''Inte nu.'' Skakade jag på huvudet och gick förbi honom mot kylen där jag drog ut mjölk och sedan flingor ur en hylla. Jag hällde upp både och i två skålar innan jag dukade fram det på bordet. Jag skulle precis till att sätta mig ner bredvid Justin som var sur, men något stoppade mig. Min mobil surrade som låg på köks ön. Strax framför mig. Jag böjde mig över bordet och nappade åt mig den. Jag blev alldeles chockad när jag såg vems namn som lyste på displayen.
''Svara inte.'' Beordrade Justin. Jag tittade osäkert på honom och svalde hårt. Fan.
Jag började darra och var osäker på om jag skulle lyssna på honom. Eller svara? En tår rann ner för min kind innan jag bestämt mig för att svara.
''H-hallå?'' Stammade jag nervöst. Jag hörde hur någon andades tungt. Snyftade och hostade.
''Summer?'' Mumlade han med en rädd röst. Jag knep ihop med ögonen. Vad hade hänt med honom?
''Pappa'' Snyftade jag och tittade ner i den orörda flingskålen innan jag vände min blick upp mot Justin som tittade förkrossat på mig.
''Varför ringer du? Har det hänt något?'' Pep jag till. Min röst började tyna bort. Halsen var tjock och värkte. Mina ben skakade och skulle inte hålla mig uppe mycket längre. Jag visste att något hänt. Hans röst... Den var så ynklig. Jag har aldrig hört honom rädd eller ledsen på de sättet.
''H-han är ute efter er. Han har tagit m-ig.'' Darrade hans röst. Jag kunde plötsligt höra någon skrika i bakrunden. Saker som smällde till.
''Vem? Vem pappa!?'' Tjöt jag och kramade telefonen hårt med min hand.
''......'' Plötsligt avbröts samtalett.
''Pappa!?'' Skrek jag innan jag slog mobilen i bordet. Jag satte mina händer för ansiktet och försökte lugna ner mig.
''Är du okej?'' Frågade han försiktigt och satte sin hand på min axel. Jag ryggade undan och morrade argt.
''Jag är fan inte okej!'' Tjöt jag och slog ut med armarna. Vad trodde han - fast han visste inte med vem jag pratat med.
''Ta det lugnt.'' Han tryckte ner mig på stolen bakom mig och ställde sig framför mig, böjde sig ner och mötte min blick.
''Vad som än hänt, så kommer det ordna sig, okej?'' Han satte sin hand på min axel men jag var snabb med att rygga undan. Jag flåsade högt och gick fram och tillbaks. I mitt huvud var det kaos. Jag hade ingen som helst aning om vem som kunde göra så mot mig?
''Det kommer inte ordna sig Justin!'' Tjöt jag och tryckte mina händer hårt mot tinningarna.
''Dem har tagit pappa! Dem är ute efter oss!'' Jag knep ihop ögonen och försökte få bort den hemska synen av att pappa dör, försvinner från jorden, upp mot himlen. Han var den ända jag hade kvar. Han var den enda som alltid skulle finnas för mig. Han var min pappa. Min familj. Jag började gråta igen. Strök min handfaltor mot ögonen så tårarna smetades bort. När jag öppnat ögonen igen kunde jag se Justin blick. Den gick inte att tyda. Han var inte chockad. Han var inte arg, ledsen, orolig. Jag kunde inte tänka klart, men detta var allt för uppenbart för att missa.
''Du visste om det, eller hur?'' Snyftade jag. Jag skakade besviket på huvudet. ''Du visste det hela tiden!'' Tjöt jag. Så mycket som jag väsnats borde killarna vaknat vid detta lag.
''Vad är det som händer?'' Jag vände mig om och fick syn på hela gänget. Jag bara kände det på mig.
''Justin, du får gärna förklara.'' Jag korsade armarna framför bröstet innan jag slog mig ner på stolen som var längst ifrån honom.
''Josh... Han... ehm... Ni vet.'' Han himlade med ögonen och viftade med handen. Jag vände mig mot killarna, höjde på ögonbrynen och kände tårarna brännas bakom ögonen igen.
''Ni visste också?'' Mumlade jag, knappt hörbart.
''Vi ville berätta... Men någon viss, person ville vänta.'' Damon, spännde blicken i Justin och steg sedan fram till mig.
''Det kommer ordna sig, vi kommer hitta dem och hämta tillbaks din pappa. Okej?'' När Damon sa det lät det mycket bättre än när Justins hårda - likadana - ord lämnade hans mun. Varför jag hade valt Justin av alla dem mycket snällare, omtänksammare, förstående killarna i gänget kunde jag inte förstår? Jag nickade och drog mina armar om hans hals i en kram. Jag kände Justins avundsjuka blick brännas på oss under kramen. Den idioten förtjänar inget just nu. ''Tack...'' Viskade jag i hans öra, endast hörbart för honom. Jag drog mig ur kramen och fick ett leende till svars. Men jag var inte stark nog att le tillbaks. Utan steg bar förbi dem och gick upp till mitt rum.
''Jag mår bra, tack som frågar.'' Suckade jag.
''Är du säker?''
''Ja, Marilyn. Sten säker.'' Det stog 'LÖGNARE' i pannan på mig. Jag hade inte talat sanning till henne ett dugg. Att jag ens vågat ringa henne när hennes pappa nu är Rick, det var ett stort framsteg. Men hon är trots allt min bästa vän och andra halva. Jag hade struntat i Rick för tillfället. Han fick lyssna av så mycket han ville, för vi hade ändå ett gäng efter oss, right? Så hur mycket värre kan det bli?
