Jag tog mig långsamt ut genom hotellets dörr och började sedan jogga förbi alla människor som blivit blöta på grund av regnet som öste ner. På inte mer än 10 sekunder hade hela jag blivit dyngsur. Kläderna klibbade fast sig på kroppen och håret var klistrad mot min panna. Även fast det regnade sken solen starkt vilket bildade en regnbåde långt upp på himmlen. Jag började närma mig det lilla huset som nu mer var mitt hem. Om man ens kunde kalla det för ett hem. När jag väl kunde skymmta det lilla, vita trä huset började jag springa ännu snabbare för att slippa bli ännu blötare, om man ens kan det. Jag skyndade mig in och stängde dörren med en hård smäll. Där jag stod, vid dörren med alla kläder fortfarande på, lämnades en stor pöl med vatten under mig. Jag suckade högt innan jag började dra av mig kläderna. Vattnet gled emellan plankorna som skulle föreställa ett golv. Huset var mer som en stuga. Trångt och litet. Hela kroppen var is kall. Varenda lilla kroppsdel. Utan att ens torka av dem få vattendropparna som stannat kvar på min kropp drog jag otåligt på mig nya kläder som värmde min kropp. Den vanliga kropps temperaturen började sakta återkomma. Jag tittade mig omkring. Från att bo i ett lyxigt, stort hus i New York, till att bo i en liten skit stuga var en extrem skilnad. Jag saknade allt med huset. Killarna som kunde gå mig på nerverna. Den underbara sängen som jag varje natt sov i, mitt rum. Allt. Och när jag menar allt, är Summer en del av det. Men allt de är då tid. Jag har ingen blekaste aning om vart Summer är, vart killarna befinner sig. Det ända jag är säker på är att jag är övergiven. Jag känner mig övergiven. Killarna stack. Medans jag och Summer höll ihop en tidsperiod. Med andra ord, någon vecka. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Hon började göra saker för sig själv, jag gjorde saker för mig själv. Och sakta började vi glida isär tills jag nu sitter här och Summer är..? Vart hon nu är någonstanns. Hon hör aldrig av sig. Hon har säkert sluta bry sig, glömt mig och förträngt alla minnen om oss. Varför? Kanske jag ska ringa? Jag kanske är den som ska ta första steget. Ta kontakt. Fråga hur hon mår, vart hon är... Eller så låter jag bara henne vara. Som jag gjort under hela året som hunnit passera. Jag slängde mig på den hårda sängen som stod intryckt i ett hörn. Jag suckade fundersamt och drog fram min mobil. Slog in min kod och började bläddra bland mina kontakter tills jag såg Summers namn. Jag funderade ett tag. Om jag ska ringa... Eller bara gå vidare. Jag har gjort det. Försökt gå vidare. Träffat tjejer, festat, druckit. Men inget kändes rätt. Istället fortsatte jag bläddra och såg Damons namn. Honom tvekade jag inte ens en sekund att ringa, så jag klickade på den gröna knappen på skärmen innan jag tryckte luren mot örat och väntade på att hans hesa stämma skulle svara. Otåligt trummade jag med den lediga handen på min mage i väntan på att han skulle svara.

''Personen du försöker nå kan tyvärr inte svara just nu. Lämna gärna ett meddelande efter tonen... *piiiii*'' En kvinnas röst hördes. Fucking telefon svarare. Jag suckade besviket och slängde mobilen, utan att ens bry mig om den går sönder eller inte, en bit från sängen. Det dunstade till i golvet men inget såg ut att ha förstörts från de avståndet jag såg det ifrån. Men jag brydde mig inte. Jag ville igentligen inget mer än att bara få tillbaks mitt liv. Livet jag hade förr. Innan jag var tvungen att fly från jävla Rick. Suckandes satte jag mig upp och tittade mig omkring. En trasig liten lampa som hängde i taket. Den såg ut att ner som helst trilla. Det bästa med huset är väl att det är vid stranden. En ynka bit bort från stranden. Plötsligt hörde jag hur det bankade hårt mot trä dörren. Huset var fall färdigt. Som om man skulle luta sig mot väggen, skulle hela huset rasa ihop. Så kändes det när man såg huset. Dem fortsatte knackade ännu hårdade och otåligare. Irriterat ställde jag mig upp och gick med snabba steg, tog hastigt tag om dörr handtaget och ryckte upp dörren. Med en arg blick tittade jag upp på dem fyra blöta ansikterna framför mig. Men snabbt förvrängdes mitt ansikte då jag kände igen dem...