’’Kan du lova mig en sak?’’ Viskade jag frågandes. ’’Vaddå?’’ Undrade han.

’’Kan du lova, att aldrig lämna mig?’’ Mumlade jag. Han log mjukt och drog in mig i en kram som fick hela min kropp att bli varm av glädje.

’’Skojar du? Brenda Ford? Är du helt dum i huvudet eller?’’ Skrattade jag och la ansiktet i mina händer. Jag tittade snabbt upp på honom igen och drog lite i de stickade ärmarna.

’’Hon är väl… Okej?’’ Frågade Daniel osäkert med ett hest skratt. ’’Hon är en femma, du ska ha en tio poängare.’’ Skakade jag nekande till hans fråga.

’’Vem är en tio poängare då?’’ Flinade han och la huvudet fundersamt på sned. Jag rullade över till rygg och funderade en stund. Kanske någon från mitt lag? Kanske en het Cheerio? Ett brett flin spred sig på mina läppar.

’’Vad har du nu i kikaren?’’ Suckade han och skakade på huvudet. ’’Du kan väl bjuda Troyana? Hon är helt klart en tia. Dessutom så vet jag… Att hon har spanat in dig.’’ Vickade jag på ögonbrynen. Hon hade pratat om honom flera gånger, bett mig att få honom att gå med henne på balen. Vilket jag först inte tyckt lät som en bra ide. Men varför inte? Jag vill inte att min bästa vän ska gå själv, på skolans årliga bal. Sedan flödade tankarna vidare, till vem jag skulle gå med. Och det hade jag inte bestämt, jag hade ingen aning om vem som kanske skulle tänka sig att gå med mig? Det hade gått tre månader nu. Tre månader sedan jag och Justin gjorde slut. Det är Oktober nu. Jag brukar se honom några ynka gånger i korridorerna, träffa honom på lektioner, och slänga några blickar på honom - precis som han ger mig några blickar, men inte mer än så. Det var det inte. Visserligen så skrek mitt hjärta efter att få vara med honom, krama honom, kyssa honom. Hela min kropp skrek efter att få vara med Justin. Jag ville få allt som det brukade vara. Men det har gått tre månader. Han hänger med tjejer, men till min förvånad så ger han inte ens en blick till tjejen jag fått reda på heter Selena. Tjejen som han sprang efter. Kanske var det sanning han talade när han sa att det inte var något mellan dom? Fast det stoppade inte honom från att flirta med andra tjejer, som var alldeles lättklädda. Det fick mig illamående, de fick mig helt fylld av avundsjuka. 

’’Jag vet inte…Vem ska du gå med?’’ Försökte han prata bort de faktum att jag höll på att para ihop honom och Troyana. Det var bal om en vecka, knappt det. Faktiskt på fredag. Om drygt tre dagar. Jag behövde fixa en klänningen och en partner.

’’Jag har ingen aning, jag vet inte ens om jag ska gå.’’ Ryckte jag på axlarna. Jag ville så hemskt gärna dit! Det skulle bli min första bal - och jag ville att det skulle bli en perfekt första gång. Jag skulle ha en kille, som jag faktiskt inte tog av ren slump eller stress. Jag ville ha någon som… Justin, eller kanske Daniel? Men Justin kunde jag aldrig få, han var nu långt ifrån mig - men ändå så nära. Och Daniel, ja, han skulle antagligen gå med någon annan som inte var hans bästa vän.

’’Skojar du? Jag skulle aldrig gå utan dig. Inte en chans. Det blir du och jag. Vi går tillsammans.’’ Log han mjukt och tittade upp från tidningen han höll i sina händer. 

’’Nej, men skulle inte du gå med.. Brenda, eller kanske Troyana?’’ Det sista jag ville göra var att förstöra för Troyana. 

’’Nej, nej! Jag går hellre med dig, okej?’’ Det var ingen fråga, eller något han sa. Utan han hade bestämt det - och jag var mer än glad att han tagit det beslutet själv.

