Jag drog upp mobilen ur fickan och kollade vem det var ifrån. F-från... Anonymus. Jag läste det snabbt så inte Justin skulle få syn på det. ''Jag har varnat dig flera gånger. Du får inga fler varningar än såhär... Förmodligen så är det sista gången jag ser dig. Hejdå... Lola!'' Stog det. Vad menar ''han'' med det? Mitt i allt såg jag ett starkt ljus skina mot oss och en motor som brummade. Ett högt skrik lämnade min mun och med en smäll flög jag och allting blev svart.

 

JUSTINS PERSPEKTIV: 

''Lola!!!!!'' Skrek jag i full halls. Den svarta bilen som nyligen kört över Lola körde i fullfart iväg. Jag sprang panikslaget till henne. På den svarta asfallten fanns det en pöl med blod. Paniken steg för varje andetag jag tog. 

''Lola!!??'' Skrek jag och skakade i henne. Hon var helt medvetslös. Ingen som helst reaktion. Jag kollade mig omkring för att se om det kanske var någon som såg och kunde hjälpa oss. Men inte en ända människa i synhåll. Jag vände sedan blicken mot Lola igen. Hennes ben var alldeles blodig och uppskrapad. Jag vet vad man ska göra i sådan hära sitouationer men nu... Nu har jag panik och kan värkligen inte tänka klart. Jag drog snabbt upp mobilen och ringde 911 (112) och tryckte sedan mobilen mot örat.

''Svara då!!!'' Skrek jag av ren panik och ilska när det tog sådan tid för dem att svara. När dem äntligen svarat och jag gett dem all information dem behövde så tog det inte så lång tid innan dem var på platts. Massor av polisbilar kom och en stor ambulans. Dem satte henne på en bår snabbt och sedan in i ambulansen.

''Jag följer med.'' sa jag bestämmt och skulle precis hoppa in i ambulansen så jag blev stoppad av en man med gröna kläder.

''Tyvärr så kan du inte det.'' sa han med en sur blick och stängde bakdörren med en smäll och sedan hoppade han in i ambulansen och körde iväg. Jag stog där med tårar i ögonen och visste inte vad jag skulle göra.

''Justin!?'' Hörde jag någon ropa. Jag vände mig hastigt om och fick syn på mamma, Scooter och Selena. Jag sprang fram till mamma och slängde mig nästan i hennes famn.

''Gubben... Hur är det?'' frågade hon med en lugn röst. Men jag hörde hur ledsen och förkrossad hon var. Jag kunde seriöst inte prata. Jag var stumm. Jag kände mig anfodd och kunde inte få luft. Jag var i shock. Jag släppte taget och mamma och tittade på henne med tårar i ögonen. 

''Justin...'' sa Selena och tänkte ge mig en kram då jag avböjde och gick därifrån. Hon stog där paff över mitt beteende. Men jag orkar inte med henne nu. Jag orkar inte med något. Hon får tycka att jag är helt idiotiskt mot henne men jag struntar i det. Hon kan inte förvänta sig att jag ska vara mottaglig nu när min bästa vän blivit påkörd och kanske är död? Vad vet jag? För jag är här och inte hos Lola som jag borde vara. Jag sprang hem och satte mig i min bil och körde snabbt mot sjukhuset. Tårarna rann ner för kinderna. Hon kanske inte överlevde smällen!? Tänkte jag. Hon får inte lämna mig sådär. Jag behöver henne. När jag parkerat på sjukhusets parkering så sprang jag in till receptionen.

''Lola Monroe! Var ligger hon?'' Sa jag anfodd.

''Rum nummer 0301 på våning två.'' sa hon med ett vänligt leende.

''Tack-'' sa jag men blev avbruten av henne.

''Juste! Hon är i operations salen men kommer sedan återvända till sitt rum.'' sa hon med samma leende. Jag nickade stelt och sprang sedan vidare. Jag tog hissen upp till våning två. Men hissen var långsam som en snigel. Det tog åratal innan jag äntligen var upp. Jag rusade förbi massvis med dörrar tills jag hittade det rätta nummret. 0301. Jag slog upp dörren med en smäll. Ingen Lola här inne. Den ända personen som satt där var hennes mamma, Ashley. Hon hade rödsprängda ögon.

''Justin..?'' sa hon och tårkade bort tårarna som var halvvägs ner för hennes kinder. Jag gick fram till henne och gav henne en lång kram. Hon kramade mig hårt och släppte ut tårarna. Dem sprutade ut. Det fanns inget stopp. Jag var alldeles tårögd och ville så gärna gråta här och nu. Men jag måste vara stark nu. Så jag höll inne tårarna. Visst, det är konstigt att jag gråter. Men fasten jag är kille så kan jag gråta. I sånna här fall.

