De väntansfullt bruna ögonen tittade på mig. Försökte fånga min blick som endast ville möta golvet.

’’Så,’’ Harklade hon sig efter en stund i tystnad. Omgivningen var inte speciellt tyst av sig, då folk gick runt, pratade, åt, besticken klingade mot bord och tallrikar. Men tystnaden mellan oss var väldigt tydlig. Det var precis som om de alla högljudda sakerna omkring oss avtog för stunden.

’’Hur går det hos Justin?’’ Frågade Phenelopy osäkert medan hon förde den gröna Starbucks muggen mot hennes glänsande läppar. Jag granskade hennes långsamma rörelse innan jag lätt ryckte på axlarna, när jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Var det sanningen hon var ute efter, eller kanske hon bara ville kolla till mig då hon varit övertygad om att Justin var en farlig kille. Inte för att jag tvivlade, då jag direkt förstod att han måste ha varit farlig nog för att hamna i fängelset.

’’Något måste du väl ha att säga?’’ Hon höjde förvånansvärt på ögonbrynen och lät muggen ställas ner på glasbordet framför oss. Jag slickade mig om läpparna, fortfarande omedveten om vad jag skulle svara.

’’S-sådär… Antar jag.’’ Jag ryckte ännu en gång på axlarna. Hon suckade högt och skakade på huvudet, fortfarande inte nöjd över mitt svar som inte sa henne något.

’’Måste jag varje gång be om detaljer?’’ Muttrade hon och lutade sig uppgivet mot de bruna ryggstödet som var av len trä. Denna gången var det min tur att sucka. Kanske var det bara enklast att berätta om vad som hände igår kväll? Tjejen han tog hem, medan jag låg vaken i rummet intill. Bara av att tänka tillbaks fick obehagliga rysningar att åka som en blixt genom kroppen. Men jag förstod redan nu att hon skulle hata Justin för det. Men det förstod jag, eftersom jag redan gjorde det. Men det konstiga var att jag för några dagar sedan inte skulle tvekat över att berätta detta för henne då jag skulle njuta över att se henne skrika på Justin eller liknande. 

’’Nå?’’ Hon väntade ivrigt. Nu när jag fått uppleva hur det är att bo med honom - jag hatar det, missförstå mig inte - så har jag svårare att berätta. Den underlag frågan, varför, slår mig varje gång jag hindrar mig själv från att berätta. Men nu kastade jag ordet ner för halsen, inget kunde hindra mig.

’’Kan du lova att inte göra något dumt när jag berättat?’’ Ville jag ha försäkrat innan det skulle rinna ur mig som en flod.

’’Berätta vaddå?’’ Hennes panna fick en otydliga rynka. ’’Bara lova.’’ 

’’Ja ja, visst, berätta nu.’’ Hon struntade helt i vad hon gett sig in på. 

’’Justin, han… Öh… Alltså…’’ Jag skrattade humorlöst och kliade mig försiktigt i nacken. Noah McCall, du tvekar aldrig, vad är det som hindrar dig nu?

’’Vi på sätt och vis… Bråkade igår… Han hörde när vi pratade i telefon, hur jag lät negativ med att stanna hos honom, han blev rätt upprörd och lämnade strax efter jag lagt på.’’

’’Och?’’ Ville hon får reda på resten.

’’Så… Han var iväg hela dagen, hela kvällen, ignorerade min samtal och kom tillbaks mitt i natten. Och hade en liten ’’vän’’ med sig.’’

’’När du säger vän… Du menar…-’’ Jag stoppade henne tvärt.

’’Ja… Det är precis vad jag menar.’’ Hennes ögon förstorades.

’’Vad gjorde du då?’’

’’Vad fan skulle jag göra!?’’ Tjöt jag lätt nervöst. ’’Ja, alltså om jag var du skulle jag sparkat ut henne.’’

’’Det är ju trots allt hans hus.’’ Suckade jag. ’’Men för fan, Noah. Han kan ju inte göra så när han vet att du hör på!’’ Morrade hon irriterat. Jag bet mig i underläppen.