’’Lovar du?’’ Ville jag försäkra. Han skrattade hest. ’’Det är klart. Jag lovade att aldrig lämna dig, att ställa upp för dig är med på den punkten. Dessutom så skulle jag inte vilja spendera en tråkig bal på, med någon annan än dig.’’ Log han snett. Jag satte mig långsamt upp och log glatt. Allting är annorlunda nu, allting har förändrats. Det finns nog inget som är sig likt längre. Jag hade Daniel som lovat att stanna vid min sida i vått och torrt - han var som min bror, mamma och pappa har börjat jobba mer, Alec, Izzy och Jace har kommit mig närmre, vi har börjat att göra mer saker ihop… Sedan de sista som jag tror fick allt att förändras, Justin. Han är inte längre en del av mitt liv. Jag kände hur det stora leendet sakta men säkert suddades bort, mungiporna åkte långsamt ner och bildade ett ledsamt ansiktsuttryck.

’’Tänker du på Justin igen?’’ Frågade han näst intill orolig. Jag var tvungen att berätta, han hade berättat om hans tuffa liv hemma hos sig, att hans mamma hade börjat dricka igen eftersom hans pappa hade gått bort för ett halvår. Hon hade ännu inte kommit över honom. Vilket gjorde det svårt för båda. Så, det minsta jag kunde göra var att berätta mina små problem - om man jämförde med hans - om Justin.

’’Nej… Kanske… Jo, ja. Han vill bara inte försvinna ur mina tankar! Allting påminner om honom, helvete vad allting ska vara så svårt!’’ Suckade jag och ställde mig suckandes upp. Jag korsade irriterat armarna framför bröstet och försökte tvinga honom ur mitt huvud.

’’Behöver du ha en kram?’’ Ställde han sig upp och försökte möta min blick. Jag slog långsamt ner blicken i marken och lät mina korsade armar att falla raklånga ner mot mina knä. Jag nickade långsamt och gled med blicken upp till hans ögon.

’’Ja, jag behöver en kram.’’ Viskade jag hest. När den meningen var sagd slog han armarna om min lilla kropp och fick hela mig alldeles varm och fylld av kärlek, det var precis vad jag behövde just nu. 

’’Nå? Vad sa han!? Ville han gå med mig?’’ Frågade Troyana förväntansfullt. Jag log nervöst och tog en klunk av mitt mineral vatten.

’’Ehm… Troya, jag vill inte göra dig besviken. Men… Daniel sa nej.’’ Svalde jag hårt. Det värsta jag visste var att göra någon besviken, eller ledsen. Hennes besvikna ögon mötte min blick. Fan.

’’Men han gillar dig… Och tycker du värkar som en toppen tjej! Men… Hans pappa gick bort för inte så länge sedan så han har det lite svårt just nu. Så han valde att gå med mig, eftersom han känner mig.’’ Jag såg hennes ögon skina av glädje, samtidigt som hon ändå tyckte synd om honom. Men det viktigaste av allt var att hon förstod varför. Detta var en blandning av lögn och sanning. För det första så hade han ju det svårt, jag visste hur deppig han var men ändå försökte göra allt för att stötta mig och vara sig själv. Och för det andra så ville han gå med mig och ingen annan, men tyckte väl att Troya var en helt okej tjej. 

’’Åh, jag förstår.’’ Nickade hon med ett varmt leende. Jag log som svar och kände sedan ett par armar om min hals i ett mjukt grepp. Leendet blev större när jag kände vem det var.

’’Slutade lite tidigare för att hinna säga hej till dig.’’ Blinkade han med ena ögat och drog sig lätt ur min kram. Jag och tjejerna - som inkluderade Troyana, Quinn och jag - skulle dra till stan, för att köpa våra balklänningar.

