Efter en dag... Då jag bara deppade och inte gjorde ett dugg. Blev det alldeles för tjatigt. Alltså att sörga och göra allting som får en att känna sig ännu ledsnare. Jag tänkte inte låta ännu en sak trycka ner mig och ändra på mig som deras död gjorde. Jag ska åtminstonde försöka leva vidare som vanligt. Med eller utan pappa. Även fast jag vet att om han dör kommer jag inte alls säga så. Men jag ska försöka lova mig det. Jag satte mig på säng kanten och andades tungt ut. Satte försiktigt ner fötterna på det kalla golvet och började gå mot wicen som stod öppen. Jag hade ju bett Justin lämna mig ifred ett tag. Han har visserligen smsat mig och frågat hur jag mått. Men ändå lyssnat på mig och inte kommit hit. Jag behövde vara själv ett tag. Det fick mig att tänka på saker jag innan inte tänkt på. Jag skakade bort alla tankar och försökte fokusera på att välja kläder. Vädret hade blivit sämre nu för tiden. I för sig är hösten här om någon månad. Så det förvånar inte mig direkt. Jag drog fram ett plagg som jag tyckte passade till denna molniga dag. Jag drog på mig jeansen och sedan den vita lite genomskilniga blusen jag valt och fortsatte ut mot badrummet. Jag släppte ut mitt hår ur den stora knuten jag gjort på huvudet innan jag snabbt lockade det. Fluffade till det och sminkade mig med lite maskara. Jag ska bete mig så normalt som möjligt. Inte visa hur dåligt jag egentligen mår. Utan försöka dölja den ledsna sidan av mig. Jag tittade mig i spegeln och satte huvudet på sne.

''Det kommer gå bra...'' Sa jag med ett djupt andetag innan jag styrde mina steg ner mot köket. Det kändes så tomt utan pappa som alltid brukade sitta i köket när jag kom ner. Med sin kopp kaffe i handen och sitt sneda leende. Jag skakade bort tankarna om honom då jag kände hur magen drog ihop sig. Jag hade ingen som helst aptit. Så jag skippade frukosten och gick vidare till hallen. Drog på min svarta skin jacka och tog min väska i handen innan jag steg ur huset och styrde mina steg mot bilen. Himmlen var alldeles grå. Det såg nästan ut som om det skulle regna. Jag klev in i bilen och körde ut på vägen. Jag ville bara att min mobil skulle ringa. Att läkaren skulle säga att han vaknat. Och att jag kunde komma och träffa honom. Jag sneglade ner på min mobil flertals av gånger under bilturens gång. Men inte ens ett pip gav den ifrån sig. Jag suckade hopplöst och parkerade mellan två stora bilar innan jag klev ur den och gick mot skolbyggnaden. Jag är helt säker på att alla visste om att pappa ligger på sjukhus. Eftersom massvis av polisbilar hade stått utanför vårat hus den kvällen då det hände och folk hade kommit för att kolla vad som hänt. Jag steg in genom dörren och mötte massvis av nyfikna blickar. Folk viskade och gav mig konstiga blickar medans jag gick igenom den långa korridoren. Jag drog nervöst en hår slinga bakom örat och gick fram till mitt skåp. 

''Noel!'' Ropade någon. Jag vände mig om och fick syn på Cece. Jag tog ett djupt andetag och tvingade fram ett leende. Hon sprang fram till mig och andades häftigt innan hon oroligt tittade på mig.

''Är du okej?'' Undrade hon. ''Varför skulle jag inte må bra?'' Jag mår piss och vill dö. Men höll masken. Hon tittade menande på mig.

''Noel, du behöver inte spela i närheten av mig. Säg som det är.'' Bad hon. Jag suckade.

''Cece... Jag mår bra. Lita på mig.'' Jag ville inte förstöra hennes dag genom att berätta hur jävla dåligt jag mår. Jag vill inte att dem runt om mig ska bli plågade pågrund av mig. Det skulle bara kännas fel.

''Jag tror inte på dig.'' Sa hon och korsade armarna. ''Snälla Cece. Om du vill få mig att må bättre, kan vi då prata om något annat?'' Bad jag snällt och vände min blick in i mitt skåp. 

''Förlåt... Har du sätt den nya tjejen ännu?'' Bytte hon snabbt samtals ämne. Jag skakade ointresserat på huvudet, drog ut mina SO böcker och stängde skåpet.

''Jag såg henne för typ fem minuter sedan. Fattar du hur snygg hon är!? Hoon ser liksom ut som en modell!'' Tjöt Cece hypert. Jag himmlade med ögonen och tryckte mina böcekr mot bröstet.

