämnade min kropp, jag sneglade bak och fick ett snett leende av honom avfyrat. Jag log nervöst och nickade för att sedan se honom gå. När han gått stod Justin på den andra raden, bakom mig och iakttog vad Diego nyligen gjort. Hans ögon var farligt mörka. Fylld med hat. Jag vek undan min blick och försökte fokusera på det Diego sagt. Men det gick inte då det enda som fanns i mitt huvud var Justins blick. 

’’Hur tar du dig hem? Behöver du skjuts?’’ Nicoles snällhet tog mig med storm varje gång.

’’Tack så mycket, men min mamma hämtar mig.’’ Nickade jag. Det kändes konstigt att kalla henne mamma, men det var bara att vänja sig, som med precis allt annat. 

’’Men då ses vi i morgon, ha en fortsatt trevlig dag Abby!’’ Och trevlig, det fick jag inte glömma att påpeka. Hon drog in mig i en kram och så hejdå innan hon gick mot en svart Range Rover - som alla här i Chicago tycks ha - med en chaufför som stod och väntade på henne. Själv stod jag kvar i källaren - då det var där allas bilar och chaufförer väntade - och letade med blicken efter Tori. Det gick fem minuter, tio minuter. Men ingen Tori hade skymtats trots att vi slutat för drygt 15-20 minuter.

’’Tori kommer inte, hon är iväg på ett ärende.’’ Justin röst fick mitt inre jag att hoppa till, medan jag där utanpå försökte se så oberörd ut som möjligt. Dock så blev jag rädd, men det kunde jag bara erkänna för mig själv.

’’Och hur tar jag mig hem?’’

’’Du åker med mig.’’ Han greppade tag om min hand för att kunna fläta ihop våra fingrar medan vi började gå mot hans bil. Men jag drog åt mig handen innan han hinna göra någonting. Han stannade.

’’Abigail.’’ Hans röst hade den tonen som tydde utmana-inte-ödet. Men jag gjorde det i vilket fall som helst.

’’Du kan inte bara leka med mig sådär.’’ Morrade jag och gick med tunga steg mot bilen och satte mig i framsätet för att dra pokerface över ansiktet. Jag såg honom himla med ögonen i backspegeln innan han gick mot sitt säte och satte sig där.

’’Jag leker inte med dig Abigail.’’

’’Du behandlar mig som om jag vore vem som helst här, medan när vi är ensamma så är det okej att synas med mig, hand i hand. Det kallar jag för att leka med mig och mina känslor.’’ Medan meningen lämnade läpparna så vägrade jag att kolla på honom. Jag ville inte se hans perfekta drag och perfekta läppar med de perfekta uppåt kammade håret. 

’’Jag förklarade för dig att jag endast var din lärare där och inget mer.’’

’’Om det inte funkar med något mer än en stel relation som student och lärare så ska det vara så även utanför. Dessutom finns det inget mellan oss ändå, så det finns ingen anledning att hålla hand eller andra saker som kramar.’’ Jag korsade mina armar hårt framför bröstkorgen.

Efter att jag sagt precis som jag känt så blev det tyst från bådas sidor. Justin hade inte ens kollat på mig efter det. Man kunde knappast höra hans tunga andetag längre. Det var som om han hållit andan igenom hela resan hem. Han körde in genom grinden och vidare upp på våran uppfart där Toris bil brukade stå, men inte gjorde längre. Anledningen var pågrund av ärenden hon gjorde, enligt Justin. Men vem vet vad hon faktiskt gör? Jag steg ur bilen med en tom blick och började gå mot ytterdörren då jag  stannade för att jag hörde Justin gå efter mig.

’’Vart ska du?’’ Jag rynkade lumpet pannan medan jag iakttog honom öppnade dörren framför mig.

’’In, med dig.’’

’’Jag klarar mig bra själv, Justin.’’ Jag suckade och klev in. ’’Det vet jag. Men jag är inte här för att vakta dig.’’ Han drog av sig sin skinnjacka och de svarta Supra skorna han bar på sina fötter innan han försvann in mot vardagsrummet och upp för trappan. Jag stönade och suckade, hoppades på att Tori snart skulle komma hem och kunna skicka hem honom till sin lägenhet som låg långt härifrån. Jag drog upp min mobil för att smsa Nicole som jag tidigare idag fått numret av.

’’Justin är hemma hos mig och behandlar mig som om vi hade en relation som tydde på att vi var mer än vänner, men på utbildningen så ser han knappast på mig. Jag hatar honom.’’

Jag följde försiktigt den vägen han tagit, som ledde till mitt sovrum. Jag bet ihop med käkarna och skakade frustrerat på huvudet innan jag öppnade dörren med ett neutral ansiktsuttryck. Han låg utsträckt på min säng med ögonen stängda.

’’Abbs, kom.’’ Han klappade med sin hand på den tomma platsen bredvid honom. När jag inte rörde mig ur fläcken öppnade han sitt ena öga smått och klappade ännu en gång på samma plats.

’’Kom, nu.’’ Återigen så sade tonen på hans röst att jag inte skulle utmana ödet, så jag gjorde precis som han bett mig att göra. Jag satte mig först på sängkanten, men slog sedan upp benen på självaste madrassen och rullade ner, kota för kota, innan huvudet sjönk ner i den mjuka kudden. Jag lade mig på sidan för att undvika honom så mycket det bara gick. Men vad jag inte förväntade mig var att han skulle göra precis samma sak. Hans arm sträckte han över min midja och fattade tag om min hand för att göra vad han tänkte göra innan, fläta ihop våra fingrar.

’’Jag leker inte med dina känslor, Abigail. Hade jag fått göra såhär på mitt jobb, så hade jag tagit chansen.’’ Precis när den meningen var sagd kände jag hur mobilen i min hand vibrerade till och ett svar från Nicole hade kommit in.

’’Nej, det gör du inte. Du vill, men du kan inte.’’