''Så... Vart bor ni nu?'' Harklade jag mig för att byta ämne. ''I Dublin.'' Suckade hon.
''Vadå? Är det inte kul där?''
''Vad menar du?''
''Du suckade... Alltså gillar du inte stället?'' Jag rynkade pannan. ''Nej, aså... Det är väl bra. Men jag längtar hem. Jag orkar inte med alla uppdrag. Jag funderar på att sluta.''
''Jag förstår hur du känner...'' Suckade jag. Jag förstår bättre än någon annan faktiskt kommer göra. Att vara borta från sitt hem, sina vänner och sin familj är det jobbigaste av allt. Men det faktum att man inte har ett ''riktigt'' - standard - hem på grund av de liv man valt så är man hemma vart man än befinner sig. Det låter väldigt wierd. Men så är det.
''Jag måste plugga, men vi hörs, okej?'' Jag kunde höra någon ropa hennes namn i bakrunden. En välbekant röst. Hon ljög.
''Mm, hej då.'' Sedan klickade jag samtalet och la tillbaks mobilen på nattduskbordet. Jag slängde mig på sängen och gosade ner mig med täcket tätt runt min kropp. Resten av dagen, i princip hela dagen spenderade jag här inne. I mitt rum. Jag hade endast ätit en gång. Och det var kvällsmat. Fast det åt jag här uppe. Eftersom jag bor här nu och är osams med killarna - med Justin, så kan jag inget annat än att stanna här uppe. Jag ville inte se dem. Det vore så mycket änklare om jag bodde i mitt hus. Där jag kunde gå runt hur jag ville. Men nu är jag fast här. Det knackade tyst på dörren. Klockan var 2 på natten. Vem var vaken vid denna tid förutom jag? Handtaget trycktes ner och genom dörr klipan poppade Justins huvud fram. Jag himlade med ögonen och väntade på vad han ville säga. Tro inte vi är sams igen. För det är vi inte.
''Vad?'' Stönade jag och satte mig upp. Han smet in genom dörren och stängde den tyst. Han stod endast i ett par boxers. Damn. Jag försökte inte att stirra på hans mage som fick mig att drägla. Han smög fram till mig och slog sig ner på säng kanten.
''Är du arg?'' Ville han veta. ''Vad tror du?'' Jag tittade ner på mina knän. Jag ville egentligen inte veta vad det var han ville. För jag visste precis vad han skulle säga.
''Summer, förlåt, jag menade inte att såra dig!'' Flög det ur honom. Jag tittade upp på honom och suckade.
''Men nu gjorde du det ändå.''
''Jag tänkte berätta!''
''Och när tänkte du göra det? När han var död?'' Håll dig lugn, upprepade jag flertals av gånger i mitt huvud.
''Snälla Summer! Förlåt mig.'' Hans ögon var tårfyllda. Jag hatade att se honom så här. Men jag visste att detta inte var sista gången jag skulle bli sårad.
''Jag får tänka på saken... Snälla gå nu, jag är trött.'' Jag vände min blick mot fönstret till höger om mig i en obehaglig gest. Sängen knarrade till innan jag kände hur ett par blöta läppar tryckte mot min kind. Jag bet mig i kinden för att inte ångra mig. Håll fast vid ditt beslut. Dörren öppnades och stängdes i samma sekund som mig vände min blick mot Justin som steg ut ur rummet. Jag slängde bakåt och damp ner med huvudet på kudden.
Tänk på det. Överväg saken. Förlåta honom? Sura på honom? Om mina känslor för honom är tillräckligt starka kommer jag slutligen dras till honom, jag behöver bara tid. Kanske när allt löst sig? Om det löser sig.
Kapitlet skulle kommit upp imorse, om det inte vore för att jag fått en ny dator som var tvungen att installeras osv. Har liksom försökt förstå mig på datorn då det är rätt så stor skillnad mellan en PC och en Macbook ;) Men nu har jag koll på allt!
Jag har funderat över hur många kapitel novellen ska ha. Jag har fortfarande inte bestämt det. Eftersom det är en fortsättning på DID så kanske det inte blir så många fler. Men vi får väl se. För jag har en spännande novell på lager som jag såååå gärna vill skriva - sen!
Fråga: Vad är erat pinsammste minne? xD
Svar: Okej, jag och min bästa kompis skulle sova över. Då hade vi bestämt oss för att sminka varandra i mörkret. Och innan de hade vi tittat på ett avsnitt av PLL och en skräck film i namn ''mama'', oturligt nog är båda väldigt lätt skrämda. I alla fall... Vi hade då släckt och min mobil låg på sängen - vi satt på golvet på två kuddar - och som i PLL så brukar ju tjejerna få sms från A. När vi nästan var klara med sminkandet så fick min mobil ett sms/plingade till och båda två fick såklart panik... Jag var snabb med att tända och när vi fick syn på varandra skrattade vi såååå mycket att vi kissade på oss. Det pinsammaste var att vi kissade på deras kuddar... Gud, jag fattar inte att jag berättar det!ta Om hon får reda på att jag skrivit det här, kommer hon döda mig! :'D. Men vi skrattar än åt det.
Nu när jag berättat något jag lovat både mig själv och henne att inte berätta för någon så vill jag gärna höra era pinsamma minnen! Puuuss!<3
