Mina ögon slogs upp och överkroppen flög fram. Det... Var ingen dröm. Hon är tillbaks... Och är mer levande än någonsin.

’’Mathew! Cody! Chace!’’ Skrek jag högt på väg ner för trappan med tröjan halvt på mig. Jag drog ner den en bit över byxkanten och drog sedan handen genom håret. Alla tre kom in springandes till köket där jag hade hamnat.

’’Möte, nu.’’ Pekade jag ut mot den långa korridoren. De nickade utan att ifråga sätta. Våra högljudda steg fortsatte mot ett rum som ingen fick inträde till. Det var förbjudet att vara här, förutom när det var kris. Som i detta fall var möte. Jag greppade tag om dörrhandtaget och smällde upp dörren. De mörka, lite gammaldags rummet, lystes upp av de stora fönstren som var uppbyggda på väggen mittemot. Mathew gick mot det ena fönstret och fick de stora röda gardinerna att falla ner med ett högt ljud. Sedan gjorde Cody likadant med det andra fönstret. Det runda bordet började långsamt lysa blått. Kristaller bildades i taket av det starka ljuset och de olika mönster i bordet. Olika runor svävade upp ur bordet och fick oss alla att ta in våra positioner. Jag slog mig ner på en utav stolarna, detsamma gjorde de andra. Fortfarande lika tysta som innan. 

’’Godmorgon Mr Bieber.’’ Sa en robot röst. ’’Godmorgon Vicki, har du möjligtvis fått in en strålning från någon ny Wampetho.’’ Frågade jag med en rynka i pannan. Vicky var våran egna sökmotor. Hon var en programmerad dator för att hålla koll på hur många Wampethos som dör och föds varje år, månad, vecka, dag. Om det är någon som vet vart Selena befinner sig, så är denna någon, Vicky. Wampetho är vad alla är, vi alla olika arter är från en och samma planet. Alla - som jag - är inte från denna planet i namn Wampetho. För tusen år sedan fanns planeten, Wampetho. Den hade alla olika arter. En utav dom var min, Creatures Wolf som är en blandning av varg och människa - fast trippel så stor som en vanlig varg är. Sedan finns det Creatures Of The Night som är halvt människa - halvt övernaturlig. De bär på olika krafter och kallas för halvblodig. De mäktiga häxorna i namn Witches har i alla år varit goda tills de gått över till de ondas sida. Black Worres. De var dom som dödade Joi Pascal. På Wampetho levde alla i fred, tills planet en dag gick under. Joi Pascal och Walder Don Master bestämde sig för att hitta en planet att fly till. De såg människornas planet, jorden. De valde en utav sin egen art att få den allsmäktiga kraften, för att skydda alla Wampethos. Men självklart var Black Worres emot detta och gick emot dom. Tillslut så hamnar vi vid samma ställe igen, samma fråga. Hur ska vi göra, för att stoppa dom? Ledaren där är mäktigast över alla just nu, han vill se oss alla döda. Hitta den halvblodiga människan och ta kraften, döda alla människor och ta över jorden. Vi behöver nyckeln till att stoppa honom. Frågan är då, vad eller vem är nyckeln?

’’Ingen för tillfället.’’ Svarade hon.

’’Kan du kolla efter halvblodiga?’’ Frågade jag och suckade högt. ’’Justin, vad gör vi här? Vad är det som händer?’’ Frågade Math förvirrad.

’’Hon är tillbaks.’’ Mumlade jag fullt fokuserad på hur hon kunde överleva. Det var inte planerat att få henne dödad, men att veta att under dessa åren ha trott på att hon var död,  har varit slöseri med tid. Jag trodde att jag dödat henne, jag har levt med det. Skyllt på mig själv flera gånger. Fått skuldkänslor och inte kunnat sova. Jag hade kunnat leva, utan smärta och ångest. Men hon valde att vara död. Hon valde i alla fall att låta mig tro det. 

’’Vem är tillbaks?’’ Frågade Chace, de tittade underligt på mig. De ville ha ett svar… Och det skulle få ett.

’’Selena Gomez, 19 år. Född i Washington DC. Halvblodig häxa. Död år 2010, återuppfödd år 2010. Boende just nu…’’

     

’’Vad är det som tar så…-’’ Tjöt Izzy stressat när hon smällde upp dörren, men hejdade sig själv när hon såg mig, där jag satt. Inte alls redo för att åka till skolan. Givetvis så hade jag inte talat om vad mina planer var för dagen. Det var ingen idé då jag visste att hon skulle tvingat mig till skolan ändå.

’’Jag mår inte bra, så jag stannar hemma idag.’’ Mumlade jag osäker på om hon skulle köpa det.

’’Kom igen nu, klä på dig, ät upp din frukost så väntar vi i hallen.’’ Steg hon in i rummet och tog datorn i handen.

