Inlägget är skrivet under kategorin ✓ Forever and Always © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
Chapter 23. You came ... but you've already lost me
''Du skulle ha lyssnat på mina varningar!'' sa en lugn men arg röst. En tjej den här gången. 'Hon' denna gången.
''Vad vill du mig?'' sa jag surt.
''Du skulle lämna Justin! Vad var det du inte fattade?'' sa hon och tog hotfulla steg mot mig.
''Så du kan få tillbaka honom? Aldrig att han vill ha dig igen! Du gjorde slut! Av vilken anledning vill du ha honom? Att vi är vänner? Att du är avundsjuk?'' sa jag kaxigt. Jag leker med elden just nu. Något jag kommer ångra mig sen.
''Tillräckligt stor anledning att vilja ha honom igen... Men du ska inte bry dig.'' sa hon medans hon gick runt min stol. Hennes svarta klackar gav ett klickande ljud för varenda steg hon tog.
''Åh jag bryr mig så mycket jag vill... Han kommer få reda på detta förr eller senare! Jävla psyko!'' sa jag med ett flin. Hon tittade på mig med en mördande blick och slog mig hårt i ansiktet. Ännu en smärta spred sig i ansiktet. Det var vad hon var. Ett psyko.
''Du kommer ångra dig! Det lovar jag...'' flinade hon......
Simple Plan – This Song Saved My Life (lyssna gärna!)
Mina ögonlock var tunga men jag var för rädd för att kunna somna. Hon hade gått och bara lämnat mig här själv. Jay och Cole hade inte kommit tillbaks ännu vilket var bra. Paniken hade sjunkit en aning men jag var fortfarande rädd. Att bli räddad var det ända jag kunde tänka på. Att Justin skulle komma och rädda mig. Fast jag visste ju att han inte kan slåss eller änns använda en pistol. Jag kommer sitta kvar här tills jag dör. Och dö kommer jag snart göra. Varför just jag? Varför just jag på hela planeten? Varför inte någon annan? Jag vill inte dö. Inte nu. Inte sen. Inte såhär! Jag vill inte dö pågrund utav någon som är helt sjuk i huvudet. Jag vill inte att Justin och resten ska gå och sörja eller änns behöva gå runt med mig som en börda pågrund av att jag dött. Dem ska inte må dåligt i resten av deras liv. Dem ska heller inte behöva veta att Lola Monroe deras vän blev mördad. Mina ögon slocknade och jag föll i en djup sömn.
Jag satt i bilen med ett hårt grepp om ratten. Ilska bubblade inom mig. Hur kan någon göra så? Att kidnappa någon. Att änns tänka den tanken. Det mystiska var att varken Lola eller Selena inte var här. Var båda kidnappade? Jag hade ringt flera gånger till Lolas mobil. Men inget svar såklart. Lola kommer i förstahand. Och nu Selena. Med blicken fast klistrad på vägen drog jag upp mobilen och slog in Selenas nummer. Signaler gick... Jag skulle percis lägga på då hon svarade.
''Hallå?'' sa hon i andra ändan av luren. Hon lät inte gråtfärdig eller arg. Utan helt normal på sätt och vis.
''Vart är du?'' frågade jag snabbt.
''Justin?'' sa hon en aning nervöst.
''Ja, det är jag. Vart är du? Vart är Lola?'' frågade jag med ihopbitna käkar.
''V-vad menar du?'' stammade hon nervöst fram. Jag har inte anklagat henne till någonting men hon låter som om hon försöker låta så oberörd som möjligt och dölja något för mig. Jag skakade av mig tankarna. Hon är den sista jag skulle kunnna tänka vara en kidnappare. Hon kan inte vara det. Det bara känns fel.
''Precis det jag frågade. Vart är hon? Och vart är du? Vi är oroliga...'' sa jag en aning lugnare.
