Huvudet dunkade, kroppen värkte och såret sved. Kunde det bli värre? Jag satte mig upp och sträckte på mig. Jag befann mig i Justins rum. Justins stora och underbara rum. En sovande Justin med ruffsikt hår låg jämte mig. Sängen var mjuk och kunglig. Det var som att sova på moln. Jag sträkte mig efter min mobil som låg på nattduksbordet. Jag nappade åt mig den och klickade på den runda knappen så skärmen tändes. Flera missade samtal från... Pappa. Jag suckade högt och funderade på att ringa honom för att informera att jag var vid liv. Inte för att han visste att jag blivit kidnappad och slagen utan mer för att han var ororlig och antog att jag blivit kidnappad som jag nu blev. Men vad skulle jag säga? Inte kan jag säga: ''Hej pappa! Jodå, jag mår bra. Jag bara blev kidnappad igår och höll på bli dödad men Justin räddade mig. Han kriminella killen. Vart jag är nu? Jo, hos Justin! Förresten! Jag är tillsammans med honom.'' Gud... Never in my life att jag skulle säga så. Han skulle döda mig. Utan att ens hinna stoppa mig själv klickade jag på hans nummer och signaler kunde höras. Efter några få signaler kunde jag höra en orolig röst svara.

''Noel?''

''Vem annars?'' Sa jag och gäspade.

''Vad fan håller du hus!? Jag var nära på att ringa polisen igår kväll!'' Sa han både oroligt och argt. Jag suckade och tittade ner på mina ben. Vad skulle mitt svar vara? Jag kunde inte säga sanning. Never. 

''Hos Cece. Sa jag inte det?'' Sa jag och försökte spela oskyldig.

''Noel... Vem är det?'' Hörde jag Justin säga som nyligen vaknat. Jag satte fingrett hastigt för munnen som tydde på att han skulle vara tyst. Han tittade förvirrat på mig men la sig sedan ner igen.

''Nej, det sa du inte! Och vem var det?'' Han var misstänksam. 

''Det var Mike. Vi har ett projekt och skulle jobba igår kväll. Men det blev sent så vi alla sov över hos Cece.'' Sa jag och försökte spela så oskyldig som möjligt. Han var knäpp tyst. Man kunde höra hans tunga andetag.

''Men lova att komma hem ikväll!'' Sa han tillslut. Han köpte min lögn.

''Jo... Jag ska försöka. Hej då!'' Sa jag snabbt och la på. Jag slängde mig på ryggen i sängen och pustade lättat ut.

''Varför sa du bara inte att du var här?'' Frågade Justin. Åh... Toppen. Nu måste jag förklara ännu en sak som jag säkert måste slänga ihop en lögn till.

''Jo... Ehm... Pappa. Han... Ehm... Vet inte... Om att vi två... Är tillsammans.'' Sa jag med långa mellanrum.

''Varför har du inte berättat?'' Frågade han med en rynka på pannan.

''Han... Liksom... Hur ska jag säga... Han gillar inte dig.'' Sa jag rent ut. Han skakade roat på huvudet och ett flin spred sig på hans läppar.

''Jag hade inte förväntat mig att han skulle gilla mig. Jag förväntar mig inte att någon ska gilla mig. Jag bryr mig inte om vad andra tycker.'' Sa han och ryckte på axlarna.

''Så... Du förstår varför?'' Undrade jag och hoppades på få svaret ja. Men fick något helt annat till svar.

''Så... Om jag inte bryr mig om vad han tycker. Varför inte bara säga det?'' Stretade han emot. Jag suckade högt och satte mig upp.

''Justin, det är inte så enkelt. Det är inte bara... Att säga det.'' Han skulle aldrig acceptera oss. Aldrig acceptera Justin för vad han gör och vad han är. Fast vad är då vi? Vi är inte snälla oskyldiga människor som aldrig gjort något brått. Nej, vi är väl själv kriminella. Så som vi jobbar och gör våra uppdrag kallar jag inte oss för oskyldiga. Vi gör mer än att bara hålla i en pistol. Vi dödar folk. Vi kidnappar folk och torterar folk om det så skulle behövas. Pappa borde tänka om där. Vi är mer än lika Justin. Sättet han utför sina såkallade uppdrag är så som vi gör det. Skillnaden mellan oss är att vi är dem goda. Och han... Han är den onda. 

