Jag knep ihop med ögonen och ville inte tro att det var sant. Jag vill inte behöva undra om det faktsikt är mina föräldrar, jag vill inte tveka över något sådant! Att se deras besvikenhet i ögon efter ha sagt det... Vill jag inte gå igenom igen. Jag vill inte såra någon, jag vill inte leva såhär...  

 

Detta är som en enda ond cirkel. Gång på gång drömmer jag om de här sakerna. Antingen om de två syskonen eller om detta. Fast detta är bara en flashback vad man kan säga... Förutom den delen då jag satt i bilen då jag inte har någon aning om det stämmer? Alla minnen innan olyckan hände har dom berättat för mig i detalj. Men hur mycket kan man ta åt sig? Jag vill uppleva det själv utan att försöka gissa till mig de olika ansikterna eller bilderna i huvudet. Jag var 12 år när det inträffade, nu är jag snart 18. Doktorn hade sagt att minnena möjligtvist skulle komma tillbaks om några år. Nu har det gått några år... Och inget har hänt. Jag är fortfarande fast i världen då jag måste fundera över hur Alissa såg ut, hur jag var som liten och om detta ens stämmde. Två år efter olyckan var jag fortfarande rädd. Jag var rädd för allt. Fortfarande inte kapabel till att lita på mina föräldrar, inte ens mina syskon. Men självförtroendet jobbade jag upp och rädslan jobbade jag bort som slutligen fick mig att kunna lita på dem, som jag nu idag gör. Om jag inte hade släppt olyckan från tankarna, hade jag varit låst i det tomma intet då allt bara var dystert och fyllt med ångest. Mina tankar åkte över till ämnet om Justin då vi - vad jag tror - är ovänner. I alla fall enligt mig. Som jag sätt det så har han helt inte kommit över Chanel, det är inget jag kan ändra på... För jag var hans andra val. Det gjorde mig ledsen av att tänka så. Men för att vara ärligt... Så stämmde det percis. Han hade dumpat henne och sedan dragit till det näst bästa, som var jag. Stod jag upp och stoppade honom när han kysste mig? Nej, självklart var jag alldeles för svag för att tacka nej till att kyssa hans perfekta läppar. För liksom... Vem tackar nej till honom? Jag suckade högt åt mina tankar. Jag, förutom just den gången. Jag klev ur bilen och gick med lagom snabba steg mot skolans dörrar. Jag hade bestämt mig för att inte prata med Justin någonting idag. Han skulle få komma till mig om han ville be om ursäkt. Och som jag hade sagt, antingen mig... Eller Chanel. Han fick välja. Det var hans beslut om vem han skulle dumpa... Och vem han skulle behålla. Jag gick med väskan på axlen och öppnade mitt skåp med ett ryck. Idag hade jag jätt mig på en lite snyggare stil. Mer tuff... Cool? En grå tröja - med vitt tryck, ett par vita tajta byxor och en guldig klocka som jag fått i julklapp förra julen. Jag hade även vågat mig på att pröva rött läppstift. Som jag chockat passade i. Och så enkel och chill som jag var hade jag endast dragit på mig ett par låga Vans. Vid min högra sida såg jag Quinn tona upp och log brett mot mig.

''Vilka läppar!'' Sa hon med ett flin. Jag skrattade smått och tittade generat ner på mina fötter innan jag stängde skåpet - efter att ha dragit ut böckerna jag behövde inför lektionen.

''Snyggt, hu?'' Flinade jag och plutade med läpparna. Hon nickade ivrigt och satt armkrok med mig. 

''Det är provträning för Cheerleader laget imorgon, du måste komma!'' Sa hon leendes. ''Det är lugnt, jag står över.'' Skakade jag på huvudet.

''Sluta ljug.'' Höjde hon på ögonbrynen med ett snett leende. ''Jag har... Ryggskott.'' Ljög jag, dåligt.

''Seriöst, Holly!? Ryggskott har inte ens min mormor som är över 70.'' Skakade hon nekande på huvudet.

''Du ska med, vare sig du vill eller inte!'' Sa hon bestämt. Hon drog ur sin arm ur min arm och började gå ifrån mig.

