Som tur var hade Rick beställt ett privat plan till mig. Jag hade inte lust eller ork att sitta med en främling i typ 3 timmar på ett trångt litet flygplan. Jag lutade mig tillbaks i den alldeles mjuka och bekväma stolen. Justin hade verkligen inte tagit det bra. Han bara gick därifrån när jag sagt att jag skulle sticka härifrån. Jag hade för den delen heller inte trott att han skulle gå därifrån glatt av att jag skulle flytta. Nej. Jag visste att det skulle bli såhär. Just därför ville jag undvika att träffa honom. Det värsta var att vi hade skilts åt som ovänner. Eller det kanske var bäst så. Han kanske skulle glömma mig enklare då? 

''Whatever.'' Suckade jag och skakade långsamt på huvudet. Jag hade åkt väldigt, väldigt länge nu. I drygt tre hela timmar i ett varmt och kvavt flygplan. Jag fattar inte hur jag står ut. Men snart så är vi framme. Jag hade säkert tänkt att be piloten vända tusen tals gånger. Men övervägt min tanke att det bara var en dålig ide. Gått fram och tillbaka och varit orolig över hur det nu kommer bli. Jag kommer få bo med min chefs dotter. Maryline. Visserligen så känner jag henne. Väldigt väl. Men jag kunde inte fatta att jag lämnade pappa i New York. Halvt död. Liksom i koma. Det var nog mitt ända själ till att återvända till New York. Att få träffa honom. Bara ägna honom en tänke får mig att må illa av ånger och skam. Vilja hoppa ur planet och bara fall tills jag smäller i marken. Jag saknar honom. Mer än något annat nu när han är den ända jag har kvar i mitt liv som jag vet aldrig kommer ge upp om mig. Jag skakade av mig tankarna om honom i ett försök att slappna av dem fem sista minuterna jag skulle ägna i flyget. 

''Vi ska alldeles strax landa. Var vänliga och sätt er ner och ta på er bälterna.'' Sa en mörk röst i högtalarna. Jag höjde på ögonbrynen och kollade mig omkring. Jag är liksom den ända som sitter här. Vad förväntade han sig i ett priva plan? 50 pers eller vad? Plötsligt började flyplanet skaka. Men det var inget som gjorde mig orolig. Eftersom jag visste att vi var på väg att landa. Det pirrade i magen och öron slog lock. Motorerna jobbade hårt och alldeles strax kunde jag känna hur julen dunstade till i marken. Den rullade en bit innan vi helt stod till. Jag knäppte upp bältet och steg mot ''dörren'' som öppnades. En hyfsat lång trappa stod precis utanför som jag sakta steg ner för. Som Marry lovat stod hon vid och väntade på mig, vid en svart Range Rover. Hon vinkade glatt mot mig och sprang längtans fullt mot mig. Precis när jag nådde asfallten slingrade hon runt sina armar om mig och kramade mig hårt.

''Gud vad jag saknat dig!'' Tjöt hon. Jag skrattade lågt åt henne. ''Jag fattar inte hur jag överlevt utan dig!'' Flinade jag. Mannen som flög flygplanet - med andra ord piloten - lastade av mitt bagage och rullade fram det till mig innan han gav mig ett vänligt leende och gick sedan därifrån.

''Då åker vi!'' Sa hon med ett brett leende. Jag log mjukt och nickade snabbt innan jag stoppade in bageget i bakluckan och sedan satte jag mig i sätet bredvid henne. Jag tittade osäkert ut genom fönstret. Detta kändes fel. Att åka från New York. Men ändå rätt på samma gång. Jag önskar jag bara kunde bestäma mig för en gång skull. Jag suckade högt och lutade pannan mot den svala fönster rutan. Här i Canada var det verkligen skillnad på väder. Här var det blåsigt och kallt medans i New York var det bara mulet och lite kyligt. Ännu en anledning till att jag vill tillbaks. Marry sneglade flertals av gånger på mig. Med sina oroliga blåa ögon.

''Summer...'' Utalade hon mitt namn lugnt. ''Är du säker på att du gör rätt?'' Jag ryckte lätt på axlarna innan jag vände mitt huvude mot henne.

''Det var Ricks order.'' Sa jag tyst. Självklart tyckte jag inte det var rätt. Jag ville mer än gärna stanna. 

''Svara på min fråga Summer. Känns det rätt att flytta tillbaks?'' Ville hon ha bekräftat. Min blick gled sakta ner till mina knän då jag funderade.

''Ja, det känns rätt.'' Besvarade jag hennes fråga lik en viskning. Lögn. Det kändes helt fel.