''Jo, Noel. Det är så enkelt.'' Sa han emot och satte sig upp.

''Du förstår inte! Om han skulle få reda på oss skulle det innebära att vi aldrig skulle få träffas mer. Han skulle förbjuda mig att träffa dig. Jag vill inte det, Justin.'' Sa jag suckandes. Han suckade högt och la sig ner igen.

''Ett hemligt förhållande? Great!'' Sa han ironiskt. Jag suckade irriterat och la mig jämte honom.

''Måste du vara så negativ.'' Suckade jag.

Ron Pope – Perfect For Me [lyssna gärna!]

''Negativ? Vem är det som är så emot och negativ om att berätta för sin pappa? Hu?'' Sa han bittert. Jag hade verkligen inte lust att bråka med honom. Jag suckade högt och vände huvudet åt honom. Han hade blicken riktad upp mot taket. Jag hasade upp mig på mina armbågar och tittade ett långt tag på honom.

''Kan du sluta stirra?'' Bad han med en suck. Jag log mjukt i ett försök att ignorera det han sa och kröp fram till honom. Han fortsatte stirra med samma tomma blick i taket.

''Men sluta kura.'' Sa jag suckandes och la mig ner på hans bröstkorg. Jag kunde höra hans tunga andetag och hans hjärta som dunkade i rytm. Jag lyfte mitt huvud och tittade upp på honom. Hans läppar såg så kyss vänliga ut... Så... Noel! Skärp dig! Sa en röst inom mig. Men jag ville inte skärpa mig. Jag ville få känslor för honom. Jag ville bli kär. Jag ville kyssa honom. Jag vill känna sådant. För... Jag har aldrig varit kär. Jag har aldrig haft tid för kärlek. På alla ställen jag varit på så har jag mött killar som varit snygga. Som varit alldeles underbara. Men jag föll aldrig för någon utav dem. Jag har svårt för att bli kär. Jag är rädd för att bli sårad. För att hamna i den jobbiga situationen där man är så ledsen och deppig. Jag fattar ändå inte att jag fortsätter. Att jag inte står emot känslorna som vill utväcklas. Jag brydde mig inte om rösten inom mig som sa åt mig att sluta tänka och känna såhär. Jag sträckte på nacken och kysste hans underbara läppar. Han gjorde först inget. Men började sedan kyssa tillbaks.

                     

Han snurrade runt oss så jag låg underst och han överst och skulle precis kyssa mig ännu en gång då dörren öppnades. Både jag och Justin ryckte till och slängade oss på varsin sida av sängen.

''God morgon turtuduvor!'' Flinade Damon. Men blev sedan allvarlig. 

''Noel... Skulle jag kunna... Få prata med dig?'' Sa han och harklade sig. Jag slängde en blick på Justin och nickade innan jag steg ur sängen och gick ut ur rummet. Damon stängde dörren efter oss och tittade förvirrat på mig.

''Vad var det där!?'' Frågade han och slog ut med armarna.

''Damon... Ehm...-''

''Vi sa att du skulle spela kär! Inte bli kär i honom!'' Avbröt han mig frustrerat och masserade sin tinning.

''Damon... Jag kan inte rå för det men nu blev det bara så! Okej! Det var din idé allt detta och då får du skylla dig själv! Du visste konsekvenserna! Det vet jag.'' Sa jag och korsade armarna. Han suckade och drog sin hand genom sitt svarta hår.

''Fine! Du har rätt! In med dig nu! Säg att frukosten är klar.'' Sa han suckandes och öppnade dörren. Jag tryckte fram ett leende och steg in igen och gick fram till sängen.

''Vad ville han?'' Frågade Justin misstänksamt. Jag ryckte lätt på axlarna och la mig jämte honom.

''Typ bara att... Frukosten var klar.'' Sa jag.

''Bara det?'' Undrade han.

''Ja?'' Sa jag och kände hur övertygande jag lät. Han får aldrig veta att allt som hände mellan oss i början var falskt. Även fast han är bad boy och inte visar sina känslor så kommer han bli sårad. Just därför är det bara mellan mig och Damon.

