Jag tittade på hans namn en stund innan jag klickade på svara och tryckte mobilen mot örat.

''Hey...'' sa jag tyst.

''Hey...'' jag hörde på hans röst att det var något.

''ville du något speciellt?'' frågade jag medans jag gav mamma tidningen igen.

''ehm... har du sett tidningen?''

''ja... det står om 'oss'... '' sa jag nervös över vad han skulle säga. Kanske han blir arg på mig? Men varför skulle han bli det? Det var ju inte mitt fel.

''ja... vi måste vara mycket försiktiga!'' sa han bestämmt men lungt. Jag nickade men kom då på att han inte såg mig och sa ett änkelt ''okej''. Han harklade sig, det var tyst i luren. Jag kände hur stelt detta samtalet var. 

''Men... ehm... jag måste äta frukost nu. Men vi ses sen!'' sa jag med ett leende.

''ehm.. jag också! ja, vi ses!'' sa han och la sedan på. Jag pustade ut och sjönk ner på stolen.

''vem var det?'' frågade mamma bakom den prassliga och stora tidningen.

''öh... Aria?'' ljög jag. Om mamma blev rasande över det som stod om oss i tidningen skulle hon bara bli mer rasande om jag sa att det var Justin som ringt.

''okej..?'' sa hon misstänksamt. Jag sneglade på klockan som hängde på väggen ovanför kylskåpet. Om fem minuter skulle jag hämta 'tjejerna'. Jag tog ett äpple och tog en stor tugga av den. Frukost... Det skippar jag idag. Tänkte jag. Jag såg att mamma fortfaranda tittade på mig misstänksamt och öppnade munnen för att säga något...

''Ehm... Jag måste gå nu!'' sa jag snabbt och försvan ut ur köket och in i hallen. Jag drog på mig minna vita converse och tog min svarta skin väska. Jag tryckte ner plånbok, mobil, husnycklar och mina matteböcker. Jag tog bilnyckeln i handen och ropade ''Hejdå!'' innan jag steg ut och stängde dörren efter mig.

 

Det tog sin tid att hämta upp alla. Klockan slog precis 08:25. Jag körde i full fart mot skolan. Jag vill inte bli sen idag. Inte någon dag överhuvudtaget. Efter några ynka minuter var vi framme. Jag parkerade på den närmsta parkeringen och alla fyra hoppade ur bilen och rusade in. Det var tomt i alla koridorer. Jag tryckte in mina övriga böcker och tog min mattebok och tryckte den mot bröstet innan jag små joggade mot -matte- lektionen. Jag smällde upp dörren och allas blickar for på mig. Somsakt... Jag bryr mig inte om allas blickar. Det är inte pinsamt som alla tycker. Mrs Tellison kollade på mig med en sträng blick. Jag suckade högt och gick med raska steg och satte mig jämte Allison. Skolans elaka och bitchiga tjej. Alla skolor har väl mer eller mindre än sådan tjej eller kille. Säg en som inte har det? Hon blängde på mig en lång stund. Jag ångrade mig så att jag satte mig jämte henne. Men oturligt nog det var den ända lediga plattsen. 

''vad vill du?'' sa jag iriterat till henne med en sur min. Hon tittade på mig en stund innan hon svarade.

''vad jag vill? jo, lämna Justin ifred! Han är min! fattar du?'' fnös hon bittert. Justin är hennes? Snälla! Aldrig i livet att det händer. Han förkännar någon mycket bättre! Och detsutom... Vi är inte ihop ju?

''Du förkännar inte honom!'' sa jag lika bittert.

''Inte du heller för den delen!'' sa hon med en mördande blick. Om hennes blick kunde döda... oj! Då skulle jag vara död för länge sen!

''Vem har sakt att vi är tillsammans?'' sa jag förvånat. Men kom sedan på det. Pappzzen och tidningen...

''Jojo! bara förtsätt spela! jag vet att du ljuger! alla i hela världen vet ju att ni dejtar! tror du jag är dum eller?'' fnös hon. Jag hann inte svara, klockan ringde och alla ställde sig upp och gick ut ur klassrummet.

''Lämna honom ifred! fattat?'' sa han och gjorde detsamma som alla dem andra eleverna. Jag satt kvar i klassrummet lite förvånad. Över det hon sa. Att hela världen vet det. Jag vet-

''Mrs Monroe? vi har slutat.'' avbröt Mrs Tellison mitt dagdrömmande. Jag ryckte till och tittade åt hennes håll med en nick. Jag tog mina böcker och gick ut från klassrummet och vidare till mitt skåp. Aria, Em och Spenc kom mot mig där jag stod vid mitt skåp.

''Hej! hur gick det på provet?'' frågade jag när jag väl fick syn på dem. Jag hörde Aria sucka högt.

''Dåligt! tror jag... jag kände mig så osäker!'' sa hon med en besviken min.

''Ja... samma-'' jag stängde av min hörsel när jag fick syn på Justin en bit bort. Inte stod han där själv, nej. Utan med Allison. Jag drog för andan. Han... och Allison? Nej? Jag kände hur besviken jag blev. Han som är så snäll och underbar som person kan få någon helt annan. Inte en som Allison. Hon är snobbig, elak, en mobbare... uh. Jag kan hålla på i evigheter. Men saken den är att hon inte är bra för honom. Jag såg dem gå mot oss. Inte direkt mot oss. Men dem skulle genom koridoren. Förbi oss.

''Justin..?'' sa jag snabbt när dem gick precis jämte oss. Han slängde en blick på mig. Som jag inte kunde tyda. Jag tittade på honom med en rynka i pannan. Jag var helt förvirrad. Vad har jag nu gjort?

 

                                                                                * * *

Jag stog själv i korridoren. Aria Em och Spenc hade bråttom, de skulle göra något med familjen. Så det var bara jag kvar här. I den tysta och grå tråkiga korridoren. Alla hade redan gått... Förutom jag då. Jag stoppade ner böckerna och stängde skåpet med en smäll.

''Hej!'' hörde jag en vänlig röst säga. Jag vände mig hastigt om och mötte dem hazzelnöts bruna ögonen... Justins bruna ögon.

''hej...'' sa jag argt och började gå mot utgången.

''ey! Vad är det?'' ropade han. Han små joggade efter mig och tog tag i min arm. Det fick mig att tvärbromsa.

''Justin... du vet vad det är!'' sa jag och drog mig loss från hans grepp. Jag gick därifrån och ut mot min bil. Precis innan jag skulle sätta mig var det någon som tog tag i min arm... guess ho? Justin.

''Nej... jag vet inte vad det är!'' sa han halvt förrvirat.

''Justin... du bettede dig som en idiot idag! du fullkomligt struntade i mig totallt! Märkte du inte det? Jag trodde vi var vänner... Men nu vet jag inte vad jag ska tro längre...'' sa jag. Tårarna brände bakom ögonlocken. Att han gjorde så mot mig idag... Det sårade mig. Fullkomligt.

''Jag...'' började han.

''Justin... Bara... låt mig vara.'' sa jag. Han släppte greppet om min arm och stod där helt chockad. Jag hoppade i bilen och satte i nyckeln, vred om och körde därifrån. Jag kände en liten tår slingra sig ner för kinden. Att han är min vän? Nej... Han var någon jag kände. Ingen jag vill veta av.....

_________________________________________________________________________________________