’’Välkommen till MI9.’’

Detta gjorde mig minst lika nervös som hans beröringar gjorde.

Jag rullade in mina läppar och svalde hårt med min grus torra hals. Jag fick en dålig magkänsla om att detta skulle bli svårare än vad jag tänkt mig. 

’’Kom igen, gå, prata, skaffa vänner. Det lär du behöva här.’’ Justin lät plötsligt mycket hårdare än vanligt och puttade lätt fram mig. För att inte göra det svårare än vad det redan var så steg jag in bland all folk. Jag kastade en snabb blick bak för att se om Justin kollade på mig, chockat nog stod han inte kvar. Men jag tänkte inte ägna fler tankar åt honom.

’’Ny?’’ En vänligt röst fick mig att tvinna runt. Ett mycket vackert ansikte log mot mig, bruna ögon och ett hårsvall med stora vågor fick ansiktet att framhävas ännu mer. Jag nickade och log.

’’Nicole Stone.’’ Presenterade hon sig och sträckte fram sin hand mot mig. Det tog inte långt tid för mig innan jag gjorde detsamma och slöt mina fingrar om hennes hand.

’’Abigail Pott.’’ Sa jag leendes. Vi släppte lätt taget om varandras händer och tittade oss omkring.

’’Så… Hur kom du hit?’’ Hon tittade fascinerande på mig ’’Jag menar, hur kommer det sig att du valde just MI9? Alla har sin historia.’’ När hon sa historia, kunde det betyda att det fanns fler i min sits? Fanns det fler som inte kommit hit med sin egna vilja?

’’Vi kan säga såhär: Jag hade inget val.’’ Jag försökte le, men det gick åt skogen.

’’Du är inte ensam om det, kan jag direkt säga.’’ Hon log försiktigt, jag sken genast upp och kände mig inte ensam längre.

’’Min pappa är ägaren av MI9. Eftersom att han är en agent och dessutom chefen så ser han inget annat än en framtid för mig här. Jag fick inte ifråga sätta eller ens välja, det bara var så.’’ Hon ryckte på axlarna och la huvudet på sned.

’’Nya studenter till sektion 4. Sektion 4 väntar de nya studenterna.’’ Kvinnans röst ekade i lokalen och upprepade samma sak flertals av gånger.

’’Välkomna till MI9.’’ Alla studenter stod i en halvcirkel runt Justin och en annan kille som var runt Justins ålder. Jag visste dock inte Justins ålder, men gissade på någonting runt 20. Denna killen som jag också antog var en utav lärarna såg extremt bra ut. Hans intensiva ögon stirra djupt in i mina, jag blev alldeles hypnotiserad. 

’’och jag heter Diego Francesca.’’ Diegos ansikte såg så mycket vänligare ut än Justins stenhårda ansiktsuttryck. 

’’Vi här på MI9 är inte som andra agentfirmor’’ Började Justin och överlämnade resten till Diego.

’’vi är här för att kämpa för våra liv. Vi gör vad som än krävs om det så behövs och det viktigaste…’’

’’Vi ger aldrig upp.’’ Justin förtydligade för alla ordet aldrig med en tonförändring. Det var klart och tydligt hur de jobbade här, trots att dagen knappt börjat. Deras motivation och styrka fanns även då de ville ge upp. Dock fanns det inget ord här som hette ge upp. För dom gav aldrig upp.

’’Alla på MI9 måste märkas, nya som gamla. Vi måste hålla koll på vilka som står på vår sida och som är redo för att slåss för oss.’’ Justin backade några steg emot en stol och tog fram en apparat jag tidigare sätt.

’’Ni ska bli tatuerade. Dock är det ingen vanlig tatuering ni får, utan var och en får en personlig som ingen annan här har.’’

’’Varför ska vi ha det?

’’Vad händer om man inte vill ha en?’’ En kille ställde två frågor och Justins blick hårdnade emot honom.

