Mina ögon slogs sakta upp. Rummet var ljust och gardinerna var neddragna. Jag kunde höra hur regnet piskade mot fönstret. Antagligen det som väckt mig. Jag tittade mig trött om i rummet och satte handen på magen med en suck. Jag kunde skåda Justin ligga jämte mig alldeles utslagen på mage. På hans rygg fanns ett 'R'. Det påminde allt för mycket om händelsen. Nästan som om den fick mig att vilja sjunka under jorden. Jag skakade av mig tankarna och steg ur sängen för att sedan dra på mig en lagom stor tröja som täckte hela magen, till och med lite mer. Jag var noga med att smyga då jag inte ville väcka Justin. Han hade jobbat hela gårdagen och kommit hem sent. Jag vill lita på att de jobb han har... Inte har med mord att göra. För det höll ett tag. Tills han nästan blivit tagen av polisen. Men det låg i hans förflutna om man säger så. Han har - förhoppningsvis - gått vidare och verkligen tagit ansvar. Jag har haft nog med problem i mitt liv. Jag behöver inga fler, utan vill kunna bilda en familj som är trygg. Köket stod tomt. Det var i för sig i förr igår vi flyttat in så möblerna hade inte hamnat på rätta ställen ännu. Lådor fanns överallt, på köks ön och i dem stora sofforna vi släpat in här om dagen. Jag tittade mig runt i det stora stökiga köket och kunde se framför mig hur vi inredde det fint, precis efter våra viljor. Ett mjukt leende spred sig på mina läppar när jag slog mig ner på den svarta barstolen. Ett par starka armar virades runt min mage och varma andetag flåsade i min nacke.
''Godmorgon...'' Mumlade han hest i mitt öra. Jag vred på huvudet och tryckte mina läppar mot hans kind.
''Godmorgon.'' Log jag och flätade in
mina fingrar i hans på min stora mage. Han satte sin ena hand vid mina benveck och en vid min rygg och lyfte mig upp i hans muskulösa famn. Jag skrattade generande och slingrade mina armar runt hans nacke. Han gick långsamt mot skin soffan och slog sig ner med mig i hans knä. Jag hade fortfarande mina armar runt hans nacke och tittade djupt i hans bruna ögon. Hans högra hand satte han på min mage och smekte den mjukt.
''Hur mår mina lilla ängel idag?'' Sa han med bebis röst. ''Jag fick knappt någon sömn inatt, på grund av att hon sparkades som en galning.'' Skrattade jag.
''Thats my girl.'' Flinade han retsamt. Jag skakade roat på huvudet och tryckte mina läppar mot hans.
''2 veckor kvar.'' Mumlade jag. ''Det kommer gå bra.'' han visste att jag var orolig. Jag hade många tankar om att hon kanske skulle dö i förlossningen då jag för några månader sedan fått reda på att jag skulle haft 2 systrar istället för en. Men hon dog när mamma skull föda henne. Och jag fick reda på det, i år. Efter 18 år... När jag nu själv bär på ett litet liv.
''Lovar du?'' Frågade jag nervöst. Inte för att det skulle hjälpa om han lovade. Men för mig skulle dig vara en lättnad att höra.
''Du har en grym doktor, allt kommer gå bra... Jag lovar.'' Nickade han med ett leende. Trycket lättade och hela jag kunde slappna av igen. En smärta spred sig i magen, en bra smärta. Jag drog hastigt upp tröjan och tittade ner med ett leende.
''Kolla!'' Log jag brett och pekade på en liten hand som tryckts mot magen. Man kunde se konturerna på den, fingrarna som rörde sig. Han böjde sitt huvud ner mot magen och tryckte sina läppar mot handen.
''Zam Fanler.'' Sa jag plötsligt.
Hon tittade storögt på mig. Alldeles stum och visste inte vad hon skulle säga nu.
''Så vad då... Är den slut nu?'' Frågade hon förvirrat. Jag nickade leendes.
''Så dem dömpte henne till Zam Fanler?'' Frågade hon allvarligt och drog sina ben upp till bröstet. Jag nickade ännu en gång. Hon snyftade till och tittade ner på sina knän. Hennes tårar hade slutat rinna och hennes snyftningar var få just nu. Historian var allt för spännande för att kunna gåta sig igenom den.
''Döpte ni mig efter henne?'' Mumlade hon tankspritt. ''Ja...'' La jag huvudet på sned.
''Varför?''
''För namnen är vackra.'' Svarade jag med ett leende. Jag förstod inte hur hon inte blev misstänksam. Inte ens en smula misstänksam. Men det var bara bra.
''Förstår du vart jag vill komma?'' Jag hoppade närmre henne i hennes mysiga lilla läs hörna. Hon skakade långsamt på huvudet och funderade ett tag.
''Summer och Justin bråkade ofta... Eller hur?'' Sa jag med blicken fast på henne. Hon nickade.
''Summer var en agent en gång i tiden, som skulle döda Justin, den kriminella...'' Jag ville att hon skulle förstå. Men det var nog rätt så omöjligt när hon försöker ta in allt jag berättat.
''... Dem blev kära. Och även fast det näst intill var en omöjlig kärlek mellan dem... Så kämpade dem till slutet.'' Viskade hon och ett brett leende kröktes på hennes rosa läppar. Jag skrattade mjukt och kramade henne hårt.