''Ehm... Aså... Jag hörde att Lola var borta. Jag kände mig hjälplös och ville såklart hjälpa till. Så... Jag körde iväg för att leta efter henne.'' Sa hon fast denna gången ett snepp lugnare. Jag kunde höra någon eller något i bakrunden.
''Justin jag-'' hon hann inte säga mer förrens samtalet bröts. Jag slog ilsket i ratten och suckade iriterat. Jag kunde inget mer göra än att själv leta upp Lola. Eller dem. Jag parkerade en bit bort från byggnaden jag skulle till. Jag tittade mig omkring. Detta stället var helt övergivet. Stängsel och skylltar överallt. Troligen var jag den ända människan här. Stället gav mig dåliga vibbar. Men jag valde att ignorera dem och sedan leta upp Lola. Jag sprang mot tegelbyggnaden med de ena vapnet i handen. Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen. Nervositeten steg för varje sekund som passerade. Jag var mer närvös och rädd att hitta Lola död i någon hörna än vilka jag kommer möta. Fönstrerna var sönderslagna och dörren var sönderskuten. Stället var helt klart mysko. Ingen förutom jag och mitt crew visste att jag kunde handskas med sånt här. Att slåss och använda pistoler. Det var inget jag berättade för folk. Hur det inte kommit ut visste jag inte. För alla våra eller mina hemligheter brukar förr eller senare läcka ut och spridas i tidningar, tv och såvidare. Men detta var tryggt gömmt. Ingen skulle får reda på det. Kanske Lola. Men då riskerar jag hennes liv. Det finns folk som vill döda mig och mina nära och kära. Det är pågrund av det jag var tvungen att kunna detta. Jag fick inte välja utan det var ett måste. Det låter konstigt att jag måste kunna det men jag är känd och har fans... Även haters. Dem såkallade haters kan mer än bara hata på nät utan i den värkliga världen också. Hata i värkligheten är mer att få mig död. Vilket ingen lyckats med eftersom jag står här... Med en pistol i handen och är påväg att rädda min bästa vän. Jag kikade försiktigt in genom det söndriga fönstret för att se om någon änns var i huset. När jag inte såg någon sparkade jag upp dörren och började letandet efter Lola.
Jag vaknade av en spark i magen. Jag drog mina armar om min mage och böjde mig fram av ren reaktion. Smärtan spred sig i hela magen. Det bulltade och sved. Tårar letade sig fram. Men jag ville inte visa mig svag. Även fast jag redan gjort det skulle jag spela tuff. Synen blev suddig av tårarna som fyllde mina ögon. Jag blinkade snabbt bort dem och tittade sedan upp mot personen som nyligen slagit mig i magen. Jay. Jag blängde surt på honom.
''Har prinssesan vaknat?'' sa han med ett äckligt flin. Jag ville bara slå ner honom här och nu.
''Idiot!'' spottade jag fram med en ilsken blick. Hans stora flin suddades snabbt ut och utan att änns få en varning slog han mig hårt i ansiktet. Smärta spred sig i min högra kind och även en blodsmak spred sig i munnen. Jag spottade ut blodet på honom så han fick det i ansiktet.
''Jävla peddo! Har du inget liv?! Att gå runt och slå tjejer är det vad ni gör? Justin hade så rätt om dig och din jävlar vän Cole. Ni är inte normala. Ni är skumma idiotiska peddos!'' röt jag argt. Hans käkar spändes och även hans näve. Han höjde den för att sedan slå mig då någon stoppade honom. Jag förväntade mig Justin men fick syn på henne.
''Låt bli... Inte nu.'' sa hon lungt och puttade bort honom. Han gav mig en mördande blick och gick sedan ut ur rummet. Rummet jag då är i visade sig vara en källare. Hur ska någon hitta mig när jag är i en källare. Säkert isollerad så ingen hör mig.
''Tro inte jag gjorde dig en känst. Du kommer inte tycka om mig länge till...'' flinade hon. Nu kunde jag inte hålla dem inne. Tårarna forsade ut. Smärtan fick mig nästan att skrika.
