''Den tredje september år 1931 dog den mäktiga Joi Pascall av dom alls mäktiga Black Worres. Hans CWolf krigare blev utan någon ledare och började sprida ut sig runt om i världen, försökte smällta in bland dom männskliga varelserna och anpassade sig till den normala kulturen. År 1950 kom dom nya Creaturens till planet Jorden, i namn: Creatures Of The Night - COTN slog sig samman med vargvarelserna och började strida mot Black Worrsen. Sedan den 15 februari år 1960 har det varit fred mellan dom goda och dom onda...'' Han pausade och vände sin blick mot mig.
''Detta är vad jag är, Holly. Detta är vad jag kämpat för i år... Detta är vad du kommer få stå ut med, för du har just satt foten i något riktigt farligt som kanske får dig att missta ditt liv.''
När han sagt det, blev jag rädd. För jag visste faktiskt inte vad jag hade gett mig in i. Men tydligen något farligare än vad jag hade föreställt mig. Texten han berättade... Om Joi Pascall och alla dom olika krigarna. Det var som en histora man berättade för sina barn. Med andra ord, fantasi. Om det var verkligt tvivlade jag inte ett dugg på, för att ha sätt Justin bli en varg fick mig övertalad på bara några sekunder. Jag tvekade inte ett dugg på om detta var sant, för att det var det.
''Så... Ehm... Är det bara du som är en, CWolf?'' Mumlade jag osäkert och tittade honom i ögonen.
''Alla här, är en. Chace, Cody, Mathew och jag.'' Ryckte han på axlarna, som om det inte hade någon betydelse.
''Finns det fler än bara ni här i Stratford?''
''Några''
''Goda eller onda?''
''Dom flesta goda, men jag antar att det förmodligen finns några onda.''
''Är det något man ska oroa sig för?''
''Som jag sa, dom flesta är goda. Rädsla är en känsla, det gäller bara att stänga av den.'' Han ställde sig upp och klättrade upp för den långa stegen som var gjord av grenar. Utan att tänka, började jag snabbt klättra efter honom och hamnade slutligen uppe på den ballkong gjord av löv och grenar.
''Detta är... Otroligt.'' Mumlade jag med ett leende. Jag kunde höra vatten droppar slå mot de klarblåa vattnet, fåglar som sjöng och löven röra sig.
''Är du rädd?'' Undrade Justin plötsligt och slingrade sina arm runt min midja. Mitt hjärta började slå fort och hårt i bröstkorgen.
''För vad?'' Viskade jag nervöst och mötte hans bruna ögon.
''För mig.'' Hans intensiva ögon fick mig alldeles skakig och osäker. Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Var jag rädd? Eller var det som att vara med en normal männsklig person?
''Nej.'' Viskade jag.
''Vad fan gör hon här?'' Morrade en brunögd kille. ''Chilla, Mathew. Hon vet om...'' Killen som tydligen hette Mathew tittade argt på Justin.
''Vad fan har du gjort?'' Skakade han besviket på huvudet. Det kändes dåligt att jag visste, även att dom hatade mig. Jag kände mig nertryckt.
''Hon såg mig, i skogen. Jag har berättat, du kan inte göra något åt det.'' Steg Justin förbi honom, satte sin hand på min rygg och lädde oss mot hallen. Vi drog på oss skor och jag tog tag om min väska innan vi steg ut mot bilen och började köra ifrån ängen och det stora huset. Jag rullade in läpparna, fuktade dom och vände min blick ut mot fönstret. Det hade börjat mörka, jag hade egentligen ingen aning om vad vi gjort under hela dagen hos Justin. Antagligen stirrat på tv eller bara läst gamla böcker. Jag hade inget minne av vad vi gjorde, jag hade heller inte direkt nyfikenheten över att få veta. Så jag släppte det. Jag såg hur vi närmade oss gatorna som liknade mitt hus, alltså var vi nära. Sakta men säkert kom vi fram till huset jag bodde i. Huset som var som alla andras på gatorna. Bilen saktade in strax framför grinden och båda bara stirrade ut genom fönstret.
