Jag hörde en röst. En väldigt bekant röst. Kanske flera meter ifrån mig lät det som. Min syn var suddig och otydlig. En hyffsat ung kille satt framför mig. Jag kunde inte riktigt se vem det var. Men bekant... Det var han. Jag blinkade några gånger för att kunna se bättre. Synen blev tydligare och skarpare och jag kunde tillslut se vem som satt framför mig. Justin?

''Lola! Hur mår du?'' sa han oroligt. Jag satte mig upp och kände en obeskrivlig smärtan i pannan sprida sig. Huvudet dunkade något så otroligt.

''ehm... jag har ont i huvudet. vad hände?'' sa jag medans jag lutade mig tillbaka i sängen. Jag tittade mig runt. Inte förrens nu märkte jag att jag inte var i mitt rum. Väggarna var vita. Jag låg på en dubbelsäng med blåa sängkläder. Ett skrivbord fanns i en hörna och en dörr -som jag tror leder in till en wic- mittemot sängen.

''var är jag?'' sa jag snabbt innan han hann svara.

''Vi blev attackerade av pappzzen... Och ehm... Du typ blev träffad av en kamera i huvudet så du svimmade. Du kan ha en lätt hjärnskakning. Du är hemma hos mig. Vi skulle ju börja på projektet... remember? fast vi struntar i det nu. så du får vila lite.'' sa han med ett snällt leende. Jag nickade med ett litet leende. Jag stängde ögonen och försökte vila en stund. Men det gick inte. Jag kunde bara inte sova. Jag suckade frustrerande och öppnade ögonen igen. Framför mig satt Justin. Fortfarande? Han var helt inne i sin mobil så han såg inte att jag var vaken. Jag la handen på huvudet. Huvudet dunkade än. Jag blundade och försökte ännu en gång att sova. Denna gången gick det bättre. För efter bara några på minuter hade jag somnat.

 

Jag öppnade ögonen sakta. Rummet var ganska mörkt. Jag vände blicken mot fönstret. Solen började sakta gå ner. Huvudet hade slutat värka. Jag tog upp mobilen. Klockan var precis 22:00. Jag lutade mig tillbaka i sängen och vände mig mot vänstra sidan av den stora dubbelsängen och möttes av en sovande Justin. Jag ryckte snabbt till och satte mig hastigt upp. Hans hår var lite halvruffsigt och han andades tungt. Jag kom på mig själv att jag inte var hemma! jag måste hem! tänkte jag snabbt.

''Justin! Justin? vakna!'' sa jag och skakade honom lätt.

''mm?'' mummlade han tyst.

''Jag måste gå... klockan är tio. Okej? vi ses imorn'' sa jag och drog täcket över honom. Han bara nickade svagt och reagerade inte direkt. Jag antar att han inte kommer komma ihåg det jag sakt -nu-  imorgon. Så... Jag tog hans mobil som låg på nattduksbordet och kollade vilket nummer han hade. Jag slog in det på min mobil och gick sedan. Jag tog min väska i handen och satte på mina skor. Jag steg ur hans hus och stängde dörren försiktigt. Medans jag gick mot mitt hus knappade jag in ett sms till Justin.

och skickade det sen. Jag små joggade den sista biten och steg sedan in i mitt hus. 

''hej lola!'' sa en väldigt bekant röst framför mig. Jag tittade hastigt upp och möttes ett par blåa ögon.

''Josh!'' sa jag och slängde mig glatt runt hans halls

''Saknat mig?'' frågade han medans han kramade mig hårt. 

''mer än vad du annar, brorsan!'' sa jag med ett flin. Vi släppte varandra efter ett tag och bara tittade på varandra. Jag har inte nämnt att jag har en store bror....  

''så... hur har du det?'' frågad han. Denna frågan hade jag hälst velat undvika. Jag har det inte såbra. Iallafall inte hemma.

''jo... bra.'' sa jag och tittade ner i golvet.

''ärligt, Lola. Hur har du det?'' sa han och försökte få ögonkontakt med mig. Men han misslyckades. Jag kunde inte ljuga för honom. Han är ju trotts allt min bror... right?

''Okej... ärligt. Dåligt. Mamma går mig på nerverna. Hon förväntar sig så mycket av mig när hon inte gör något. Hon hatar mig!'' sa jag och kollade honom rakt i ögonen. Jag kände tårarna brännas innanför ögonlocken. Nej! Lola gråt inte framför honom. Va stark! tänkte jag för mig själv.

''Jag förstår dig... Men försök'' sa han. Vadå? var han på mammas sida nu eller?!

''Nej! du förstår inte alls! Varför skulle jag försöka när inte ens hon försöker? Hon bryr sig inte om mig! Hon är så stel hela tiden och kan inte äns försöka ge mig ett leende! Och... du vet inte hur mycket jag försökt.'' sa jag och en tår rann ner för min kind. Josh har alltid funnits för mig. Sen jag var liten och framtill nu. Han flyttade till en lägenhet med sin flickvän för kanske 3 år sen. Han har tröstat mig när jag haft det jobbigt och varit där för mig när mamma och pappa skildes. Då hade både jag och Josh det jobbigt.