’’Snälla Izzy, jag orkar verkligen inte. Jag har legat på sjukhuset i två dagar.’’ Suckade jag och slängde mig bak i sängen, men ångrade mig direkt då smärtan stack mig i bröstet. Jag knep ihop med ögonen och tog några djupa andetag för att lugna ner smärtan. Ibland var hon som en mamma, hon var så bestämd och mån om min hälsa. Kunde hon inte bara sköta sig själv?

’’Förr eller senare måste du dit, så vi börjar idag.’’ Stängde hon ner den svarta dataskärmen. Trots att hon ibland gick över styr med mamma rollen så uppskattade jag det, i vissa fall. Jag förstår att hon vill mig gott, vilket jag accepterade efter några bråk om att få henne att sluta vara så bossig.

’’Jag hatar dig, bara så att du vet.’’ Korsade jag armarna framför bröstkorgen löst, mån om att det skulle göra ont om jag tryckte allt för hårt. 

’’Jag älskar dig också, syrran.’’ Blinkade hon med ögat innan hon försvann ut genom dörren. Jag hatar… Mitt liv för stunden. Jag har ingen som helst anledning till att göra det. Men jag kände mig så vilse till leds. Jag visste inte hur jag skulle förklara min känslor. Men det kändes hopplöst att försöka kämpa emot de faktum att jag ville slänga mig i väggen för en sekund. Jag visste att de faror som jag blivit utsatt för inte skulle minska, de var inte det sista. Det väntade fler… Och jag var rädd för vad som skulle hända. Jag var rädd för att dö, jag var rädd för att fastna i korridoren igen, rädd för att Justin skulle dö. Jag var rädd för vad världen hade att visa mig. Jag la mina handflator mot ansiktet, snurrade runt på mage och pressade ansiktet mot kudden. Skit, vad håller jag på med? Jag ska inte dö, jag ska inte vara rädd… Jag har ett helt liv framför mig och ska där med inte skolka. Med en bestämd attityd steg jag upp ur sängen och gick så fort jag kunde in till min wic som stod halvt öppen. Jag drog ut en vit blus med fransar på slutet av tyget, ett par ljusa jeans och sedan ett par svarta stövlar. Jag drog på mig allting på en mikrosekund även fast smärtan ökade för varje klädes plagg jag krånglade på mig. Jag hade trots allt ett bandage på mig, men vad fan trodde läkaren? Att det skulle hjälpa? Jag fnös åt den meningslösa tanken samtidigt som jag drog på mig stövlarna, en i taget. Jag ställde mig raklång upp och granskade mig i spegeln framför mig, rättade till blusen och drog fingrarna genom mitt trassliga bruna hår. 

’’Jag är inte rädd för något.’’ Sa jag för mig själv. ’’Rädsla är en känsla… Jag bestämmer över den.’’ Nickade jag då ett leende spred sig på mina läppar. Den inställningen hoppades jag hålla ett tag, tills jag hamnade i en situation som den förra, då släpper den modiga proppen och ett hav av rädsla fyller mig från topp till tå. Tänk inte så, tänk positivt. Rädsla är en känsla, slå av de. Sa en sammetslen röst i mitt huvud som fick den ynka droppen oro att släppa fästet.

’’Holly!’’ Ropade Alec mitt namn från undervåningen. Jag slet blick från spegeln och fick åter mitt medveten tillbaks. Jag kunde ibland bara försvinna bland mina tankar, de var så djupa, så koncentrerade och magnetiska. Hur små de än var, som att ha en ide på kläder till morgon dagen. Kunde få mig att försvinna från världen.

’’Jag kommer!’’ Ropade jag tillbaks och trippade in till mitt rum, tog mackan i handen, mobilen i bakfickan och sedan rusade jag ner på hallen där endast Alec stod kvar nu, utan någon tålamod kvar.

’’Hur långsam får man vara.’’ Suckade han och steg ut genom den öppnade dörren. Jag himlade med ögonen och hängde min svarta skin väska på axeln innan jag tog en tugga av mackan jag fortfarande höll i handen.

’’Holly…’’ Hörde jag pappas röst sprida sig i mina öron. Det var nog med att Izzy släpade med mig till skolan, men gränsen gick då pappa ville prata. Inte nu, inte idag. Jag ville inte bete mig som en idiot framför pappa även fast han förtjänade en smäll på kinden för sitt beteende igår kväll. Jag hade ännu inte kommit över de och skulle förmodligen inte göra det på ett tag.