’’Tatueringarna är till för oss att märka er och veta vilka som tillhör MI9. Vi vill som sagt ha koll på er och genom dessa blir ni automatiskt registrerade i våran databas.’’ Justin lade ner apparaten igen när Diego avslutat meningen.

’’Och är det så att du inte ville ha en tatuering’’ Denna gången var det Justin som talade och tog sig fram till killen som ställt frågorna och även stod jämte mig. Killen såg mycket ynklig ut när Justin nått fram till honom med sin iskalla blick.

’’så är du inte välkommen här.’’ Hans mörka röst fick nervösa rysningar att fora igenom min ryggrad. Killen svalde hårt, så tydligen att jag och många fler hörde. Med det sagt steg Justin tillbaks till sin plats framför alla med Diego vid sin sida.

’’Vi är hårda med regler och disciplin. Ni talar till oss med respekt och följer våra order utan problem. Finner ni det svårt har ni dörren där borta och kan gå nu.’’ Diego visade med hela sin tatuerade arm mot ingången vi kommit in för. ’’För er andra som tror er klara av detta ska veta att det blir en utmaning ni får kämpa med resten ut. Hoppar ni av gör ni det nu, fortsätter ni nu finns det ingen utväg härifrån. Förstått?’’ Ingen vågade gå mot dörren då man skulle känna sig ynklig och mesig, så alla stod kvar. För dom som var i min och Nicoles situation kunde inget mer än att stanna då vi inte hade något val.

’’Hör ni ert namn bli uppropat går ni till personen som talat till er och gör bara som dom säger.’’ Justin och Diego ställde sig vid en varsin stol innan det kom fler personal som tog upp de lediga stolarna.

’’Abigail Pott.’’ Jag bet mig löst i läppen när jag såg vem orden kom ifrån. Inte var det Justin, utan hans ursnygga kolega, Diego Francesca. Jag log nervöst mot honom innan jag tog min väg mot stolen han stod vid. Jag gled upp på skinnstolen och lutade mig bak mot den lutande sitsen.

’’Och hur kommer det sig att dessa duvor är personliga för mig?’’ Jag lyfte mina två ögonbryn mot pannan.

’’Jag trodde var och en skulle ha samma tatuering.’’ Jag följde varje steg han gjorde med min blick. Hans hand fördes mot min bröstkorg, strax ovanför mitt vänstra bröst där han lugnt drog ner tröjan en aning. Han verkade bekväm i vad han gjorde, men jag och andra sidan, kunde inte känna detsamma. Jag kunde dock inte göra någonting åt saken om jag inte ville gå mot dörren som de gjort klart för oss alla. Jag bet mig i kinden för att inte se obehagad ut.

’’Då trodde du fel, Abigail.’’ Han uttalade mitt namn på ett sätt som lät som himla rätt. Det fick namnet att bli till mig när han sa det.

’’Detta kan kännas en aning.’’ Apparaten applicerade han några centimeter ovanför tröjkanten. Det brändes så fort den nuddat vid min hud. En stickande känsla tog sedan över.

’’Diego… Är du spanjor?’’ 

’’Halv mexikan.’’ Han log snett mot mig. ’’Du verkar mycket snällare än de andra som jobbar här.’’ Jag ville prata mig igenom detta då det gjorde så ont att jag när som helst hade kunnat gråta.

’’Jag försöker så gott jag kan.’’

’’Jag visste inte att det var svårt att vara snäll?’’ Jag bet mig i läppen då det just i den sekunden stuckit till extra mycket.

’’Sometimes, it is. Speciellt här.’’ Han lyfte bort apparaten från min ömma hud. Jag sneglade smått mot Justin som fick tatuera en kille med stora muskler. Han tittade tillbaks på mig men vägrade att visa vad han kände i den stunden.

’’Folk som går dig på nerverna?’’ Jag drog blicken mot Diego igen.

