''Slår vad om att det är fler söta bilder på dig.'' Log hon, gick över till mig och räckte mig albumet. Jag drog handen över den, för att få bort dammet. Jag har aldrig sätt denna boken, i hela mitt liv. Jag satte fingrarna på första bladet och öppnade den... Men blev helt steld när jag såg att det inte var det jag hade förväntat mig. Åh, gud. 

 

Jag svalde hårt och stängde genast boken för att sedan lägga den överst på min höga hylla.

''Vad var det där?'' Undrade Quinn häpet. En bok, med allt annat än söta bilder. Vapen, okända personer och glödande saker. 

''Pappas... Fotografier, han fotat.'' Mumlade jag osäkert och satte mig jämte henne igen. ''Varför tar han kort på vapen?'' Jag visste att jag inte kunde slingra mig ur detta utan att ljuga för mycket. Men så blev det, när mina föräldrar höll saker hemligt för mig.

''Han... Ehm, gillar action scener. Och blev erbjuden för flera år sedan att få fotografera, sånt...'' Ljög jag och pillade osäkert med mina händer. Världens sämsta lögn, någonsin!

''Okej?'' Rynkade hon pannan och kröp ner under täcket. Klockan var 2 på natten, men jag kände inte alls någon trötthet. Jag var fortfarande pigg, men kröp ändå ner under täcket och släckte lampan. Det spelade ingen roll, för det var ändå dags för att sova nu. Jag kunde höra hennes djupa andetag. Som om hon nästan redan somnat, men det hade hon inte, för jag kunde se hennes fina ögon.

''Så... Hur går det med Justin?'' Viskade hon med blicken upp i taket. ''Va?''

''Ja, alltså jag har sätt er tillsammans, flera gånger. När han lägger armen runt dig och du ler... Är ni på g?'' Viskade hon med ett litet skratt.

''Det är inget mellan oss, jag lovar.'' Jag tänkte mer på att hon var gravid och att pappan var Justin. Det vore hur konstigt som helst om jag vore tillsammans med Justin medan Quinn är min bästa vän. Dessutom så hade jag inga känslor för Justin. Han betydde inget för mig, inte mer än att jag var tvungen att vara vän med honom tack vare att jag fick syn på att han dödade en kille.

''Alltså, Holly... Bara för att jag bär hans barn, så betyder det inte att jag älskar honom och att han är min'' Hon vände sitt huvud mot mig.

''Först och främst, det hände på en fest, vi var fulla och jag har ingen blekaste aning om vem han är, förutom att det går rykten om att han är farlig. Sen är Justin tyvärr Chanels. Fast synd nog så bryr vi oss inte, eller hur?'' Hon flinade brett och höjde på ögonbrynen.

''Mm, jag antar det... Men det är fortfarande inget mellan oss!'' Skakade jag på huvudet och log. Jag såg på henne att hon inte trodde mig. Men jag brydde mig inte utan stängde mina ögon och i nästa sekund hörde jag en telefon ringa, vilket fick mina ögon att öppnas igen.

''Sorry, måste ta det...'' Ursäktade hon sig och nappade åt sig sin mobil som låg på de vita nattduksbordet bredvid henne.

''Hej, varför ringer du så sent mamma?'' Hon blickade ner i täcket, gjorde några mönster med sitt pekfinger mot tyget och suckade högt.

''Snälla... Bara för ikväll.'' Jag rynkade pannan och satte mig upp. ''Okej. Ja, jag kommer.'' Mumlade hon besviket innan hon la på.

''Vad har hänt?'' Undrade jag oroligt.

''Jag har ingen aning, förlåt... Men jag måste hem.'' Mumlade hon, började packa ner sina saker och drog på sig kläder. Innan hon öppnade dörren vände hon sig om mot mig.

