’’Jag kommer inte stöta på dig under hela kvällen.’’ Höll jag mina händer i luften som en tjuv som blivit tagen av polisen.

’’Noah. Dallas. Vart tror ni att ni håller på med?’’ Våran mors skarpa röst fyllde våra öron. Jag suckade tyst och vände mig om för att möta hennes stela ansikte.

’’Du har kanske glömt att Dallas och sitt lag hade en match i kväll?’’ Höjde jag ögonbrynen. ’’Jag tror inte matchen har pågått hela vägen till nu, har jag rätt Noah? Klockan är nämligen kvart i 2 på natten!’’ Höjde hon rösten.

’’Jag ser inget problem.’’ Ryckte jag på axlarna. Hon drog frustrerat sin hand genom sitt hår och spände blicken i mig.

’’Ibland önskar jag att jag kunde strunta i dig. Jag önskar att jag inte behövde dras med denna skiten. Men nu är det så att jag är din mamma och måste ta ansvar för er båda.’’

’’I så fall gör du inget bra jobb.’’ Jag steg förbi henne och började gå upp för trappan när han höjde rösten.

’’Det blir utegångsförbud i en vecka.’’ Sa hon utan att vända på sig. ’’Vad fan mamma! Du kan inte göra så!’’ Tjöt jag irriterat och slängde ut med armarna.

’’Du borde tänkt efter innan du öppnade munnen.’’ Varnade hon. ’’Vad fan händer med Dallas då!? Han var också ute som jag!’’

’’Han får också utegångsförbud, men bara i någon dag.’’ Jag kunde se hennes dolda leende till Dallas som suckade högt.

’’Jag önskar ibland att du inte var min mamma. Hör du det!? Du förstör mitt liv!’’ Skrek jag upprört och sprang upp för trappan. Bortsätt från alla problem som jag innan haft, så hade jag trots de min mamma jag bodde med som inte gick att fly ifrån. Hon hackade på mig, dag och natt och förstod inte att jag hade känslor precis som vilken annan människa som helst. Jag säger saker till henne som jag ibland inte borde göra - mer elaka saker - men det är pågrund av hennes ordval till mig. Ibland önskar jag att jag kunde strunta i dig. Bara de är något som får mig totalt förkrossad. Vilken jävla mamma säger något sådant till sin dotter? Jag slängde mig trött på sängen och snyftade tyst innan Dallas kom in i mitt rum.

’’Strunta i henne, Noah.’’ Viskade han och satte sig på sängkanten med en suck. ’’Hur i helvete ska man kunna strunta i henne? Hon bokstavligen hackar på mig varje dag, Dallas.’’ Jag kände hur tårarna brändes mot ögonlocken. Men jag kämpade emot dom, jag kämpade med att vara stark. Hon var inte värd mina tårar. Han öppnade sin famn som jag snabbt flög in i.

’’Ibland önskar jag att pappa stannade.’’ Knep jag ihop med ögonen.

Nu var vi här igen. Min osäkra blick vandrade över min spegelbild och såg alla problemen, jag hittade inget rätt med mig. Mitt svarta hår påminde om mammas mörka humör, mina blåa ögon påminde om havsblåa tårar, de röda läpparna var allt för lik blod. Min kropp. Den var full av hemska minnen.

’’Noah!’’ Ropade Dallas. Gårdagen hade gått… Bra. Justin hade lovat att inte stöta på mig, ingenting som innehöll romantik och liknande. Han var allmänt snäll, om man kan säga så? Sedan var han mystisk. Men jag ogillade honom trots det. Hans rykten var inte något jag gillade. Att han precis den kvällen kommit ut från fängelset, ogillade jag också. Och att han överhuvudtaget varit i fängelse ogillade jag ännu mer. Han var precis den sortens kille jag - ville och - behövde undvika.  Jag sprang ner till hallen där Dallas som vanligt väntade på mig med ett leende.

’’Skoldags.’’ Suckade han. ’’Jag går gärna till skolan för att slippa monstret här hemma.’’ Skakade jag på huvudet.

