Inlägget är skrivet under kategorin ✓ Recaps © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
17 - The day I lost my mind
''Jazmyne.'' Svarade jag snabbt.
''Mamma... H-hon...'' Stammade hon, långsamt. Jag hörde hur hon svalde hårt och snyftade till.
''Hon är spårlöst försvunnen.''
''V-va?'' Stammade jag, hade jag hört rätt? Var hon borta?
''Hon försvann i lördags förra veckan.'' Grät Jazmyne.
''Men för i helvete Jaz, varför ringde du inte!? Jag hade kunnat ta flyget till dig!'' Sa jag chockad och trodde inte på vad hon hade sagt. Men förstod att det faktiskt stämde. Jazmyne hade endast sin mamma och syster. Hennes pappa bodde någonstanns i Kalifornien, alltså var hennes föräldrar skillda. Så jag visste inte vart hon var just nu. Kanske hos sin pappa? Eller hemma och tar hand om Nessa - som är 13 -?
''J-jag har varit hos pappa hela veckan och ville inte störa dig...'' Mumlade hon medan hon snyfftade.
''Tveka aldrig - igen, på att ringa mig om du behöver prata... Vill du att jag tar flyget till dig?'' Jag kände hur tårarna började sammlas i ögonen och hur allting bara kändes hopplöst för en stund. Eftersom både Jazmyne och hennes mamma - Angelina - funnits för mig sedan liten så har båda en stor betydelse för mig. Både har en plats i mitt hjärta och båda är som en familj för mig. Så lika mycket som det smärtat för Jaz att hennes mamma är borta, smärtat dig mig att min bästväns mamma - och vad man kan säga, som en andra mamma - är borta. Jag kände en tår rinna ner för mina kind och en snyftning lämna min mun.
''Jag klarar mig...'' Viskade hon gråtandes.
''Holly kan du...'' Kom min mamma ingåendes men stannade upp när han mötte min ledsna och tårfyllda blick.
Jag satt tyst med mobilen tryckt mot örat och kände mig alldeles lugn av att höra Jazmines tunga andetag. Jag ville inte lägga på eller ens berätta vad som hänt för mamma, för jag visste att då skulle hon säkert också bryta ihop. Angelina betydde lika mycket för mig, som för mamma - kanske till och med mer - då dom vara bästa vänner sedan deras barndom.
''Jaz, jag må-ste lägga på.'' Snyftade jag och och kunde höra henne sucka. ''Jag älskar dig.'' Viskade hon ledsamt innan hon la på och min hand åkte ner mot jeans fickan som jag sedan tryckte ner mobilen i.
''Men lilla gumman, vad har hänt?'' Och nu kom den vänliga mamman tillbaka som jag älskade, hon hade släppt de faktum om att hon faktiskt var sur på mig innan - lika mycket som jag var arg på henne. Men det ändrade inte på de faktum att jag skulle hålla tyst om detta, precis som hon höll mig från saningen till något jag inte visste om. Även fast hennes oroliga röst försökte skära sig igenom min hårda skölld så tårkade jag bort tåren och skakade långsamt på huvudet.
''Jag... Jag bara, saknar Jazmyne.'' Mumlade jag och min blick vek sig. Hon tog snabba steg mot mig innan hennes armar drogs runt min skakiga kropp. Jag pressade mitt ansikte ner i hennes hals och kände tryggheten sakte återkomma.
''Jag förstår att det var svårt att släppa taget om henne, men jag lovar att du kommer få träffa henne snart igen.'' Sa hennes mjuka tröstsamma röst som nästan fick mig att vilja gråta ännu mer. Jag knep ihop med ögonen och nickade försiktigt.
Klockan tickade fem över tolv. Men tröttheten hade ännu inte kommit. Jag var inte trött, ett dugg. Jag hade legat i sängen någon timme i ett försök av att sova. Men varken att läsa eller att faktsikt blunda hjälpte. Det kanske var rösten i huvudet som skrek ''somna inte!'' som störde? För hur mycket jag än ville sova och glömma allt detta, så ville jag ändå inte det. Drömmar, var orsaken denna gången också. Jag erkänner, jag är rädd.
Mina ögon var fast klistrade i mobilen jag höll i handen. Jag knappade in ett snabbt meddelande till mamma som lydde:
Till: Mamma
''Jag har packat ner allt, även köpt dig och resten av familjen något fint! Vi ses om en stund, puss!''