''Du har gjort mitt liv till en mardröm!!!'' skrek jag med tårarna rinnandes ner för kinderna. Hur skulle jag kunna tacka henne?! Hur skulle jag kunna gilla henne!? Det går inte!
''Hur skulle jag någonsin kunna vara tacksam över det du gjort? Jag dör hellre!'' skrek jag i full halls. Tårarna rann fortfarande. Jag såg hur hennes flin sakta försvann och en arg blick föll på mig. Hon gick med bestämmda steg runt mig och knöt upp repet som höll fast mina händer. Detsamma med repen runt mina fötter. Först trodde jag att hon skulle släppa mig men det skulle vara konstigt så som hon behandlat mig. Jag satt kvar på stolen med blicken i en tom riktning. Hon gick runt så hon stog framför mig. Ett varmt leende spred sig på hennes läppar men försvann snabbt och en smärta spred sig i benet. Inte förens efter några få sekunder förstod jag att jag blivit slagen och nu ligger på marken. Hon sparkade mig ännu en gång i magen. Jag hostade och hostade och kupade efter luft. Blod for ur min mun samtidigt som jag hostade.
''DU SKULLE LYSSNAT PÅ MIG!'' skrek hon i full halls och sparkade mig i ryggen. Jag fick svårare att andas. Det kändes som om jag andades genom ett sugrör. Luften blev allt mer tyngre och synen suddigare. Allt ljud lät som om det kom flera meter ifrån mig. Jag såg suddigt hur hon panikslaget vände sig om och sedan sprang därifrån. Ett skott avlossades och en kille sprang mot mig. Men längre han hann inte förens någon attackerade honom. Han slog ner killen som slog honom och sprang sedan emot mig igen.
''NEJ!!'' skrek jag av ren panik. Han kom närmre och närmre.
''LÅT MIG VARA!'' skrek jag medans jag grät. Jag försökte backa ifrån honom men nådde tillslut väggen. När han väl var framme vid mig blev min syn lite tydligare vilket fick mig att se att det var Justin. Han satte sig på huk framför mig. Han var blodig i pannan och lite skrapsår här och var i ansiktet.
''J-Justin?'' stammade jag fram för att vara säker på att det värkligen var han.
''Ja, Lola det är jag.'' sa han och kramade mig. Ett litet leende spred sig på mina leppar. Han kom. Han kom för mig. Jag var alldeles skakig och kände mig svag. Mina ögon var tunga och min kropp var öm. Ont hade jag i hela kroppen. Synen var suddig och syre var svårt att få.
''Lola... Säg mig. Vem är hon?'' frågade han och höll mig i hans famn.
''H-hon...H-hon...Är...S-'' började jag men kunde inte fortsätta. Mina ögon slocknade och hela jag blev tung. Mina andetag blev tunga och färre. Mitt hjärta kände jag dunkade saktare och saktare.
''Lola?'' hörde jag Justin säga långt ifrån mig. Jag hörde hur hans skrek mitt namn men jag var redan borta... Maybe in heaven.....
____________________________________________________________________________________________
Ojojoj! Kanske redan i himmlen? Borta? Död? Och vem var A? Första bokstaven... S.
S...pencer? S...elena? How is it?
Komentera!♥ pöss ♥
Kommentarer
Sussi säger:
Öh... Tror kanske Selena? Eller Spencer? Är det någon av dem? JÄTTE BRA!
JBFANFOREVER!!!!! säger:
JÄTTE BRA!! Är Lola död!?!?!?! MEEEER snälla!
Denise säger:
Så grym! Hur kan du skriva så bra? Är hon död? :( snälla meeeeeeeer!
YOURSTALKER<3 säger:
Jätte bra! Är Lola död? Snälla säg att hon överlever! Hon får inte dö! Jag tror kanske Selena? Mer snälla!
Anonym säger:
Spännande! Mer!<3
Trackback
