Veckorna hade gått hyfsat snabbt. Men det hade varit svårt för mig under dessa fyra veckor. Hur mycket jag än försökte intala mig själv om att Justin redan glömt mig så kunde jag inte tro på det. Inte förräns jag såg det med mina egna ögon. Dessutom har jag sluppit skolan i en månad. Bara för att samla mig. Maryline har gått i sin skola som vanligt. Vartenda dag hade jag fått tillbringa flertals av timmar i ensamhet och tystand med en stor tv skärm och en fjärkontroll i handen. Så såg pricnip alla mina dagar ut. Jag hade ingen mer än Marry här. Jag hade inte lust att ta kontakt med mina gamla vänner. Jag visste ju inte om jag skulle stanna här ett längre tag. Men det verkade som det. Justin hade inte ringt. Som jag innerligt hade hoppats på att han skulle göra. Men nej, inte ens ett sms. Det kanske var bäst att glömma honom för gott? Han kanske redan gått vidare? Eller... Så är han lika efterlängtansfull som mig. Lika ledsen över hur vi splittrades.

''Släpp det Summer.''' Suckade jag för mig själv. Jag hade nästan glömt bort att jag för ett tag sedan blev kallad för Noel. Noel McCartney. Tjejen som en gång bodde i New York. Suckandes gick jag med tunga långsamma steg till vardagsrummet där jag slängde mig i soffan och bara tänkte ta det lugnt. I för sig så gör jag det varje dag. Men här i lilla Stratford så finns det inget mer att göra än att glo på tven 24/7. Jag skulle lite senare idag åka till New York för att hämta mina övriga saker jag inte tog med. Sjukhuset har ännu inte ringt. Jag tror hoppet om att pappa ska vakna inte längre finns. Det har gått mer en än månad. Han ligger fortfarande i koma. Inga som helst förbättringar. Det störde mig att dem inte försökte väcka honom eller ens göra något åt saken. Jävla doktorer. Om dem ens är värda att bli kallade för det. Jag zappade långsamt mellan dem tråkiga kanalerna. Inget som tilltalade mig. Huset var tyst. Det ända som hördes var mina tunga andetag och kanalen om djur. Jag orkade inte sitta inne ännu en dag. Jag är rastlös. Jag ville göra något. Bara något annat än att sitta i soffan hela dagen. En lång, utdragen suck lämnade min strupe innan jag muntert steg ur soffan och styrde mina steg mot spiral trappan en bit bort. Väl uppe gick jag vidare in mot badrummet där jag drog av mig mina kläder. Jag hade kännt mig äcklig och smutsig. Så en dusch hade ju inte skadat. Jag fortsatte in i duschen och stängde glas dörrarna efter mig. Jag satte igång det kalla vattnet som sköllde min kropp. Med hjälp av mina händer tryckte jag ut den sista klicken tvål och shamponerade mitt hår som sedan var alldeles skummig. Jag gjorde detsamma med kroppen och sköllde av all tvål. Vatten dropparna rann långsamt ner för min kropp som sedan nådde golvet och försvann ut genom dem små hålen under mig. Med andra ord, silver brunnen. Efter jag satt ballsam i håret och sköllt det steg jag ur duschen. Snabbt lindade jag en vit, stor handduk runt min kropp och började krama ur all vatten ur håret. Efter jag tårkat håret och kroppen drog jag på mig kläder som jag skulle ha på mig på väg till New York. När jag väl var färdig, inkluderat smink, så gick jag ner till neder våningen och drog på mig ytterkläderna. Nu har det blivit extremt kallt. I alla fall här i Canada. Jag drog på mig ett par bruna skin stövlar och en tjockare jacka som skulle hålla mig varm. Utanför huset stod en svart bil och väntade på mig. Rick hade fixat så jag skulle gå både dit och sedan hem med privat plan. Ibland kändes det konstigt... Att jag har en sådan bra realation med min chef. Det låter ju lite mysko... Att jag bor, i hans hus. Men jag kan inte hjälpa att mina pappa och han är vädligt bra vänner. Dessutom är det ändå bara bra att det är så. För utan dem vet jag inte hur jag skulle klara mig. Dem är liksom min såkallade ''familj''. Chauffören startade motorn och körde långsamt ut från deras uppfart och ökade farten då vi kört ut på den breda vägen.

