’’Om du klarar av att dricka 12 shoots, lovar jag att lämna dig ifred.’’ Sa han lika retsamt. Ett brett leende spred sig på mina läppar.

’’Och om jag inte gör det… Vad händer då?’’ Han skrattade hest. ’’Då får du bo med mig i en månad.’’ Han väntade på min reaktion.

’’Jag godtar din utmaning.’’ Skakade jag flinandes hans hand.

Hennes lätta kropp låg tätt intill min. Hennes andetag var tunga och långsamma. Men lugna och tysta. Jag sparkade upp dörren, tyst och försiktigt innan jag steg in med henne i min famn, stängde dörren och sparkade sedan av mig mina skor. Med tysta, långsamma steg gick jag förbi köket, förbi vardagsrummet och sedan in till mitt rum där jag la ner henne på min säng. Jag tittade ett tag på henne och funderar samtidigt på varför hon är så skeptisk mot mig. Har jag gjort något fel? Har jag skrämt henne? Eller är det bara som hon säger, att hon inte vill bli vän med mig? Fast hon har aldrig sagt det. Jag ser det i hennes ögon, alla gissningar jag gjort. Långsamt greppade jag tag om hennes ena ben, för att dra av hennes vita högklackade sko, och sedan den andra. Det vita duntäcket drog jag över hennes slanka kropp som var iförd i den vita klänningen hon bar. Jag satte mig på sängkanten och skådade hennes vackra ansikte. Jag visste inte vad som hänt med mig. Jag var annorlunda. Annorlunda bra. Men bra, det är inte jag. Jag är bad. Jag struntar i folks känslor, struntar i allas åsikter - fast det gör jag fortfarande -, skadar folk… Eller jag brukade göra det. Efter fängelset var något förändrat. Mina bröder var förändrade, jag var förändrad. Folks syn om mig var förändrad. Allt för det dumma misstaget jag gjorde. Men egentligen… Var det ett misstag? Jag, gjorde väl trots allt något bra med det? Eller? Jag skakade på huvudet för att få ur de fängslande tankarna ur huvudet och la mig ner bredvid henne.

Ur de stora fönstrena lös den starka solen mot mitt ansikte. Det blev varmt på bara några minuter och fick min kropp att lyfta sig upp ur sängens mjuka madrass. Min blick vandrade omkring i rummet och fastnade på Noahs kropp som trasslat in sig i täcket. Trots gårdagen så var jag nykter. Men om jag kunde säga detsamma om Noah visste jag inte riktigt. Hon hade trots allt kämpat med att få ner de 12 shotsen jag ställt framför henne. Hon började att vrida och vända på sig, innan hennes trötta ögon öppnades kvickt. Hon gäspade stort och satte sig yrvaket upp innan hennes blick vandrade runt i rummet tills hon stannade på mig och ögonen förstorades panikslaget.

’’Vi… Vi gjorde inget v-a?’’ Frågade hon oroligt. ’’Ser det ut som om vi har det?’’ Jag tittade ner på min fullt klädda kropp, och sedan fram på henne igen. Hon log lättat och slängde sig återigen ner i sängen med ett trött stön.

’’Vann jag igår?’’ Frågade hon stolt. Jag skrattade hest och ställde mig upp ur sängen och vandrade långsamt mot garderoben strax framför oss.

’’Om du kallar 7 av 12 att vinna. Så visst.’’ Mumlade jag oberört. Jag hade vunnit igår. Och trots det så visade jag inte en gnutta stolthet eller glädje. Jag hade förutspått detta. Hon må ha tillbringat en del tid på nattklubbar. Men att dricka 12 shots var inget man kunde göra hur enkelt som helst. Alltså var jag fullt redo att satsa allt på vadet. Jag kunde satsat mitt liv och trots de inte oroat mig.

’’Så…’’ Andades hon lugnt ut. Jag trodde hon skulle ta det sämre, att hon förlorat sin frihet från mig. Men att hon tog det bättre än förväntat var positivt.

’’Skolan är stängd i morgon, så månaden börjar i morgon.’’ Jag drog av mig den vita T-shirten och drog på mig en svart och ren. Jag vände mig mot henne och slängde en vit T-shirt framför henne och ett par gråa mjukisbyxor som allt tillhörde mig.

’’Ta en dusch och byt om, du stinker sprit.’’ Steg jag ut ur sovrummet. ’’Vart ligger…-’’

’’På övervåningen. Det finns allt du behöver där.’’ Avbröt jag henne.