 

Två timmar har nu gått. Och ingen doktor som har gett något besked om hur det går, om hon överlevt eller... dött. Tanken om att hon kan dö eller kanske är död får mig att må illa. Ashley hade gått ut en stund för att ta sig samman. Hon hade gråtit... Ja, jag vet inte hur länge men den mästa av tiden vi spenderat här. Folk har kommit och gått för att se hur det var med Lola men eftersom hon inte var här hade dem gått. Massor av papps och intervjuare har varit här sålänge jag har vart här. Dem står nedanför hennes fönster och vid ingången. Flera av mina livvakter -inkluderar Kenny och Moshi- står vid ingången och ser till så dem inte kommer in. Scooter har varit här. Även Chaz och Ryan. Men nu är det bara jag kvar. Jag vet inte när Ashley kommer. Men det är skönt att få sitta här själv och vänta på besked. Jag får tid att fundera.

''Ursäkta?'' sa en man med brittisk dealekt. Han var läkare. Det såg jag på hans vita rock och hans namnskylt där det stog... Wren Kingston. Jag ställde mig hastigt upp.

''Är du Lolas pojkvän?'' frågade han och steg in i rummet och stängde sedan dörren efter sig.

''Ehm... Nej, hennes kompis.'' sa jag och tvingade fram ett leende.

''Okej. Ja, jag är Wren Kingston... Hennes läkare.'' Sa han och sträckte fram sin hand. Jag skakade hans hand lätt och tittade sedan nyfiket på honom. Kan han berätta då? helst nu!

''Som du tydligen hört så har hon varit med i en olycka...'' började han.

''Jag var med när det hände.'' sa jag för att förtylda om att jag visste vad som hänt så han kan beratta hur det var med henne. Men han fattade tydligen inte.

''Som du då säkert vet så blev hon påkörd. Hon var svårt skakad. Hennes ena ben var brytet och hon hade några skrapsår här och var.'' sa han och tittade sedan på en lapp han hade i handen. Jag visste det! Kan han inte bara komma till saken!? Ska det ta hundra år att berätta att hon mår bra? Eller han hon inte klarade sig? Det kändes som tusen år. Seriöst!

''Ursäkat? Men kan du komma till saken? Mår hon bra? Klarade hon sig?'' sa jag så artigt jag bara kunde. Men nästan ilska hördes i min röst. Jag menade inte att vara otrevlig men jag vill veta idag! Inte imorgon.

''Självklart. Hon klarade sig. Operationen tog tid och vi var nära på att förlora henne... Men hon klarade sig. Hon kommer vara väldigt trött nu och hon har gipsat sitt ben.'' sa han med ett svagt leende. Jag kunde pusta ut och kände lycka komma tillbaks. Oron försvan och nu kunde jag äntligen slappna av.

''*pust* Tack gode gud att hon mår bra! Var är hon nu? Får jag träffa henne?'' frågade jag i ren lättnad och hoppades innerligt att han skulle säga vart hon var.

''Hon kommer snart hit, till sitt rum. Jag ska gå och skriva ut lite smärtsillande till henne så kommer jag snart och kollar så att hon mår bra.'' sa han med ett leende och steg sedan ut ur rummet. Jag satte mig sedan i en utav dem röda fotöljerna och log för mig själv. Hon mår bra. Det fick mig att hoppa av lycka. Det knackade på dörren och in kom Lola på sin säng med en läkare som körde in henne. En säng hade saknats innan. Förmodligen denna som hon ligger på. Hon sov. Läkaren som då var en kvinna ställde sängen mot väggen och lämnade sedan rummet. Jag sprang sakta fram till henne och satte mig på kanten av sängen. Hon var lika vacker som vanligt. Hennes blonda hår låg utsläppt på den vita kudden under henne. Hon hade små sår i ansiktet men inget som störde mig. Hennes hud var kritvit. Men inget kunde få henne att se ful ut. Hon var vacker som en ängel. Hennes läppar var så fylliga och jag skulle kunna kyssa dem närsom hälst. Justin! Vad är det du tänker på? Tänk inte så! Hon är din bästa vän och inget annat! Det kommer aldrig bli något mellan er! Hon har inga kännslor för dig! Fattar du? Tänkte jag för mig själv. Det vore bara jobbigt att ha kännslor för henne när hon inte har det för mig. Hon vill vara vänner medans jag vill mer äns så. Jag skakade bort tankarna när hon öppnade sinna ögon. Jag mötte dem vackra isblåa ögonen.