''Jag går så du inte kan ångra dig!'' Ropade hon medan hon försvann bort från korrdidoren. Jag suckade högt medan jag skakade leendes på huvudet.

På NO lektionen satt jag trött och lyssnade halvt på vad Mr LeGarden stod och pratade om. Något om återblickar, minnen... Något projekt.

''Drömmar kan ibland vara basserade på fantasier ni hittat på, beroende på hur ni känner er. Om ni är oroliga blir det en orolig dröm, om ni är på ett mer bättre humör och mått bra hela dagen, blir det en mer positiv dröm.'' Jag höjde blicken mot honom och fastnade på meningen han nyligen sagt.

''Men om det är en dröm som återkommer varje natt då?'' For det ur min mun. Allas blickar drogs mot mig, även Mr LeGardens blick som intressant log mot mig. Det var något jag tänkte - inombords - men kom ut ur munnen vare sig jag ville eller inte.

''Kanske ett tecken på ett minne,'' Nickade han fundersamt men verkade osäker på vad han skulle svara. 

''Oftast om det är en dröm som återkommer så kan det bero på att man är orolig, eller att den vill säga något - som en varning eller liknande. Ibland återblickar.'' Han rynkade pannan och var inte riktigt nöjd med sitt svar.

''Men om det nu skulle vara en återblick från barndomen - men man tappat minnet om sin barndom, kan det då vara ett tecken på att man börjar minnas igen?'' Frågade jag nyfiket och hoppfullt.

''Jag har tyvärr inget svar på det, Holly. Men det kanske man gör... I alla fall, tills nästa måndag så ska ni har gjort klart projektet om eran barndom och uråldriga familjemedlemmar.'' Sa hon leendes och efter det så ringde klockan ut och alla utrymmde salen. Tillslut satt endast jag kvar i rummet. Själv - om man inte räknar med Mr LeGarden som suddade tavlan och åt på sitt knall röda äpple.

''Du är fri att gå Mrs Lightwood.'' Sa han utan att stannade upp eller vända sig från tavlan. Jag tittade fundersamt ner i bordet och gick ut ifrån salen innan jag styrde stegen mot mitt skåp. Jag hade inte sätt Justin under hela dagen. I för sig skönt. Men jag saknade honom på något sätt ändå. Chanel såg jag överallt, med sina hundvalpar efter sig och sin bitchiga blick. Hon hade tittat på mig då och då. Jag hade inga problem över att hon var ledsen efter gårdagen. Utan kände mig stolt över att ha dissat henne för en gång skull. Nu var hela korridoren tom från alla elever, förutom mig som nu var på väg ut och hade efter några få sekunder nått dörren som ledde ut till skolans gård. Den hade ingen inhägnad utan man kunde gå fritt - egentligen hur långt som helst utan att veta vart gränsen gick från att inte lämna skolans område. Jag bara tänkte på projektet vi nyligen fick. Hur skulle jag göra? Skriva efter vad mamma och resten av dom berättat? Gått efter min magkänsla? Hur svårt skulle det vara att göra en uppgift? Kanske fanns det dagböcker - album - vad som helst från mitt liv som liten? Jag skakade bort tankarna som nästan hade fått mig orolig och slog mig ner på en bänk en bit från all folk som kryllade i skolparken. Det var alldeles tyst - fast nej. Inte direkt. Då man kunde höra skrattande tjejer som stod några meter ifrån mig, löven prassla i vindens drag. På något sätt så kunde det aldrig bli riktigt tyst, när man tänkte efter.

''Varför sitter du här själv?'' Sa en hes röst och en bekant figur steg fram framför mig.

Wow, nu går det snabbt fram! Har Justin nyligen erkännt sina fulla känslor för henne? :O♥

 

Beklagar den dåliga uppdateringen - för typ trettifjärde gången. Men jag har haft fullt upp nu. Och jag tror inte att det kommer bli bättre ju längre på terminen vi kommer. Men jag försöker mitt bästa, thats the point - right? Så jag tänker göra det bästa av höstlovet och skriva så det ryker! Det är väl bra? :D♥