Efter de ville jag inte leva, endan sedan den dagen har ett djupt sår funnits i mitt hjärta. Efter att Holly blev skjuten så blev såret större och infekterat. Båda gånger var mitt fel, men jag skulle aldrig få henne i fara igen. De misstagen jag gjorde med Selena, ska jag använda för att göra rätt med Holly. Jag snodde runt och började gå tillbaks mot sjukhuset för att på något sätt ge Holly stöd. Det minsta jag kunde göra var i alla fall att sitta vid henne. Hon var trotts allt inte helt död - och vad jag har hört så hör man även fast man ligger i koma. Kanske skulle jag försöka mig på att prata med henne? Jag stängde långsamt ögonen innan jag skakade på huvudet. Jag slog upp dom igen och mötte de stora vita sjukhuset lysa upp den mörka natten. Det fanns fortfarande tusentals bilar uppradade på parkeringen, en utav de var våran. Den behövdes antagligen tvättas då det fanns blod i baksätet efter att Holly legat där. Jag gick längs den vita väggen och svängde in mot glasdörrarna som öppnades för mig. Jag steg fram till receptionen och tittade ner på den korta kvinnan som försökte på sig ett leende, men hela mitt sorgsa ansikte förstörde det hela.

''Holly Lightwood.'' Mumlade jag och tittade upp på klockan bakom henne som visade 04.30. Jag hade varit borta i drygt en halvtimma. 

''Hon ligger på våning 1, rum nummer 56.'' Sa hon och tvingade fram ett leende innan jag gick därifrån. Alla korridorer var lika ljusa och sorgsna. De var tysta, så tysta att de fick mig ledsen. Jag passerade många vita dörrar med olika nummer på. Flera korridorer och flera sorgsna ansikten, tills jag slutligen hade nått den rätta dörren. Nummer 56. Jag slöt handen om de silvriga handtaget och tryckte försiktigt ner den innan jag puttade upp dörren. Rummet var som tur var tomt, den enda som befann sig här var Holly liggandes på en vit säng. Slangar och apparater satt tätt runt om henne. Hennes hud hade börjat bli ljusare, i en mer vit blek färg. Jag stängde dörren om mig och började långsamt gå mot stolen jämte sängen. Jag satte mig försiktigt på den och granskade henne från topp till tå, det man kunde se som inte var täckt med en vit fillt. Hennes läppar var fortfarande lika rosa som de alltid var och hennes hår låg perfekt på den vita kudden under hennes huvud. Jag höjde långsamt min hand och la den försiktigt och varsamt på hennes kalla hand innan jag mjukt kramade den. 

''J-ag försökte, jag förs-ökte hitta dig, jag...'' Mumlade jag stammandes men stoppade mig själv i en mening för att kunna ta några djupa andetag, jag behövde lugna ner mig.

''Jag ville inte att detta skulle hända, du måste överleva Holly. Jag kan inte leva med att jag fick dig dödad.'' Skakade jag viskandes på huvudet. Det var bara ren sanning. Jag kunde inte, leva. Om detta skulle sitta i bakhuvudet och skava. Jag kunde inte leva med det. Jag kunde döda, så jävla många människor utan att känna någonting överhuvudtaget. Men när det kommer till henne, så går jorden under. Jag vill inte tas som svag, men i detta fall måste jag erkänna. Jag var svag, jag var förstörd. 

''Du måste lova mig att kämpa, du får inte ge upp, du ska vara lika stark som innan... För min skull.'' Kramande hennes hand hårdare och ställde mig långsamt upp innan jag böjde mig fram mot hennes panna.

''Så lovar jag, att finnas här.'' Tryckte jag mina läppar mot hennes panna.

 

Skola. Vad fan skulle jag göra där när jag hade bättre för mig. Som att sitta vid Hollys sida. Jag behövde inte veta vad kemiska bakterier var, eller vart ifrån grammatiken kom ifrån. Jag bryr mig inte ett skit om det. Jag brydde mig inte om någon annan än Holly just nu. Men hela gänget hade förvånatsvärt tvingat mgi att gå. De skulle gå, ja du skulle jag gå. Jag förstod inte hur de tänkte ibland. Jag orkade inte. Men ändå så stod jag här. Allting var bara smärta. Smärta har varit en del av mitt liv. Men det hade bara blivit värre med åren. Och nu, när Holly kommit in i bilden, fick hon smärtan att sjunka, mina sår att läka och allt att förändras. Smärtan, såren och det gammla var tillbaks. Jag var inte den Justin som jag var med Holly längre. Jag var i-dont-care-about-nothing killen igen. Den gammla jag som var fylld med ångest. Jag var tillbaks. Skulle inte Holly överleva, skulle jag bokstavligen vara borta bland det mörka. Chanel passerade mig i matsalen men stannade till  bakom mig och vände sig om. Allt det, kunde jag se - genom min hörsel som var så detaljerad. Just pågrund av mina övernaturliga förmågor.