 

Jag slängde mig på den mjuka stora sängen och andades tungt ut. Jag hade packat upp mina två resväskor och hängt allt i wicen som stor en bit bort. Jag kände mig helt ut mattad nu. Jag orkade verkligen inte göra någonting. Denna tiden jag skulle spendera här i Stratford skulle jag inte tänka på något av sakerna som hänt under den senaste månaden. Utan verkligen leva, som en normal tonåring. Eller i alla fall försöka leva normalt. För normal kommer mitt liv aldrig bli. Inte efter allt jag varit med om.

''Summer!'' Skrek Marry nedifrån. Jag suckade och steg ur den sköna sängen jag säkert kunnat somna på vilken sekund som helst och gick ner för den långa spiral trappan. Dem var rika. Inte konstigt. Rick är liksom chef för hela DID. Jag fortsatte ut mot det stora vita köket som var prydd med fina hyllor och andra köks aktiga saker.

''Ja?'' Svarade jag med en rynka i pannan.

''Kan du ta glassen som står i frysen? Vi ska ha tjej kväll.'' Flinade hon. Jag suckade trött och skakade bara på huvudet.

''Nej, jag orkar inte.'' Stönade jag. Jag visste att alla tjejkvällar vi haft har varit väldigt krävande. Det gällde att vara pigg och inte såhär trött som jag var nu. Hon blev genast deppig och steg ner för stolen som hon nyligen stått på för att nå något i hyllorna.

''Men vi kan väl åtminstonde titta på film?'' Hon tittade med snälla ögon och hoppades på att jag skulle säga ja. Då kunde jag bara inte säga nej eftersom jag visste hur mycket hon längtat efter att få träffa mig och göra alla dem här sakerna. Jag nickade med en fram tryckt leende innan jag fortsatte mot frysen.

''Det orkar jag.'' Jag drog ut Ben & Jerry glassen och ställde den på köks ön, tog fram två stora skedar innan både jag och hon begav oss till vardagsrummet. Hon hade redan förberätt med två stora mysiga täcken och en chips påse på den vita bordet. Nu var det bara filmen som saknadess.

''Okej. Mama, Its alive eller the tall man?'' Hon höll fram tre skräckfilmer med läskiga omslag.

Jag ville inte titta på någon utav dem. Men pekade ändå på filmen, mama.

''Har du inga andra filmer?'' Ballade jag ur. Hon tittade menande på mig. ''Men, Summer. Du är fan en agent. Och du vågar inte se en skräckfilm?'' Flinade hon. Jag himmlade med ögonen och drog åt mig glassen.

''Fine!'' Gav jag upp. ''Tack, där är bäst!'' Sa hon och kramade hårt min arm. Jag skakade glatt på huvudet innan jag satte mig ordentligt i soffan med ena täcket tätt virat runt om mig. Medans jag gjorde det hade hon hunnit sätta igång filmen och sedan satt sig till rätta bredvid mig. 

 

Efter den långa filmen igårkväll hade ingen utav oss vågat somna. Vi sov tillsammans eftersom ingen utav oss vågade sova själva. Det gjorde ju saken inte direkt bättre eftersom ingen utav oss fick någon sömn. Men vi försökte åtminstonde. Så nu var både jag och hon hur trötta som helst.

''Vad vill du ha till frukost?'' Undrade hon med halvt stänga ögon. Hon placerade sitt huvud i sina händer och stönade tröttsamt.

''Det är lugnt, Marry. Jag kan göra frukost själv.'' Sa jag och ställde mig upp från stolen innan jag började gå mot kylskåpet. Jag orkade knappast gå dem ynka metrarna. Jag lutade mig mot kylskåps dörren och tittade helt ointresserat in i kylen. Min aptit var ännu inte på topp. Så jag drog bara fram jordgubbs fil.

''Jag orkar inte göra någon frukost. Vill du ha fil?'' Frågade jag och höll fram fil paketet.

''Spelar ingen roll...'' Sa hon med en gäspning. Plöstligt mitt i allt, då jag hade tagit fram skålar till oss kom jag att tänka på Justin. Jag lämnade honom. Med Victoria klängandes efter honom. Det värsta jag kan tänka mig nu är att dem... Dem får känslor för varandra. Jag skakade snabbt bort tankarna. Nej, sluta. Du ska glömma honom. Han finns inte i ditt liv längre. Vem bryr sig om han blir ihop med Victoria. Nej, inte du! För du bryr dig inte om honom! Försökte jag intala för mig själv.

''Frukosten är serverad.'' Suckade jag och ställde slutligen fram fil mjölken framför oss.