Och skickade sedan iväg det med ett leende. Jämte mig - alltså i förarsätet - så satt min bästavän. För att göra det lättare att förstå så är hon 18 år och inte 12 år som bryter mot lagen att köra som minderårig. Det är antagligen konstigt att hon - som är mycket äldre än mig, är min bästavän. Men igentligen är hon som en storasyster för mig mer än vad hon är en kompis. Det känns skönt att kunna vända sig mot någon mer än sin familj och sina 'riktiga' syskon som inte är mer än irriterade. Förutom Izzy som är bäst på alla sätt och vis. Även hennes dåliga sidor.
''Var det kul i Manhattan?'' Log hon och trummade med fingrarna på ratten. Jag nickade med ett brett leende.
''Detta måste vi göra om.'' Flinade jag medan jag stoppen ner mobilen i min shorts ficka.
''Definitivt!'' Skrattade hon innan hon sträckte sig efter radion som hon satte igång och höjde volymen på. Det var i en lagom ljudnivå och stämning var perfekt. Att spänndera sommarlovet någon annanstans, med någon annan - skulle aldrig få den lika perfekt som den var just nu och har varit under dom fyra veckorna. I Manhattan var det stort och fint. Men det skillde sig inte direkt från New York, utan det var rätt likt där jag bodde. Både de att det var hög hus och massor av folk som att det var liv och rörelse hela tiden. Aldrig lugn och ro. Men att få uppleva det någon annanstans än New York - med Alissa var den bästa delen.
''Hur långt är det kvar?'' Undrade jag och drog upp mobilen igen. ''Inte så långt endast några...'' Hon stoppade sig själv och hela hennes kropp stelnade.
''Alissa? Vad är det som...'' Min blick fördes fram, ut mot vägen som nu var blockerad av en stor lasbil som hade vällt om kull. Den rullade i full fart mot oss och innehöll en massa ollja som rann ut på vägen, en enda gnissta och allt kommer sprängas i luften. Det jag inte hade märkt var att den inte slutade snurra, utan var på väg mot oss. Jag kunde se våra liv passera i ögonvrån.
''Alissa!'' Skrek jag innan allt blev mörkt.
Pausa - 3:05
Det var mörkt, tyst... Jag var ensam i ett mörkt rum.
''Kommer hon att vakna?'' Hörde jag en röst viska långt bort. ''Väldigt snart, Mrs Lightwood.'' Sa en raspig röst.
''Men kommer hon att minnas något?'' Jag hörde hur någon grät och mumlade några ord jag inte kunde tyda. Jag började springa mot ett ljus som sprack upp längre bort. ''Jag är här!'' Skrek jag, men ingen hörde. Ingen svarade eller ens reagerade. Jag stannade upp och kände hur allting var hopplöst när ljuset bara kom längre bort ju mer jag sprang mot det. Och även de faktum att ingen verkade höra vad jag sa, gjorde mig galen.
''Det är tyvärr, en väldigt liten chans att hon kommer att göra det, Mr Lightwood.'' Suckade den rapsiga rösten. Jag satte mig ner på det kalla golvet och vågade knappt titta mig runt då jag inte kunde se något. Jag var rädd, vad händer?
''Vi tog risken, att antingen så misster hon minnet, eller så dör hon.'' Sa samma man. Jag tittade upp och såg ett ljus skina rakt på mig. Jag tittade ner på mina knän som lystes upp av det ovanför mig. Men det som förvånade mig var att jag var blodig på benen. Mina händer var uppskrapade och magen hade en inborrad glasskiva. Jag hann inte reagera över allt blod som låg klistrat på mig utan fokuserade på ljuset som kom snabbade och snabbre emot mig tills jag slutligen suddigt såg ett ljust rum framför mig, tre personer och en stark lampa skinandes i mitt ansikte - ovanför mig i taket.
''Holly gumman!'' Sa en orolig röst och en kvinna med orangt hår kom framrusande mot mig. Jag tryckte mig nervöst mot kudden, hårdare och hårdare ju närmre hon kom.
''Ta det lugnt.'' Sa rösten jag hört flera gånger. Jag riktade blicken mot en man med svart och och bruna ögon som oroligt stirra på mig.
''Holly, kan du förklara för mig vad som hänt?'' Frågade han försiktigt och tog ett steg närmre sängen jag låg på.
''Vem är du? Vart är jag?'' Frågade jag med rädsla i rösten. ''Det var som jag misstänkte.'' Suckade han och antecknade någonting i sin bok som han höll i handen.