''Varför är har alla gjort det till en så stor grej? Jag menar... Hon är en tjej. Som vilken annan tjej som helst på denna skolan.'' Sa jag och tittade frågande på henne. Hon skakade suckandes på huvudet.

''Du har verkligen ingen koll här'' Sa hon och maserade sin tinning ''Hennes föräldrar är rika. Sten rika liksom!''

''Varför går hon inte i en privat skola då?''

''Hon vill nog vara normal... Som alla andra.'' Gissade hon. Jag ryckte lätt på axlarna. Jag brydde mig inte om henne. Hon är rik. So what? No big deal liksom. Jag hörde hur ett klickande ljud kunde höras komma i korridoren.

''Där kommer hon ju!'' Viskade Cece och knuffade till mig så min blick drogs till det klickande ljudet som tydligen kom från ett par klackar som satt på... Åh gud.

                   

Tjejen från stranden. Tjejen som flörtade med Justin. Jag vet inte vad hon heter. Men jag vet att hon definitivt kommer fortsätta stötta på Justin. Hon log mot alla i korridoren och vinkade glatt mot mig.

''Fan...'' Viskade jag tyst. ''Vad sa du?'' Undrade Cece med en rynka i pannan och stirra på mig.

''Bara le.'' Bad jag henne. Hon gjorde som jag sa och log brett mot henne.

''Hej Noel!'' Sa hon och drog in mig i en kram. Värst vad kramvänlig hon var. Jag kramade henne osäkert tillbaks och log mjukt mot henne.

''Victoria Angel.'' Sa hon med sitt söta leende och tittade på oss båda.

''Cece Frey.'' Log Cece. Hon visste redan vem jag var. Så jag skippade presentationen.

''Vad tycker du om skolan då?'' Avbröt jag den pinsama tystnaden.

''En så länge tycker jag den verkar... Bra.'' Log hon och tittade som omkring med blicken.

''Jag ska gå till mitt skåp nu.'' Sa hon leendes. ''Vi ses... Tjejer.'' Sa hon och blinkade med ena ögat innan hon försvann bort från oss.

''Känner du henne?'' Cece såg frågande på mig. Jag ryckte på axlarna. ''Typ.'' Svarade jag kort. Ingåendes här näst kom Justin och grabbarna med sina skin jackor och sina kaxiga blickar. Fan. Nu när Victoria går här kommer det bli som när Amber var på Justin. Men som tur var slutade hon när Justin sa till henne på skarpen. Men jag slår vad om att Victoria inte kommer ge upp så lätt. Justins blick fastnade på mig och ett snett flin spred sig p hans läppar innan han började öka på takten och styrde stegen mot mig. Han drog in mig i en mjuk kram och tryckte sina sammetslena läppar mot min kind. Ett leende spred sig på mina läppar. Jag fattar inte hur jag kunde vara ifrån honom i ungefär två dagar. Jag hade saknat honom enormt även fast jag ändå ville vara långt från honom.

''Är du okej, babe?'' Ville han veta. Givetvis ville han också veta om jag var okej med det som hände. Med honom kunde jag verkligen inte ljuga. Även fast jag gör det hela tiden, om mig och hela min bakrund, men jag kunde inte ljuga om det här. Han var värd sanningen. I vissa lägen. Jag skakade bara på huvudet och tvingade fram ett svagt leende. Han tittade sorgset på mig. Det är just den här reaktionen jag inte ville få. Eftersom jag försökte undvika att göra folk deppiga och ledsna på grund av mig.

''Hur mår han?'' Undrade han sedan. Det stack till i hjärtat. Jag visste inte hur han mådde. Jag visste inte om han ens levde just nu. Han kanske dött efter jag försvunnit. Men då borde dem ringt va? Jag kände hur oron kom tillbaka och jag var rädd att förlora honom. 

''Han ligger i koma.'' Bet jag mig i läppen. Jag visste att Justin hade skuldkänslor. Han trodde det var hans fel att pappa höll på dö. Eftersom han tror han drog in mig i något farligt. Vilket han faktiskt gjort. Men jag valde att ta den risken Justin tittade ner i golvet.

''Men han kommer vakna snart.'' Ljög jag för att lätta på trycket. Om det bara vore så...

