’’Sådär… Antar jag.’’ Jag ryckte ännu en gång på axlarna. Hon suckade högt och skakade på huvudet, fortfarande inte nöjd över mitt svar som inte sa henne något.

’’Måste jag varje gång be om detaljer?’’ Muttrade hon och lutade sig uppgivet mot de bruna ryggstödet som var av len trä. Denna gången var det min tur att sucka. Kanske var det bara enklast att berätta om vad som hände igår kväll? Tjejen han tog hem, medan jag låg vaken i rummet intill. Bara av att tänka tillbaks fick obehagliga rysningar att åka som en blixt genom kroppen. Men jag förstod redan nu att hon skulle hata Justin för det. Men det förstod jag, eftersom jag redan gjorde det. Men det konstiga var att jag för några dagar sedan inte skulle tvekat över att berätta detta för henne då jag skulle njuta över att se henne skrika på Justin eller liknande. 

’’Nå?’’ Hon väntade ivrigt. Nu när jag fått uppleva hur det är att bo med honom - jag hatar det, missförstå mig inte - så har jag svårare att berätta. Den underlag frågan, varför, slår mig varje gång jag hindrar mig själv från att berätta.

DONT WORRY, DET KOMMER IMORGON