''Om Jamie verkligen älskar dig, kommer han definitivt tillbaks.'' Pussade jag henne på pannan. Jag ville inte vara den hårda mamman som skulle strypa killen som lämnat henne, även fast det var precis det jag ville just nu. Men jag vet hur ungdomar är, eftersom jag själv varit en. Och jag vet att han kommer tillbaks, som Justin gjorde.
''Gå nu och piffa till dig så äter vi sen.'' Log jag och steg ur hennes säng och vidare ut mot vardagsrummet.
''Berättade du?'' Mumlade han med mobilen framför ansiktet. Jag skakade roat på huvudet och drog den ur hans händer.
''Inte ännu.'' Skakade jag på huvudet och slog mig ner bredvid honom. ''Hon är redo och förtjänar sanningen.''
''Jag vet inte... Jason.'' Mumlade jag tveksamt.
''Mmm, vad det luktar gott!'' Sa en munter röst bakom oss. Båda sken upp i ett leende och mötte hennes gröna ögon.
''Då äter vi.'' Log Jason och ställde sig upp för att gå till köket när det plötsligt knackade på dörren. Jag ställde mig upp och gick med raska steg genom köket och vidare mot hallen innan jag öppnade dörren med ett leende.
''Jamie?'' Sa jag chockat. Han tittade osäkert på mig med sina bruna ögon och drog en hand genom sitt bruna hår. Hela han påminde så mycket om Justin. Hans utseende, klädstil och sättet han betedde sig på. Men förhoppningsvis så var han inte kriminell.
''Ehm... Är Zam hemma?'' Undrade han. Jag log mjukt mot honom och snodde runt,
''Zam!'' Ropade jag. Snabba steg hördes komma mot oss och efter några ynka sekunder stod hon vid dörrkarmen med en chockad blick.
''J-amie?'' Stammade hon tårögd. ''Vill du... Hänga med på strandfesten?'' Frågade han plötsligt. Hon gav mig en blick, som tydde får-jag. En nickning räckte för att få henne övertygad om att hon ville.
''Gärna!'' Log hon. ''Jag väntar vid bilen.'' Log han snett och gjorde som han sagt. Hon tog snabbt tag om sin handväska och steg ut genom ytterdörren... Men stannade till.
''Du... Mamma.'' Sa hon fundersamt och vände sig mot mig. ''Tycker inte du det är märkligt att vi också heter Bieber, i efternamn.'' En rynka spred sig i hennes panna.
''Äh, spela roll!'' Log hon och rusade ner för trappan och vidare ut mot Jamie innan hon slängde sig runt hans hals och tryckte sina läppar mot hans.
''Jag gillar inte honom.'' Sa en hes röst bakom mig. Jag korsade armarna framför bröstet och höjde ögonbrynen mot honom.
''Var inte som min pappa...'' Skakade jag på huvudet. ''Jag tycker han är väldigt lik... Dig, Justin.'' Skrattade jag och kramade mjukt om honom medan min blick var fast på Zam och Jamie.
''Lik mig?'' Skrattade han och skakade på huvudet. ''Jag är Justin Bieber, ingen är lik mig förutom mitt hjärta.'' Sa han och kollade på Zam med ett leende.
''Jason Bieber.'' Rättade jag honom. Ingen skulle få reda på att vi var dem ungdomarna som en dag höll på dö, som var tvungen att fly igen och ändra identitet för att poliserna inte skulle hitta oss. Det krävdes mycket för att få det liv vi nu har. Det krävdes att både jag och Justin skulle hållas borta från allt och alla under en period. Men nu har 15 år passerat och om vi kommer ut med våra riktiga namn... Kommer allt bara vara bortkastad tid.
''Jason Bieber, Clary Bieber och Zam Fanler Bieber.'' Log han. Jag kom att tänka på killarna som nu är på ett bättre ställe... Zam, till minne av Zack och Damon. Fanler, till minne av SteFan och Tyler. Även fast jag och Justin bytt namn, var vi fortfarande samma personer. Vi hade samma bakgrund och samma historia om våra liv. Den enda skillnaden var ytan av oss. Då vi endast bytt namn för våran säkerhet.
''Hon kommer få reda på det förr eller senare, för historian var en hint.'' Sa jag leendes och stängde dörren med en smäll.
Erkänn... Ni blev lite förvirrade, eller hur? Då hon sagt Jason och att det bara var en historia... Haha, där fick jag er (för er som trodde att novellen handlat om en kvinna som berättat en historia) ;)!!!
Fråga: Vad trodde ni när Epilogen helt vände i början, efter man fick läsa om Summer och Justin, då man läste att allt var något en kvinna (clary) berättat ;) Någon som gick på de?
Puss!
Kortfattat för er som inte förstod:
En tjej hade berättat en historia för Zam, om några personers liv. Och tjejen var Summer sig själv. Men efter attacken hos 5L så var dem tvungen att fly från polisen då dem annars skulle hamna i fängelse och bytte namn/identitet. Så Summer berättade om hennes och Justins liv för Zam. Men vad Zam vet så heter ju dem Jason och Clary. Just därför blev hon inte misstänksam och kunde inte förstå att det var dem själva Summer (clary) hade berättat om!
Hoppas alla pusselbitar hamnat på plats och att ni förstod ;)<3
