Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 29. I can't do anything

 
Jag tryckte gasen i botten och skyndade mig hem. Fan! Hur kunde han få reda på att jag hette Summer? Hur kunde han få reda på vem jag egentligen var? Jag kunde inte göra något. Jag kunde verkligen inte göra något åt det. Jag kunde inte berätta för Rick. Han skulle skickade hem mig till Canada på direkten. Och det ville jag verkligen inte. Jag drog snabbt upp min mobil och ringde pappa igen. I hopp om att att han skulle svara denna gången.
''Pappa!?'' Tjöt jag när jag hörde hur någon andades i luren.
''Still me, Summer.'' Sa Elijah med ett retligt skratt. Han sa Summer bara för att få mig mer pissed of än vad jag redan var.
''Du rör inte honom! Fattar du det!'' Sa jag argt.
''Du kan ändå inte göra något. Det vet du.'' Det värsta var att han hade rätt. Jag kunde inte göra något åt saken. Jag var hjälplös. 
''Hörde du vad jag sa?!'' Sa jag med sammanbitna tänder och spände blicken i vägen.
''Hörde du vad jag sa? Du kommer inte göra något dumt. Fattar du det. Din pappas liv står på spel. Och jag tror inte du är sugen på att bli dumpad... Hu?'' Hur fan kunde han göra så?! Hota mig. Det skulle vara Slyders som mitt uppdrag skulle vara istället för Justin som är allt annat än elak. Jag la snabbt på. Jag orkade inte höra hans raspiga röst. Jag svängde snabbt in på våran uppfart och drog fram en pistol som jag hårt kramade med handen. Steg ur bilen och började gå mot dörren som jag sparkade upp med foten. Jag kunde höra en röst. Och hur någon andades tungt. Jag började gå mot vardagsrummet där jag såg Elijah stå med vapen i handen och min pappa jämte sig. Jag tog ett djupt djupt andetag och hoppade fram med pistolen riktandes mot Reed. 
''Summer. Vad kul att se dig igen.'' Sa Elijah med ett snett flin. Jag spände blicken i honom. Jag ville döda honom. Här och nu.
''Släpp honom.'' Bad jag lugnt. Han skakade besviket på huvudet. ''Jag tror inte du förstår... Summer.'' Sa han och gick sakta fram till mig.
''Du döda en utav mina killar.'' Började han och smekte min kind. Jag hatade de. Hans äckliga fingrar ska inte få röra mig. Jag backade undan och kollade surt på honom.
''Och honom behövde du ju verkligen.'' Sa jag ironikst. Han spände blicken i mig och tog ett steg närmre.
''Du fattar att jag måste döda din pappa då va?'' Sa han bittert. Jag skakade på huvudet nekande. ''Du kommer inte göra det.'' Sa jag säkert. Men var igentligen väldigt osäker på om han skulle skona min pappa och låta honom gå. Det vore inte likt Elijah. 
''Tror du jag skojar?'' Sa han allvarligt. Jag bara stirrade på honom utan att svara. För jag visste att han inte skojade. Han menade vartennda lilla ord han sa. Han stirrade hotfullt på mig och vände sig om, tog stora kliv mot pappa och riktade pistolen mot honom.
''Berätta. Vad vet du om min familjs död.'' Bad han hotfullt. Vad fan pratade han om?
''Jag vet inte?!'' Tjöt jag med gråt i rösten. Pappa såg inte rädd ut. Han typ bara visste att han skulle dö. Men jag kunde inte låta det hända honom.
''Berätta!!'' Skrek han. ''Jag vet inte!!'' Skrek jag tillbaka. Han tvekade inte en sekund innan han avlossade ett skott som träffade pappa rätt i bröstkorgen. Jag föll ner på knäna och hamnade i chock. Elijah och Reed steg förbi mig och lämnade huset.
''Pappa!'' Skrek jag och kravlade mig fram till honom. Han andades tungt och hans ögonlock höll på stängas. Mina tårar började rinna ner för mina kinder medans jag försökte hålla honom vid liv.
''Du får inte dö!'' Tjöt jag gråtandes. ''Jag älskar dig...'' Sa han tyst. Jag drog snabbt upp min mobil och skrev in 911 innan jag tryckte luren mot örat. Jag tittade in i hans ögon och kände hur detta bara var hopplöst. Han hann dö innan dem var framme.
''Få en ambulans till Dark Street 13! Det är akut!'' Grät jag och la sedan på. Jag skrev sedan in Justins nummer och tryckte luren mot örat. Justin kanske inte är till mycket hjälp men han kan nog åtminstonde göra något.
''Hej babe.'' Sa han muntert.
''J-Justin! Snälla kom!'' Grät jag och försökte stoppa blodet som sakta men säkert rann ur honom.
''Noel? Vad har hänt? Är du skadad?'' Han lät orolig. Jag snyftade till. ''Elijah... H-han... Sköt P-pappa.'' Stammade jag.
''Jag är på väg!'' Sa han snabbt och la på. 
''Pappa! Stanna hos mig!'' Sa jag och slog lätt till honom på kinden så hans ögon flackade till.
''Du kommer... Klara dig bra... Utan mig...'' Sa han lik en viskning. ''Nej! Nej pappa! Lämna mig inte! Du är den ända jag har kvar!'' Tjöt jag. Hans ögon höll sakta på att stängas...
 