''Ehm... Tack, för skjutsen.'' Mumlade jag osäkert och steg långsamt ut ur bilen, en del av mig ville att han skulle stoppa mig, kanske be mig att hänga med honom hem igen, eller helt enkelt bara ge mig en kyss. Jag visste inte vad som hade flugit i mig. Jag hade bara kännt mig så konstig i hans sälskap. Med snabba steg tog jag mig förbi grinden, in på den lagom stora parkeringen och vidare in i huset. Alla var hemma, vilket jag hoppades på att dom inte skulle vara. Inte för att jag hade någon anledning till att tycka det, men jag kände bara för att få vara själv, ensam i huset utan att behöva höra en massa röster.
''Jag lånade din bil.'' Dök Alec upp. ''Jag märkte det!'' Suckade jag med ett leende.
''Vem fick du skjuts av?''
''Justin.'' Mumlade jag och steg förbi honom. ''Justin vem?'' Han lät lite chockad, kanske till och med lite rädd?
''Någon kille.'' Ryckte jag på axlarna, satte väskan på axeln och trippade upp för trappan utan att ge Alec en sista blick. Jag fortsatte in mot korridoren och steg in i mitt rum innan jag stängde dörren. Jag kastade väskan på sängen och hörde hur något sekunden efter åkte i golvet med en smäll. Jag stannade till, rynkade pannan och steg runt sängen för att se hur den blåa underliga boken låg på golvet, vid öppen så man kunde läsa sida 213 och 214. Hade jag råkat lägga boken i min väska? Fast jag fick aldrig hålla den... Kanske hade Justin lagt den i väskan av misstag? Jag tog nyfiket upp den och såg rubriken: Creatures Of The Night lysa med blåa bokstäver, sedan en lång text undertill. Jag kunde inte undgå att ta upp den och läsa några rader, som sedan fick mig att läsa alla sidor...
''Creatures Of The Night - COTN - är den människoliknande arten av trollkarl. Arten som kan använda synen för att flytta saker, hjärnan för att läsa tankar, händerna för att skjuta brännande ljusstrålar och odödligheten. År 1950 kom dom till planet Jorden. Dom slog sig samman med CWolf och stred mot Black Worrsen under 10 år tills det blev fred, 1960. Dom mäktiga COTN fanns det få av i början av 2000-talet. Just därför var det många som försökte skydda sin art. Dom gjorde allt för att hålla alla i säkerhet och i liv. På planet Jorden finns det endast 10 stycken överlevnande kvar...'' Viskade jag tyst för mig själv. Jag satte mig försiktigt ner på sängen och la mig sedan långsamt ned. Tittade på min klocka jag hade runt handleden - som visade 20.30, innan jag stängde mina ögon. Jag skulle egentligen packa för gymnastiken jag hade imorgon i skolan, välja kläder och göra läxan. Men all den faktan jag fått idag var tvungen att sätta sig i hjärnan, vilket fått mig trött...
Hennes blåa ögon stirrade på mig. Dom var så vackra. Våra ögon lös i månens sken, havet var alldeles stilla och hela kroppen kändes varm, kokhet... Nästan som den bran. Men jag kunde ändå inte släppa blicken från henne. Jag visste, om jag gjorde det... Så skulle jag förlora henne för alltid. Skulle jag det? Nej, men det var känslan jag fick när jag tittade på henne. Det var som om jag bara visste att hon en dag skulle försvinna, att hon en dag skulle lämna oss.
''Kommer du?'' Sa hennes lena röst som spred sig i mina öron. Det fanns varken någon måne, eller något hav. Jag hade bara inbillat mig... Igen. Men hennes blåa ögon, lös fortfarande. Det var de ända som höll min fantasi i liv. Hon sträkte sig efter min hand och kramade den mjukt och kärleks fullt. Min kärlek till henne tvivlade jag aldrig på. Hon var vacker, vänlig, kärleksfull och magisk. Att döma henne för vad hon är och för vem jag är, skulle aldrig gå. För jag visste... Att jag en dag skulle bli som henne. Tillslut lämnade ett ord min mun och det var bekräftelsen på att jag var redo.
Ännu en del som kanske var lite förvirrande? (tänker på sista delen) Men som vanligt... That's the point!
Fråga: Hur många av mina läsare skriver noveller/fanfictions? Eller kanske till och med har en novellblogg? xD
Svar: Lite nyfiken, om ni har en novellblogg så får ni gärna länka dom... Är sugen på att läsa en bra novell!<3
Puuuuuss på er!