’’Väldigt ofta.’’ Nickade han och strök en len duk mot tatueringen som bildats. Efter det drog han fram en rund spegeln som han placerade perfekt för mig att kunna se resultatet. Den blev riktigt fin, men det chockade mig att jag faktiskt skaffat en tatuering. Dock inte en vanlig en. En för varje familjemedlem, mamma, Celest… Och pappa. Det skulle varit mycket bättre med två duvor då jag inte ville med min pappa att göra. Men jag hade lämnat alla tre, just därför fick han vara med, trots att jag inte hade något val med både tatueringen och lämnandet. Han la undan spegeln och räckte mig sin hand för att stödja mig upp från stolen.

’’Du är klar för att gå nu.’’

Q: Vad tycker ni om snyggingen Diego? Tror ni att det kanske blir någonting mellan honom och Abigail?

2000 ord så Kommentera babes!<3

’’Låt säga såhär: Ingen förutom jag kommer få tillgång till dina läppar.’’ Sedan kysste han mina knogar med ett leende.

Tillgång till mina läppar?

Och vad menade han med det? Att han ägde dom? Att endast han fick kyssa dom? Att jag var hans? Jag ville som sagt inte veta, men detta gjorde mig galen att jag nästan ångrat att jag nekat honom att berätta. Men jag kunde låta bli för ett tag fram över, hoppades jag. Jag förstod i alla fall att det skulle vara någonting mellan oss två, eller att det var någonting mellan oss. Jag pillade nervöst med en ljus hårslinga men försökte lugna ner mig då jag märkt det. Jag valde att låta bli att kommentera eller ifrågasätta det. Även sluta tänka på hans mjuka läppar mot mina knogar. Hur han fuktat dom innan han pressat dom emot min hud. Gåshus bildades som en djungel över hela min kropp, bara genom att tänka på det. Abigail, stop it. Och ja, jag har börjat kalla mig själv för Abigail, Abby, Abs, vilket som. Jag var bara tvungen att vänja mig. Och var jag inte van vid att själv kalla mig det skulle jag aldrig kunna vänja mig vid någon annan som tilltalade mig med det namnet.

’’När får jag prata med min syster?’’ Harklade jag mig för att bryta den pinsamma tystnaden. Fast det var tydligen endast enligt mig, då Justin verkade fullt bekväm i tystnaden som nyligen funnits.

’’Snart.’’ Han lämnade inte blicken från vägen.

’’Och vad är snart för dig? Om några timmar? Eller några veckor?’’ Jag började gå hans beteende på nerverna. Jag var inget barn han talade till, heller ingen hund som behövde gränser för vad jag fick göra. Jag var 20 år och skulle bli tilltalad som en vuxen.

’’Du får mig att låta som Einstein, Abs. Tyvärr så är jag Justin och har inte svar på alla dina frågor.’’

’’Detta skulle en 3 åring kunnat svara på.’’ Jag satt och väntade på svar. Men han verkade inte fatta vinkeln. Eller så försökte han inte förstå med vilje.

’’Nå?’’

’’Nå vaddå?’’

’’När får jag tala med henne?’’

’’Jag tror inte det är en så bra ide, Abby.’’

’’Kan du inte bara ge mig numret här och nu, så jag kan få tala med min syster Justin!’’ Höjde jag rösten. Och när jag höjde rösten, då var jag sur. Och var jag sur, ja, då hade någon verkligen gått mig på nerverna. I detta fall, Justin. Jag höjde aldrig rösten just för att jag tyckte att det var otrevligt. Ingenting i min stil, förutom de stunder då det var behövande, som denna situationen.

’’Attityd, Abigail.’’ Varnande han mig med en hård blick. ’’Du ska inte tala om för mig hur min attityd ska vara då du är värre än en kvinna med PMS!’’ Tjöt jag. ’’Stanna bilen.’’ Min ton sänktes.

’’Abigail.’’ Han lät väldigt arg. Men jag brydde mig inte, eftersom han brydde ju sig inte om min vilja.

