Jag log stort och krokade våra armar medan vi gick under den vita himlen som släppte små fina snöflingor. De gled långsamt ner och la sig på mitt hår och smälte. Gator, tak och bilar var täckt av snö som var hårt packat. En kvinna stod och kämpade med sina barn att hoppa i bilen medan hon skrapade rutorna, en annan kille höll på att ta in de snötäckta borden som stod utanför ett cafe. Människor gick fridfullt förbi varandra lika glada över att det äntligen snöat. Allting var täckt av snö, precis som vintern skulle se ut.

’’Äntligen! Snö!’’ Log Troyana fånigt. Jag tittade leendes på henne och förstod precis hennes känsla. Det ända som saknades nu var julen. Bara någon månad kvar. Jag drog mina armar ur deras armar för att kunna dra min marinblåa vinterjacka tätare runt kroppen.

’’Först, Jeso’cin och om vi inte hittar något där… Drar vi till Madelyn’s.’’ Sa Quinn leendes.

’’Vem hittar inte något på Jeso’cins?’’ Skrattade jag och Troyana. ’’You know, ifall att.’’ Rodnade Quinn och rättade till sin gråa mössa.

’’Men först… En kaffe från Starbucks.’’ Stannade jag precis utanför den stora skylten med märket av Starbucks figuren. Bådas ögon sken av desperation och steg in genom glasdörrarna med mig hack i häl. Idag - av alla dagar - var det ingen kö, utan endast några få som satt vid fönster platserna och drack något varmt medan de skådade årets första snöfall.

’’Tre Kaffe latte, med extra grädde.’’ Log jag vänligt med ett par nyfikna ögon jämte mig. ’’Extra grädde. Det ska bli!’’ Blinkade han med ögat och skrattade smått innan han drog fram tre muggar som han började fylla. På hans silvriga namnbricka stod det med svarta bokstäver, Will Jackson.

’’Värst vad lite folk ni har idag.’’ Sa jag lite lätt chockat. ’’Förvånad?’’ Log han. ’’Lite, det brukar ju alltid vara fullt.’’ Ryckte jag på axlarna med ett snett leende. Jag skådade hans snabba händer som jobbade med att fylla alla tre muggar med kaffe innan grädden klickades på.

’’Jag vet inte, folk har väl annat för sig idag.’’ Ryckte han lätt på axlarna och ställde sedan fram muggarna framför mig. Troyana och Quinn hade satt sig ned vid ett litet bord för tillfället och skådades oss med nyfikna ögon.

’’Tre kaffe latte med extra grädde.’’ Sa han med en raspig röst. Jag drog upp två hundralappar ur min svarta plånbok och räckte dom mot honom, men fick ett nekande ansiktsuttryck.

’’Nej, nej. Jag bjuder.’’ Skakade han på huvudet. ’’Tack, men nej. Det behövs inte.’’ Skrattade jag generat och kämpade med att han skulle ta emot pengarna.

’’Det är snart jul, låt mig bjuda dig och dina… Nyfikna vänner, på lite kaffe.’’ Skrattade han och drog sin högra hand genom sitt hår. Jag drog tillbaks pengarna i plånboken och tog de tre muggarna i händerna, men försökte att inte tappa dom.

’’Tack.’’ Log jag mjukt och gick bort mot tjejerna som tittade fnittrandes på mig innan de tog emot varsin kaffe mugg.

’’Hej då! Och tack, ännu en gång.’’ Vinkade jag tacksamt innan jag öppnade dörren för att gå ut.

’’Vill du kanske berätta vad du heter?’’ Skrattade han hest och tittade nyfiket på mig. Jag lät Quinn och Troya gå ut innan jag vände mig mot honom en sista gång.

’’Holly… Holly Lightwood.’’ 

’’Värst vad han var intresserad i dig.’’ Fnittrade Quinn medan vi stod och bläddrade bland klänningar i alla olika färger och storlekar.

’’Det var han inte.’’ Skakade jag nekandes på huvudet. ’’Lägg av, man såg hur han tittade på dig. Vad vill denna vackra tjej ha idag hade ingen betydelse eller?’’ Korsade hon armarna och tittade med du-vet-att-jag-har-rätt blicken på mig.

’’Okej… Kanske lite då?’’ Ryckte jag på axlarna. ’’Så du gillade inte honom?’’

’’Det är inte de det handlar om.’’ Suckade jag och stannade upp bland allt letande. ’’Så vad är det som bekymrar dig då?’’ 

’’Jag vet att du gillar honom, eftersom han verkade snäll… Och att du tycker vi skulle passa som ett perfekt par eller något.’’ Gjorde jag en gest med händerna. 

’’Men det funkar inte så, jag är inte redo för ett nytt förhållande.’’ Skakade jag på huvudet. Will, som han tydligen hette, verkade snäll, snygg och allmänt trevlig. Men det hade ingen betydelse just nu. Jag var inte redo för att starta något nytt, jag kunde inte bygga upp ett förhållande med någon. Jag hade inte kommit över Justin. Och det hade en stor roll i detta. Så länge jag tänkte på Justin, varje sekund, minut, timme… Så kunde jag inte gå vidare. Jag var fast och hade svårt för att ta mig loss.

’’Bara för att Justin var en idiot betyder det inte att Will kommer vara det.’’ Höjde hon på ögonbrynen. Jag tittade sårat på henne och kände hur det bultade till av smärta i hjärtat. Jag förstod inte hur jag kunde känna mig träffad, när någon snackade skit om honom? Jag antar att… Jag tvekar på mig själv, när jag tog beslutet att göra slut. Tänk om det är jag som är idioten här? och inte Justin?