 

Tröttheten hade kommit ikapp mig. Jag hade somnat i planet och var på väg att somna här i bilen också. Men jag höll mina ögon öppna och försökte tänka bort sömnheten. Min blick vände jag mot fönstert som var halvt öppet. Vinden blåste in genom gluggen och träffade mig hårt i ansiktet. Jag stängde ögonen och njöt av den starka vinden som konstant blåste mot mitt ansikte... Tills vinden plötsligt slutade blåsa. Jag öppnade ögonen och fick syn på mitt hus.

''Hur lång tid behöver du?'' Undrade mannen som nu vände sig om mot mig.

''Kom hit om en timme.'' Bad jag och steg sedan ur bilen. Han nickade genom fönstert och sakta, började han köra iväg. När jag inte längre kunde skymta honom skyndade jag mig in i huset, upp för trappan och in i mitt rum. Med två stora kliv slängde jag mig i min sköna säng och drog in den härliga doften. Hemma luktade det speciellt. Så som det bara kan lukta här hemma. Jag njöt av vartenda sekund som passerade. Jag ville inte tillbaks. Jag ville stanna här. Just här. I detta land, denna staden, denna gatan och i detta huset. Men det kunde jag inte. Eller jo. Det kan jag. Men jag får inte träffa Justin, under några omständigheter. Just därför bor jag i Canada. Eftersom jag vet att jag inte skulle klara av att vara utan honom i flera veckor. Suckandes steg jag ur sängen och packade ner saker jag skulle ha med till tillbaks till Canada då min mobil plötsligt började ringa. Jag tryckte snabbt ner handen i jeans fickan och fiskade upp den. Utan att kolla på skärmen tryckte jag luren mot örat.

''Noel?'' Svarade jag. You know... Ifall det var någon härifrån som sökte efter mig. Inte kunde jag säga Summer då. Jag vågade inte ta den risken.

''Noel McCartney?'' Ville den mörka rösten ha bekräftat. ''Ja, de är jag?'' Sa jag med en rynka i pannan.

''Det gäller din far.'' Mitt i ett andetag stelnade jag till. ''Vem är det här?'' 

''Jag är hans läkare.''

''Vad har hänt honom?!'' Frågade jag oroligt. Jag förberedde mig på det värsta och knep ihop ögonen.

''Han har vaknat.'' Sa han lugnt med en glad ton. Jag öppnade sakta ögonen och kunde inte tro på vad han nyligen sakt.

''Va?'' Sa jag chockat. Jag ville vara säker på vad han sa. Om det jag hörde stämmde.

''Han har vaknat.'' Upprepade han. Ett brett fånigt leende spred sig på mina läppar. Utan att ens tacka för att ringde la jag på och slängde mobilen i sängen innan jag rusade ner för trappan. Med snabba steg tog jag mig ut ur huset och körde i full fart mot sjukhuset. Adrenalinet bubblade inom mig. Jag kände hur lyckan spred sig inom mig. Hur allting kändes möjligt nu. Jag trodde aldrig han skulle vakna. Jag tryckte gasen i botten och höll ett hårt grepp om ratten. Jag parkerade på den stora parkeringen och slängde upp dörren, rusade mot ingången och sprang ändan fram till receptionen.

''Alexander McCartney.'' Sa jag andfod. ''Vart ligger Alexander McCartney?'' Sa jag när jag såg hur hon tittade oförstående på mig. Ett brett leende spred sig på hennes läppar.

''Rum nummer 050.'' Hon pekade med hela sin arm, för att förtydla, mot de högra korridoren. Jag nickade tacksamt och började gå med snabba steg genom den långa korridoren med flertals av dörran. Jag letade med blicken efter 050. Och slutligen hittade jag den i mitten av korridoren. Jag tog ett djupt andetag innan jag hastigt öppnade den vita breda dörren. På en säng strax framför mig låg pappa med aparater runt om sig. Glädjen hade åter hittat tillbaks till mitt hjärta. Jag rusade fram till honom och kramade honom hårt. Jag kände hur han försiktigt kramade mig tillbaks.