Miley Cyrus – When I Look At You
''Ursäkta.'' Sa en mörk röst. ''Noel?'' Jag skakade snabbt på huvudet och ville inte vakna.
''Noel McCartney?'' Jag öppnade upprört ögonen och satte mig ordentligt i den obekväma stolen.
''Vad?!'' Sa jag upprört och korsade armarna innan jag tittade upp på mannen.
''Jag är Dr Martin.'' Sa han allvarligt. Det var då det slog mig. Jag var på sjukhuset. Pappa hade blivit skjuten. Fan.
''Mår han bra?! Klarade han sig? Kan jag få träffa honom?!'' Frågade jag i hopp om att han levde. Han tittade sorgset på mig. Fuck. Kan han inte bara säga det och få det överstökat. 
''Han... Han ligger tyvärr i koma.'' Sa han beklagande. Det lättade enormt på trycket. ''Åh, gud...'' Sa jag tyst för mig själv. Det fick mig inte riktigt att må bättre. Eftersom han var i koma. Typ halvt död. 
''Kommer han vakna?'' Han tittade fundersamt på mig.
''Det är en väldigt liten chans att han gör det. Men vi gör så gott vi kan.'' Förmedlade han och gick sedan därifrån.  Magen kändes som en enda klump. Illamåendet ökade och jag kände hur jag bara vill spy. Hur mycket jag än ville spy kunde jag inte. Det kom aldrig upp något. Jag la mitt ansikte i mina händer innan jag drog bak mina händer genom mitt ljusa hår. Mitt liv kändes egentligen meningslöst. Jag hade ingen lycka i mig. Jag har slutat hoppas om mamma och Maddie. Jag kommer aldrig ta reda på vem som dödade dem och jag kommer aldrig få ett normalt liv. Jag är indragen i en drös av skit och kan inte komma ur det. Pappa var den enda jag hade kvar. Den enda. Jag tog ett djupt andetag innan jag ställde mig upp och gick ut ur rummet jag hamnat i och började gå mot utgången.
''Mrs McCartney?'' Sa Receptions kvinnan. ''Vart är du påväg?'' Undrade hon.
''Det är bäst för dig att stanna hä-''
''Jag måste få frisk luft.'' Pep jag till och joggade sista biten ut. Jag steg ut genom den tunga stora dörren och bara gick. Jag gick och gick utan at jag visste vart jag skulle. Gråt inte Noel. Visa att du är stark. Han kommer klara sig. allting kommer bli bra. Intalade jag mig själv. Men i själva värket visste jag att det inte kommer bli bra. Jag joggade runt ett hörn och gled ner längs en tegelväg. Patetisk. Oälskad. Ensam. Räknade jag upp. Jag visste långt inom mig att jag inte var det. Och jag visste att kalla mig själv för patetisk inte skulle få mig att må bättre.
''Mamma! Pappa! Madeline! Kolla!'' Tjöt en flicka i 10 års åldern och pekade på något. En annan liten flicka kom springandes till henne och tog henne i handen.
''Kom nu!'' Viftade hon till sig deras föräldrar. Det påminde om mig och Maddie när vi var i deras ålder. Då vi brukade leka och ha det roligt.
                   
