Var allt en dröm? Hade det endast varit en dröm? Som alla andra jag haft? Men det var för verkligt för att bara vara en ynka dröm, jag hade blivit slagen... Jag hade blåmärken över hela ryggen och dom blåa ögon... Dom hade jag inte bara som ett suddigt minne. Det hade hänt och jag lät inte mig själv tro något annat. Efter en lång stund, av fundering framför den stora helkropps spegeln började jag deppigt springa ner för trappan och för första gången på evigheter hade jag vaknat i tid, klätt på mig och satt mig i köket, före alla andra. Ingen frukost på bordet som jag i vanliga fall var van vid, inga glada röster. Utan bara en skön tystnad. Det var skönt att för en gång skull vara först och i tid, men ensamt när man nu bara satt här, utan sällskap. Medan jag började ta fram olika pålägg och bröd kunde jag se Jace stiga i köket med ett brett leende

"Hur mår min syster idag?" Spred sig ett leende på hans läppar.

"Toppen..." Ljög jag och försökte tänka bort smärtan.

"Eh... Jace?" Jag tittade osäkert ner i marken med den röda tomaten i handen, ställde den på bordet och lät min blick föras upp mot honom igen.

"Vet du vem Justin Bieber är?" Jag var rädd för vilket svar jag skulle få, han kanske kände till honom? Och om jag berättat om allt som hänt... Skulle inte få honom att gilla honom mer. Men jag hade ännu inte fått något svar, så jag visste inte hur jag skulle tolka detta.

"Bieber?" Han höjde på ögonbrynen och skakade sedan på huvudet.

"Han är ingen du ska umgås med, han är trubbel." Mumlade Jace med sammanbitna tänder. Det var de jag fruktade. Jag suckade högt och började skära tomaten.

''Hurså?'' Slog han sig ner vid bordet. ''Nej... Nej, inget.'' Skakade jag på huvudet och la några tomat skivor på mackan framför mig.

''Du är väl inte med honom, hu?'' Ville han veta. Jag ljög inte om jag sa nej, för jag var inte det och kommer förmodligen aldrig att vara. Han var inte den jag trodde han var. Inte för att jag trodde något gott om honom från första början.

''Självklart inte.'' För varje gång jag ljög fick det mig mer osäker över allt som hänt. Jag började vela mellan att berätta... Eller hålla - det som hänt - hemligt för honom. Han var trots allt min bror.

''Jag måste...'' Började jag osäkert, fast nej, han har inte rätt att veta detta. ''... Gå nu.'' Sa jag nerövst, tog mackan i handen och rusade ut ur köket för att sedan pressa i mig mackan i hallen innan jag drog på mig yttergkläderna och drog. Jag satte mig i den ena bilen för att sedan börja köra mot skolan när jag märkt att min mobil var borta, jag hade i för sig märkt det redan när jag vaknat och vänt hela mitt rum upp och ner, men sedan glömt det och struntat i det. Jag vände riktning och började köra mot Quinn för att sedan utgå därifrån för att köra in mot skogen jag blivit jagad i. Även där jag mötte, Justin. Om det var en dröm eller inte, kunde jag inte skillja på. Jag visste inte riktigt vad som var verklighet och vad som endast var fantasi? Jag hade tidigt denna morgon vaknat upp i min säng, precis som om jag vaknat alla andra dagar. Bortsätt från den förfärliga smärtan som ilade i hela ryggraden. Det var inte förns då jag visste att detta inte kunde vara en dröm, det hade hänt. Jag saktade in precis utanför skogen och klev ut för att börja gå in mot den täta skogen. Jag förlitade mig på minnett just nu, vad jag kom ihåg, vilket inte var mycket. Medan minna fötter trippade över grenar och stenar var min blick upp mot himmlen. Jag skymtade trä topparna svaja till när vinden blåste till, bara att se fåglar, med andra ord... Djur, runt om kring fick mig på en gång mycket lugnare. När jag vänt tillbaks blicken kunde jag få syn på precis vad jag letat efter, min telefon. Ett lyckligt leende spred sig på mina läppar in jag rusade fram mot den och nappade åt mig den. På frambilden stod det med stora bokstäver ''Vänd dig om''. Jag svalde hårt innan gjorde som texten bett om, mina ögon mötte dom hassel bruna ögonen och en flash back om dom blåa ögonen flög förbi. Det var han, allt hände här, han räddade... Mig.

