Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
Chapter 17. My tears have been my secret
Jag vaknade dagen därpå. Huvudet bulltade och magen var i en knut. Jag hade gråtit mig till sömns. Men denna gången sov jag endans till nu. Det lyste solklart om vad som hände igår. Men jag skulle gärna vilja att allting bara försvann. Mina minnen. Jag vill bara sjunka igenom jorden och aldrig återvända. Mardrömmen har inträffat. Att bli såhär deppig. Sörja. Gråta sig till sömns. Önska att allting bara var en ynka dröm. Skärp dig Noel! Sluta tycka sund om dig själv! Sa en röst inom mig. Men den hade helt rätt. Istället för att tycka synd om sig själv så kan jag göra saken bättre. Se det från den ljusa sidan Noel. Fan. Det finns ju ingen ljus sida! Jag steg ur sängen och gick mot wicen där jag drog på mig en blommig blus/skjorta och ett par jeans shorts. Såret hade läkt otroligt snabbt. Men ett R kanske det blev? Det syndes som tur var inte så mycket. Med tunga trötta steg gick jag vidare in till badrummet där jag plattade mitt hår och sminkade mig snabbt.
''Jag mår bra... Bara inte idag.'' Sa jag tyst när jag tittade på mig själv i spegeln. Kommer jag någonsin må riktigt bra? Liksom läka helt? Må toppen som alla andra gör? Ganska liten chans att det händer. Jag har en tuff bakrund. Det är inget som bara försvinner. Jag suckade högt innan jag sakta gick ut till rummet igen och tog min mobil med mig ner. Pappa satt - oturligt nog - i köket som vanligt. Jag hade skippat frukosten sedan hela bråket började. Nej, faktiskt så länge jag kan minnas. Jag vet att det inte är bra. Det är en utav dem viktigaste måltiderna på dagen. Men jag hinner bara inte... Eller så vill jag bara spendera så lite tid hemma som möjligt. Han vände sin blick mot mig och log prövande.
''Godmorgon.'' Sa han som om inget hänt. Utan att yttra ett ord gick jag förbi honom och ut till hallen. Jag satte på mig mina vita converse och tog min väska i ena handen innan jag steg ut.
''Noel.'' Ropade han efter mig. Han borde tänkt efter innan han gjort det han nu gjort mot mig. Jag svarade inte eller ens stannande utan fortsatte ut och sedan vidare mot bilen.
Jag stod lutandes mot skåpet med blicken i marken. Jag kunde inte fatta vad som hänt igår. Jag kom dit för att jag skulle berätta att vi var tillsammans. Jag trodde inte på vad Noel hade sakt. Sen när jag såg henne... Hon såg alldeles förstörd ut. Hennes maskara hade runnit och hennes ögon var röd sprängda. Vad hade fått henne att gråta? Vad hade fått henne att må så dåligt? Sedan kom hennes pappa. Som gav mig en hård blick. Allting gick så snabbt. Men ändå så långsamt. Hur han hade dragit med henne in mot hennes vilja. Jag hade blivit stående nedanför trappan och var helt förvirrad. Jag ångrar att jag inte gjorde något. Fan Justin! Varför stod du bara där som ett pucko!? Röt en röst inom mig.
''Hej Justin!'' Sa en pipig röst. Jag suckade frustrerat och vände blicken mot personen framför mig.
''Amber.'' Sa jag kallt. Hon log hemlighetsfullt och tog några steg närmre mig. Hennes tighta t-shirt slutade strax över naveln och hennes slitna jeans shorts var så korta att man nästan såg hennes rumpa.
''Så... Vart är din, flickvän.'' Sa hon och drog sitt pekfinger på mitt bröst. Jag bet ihop käkarna för att inte få ett ryck av ilska som jag sedan kommer ångra. Jag tog snabbt tag om hennes hand och höll den hårt. Så hårt att hon började få ont och försökte dra sig loss. Vilket jag tillslut lät henne göra.
''Helt seriöst Justin... Du tycker inte om henne. Jag vet det.'' Försökte hon.
''Jag vet att du gillade mig. Och fortfarande gör det. Vi hade något speciell.'' Sa hon med ett flin. Jag spände näven och kollade argt på henne.
''Jag har aldrig gillat dig! Du var inget mer än en hora för mig och vi har aldrig haft en något speciellt! Det bästa som hänt mig var när du stack från stan. Lämna mig ifred annars kommer du ångra att du ens föddes.'' Sa jag med sammanbitna käkar. Hennes breda flin hade försvunnit för länge sedan och nu såg hon mer rädd ut. Kanske till och med sårad. Men det störde inte mig.
