Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 19. You could have killed her!

Jag har alltid gillat brunneter och brunögda tjejer bäst. Men hon är helt tvärt emot. Hon har blont hår och blåa ögon. Just nu i mina ögon är hon perfekt. 
''Justin?'' sa hon med ett litet leende.
''Det är jag...'' sa jag med ett stort leende och kramade henne hårt. Hon kramade mig lika hårt tillbaka och sa...
''Jag trodde aldrig jag skulle få möta dina vackra ögon igen. Jag trodde jag var död...''
 
LOLAS PERSPEKTIV: 
Jag sneglade på klockan som hängde på den vita väggen framför mig. 20:30 exakt. Det fanns inte mycket att göra på ett sjukhus mer än att bara ligga i sängen dag in dag ut. Jag fick åka hem imorgon... Som tur var! Nästan hela mitt ben var gippsat. Många hade kommit och kollat hur varit med mig. Om jag mått bra. Sedan hade dem skrivit något på mitt gipps. Sedan gick dem och så var det bara jag kvar igen. Och Justin! Han sitter jämte mig hela tiden. Han ville kolla till mig. Men detta kallar jag barnvacktning. Om jag liskom ändrar ställning eller något liknande så vänder han blicken åt mig för att se så jag mår bra. Faktiskt lite skrattretande. Men också väldigt snällt av honom även fast jag inte behöver en barnvackt. Mitt i allt tänkande började min mage kurra något så förfärligt. Jag hade inte ätit sen operationen, alltså för kanske 12 timmar sen. Det var ju igår olyckan inträffade. Igår kväll då jag och Justin skulle hem. Jag fick det dära konstiga smset från A. Att det skulle vara sista gången A såg mig. När jag tänkte efter så kanske olyckan inte var i ren olycka? Det kanske... Var.... A? Ideén skrämmer mig men det låter ganska troligt. Det hänger liksom ihop. A på något sätt visste att vi inte skulle ses någon mer gång och precis då var bilen timad att köra på mig. Det var hans plan. Troligen. Jag vet ju inte säkert men det känns liksom så. Min mage fortsatte kurra. Hungerheten fick mig att inte kunna tänka klart.
''Justin?'' sa jag och vände blicken mot honom.
''Ja?'' sa han med ett litet leende.
''Jag är värkligen hungrig! Skulle du kunna hämta lite mat?'' 
''Självklart! Men... Klarar du dig själv sålänge?'' frågade han. Jag började små skratta.
''Justin... Jag är inte fem. Okej? Jag klarar mig fint!'' Sa jag. 
''Jo ja...'' sa han och började tänka efter.
''Bara... snälla hämta min mat! Jag dör av hunger!'' skrattade jag. Han nickade med ett flin och försvann sedan ut ur rummet. Jag satt och väntade ett tag. Det tog sådan tid. Jag tittade på klockan. Det har gått 15 minuter och han har fortfarande inte kommit. Mina ögon blev tyngre och tyngre. Precis när jag höll på somna så öppnades dörren. Justin kom in med en bricka full med mat.
''Tack Just-'' Jag avbröt mig när jag såg att det inte var Justin. Personen hade inte änns en bricka med sig. Han steg in i rummet och stängde dörren efter sig. Han hade svarta kläder på sig. Man såg inte hans ansikte. Luvan skymde hans ansikte. Jag visste inte om det var en kille eller tjej. Jag gissar på kille? Han började gå runt och rota och leta i rummet.
''Hallå? Vad gör du!?'' Sa jag. Han drog upp något ur hans ficka och gick sakta mot mig. Paniken steg. När han var precis framför mig-
''Lola? Vakna!'' Sa Justin och skakade i mig. Jag öppnade snabbt ögonen och kollade mig panikslaget runt i rummet. Det var bara en dröm. Jag pustade lettat ut.
''Ehm... Hej. Tack!'' sa jag och tog brickan.
''Förlåt att det tog sådan tid! Det var sån lång kö. Och så stötte jag på Aria, Spencer och Emily utanför.'' Sa han med ett leende. Ett stort leende kröktes på mina leppar.
''Kan du be dem komma in?''
''Visst!'' sa han och öppnade dörren. In kom Aria, Spencer och Emily.
''Hey!!'' sa jag glatt. Dem sprang fram och kramade mig mjukt.
''Hur är det?'' frågade Aria med ett litet leende.
''Bra... Antar jag?'' sa jag och log. Justin gav mig ett leende innan han steg ut ur rummet.
''Okej! Ehm... Ni vet vad som hänt... Right?'' sa jag och satte mig upp. Dem visste såklart allt! Dem är mina bästa vänner! Även Justin... Jag vet. Men han får inte veta. Han är liksom Justin Bieber! Och inget får hända honom. Och om han får reda på det så kommer han ta hit polisen och en hel arme med soldater! Jag menar... Han är väldigt övervakande nu när jag liksom bara har brutit benet. Tänk då när han får reda på att någon hotat mig till döds. Mamma vet inte heller. Hon kommer inte få reda på det heller! Det är för riskabelt. Jag vill inte att något ska hända henne. Om det gör det så vet jag inte om jag kommer kunna förlåta mig själv för det. Mamma är ju helt underbar nu för tiden. Hon ville inte lämna igår. Hon hade stannat hos mig i hela 12 timmar utan sömn och mat. Men jag tvingade henne att åka hem för att få lite sömn och mat i sig. Hon skulle komma lite senare idag för att titta till mig. Ifall jag mådde bra. Jag mår bra. Jag har mått bättre. Men för att ha varit med om en olycka så mår jag förvånadsvärt bra!
''Ja... Vi vet såklart! Men... Du... DU vet inte vem det är? Eller?'' frågade Em med en darrig röst. Dem är lika rädda som jag är. Jag förstår dem. Men jag bryter inte ihop. Inte nu.
''Em... Nej, jag vet inte vem det är. De är de som skrämmer mig mäst.'' sa jag och tittade ner på mitt gippsade ben då jag såg det... Jag hamnade i shock. Rädslan kom tillbaka och paniken steg.
''T-tjejer... K-kolla...'' viskade jag och pekade på 
                  ''sorry about losing my temper my bad love, -A''
mitt gipps. På gippset fanns det med svarta bockstäver en liten text från...A.
''ledsen över att förlora humöret mitt fel kärlek, -A'' Läste Spencer högt. Vi alla fyra tittade shockat på varandra.
''Få bort gippset av mig!'' sa jag stelt. Tanken av att A har varit i mitt rum och skrivit medans jag sovit skrämmer mig. Dem tittade på varandra och visste inte vad dem skulle säga.
''FÅ BORT DET DUMMA GIPPSTE FRÅN MIG... NU!'' sa jag av ren panik. Jag vill inte se texten. Jag vill inte gå runt med det!
''Lola! Ta det lungt! Okej? Vi kan inte ta av dig det...'' sa Aria och försökte lugna ner mig. Emily tog fram en gul lapp och klistrade på det över den svarta texten. Det kändes bättre men det var fortfarande kvar.
''Ehm... Jag måste berätta en sak för er...'' sa jag och tittade ner på mina händer. Det jag drömmde innan. Det kanske inte var en dröm? Dem nickade och väntade på att jag skulle börja.
''När Justin skulle hämta mat åt mig... Då han stötte på er. Jag låg ju kvar här. Jag sov, trodde jag! Men det var inte så. Jag trodde jag bara drömmde men jag gjorde visst inte det...'' började jag. Jag tog några djupa andetag och fortsatte sedan.
''Det var en svartklädd man eller kvinna som steg in i mitt rum. Jag såg inte denns ansikte. Personen gick runt i rummet och letade efter något. Jag frågade vad han höll på med och då tog han fram något ur fickan och gick mot mig. Mer än så kommer jag inte ihåg... Jag vaknade sedan. Jag vet inte om det var en dröm eller inte?'' Sa jag och tittade upp på dem.
''Tror du att det kanske var... A?'' sa Aria och tittade på mig med stora ögon. 
''Jag vet inte? Jag kan inte tänka mig en annan person gå runt och rota bara si sådär.'' sa jag och slog ut med armarna. 
''Jo, du har en poäng där...'' sa hon och nickade.
 