''Justin Bieber.'' Sa en belåten röst, Chanels kropp gick förbi mig och satte sig på platsen jämte mig.

''Vart är din lilla sl*mpa?'' Log hon och höjde på ögonbrynen. Jag kände ilskan bubbla inom mig och hur mycket jag ville slita henne i stycken. Men inte här, inte nu.

''Vad fan vill du?'' Morrade jag och vägrade att titta på hennes fula ansikte. Jag fattade inte hur jag i hela världen kunde varit tillsammans med henne, hon var en idiot. En fucking h*ra.

''Så Holly dög inte? Var hon to bissy med andra killar? Vi alla visste att hon var en hor...-'' Jag greppade hårt tag om hennes hals, ställde mig upp och tryckte upp henne mot väggen som befann sig någon meter bort.

''Din fucking h*ra pratar inte så om min tjej om du inte vill bli av med din smutsiga tunga!'' Röt jag och vägrade släppa taget om henne. Hon kupade efter luft och försökte putta bort min hand. Jag kände hur någon greppade tag om mina överarmar och slängde iväg mig med kraft mot bordet jag satt vid med killarna. Jag kände en svag smärta i ryggen när jag flygit in i bordet, men det var inget som jag gjorde någon stor sak över. Jag såg hur hon föll ner på golvet svimmfärdig. Ståendes vid henne var Daniel som även hade slänt iväg mig. De som jag gjorde till en stor sak - var att Daniel hade lag sig i. Jag reste mig upp och gick flåsande fram till honom innan jag smällde till min näve i hans ansikte. Hans huvud flög bakåt med hela hans kropp efter, men han höll sig på fötter och tittade med en mördande blick på mig.

''Du har fan inte med detta att göra!'' Röt jag och slängde ut med armarna. ''Inte mitt fel att Holly lämnade dig!'' Skrek han och smällde till mig i ansiktet. Mitt huvud flög åt sidan medan blod flög ur min mun.

''Du vet fan inte vad som hände.'' Morrade jag och puttade honom in en kille som gick förbi. Daniel tog satts, började springa mot mig och åkte in med huvudet först i min mage och flög tillsammans med mig in i några bord som var tomma. Smärtan i ryggen ökade saka men säkert och läppen sved. Men det hindrade inte mig från att ställa mig upp. Daniel kom strax där efter, jag skulle precis till att smälla till honom dä jag kände hur någon tog tag om min näve. Denna någon, var Cody. Han tittade mig i ögonen och skakade på huvudet. En blå ring lös runt hans ögonfärg som fick en lugn vind att ta mig med storm. Min arm sänktes och min näve öppnades sakta.

''Inte konstigt att hon lämnade dig, du har fan problem.'' Mumlade Daniel. ''Hon ligger i koma, hon är döende din fucking idiot!'' Röt jag innan jag vände mig om och gick därifrån. Innan jag lämnade alla där, häpna över vad som hänt. Så såg jag Daniels förvånade blick, han ska fan inte säga något om han inte vet vad som egentligen pågår. När jag sa, att hon var döende - vilket kanske var lite överdirvet - så fick det hans ögon att smalna. Han blev alldeles chockad och paralyserad. Det som smärtade mest när alla sa att hon hade lämnat mig - var att det på något sätt stämde. Hon hade lämnat mig, hon låg i koma. Och det var mitt fel.

 

Mörkret hade lagt sig över stan. Månen var på toppen av himlen. Det ända som lös just nu var alla lyckt stolpar som var uppradade vid vägen. Ljusen på framsidan av bilen lös också upp vägen. Det fick mig att inse att jag var den ända som var ute och körde. Staden var alldeles nedsläckt. Allting kändes ensamt och tyst.

Oj oj oj! Vem kan denna mystiska tjejen vara? Selena, fast vänta... Hon är död. Men om Justin är en varg, vad kan liksom inte då hända?

 

Just nu sitter jag i bilen on my way to London, xD Kommentera nu, mycket! Det tog tid - även fast det inte var så långt - att skriva detta! Puss, love u all!