’’Stanna bilen sa jag!’’ Jag höjde rösten en sista gång. Det fick honom att stanna. Jag ville inte se honom något mer. Aldrig mer. Han hjälpte mig att komma ur finkan, att komma ur mina pengar problem och allt strul med min familj. Men han gjorde det inte enkelt för mig trots det. Det var inte bara att lämna sin familj på det sättet, jag kunde inte, och det gick inte. Han vägrade låta mig prata med min syster. Det var de enda jag begärde utav vad han orsakat i mitt liv. Jag stönade frustrerat till och gick den vägen vi kom ifrån. Som tur var hade vi inte kommit så långt, kanske 10 minuter ifrån huset. Men det gjorde mig absolut ingenting om jag slapp honom för en stund. Jag kollade försiktigt bak, men han var inte kvar. Men vad förväntade jag mig? Att han skulle komma springandes efter vad jag kallat honom? Nej, skulle inte tro det. 

Mina fötter värkte starkt efter vad jag fått gå i dessa Bootsen. Förmodligen pågrund av att de var nya. Eller bara för att hela min kropp - utan anledning - värkte. Det var säkerligen psykiskt då alla negativa tankar fått mig att må dåligt. Jag var van, det var jag garanterat, men jag kan säga att trots det så var detta inte roligt alls. En plåga varje gång. Med en suck steg jag in genom ytterdörren. Jag ville inte visa mig arg inför Tori eller Tatiana, så jag lät mig själv lugna ner mig innan jag lät mig själv bli hörd.

’’Hej hej!’’ Ropade jag och klev ur mina skor. ’’Hej Abigail!’’ Tori ropade glatt från köket. Jag tog mig igenom vardagsrummet innan jag svängde in till köket där hon stod och lagade mat. Var inte det Tatianas jobb? Med den meningen tänkt kände jag mig genast elak, hon var visserligen hembiträdet men hon var förmodligen mer än så, en del av Pott familjen? Vad visste jag, jag var trots allt ny. När hon fått syn på mig, ensam utan någon Justin i sällskap, såg först lite förvirrat på mig. Men kom på sig själv och log istället.

’’Värst vad snabbt det gick! Vart har du Justin?’’ Hon vände blicken mot grytan hon rörde i och fokuserade på sitt lagande.

’’Det blev inte av, han åkte hem tror jag.’’ Jag slog mig ner på en av barstolarna. Jag ville inte ljuga för henne då Tori var alldeles för snäll. Men jag kunde heller inte säga sanningen, vårt bråk om min familj. Jag visste inte riktigt hur hon skulle ta det. Kanske skulle hon bli sårad då jag inte trivdes? Dock var inte det problemet, jag trivdes mer än bra, men jag saknade min familj alldeles för mycket. Och det var kanske därför jag inte berättade, Tori skulle bli sårad, hur jag visste det var bara en magkänsla. Hon skulle väl tro att jag inte trivdes och bara försöka ännu mer för att få mig att göra det. Jag ville inte att hon skulle anstränga sig då jag ställt till med nog bara genom att kliva in i deras vill, och just därför, lät jag bli sanningen.

’’Jaså? Hur kommer det sig då?’’ Hon lät smått chockad, men hon var väldigt förståelig.

’’Jag mådde inte så bra, har du panodil jag skulle kunna få?’’ Med det sagt släppte hon sleven och vände sig om mot mig. Hon såg smått oroligt på mig.

’’Självklart, har du ont i huvudet?’’ Hon ställde sig på tår för att kunna få tag i panodilen som befann sig på en hylla bland andra tabletter. Jag nickade när hon tvinnat runt mot mig, det var en av de många sakerna jag smärtade. Hennes kupade hand lämnade en tablett i min handflata, hon var sedan snabb med att ge mig ett glas vatten för att skölja ner den kritvita tabletten.

’’Känns detta okej, Abigail?’’ Hon slog sig ned på stolen jämte mig och tittade försiktigt på mig. Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Hon verkade förstå det.

