''Destiny! Vi har kunder som väntar!'' Ropade en arg man. Hon suckade högt. ''Jag hoppas verkligen att det löser sig. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär. Det vet du.'' Sa hon innan hon rusade mot ingången. Detta ingick inte i planen. Det skulle inte bli såhär! Jag skulle bara ge henne ringen, utbyta några ord till varandra och sedan fortsätta kvällen som enligt våra planer skulle bli perfekt.
''Fan...'' Mumlade jag. Jag känner Summer och vet att detta inte kommer bli en änkel fight. Hon har inte förlorat mig... Jag har förlorar henne.
Vart kan hon ha gått? Hem - till oss? Någon annan stanns? Jag hade inte kollat hemma, utan skulle precis till att göra det. Framför mig tonade det lagom stora huset framför mig och snabbt svängde jag in på uppfarten innan jag rusade ur bilen och vidare in i huset. Jag klev in i vardagsrummet utan att ta av mig skorna och tittade flåsande på dem. Hennes röd sprängda ögon mötte mig blick och skuldkänslor fyllde min kropp. Utan att ens ha en andledning till det. Jag hade inte gjort något fel? Right? Men det kändes ändå, fel.
''Summer...'' Mumlade jag med en darrig röst. ''Du behöver inte förklara. Jag förstår...'' Sa hon och nickade. Jag pustade ut och ett leende spred sig på mina läppar.
''Gud, jag är så gla...'' Men jag hann aldrig avlsuta min mening.
''Jag förstår, jag duger inte. Du gick till... Henne.'' Tårar rann ner för hennes kinder medans hon stirrade djupt in i mina ögon. Mitt leende försvann så fort jag hörde fortsättningen på hennes mening.
''Nej, nej Summer! Så är det verkligen inte!'' Tjöt jag och började gå närmre henne. Killarna stirrade förvirrat på oss. Jag antog dom inte hade en aning om vad som på gick.
''Det har redan hänt och du kan inte ta tillbaks det.'' Snyftade hon och rusade upp för trappan och in i sitt rum. Jag knep ihop ögonen och drog mina fingrar frustrerat genom mitt hår.
''Fuck!'' Skrek jag och sedan var det min tur att rusa upp för trappan, in i mitt rum och stängde dörren med en hög smäll. Jag slängde mig argt i sängen och borrade mitt ansikte i den tjocka kudden och lät min ilska gå ut över den genom att skrika, rakt i kudden.
Tårar rann okontrolerbart ner för mina kinder och min hals kändes alldeles tjock samtidigt som näsan hade täppt igen sig. Jag smekte bort tårarna med handflatorna och satte mig sorgset på sängen. Jag drog åt mig en kudde som jag satte framför mig och kramade hårt medans jag borrade in mitt ansikte i den. Ett bankade ljud hördes utifrån mitt rum och sedan trycktes handtaget ner. Personen jag minst ville att det skulle vara kunde man nog lista ut rätt enkelt. Men nej, jag hade fel. Det var inte Justin.
''Damon, vad gör du här?'' Snyftade jag. En suck for ur hans mun medans han långsamt gick mot mig och slog sig ner bredvid.
''Hur mår du?'' Undrade han osäker om det var en bra ide att ställa den frågan. Jag ryckte på axlarna och satt kvar tyst.
''Du vet att Justin inte ville såra dig, eller hur?'' Och ja, självklart ska han skydda Justin.
''I så fall varför gjorde han de han gjorde?'' Ifråga satte jag.
''Det kanske inte ens hände något?''
''Jo, Damon... Det gjorde de.''
''Det vet du inte, Summer.'' Sa han med en bestämd ton. ''Om du vill få mig på bättre humör kan du sluta prata.'' Morrade jag irriterat.
''Jag undrade faktiskt om du ville ner och titta på film med oss?'' Han höjde på ena ögonbrynet och drog en arm om min kropp.
''Visst,'' Mumlade jag tyst och följde med honom ner till resten av dem, förutom - tack och lov - Justin. Jag satte mig jämte Zack och Damon slog sig ner jämte mig innan han drog en filt om oss. Dom satte igång någon film jag inte hade någon aning om vad den hette eller vad den handlade om. Men jag var inte på humör för att titta på film ändå. Men jag försökte göra mot min tråkiga vilja, vilket gick sådär. Jag gav filmen en chans i 5 minuter innan jag var alldeles fast i den och gosade in mig i Damons famn. Jag hade inget emot att göra det. Jag menar, han är inget mer än en bror för mig. Dessutom är jag och Justin inte ihop längre - tror jag? - så vad gör det om jag får känslor för honom? Han tittade ner på mig och log snett. Även fast ja var förkrossad, gråt färdig och inte ville finnas på denna jorden längre, tryckte jag fram ett leende bara för han var så snäll mot mig. Jag behövde en person just nu, när Justin övergett mig. Båda lutade sig längre fram, nästan så våra näsor snuddade vid varandra. Jag lutade mig lite längre fram så läpparna nuddade varandra...-
''Jag går ut.'' Harklade en arg röst sig strax framför oss. Jag hoppade till och tryckte mig så mycket jag bara kunde mot Zack när jag fått syn på Justin ståendes vid trappan. Även fast han gjort något mycket värre mot mig, så kände det ändå fel att endast kyssa Damon. Jag kände mig hemsk. Och nu undrar jag - och kanske du också, hur i hela världen kunde Justin inte få några skuldkänslor av det han gjorde? Well... Jag kan bara säga att, den killen framför mig, han har inga känslor. Just därför gör han som han gör, för att han kan.
Sorry för att det blev kort. Men både idag och igår hade jag en såååå jobbig huvudvärk som höll i ett bra tag. Jag kan inte konsentrera mig då och det leder till ett slarvigt kapitel. Och det vet jag att ni inte vill ha, eller hur? Men idag (nu) så har huvudvärken minskat en aning. Så det var anledning till att kapitlet blev försenat :) Men här har ni det! Vad tror ni om Damon och Summer? Skulle dem passa ;)
Fråga: Vad har ni gjort idag? :)<3
Svar: Jag har varit i skolan från halv 9 (typ) till 13.00 :) Måste tillägga att skolan är konstigt nog jätte rolig! Det låter jätte wierd, jag vet haha. Men mina lärare är jätte trevliga och faktiskt roliga :D Dessutom är min ena lärare känd!! xD Puss