’’Kom ihåg vad jag sa igår kväll.’’ Påminde han mig och öppnade ytterdörren.

’’Försök att bete dig bra i mammas närvaro.’’ Sa båda samtidigt. Han log nöjt och kramade om mig. ’’Älskar dig Noah.’’ Han släppte mig långsamt och pussade mig snabbt på pannan innan han gick mot bilen där Bieber bröderna väntade - förutom Justin han själv - på att Dallas skulle komma. Jag stängde dörren långsamt och trippade över den gråa stengången och vidare mot vägen där min skjuts kom körandes.

’’Godmorgon.’’ Log dom och öppnade bildörren för mig. Jag steg in med ett leende och gjorde som alla morgnar, hälsade och gav de en varsin puss och kram. 

’’Godmorgon.’’ Log jag och lutade mig mot sätets mjuka skinn. Jag har alltid varit den öppna tjejen som både kramar och pussar mina vänner. Det spelar ingen roll vilket kön det är, jag beter mig likadant till båda. Men sedan för tre år sedan har jag blivit kaxig och uppkäftig. Jag vet egentligen inte varför, jag är helt enkelt bara osäker och försöker skydda mig själv från att inte bli sårad.

’’Vad sa din mamma igår kväll när ni kom hem då?’’ Frågade Phenelopy nyfiket. ’’Hon fick värsta utbrottet.’’ Skakade jag muttrandes på huvudet.

’’Utegångsförbud?’’ Gissade Jesse. ’’I en hel vecka. Och Dallas fick bara i två dagar.’’ Jag korsade armarna tjurigt framför bröstkorgen.

’’Jag gissar att det inte bara var för att ni kom hem så sent, eller hur?’’ Flinade Penny. 

’’Vad fan ska jag göra!? Hon är jämt så jävla tjurig mot mig.’’ Slog jag upprört ut med händerna.

’’Hon har det svårt, precis som alla andra.’’ Försvarade Jesse min mamma. ’’Det spelar ingen roll. Hon fattar trots det inte att jag har känslor och sårar mig gång på gång.’’

’’Det tror jag nog inte.’’ Trotsade Penny. ’’Spela roll. Jag vill inte prata om det mer.’’ Suckade jag dystert. De båda tystnade snabbt och lät det passera, som önskat. Jag tittade istället ut genom fönstret och andades in den fräscha vinden som konstant åkte mot mig genom de öppna taket. Winnipeg var vacker, staden var stor och hade runt 700 000 människor som bodde här. Staden var kallad för ’Porten till väst’ då det ofta passerar folk från östra och västra Kanada med järnväg eller motorväg. Sedan hade fanns det en tid då staden hade rykten om att vara en av Kanadas mest farligaste städer då det ofta samlades en massa gäng på gatorna. Nu har de ryktena inte hörts på länge, men vem vet. Kanske kommer de tillbaka? Nu är har ju stadens mest farligaste kille återvänt igen.

Penny satt och flinade när hon tog en tugga av sin macka.

’’Vad?’’ Rynkade jag pannan. ’’Du och Justin försvann igår.’’ Hon vickade på ögonbrynen.

’’Åh… Ge dig Phenelopy!’’ Tjöt jag och puttade till henne på axeln. Hon skrattade högt och ryckte på axlarna.

’’Man vet aldrig, Noah.’’

’’Seriöst? Tror du verkligen jag skulle satsa på en kille som honom? Han kom nyligen ut från fängelset, vem vet. Han kanske mördat någon!’’ Höjde jag menande på ögonbrynen och fiskade åt mig några pommes från Jesse tallrik. Han tjöt till och smällde till mig på handen.

’’Han kanske är farlig… Men tjejerna är galna i honom.’’ Hon sträckte sig mot sin brors tallrik och gjorde precis detsamma som mig - plockade några pommes i sin näve.

’’Ge er!’’ Tjöt han irriterat och smällde till hennes hand. ’’Jag är inte en utav dom galna tjejerna.’’ Höll jag skyldigt upp mina händer i luften.