Jag skakade bort dem tankarna. Jag kände tårarna som ville spruta ut ur ögonen. Fan. Pappa. Jag behöver honom. Jag hatar honom i vissa lägen och bråkar med honom ofta. Men jag ville inte detta. Jag klarar mig inte utan honom. Jag gör inte det! Sedan 'deras' - mamma och Madies - död så grät jag i flera månader. Och sedan den dagen jag plötsligt slutade gråta har jag inte gråtit på flera år. Och jag menar det. Jag har inte gråtit någonting på flera år. Tills jag kom hit... Då allting började bli komplicerat. Då jag plötsligt började gråta över saker och ting. Jag gråit inte för jag är svag. Jag gråter för jag varit stark för länge och inte vågat visa mina känslomässiga sidor av mig. Jag klarar inte av att förlora folk hela tiden. Plötsligt lät jag mina tårar rinna ner för mina kinder utan att försöka göra något åt det.
 
Jag drog mitt täcke tätt om mig och tog min kopp med te i handen innan jag satte igång filmen jag valt. Jag tittade på min Macbook som jag ställt framför mig i sängen. Jag hade orkade inte gå till skolan efter sjukhuset. Jag orkade inte göra något annat än att bara sitta ensam i mitt rum och försöka övertala mig själv att det inte var mitt fel att pappa blev skjuten. Dr Martin skulle ringa om han vaknade. Men han har ännu inte ringt... Och kommer säkert inte göra det. Jag har tappat hoppet om allt nu. Men försöker ta mig samman. Vilket inte alls går bra. Justin hade frågat om han skulle komma förbi. Men jag tackade nej. Jag orkade heller inte med Justin. Han hade inte gjort något. Men just nu var jag arg på hela världen. Jag var arg på varenda människa jag kände. Inte för dem gjort något. Men jag kunde inte styra över min ilska just nu. Jag hade ingen anledning att vara det eftersom ingen har gjort något. Det stör mig bara som in i helvete att jag inte kunde göra något. Jag kunde varken ringa Rick eller försöka hämnas. Då vet jag att Justin kommer vara den som hatar mig här näst. Jag tror... Nej. Jag vet att Elijah inte kommer tveka en sekund att berätta för Justin om mitt riktiga jag om jag gör något ynka fel. 
 
Vad tror ni kommer hända här näst? Kommer Elijah berätta för Justin? Eller kanske utnyttja Noel? Well... Ni får se det i nästa! Som sakt, Jag ska till Liseberg imorgon och kommer hem jätte sent! Så jag kommer inte kunna skriva något då. Men jag hoppas jag lägger upp nästa på torsdag. Puss på er!♥♥♥

Kommentarer
Lovisa säger:

Han borde berätta för Justin, men hon kommer inte orka bry sig. Hon vill bara döda Elijah

KOMMENTAR SKRIVEN:

Adina säger:

Bääst! Tycker hon borde berätta för Justiin.. Meeer

KOMMENTAR SKRIVEN:

Emelie säger:

Jätte bra! :)

KOMMENTAR SKRIVEN:

Anonym säger:

Meeeeeeeeeeeeeeeer

KOMMENTAR SKRIVEN:

Celebnovell säger:

Hon borde berätta för Justin fast samtidigt blir det roligare att läsa om han får reda på det genom Elijah - det blir mer spänning då! :D
Lika bra som alltid! ♥

KOMMENTAR SKRIVEN: HEMSIDA: http://celebnovell.blogg.se

Ebba säger:

Jag tycker hon ska berätta... Men ringde inte hon Justin? Borde inte han vaa med på sjukhuset?

KOMMENTAR SKRIVEN:

Anonym säger:

meeer

KOMMENTAR SKRIVEN:

Maria :* säger:

Jätte bra!! Jag fattar inte hur du kan skriva så bra?! Tjejen du äger! Novellen är verkligen en av mina favo noveller! Älskar den. Jag tycker att Justin får veta att Noel är en agent av Elijah, får då blir det mer drama och det blir roligare att läsa.Meeeer!! <3

KOMMENTAR SKRIVEN:

Lanya säger:

Mer!!
Tycker att elijah ska berätta för Justin om noel då blir det spännande......:)

KOMMENTAR SKRIVEN:

biebersfru säger:

skitbra, börade läsa den förnågon dag sedan skitbra meeeer! din bästis blogg kan man inte besöka det står att man inte har nät då! svara på min blogg länkbyte???

KOMMENTAR SKRIVEN: HEMSIDA: http://justinnovell.devote.se

Michelle säger:

Jag älskar det!!!

KOMMENTAR SKRIVEN:




- Skriv ditt namn här:

- Skriv din e-post:

- Skriv din url här:

- Skriv din kommentar:

Komma ihåg dig?



Trackback