’’Då hann du precis!’’ Skrattade jag och vände mig om mot tjejerna igen, men mötte istället ett par svarta ögon vid matsalens öppning. Mitt leende försvann snabbt som vinden, det var Justin. Hans svartsjuka blick borrade sig in i mig. Jag saknar dig. Hörde jag Justins röst eka i mitt huvud. Under de tre månaderna hade Justin kommit på ett sätt att prata med mig, utan att röra läpparna. Han använde sina tankar för att komma åt mig. Han kunde prata med mig, så länge han hade min blick fast i hans. Det är försent, jag behöver inte dig. Sa jag i mina tankar. Jag vet att du är olycklig, jag vet att du inte kommit över mig. Sluta spela, jag kan se dina känslor. Morrade han. Jag är jävligt lycklig utan dig, jag har kommit över dig och jag spelar inte en sekund. Allting har förändrats, bara ge upp. Var det sista jag sa till honom innan jag klistrade ett leende på läpparna och bröt våran ögonkontakt. Jag hade inte berättat för Daniel om vad Justin kunde förvandlas till, jag hade inte berättat något utav de övernaturliga krafterna han hade. Så detta kunde jag inte berätta. Men det mesta jag sagt till Justin var feta lögner. Hur jag kommit över honom, bull shit… Hans röst, bilder av honom och stunder vi hade tillsammans bubblade upp i huvudet varje dag. Och varje dag de sker, önskar jag precis som alla andra dagar att det fortfarande var vi. Även fast han visste att jag inte kommit över honom, så tänkte jag inte erkänna det i en enda sekund. För jag försökte över hela mitt hjärta att komma över honom, glömma honom och slänga alla minnen i papperskorgen.

’’Mår du bra, Holly?’’ Frågade Troyana med en rynka i pannan. ’’Jadå, ehm… Ska vi gå?’’ Vaknade jag ur mina tankar och log mjukt mot dom. 

Tyler Shaw – Kiss Goodnight 

’’Välj något fint nu.’’ Drog Daniel in mig i en sista kram. ’’Nej, jag väljer något skit fult.’’ Himlade jag ironiskt med ögonen. Han skrattade till vid mitt öra och släppte sina armar från min kropp.

’’Jag ska ha en vit skjorta, svart kavaj, svarta fin byxor och så väljer jag en slipps i den färgen du har på din klänning.’’ Sa han för att göra det enkelt för mig att få våra kläder att matcha.

’’Bra, då ses vi i kväll!’’ Log jag brett innan jag såg honom gå härifrån med ett snett leende.

’’Han är totally perfect!’’ Mumlade Quinn. Jag visste att båda två hade ögonen på honom. ’’Du ska vara glad att du är hans bästa vän.’’ Suckade Troyana. ’’Det är jag.’’ Skrattade jag generat och drog en brun hårslinga bakom örat. 

’’Aja, vi drar nu.’’ Sa jag leendes och tog flaskan i handen. Jag såg en vit lång klänning framför mig, med små fina silver paljetter. Den skulle vara tajt från brösten ner till naveln och sedan falla ner slappt. Inget fluffigt som stod ut, ingen askungen klänning. Jag ville inte sticka ut för mycket, men heller inte se för normal ut. Utan något elegant och nytt. Jag drog ner de röda Cheerio linnet jag hade på mig. En utav Cheerleader reglerna var att bära uniformen varje - skol - dag. För att visa att man var en i gruppen. Vi började gå mot matsalens dörrar och till min förvåning så stod Justin fortfarande där. Jag steg förbi honom och kände våra nakna armar dras mot varandra, våra händer snudda vid varandra och hans ljuva doft smälla till mig i ansiktet. Jag blev alldeles knäsvag och ville falla in i hans famn, men höll mig ståendes och steg stelt förbi honom. Jag vägrade att möta hans blick de få sekunderna jag gick förbi honom för att slippa hans röst eka i mitt huvud. Men jag kände hans blick brännas på mig när jag stigit förbi honom. Jag skrek frustrerat inombords, bankade i den lilla boxen jag kände att jag hade hamnat i, medan jag på utsidan försökte le som jag varje dag kämpade med.

18 Kommentarer

Älskar varje kommentar jag får! Ni betyder allt för mig! Hoppas ni förstår det. Ni är som Justin för Holly, min lycka. Och utan er, skulle jag vara lika tom som Holly var just nu.<3