''Justin?'' Mumlade jag nervöst, osäker på hur jag skulle reagera. Visste han om att jag visste hans hemlighet? Men det är väl klart han visste, eller?

''Vad gör du här?'' Sa han stelt och tittade osäkert på mig. Då var min fråga, vad gjorde han här?

''J-jag... Jag skulle hämta min mobil som jag... Ehm... Tappade igår'' Blickade jag ner i marken. ''Du räddade mitt liv.'' Viskade jag och mötte hans ögon. Som för någon dag sedan hade dom en glimt av blott i sig som sedan försvann som ljusets hastighet. 

''Vad pratar du om?'' Försökte han förvirra mig. Men jag var säker på vad jag såg, jag var säker på att det hade hänt.

''Du vet precis vad jag pratar om.'' Han bröt våran ögonkontakt och började andas tungt, jag var rädd för vad som nu skulle hända, kanske jag bara skulle hållt det för mig själv? Inte påmint honom? Eller helt enkelt försökt inse att det bara var en dröm?

(Relaxing Piano Music Consort – Summer Piano)

''Du fucking satte dig själv i knipa... Jag... Jag var bara tvungen att, göra någonting åt det!'' Morrade han medan han rörde sig snabbt mot mig, som backade in i trädet bakom mig innan han kom tätt inpå. Hans ögon började mörkna, vilket skrämde mig och fick mig själv att glömma bort att andas för någon sekund.

''Du... Hade inte behövt visa mig allt.'' Jag tänkte på det han gjorde när jag var som räddast, de flash backen jag fick mitt i allt som fick mig att förstå vem vargen var.

''Du flippade ut, jag hade inget val.'' Skakade han på huvudet och lutade sin panna mot min. Nu kunde jag, som den kvällen vid ballkongen, känna hans varma mint andedräkt mot mina läppar slå till i jämna mellanrum.

''Nu vet jag vem du är, Bieber.'' Viskade jag mot hans läppar. ''Du vet vem jag är, men inte min historia.'' Viskade han tillbaks, fortfarande allvarlig.

''Du kan alltid berätta den...'' Ett flin spred sig på mina läppar och jag blev allt mer avslappnad ju längre jag spenderade tiden i hans armar, tryckt mot trädet.

''Det räcker med vad du redan fått reda på.'' Skakade han flinandes på huvudet.

''Du kan lita på att jag inte säger något.'' 

''Hur ska jag kunna lita på dig?'' Frågade han fundersamt och försökte typ läsa mina tankar eller något så intensivt som han tittade i mina ögon.

''Du får helt enkelt bara göra det.'' Ett mjukt leende spred sig på mina läppar. ''Håll det, så lovar jag att inte döda dig.'' Jag skrattade lågt innan jag puttade bort honom ifrån mig. Men jag visste att någonstanns i den skämtsamma rösten, fanns det en del sanning.

''Kan du lova en sak till.'' Han började närma sig mig igen och satte sin hand på min kind för att smeka bort ett hårstrå. Medan han satte en mörk hårslinga bakom örat och tittade mig djupt in i ögonen sa han

''Lova att inte falla för mig.'' Det fick min blick att vika undan, mina hjärtslag att bli få och den varma känslan i kroppen att sjunka. Var det på något sätt en besvikelse att höra de av honom? Kanske det var det... Eller så var det bara något jag trodde. Jag kanske gömde mina - rädda hatfulla - känslor genom att bilda nya. Genom att tro att jag fallit för honom.

---

Så... För er som var osäkra över om det var Justin - vargen - så har ni antagligen fått reda på det nu :D Med andra ord, ja... Justin är vargen. Hur det är möjligt att han är det? Ja... Det får ni reda på senare! ;)