''Stick!'' Röt jag. Hon ryckte till och tittade häpet på mig innan hon försvann. Långt bort. Alla tittade chockat på mig men fortsatte med sitt när dem märkt att jag blev ännu mer argare. I korridoren kunde jag skymta Noel komma gåendes. Det fick lugn. Hennes söta leende och vackra ängla hår. Hennes blick åkte runt bland all folk tills den fastnade på mig. Hon stannade mitt i allt och kollade allvarligt på mig. Jag kunde inte se om hon var arg på mig för det igår. Eller om hon var ledsen för det som hänt. Hon fortsatte sedan gå mot sitt skåp.
''Hey, varför så deppig?'' Frågade Damon efter ett tag. Jag suckade högt. ''Och varför så arg?'' La Stefan till. Utan att besvara deras frågor gick jag med tunga steg mot henne. Hennes kompisar hade ännu inte kommit... Som tur var.
''Är du okej?'' Frågade jag när jag kommit fram till henne. Hon suckade och stängde sitt skåp med en smäll.
''Vad tror du?'' Vände hon sig till mig.
''Well...'' Började jag.
''Du behöver inte svara på det.'' Sa hon suckandes och började gå därifrån. Jag tog snabbt tag om hennes arm och drog in hennes i min famn.
''Jag struntar i vad din pappa säger. You know why? Utan dig är jag inte hel.'' Sa jag så bara hon hörde det. Fan Justin. Jävligt smörigt. Bad boy. Du är en bad boy. Uppdrapde jag för mig själv. Ett mjukt leende spred sig på hennes läppar.
''Tror du jag lyssnar på honom? Never.'' Flinade hon och tryckte sina läppar mot mina i en mjuk kyss.
''Mamma och pappa ska skilja sig.'' Suckade Shana.
''Mina föreldrar är redan skilda.'' Suckade Cece.
''Samma här.'' Stönade Mike. Jag drog jackan hårdare om min överkropp när vinden smällde till mig. Jag hoppades dem inte skulle fråga om mina föreldrar. Inte för jag inte har något svar. Mer för att det är ett känsligt ämne.
''Noel, dina föreldrar då?'' Frågade Shana. Jag svalade hårt och vände blicken upp mot henne. Tvingade fram ett leende och drog en hårslinga bakom örat.
''Ehm... Min mamma är död.'' Sa jag. Alla tystnade och tittade skamset ner i marken.
''Förlåt Noel. Jag menade inte att...'' Tystnade Shana.
''Nej, det är lungt. Du visste inte.'' Sa jag med ett falskt leende. Hela konversationen dog ut pågrund av mitt svar. Vi gick i tystnad till Subway och satte oss vid ett av borden - utom hus -. En servitris kom fram till oss och tog våra beställningar.
''Så... Hur är Justin?'' Bröt Cece tystnaden. Jag log milt och vred mig i stolen.
''Han är...'' Började jag. En kriminell typ, Bad, En ledare för ett mafia gäng, våldsam, temperamentfull. Räknade jag upp i huvudet. ''... Underbar.'' Sa jag tillslut. ''Han är snällare än vad man tror. Omtänksam. Och beskyddsfull.'' Log jag. Dem nickade utan att säga något.
''Han låter... Snäll.'' Sa Shana. Men jag visste att hon inte menade det. Jag menar. Om man kollar på honom i skolan. Han är bad. Verkligen bad. Tar inte hänsyn till någon. Och bryr sig verkligen inte om någons åsikt. Jag tror ingen annan än jag tycker han är... Snäll. Snäll. Kanske inte det rätta ordet. Det finns inget ord som kan beskriva honom. Bad. Är nog det ända som passar.
''Han är snäll.'' Rättade jag henne.
''Om du säger så...'' Sa Mike. Jag suckade högt med ett leende och lutade mitt huvud i handflatan. Servitrisen som tagit våran beställning kom gåendes med en bricka lastad med drickor och mackor.
''En Frapino?'' Sa hon.
''Här!'' Log jag och tog tacksamt emot den medans hon delade ut till dem andra. Jag valde att bara köpa dricka. Medans dem andra också köpt mackor.
''Ni vet han nya killen. Vad heter han... Juste, Sean! Han är så snygg!'' Tjöt Cece.
''Snygg? Han är het!'' Tjöt Shana. Jag kunde inte hålla med någon utav dem. Kanske att han såg bra ut.
''Och verkar vara så snäll!'' La Cece till. Snäll? Verkligen inte! Idiot. Jo det låter mer som Sean.
''Jag kan verkligen inte hålla med om det.'' Sa jag utan att ens tänka efter. Fan Noel. Käften!