’’Det gjorde han inte.’’ Jag blev alldeles röd om kinderna. ’’Han visste inte?’’

’’Nej, jag låtsades sova.’’ 

’’Noah!’’ Tjöt hon. ’’Jag hade panik.’’ Korsade jag mina armar framför min bröstkorg. Hon tittade äcklat ner i bordet.

’’Så han…’’

’’Ja.’’ Svarade jag kort och snabbt. Hon tystnade och tittade fundersamt ner i bordet.

’’Är ni ovänner?’’

’’Jag antar det…’’ 

’’Vad känner du, Noah?’’

’’Jag vet inte. Men han gjorde fel, och han vet det.’’ Svarade jag tyst.

Jag smällde upp dörren och klev in i hallen. Hans skor stod på samma ställen som de gjorde när jag lämnade. Skinnjackan hängde på kroken. Allting såg likadant ut. Förutom… De vita klackarna som slarvigt låg på golvet bredvid hans skor. Och en marinblå jacka hängandes på krocken jämte hans. Jag rullade in läpparna och fundera starkt på om jag skulle vända och kanske bara skulle dra för gott. Eftersom han inte verkade förstå vad jag innan sagt. En suck lämnade mina läppar innan skorna knöts upp och jag for ur dom. Med långsamma, nervösa steg, tog jag mig igenom hallen och stannade strax vid vardagsrummets stora öppning. Jag kunde se ett svall av brunt hår, en kurvig slank kropp och en rygg. Tjejen som stod med ryggen emot mig såg upprörd ut. Det lät som om hon nästan skrek på Justin. Hans ögon fick intresse av mig och avbröt henne mitt i hennes mening.

’’Hej.’’ Sa han enkelt. Jag slickade mig om läpparna och såg hur brunetten snurrade runt ett halvt varv för att möta mina ögon. Jag granskade henne nu från topp till tå, hennes vackra ansikte strålade av perfektion. Hennes bruna ögon lös av ilska. Hon korsade surt hennes armar framför hennes bröstkorg som hade den perfekta hållningen alla tjejer önskade sig att de hade.

’’Vem är de, Justin?’’ Frågade hennes ljusa stämma medan hon mötte hans ögon som fundersamt mötte mina för en sekund.

’’Detta är…-’’

’’Noah.’’ Avslutade jag hans mening med ett vänligt leende. ’’Och vem är detta?’’ Jag gav honom blicken vad-var-det-vi-pratade-om-i-morse och korsade också armarna. Jag hade sagt till honom, tydligt, att det inte var acceptabelt att göra så mot mig. Jag har känslor, och jag har behov - precis som Justin - att vara ensam. Så ensam jag bara kunde bli, och det närmsta jag kunde komma var att spendera min tid med Justin i lägenheten. Ensammare blev det inte.

’’Jazmyn.’’ Svarade hon kvickt. Men namnet sa mig inte mycket. Men frågan om hennes efternamn hann aldrig dyka upp, innan hon plötsligt började bråka med Justin igen.

’’Du skulle ringa!’’ Tjöt hon och vände sig mot honom. ’’Jag har inte fucking tid, Jazzy!’’

’’Men skaffa dig tid då!’’

’’Jag har suttit i fängelset, hur fan ska jag kunna göra det när jag har viktigare saker att göra nu, hu?’’

’’Så du menar att jag inte är viktig?’’

’’Du fucking stack för 4 år sedan.’’

’’Vad har det för betydelse? Hu?’’

’’Du stack, du lämnade mig - oss, och sedan kommer du tillbaka och tror att allt är som vanlig. Det har betydelse.’’ Höjde Justin rösten. Jag kände hur jag - ju längre in i konversationen - blev allt mer förvirrad.

’’Vad fan ska jag göra då? Vill du att jag ska försvinna igen?’’ Jag kunde se hur tårar kämpade med att ta sig igenom ögonen, hörde hur hennes röst blev allt tjockare, och hur hon långsamt blev känslosammare.

