Jag satt i Justins bil och snyfftade. Mina ögon var nästintill uppsvullna och alldeles röda. Dem sved och jag kunde inte se så tydligt pågrund av att dem var svullna. Chaz och Ryan var kvar på stranden men Justin hade inte hjärta att trösta mig där och just i den situationen. Jag kunde inte mer än att sörga i denne stunden. Vad mer skulle jag kunna göra? Inte kan jag få henne i liv igen. Något jag önskar jag kunde. Sophie hade ringt mig ganska nyligen men jag kunde inte prata nu. Jag la på varenda gång hon ringt. Jag vill inte bli ännu deppigare än vad jag redan är. Justin har försökt att prata med mig påväg hem -till honom- men jag har inte svarat utan bara suttit där stumm och inte svarat eller änns visat att jag hört honom. Men vad förväntar han sig när min bästa vän -nästan syster- dött. Jag sa fel. Jag har aldrig bott i LA. Men det var så att Sophie och Tamara faktiskt var syskon. Och... Dem skulle flytta till LA. För då fyra-fem år sen. Jag har ju bott i Canada hela mitt liv. Något jag önskade Tamara och Sophie också gjort. Jag menar... Om dem inte skulle varit i LA den dagen hon dog och det som fick henne att dö så skulle hon inte dött right? Då skulle hon varit i liv nu. Jag och Justin kanske inte skulle varit vänner då? Något jag inte ville skulle ta slut heller. Våran vännskap är stark. Men jag hade inte ork att tänka på det nu. Jag hade inte änns ork att tänka på att Zarah skulle komma. Allting var som bort glömmt nu när detta hänt. 

''Vi är framme...'' harklade han sig. Jag torkade bort en tår som på något sätt tagit sig igenom mitt röda och svullna öga. Jag sa inget eller visade ingen reaktion utan bara steg ur bilen och gick mot stängslet. Jag knappad snabbt in den och sprang mot ytte dörren, smällde upp dörren och rusade mot hans rum. Jag kastade mig i hans säng och släppte ut tårarna. Dem rann och rann och jag kunde inte sluta gråta. Det var svårt att hålla innen det. Jag ville inte sitta och gråta i bilen utan spelade stark även fast jag visste att han visste att jag inte mådde bra alls.

''Lola...'' sa han med en medlidande röst och la sig jämte mig i sängen och strök sin varma och lena hand på min rygg.

''Snälla... ta dig samman! vet du hur svårt det är att se dig såhär? det är inte bara du som lider okej? även jag! att se dig såhär är hemskt! jag vill inte att min bästa vän ska gråta...'' sa han och kramade mig.

''Justin... h-hon...hon var som en syster för mig... en syster! fattar du?'' snyfftade jag fram. Jag ville inte bli arg på honom men all sorg och ilska gick ut på honom som inte var mening. Han suckade surt och slutade genast krama mig.

''Justin! snälla... det var inte meningen... jag bara... det... det är inte änkelt just nu, okej?'' sa jag och satte mig upp. Det var svårt att prata när jag grät så mycket. Att han änns hörde mig?

''Jag vet...'' sa han och kramade mig ännu en gång.

 

Jag satt i hans säng med en kopp tee i ena handen och mobilen i andra. På några timmar hade jag tagit mig samman. Men ett stort hål i hjärtat fanns fortfarande kvar. Något som skulle ta tid att läka. Jag smuttade lite på teét. Jag brände mig smått på tungan och gjorde en smärtsamm grimas. Jag bet mig i kinden för att inte känna smärtan i tungan. Det blev inte bättre utan jag bet så hårt att den smakade blod. Jag kollade på mobilen jag hade i handen. Jag har nu suttit och velat ett långt tag om jag skulle ringa Sophie. För att se hur hon mådde. Även om jag redan visste att hon mådde lika dåligt som jag om inte värre. Jag klickade på kontakter och rullade ner tills jag såg hennes namn på displayen. Jag klickade på hennes namn och skulle precis klicka på ''ringa'' knappen då jag fick ett sms... ''Stackare som förlorat en nära vän... vem ska bli nästa... din mamma?'' stod det med svarta bokstäver från den anonyma personen. Jag kände hur paniken kom krypande igen. Så... Tamara... Hon? Hon blev mördad!? Detta blev bara värre och värre. Jag kände hur tårarna letade sig fram i ögonen. Dem brände under ögonlocken men jag ska inte gråta igen även fast jag visste att hon blivit mördad. Förmodligen så vet polisen inte vem det är.  Och inte jag heller. Det skrämmde mig. Vem som hälst kan vara den som mördade henne och som försöker förstöra mitt liv. Jag var så nära på att ringa polisenmen kom sedan på... Justin. Jag vill inte riskera att få honom skadad om inte dödad som Tamara. Detta är mer än hot. Jag vet inte vad det heter eller är men detta är inte bara ett sms jag får. Utan saker och ting händer här omkring. Folk jag bryr mig om dör!

''Hur mår du?'' frågad Justin som nyligen kom in i rummet.

''Ehm... sådär...'' sa jag och släckte skärmen och la mobilen åt sidan. Jag smuttade ännu en gång på teét. Denna gången var det inte lika hett utan det gick att dricka. Jag måste träffa Sophie nu. Inte för att berätta om att Tamara blivit mördad utan... För att faktiskt få träffa henne och kanske, prata ut.

''Justin... jag måste träffa Sophie!'' sa jag helt plötsligt. Han visste vem Sophie var. Eftersom vi hade en stund då jag berättade om typ allt för att lätta på trycket.

''Nu?'' sa han förvånat.

''Ja... nu!'' sa jag och ställde undan teekoppen med en liten smäll.

''Ehm... jag beställer flyggbiljetter då'' sa han och gick sedan ur rummet. Jag pustade lättat ut och klev ur sängen. Mina ben var skakiga. Jag vinglade fram till hans wic och steg in där. Jag drog fram lite kläder som var minna. Ett par shorts och en grå lite genomskinlig grå t-shirt. Jag satte på mig mina svarta ballerinaskor och gick sedan ut till badrummet. Jag såg hämsk ut. Mitt smink var över hela ansiktet. Jag letade fram Patties sminkväska och började sminka mig på nytt. Jag kände mig liksom som hemma här. Pattie har ju sakt att jag ska känna mig som hemma och är alltid välkommen. Och inte förrens idag kände jag mig riktigt som hemma. När jag väl var klar gick jag ner. Jag satte på mig vattenfast maskara ifall att jag kanske får en gråt attack senare. Man vet aldrig. Jag satte mig i vardagsrummet -eller la mig ner i soffan- och tittade upp i det vita taket.