Jag sneglade på klockan som hängde på den vita väggen framför mig. 20:30 exakt. Det fanns inte mycket att göra på ett sjukhus mer än att bara ligga i sängen dag in dag ut. Jag fick åka hem imorgon... Som tur var! Nästan hela mitt ben var gippsat. Många hade kommit och kollat hur varit med mig. Om jag mått bra. Sedan hade dem skrivit något på mitt gipps. Sedan gick dem och så var det bara jag kvar igen. Och Justin! Han sitter jämte mig hela tiden. Han ville kolla till mig. Men detta kallar jag barnvacktning. Om jag liskom ändrar ställning eller något liknande så vänder han blicken åt mig för att se så jag mår bra. Faktiskt lite skrattretande. Men också väldigt snällt av honom även fast jag inte behöver en barnvackt. Mitt i allt tänkande började min mage kurra något så förfärligt. Jag hade inte ätit sen operationen, alltså för kanske 12 timmar sen. Det var ju igår olyckan inträffade. Igår kväll då jag och Justin skulle hem. Jag fick det dära konstiga smset från A. Att det skulle vara sista gången A såg mig. När jag tänkte efter så kanske olyckan inte var i ren olycka? Det kanske... Var.... A? Ideén skrämmer mig men det låter ganska troligt. Det hänger liksom ihop. A på något sätt visste att vi inte skulle ses någon mer gång och precis då var bilen timad att köra på mig. Det var hans plan. Troligen. Jag vet ju inte säkert men det känns liksom så. Min mage fortsatte kurra. Hungerheten fick mig att inte kunna tänka klart.

''Justin?'' sa jag och vände blicken mot honom.

''Ja?'' sa han med ett litet leende.

''Jag är värkligen hungrig! Skulle du kunna hämta lite mat?'' 

''Självklart! Men... Klarar du dig själv sålänge?'' frågade han. Jag började små skratta.

''Justin... Jag är inte fem. Okej? Jag klarar mig fint!'' Sa jag. 

''Jo ja...'' sa han och började tänka efter.

''Bara... snälla hämta min mat! Jag dör av hunger!'' skrattade jag. Han nickade med ett flin och försvann sedan ut ur rummet. Jag satt och väntade ett tag. Det tog sådan tid. Jag tittade på klockan. Det har gått 15 minuter och han har fortfarande inte kommit. Mina ögon blev tyngre och tyngre. Precis när jag höll på somna så öppnades dörren. Justin kom in med en bricka full med mat.

''Tack Just-'' Jag avbröt mig när jag såg att det inte var Justin. Personen hade inte änns en bricka med sig. Han steg in i rummet och stängde dörren efter sig. Han hade svarta kläder på sig. Man såg inte hans ansikte. Luvan skymde hans ansikte. Jag visste inte om det var en kille eller tjej. Jag gissar på kille? Han började gå runt och rota och leta i rummet.

''Hallå? Vad gör du!?'' Sa jag. Han drog upp något ur hans ficka och gick sakta mot mig. Paniken steg. När han var precis framför mig-

''Lola? Vakna!'' Sa Justin och skakade i mig. Jag öppnade snabbt ögonen och kollade mig panikslaget runt i rummet. Det var bara en dröm. Jag pustade lettat ut.

''Ehm... Hej. Tack!'' sa jag och tog brickan.

''Förlåt att det tog sådan tid! Det var sån lång kö. Och så stötte jag på Aria, Spencer och Emily utanför.'' Sa han med ett leende. Ett stort leende kröktes på mina leppar.

''Kan du be dem komma in?''

''Visst!'' sa han och öppnade dörren. In kom Aria, Spencer och Emily.

''Hey!!'' sa jag glatt. Dem sprang fram och kramade mig mjukt.

''Hur är det?'' frågade Aria med ett litet leende.

''Bra... Antar jag?'' sa jag och log. Justin gav mig ett leende innan han steg ut ur rummet.

''Okej! Ehm... Ni vet vad som hänt... Right?'' sa jag och satte mig upp. Dem visste såklart allt! Dem är mina bästa vänner! Även Justin... Jag vet. Men han får inte veta. Han är liksom Justin Bieber! Och inget får hända honom. Och om han får reda på det så kommer han ta hit polisen och en hel arme med soldater! Jag menar... Han är väldigt övervakande nu när jag liksom bara har brutit benet. Tänk då när han får reda på att någon hotat mig till döds. Mamma vet inte heller. Hon kommer inte få reda på det heller! Det är för riskabelt. Jag vill inte att något ska hända henne. Om det gör det så vet jag inte om jag kommer kunna förlåta mig själv för det. Mamma är ju helt underbar nu för tiden. Hon ville inte lämna igår. Hon hade stannat hos mig i hela 12 timmar utan sömn och mat. Men jag tvingade henne att åka hem för att få lite sömn och mat i sig. Hon skulle komma lite senare idag för att titta till mig. Ifall jag mådde bra. Jag mår bra. Jag har mått bättre. Men för att ha varit med om en olycka så mår jag förvånadsvärt bra!

''Ja... Vi vet såklart! Men... Du... DU vet inte vem det är? Eller?'' frågade Em med en darrig röst. Dem är lika rädda som jag är. Jag förstår dem. Men jag bryter inte ihop. Inte nu.

''Em... Nej, jag vet inte vem det är. De är de som skrämmer mig mäst.'' sa jag och tittade ner på mitt gippsade ben då jag såg det... Jag hamnade i shock. Rädslan kom tillbaka och paniken steg.

''T-tjejer... K-kolla...'' viskade jag och pekade på 

                        (Ella Montgomery. Arias mamma)

Efter några få sekunder hörde jag hur dörren small igen. Nu var jag hemma själv. I ett stort hus helt handikappad. Jag tog en tugga av min macka och drack några klunkar av juicen. Hela köket blev svart och jag hörde fotspår. Det hände liksom bara så plötsligt. Jag han inte reagera. Jag släppte mackan med en dunst och rullade mig mot mina kryckor och tog en och la den i mitt knä. Bäst att ha något att skydda sig med. Tänkte jag och rullade sedan in mot en vägg för att vara säker på att någon inte kommer bakom mig. Fotstegen hördes inte något mer. Istället började min mobil ringa. Jag tog upp den och kollade på skärmen. Det var dålt nummer. Jag svalde hårt innan jag klickade på svara. 

''Hallå?'' sa jag nervöst.

''Die...'' Hörde jag en förvrängd röst säga. Med tårar i ögonen la jag på. D-dö?

 

''Ni skulle dödat henne!! Vad var det som gick fel!'' Skrek jag på dem efter hon lagt på. Hon ska dö! Hon får inte leva! Justin är min. Han kommer bli min... 

''J-jag... V-vi bara-'' sa han nervöst men avbröts av mig.

''Vadå?! Ni kunde liksom inte backat på henne eller!?'' Skrek jag frustrerat.

''Vi är inga döds maskiner!'' sa dem argt.

''Nej... Men jag är! Och jag vill se henne död! Fattat?'' sa jag och spännde blicken i dem.

____________________________________________________________________________________________