Hur fucking långt tid ska det ta att packa en väska? Hon gick mig på nerverna. Jag trummade otåligt på ratten med mina fingrar medans jag varannan sekund blickade mot dörren ihop om att hon när som helst skulle stiga ut. Det hade gått 10 minuter sedan vi lämnade henne själv i huset. Skulle det gå yttligare 10 minuter för henne att göra sig redo? Jag skakade trött på huvudet. Precis när mitt tålamod tagit slut och jag var på väg att skicka Tyler för att hämta henne, steg hon ur ytterdörren med en svart resväska i handen. Den värkade tung då hon kämpade sig fram till bilen och slängde den i bakluckan utan att vara rädd om den. Sedan steg hon runt bilen och hoppade in i baksätet där den enda lediga platsen fanns. Inget gick för tillfället som planerat. Inte överhuvudtaget. Gänget hade hittat oss, inte för att jag tvivlade på att dem inte skulle göra det. Men jag hade hoppats att det skulle tagit dem tid att spåra oss då vi inte är lika efterlysta som dem var, resulterat att det var svårt att spåra oss. Men tydligen inte, då dem hittat oss, inte bara fått reda på i vilket land vi befann oss i, utan verkligen spårat oss till max. Hittat vart vi bor, säkert fått reda på hela våran bakrund. Jag tvivlade inte ett dugg på det. Jag hade min blick fast på vägen som vi snabbt körde på. Jag tryckte min fot hårdare mot gaspeddalen då jag var desperat över att få stiga ur bilen. För tystnaden hade lagt sig som ett tjockt lager över oss alla. Ingen hade ork eller lust att bryta den. Oturligt nog var det en obehaglig tystnad. Då Summer surade med blicken ut mot fönstret och killarna som heller inte verkade på humör gjorde detsamma. Och andra sidan hade jag inget att klaga över då jag själv inte var på humör. Jag ville stänga in mig i ett rum, där tystnad endast existerade. Jag och en stor säng, med ögonen stänga, kunna sova ut som jag inte gjort på länge. Men jag visste mycket väl att det aldrig skulle ske. Det kommer alltid något emellan. I detta fall, Summer. Jag körde upp på våran uppfart innan jag vred om och drog ut nyckeln som gjorde att motorn slutade brumma. Alla steg ur bilen och började gå in i huset där vi samlades som en klunga när alla skulle ta av sig skorna samtidigt. När jag slutligen hade fått av mig mina Supra steg jag in mot vardagsrummet med Summer strax efter mig. Det kom att tänka på allt som hänt idag. Hur vi först var sura på varandra, hennes hårda ord som verkligen sårade mig - jag är en sådan mes - och sedan dem fjäder lätta pussarna jag fått. Var det en dröm? För mig var det overkligt, jag hade aldrig trott att sura, som jag gjorde, skulle få henne att visa sina känslor för mig. Eller det kanske bara var för att få mig på humör igen? Men jag struntade i det just nu, det viktigaste var att hon var här, i trygghet med oss. Hon steg fram till mig, vad jag trodde skulle innebära något liknande en kram, ett leende. Något som skulle tyda på att hon inte var arg på mig längre. 

''Vart ska jag sova?'' Undrade hon istället med blicken nerslagen. Jag suckade, vad fan trodde du Justin? Att efter vad jag gjort - tvingat henne hit, att bo med oss - skulle hon tycka att allt var okej. En idioit, det är vad jag är.

''Upp för trappan och rummet längsat ner till höger.'' Sa jag så irriterat som jag förmådde mig att vara. Inte ens ett tack kunde hon säga då hon gick förbi mig med en knuff på axeln och vidare upp för trappan som jag förklarat för henne. Jag suckade ännu en gång och damp ner i fåtöljen. Jag hann inte slappna av i en sekund förrns min mobil surrade till i bakfickan. Jag lyfte på rumpan någon centimeter för att kunna slinka under med handen och greppa tag om den innan jag kunde svara, dolt nummer.

''Justin?'' Svarade jag hest.

''Remeber me?'' Jag stelnade till. Rösten var bekant, allt för bekant.

---

Kan ni gissa vem det är? Tror ni kanske gjort det ;)♥ Its love in the air... Tills Justin förstörde allt med sin bitterhet, typical Justin ;)♥