Mina barfota fötter trippade upp för den dominanta trappan som var färgad i vitt. Hans lägenhet var extremt stor och väldigt, väldigt snygg. Inredningen var otroligt bra för att vara en kille som gjort det, med de alla ljusa vackra färgerna både väggar och möbler hade. Något jag mindre gillade var att jag skulle tillbringa en hel månad här. Bara jag och Justin, i en ensam stor tvåvånings lägenhet. Hur skulle jag klara mig? Det vore tryggare om det var hos hela Bieber familjen då jag åtminstone hade killarna som kunde kolla till mig. Men nu var jag själv med Justin. Vem visste vad som kunde hända då? Skulle han ta hem tjejer trots min närvaro? Skulle han ligga i med dom framför mig? Jag skakade av mig tankarna och klädde av mig i det stora vita badrummet som var gjord av vit kakel. Jag försökte verka så oberörd som möjligt när han påminde om vad hans vinst var. Fast innerst inne var jag livs rädd för hur det skulle fungera. Och jag visste inte ens vad jag skulle säga till Dallas och min mor. Hur skulle dom ta det när jag berättade att jag skulle bo med Justin Bieber - den farliga killen som nyligen blivit utsläppt från fängelset - i en ensamlägenhet? Men just nu orkade jag inte ängsla en endaste sekund på dessa tankar som endast fick mig att få magknip. De stora glasdörrarna sköts upp med hjälp av mina händer innan jag steg in i duschkabinen. Jag satte igång munstycket och lät det alldeles för kalla vattnet och rinna ner för min kropp. Trots sin kallhet så var det lugnande och skönt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var rädd. Jag var så rädd för honom. Eftersom den farliga killen inte ännu vistats i min närvaro, så var den gömd någonstans inom honom, redo att dyka upp när hans vilja inte gått fram. 

Jag drog en vit stor handduk runt min kropp och knep smärtsamt ihop med ögonen. Huvudvärken bultade i tinningarna som fick en konstig känsla om att ögonen skulle ploppa ut, att tona inom mig. Jag rufsade till mitt blöta hår och hörde sedan hur det försiktigt bankade på dörren. Jag stelnade panikslaget till och spärrade ögonen.

’’Noah? Öppna dörren.’’ Bad Justin lugnt. ’’Va? Nej!’’ Tjöt jag förvirrat. ’’Öppna dörren, jag behöver en handduk.’’ Manade han. Jag bet mig nervöst i läppen och sträckte långsamt fram handen mot de silvriga handtaget som jag sedan tryckte ner. Med ett svep öppnades dörren och Justin smet in utan att ge mig en endaste blick. Han sträckte sig efter hyllan med handdukar och drog åt sig en innan han backade bak mot dörren.

’’Skynda dig, frukosten är klar.’’ Stängde han kvickt dörren bakom sig. Jag stod kvar en stund på exakt samma ställe med munnen som var formad som ett sträck. Hur i helvete kunde jag gå med på de vadet?

Med Justins stora kläder placerade på min kropp tog jag mig ner för trappan innan mina steg fortsatte ut mot det stora fräscha köket. Mackor, ägg, pålägg, smör, yoghurt, allt man kan tänka sig fanns serverat på den stora köksön. På bordet framför de två barstolarna var det dukat för två. Ett påtvingat leende spred sig på mina läppar för att visa min tacksamhet. Jag kämpade med att hålla det kvar när huvudvärken sakta men säkert hackade ner leendet. Jag slog mig ner på en utav stolarna innan Justin satte sig mittemot mig på den andra kortsidan av bordet. Jag plockade till mig en macka med smör och ost på, ett glas juice och sedan lite yoghurt. Jag slevade i mig yoghurten och tuggade smått på mackan innan jag kände hur huvudet värkte ännu mer. Jag sköt ifrån mig tallriken och valde att endast dricka.

Ellie Goulding – Dead In The Water - lyssna gärna för bättre inlevelse 

’’Var det inte gått?’’ Frågande han smått bekymrat. ’’Jo… Jo, tack det var jättegott. Jag bara… Har så jävla ont i huvudet.’’ Muttrade jag lidande medan jag masserade min ena tinning med små cirkelrörelser.

’’Jag är inte förvånad.’’ Sa han oberört. ’’Vaddå då?’’

