''Du måste vakna Holly! Hör du det!?'' Skrek jag och skakade henne försiktigt. ''Vakna, Holly... Lämna mig inte.'' Skakade jag på huvudet med tårar i ögonen. Dörren öppnades långsamt och två doktorer kom ingåendes.

     

Vitt, ljust... Ensamt. Jag satt på ett vitt golv med benen upptryckt mot hakan, mina händer hade automatiskt dragit sig runt benen för att göra det stabilare. Jag tittade med en tom blick mot de vita ljusa som aldrig tog slut. Den kritvita korridoren bara fortsatte och fortsatte. Hur mycket jag än kämpade med att springa, gå genom olika dörrar, hjälpte inte ett dugg. Jag kom gång på gång tillbaks till stället jag började på. Inget hände och det började skrämma mig. Hade jag kanske tappat minnet igen? Som jag gjorde för några år sedan? Men borde det inte vara så att jag inte komihåg att jag gjort det då? Kanske var de ett tecken på att jag fortfarande hade minnet kvar?

''Beleza?'' Hörde jag någon ropa, men det vara lika dolt som en viskning från flera meters avstånd. Mina öron spettsade sig samtidigt som min blick for upp från mina knän. Jag satt still en stund, i väntan på att jag skulle få höra någon ropa igen.

''Beleza!'' Hörde jag ännu en gång. Det fick mig att flyga upp på benen snabbt som vinden. Steg för steg gick jag mot den lena, tysta rösten. 

''Beleza!'' Skrattade en kvinnoröst. Ju längre in i korridoren jag kom desto tydligare blev rösten. Orden förtydlade sig och inte förrns då förstod jag att hon hade ropat namnet, 'Beleza'. Mitt namn, mitt mellan namn. ''Hallå?'' Ropade jag osäkert och lyssnade efter ett svar.

''Beleza!'' Men återigen så hörde jag bara kvinnan ropa Beleza igen. Lika glad och i en lyckofylld ton. Jag började springa så håret åkte bak i den hastigheten jag hade. Jag tvärstannade när jag såg någon meter framför mig, en blå dörr. Den blåa dörren hade ingen vägg bakom sig, utan stod i mitten av korridoren. Den hade inte stått där innan? Tänkte jag och rynkade pannan åt hur konstigt det var. På tal om något konstigt, så hade jag inte riktigt förstått hur jag hamnat här. Jag var för någon dag sedan i skogen, sårad, trött och rädd. Jag hade sätt Justin och hade trillat in i hans famn efter en smärta träffat mig i bröstet. Jag kom ihåg att det fanns blod involverad, tårar och jag frös. Sedan hade allting blivit svart och jag vaknade - omedveten om vad som hände - upp här. Jag har dessutom hört Justins röst flera gånger, det var precis som dennaa kvinno rösten. Tyst och dålt. Men samtidigt ännu tydligare. Han grubblade över att han inte ville att det skulle bli såhär. Sedan att jag inte skulle lämna honom, lova att kämpa och att han var ledsen. Allting förvirrade mig så mycket. Jag skakade långsamt på huvudet och lät alla tankar åka åt sidan medan jag steg runt dörren. Som jag såg framifrån, ingen vägg. Inget annat än en blå dörr som väntade på att bli öppnad. 

''Beleza! Vart är du?'' Ropade hon i en glad, busig ton. Ljudet kom från dörren som började att skakade. Jag steg runt igen och tittade chockat på den. Skulle jag öppna? Skulle jag kolla? Hon ropade trots allt mitt namn, eller? Jag drog in en massa luft genom munnen och lät det sedan pysa ut genom näsan samtidigt som jag slöt min hand runt dörrhandtaget. Jag behövde inte putta dörren eller ens trycka ner handtaget förrns den automatiskt åkte upp och ett vitt sken lös rakt mot mig. Mina händer åkte snabbt upp mot ögonen innan jag långsamt drog ner dom igen. Pannan rynkade sig, allt ljus var borta, korridoren var borta. Inget som syntes till innan, fanns kvar här nu. Ett rum jag aldrig tidigare vistats i befann jag mig i nu utan någon koll om vart jag var. Det var i alla fall bortom de konstigare korridorerna som hade skrämt mig, så det funkade här. Jag såg en liten flicka sitta vid ett bord en bit in där hon satt och målade. Jag började långsamt ta mig mot henne. Hon hade ännu inte sätt mig. Jag la huvudet på sned och granskade hennes täckning. Hon värkade vara runt fyra, kanske? Och bilden var rätt avancerad, med tanke på att det såg väldigt proffsigt ut. Det var ingen sol, ingen flicka, ingen boll eller något barn brukade rita. Pappret var fylld med tecken, samma tecken överallt. Hon hade även ritat det på sin arm i svart, sedan några andra otydliga märken längre upp på armen.

''Beleza, vad gör du här?'' Sa den igen kända kvinno rösten. Jag vände mig hastigt om och mötte hennes blick. Hon log mjukt mot mig och la huvudet på sned.

''Öh, jag... J-ag vet in...-'' Stammade jag och kollade förvirrat på henne men hann aldrig avsluta min mening när kvinnan började gå mot mig. Hon stannade inte när hon kommit nära utan fortsatte, igenom mig. Jag knep ihop med ögonen och öppnade dom sedan chockat. Vad var det som nyligen hände? Hade hon... Gått igenom, mig? Jag vred mig långsamt mot henne och kollade ner på den lilla flickan innan jag vände min blick upp mot henne.