’’Låt mig vara.’’ Gnällde jag och höll hårt tag om täcket strax ovanför huvudet.

’’Är det någon kille som sårat dig? Om det är det… Så lovar jag att han aldrig mer kommer våga titta på dig efter jag och dina bröder fått prata med honom.’’ Jag hörde ett flin sprida sig på hennes läppar.

’’Jag vill inte prata om det.’’ Snyftade jag. Hon suckade ännu en gång. Det blev alldeles tyst ett tag, tills jag kände hur hon långsamt la sig jämte mig.

’’Du vet att du kan prata med mig om allt, eller hur?’’ Viskade hon utanför min lilla bubbla av täcke.

’’Men jag vill inte prata.’’

’’Hur ska jag då kunna hjälpa dig?’’

’’Jag bad inte om hjälp. Jag klarar mig fint, bara låt mig vara ifred.’’ Mumlade jag och knep långsamt ihop ögonen. Hon varken svarade eller flyttade på sig. Det betydde mycket att hon ville prata, att hon ville hjälpa. Men hon kunde inte göra någonting åt detta. Det var mellan mig och Justin. Det var i för sig redan slut mellan oss, detta kanske också var ödet? Det kanske inte var menat att vi skulle vara tillsammans?

’’Ska du med till skolan? Nej, vet du vad… Stanna hemma. Mamma och pappa är ändå iväg idag.’’ Kramade hon mig utanpå täcket och tryckte sina läppar mot min näsa - inte säker på vart mitt ansikte befann sig. Ett smått leende spred sig på mina läppar när jag hörde hennes mening. Lättnaden spred sig snabbt i kroppen. Jag hade ingen som helst lust att möta Justin i korridoren idag, jag kände mig liten i hans ögon just nu. Det värsta var att jag var rädd att se honom tillsammans med tjejen. Det skulle fått mitt hjärta - som nu var krossat - till små sandkorn. Hon steg ur sängen och gick ut ur mitt rum innan hon försiktigt stängde dörren. Jag satte mig raklång upp i sängen och drog av täcket från min kropp. Jag kunde efter fem minuter höra hur ytter dörren smällde till, de hade gått. Jag hade hela huset för mig själv. Jag var, ensam. Precis som jag ville ha det. Jag kravlade mig ur sängen och gick med trötta, sega steg mot min wic. Jag drog bara ut någonting som såg bra ut från mina halvt öppna ögon. Jag tvingade mig sedan att öppna ögonen, för att dra på mig mina jeans shorts och den vita söta blusen jag valt. Jag var mycket inne för vitt just nu, söta… Eleganta kläder. Ljusa färger var jag, just nu. Min arm sträcktes mot den stora borsten som låg på en utav hyllorna framför mig, automatiskt började den dras genom mitt trassliga hår tills det blivit så lent att mina fingrar kunde dras igenom, utan problem. Efter det gick jag tillbaks in mot rummet, tog mobilen i handen och började jogga ut mot trappan som jag trippade ner för och gick vidare ut mot köket. Men precis när jag passerat hallen hörde jag hur det knackade, vilket fick mig att stanna. Jag backade tillbaks några steg innan jag slöt handen runt handtaget. Jag möttes av ett leende och ett par vackra blåa ögon.

’’Daniel? Vad… Vad gör du här?’’ Sa jag chockat och höjde på ögonbrynen. ’’Jag märkte att dina syskon åkte utan dig, ska du med?’’ Log han.

’’Ehm, jag ska inte till skolan idag.’’ Drog jag osäkert en slinga bakom örat. ’’Varför inte?’’ Rynkade han pannan.

’’Privata skäl.’’ Mumlade jag med blicken riktad mot marken. ’’Så… Får jag göra dig sällskap?’’ Spred sig ett vänligt leende på hans läppar. Jag log mjukt och öppnade dörren helt, i en gest att han fick komma in. Han steg in genom dörren och drog av sig sina skor innan han följde mig till köket.

’’Har du ätit frukost?’’ Frågade jag, för att vara artig. ’’Jo, jag åt för en stund sedan.’’ Nickade han och lutade sig mot bordkanten. Jag behövde inte öppna kylen då jag fick syn på två Starbucks muggar mer någon läcker smoothie. Jag tog de båda i händerna och läste lappen som låg på bänken där de hade stått.