’’Förlåt, jag menade inte… Förlåt, Holly.’’ Slog hon armarna om min överkropp.

Jag drog fram en vit stor klänning med fina små smycken på. Den hade allting som jag ville ha, alla detaljer och färger. Jag höll den framför mig så jag kunde granska den från topp till tå.

’’Vad tycker ni om den här?’’ Frågade jag och steg in till det stora provrummet. Båda deras ögon flög upp mot mig och lät blicken glida över klänningen.

’’Herre jävlar, prova. Nu.’’ Mumlade Troya förtrollat. ’’Den måste du ha, ingen annan, utan den.’’ Nickade Quinn ivrigt. Jag skrattade högt och rusade in mot en utav båsen som jag sedan drog ett draperi för. Jag slängde av mig min stickade vita tröja och mina svarta jeans i en hög på golvet jämte mig innan jag böjde mig ner och hoppade i klänningen. Jag drog den långsamt upp för kroppen tills den satt sig till rätta. Den var bandlös och var stor och fluffig ju längre ner klänningen gick. Inte riktigt vad jag ville ha, av alla mina punkter, men när jag väl fått syn på den. Gick den inte att undgå att älska. Jag sträckte på min ena arm och drog upp draperiet för att möta Quinn och Troyas stora ögon.

’’Underbart.’’ Skakade hon häpet på huvudet. ’’Perfekt.’’ Mumlade Troya. ’’Har ni hittat något ännu?’’ Frågade jag med ett fånigt leende som automatiskt hade spridit sig på mina läppar. Det var fånigt hur en balklänning kunde få mig att känna. Lycklig, vacker och längtansfull.

’’Denna blåa klänningen.’’ Höll Quinn upp en vacker - ganska ljus - blå klänning. 

’’Jag kör på mörkt denna gången.’’ Höll sedan Troya upp en svart, elegant klänning som var på ett ungefär lika lång som min.

’’Alla är nöjda?’’ La jag huvudet på sned. De båda nickade glatt. ’’Bra.’’ Sken jag upp i ett leende och gick tillbaks till min bås där jag en sista gång skådade den vackra klänningen. När jag tittade efter ett tag, såg jag den ljusa färgen av rosa i underdelen av klänningen som även hade blommor i samma färg som prydde den fint. Detta skulle bli perfekt, allting skulle bli bra. Med denna klänningen, skulle jag få Justins uppmärksamhet, garanterat.

Jag höll klänningen tätt intill mig och la upp den på den vita lilla möbeln.

’’Så ni hittade något trots allt.’’ Log kassörskan brett. Hennes namn var ’Zarah’, det stod de i alla fall på namnbrickan vid hennes högra bröstkorg.

’’Självklart. Det finns inget här, man inte vill ha.’’ Log jag charmigt och drog fram min plånbok.

Jag satte i den svarta limousinen Daniel, jag, Troya och Quinn hade beställt för tre dagar sedan då vi stod i Jeso’cin. Trots att Quinn och Troyana fått flera förfrågningar om balpartner, så hade de bestämt sig för att gå ensamma. Eller som Quinn hade sakt: ’’Jag och Troya är ett par i kväll, det blir toppen! Vem vill inte gå med sin bästa vän?’’ Hade hon sagt med ett stort leende. För tre dagar sedan kunde jag bara fantisera mig hur vackert det skulle se ut. Och idag… Idag, skulle jag faktiskt få uppleva det. Jag kände på mig att detta skulle bli en bra kväll.

One hour later

’’JUSTIN!’’ Skrek jag i full halls även fast smärtan var så hög att jag kände mig svimm färdig. Jag ställde mig upp på fötter, men föll strax efter. Tårar flödade ner för mina kinder medan jag kämpade med att ta mig fram under den svarta natthimlen. De tårar som fastnat i ögonens slut fick allting extra suddigt och svårt. Men jag gav inte upp. Min jordiga balklänning som för någon timme sedan var i sin fina färg och sin form, hade blivit till något ingen skulle tro vara en klänning som kostade över 2000 kronor. Men den hade jag inte tid att tänka på, den var långt borta bland saker som inte var ett problem just nu.

’’Justin!’’ Grät jag och började istället krypa efter de flera gånger jag försökt mig på att stå och gå. Jag satte i ena knät, sedan handen och sedan knät igen för att repetera detta flera gånger. Smärtan ilade i kroppen, allting snurrade och saker som innan var enkelt, kändes just nu svårast i världen. Jag skulle precis till att sätta handen på gräset när jag istället kände en livlös hand nudda vid min.

’’Justin!? Nej, nej, nej, nej!’’ Skrek jag högre och högre för varje nej jag kom till. Jag torkade tårarna snabbt och drog upp honom i mitt knä.

’’Snälla Justin! Du får inte göra såhär! Jag ångrar varje sekund jag inte spenderade med dig! Gör inte såhär mot mig, Justin!’’ Grät jag och begravde mitt huvud i hans hals. Min röst hade tonats ut ju längre in på meningen jag kom, tills jag inte fick ut något mer. Trots allt som hade hänt, trots att jag inte längre var en del av hans liv, trots jag försökte glömma det förflutna… Trots det, så hade jag fortfarande varit en del av spelet.

18 KOMMENTARER

Fråga: Vad tror ni hade hänt? - i det sista. Vad kunde ha orsakat det...?