’’Noah!’’ Ropade min mor skarpt. Jag fluffade till mitt hår och smackade med mina läppar som hade en glänsande röd nyans.

’’Jag kommer!’’ Ropade jag högt och slängde en sista blick mot min spegelbild innan jag skyndade mig ut ur mitt rum. Jag är Noah McCall. Tjejen med det perfekta livet. Tjejen som fick vilken kille hon än ville, alla ville ha mitt liv. Eftersom folk tyckts sig tro att mitt liv var som att dansa på en äng av rosor. Men folk var i sådana fall inte medvetna om att rosor hade taggar - och att dansa på dom gjorde extremt ont, de hade sina konsekvenser. Precis som att gå i Noahs skor. I mina skor.

’’Glöm inte att jag har en match i kväll.’’ Påminde min bror mig när jag steg förbi honom. Jag tog emot det röda äpplet han höll i sin hand och nickade medveten om att jag var tvungen att gå. Men jag var stolt - för en gång skull - över honom.

’’Jag vet, jag tar med mig Phenelopy och Jesse.’’ Satte jag mina tänder i äpplet och kände fruktsockret sprida sig i min mun. Jag tror nog att det är första gången någon utav McCall syskonen gjort något bra. Han har tagit tag om sitt liv för att jag göra något vettigt med det, eftersom jag var lillasystern tog jag efter trots att det bara skiljer ett år emellan oss. 

’’Meddela dom om att det blir efterfest hos Trenton.’’ Drog han på sig sin jacka. Efterfest blev det endast om de vann fotbollsmatchen. Annars var det en hel del alkohol till spillo, alltså en massa ledsna ansiktet som skulle lämna arenan. Men Trenton - som var ledaren - har aldrig låtit något lag slå dom, vilket jag antog inte resten av de heller ville. Så att planera en fest för att de kommer vinna - i förväg, kände jag inte var en dålig ide då de kommer ta Tigers precis som de tog The Shiver Woods för några veckor sedan.

’’Noah. Kan du vara snäll och ta på dig andra kläder.’’ Bad min mor mig i en sträng ton. Trots alla omständigheter och att jag haft en svår uppväxt med problem som yrde om mig. Så kunde inte min mor låta mig vara… Noah.

’’Det spelar ingen roll vad du säger, jag tänker gå såhär.’’ Trotsade jag och drog min skinnjacka på mig innan jag tillsammans med Dallas steg ut genom dörren.

’’Noah McCall!’’ Ropade min mor efter mig. Jag himlade med ögonen och drog istället Dallas in i en kram.

’’Vi ses efter skolan.’’ Log jag. ’’Hälsa Phenelopy och Jesse.’’ Log han snett och pussade min panna innan han försvann mot den svarta bilen Trenton satt i, medan jag gick bort mot den röda caben Jesse och Phenelopy satt i. Jag hoppade in - utan att öppna dörren - bakom dom och kramade Phenelopy bakifrån innan jag gav Jesse en snabb puss på kinden.

’’Något nytt som hänt under helgen?’’ Frågade Jesse och kollade fascinerat på mig via backspegeln. Mitt hår yrde i luften när Jesse som satt vid ratten tagit sig ork att köra iväg igen.

’’Den irriterande killen fortsätter att ringa mig…’’ Himlade jag trött med ögonen och vilade mina armbågar på deras säten.

’’Hette inte han typ… Ray, eller Riley?’’ Rynkade Phen pannan. ’’Spela roll om han heter Ray eller Riley, hans namn har ingen betydelse.’’ Ryckte jag lätt på axlarna. Tyler var den sista killen jag litade på - om man inte räknar med Jesse och Dallas som jag känt innan dess - då jag inte vågat mig in i en relation igen. Jag vågar inte ens tillbringa min tid med någon annan kille förutom de killarna Jesse och Dallas känner. Att någon tar tag i mig - oväntat - får rädslan att snabbt byggas upp inom mig trots att jag vet att ingen vill mig illa. Men jag hade ingen tolerans för något som påminde mig om kvällen jag blivit misshandlad. Jag rullade in mina läppar i tanken på Tylers äckliga händer, hans ögon som jag trott avspeglade sanning när han sagt att han aldrig skulle skada mig. Jag fnös tyst för mig själv och lutade mig bak i det svarta sätet. Jag, Noah McCall. Ett perfekt liv? Jag skrattade i huvudet. Mitt liv har bokstavligen blivit sparkad, slängd i en vägg och skjuten miljontals av gånger, innan folk låtit mig ställa mig upp och ens våga leva ute bland människor. Det var nästan pinsamt hur de inte såg mitt fejka leende som oftast var klistrad på mina läppar.

’’Men eran helg då? Hur var eran helg?’’ Frågade jag för att verka artig, dock så kände jag mig inte riktigt sugen på att veta då allt de gjorde var så himla roligt. Och de gjorde allting tillsammans - egentligen inte så konstigt då de är syskon - med sin familj. Om det var något jag avgudade, så var det deras kärlek till varandra, vilket jag kunde förmedla att inte min familj hade.

’’Bra antar jag, vi gjorde inget speciellt.’’ Ryckte Jesse på axlarna. ’’Bara slappade hela helgen.’’ Log Phenelopy med både mun och ögon.

Vi gick tillsammans in genom skolans maffiga grind som ledde oss in på dess område. 

’’Noah… Jag… Ehm… Undrar, o-m du sk-kulle vilja…-’’ Jag stannade till och suckade innan jag sände ett vänligt leende mot Ray, eller Riley, vad killen nu hette - spelade egentligen ingen roll.