’’Jag och din pappa är iväg på jobb ärenden, köpte detta till er mina underbara älsklingar! Puss, mamma.’’

Stod det i en slingrig stil som just mamma använde.

’’Här, detta kan du åtminstone dricka.’’ Log jag och räckte honom en utav plast muggarna. Det förvånade mig att han hade tagit sig hela vägen från skolan, vidare hit, bara för att hämta upp mig. Och det som var ännu mer chockerande var att han ville göra mig sällskap efter allt vi gått igenom. När jag tänker efter, var det inte mycket. Men hela våran relation har innehållit bråk. Han var helt emot Justin - och nu var vi kanske två om det?

’’Hur kommer det sig att du… Inte är arg på mig längre?’’ Vågade jag mig att fråga. Jag tänkte efter en stund, men kunde inte hitta någonting i huvudet, inte något fack som innehöll minnen av vem som sa vad, eller vem som förlät vem. Jag kom inte ihåg om det var han som bestämde sig för att förlåta mig, men jag nekade, eller så var det tvärt om? Men nu var det inte längre något problem, frågan återstod att bli besvarad.

’’Jag har ingen anledning till att vara det.’’ Ryckte han på axlarna. Lättnaden sköljde över mig på en mikrosekund. Ett glatt leende spred sig på mina läppar. Genom att bara få stå här… Och titta honom i ögonen fick mig alldeles lugn, precis som jag var i Justin famn. Oh helvete, tankarna om Justin bubblade upp igen. Leendet avtog snabbt, samtidigt som jag hoppade upp på det svarta höga bordet bakom mig där jag ställde ner Starbucks muggen. Mina axlar föll fram samtidigt som min rygg sjönk ihop till en tung säck.

’’Vill du prata om det?’’ Frågade han plötsligt och kollade fundersamt på mig. Jag ville inte berätta, jag ville inte att han skulle veta vad som orsakade mitt deppiga beteende. Om han fick reda på att Justin typ hade en annan tjej, medan han var med mig, eller sprang tillbaks till en gammal kärlek - jag hade inte riktigt koll på vad som faktiskt hände - så skulle Justin förmodligen vara död vid detta lag. Jag ville inte bli osams igen, eftersom jag säkerligen skulle skyddat Justin som egentligen inte behöver det. Men det finns fortfarande glöd för honom, den brinner och är svår att släcka. Jag skakade långsamt på huvudet.

’’Säker?’’ La han huvudet på sned. Jag nickade och tvingade hela min kropp att trycka fram ett ansträngde - och fejkat - leende.

’’Helt säker.’’ Viskade jag. Han log smått och tog några steg närmre mig. ’’Kom, vi tar en tur i bilen, jag ska visa ett ställe.’’ Drog han ner mig från bordet, sträckte sin ena hand mot min mugg och greppade tag det för att ge det till mig. Jag följde nyfiket efter honom till hallen där vi drog på oss våra skor och ingen jacka, eftersom det fortfarande var varmt ute, sedan steg vi ut ur ytter dörren och gick mot en vit, fin bil som stod parkerad på våran uppfart. Hur han hade kommit in hit, förstod jag inte riktigt. Våra grindar var alltid låsta, precis som att vi behövde en kod för inträde, varje dag. Men min glömska syskon kanske inte kom ihåg att låsa efter sig? Men vad spelar det för roll nu? Han är inne -  tack och lov så var det inte den läskiga mannen - vilket inte jag kan göra någonting åt nu. Vi hade hunnit under mina långa funderingar över hur Daniel kunde ta sig in genom grinden, tagit oss in i bilen och börjat köra iväg på den långa vägen förbi Justins hus. Jag försökte att inte titta på det, för att inte känna smärta ännu mer. Men min hjärna vägrade att lyssna, så min blick vreds mot det vita stora huset med de maffiga buskarna runt om den gröna trädgården. Min blick drogs ifrån hans hus när Daniel svängde in på en väg som fick de att försvinna från min synhåll. Jag tittade återigen framåt och fick mig på andra tankar. De gick från den konstiga mannen, till gravida Queen jag inte talat med på flera dagar. Hon hade inte synts till igår, vilket jag inte riktigt tänkt på. Dessutom hade jag helt glömt bort att jag var en utav Cheerleaderna. Jag hade även glömt att det var Justins barn hon bar på. Det fick hela mitt huvud att snurra, så många tankar, så många problem. Om Queen skulle frågat mig nu, ifall hon ska behålla barnet, eller göra abort. Så skulle jag - väldigt känslokallt - säga att abort är det bästa för de båda. Vilket faktiskt är sanningen. Det skulle låta lika hjärtlöst och känslokallt i hennes öron, som det gjorde i mina tankar. Daniel hissade ner taket på bilen vilket fick den ljumma vinden att blåsa i mitt hår.