’’Att flytta hit.’’ Förtydligade hon. Jag rullade in läpparna, då jag alltid gjorde det när jag blev osäker eller nervös.

’’Min familj är kvar i Kanada, och…’’ Jag stoppade mig själv från att fortsätta. Jag var väldigt mån om folk. Jag var väldigt försiktig när det gällde att såra folk. Så jag lät oftast bli att möta vad jag fruktade, utan hittade alltid vägar förbi dom. Dock mycket svårare.

’’Du kan prata med mig, Abigail, om vad som helst.’’

’’Okej,’’ jag svalde hårt. ’’jag hade inget val när det gällde att flytta hit. Att heta Abigail, eller att utbilda mig som agent. Allt detta var bara som att betala tillbaka det jag var skyldig folk.’’ Jag tittade besviket ner i träbordet.

’’Du saknar dom, inte sant?’’

’’Mycket.’’ Nickade jag. ’’Du har inget val till allt detta, Abigail. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Men detta är din enda möjlighet att lyckas. Tänk istället så här. Du kan alltid göra någonting bra utav det dåliga, eller hur? Så vänd på det, lär dig av detta och gör denna möjlighet till någonting nyttigt för din familj.’’ Hon kramade min hand med sin som var alldeles varm, jämfört med min som var iskall av någon konstig anledning. Jag nickade då jag inte kunde få fram något annat.

’’Gå nu upp och vila en stund så väcker jag dig när lunchen är färdig.’’ Hon strök nu på ett uppmuntrande leende och ställde sig upp för att kunna återgå till maten och lagade. 

’’Tack, Tori.’’ Sade jag innan jag försvann ut från köket.

’’Jag har numret.’’ Svarade jag stelt. Hon stelnade till då hon var mycket medveten om vad det var för nummer jag talade om.

’’Jag skulle inte, Justin.’’

’’Hon bad om det, jag ska ge det, men det är hennes egna val.’’

’’Du vet att det inte fungerar sådär.’’ Hon kollade menande på mig. 

’’Det är hennes egna fel om hon blir sårad, för jag varnande henne.’’

’’Du kan inte lämna henne att ta det beslutet. Jag är här för att ta hand om henne och jag vill inte att du ger henne det. Jag vill inte se henne mer sårad än vad hon redan är.’’ Skakade hon på huvudet samtidigt som hon dukade fram det fina vita porslinet på bordet.

’’Det är inte ditt beslut, Torissa. Du är betalad för att ta hand om henne.’’ Att använda hennes fulla namn var ingenting folk nu för tiden gjorde. Och när det väl hände, var det allvarligt. Hon vände sig om mot mig.

’’Att vara agent innebär att vara tuff. Hon får lära sig den hårda vägen.’’

’’Bara för att du var tvungen att göra det, så ska du inte låta denna oskyldiga tjej förstöras precis som du pågrund av någonting du upplevde.’’ 

’’Låt bli, Torissa.’’ Varnande jag hennes med en hård blick. Hon skakade på huvudet och skrattade torrt med ett leende som var fylld av hat.

’’Lämna numret, se hennes besvikelse och njut, om det är så du vill ha det Justin. Men kom inte och klaga hos mig när tjejen ser fler skäl att ge upp än att fortsätta kämpa för att nå framgången du vill ha.’’

’’Justin, Tori, vad är det som händer?’’ När jag vände mig om fick jag syn på Abigail.

Vad kan detta innebära? Varför inte bara ge henne numret? Vaddå besviken? Oh oh, spänningen stiger guys x) 

Q: Vad tror ni har hänt med hennes familj då de inte vill att Abigail ska få reda på det? Kommentera <3

Håller på att skriva just nu för kapitlerna som ska publiceras under dessa två veckorna jag är borta. Infon om vilka dagar det blir och hur många det blir kommer jag antingen att publicera i kväll eller i morgon så håll utkik!

Att det alltid ska vara så komplicerat.