’’Jag vill be o…-’’

’’Spela roll, hej då.’’ Mumlade jag och slog ut med den ända lediga handen innan jag tog steget ut genom dörren och stängde den framför ögonen på pappa. Att inte bete sig som en idiot… Gick inte som jag hade tänkt mig. Jag släppte de tankarna för att lätta på trycket och lät min blick glida mot bilen de satt i. Alla var otåliga med att få komma iväg och jag som inte riktigt hade orken att bry mig om vi blev försenade eller inte gick i en långsam tackt till bildörren. Jag hoppade in innan jag smällde igen dörren, direkt efter det var vi på väg mot skolan. Det ända positiva jag såg i skolan var att jag skulle få träffa Justin. Vi hade avslutat våran kväll igår, på ett sätt jag inte hade förväntat mig. Han hade nästan gjort slut som jag såg det. Han förklarade att han var farlig. Men det var ingen direkt nyhet, men det han ville få fram var att… Det kanske inte var bra för mig att ha honom i mitt liv. Jag hade redan då bestämt mig för att det bara skulle vara dåligt för mig om han slutade vara en del av mitt liv. Men nu, när jag tänker efter. Tänk så har han rätt? Tänk så finns det något i det han säger som kanske stämmer? Vem vet vad som kommer hända, tänk så utsätts min familj för fara? Tänk, så händer något värre? Det skrämde mig att tänka så, jag ville inte tänka så. Det fick mig att börja tvivla på att detta var rätt val. Men jag tvivlar aldrig på att det var ett misstag. Om jag inte sätt killen på festen bli mördad, hade jag inte träffat Justin. Vem vet vad som då hade hänt? Jace svängde in bilen på en utav de hundra parkeringarna och drog ut nyckeln så vi alla kunde stiga ur. Jag hade under bilturen - och bland allt tänkande - proppat i mig mackan utan att ens märka det. Hungern var kvar, inte konstigt. Jag har varit utan mat i två hela dagar och två hela nätter. Vid skolans dörrar splittrades syskonen Lightwood åt för att kunna gå till sina lektioner, inklusive jag. Väl på väg mot mitt skåp kände jag hur Justin slöt upp sig jämte mig med sin arm runt min midja. Chace, Mathew och Cody kom strax där efter och gick bakom oss för att stirra stelt på alla elever vi passerade.

’’Hej babe, mår du bättre?’’ Undrade han omsorgsfullt och tryckte sina läppar mot min panna. Ett varmt leende spred sig på mina läppar. Åtminstone någon som brydde sig, suckade jag inombords.

’’Lite, vill egentligen bara stanna hemma.’’ Ryckte jag lätt på axlarna, men kunde inte undgå att känna mig en gnutta glad efter hans fråga. Hur kunde det få mig att känna mig så varm och älskad?

’’Vill du att vi drar, jag skippar gärna skolan.’’ Flinade han och drog in mig i en varm kram precis vid våra skåp. Jag skrattade till och höjde mitt huvud upp mot hans ansikte, ställde mig på tå för att precis kunna pressa våra läppar samman. Jag hörde hur Chace harklade sig och stötte till Justin på armen som fick våran kyss att avbrytas.

’’Vad?’’ Suckade Justin irriterat. Chace slängde en blick förbi oss som jag följde med ögonen. Ändan tills… Den stannade på en tjej. Jag hade aldrig sätt henne förr? Men hon var vacker. Hon hade brunt långt hår, en bit ner för brösten. Hennes läppar var perfekt målade i en ljus färg och hennes ögon var lika bruna som en kastanj. Man kunde tro att hon var en ängel i det perfekta leendet, som sedan tonades ut. Hon hade sin blick på oss. Och hon såg förstörd ut, lika förkrossad som Justin såg ut. Jag kollade på Justin och han kollade på den brunögda tjejen, som kollade tillbaks på honom. 

’’Justin… Vem är det?’’

Jag tror ni kan gissa vem den brunögda tjejen är, som hade ett leende likt en ängel ;)

Fråga: Favorit glass, godis och mat?

Mitt svar: Glass: Älskar Ben&Jerrys - Cookie Dough, dör så god! Godis: Melon godisar och lakrits, sedan älskar jag carpatssio och grillat kött <3

Ni ska tack Emma och Vicky, för tack vare deras super gulliga (+ alla andra som kommenterade) kommentar - som fick mig att le som ett fån - så fick ni kapitlet i kväll! Jag hade skrivit på Instagram att det skulle komma ett kapitel varje Tisdag och Fredag men jag började ångra mig efter jag sagt det. Jag kan givetvis göra så, men kommentarer har en stor betydelse för skrivandet. Utan dom blir jag inte motiverad till att skriv. Vilket resulterar (=) inga kapitel. Vill inte göra såhär, för jag vet att jag inte ska behöva göra såhär. Men från och med nu sätter jag krav på kommentarer tills jag ser att det inte behövs. Vill ni ha nästa, få ni nå 13 kommentarer. hate 2 do like this