Inlägget är skrivet under kategorin ✓ Forever and Always © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
Chapter 30. The tour start now
''Kan jag få din... Autograf?'' Frågade en ganska så ung tjej. Kanske runt 11-12 år? Hon var hur söt som hälst.
''Självklart sötnos!'' Log han och tog emot pennan och pappret.
''Vad heter du?'' Frågade han när hans skulle skriva till vem det var.
''Lucy'' Log hon. Han nickade och fortsatte skriva och räckte fram pappret och pennan till henne.
''Varsågod!'' Smilade han. Han skrev några autografer och tog några foton innan vi anledde in i studion med en massa Beliebers utanför.
Med tunga steg klampade jag ner för trappan och in i köket där mamma som vanligt satt och drack sitt morgon kaffe medans hon stirrade tomt på datorn som hon vanligt vist inte brukade ha framme vid frukosten.
''Godmorgon.'' Log jag och satte mig trött på ena stolen.
''Sovit gott?'' Frågade hon och gav mig ett mjukt leende. Jag nickade lätt ooch drog åt mig ett glas som var fyllt med jordgubbs smoothie. Jag smörjde ett knäckebröd med smör och började sakta knapra på de. Vi satt i tystnad och åt. Jag klunkade i mig det sista som fanns i botten av den tjocka smoothin.
''Så... Har du hört att Justins turne börjar snart?'' Frågade hon för att bryta tystnaden som lagt sig som ett lager i rummet. Jag skakde lätt på huvudet med en rynka i pannan.
''Ska den? Eller jo, jag visste det! Men inte att det var snart.'' Sa jag och stoppade in sista biten av knäckebröd i munnen.
''Jaså? Trodde han kanske berättat det? Men ska iväg nu och ta en fika med en kompis.'' Sa hon glatt. Justin hade inte berättat något. Men om det är snart så antar jag att det kanske är om någon månad. Då är det inte panik.
''Okej... Med vem?'' Frågade jag nyfiket. Hon stelnade till men försökte slappna av och gav mig ett leende.
''Bara en vän. Ingen du känner till.'' Sa hon coh började plocka undan tallrickar och glas.
''Mamma, jag känner till alla dina vänner. Är det någon från jobbet?'' Frågade jag. Hon log nervöst.
''Nej, ingen från jobbet. Det är en kille.'' Log hon prövande. Min haka föll till golvet. Mamma... Träffar en kille. Som i en dejt. Mamma har inte dejtat eller träffat någon sen dem skilde sig. Pappa var otrogen. Det fick vi inte reda på ett år efter han varit det. Då var han redan ihop med Isabell - som hans fru nu heter - som han är gift med nu. Jag har aldrig kunnat förlåta honom för det. Mitt hjärta brast och jag blev lika sårad som mamma blev då vi fick reda på det. Hur kan man göra någon sådant? Och sedan gifta sig med personen som fick ens relation förstörd. Sen den dagen mamma och pappa skilde sig har jag inte bott hos dem varannan vecka eller knappast träffat honom. Utan har varit hos mamma standard. Pappa bor ändå så långt bort. Ändan i London. Jag har ändå ingen lust att träffa honom och hans så kallade familj. Han har barn och allt. Det hängde med på köpet när han gifte sig med Isabell. En tjej i samma ålder som mig. Tillbaka till saken... Mamma? Träffar en kille? What?
''Vah? Dejtar du?'' Frågade jag förvånat med ett brett smile på läpparna. När hon såg hur glad jag blev slappnade hon av.
''Nja... Inte direkt en-''
''Klart det är en dejt mamma!'' Avbröt jag henne hypert. Jag var så glad att mamma äntligen försökt gå vidare i sitt liv. Det glädjer mig... Värkligen!
''Ja, okej då. En dejt är det väl.'' Gav hon upp med ett snett leende och sneglade på klockan. ''Nu måste jag värkligen gå! Jag vill inte han ska vänta.'' Log hon och skyndade sig ut i hallen.