''Ditt namn är Holly Lightwood. Du var med om en bilolycka för några veckor sedan. Du har tyvärr fått en alldeles för hård smäll i huvudet som orsakat minnes förlust.''
''V-vem är dom?'' Jag kände hur tårar spred sig i mina ögon. ''Känner du inte igen oss?'' Sa kvinnan gråtandes. De tittade på mig en stund innan mannen jämte henne mötte min blick.
''Vi är dina föräldrar.'' Sa han suckandes. Jag kände hur det gjorde ont i hjärtat av att höra det. Att inte veta att det är ens förälder borde göra dom besvikna, det gjorde mig själv ont att inte känne igen dom... Ett dugg. Jag sänkte blicken ner mot knäna och mumlade försiktigt
''Kan jag få vara själv en stund.'' Ingen sa något utan gjorde direkt som jag önskat. Doktorn stängde dörren försiktigt efter sig och mina tårar sprutade ut ur ögonen på mig. Jag grät hysteriskt och visste inte vad jag skulle ta till mig. Om jag kanske skulle dött istället för att tappat minnet om de personerna jag en gång äkskat. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna älska dom igen? Det är som att börja på nytt, som att få bo med några jag inte känner. Jag knep ihop med ögonen och ville inte tro att det var sant. Jag vill inte behöva undra om det faktsikt är mina föräldrar, jag vill inte tveka över något sådant! Att se deras besvikenhet i ögon efter ha sagt det... Vill jag inte gå igenom igen. Jag vill inte såra någon, jag vill inte leva såhär...
Vad hände? Förstår ni, utan att bli alldeles för förvirrade? ;)
Fråga: Säg någonting ni älskar att göra x)
Svar: Dansa och skriva är livet :D Att köra yolo är bäst... Men förstör livet xD lol
Kommentarer
Sarah säger:
Bra
Josefin säger:
Haha.. fattade inte så mycket i kapitlet :p
Svar; Det är nog när jag är uttråkad då jag brukar fingra med andras händer.
Svar:
Handling
Jessica säger:
Svar: att läsa Justin noveller, speciellt din
Svar:
Handling
jasmina säger:
Förlåt men du vill ha våra åsikter så gillade jag inte detta kapiteln, Hade förväntat mig något annat men såna hr kapitel måste oxå finnas men den var var bara inte så jag trodde den skulle vara (hoppas ag inte förvirrar dig nu )hahaah men det var bra
Svar:
Handling
Thilda säger:
Bra kapitel, men mina hjärna blev lite förvirrad i slutet.. haha :D<3 Längtar till nästa.. btw jag brukar alltid kommentera dina kapitel men jag har liksom haft grejer att göra eller bara glömt bort det, sorry :/.. din novell är grymt bra så den förtjänar verkligen Credit och kommentarer,<3 ska bli bättre på att kommentera igen..
svar: Lyssnar på musik typ 24/7 eller ja så ofta jag typ kan, inte alltid men väldigt ofta, sitta vid datorn och Fangirlar över Justin, och umgås med familjen :)
Vicky säger:
OMGG VAA BRA SÅ SJUUUKT BRAAAA!!
Älskar att lyssna på musik och dansa❤❤
Celebnovell säger:
Superbra - inget illa menat men det var en av dina mindre bra kapitel, dock kanske det beror på att jag blev alldeles mindfuck på slutet. Jag förstod att det var en dröm/flashback men frågan är bara av vad. :)♥
Sv: Älskar att skriva, men har knappt tid för det!
Svar:
Handling
Maria :* säger:
Jätte bra kapitel. Men det var lite tråkigt. Hade förväntat mig en spännande kapitel ,men jag antar att det kommer sen i novellen? :) Men annars jätte bra skrivet!
Svar: Dansa, läsa, äta lol xD
Engla säger:
Jätte bra :D
Dock tycker jag det börjar bli liiiite jobbigt med att alla ska tappa minnet. Hoppas detta blir bra ändå(:
Svar:
Handling
lisa säger:
det var lite förvirrade men var det flashback hon fick där när hon tappde minnet när jon var yngre? :)
älskar att göra galna konstiga saker :)
Svar:
Handling
Väggblomman säger:
Kul att du också skriver på en fanfiction! Kika gärna in på min du med! :)
Sandra säger:
Sjukt bra!! Som vanligt!!
Svar: skriva, va med i olika pjäser eller jag vet inte hur jag ska uttrycka mig men aka hoppas du förstår, sjunga och läsa (typ noveller)
Trackback