''Förlåt, Holly... Det var inte mening att kvällen skulle sluta såhär. Godnatt.'' Hon tvingade fram ett leende och steg ut genom dörren och stängde försiktigt den efter sig. Jag tittade besviket ner i täcket och drog en slinga bakom örat innan jag smög ur sängen. Vi hade hela huset för oss själva. Mamma och pappa skulle iväg hela helgen, något med jobbet, Izzy skulle till en kompis och killarna vet jag inte vart dom var. Antagligen också hos någon kompis. Men nu var jag helt själv. I ett stort nytt hus som faktsikt skrämmde mig lite. Jag drog en stor, slapp tröja över hvudet och stack ut armarna i dom långa vita ärmarna. Jag smög sagta ut ur mitt rum, genom den kolsvarta korridoren som påminde om drömmarna jag haft, när flickan sprang igenom en lång hall för att gömma sig. Jag fortsatte ner för trappan för att sedan gå mot hallen. Jag hade tänkt säga hejdå till Quinn som synd nog redan hade hunnit gå. Jag suckade högt och låste istället dörren, vände mig om och började gå tillbaks när jag hörde höga bankningar mot dörren. Jag stelnade till och knep ihop med ögonen. 

''Snälla säg att det är Jace eller Alec...'' Viskade jag tyst för mig själv innan jag slog upp ögonlocken, vände mig mot ytterdörren och smög sakta dit. Mitt hjärta bulltade hårt och mina andetag var lika snabba som när man sprungit en maraton. Jag förde min darriga hand mot dörrhandtaget, vred om låset och smällde upp dörren... Jag kastade ut mina armar mot honom och hans tunga kropp föll in i mina arm. Hela jag stapplade bakåt men hittade tillslut ballansen igen. Jag satte mig ner på golvet och drog hans överkropp närmre mig. 

''Justin, vad har hänt?'' Frågade jag panikslagen. Hans ögon flackade till och pullsen var låg. Hans ansikte - samtidigt kropp, hade blåmärken, sår och skador som skulle ta tid att läka. Han sa inget, utan värkade fokusera på att få tillbaks sina normala andetag. Jag strök min hand mot hans panna och upp mot hans hår som var kammad uppåt.

Jag doppade den vita bomullstussen i de rena vattnet och började sedan dutta den mot hans sår på kinden, käkbenet, näsan och läppen.  Hans vackra ögon var stängda och hans fylliga läppar var fuktiga av tussen jag strykt mot huden. Jag hade dragit av honom tröjan och rengjort såren sedan satt några bandage lite här och var. Där jag tyckte att det behövdes. Och nu hade jag tvättat klart ansiktet. Att bära upp hans tunga kropp, för trappan och genom alla långa gångar, fick mig andfodd och trött. Men det hade inte stoppat mig från att sköta om hans sår. Han låg fridfullt på min säng, utan tröja och sårad. Jag satt på den andra sidan av sängen och bara skådade honom, medan jag kunde. Dun täcket under honom hade skrynklat sig, fast jag hade ändå inte orkat bädda innan jag steg ur den, dessutom hade jag ändå bara tänkt lägga mig igen strax efter jag gått ner till hallen... Men det blev ändringar. Jag suckade och skakade på huvudet... Och plötsligt, slogs hans bruna ögon upp på en mikrosekund. Han drog in syre genom näsan, djupt... Och blåste sedan ut det genom munnen för att sedan sätta sig upp, dra av bandagen och det chockade mig... Såren var läkta, allt var borta. Jag borde förstått det, eftersom detta hände förra gången han var livlös och sårad.

''Du hade inte behövt...'' Viskade han hest, tittade på vatten skålen som nu hade färgen röd och sedan på mig. Jag förstod att när han sa det, så menade han inte av tacksamhet. Utan de faktum att det verkligen inte hade behövts, han läker av sig själv. Vad jag verkligen hade förstått nu. Jag kände mig dum, idiotisk... Att jag inte fattat det tidigare utan lagt min tid på att plåstra om honom.

''Men tack, ändå.'' Mumlade han stelt när han läst av min kroppsuttryck.

''Du och... Chanel, jag såg er.'' Harklade jag mig. ''Det är slut mellan oss.'' Sa han utan att svara eller ens kommentera vad jag sagt.

''När hände det? Efter ni hånglat klart?'' Retades jag och höjde ögonbrynen. Han tittade med en mördande blick på mig och spännde käkbenen.