’’Du kanske inte är intresserad av honom. Men jag tror nog han är det i dig.’’ Hennes läppar formade ett brett leende som snabbt försvann.

’’Bakom dig.’’ Pep hon viskandes till. Jag kände hur någon tungt andades bakom mig. Mina ögonlock stängdes samtidigt som jag svalde hårt.

’’Du…’’ Mumlade jag när jag tillslut vände mig om och skymtade Justins bekanta ansikte.

’’Hey… Noah.’’ Han log charmigt och satte sig ner med ryggen mot mina vänner. Jag himlade med ögonen och försökte på mig ett politiskt leende.

’’Ska du göra någonting i kväll?’’ Frågade han och kollade ut över skolans kafeteria med samma charmiga leende, fångade tjejernas blickar och nickade mot dom som hej innan han mötte mina irriterade ögon.

’’Jag sa att jag inte var intresserad.’’ Muttrade jag surt och klunkade i mig mitt vatten. ’’Och jag sa att jag inte försökte något. Det gäller fortfarande.’’ Skakade han suckandes på huvudet men behöll leendet. Jag svarade inte på hans svar och fortsatte att äta i hopp om att han skulle dra när han la märke till att jag inte var intresserad, som jag flera gånger försökt förklara.

’’Så vad blir ditt svar?’’ Han gav inte upp. ’’Svar på vaddå?’’ Försökte jag spela dum.

’’Kom över till mig klockan 6. Det blir en måltid mellan två… Vänner.’’ Sa han leendes innan han gick därifrån och förtydligade ordet vänner, just pågrund av att jag var så osäker på om han talade sanning när han sa att han inte ville mer än bara vänskap. Jag grymtade till och drog frustrerat den högra handen genom mitt svarta lena hår.

’’Vad var det jag sa.’’ Flinade Penny stort. ’’Bara… Håll käften.’’ Suckade jag släppte gaffeln i den gröna salladen när hungern gått över. Jag hade inte längre någon aptit.

Tystnad var något som skrämde mig. Jag kände mig ensam. Ensam på denna jorden. Att inbilla mig det fick en obehaglig smärta att smeka magen. Jag hatade att vara ensam. För jag var rädd att dö ensam. Men samtidigt så vågade jag inte att få känslor för folk på ett kärleksfullt sätt. Så att vara rädd för att vara ensam och sedan vara rädd för att älska någon fick ingenting att kännas bättre. Det var bokstavligen sämre. Det gick inte ihop och var inte normalt. Men jag kunde bara inte… Göra någonting åt det. Jag var för rädd att bli sårad.

’’Skjutsar du mig Dallas?’’ Ropade jag från badrummet jag stod i med en plattång i handen och håret mellan de varma plattorna. De gav ifrån sig varma ångor som åkte upp i mitt ansikte.

’’Vart ska du någonstans?’’ Han duk upp i dörrkarmen med en rynka i pannan. ’’Till Justin.’’ Suckade jag smått plågat.

’’Vänta lite… Du har utegångsförbud. Dessutom vad ska du där och göra?’’ Rynkan blev allt djupare.

’’Har utegångsförbud någonsin stoppat mig? Och det är inte vad du tror. Han bjöd hem mig, över någon anledning.’’ Ryckte jag på axlarna.

’’Han är inte bra för dig, Noah.’’ Muttrade han och satte sig på toalettens nedslagna lock.

’’Tror inte du jag redan typ… Märkt det. Dessutom har han lovat att han bara vill vara vänner.’’ Höjde jag trotsig på ögonbrynen.

’’Noah. Tror du själv på det?’’ Han korsade armarna. Jag drog ur sladden ur intaget och la plattången på golvet med ett grymt.

’’Nej… Men…-’’

’’Han är en fucking player som ligger runt med första bästa tjejen som går förbi honom. Jag skulle inte lita på honom om jag var du.’’ Han ställde sig långsamt upp och stannade sig bakom mig, tittade menande på mig via spegeln och backade bak till dörröppningen.

