Nu hade jag värkligen panik! Jag stog här alldeles maktlös och kunde närsom helst bli skjuten av henne.

''Vad fan gör du här?'' Skrek jag. Tydligen så var det ganska osmart att säga det för hon riktade vapnet mot.

''Hej då Lola...'' Skrattade hon och avlosade skottet innan jag hann säga något.

Ett högt skrik for ur mig. Men då vaknade jag och märkte att det bara var en dröm. Jag var alldeles andfodd. Svett droppade från min panna. Jag pustade lättat ut. Det smällde till på nedervåningen. Jag kände hur paniken sakta kröp sig upp för ryggraden. Jag nöp mig i armen för att se om jag var vaken. Jag hoppades på att jag plötsligt skulle vakna och märka att detta också var en dröm... Men jag hade fel. Detta var värkligt. Jag for ur sängen och sprang mot garderoben där jag hade gömmt en kniv. Eftersom jag varit så rädd att somna - i början då allting startade - hade jag den i garderoben i fall att hon kom mitt i natten. Som nu. Eller jag vet ju inte om det var hon. Det kan bara vara mamma som kommer hem. Jag smög ut ur mitt rum. Svett droppar bildades i min panna. När jag smög ner för trappan knakade det i trappstegen. Innom bords skrek jag ''TYYYYYST''. Men tystare än såhär kunde man tydligen inte bli. Precis som i drömmen var tavlan krossad och log på golvet. Detta var bara för läskigt. Det var som om drömmen var en varning. Om det var det så kommer hon stå i köket med ett vapen. Jag smög sakta ut till köket och låtsades ta en kniv i handen - då drog jag fram kniven jag haft med mig - och vände mig om. Men ingen stog där. Bara jag i ett mörkt kök. Jag fortsatte ut mot vardagsrummet. Inget där. Jag kände hur någon boxade mig i magen och plötsligt så låg jag på golvet. Smärtan spred sig i magen. Allting började att snurra och jag kunde knappt andas. Jag kände mig svim färdig men vägrade att svimma nu. Jag ställde mig upp även fast smärtan bulltade något så förfärligt!

''Vad. Vill. Du. Mig?!'' Skrek jag ord för ord med ihop knipta ögon. Jag visste exakt vad hon ville. Hon ville döda mig. 

''Du vet vad jag vill...'' Sa hon med ett flin och gick sakta runt mig med en mördande blick. Tänk att en människa som hon kunde bli så här psykist och mentalt sjuk. Att bara det att jag och Justin blev vänner fick henne att bli såhär. Det är sjukt! Och nu så vill hon döda mig. 

''Nej, jag vet inte vad du vill...''Sa jag och följde henne med blicken. Hon stannade framför mig med en arg blick.

''Sluta spela dum! Jag har varit tillräckligt tydlig dem senaste månaderna! Lämna. Justin. IFRED!'' Skrek hon åt mig. 

''Men för i helvete! Jag har ju gjort det! Är du blind eller?'' Skrek jag. Hon hotade mig att om jag inte lämnar Justin - låta honom vara ifred - så skulle hon döda honom. Tror hon att jag hade hjärta att låta henne döda honom? Nej. För jag visste att om inte jag skulle göra det skulle han vara död innom dem närmsta timmarna.

''Precis... Nu har jag fått som jag vill... Nu vill jag något annat. Se dig död!'' Röt hon och flög på mig. Jag flög in i väggen med en smäll. Hon började slå mig i ansiktet och i magen. Jag kunde inget mer än att försöka försvara mig. Jag slog henne hårt i bröstet så hon tappade andan. Nu kunde jag inte spela snäll. Hon som försökt att döda mig fler tals av gånger och även dödat min bästa vän! Jag försökte få mig själv arg så jag inte skulle få skuldkänslor av att slå henne. Hon föll mot golvet och slog i huvudet hårt. Hon skrek av smärta. Men jag var för arg för att bry mig om henne. Jag sparkade henne i magen och när hon såg tillräckligt blåslagen ut så sprang jag mot köket för att sedan ringa polisen. Men sen ångrade jag mig. Jag slog istället in Justin nummer och klickade på 'ring'. 

''Kom igen! Svara då!'' viskade jag otåligt för mig själv.

''Ja hallå?'' Svarade han med en hes stämma. Han lät ledsen. Nu svämmade skuldkänslorna över igen. Men jag puttade väck dem tankarna och skulle komma till saken då jag blev attackerad bakifrån.

''JUSTIN! Snälla! Hjälp!'' Skrek jag. Jag hörde hur hans hesa röst skrek mitt namn i luren. Men jag kunde inte svara. Jag ströps av henne...