 

Jag stirrade med en hatfull blick på Victoria som satt med killarna och åt. Flörtade med vartenda en och fnittrade sött åt deras värdelösa skämt. Ilska blandat med avundsjuka bubblade inom mig. Jag var nära på att explodera. Justin hade inte gjort motstånd då Victoria kommit väldigt nära honom, klängt och kramat honom. Hur fan kan han bara sitta där och inte göra något? Han låter henne göra allt det framför ögonen på mig.

''Noel.'' Sa Shana osäkert. Jag vände min arga blick på henne och tog en tugga av min macka.

''Hon vet nog inte att ni är tillsammans.'' Försökte Shana att lugna ner mig.

''Hon vet mycket väl att jag och Justin är tillsammans. Om hon inte skulle vetat det, vet åtminstonde Justin det. Som kunnat säga åt henne att sluta klänga.'' Sa jag med hat i rösten.

''Han är nog inte medveten om vad han gör.'' Försökte Mike. Jag skakade besviket på huvudet. ''Det är just det han är.'' Suckade jag. Han vet mycket väl vad han gör. Och han vet att jag inte alls är ett fan av henne. Jag hatar nu mer henne. Inte för att jag kan det. Hon är alldeles för rar för att kunna hata. Men långt där inne gör jag ändå det. Jag hade inte lust att gå fram till dem och skämma ut mig själv genom att behöva säga åt henne att sluta klänga på min pojkvän. Snacka om att skämma ut sig då. Men jag kunde ändå inte sitta kvar här och bara stirra maktlöst på dem. Jag kollade surt på honom som på något sätt inte sätt mina kalla blickar. Jag drog upp min mobil och klickade in hans nummer innan jag tryckte luren mot örat och väntade på att han skulle svara. Jag såg hur han drog upp sin mobil ur jeans fickan. Utan att titta på skärmen vem som ringt tryckte han den mot örat och en mjuk stämma kunde höras i luren.

''Ja hallå?'' Sa han.

''Kan du be henne hålla sina händer borta från dig?'' Var jag snabb med att säga. Medans jag väntade på svar kunde jag se hans chockade blick. Han letade snabbt upp mig med blicken och fick ögonkontakt med mig på några ynka sekunder.

''Noel?''

''Vem annars?'' Sa jag bittert. ''Sluta hålla på med henne, Justin.'' Bad jag argsint. Han suckade högt.

''Jag gör inget. Okej? Vi är bara vänner.'' Bekräftade han.

''Så du kallar er vänner? Låter henne krama dig och klänga på din konstant? Verkligen bra vänner.'' Sa jag ironsikt och stirrade argt på honom. 

''Lägg av Noel.'' Sa han irriterat. ''Så jag ska lägga av att försöka få dig att fatta att hon stöter på dig eller? är det så jävla svårt att se Justin? Hon klänger fan på dig hela jävla tiden!'' Svor jag ilsket.

''Kan du sluta vara avundsjuk? Hon gör fan inget.'' Försvarade han henne.

''Jag är avundsjuk för att du tillåter henne göra vad som helst med dig! Vad är det du inte ser Justin!? Första gången då ni sågs vid stranden... Fine. Det förlåter jag eftersom ni bara pratade. Men nu Justin... Det gör över gränsen.'' Sa jag. Jag hörde exakt vad detta skulle leda till. Och jag vet att han också visste vart detta skulle leda.

''Vad menar du...'' Sa han en aning lugnare. Jag suckade högt. Han la snabbt på och gick fram till mig. 

''Gör du slut?'' Han såg sorgset på mig. Jag kände hur det stack till i hjärtat. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag var nära på att gråta här och nu.

''Jag bryr mig om dig. Men du sårar mig genom att inte se vad du gör. Och vad hon gör med dig. Det kanske är barnsligt att jag reagerar såhär över detta... Men jag tål inte att se det. Och eftersom du inte ser vad du gör. Kan jag inget mer än att... Göra slut.'' Sa jag med en låg ton. Han skakade nekande på huvudet.

''Du menar inte det.'' Försökte han övertala både sig själv och mig.

''Jo, Justin. Jag gör det.'' Sa jag och stängde mina ögonlock så en tår slank ut. Jag ställde mig upp och kramade mjukt om honom innan jag gick därifrån med gråt i halsen. Jag började snabbt jogga därifrån då jag kände hur någon tog tag i min arm. Jag vände mig om... Jag förväntade mig att Justin skulle stå där. Men istället stod Victora där med ett snett leende. Inte kaxigt eller bitchigt. Utan bara... Ett snett leende.

''Tack, Victoria för du förstörde vårat förhållande!'' Sa jag och slet mig loss ur henne grepp. 

''Du är klar här, Summer.'' Sa hon. Jag stelnade till...