Raka vägen in till sovrummet stampade han trött och dyngsur. Precis som jag var. Han var lugn, kanske omedveten om vad som hände? Kanske bara ville han inte göra det till en stor grej, eller så hade han alla redan glömt bort det. Jag andades tungt ut och kände hur jag darrade när jag steg in genom dörrkarmen. Hans muskulösa kropp visades öppet för mig, utan några problem. De starka, tatuerade armarna spändes när han försiktigt tog emot med händerna när han tryggt la sig i sängen. Hans ögon stängdes hastigt och brydde sig inte om de faktum om att jag existerade. Det var precis som om jag var osynlig. En kort suck lämnade mina läppar innan jag gick och la mig i sängen, utan att byta om. Jag var alldeles för trött för att kunna göra någonting överhuvudtaget. Smidigt kröp jag under täcket Justin lyckats vrida in sig i. Jag stirrade in i hans rygg och funderade en kort sekund på vad som skulle hända i morgon. Jag var beredd på att möta årets värsta dag. Jag kurrade ihop mig och knep hårt med ögonen.

’’Noah, upp!’’ Hörde jag en skarp röst vråla. Yrvaket satte jag mig långsamt upp och mötte den ljusa omgivningen. 

’’Frukosten är färdig.’’ Fortsatte Justin ropandes. Jag grumlade över något tyst, utan att ens själv vara medveten om vad det var. Halvt vaken steg jag upp ur sängen med en stor gäspning, ledde stegen mot garderoben jag lyckats hänga mina kläder i. Jag kände att det var på tiden, eftersom jag inte skulle lämna detta ställe på lite mer än 3 veckor. Jag drog ut ett par jeans och matchade de sedan med en vit blus jag snabbt drog på mig. Medan jag kammade igenom håret med mina fingrar tog jag mig långsamt ut mot köket. Nervositeten ökade försiktigt när jag närmade mig hans närvaro. 

’’Yoghurt får det bli idag.’’ Mumlade han och sköt en tallrik mot mig. Jag fångade den med min högra hand och mötte hans ögon.

’’Mm… Gott?’’ Sa jag en aning osäkert och slog mig ner på stolen.

’’Så…’’ Mumlade jag när jag fyllde skålen med vaniljyoghurt, strödde blåbär på och placerade skeden i sörjan.

’’Så vaddå?’’ Han tittade smått förvirrat på mig.

’’Du har glömt, har jag rätt?’’

’’Glömt vaddå?’’ Han rynkade pannan och tittade oförstående på mig. Jag harklade mig och tittade fundersamt ner i bordet. Han har glömt. Men det var väl ändå inget som chockade mig. Han hade varit full. Han hade varit alldeles för full. Att han tappat minnet om just den händelsen jag minst önskat hade hänt, var väl ändå en fördel för mig? Och att berätta sanningen… Vore väl något negativt? 

’’Du var… Full. Igår.’’ Jag vände riktning och lät en del av sanningen komma fram, men sparade de mest generande.

’’Jag vet.’’ Grymtade han. ’’Och?’’ Fortsatte han.

’’Du bara… Var inte dig själv.’’

’’Och du tror att jag om någon, skulle vara mig själv när jag är full?’’ 

’’Nej…’’

’’Så, vad är problemet?’’

’’Du bara…’’ Jag stoppade mig själv.

’’Noah, vad var det som hände igår kväll?’’ Sa han i en varnande ton.

’’Inget, inget alls.’’ Pep jag till och tittade ner i matskålen. ’’Noah.’’ Varnande han. Jag svalde hårt, men vägrade att varken möta hans läskiga blick eller att svara på hans fråga.

’’Gjorde jag något mot dig?’’ Han försökte fråga sig fram, tills han nått den ömma punkten. Med andra ord, sanningen.

’’Gjorde jag något du inte vill?’’ Han tog några steg närmre mig, la sitt pekfinger under min haka och sin tumme strax under läppen innan han lyfte min blick mot hans bruna ögon. Jag satt tyst en sekund och tittade in i hans ögon. Funderade ut ett svar han skulle köpa. Men kunde inte finna något att säga som skulle få honom att backa. Jag var fast. Han hade fått mig precis där han ville. Intryckt i ett hörn, ingen utgång. Den ända lösningen var att säga sanningen.

’’Nej, Justin… Inget sådant.’’ Jag - notera lögnen i meningen - skakade på huvudet vilket fick hans grepp att lossa om min haka. 