''Lola...'' sa han och drog in mig i en kram. Få tårar rann ner för min kind. Jag snyfftade ett par gånger och tårkade tårarna.

''du vet inte hur jobbigt det är, Josh. utan pappa är inget bra. mamma bryr sig inte. hon bryr sig bara om pappa. och jag... jag vet inte äns om han lever!'' sa jag och snyfftade -igen-.

''Lol... Hon bryr sig om dig... bara det... att hon inte är bra på att visa de. okej?'' sa han och pussade mig på pannan. Pfft! jo tjena! så är du ju... not! Om hon skulle bry sig om mig skulle hon visa det och... bry sig om mig! jag nickade för att inte kommentera något så detta samtalet skulle bli ännu värre. Detta ämnet var förbjudet att prata om. Det visste han väl om. För att prata om det... får det bara mig att bli sårad på något sätt. Jag harklade mig och tårkade bort dem få tårarna som var var kvar på kinderna. Jag tog ett steg från honom och försökte le. 

''så... ehm? vad gör du här? ska inte du vara i USA med Angelika?'' Angelika är hans flickvän. Han harklade sig och kliade sig i nacken. 

''ehm.. aså... Vi... har gjort slut'' sa han och tittade skamset ner på sina fötter.

''vänta... va?'' sa jag chockat. Detta kom som en chock för mig. Josh och Angelika har varit ihop i tre hela år. Varför göra slut nu? Dem hade det så bra. Och Angel -som vi kallar henne- var helt underbar! Hon var som en syster för mig.

''Vad hände?'' frågade jag medans jag gick in mot köket. Hack i häl kom han efter mig och satte sig jämnte mig på en barstol.

''Jag.. ehm... Vi bråkade. Och jag vet inte riktigt vad det var som fick oss att göra slut. Så... Jag har ingen stanns att bo.'' sa han med en dyster min.

''Beklagar... Hon var så snäll och helt underbar! Ni passade så bra ihop. Men... du kan ju bo här... right?'' sa jag med ett litet smile. Han nickade med blicken i golvet.

''du... Jag måste värkligen sova. det är skola imorgon och jag är riktigt trött. du kan sova i gästrummet.'' sa jag och kramade honom snabbt innan jag smög upp för trappan. Mamma sov... Antar jag. EFtersom hon inte kommit ner när vi pratat. Jag gick in på mitt rum och böt om till ett linne och ett par hotpants. Hela jag var helt slapp. Jag var riktigt trött efter allt som hänt idag. Jag orkade inte tvätta bort mitt smink eller borsta tänderna. Inget överhuvudtaget. Jag slängde mig i sängen och stängde mina ögon. På bara någon sekund hade jag somnat och var i en djup dvala.

                                                                         

                                                                           * * *

 

Jag vaknade av ett ryck. Det kändes som om jag föll från en klippa. Och precis innan jag skulle slå i marken vaknade jag. Det är en obehaglig kännsla. Jag skakade av mig tankarna och steg ur sängen. Mitt huvudt gjorde lite ont. Konstigt? För igår på kvällen var smärtan som bortblåst. Jag gick in i wicen och tog på mig något änkelt. Ett vitt linne, på en jeans jacka/blus och ett par jeans shorts. Jag flätade mitt hår löst och satte på mig ett långt halsband. Jag gick in i badrummet och kollade mig i spegeln. Jag ryckte till. Sminket -som jag inte tog bort i gårkväll- var över hela ansiktet i en hel röra. Jag skrattade lite för mig själv åt hur jag såg ut. Jag tvättade snabbt bort det gammla sminket och sminkade mig på nytt igen. Jag nickade nöjt åt min spegelbild och stegade ner till köket. Mamma satt på en barstol med en kopp kaffe och en tidning... som vanligt. Jag gick förbi henne och mot kylskåpet när hon harklade sig. Jag stannade genast till. Vad nu?

''Lola... är det något du inte berättat för mig?'' sa hon stelt. Som vanligt. Jag funderade en stund. Ja, det är många saker jag inte berättat för henne. Varför skulle jag berätta? Hon är som en okänd person för mig.

''ehm... nej?'' ljög jag. Men talade ändå sanning. För vad har jag inte berättat som hon behövde veta?

''Så... varför har du inte berättat att du dejtar Justin Bieber?'' sa hon. Mina ögon blev stora och min mun formades som ett 'o'. What!? 

''Va!?'' sa jag förvånat. Jag. Dejtar Justin? nej!

''varför står det då i tidningen att du eller ni gör det? + en bild på er'' sa hon. Jag var helt stumm. Jag funderade så min hjärna sprack. Juste! Dem idiotiska pappzzen som följde efter oss tog säkert en massa foton och har säkert påstått något. Något som inte var sant.

''va?!...'' sa jag igen och fortsatte ''... Nej! Vi dejtar inte!'' sa jag och ryckte tidningen ur hennes händer för att läsa. EN stor bild på oss fanns med + text.