''Ha det så trevligt!'' Hann jag ropa innan hon stängde dörren efter sig. Jag sjönk glatt ner på stolen med ett stort leende. Tanken av att mamma träffar en annan kille och försöker gå vidare är bra. Dem skilde sig för cirka fem år sen så jag tycker det är på tid att hon faktsikts hittar en kille. Nog om de nu. Jag drog upp mobilen ur fickan och messade Justin snabbt:
To: Justin♥
''Kommer över <3 Xoxo'' Knappade jag snabbt in utan att fråga om det var okej. Jag tar liksom förgivet att det går bra. Efter några få sekunder fick jag ett svar som lydde:
From: Justin♥
''Okey! Sitter på baksidan. Xoxo <3!'' Stog det. Jag skyndade mig mot hallen och drog på mig mina converse och joggade snabbt över till honom. När jag kom in i huset stog det stora svarta resväskor i hallen. Säkert propp fulla med kläder. Men varför? Skulle dem iväg? Utan att säga något till mig? Jag gick med snabba steg igenom huset och ut till baksidan av trädgården där Justin låg i hängmattan dem hade satt upp mellan dem två stora träden.
''Vart ska ni?'' Frågade jag utan något 'hej'. Han satte sig hastigt upp så han nästan trillade ur.
''Va?'' Frågade han förvirrat.
''Du vet vad jag menar, Justin.'' Sa jag med blicken spännd i honom. Han satte sig på kanten av hängmattan men både jag och han märkte att det inte gick någon vidare så han gick fram till mig istället och förblev stående.
''Jag... Jag har inte berättat att jag ska iväg till London ikväll. Min tour börjar imorgon. Jag har velat säga det länge men varenda gång jag skulle göra det kom något ivägen.'' Sa han och stog tätt intill mig med sin hand på min kind. Jag tittade djupt in i hans ögon att det inte var med mening att han glömm det. Jag la min hand på hans hand och tvingade fram ett leende. Jag var såklart arg på honom att han inte berättat tidigare. Men jag förstår honom. Han har mycket att göra. Han är fortfarande känd. Bara för att vi är vänner betyder det inte att han inte är känd längre. Jag liksom glömmer bort det och tar förgivet att han ska göra allting rätt och komma ihåg saker och ting hur änkelt som helst. Nu fick jag nästan skuldkänslor.
''Förlåt... Jag bara. Jag vill inte att du åker.'' Sa jag och tittade ner. Han satte sin tumme under min haka och lyfte upp mitt huvud och kollade mig rakt in i ögonen.
''Ey. Det betyder inte att vi inte kommer kunna träffas. Right? Vi kan skypa och ringa varandra via telefon. Okej? Vi kommer lösa det.'' Sa han tröstsamt och kramade om mig. Han böjde sig ner och kysste mina läppar mjukt.
Varenda gång vi kysser så... Det är speciellt. Fyrvärkerier smäller om oss och fjärilar i magen flaxar runt. Det går inte att förklara men det är en underbar känsla! Jag avslutade kyssen och log mjukt.
''Vi hittar på något... Bara du och jag. Okej?'' Sa han och tog tag i mina hand så våra fingrar flätade ihop sig. Jag nickade med ett brett leende och följde hans exempel mot köket. Solen sken så jag hoppades innerligt att vi skulle göra någon utomhus aktivitet. Jag satte mig på köks ön och funderade på vad man skulle kunna göra en sådan här dag.
Jag satt på planet med hörlurar på huvudet och hög musik. Det var svårt att säga hejdå till Lola. Se hur ledsen hon blev att vi inte skulle ses på mer än en vecka. Det skulle bli svårt. Jag behövde henne. Mer än något annat! Men att svika mina fans - Beliebers - var det sista jag ville. Dem hade väntat länge på att min semester skulle ta slut så Believe tour kunde starta. Och ja, nu är den igång. Det ända jag kommer få göra dem flästa dagarna är att öva, öva, öva och öva! Låtarna och koregrafin till alla danserna. Det var inte bara att gå upp på scenen och sjunga. Utan det kräver mer än bara rösten. Kondition, dans och ombyte och en massa andra saker. Det måste dessutom vara helt fläckfritt. Inga som häslt fel. Inga krav jag skulle ha, utan Scooter. Han kör hårt med mig. han ställer många höga krav på att jag ska göra si och så. Men jag vet. Det är för att han vill mitt bästa. Fasten han vill mitt bästa är det hur jobbigt som hälst. Man skulle gärna när som helst vilja springa ifrån sitt kändis liv och börja på nytt i något annat land bara för något år. Men jag vet att jag inte kan det. Jag får stå ut och bara leva med att jag inte kan ändra på mitt liv. Jag valde att gå med i braschen vilket innebär att jag får stå ut och tåla det. Mamma satt mitemot mig med ett snett leende.