’’Så vad…-’’

’’Du kom hem till Phenelopy och Jessie, full. Sedan drog du med mig hem.’’ Sanningen… Halva sanningen.

’’Skadade jag dig.’’ Han såg bekymrad ut. ’’Nej, nej.’’ Jag skakade på huvudet och kollade ner på maten framför mig som inte längre var frestande nog att kunna äta.

’’Skadade jag någon överhuvudtaget?’’

’’Varför alla de här frågorna, Justin?’’

’’För att jag vet att jag inte alltid har kontroll över min kropp när jag är full.’’ Muttrade han och vände sig om för att fånga tag om sin mobil på diskbänken.

’’Du skulle aldrig skada mig.’’ Jag försökte vara till stöd, lugna stämningen.

’’När jag är utom kontroll vet man inte vad jag gör.’’ Istället blev stämningen allt mer spänd. Luften var full av osäkerhet jag allt blev mer förgiftad av.

’’Ehm…’’ Jag svalde hårt, det var inte vad jag behövde höra just nu. ’’Vi måste nog… Gå nu.’’ Jag fattade tag om skålen och placerade den i diskmaskinen, tvinnade runt och fortsatte mot hallen. Jag kunde höra hur han följde mitt exempel, innan han hamnade strax bredvid mig.

’’Är du sur?’’ Frågade han medan hans jacka slank på honom.

’’Varför skulle jag vara det?’’ Frågade jag lite stött. Ja, jag är sur. Han kom inte ihåg kyssen. Han kom inte ihåg det viktigaste!?

’’Jag tänkte bara… Screw it, kom vi drar nu.’’ Puttade han upp sina Raybans på sin näsrygg.

’’Hur gick det igår?!’’ Slängde Phenelopy plötsligt ur sig medan vi gick mellan korridorens tysta väggar.

’’Bara bra.’’

’’Bara bra? Du måste skoja med mig!’’

’’Du frågade, jag svarade.’’

’’Han var full, kanske till och med hög!’’

’’So what? Vi klarade oss hela vägen hem, utan några problem.’’

’’Så han försökte inget?’’

’’Nej.’’ Ljög jag lugnt. ’’Inte det minsta?’’ Hon var desperat och ville ha svar på minsta lilla detalj.

’’Nej, han försökte ingenting alls!’’ Brast jag suckandes.

’’Lovar du?’’ På ett sätt var jag nästan glad över att hon hade en överbeskyddande-vän knapp när det väl gällde. Då hon sätter gång och försvarar mig, står vid min sida, håller med mig, finns för mig.

’’Jag lovar.’’ Sa jag tillslut. Och trots att hon är personen som finns där för mig, när ingen annan gör det. Personen jag berättar allt för, även sakerna inte ens jag skulle våga tänka… Så kan jag inte få ur de saker som hänt mellan mig och Justin. Hon dömmer aldrig, hon skulle nog heller inte få för sig att göra det när de kommer till mig. Men när det gäller Justin, då är det fritt fram att snacka skit. Inte för att den gamla Noah skulle bry sig. Men nu är jag Noah, Noah… Den mindre kalla personen. Konstigt nog så har den mest hårda, iskalla och själviska killen som fått mig att förändras. Jag kan knappt tro det själv. Jag vill inte ens erkänna det för mig själv, trots att jag nyss nog gjorde det.

’’Noah.’’ Han log charmigt.

’’Hej.’’ Andades jag lyckligt ut.

’’Så… Eftersom du tydligen inte har någon pojkvän,’’

’’Stämmer riktigt.’’ Jag log väntansfullt.

’’så tänkte jag att jag kunde bjuda dig på lunch.’’ Ett flin spred sig på mina läppar. Hörde jag rätt? Skulle han bjuda mig på lunch?

’’Nja… Borde jag säga ja?’’ Jag körde på det svårfångade sättet jag ofta gjorde när det kom till nya, snygga killar.

’’Det tycker jag.’’

’’Då blir det väl lunch då.’’ Sa jag och kunde se hur Penny långsamt försvann, lika glatt som när hon fått syn på Hayden. Hans arm lades på min rygg innan vi tillsammans vandrade igenom korridoren, förbi alla lågklassiga elever, förbi… Jag mötte de hassel bruna ögonen och svalde hårt. Lyckan blåstes ut och ersattes av skam. Fråga mig inte varför, för jag hade ingen aning. Men jag visste att det hade med Justin att göra, som endast gav mig en arg blick och gick förbi oss.