''Vadå? Är han inte det?'' Frågade Shana blondinit.
''Aså... Ehm... H-han är väl.'' Stammade jag nervöst fram.
''Noel. Fram med det. Hur är han?'' Bad Mike.
''Han är... Snäll. Okej? Jag blandade ihop honom med någon annan.'' Skrattade jag nervöst. Snälla. Bara tro på det. Hoppades jag.
''Jaha. I alla fall Han är helt underbart snygg och...'' Cece fortsatte prata om Sean och brydde sig knappt om vad jag nyligen sakt. Det fick mig att pusta ut. Jag lutade mig tillbaks i stolen och smuttade på frapinon. Jag var inte rädd för Sean att han skulle skada mig pågrund av att jag sakt att han var en idiot eller liknande. Jag ville bara slippa alla frågor. Efter allt som hände igår hade jag knappast lust att vakna. Och nu sitter jag här. Med dem och försöker se så oberörd ut som möjligt. Faikar varrenda leende jag ger dem. Ingen ser att jag mår piss. Ingen ser att jag är ledsen. Ingen ser hur förstörd jag är. Det ända dem ser är mitt leende. Det får dem att tro att jag är okej.
''Tack för skjutsen!'' Sa jag och tryckte fram ett leende innan jag steg ur bilen.
''Vi ses imorgon!'' Log Cece och körde sedan iväg. Jag gick med tunga steg mot dörren. Nu kommer jag säkert få ett hav fullt av klagomål. Om att jag inte kom hem i tid. Att jag inte får umgås med Justin. Jag tog tag om handtaget och tryckte ner den och steg sedan in. Jag var berädd på att höra snabba steg komma mot mig och en arg blick stirra på mig. Men niget utav det hände. Det var knäpp tyst. Jag njöt så länge det varade. Jag drog av mig jackan och slängde av mig skorna innan jag steg in i köket. Han kunde inte skymmtas någonstanns. Jag gick mot trappan och tog tag om räcket...
''Noel.'' Hörde jag en röst bakom mig. Jag stängde ögonen och suckade högt innan jag långsamt vände mig om och tittade med en kylig blick på honom.
''Alexander.'' Utalade jag hans namn långsamt.
''Vet du hur mycket klockan är?'' Frågade han och korsade armarna.
''Klockan är 9.'' Mummlade jag.
''Du skulle vara hemma innan 4!''
''Sen när har vi bestämmt det!?''
''Sedan du började umgås med Justin!''
''Jag gjorde det långt innan du visste!'' Snäste jag.
''Tror du att jag inte visste om det?'' Sa han och höjde på ögonbrynen.
''Du har aldrig sakt något om någon tid. Alltså nej.''
''För jag visste att du inte gillade honom.''
''Du vet ingenting om mig!'' Tjöt jag.
''Du höjer inte rösten åt mig sådär!'' Sa han och höjde själv sin röst.
''Jag gjorde nyligen det.'' Sa jag bittert.
''Om inte du slutar vara så uppkäftig kommer jag verkligen se till att du får ta en paus från jobbet.'' Hotade han.
''Tror du jag är det bara för att retas med dig?'' Frågade jag med en rynka i pannan.
''Du väljer att vara det.''
''Jag valde inte något av det här! Detta är pågrund av dig! Allt detta! Du tog upp saker och ting vilket fick det till att bli ett bråk. Sedan hotar du mig och tror att jag är okej? Du får mig att gråta varje kväll sedan vi bråkat och dagen därpå tror du allting är som vanligt. Att jag glömt det. Och bara går vidare som om inget hänt.'' Sa jag och kämpade med att inte gråta.
''Jag vill inte heller-''
''Det är just det du vill!'' Avbröt jag honom. ''Ser du inte vad du gör? Sedan tre nätter tillbaks har det varit såhär vartenda kväll och du bryr dig inte. Du bryr dig inte om du kanske sårar mig eller får mig att gråta. Utan fortsätter klaga.'' Sa jag. Där brast det. Tårarna rann längs mina kinder. ''Jag är mänsklig. Fattar du det? Jag har känslor vare sig jag är agent eller inte! Jag mår dåligt vartenda dag. Pågrund av detta...'' Snyftade jag.
''Jag menar inte att vara elak. Jag vill bara ditt bästa.'' Sa han tyst.
''Pappa... Du säger att detta är för mitt bästa. Säg mig... Varför gråter jag då?'' Snyftade jag. Han tittade sorgset på mig och visste inte vad han skulle säga.