’’Det är just de, Dallas. Jag litar inte på honom.’’ Jag tittade fundersamt ner i golvet och kände mig plötsligt väldigt lurad. Vem fan gick på att Justin Bieber ville vara vän, med en tjej som jag? Och överhuvudtaget vänner… Så jävla lurad jag blev. Dallas hade rätt. Han är bara ute efter ligg. Vem visste om han skulle försöka något när jag väl var där? Men en trygghet var hans bröder som alltid ville mig väl. 

’’Skjutsar du mig eller inte?’’ Jag vände mig mot honom och försökte mig på det vänligaste leendet jag förmådde att erbjuda.

’’Lova att inte hamna i säng med honom.’’ Ville Dallas ha bekräftat. ’’Vad fan tror du om mig?’’ Morrade jag.

’’Jag vill bara vara säker, okej?’’ Han sneglade försiktigt på mig som satt i de tighta blåa jeansen med ett kort vitt linne som var lätt urringad.

’’Sätt på dig denna koftan.’’ Han sträckte sin lediga arm mot baksätet och drog åt sig en beige kofta som han sedan slängde på mina ben.

’’Kom igen.’’ Stönade jag irriterat. ’’Jag vet vad killar på kollar på. Och jag vet hur dom tänker. Så sätt på den annars vänder jag.’’ Han spände sin blick i vägen innan han svängde upp på deras uppfart. Snälla vänd, tänkte jag. Jag himlade istället med ögonen innan jag steg ur bilen och drog på mig koftan som jag blivit tillsagd att göra. Han ledde mig upp till dörren och väntade tills någon öppnade från våran knackning på den vita dörren.

’’Hej Noah!’’ Tyson sken upp i ett brett leende och drog in mig i en kram innan han vinkade av Dallas som gick tillbaka till sin bil. Jag log sött och bytte famn till Travis, sedan Trentons och slutligen hade jag kommit såpass långt in i hallen att jag nått fram till Justin som väntade på sin kram.

’’Skulle inte tro det.’’ Skakade på huvudet och gick tillbaks in i hallen där jag drog av mig mina sneakers. Han himlade kaxigt med ögonen och följde mig till vardagsrummet där vi slog oss ned. Resten av killarna försvann åt varsitt håll. Ett is täcke av tystnad la sig i rummet när ingen utav oss var sugna på att börja ett samtal. Istället började jag kolla mig omkring för att ta in synen av deras ljusa vardagsrum. Jag hade i för säg varit här inne innan. Men vad mer hade jag att göra?

’’Du behöver inte sitta flera meter ifrån mig. Jag kommer inte göra något.’’ Suckade han som hade börjat tröttna på mitt misstänksamma beteende mot honom.

’’Rykten går att du…-’’

’’Vad fan ska du lyssna på. Ryktena som kan säga vad som helst? Eller mig, som faktiskt vet sanningen?’’ Han höjde frågande på ögonbrynen i väntan på ett svar. Jag rullade fundersamt in läpparna och öppnade munnen för att säga mitt svar. Men han avbröt mig tvärt.

’’Skit samma. Är du hungrig? Jag har lagat lasagne.’’ Han trollade fram ett leende medan han gick mot mig och sträckte fram en hjälpande hand. Jag lovade att inte hamna i säng med honom, trots att jag inte svarat på Dallas fråga. Men han visste mitt svar. Och att försöka vara vänlig var väl inget brott? Jag nickade och placerade min hand i hans med ett påtvingat leende. Men att fejka leenden var vid denna tidpunkten jag ett expert på. Jag har fått göra det allt för ofta för att få det som en vana.

Fråga: Vad tycker ni om att Justin hamnar i fängelse och allt som hänt den senaste tiden?

Svar: Faktiskt lite trött på att han inte ser vad han håller på med. Han gör det rent ut sagt omöjligt för oss att försvara honom. No hate, men jag förstår nästan varför vissa - fans - lämnar honom :'(

KOMMENTERA OCH GÖR MIG GLAD :)