''Saknar du henne?'' Frågade hon. Jag drog av mig lurarna och log smått.
''Mer än du anar.''
-
''Okej Justin! Kom igen! Upp med dig!'' Sa Scooter och gjorde ett handslag innan jag förberedde mig för att hoppa upp på scenen. Det var fjärde låten jag skulle sjunga nu. Vid varenda klädbyte smsade jag Lola hur det går.
(Titta för att leva dig in hur han går upp på scenen)
Videon började spela och alla började skrika som galningar. Jag tog satts och på något sätt flög jag bokstavligen upp på scenen. Alla blev som galnningar och började skrika högre. Det fick mig att le stort. Jag tittade ner i marken och när musiken började spela började jag sjunga på '' She dont like the lights''.
Jag satt i soffan redo för att snabbt svara på hans nästa sms. Fast jag visste att han nu var på scenen. Dörren öppnades och in kom mamma. I alla fall vad jag trodde.
''Hej Lola.'' Sa en hes och bekant röst. Jag stelnade till och vände mig hastigt om. I en vit t-shirt och blåaktiga jeans stog Tom - jag gillar inte att kalla honom för pappa - med ett snett leende. Så glad som ha blev av att se mig kommer jag aldrig bli av att änns höra hans namn. Jag tittade allvarligt på honom. Inga som hälst känslor visade jag. Jo, kanske hat.
''Vad gör du här? Spottade jag surt fram. Hans leende försvann nästan helt men han höll masken.
''Jag är här för att hämta dig.'' Log han. Jag hamnade i chock. Var detta en dröm? Skulle jag hem till Tom? Som bor i London med kvinnan - och henne barn - som gjorde att mamma och Tom skilde sig? Det kommer absolut inte på frågan!
''Vah? Du skojar va?'' Sa jag med hopp om att det skulle vara ett skämt. Att han bara skulle hämta något som han glömt för fem år sen eller något. Bara det inte var sant. Vad som helst... Bara inte bo hos Tom.
''Nej, Lola. Det är inget skämt. Du ska till London.'' Sa han allvarligt. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar. Det värkar inte så farligt men jag vet precis hur det kommer bli i London. Tom kommer glömma mig. Totalt! Han kommer ändast bry sig om sina jävlar fru och hennes jävlar unge! Han är ingen pappa för mig! Han kommer aldrig bli det för den delen!
''Va? Nej. Nej! Jag tänker inte följa med dig till London! Aldrig!'' Skrek jag argt med tårar rinnandes ner för kinderna. Han tittade strängt på mig.
''Lola Monroe. Du följer med till London här med basta!'' Sa han med en hög och bestämd röst. In kom mamma med en rynka i pannan över vårat bråk. Hon hade förmodligen hört en del av det vi sakt. Hon tittade på mig med en menande blick som tydde Lola-kom-igen-nu. Så hon var med på det?!
''Mamma... Hur? Hur kunde du? Jag tänker inte åka till London! Aldrig! Fattar ni? Inte en channs att jag bor i samma hus med personen som fick er att skiljas, som pappa var otrogen med!'' Skrek jag i full hals. Dem båda tittade på mig chockat. Jag tänkte stå här och vänta på något svar som skulle innehålla: ''Du följer med till London!''. Jag tänker inte följa med! Jag tittade på dem en stund för att ge dem en channs att ändra sig men ingen av dem sa något. Jag skakade besviket på huvudet och sprang raka vägen upp till mitt rum. Min tårar sprutade ut. Den mäst underbaraste personen jag visste och som kunde få mig att må bättre bara jag hörde dens röst var Justin. Jag behövde honom mer än något annat. När jag är ledsen finns han alltid här för mig. I vilka lägen det än är finns han alltid här. Men nu... Nu är han på sin tour. Inte förrens nu ser jag hur beroende jag är av honom. Hur mycket jag faktiskt behöver hononm....
_________________________________________________________________________________________________________
Oj oj oj! Vad hände nu då? Henne pappa bara dyker upp helt pötsligt och hon ska med till London?
Justins tour börjar nu. Hur ska dem hinna träffas? Kommer distannsförhållande fungera?
Kommentarer
Noa säger:
Bäst alltså! Mer! ❤❤❤❤
Trackback