''Jag trodde du skulle dö...'' Sa jag tårögt. Han log mjukt med trötta ögon. ''Jag kämpade för dig.'' Sa han likt en viskning. Jag satte handen för munnen för att inte börja gråta av glädje. Jag snyftade till och tittade skamset ner i golvet. Jag kände hur sakmmen började krypa sig upp för min ryggrad. Hur dåligt jag hade beteet mig mot honom. Då jag var uppkäftig och inte brydde mig om honom. Jag öppnade munnen då jag tänkte be om förlåtelse för hur dåligt jag uppfört mig, men hindrades av doktorn som plötsligt steg in i rummet. han log vänligt mot mig innan han stängde dörren efter sig.

''Jag måste tyvärr be dig gå. Han är väldigt trött och måste få vila ut sig.'' Sa han lugnt. Han hade fan varit i koma i en månad. Räcker inte den sömnen eller? Dessutom har jag inte fått träffa honom på evigheter.

''Jag kom nyligen.'' Sa jag och vände blicken mot pappa som höll på att somna.

''Tyvärr så måste du gå nu. Jag måste ta lite prover.'' Sa han ursäktande och la huvudet på sne. Med en irriterad blick gick jag ut från rummet och stängde dörren med en smäll. Har han ingen medkänsla!? Han fattar väl att som barn saknar man sin pappa. Ingen som helst hänsyn till mig som inte sätt honom på en hel månad. Men det var ändå en stor lättnad att pappa faktiskt vaknade. Att jag inte längre skulle behöva oroa mig över honom. Jag gick i en lagom tackt ut till receptionen igen och kollade på den stora klockan som hängde på den vita väggen. 12:07. Jag kanske skulle hinna titta förbi skolan. Bara snabbt. Jag nickade åt min ide och började nu gå mot bilen som jag sedan steg in i och körde mot skolan som låg 5 minuter härifrån. Vad skulle jag säga till Cece, Shana och Mike om jag träffar på dem? Att jag var på semester? Var tvungen att åka iväg? Inget utav ideerna lät sanna. Semester i en månad liksom. Det låter inte... Rätt? Men jag fick väl improvisera om det så skulle vara att jag träffade dem. Och Justin då... Jo, Justin visste ju att jag skulle flytta. Men han trodde säkert inte jag skulle komma tillbaka. När jag parkerat utanför skolbyggnaden tittade jag tveksamt på alla elever som strösade runt på skolans imråde. Var detta ens en bra ide? Jag tveka på om jag ens skulle stiga ur bilen eller bara vända hem? Istället tog jag ett djupt andetag och steg ur bilen. Med bestämda steg gick jag mot kafeterian, eftersom jag visste att alla åt lunch nu. Jag svalde nervöst och tog tag om handtaget till dörren som skulle leda mig in till matsalen. Jag tvekade ännu en gång. Det kanske bara var bäst att vända om och gå tillbaks till bilen? Nej! Summer! Inte fega ur nu! Sa en sträng röst inom som gjorde så att jag öppnade dörren med ett ryck. Precis när jag steg in genom dörren möttes jag av... Jag drog för andan och tittade hjärtekrossat på Justin och Victoria som stod en meter framför mig och kysstes. Jag kände hur mitt hjärta som nyligen helats, krossades igen. Hur sorgen inom mig som nyligen försvunnit, återkom. Jag satte en hand för munnen för att inte börja gråta och skakade besviket på huvudet. Tårarna började rinna längs mina rosiga kinder och magen knöt sig hårt. Justin släppte taget om Victorias höfter och vände sin blick mot mig. Hans leende och kärleks fulla blick som nyligen tittat på Victoria förvrängdes till en smärtsam blick med tåriga ögon. Hans leende försvann snabbt och han stod chockat bredvid Victoria som såg lika chockad ut som honom. Min hand som jag haft för munnen sjönk sakta ner till mag höjd. Jag snyftade till innan jag snabbt vände på klacken och sprang därifrån.

''Noel!'' Ropade Justin efter mig. Men jag stängde min hörsel och kände hur jag ännu en gång ville sjunka ner under jorden. Jag rusade in mot byggnaden och skyndade in mig på en utav tjej toaletterna. Jag låste snabbt om mig och satte handen för munne för att dämpa gråtet.

                     

Sakta sjönk jag ner för den vita dörren och ville inte tro på vad jag nyligen sätt. Allting har fucking förändrats. Allt.