’’Du vet vad jag menar.’’ Mumlade Justin. Jazmyn kunde inte vara mer än 16 år. Kanske 17, men inte äldre. Jag förstod inte deras relation. De hade antagligen känt varandra sedan länge tillbaka, sen hade hon dragit, men mer än så förstod jag inte. Det var bara tårar från hennes sida nu, medan Justin försvarade sig.

Jag låg på den mjuka dubbelsängen med nagellacks locket i min hand. Med den lilla penseln som var täckt med blå färg strök jag över min lillfinger nagel. Ett perfekt lager av en pastell blå yta bildades. Försiktigt, försiktigt skruvade jag på locket, rullade runt på rygg och började viftade med händerna i luften. Armarna blev tyngre och tyngre, ju längre jag höll på. Men naglarna skulle torka innan jag lät mig själv slappna av. Dörren öppnades och in steg Justin, dörren stängdes och hans steg fortsatte lugnt mot mig. 

’’Vad gör du?’’ Slängde han sig jämt mig med ett trött stön. ’’Vad ser det ut som?’’ Svarade jag stött. Jag lät armarna stanna och för en sekund granskade jag naglarna som verkade vara torra. Men för att vara på den säkra sidan så bestämde jag mig för att vara försiktig ändå.

’’Så du är fortfarande arg?’’ Muttrade han. Jag bet mig osäkert i läppen.

’’Ja, alltså… Du verkade inte förstå när jag sa att…-’’

’’Jazmyn är min syster.’’ Avbröt han mig tvärt. Jag stelnade till och lät andetaget som var påväg ut, att pysa ut mellan mina läppar. Men mycket sparsammare än förväntat.

’’Åh…’’ Jag höjde chockat på ögonbrynen. ’’Det förklarar saken.’’

’’Mm… Bitchig, inte sant?’’

’’Jag förstår henne.’’

’’Så du är på hennes sida?’’

’’För det första, jag har ingen aning om vad bråket handlar om och för det andra, det har jag inte sagt.’’ Jag sneglade försiktigt på honom.

’’Du försvarar henne.’’ Han tittade upp i taket. ’’Jag känner henne inte.’’ Försvarade jag nu mig själv.

’’Snart gör du det.’’

’’Vad menar du med det?’’ Min blick sökte desperat efter hans, för att kunna se vad han hade planerat genom att rönka hans blick.

’’Hon stannar här i några dagar.’’ Jag kunde höra en suck. Jag tittade tyst på honom. 

’’Och vart ska hon sova?’’

’’I soffan.’’

’’Inte kan hon sova i soffan.’’

’’Vill du sova i soffan då?’’ Inte förrens nu mötte han min blick som desperat skrek nej.

’’Nej…’’

’’Alltså får hon göra det.’’ Han ryckte smått på axlarna. Jag rynkade näsan och suckade trött. ’’Är hon snäll?’’ Frågade jag plötsligt.

’’Hon är hon min syster, vi är lika till sättet. Du kommer gilla henne.’’

’’Alltså borde hon vara spydig, och kaxig… Kanske till och med kall och elak. Alltså måste jag avsky henne.’’ Ett flin spred sig på mina läppar när jag kunde höra hans frustrerade andetag lämna hans mun.

’’Du vet att jag skojar.’’ Jag satte mig upp och vågade mig på att möta hans blick i en mikrosekund. Innan jag såg bort.

’’Det gör du inte.’’ Skakade han på huvudet. 

’’Det gör jag visst.’’ Mumlade jag. Han drog ner mig i hans famn, virade sina tatuerade och starka armar om min kropp och pressade sina läppar mot min panna.

’’Säg att du inte avskyr det här, så tror jag dig.’’

Glad alla hjärtansdag underbara läsare!

Fråga: Hur har ni firat alla <3 dag då?

Svar: Varit ute och ätit with the family, sedan suttit forever alone och skrivit hela kvällen... x)