JUSTINS PERSPEKTIV: 
Tjejerna hade pratat ett tag nu. Jag vet inte om vad. Men jag antog att jag inte fick höra så jag hade gått ut från första början. Något var skummt igårkväll då olyckan inträffade. Lola... Hon fick ett sms. Varenda gång hennes mobil plingar -för att hon fått ett sms- rycker hon alltid till. Hon blir på något sätt rädd. Och när hon väl läst smset ser jag att hon blir rädd. Det är någon eller något som skrämmer henne. Det är inte första gången. Det har hänt ett par gånger. Men jag har valt att låta det vara då hon sakt att det var hennes mamma eller någon kompis. Men så som hon reagerar så värkar det inte vara någon kompis eller hennes mamma. Min mobil surrade till. Jag drog upp mobilen och på skärmen stog det stora svarta bokstäver Selena. Jag tittade en stund på mobilen innan jag valde att svara.
''Hej...'' Svarade jag med ett halvt leende som bara nådde till öronen.
''Hej Justin!'' Svarade hon glatt.
''Hur är det med Lola? Hörde att hon brutit benet.'' sa hon med en medlidande röst.
''Ja, hon bröt benet men nu mår hon bra. Hon får åka hem imorgon som tur var!'' sa jag medans jag tittade runt med blicken i koridoren. Det var helt tomt. Den ända personen var jag som satt här på den blåa stolen.
''Vad skönt att höra!''
''Ja... Men du, jag måste lägga på! Vi hörs kanske'' sa jag och efter hon sakt hejdå la jag på. Tjejerna kom ut med ett leende. Jag kramade alla tre innan dem lämnade sjukhuset.
 