Cody Simpson – Love - feat. Ziggy Marley - Lyssna gärna för bättre inlevelse!

Jag log brett i tanken om att jag säkert såg jätte fånig ut såhär, med håret fladdrandes. Jag vände mitt ansikte och min blick mot Daniel som snabbt kollade på mig. Ett skratt lämnade mina läppar, vilket det inte gjort, på väldigt länge. Daniel är nog det bästa som hänt mig, på ett tag. Han fick mina problem att försvinna. Precis som att han fick mig att le. Han hade för en stund sedan svängt in på en grusväg som ledde in i skogen. Vägen var inte bekant, men det var inte konstigt, då jag inte försökt göra något större av att upptäcka alla ställen här.

’’Jag lovar dig, du kommer älska det här.’’ Log han brett och stannade bilen sakta. Han rusade ur bilen och for runt på min sida för att öppna min dörr. Jag tackade hans plötsliga gentleman gest genom ett leende. Han greppade tag om min hand och började springa med mig, hand i hand mot en liten bro som säkert var flera hundra år gammal. Det hade börjat växa mossa på det bruna trä räcket, sedan gräs ur träplankorna under oss. Den var inte speciellt lång, men vinglig och läskig. Men det hindrade inte mig från att titta mig fascinerat omkring. Träden var långa och fina medan deras stora kronor av löv var knallgröna. Jag hade varit allt för upptagen med att gå i stor staden, gå i skolan och grubbla över mina problem för att faktiskt inse att det fanns så fina ställen, som detta. Att det tog mig sådan tid att inse det? Han öppnade mitt sinne för något nytt jag inte för någon dag sedan skulle brytt mig om… Den vackra skogen mitt framför ögonen på mig. Vi sprang över bron och steg igenom ett par buskar som sedan ledde ut till… Mina ögon blev stora som bowling klot när jag fick syn på det stora vattenfallet från en hög klippa framför oss. Vattnet samlades i en stor sjö någon meter ifrån oss och var i en så fin blå nyans.

’’Hur hittade du detta?’’ Frågade jag chockat och släppte försiktigt hans hand för att ta mig ner mot kanten till vattnet.

’’Jag har, utforskat lite.’’ Ryckte han på axlarna med händerna i fickorna och följde långsamt efter mig. Jag doppade foten i det sköna, lagom kalla vattnet, när jag kände ett par händer på min rygg och sedan hur vattnet nådde ändan upp till toppen av huvudet. Jag tryckte fötterna mot botten och drog för andan. Jag tittade mig runt och mötte en flinande Daniel som dök upp ur vattnet framför mig.

’’Vad i helvete, Daniel!?’’ Tjöt jag irriterat, men kunde inte låta bli att le. Han skrattade högt och blev påhoppade av mig på hans rygg. Jag drog mina armar om hans hals och kramade benen vid hans midja under vattnet. Jag skrattade högt och kramade honom mjukt bakifrån innan jag släppte tagit och mötte hans blåa ögon. Han tittade mig ett långt tag i ögonen, utan att röra en fena.

’’Kan du lova mig en sak?’’ Viskade jag frågandes. ’’Vaddå?’’ Undrade han.

’’Kan du lova, att aldrig lämna mig?’’ Mumlade jag. Han log mjukt och drog in mig i en kram som fick hela min kropp att bli varm av glädje.