’’Du var jävligt packad igår.’’ Höjde han menande på ögonbrynen. ’’Fuck allt sprit. Det är ditt fel.’’ Muttrade jag klagandes.

’’Mitt fel!?’’ Rynkade han pannan. ’’Du tvingade mig.’’

’’Gjorde jag inte.’’

’’Du slog vad.’’

’’Precis, jag slog vad. Och vart någonstans i den mening hör du ordet tvinga?’’ Han korsade armarna framför sin vältränade bröstkorg. Jag bet mig osäkert i läppen och tittade ner i bordet. Han hade inte tvingat mig, det visste vi båda. Men jag hade bara lust att skylla allt på honom, eftersom jag visste att han egentligen inte gjort något fel. Och det störde jag mig på så in i helvete. Han var perfekt - om man bortser från alla hans brister som fängelset och hans farliga rykten.

’’Gå och lägg dig i min säng och vila.’’ Pekade han snabbt bort mot sitt rum. ’’Det tänker jag inte göra. Vem vet vad du gjort i den sängen.’’ Spottade jag äcklat.

’’För det första, du sov i där i natt. Och för det andra så är du den första - och ända - tjejen som får sova i min säng.’’ Förklarade han smått irriterat. Som vanligt så hade han alltid en förklaring som fick mig tyst.

Jag slängde mig trött på sängen innan jag drog det varma mysiga täcket om min kropp. De tunga ögonlocken stängdes på en mikrosekund. Tystnaden låg skönt i det stora rummet. Jag kunde inte låta bli att känna mig speciell när han sagt att jag var den första och ända som fått tillgång till hans säng. Alltså skulle ingen annan än jag få tillbringa nätter i sängen, ingen annan. Bara jag. Jag log mjukt och andades tungt. Men trots den lugna arean så kunde jag inte sova. De alldeles för stora fönstrena släppte in såpass mycket ljus att det störde mig. Jag muttrade irriterat till och knep frustrerat ihop ögonen. Jag hörde hur dörren långsamt öppnades och sedan hur Justins steg kom gåendes mot mig. Men tydligen så var det inte till mig han gick, när rummet sakta med säkert blev mörkare och mörkare. När jag öppnade ögonen och inte kunde se något annat än mörker kände jag hur sängen knakade till och hans kropp hade funnit till sin slutdestination. Jag höll andan när jag kände hans tunga andetag gång på gång, träffa min nacke. När syret som sparats i mina lungor inte längre kunde hållas inne, öppnade jag försiktigt munnen och lät det pysa ut mellan mina läppar. 

’’Får jag krama dig?’’ Viskade hans raspiga röst. De fuktiga läpparna snuddade vid min nacke och fick rysningar att ila genom min kropp.

’’Justin…’’ Varnade jag i en tyst ton, både för hans fråga och för att han alla redan låg för tätt intill mig.

’’Snälla.’’ Viskade han lika lugnt. Jag bet mig i läppen - som jag alltid gjorde när jag var osäker - och suckade tyst innan jag försiktigt nickade. Så fort han fått det bekräftat att det var okej, hade hans arm dragits runt min mage och hans hand fattat tag om min. Jag stängde ögonlocken och kände nästan hur jag ångrade mig. Men den känslan försvann, när jag kände hur hans närhet och de tysta andetagen fått mig att långsamt slappna av. Ögonen blev tyngre och tyngre för varje tyst sekund som tickade iväg.

’’Är du rädd för mig?’’ Frågade han plötsligt. Orden ekade dolt i huvudet. ’’Nej.’’ Svarade jag oärligt.

’’Noah…’’ Varnade han och klämde mjukt till min hand. ’’Jag är inte rädd för dig.’’ Förtydligade jag ännu en gång. Jag visste inte riktigt vad det var jag svarade på, då tröttheten fått min hörsel sämre och min förmåga att tänka att försämras.

’’Bra, för jag bryr mig verkligen om dig, Noah.’’ Han kramade mig hårt och fick en varm känsla att sprida sig inom mig, trots att jag knappt hörde orden han nyligen uttalat. Men jag visste att det var något bra. Hans hjärta pumpade hårt i bröstkorgen, han var nervös.

Nu fick ni lite Nustin moment och Justins pov! :)

Fråga: Någon som är nervös inför NP?

Svar: Lite grann, har pluggat en massa! Fast nu oroar jag mig mer om våran/ min  NP kommer vara på engelska då jag går i - IES - en engelsk skola :S