Två dagar senare  
            LOLAS PERPSEKTIV: 
Jag rullade ut i köket där mamma stog med en kopp kaffe i handen. På bordet stog det en tallrik med en smörgås, ägg och ett glas appelcin juice.
''God morgon!'' sa hon med ett leende.
''God morgon!'' sa jag glatt.
''Jag har gjort lite frukost till dig...'' sa hon och pekade på mackan och ägget.
''Tack!'' log jag och rullade sedan fram till bordet. Att sitta i rullstol är inte det smidigaste. Ja, det var ju anting rullstol eller kryckor. Så jag valde rullstol. Men ångrade mig sedan därefter. Men kryckorna har jag hemma ifall att. Fast byta orkar jag inte göra. Så rullstolen fick duga ett tag. Sommarlovet började inte direkt bra. Men den kommer bli bättre! Det hoppas jag iallafall!
''Jag ska ut med Ella... Jag kommer hem efter lunch!'' sa hon och pussade mig på pannan innan hon gick ut i hallen.
                        (Ella Montgomery. Arias mamma)
Efter några få sekunder hörde jag hur dörren small igen. Nu var jag hemma själv. I ett stort hus helt handikappad. Jag tog en tugga av min macka och drack några klunkar av juicen. Hela köket blev svart och jag hörde fotspår. Det hände liksom bara så plötsligt. Jag han inte reagera. Jag släppte mackan med en dunst och rullade mig mot mina kryckor och tog en och la den i mitt knä. Bäst att ha något att skydda sig med. Tänkte jag och rullade sedan in mot en vägg för att vara säker på att någon inte kommer bakom mig. Fotstegen hördes inte något mer. Istället började min mobil ringa. Jag tog upp den och kollade på skärmen. Det var dålt nummer. Jag svalde hårt innan jag klickade på svara. 
''Hallå?'' sa jag nervöst.
''Die...'' Hörde jag en förvrängd röst säga. Med tårar i ögonen la jag på. D-dö?
 
-A'S PERSPEKTIV: 
''Ni skulle dödat henne!! Vad var det som gick fel!'' Skrek jag på dem efter hon lagt på. Hon ska dö! Hon får inte leva! Justin är min. Han kommer bli min... 
''J-jag... V-vi bara-'' sa han nervöst men avbröts av mig.
''Vadå?! Ni kunde liksom inte backat på henne eller!?'' Skrek jag frustrerat.
''Vi är inga döds maskiner!'' sa dem argt.
''Nej... Men jag är! Och jag vill se henne död! Fattat?'' sa jag och spännde blicken i dem.
____________________________________________________________________________________________
 
Dun dun dun! A vill se Lola död. Vad kommer hon nu planera?
Kommer Justin få reda på det? Kommer Lola klara av all press? Vad kommer härnäst hända?
Olycka igen? Brutna ben? Kanske något som leder till döden......
♥♥♥
 

Kommentarer
Swag säger:

Jätte bra! Snälla meeeer

KOMMENTAR SKRIVEN:

Danniel säger:

Så bra! Snälla mer snart!!!

KOMMENTAR SKRIVEN:

Alice säger:

Mooore!!! Bäst ska du veta!

KOMMENTAR SKRIVEN:

Manal säger:

HEJ!
Älskar du att blogg men har svårt att göra design?
Då kan du just nu vara med och söka om ett samarbete på min blogg!
Klicka här: http://justhewayim.blogg.se/2013/february/samarbete.html#comment
För att se hur man gör! :)
Kram

KOMMENTAR SKRIVEN: HEMSIDA: http://justhewayim.blogg.se




- Skriv ditt namn här:

- Skriv din e-post:

- Skriv din url här:

- Skriv din kommentar:

Komma ihåg dig?



Trackback