’’Jag ska vara så ärlig jag bara kan - och försöka säga detta så snällt som möjligt. Men jag är inte ute efter någon pojkvän. Och vill inte gå på dejt med dig, du kan sluta ringa.’’ La jag min hand på hans axel. Han blev alldeles röd i ansiktet och fick ett fånigt leende på sina läppar. Jag vinkade kort mot honom innan jag vände mig om och sprang ikapp dom igen samtidigt som jag trött suckade då jag egentligen visste att säga det till killen inte skulle hjälpa. Han var en stalker - vilket flera tjejer kunde intyga - och skulle inte läpps mig så lätt.

’’Så jävla jobbig.’’ Skakade Jesse på huvudet och drog sin arm om mina axlar - precis som han höll Phenelopy. 

’’Förresten har ni hört om att han den där farliga killen kommer tillbaks i kväll?’’ Frågade Phen. Jag rynkade pannan och drog mina fingrar genom mitt mörka hår.

’’Vilken farlig kille?’’ Undrade jag genast, lätt panikslagen. ’’Han killen som hamnat i fängelse. Eller alltså du hade inte flyttat hit då.’’ 

’’Du menar Justin Bieber?’’ Jesse kom snabbt på sig själv vem den ’farliga’ fängelse killen var.

’’Vem är Justin Bieber? Och vaddå fängelse?’’ Min nyfikenhet var mer på gränsen till rädsla som höll på att falla över gränsen. Någon farlig kille som varit i fängelse behövde knappast denna skolan. Och någon sådan kille var det minsta jag behövde.

’’Ofta att du inte hört talas om honom.’’ Höjde Jesse på sina ögonbryn. ’’Sluta prata om honom som om du känner honom.’’ Himlade hon.

’’Jag känner ju honom… Eller kände.’’ Rättade han sig. ’’Sluta ljug.’’

’’Jag ljuger inte! Innan han hamnat i fängelse hängde jag ju med honom, minns du inte den brun håriga bad boyen som alla tjejer hängde efter?’’ Försökte Jesse att övertyga henne. Jag himlade irriterat med ögonen och satte mig i fönsterkarmen som var av sten.

’’Kanske… Jo, ja det gör jag. Men tro inte att eran vänskap är kvar efter de tre långa åren.’’

’’Han är sig själv antar jag.’’ Ryckte han på axlarna och satte sig jämte mig. ’’Nu måste du skoja, Jesse. Fängelset förändrar alltid folk. Han är säkert värre än vad han var förut.’’ Mumlade jag, fortfarande inte medveten om vem han var. Men jag orkade inte fortsätta att fråga efter honom då ingen verkade vilja berätta.

’’Men oroa dig inte. Han är inte så farlig.’’ Drog Jesse sin arm runt min midja och skrattade.

’’Tack, att han varit i fängelse och bara är lite farlig hjälpte ju verkligen.’’

Jag joggade i de trasiga jeansen som satt tight om min rumpa och slängde mina armar om Dallas hals.

’’Wow! Take it easy Noah!’’ Skrattade han och höll tag om mina benväck för att jag inte skulle trilla. Jag pussade hans kind och kramade honom från hans rygg jag klängde på.

’’Grattis Dallas!’’ Tjöt jag i hans öra och hoppade ner för att känna en arm runt min midja. Jag tittade upp och förväntade mig först Dallas, men mötte ett par blåa ögon istället.

’’Ni var grymma, Tren.’’ Log jag och kramade mjukt om honom. ’’Vi ägde ut dom.’’ Skrattade han hest.

’’Snacka om dåliga förlorare.’’ Fnös jag när jag såg hur några utav deras motståndare åkte förbi i en stor röd cab med mördande blickar.

’’Jävligt dåliga förlorare.’’ Skakade han flinandes på huvudet. ’’Men vi ses där inne. Måste leta upp Phenelopy och Jesse.’’ Tittade jag leendes upp på honom innan jag kände hans läppar tryckas mot min panna.

’’Ses Nois.’’ Log han och lät sin arm släppa taget om min midja. Alla killar jag kände - vilket var en hel del - var alltid så vänliga mot mig. Vilket var orsaken till att jag faktiskt kunde gå runt i killars närvaro utan att tro att varenda en skulle misshandla mig eller helt enkelt bara bete sig dåligt runt om mig. De i Dallas gäng var alltid så öppna mot mig, kramade mig som om de var mina bröder och var alltid så oroliga så fort de såg att någonting inte stod rätt till. Precis vad jag behövde att killar skulle vara när jag upplevt den värsta typen av kille. Jag tog tag om mitt linne och knöt den kortare ovanför min navel då solen var - trots att det var kväll - varm och stekte mot min hud. Jag tittade ner medan jag pillade med linnet och kände hur jag plötsligt krockade med en muskulös kropp.

’’Sorry…-’’ Jag tittade upp på det stela ansiktet och mötte de bruna ögonen som var i centrum. Jag kände hur min blick åkte ner mot hans över kropp, mot armarna som var täckta i mörka tatueringar och sedan upp mot hans ögon igen. De alla högljudda ungdomarna som festade på Trens framsida tystnade. Han flinade snett och sträckte fram en hand.

’’Justin Bieber.’’

Gör mig glad och kommentera varenda en utav er!<3

Fråga: Vad tycker ni om Megan Fox?

Svar: Tycker att hon är snygg och allmänt cool då hon alltid står för vad hon tycker.