''Om du älskar mig... Låt mig vara lycklig. Om du vet att jag kommer bli sårad. Låt mig bli sårad. Hur ska jag annars lära mig?'' Sa jag tyst innan jag vände mig om och drog snabbt på mig mina yttekläder och steg ur huset och sprang mot bilen som jag startade. Jag ville verkligen inte ha det såhär. Jag var trött på att bråka. Det är det ända jag gör hemma. Jag bråkar och gråter, somnar och vaknar. Går till skolan och sedan hem igen där jag bråkar och sedan gråter. Om och om igen. Samma visa varje gång. Han ser mig gråta. Han ser mig deppig. Han ser mig arg. Har han någonsin sätt mig lycklig? Han låter mig aldrig prova saker och ting. Utan stoppar mig hela tiden. När han vet att något är farligt. Stoppar han mig. När han ser att jag har en kille. Stoppar han mig. När han ser att är olycklig. Vad fan gör han då? Inget! Han låter mig aldrig ta risker. Han låter mig aldrig ta min egen väg. Han låter mig aldrig göra fel. Han låter mig aldrig göra misstag som jag kommer lära mig av. För han tror han gör rätt. Om jag aldrig får lära mig på egen hand kommer jag aldrig klara mig själv ute i världen.
Leende läppar, gråtande själ...
Hemska tankar, fast jag vill väl...
ledsna ögon, flaska skratt...
Kalla tårar som faller varje natt...
Stark på utsidan, svag där inne...
Mörka stunder i mitt sinne...
Jag bär en mask som ingen kan se...
Det är den som hjälper mig att lee...
Varför är det bara jag som vet...
Mina tårar har blivit min hemlighet...
Sa jag för mig själv. Om och om igen. Det var en dikt. En dikt som jag skrivit när jag var liten. Ja, strax efter mamma och Maddies död. Då jag var som ledsnast. Jag skakade av mig tankarna och suckade.
Utan att ens veta vart jag skulle, hamnade jag automatiskt hos Justin. Jag hoppade ur bilen och rusade mot dörren. Jag bankade hårt med näven mot den hårda trä dörren i hopp om att han skulle vara hemma. Dörr handtaget trycktes ned och som jag önskat stod Justin vid öppningen. Jag tittade sorgset på honom ett långt tag innan jag slängde mig gråtandes i hans famn...
Kommentarer
jossseeee ;) säger:
såå bra!!
Lina :D säger:
Asså jag bara ÄLSKAR din novell... den är sååå grymmm..! :D
och jag har läst minst 60noveller och jag lovar din är en av dom bästa<3 men jag önska att summer kunde visa mer att hon var en agent, asså jag menar att hon gör mer självförsvar och bär agentsaker.. om du förstår vad jag menar? ;)
men ja jag längtar tills nästa kapitel kram/ lina :) <3
Svar:
Handling
Maria :* säger:
OMG! Sjukt bra kapitel! Har läst hur många noveller sm helst och din är klart en av mina favo och en av de bästa novellerna jag läst! älskar din novell sjukt mycket!! <3
Svar:
Handling
Tilde säger:
Sjuuuukt braaaa, helt klart en av mina favo noveller <3
Anonym säger:
mer
Anonym chey ♥ säger:
jag förstår inte hur en 12 årig tjej(hehe jag tror du är de ;D) sitter och skriver så bra... det är enligt mig typ ologiskt du... jag liksom har inga ord vilket gör mig frustrerad. skriv mer och publicera! hur lyckas du människa har ite du typ miljoner läxor och prov?
Svar:
Handling
Sanna säger:
Hej! Du skriver en helt awesome novell! :D Verkligen älskar den <3
Undrar en sak bara, Skulle du vilja göra ett länkbyte med mig och Julia som nyss startat en blogg om Jason McCann? :P (Justin bieber novell)
Svar:
Handling
Celebnovell säger:
Detta var nog dom 17 mest fantastiska kapitlarna jag läst! Du är begåvad!! ♥♥
-
Har du lust att göra ett länkbyte? :) :P
Svar:
Handling
Sanna säger:
Tack :) Vi har runt 25 läsare och ca 100 som kikar in, men novellen är ju rätt ny och vi håller på att komma igång så det kommer nog bli fler :)
(Hoppas vi^^)
Svar:
Handling
Ronja säger:
Aww tack! Självklart! :D inlågg och i menyn? ♥
Svar:
Handling
Sanna säger:
Vi gör båda! :D Kramar :)
Miickzz' Designer säger:
Jag har fått väldigt mycket respons angående din design, ba så att du vet :)
Även från personer som inte äger en egen blogg men läser min personliga blogg :)
Svar:
Handling
Ronja säger:
AASDFGHGFDSA OK ♥
Svar:
Handling
Trackback
