Vi satt hemma hos Sophie. Kenny hade skjutsat oss hit och nu satt vi här. Jag har funderat ett par gånger att säga att Tamara blev mördad. Eller... Jag vet ju inte säkert men så som jag uppfattade smset så var det så. Men om jag skulle säga det så skulle jag vara tvungen att berätta om alla sms och hon kommer ju såklart att säga till polisen. Trotsallt ingen bra ideé. Vi satt tysta i den vit gråa soffan som var hård och obekväm. Min rumpa hade redan hunnit dommna för fem minuter sen. Hon snyfftade ett par gången och satt i hörnet av soffan ihop kurrad. Jag ville så gärna bara säga något som genast kunde göra henne glad. Men i denna situationen så kunde inget göra henne glad förutom om Tamara började leva igen. Något som är omöjligt. Jag önskar hon var här. Allting skulle vara normalt då och jag skulle inte behöva sitta här och trösta Sophie. Igentligen är jag helt förstörd och krossad av nyheten men håller masken.

''Sophie... snälla säg något!'' sa jag tillslut. Efter Kenny då skjutsat hem oss till henne så har hon inte sakt ett knysst. Jag förstår nu hur Justin kände sig när inte jag svarade. Hopplös och frustrerad! Hennes blick var i tomma intet. Jag gick fram till henne och satte mig jämte henne i soffans hörn. Där var det mycket mysigare och inte lika hårt och stelt. Jag kramade henne hårt. Jag kunde inte mer än att trösta henne och finnas där för henne. För att be henne att prata var hopplöst. Och att bli arg på henne kunde jag inte. Jag hade inte hjärta att göra det även fast jag blir frustrerad av att hon inte reagerar på saker jag gör eller säger. Istället så ska jag bara sitta där hur tråkigt det än är. Ifall hon vill prata så pratar hon. Och om hon inte vill så tvingar jag inte henne.

''Jag saknar henne så mycket!'' viskade hon med en hes röst. Jag kunde inte mer än att hålla med henne.

''Sophie... det gör jag också! något så otroligt mycket! men någon gång måste vi släppa taget. jag vet att det kanske bara gått en dag eller två sen hon dött... men jag tror inte hon vill att vi ska sitta här helt gråt fördiga och vissna. hon skulle säkert vilja att vi skulle ha kul för henne... hon vaknar inte till liv för att du sitter här och gråter.  hon älskar dig lika mycket som du älskar henne och hon vet och jag vet att det bästa du kan göra är att ta farväl av henne och sedan gå vidare.'' sa jag med en mjuk röst. Orden kom direkt från hjärtat. Det är bara så. Någon gång måste man gå vidare och det är här och nu. Att ta ett sista farväl av henne och sedan gå vidare i livet. Det menas ju inte att glömma henne... Utan iallafall acceptera det att hon dött och leva vidare. Hon tittade på mig med röd sprängda ögon och nickade sedan efter en lång stund.

''gå upp och fräsha upp dig... okej?''

''okej'' sa hon änkelt och gick sedan upp till sitt rum. Jag lutade mig tillbaka i soffan och kände en tår rinna längs med kinden. Jag tog några djupa andetag och tårkade bort tåren. Lola... Du klarar detta. Du ska inte gråta nu. Inte nu när hon behöver dig... Du måste vara den starka här. Tänkte jag för mig själv. Det hjälpte litegrann. Jag skulle inte kunna hålla mig i två hela dagar utan att gråta. Och om jag gråter slår jag vad om att Sophie också kommer gråta. Något jag inte vill.

                                                ** ** ** 

Klockan var 08:10. Idag skulle jag hem. Tillbaka till lilla härliga Stratford. Under dem två dagarna jag nu varit här så har jag varit stark även fast jag var svårt och det har inte direkt hjälpt att komma hit. På nätterna har jag brutit ihop och gråtit mig till sömns. Som tur var sov jag i gästrummet så jag hoppades innerligt att ingen hört mig. Jag packade alla saker jag hade med mig i min lilla svarta resväska. Jag satte på mig

 En lite bäch rosa kläning och en jeans väst. Jag satte på mig mina svarta ballerina skor. Jag tog min resväska och smög ner för trappan. Jag hade lämnat en lapp på sängen där det stod att jag var påväg hem nu. När jag kom ut ur deras vita och stora hus stod en svart bil och väntade på mig. Förmodligen Kenny. Jag små joggade mot bilen.

''här... jag kan ta den'' sa han och tog min resväska. Jag log tacksammt och steg sedan in i bilen. Vi körde mot flygplatsen och där väntade Justins privat jet. Jag steg ur bilen och in i planet. Jag satte mig i en utav dem bekväma stolarna som var gjord av vitt skin. Jag lutade mig tillbaka i stolen och försökte slappna av. Det var onsdag idag. Jag hade tagit ledigt två dagar. Eller Justin gjorde det år mig. Och mamma visste att jag skulle till Sophie. Mamma var självklart också väldigt ledsen. Eftersom det var ju mammas bästa väns dotter som dött. Tanken av att hon faktiskt inte finns mer och att jag aldrig kommer få se hennes söta leende något mer gör mig illamående. Jag skakade bort tankarna om henne. Just nu ville jag inte bry mig om någonting utan bara sitta här en stund. Men det var svårare än vad jag trodde. Att inte tänka på någonting går bara inte. Jag suckade iriterat och drog upp mobilen som var i min byxficka. 

''Är påväg hem nu... ses snart Biebs ♥'' skrev jag och skickade det sedan till Justin. Jag tittade ut genom flygplanets lilla runda fönster. En massa moln svischade förbi och solen sken starkt. Mobilen plingade till och jag antig att det var Justin.

''Bra!! Har saknat dig så mycket när du inte varit i skolan eller överhuvudtaget! ses snart Lol ♥'' stog det. Och ja, det var från Justin. Jag log för mig själv och släckte sedan skärmen.

 

Vi hade precis landat och jag ställde mig upp för att sedan gå ut och möta Justin som jag saknat något så otroligt mycket! Jag gick mot öppningen och kisade pågrund av att solen sken något så otroligt starkt. Jag fick tillslut syn på Justin lutandes mot sin svarta cab. Han hade på sig ett par svarta Raybans och log glatt mot mig. Jag små joggade mot honom och slängde mig runt hans halls.

 ''Jag har saknat dig!'' sa jag. Han slingrade sina muskulösa armar om mig och skrattade smått.

''Jag har saknat dig också...'' sa han med ett flin. Jag slingrade ur mig ur hans grepp och log stort mot honom. Dagarna gick långsammt eftersom det mästa vi gjorde i LA var att sörga. Eller jag försökte vara glad även fast det var hur svårt som hälst. Och jag lyckades inte riktigt. Just nu var det detta jag saknade. Mig och Justin.

''Hur var det?'' frågade han med en harkling. Nu vände det nästan. All glädje försvann och tårar letade sig fram.

''ehm... bra...'' sa jag med gråt i hallsen. Han såg på mig att han inte skulle frågat det.

''Förlåt... jag bara... förlåt!'' sa han och kramademmig igen.

''Nej... Justin. det är lungt. Jag har tagit farväl av henne och går vidare...'' sa jag och tvningade fram ett leende.

Det stämmde. Jag har nu tagit farväl och går vidare. Jag kommer aldrig glömma henne men inte heller deppa för att hon är borta. Ett sista farväl.....

____________________________________________________________________________________________

 

 Att ta farväl av Tamara var nog det svåraste hon gjort.