''Kom nu latmaks.'' Log jag och tog tag i hans hand och drog upp honom. Han log mjukt och ställde sig upp ur sängen. Mina kläder doftade Justin. Inte konstigt. Det var hans kläder. Han gick fram till mig och drog mig tätt intill honom och pussade min panna.

''Kom, vi går ner och äter.'' Sa han med sin hesa morgon röst och tog tag i min hand för att sedan gå ner. Vi steg ur hans rum och gick med trötta steg ner för den långa vita trappan som ledde ner till vardagsrummet. Vi fortsatte ut till köket där alla satt vid köks ön och proppade i sig pankakor.

''God morgon!'' Sa jag med ett leende. Alla slutade glufsa i sig maten och vände blicken på oss. Ett brett leende spred sig på deras läppar.

''God morgon Noel!'' Log alla. Jag är förvånad över att mitt ben inte alls gjorde ont idag. Jag kommer knappt ihåg gårdagen men tillräckligt mycket för att veta att jag blev kidnappad. Vid bordet fanns det två platser kvar. Vi båda satte oss ner och la upp pankakor på talrikarna som stod fram dukat.

''Hur mår du?'' Frågade Zack. Jag antog att han menade knäet. Och om hela det som hände igår.

''Jo, bra.'' Log jag.

''Har du ont i knät?'' Frågade Tyler medans han tog en tugga av pankakan.

''Faktiskt...Nej, Inte alls..'' Log jag. Dem såg lättade ut och fortsatte äta. Jag sneglade på klockan som hängde ovanför kylskåpet. Den visade 10:35. Shit!

''Justin! Det är skola!'' Sa jag panikslaget.

''Chilla Noel. Vi har tagit hand om det.'' Log Stefan lungt. Jag kollade misstänksamt på honom men nickade och pustade lättat ut.

 

Vi alla låg i koma och stirrade tomt på tv skärmen. Alla var trötta och orkade verkligen inte göra något annant än det här. Justin låg sovandes i mitt knä medans jag av alla var pigg. Eller... Inte pigg. Men heller inte trött. Family Gay hade spelats på tv sedan vi ätit frukost och det blev ganska tröttsamt efter ett tag. Klockan slog 20:30. Shana hade ringt mig ett par gånger men jag hade inte ork att svara. Och pappa också. Jag vet inte ens om jag kommer hem ikväll. Jag mår viserligen bra. Men om pappa får syn på såret och dem blåmärkena jag har kommer det inte sluta bra. 

''Jag går och lägger mig.'' Sa jag tyst. Men ingen svarade eftersom alla sov. Jag lyfte försiktigt på Justin huvud för jag vill inte väcka honom och smög tyst förbi dem och upp till Justins rum. Inte en chans att jag skulle sova nu. Jag låg back med sömn men ändå kände jag inte alls för att sova. Jag gick ut på balkongen och satte mig i en utav dem mjuka fotöljerna som stod i väntan på att man skulle sätta sig. Jag lät min blick kolla ut över stan som lös. New York var vacker. Allt var liksom centralt här. Jag drog upp min mobil och slog in Shanas nummer och tryckte den mot örat.

''Ja hallå?'' Svarade hon mjukt.

''Hej, Shana.'' Sa jag med ett leende.

''Noel?'' 

''Ja det är jag.''

''Åh, gud Noel! Jag har varit så orolig! Varför var du inte i skolan idag?'' Frågade hon en aning lättad.

''Jag... Är sjuk! Men jag mår mycket bättre nu. Så jag kommer imorgon.'' Ljög jag.

''Åh! Krya på dig gumman! Då ses vi imorgon!'' 

''Ses!'' Sa jag och la sedan på. Precis när jag lagt på plinga den till. Ett sms från... Pappa. Han undrade vart jag var. Jag suckade högt och ignorerade det. Jag tryckte ner mobilen i fickan och lutade mig tillbaka.

 

Varsågod babes! Tack för alla fina kommentarer! Hoppas ni gillar kapitlet! Kan ni kommentera lika bra om inte bättre? #muchlove Kommentera ♥