''Innan jag kom till dig.'' Morrade han. ''Var du tvungen att komma just till mig?'' Himmlade jag med ögonen innan jag såg hur han flög mot mig, kom tätt intill med sin kropp och tryckte upp mig mot vägen, med hjälp av sin bara överkropp. Mina hjärtslag ökade på en gång och rädslan spred sig i min kropp.

''Jag är inte rädd... För dig.'' Viskade jag mot hans läppar. Hans varma andetag slog mot mina läppar som sakta men säkert blev fuktiga. Jag slickade mig om läpparna och kollade in i hans arga ögon.

''Om jag vore du, skulle jag akta mig.'' Morrade han. ''Vem var det som kom hit? Inte jag, för jag bor här... Utan du, Justin.'' Jag försökte putta bort hans tunga kropp, men han var allt för stark. Han spännde blicken i mig och tryckte sedan sina läppar, hårt mot mina. Jag slängde huvudet åt sidorna för att försöka få bort hans läppar från mina. Men jag misslyckades. Istället slutade jag kämpa emot, jag började sakta dra mina armar runt hans nacke och känslan av att vilja få bort honom från mig, försvann. Han tryckte mig hårdade mot väggen och mina ben slingrade sig runt hans midja.

''Säg att du behöver mig.'' Flåsade han mot mina läppar. 

''Varför?'' Flåsade jag och kysste honom lätt.

''Säg det.'' Sa han bestämt, men fortfarande flåsande och upphetsad. Jag tittade osäkert på honom och visste inte riktigt om jag skulle göra som han sa... Men struntade i rösten som desperat skrikit nej flertals av gånger.

''Jag behöver dig.'' Viskade jag innan han tryckte sina blöta läppar mot mina.

 

Jag slog försiktigt upp mina ögon, gnuggade dom och tittade mig omkring för att sedan möta Justins ansikte som låg bredvid mig. Panik uppstod när jag fått flashbacks av igår natt. Jag lyfte på täcket och såg att mina underkläder var på, tack gud. Sa jag innombords, inget hade hänt, förutom några kyssar... Mer minns jag inte. Men inget hade hänt, det var huvudsaken. Jag drog av täcket, helt och hållet från min kropp innan jag slog benen över sängkanten. Rullade nacken, sträckte pår ryggen och ställde mig på det kalla golvet. Jag tog ett djupt andetag oc log mjukt innan jag gick bort mot balkongdörren. Jag slöt mina fingrar runt handtaget innan jag försiktigt tryckte ner den och öppnade dörren så en vindpust slog mot min kropp. Jag tog in syret genom näsan och pyste ut det genom munnen, alldeles avslappnat. Sedan steg jag ut mot den lagom stora balkongen och tänkte tillbaks till den kvällen då Justin tagit sig upp hit. Då han tryckt mig mot järnräcket och nästan kysst mig. Den gången sov Quinn över, denna gången hade hon i för sig redan hunnit gå hem innan Justin kommit. Men som vanligt så hade jag och Justin små tjaffsat om något. Förra gången höll det på att hända saker och denna gången... Då hände det. Jag log smått åt de faktum att Justin och Chanel inte längre är ett par och att jag vaknat med honom, bredvid mig i min säng.

''Godmorgon babe.'' Sa en raspig morgon röst och ett par starka armar slingrade sig runt min mage, strax under min behå. Jag kom sedan på mig själv att jag endast stod i mina rosa underkläder. Vilket fick mig nervös, men jag skakade bort tankarna om att visa mig - nästan naken, för honom och kunde sedan slappna av.

''Vad hände med: Lova att inte falla för mig.'' Flinade jag och vände huvudet halvt mot honom för att kunna se hur han log brett. Jag kom på mig strax därefter att det var en bekännelse på att jag fallit för honom... 

''När sa jag det?'' Flinade han och kysste min hals mjukt och försiktigt.

---

:D Lite Jolly/Hustin moment!

Fangirlar över hur grymt det vore att vara Holly just nu! Gaaaash xD Vad tycker ni?! Bomba med kommentarer nuuu babes!!