’’Abigail?’’ En försiktig hand lades på min överarm. ’’Abigail, dags att vakna.’’ Den vänliga rösten var på något sätt bekant. Jag visste bara inte hur. Plötsligt blev det väldigt ljust vilket fick mig att vilja sova ännu mer.

’’Celest, sluta.’’ Jag vände på mig och stönade trött. Personen skrattade mjukt. Jag förstod då att det inte var Celest.

’’Det är Tori.’’ Sade kvinnan. Det fick mig att komma ihåg. Jag var i Chicago. Mina ögonlock öppnades försiktigt. Jag möttes av Tori som stod vid sidan av min säng.

’’Det är bäst du byter. Justin väntar i köket på dig.’’ Hon log lika vänligt som hon gjort igår och började sedan gå mot dörren.

’’Hur mycket är klockan?’’ Det fick henne att stanna till vid dörrkarmen. ’’Kvart i elva.’’ Sade hon efter hon tänkt efter. Jag nickade som tack innan hon stängde dörren efter sig. Justin hade klargjort för mig att han skulle komma idag, men inte att han skulle komma så tidigt. Egentligen var det inte tidigt, men för någon som somnade vid halv 4 på morgonen var det tidigt. Jag klev ur den mjuka sängen. Trots de få timmarna sömn jag fått så var det en av de bästa nätterna jag sovit då sängen var mjuk som moln. Idag var det dags för mig att inspektera garderoben. Den som befann sig runt hörnet av mitt rum som jag inte hann se igår då jag varit alldeles för trött. Jag rundade sängen och gick runt hörnet. Rummet var format som ett L då den sidan jag var på nu var längre än den väggen mittemot sängen. På väggen längst in fanns det två vita skjutdörrar. Jag trippade över den beige vita mattan och slöt händerna som dörrarna innan jag sköt upp dom. Min haka åkte i golvet och ögonen blev lika stora som bowlingklot. Det var ett litet - lagom litet - rum med både kläder och skor som prydligt hängde på väggarna. En Walk In Closet med andra ord. Jag steg in med ett brett leende och började bläddra bland de alla tröjorna som hängde på ena sidan av väggen, sedan till andra sidan där det endast hängda jeans. bredvid jeansen fanns det hyllor med shorts. Och på väggen mittemot fanns det skor uppradade på hyllor. Både vanliga Boots och Prime Boots, Vans, Converse, Palladium, sandaler och flipflops. Allt man kunde tänka sig. Jag kollade i alla underlådor där det fanns underkläder, strumpor, linnen och andra basic saker man hade undertill. Även pyjamas i flera slag. Jag backade till tröjorna som hängde högt och drog ut en svart blus med knappar hela vägen upp, även en svart bh i spets. Mina steg ledde till shortsen där jag fick tag om ett par svarta som var normalt korta. Jag drog på mig allt och log nöjt medan jag speglade mig i helkroppsspegeln som befann sig på byxornas sida. Vid skorna fanns det smycken av alla slag, silvriga, guldiga, halsband, armband, örhängen. Jag fick tag om en Marc Jacob klockan som jag spände om min vänstra handled. Jag drog sedan åt mig ett par låga Prime Boots då jag alltid drömt om att få bära ett par. Och drömmen slog in. 3000 kronor sittandes på mina fötter.

Jag hade sminkat mig av de som funnits i badrummet som låg strax utanför garderoben min. Jag valde att säga walk in closet då det kändes bättre. Jag var trots allt inte van än. Smink var förr ingenting jag hade råd med. En torr liten maskara var det ända, och inte hade det gått så bra att använda då. Nu fanns det allt man kunde tänka sig. Håret blev plattat av plattången jag pluggat in i kontaktuttaget och sedan kammat igenom det med en bra borste. Jag var nu påväg ner för trappan och tittade nöjt ner på min klädsel. Hade det inte varit för alla modeller på omslag jag sätt ute i butikerna hade jag förmodligen dragit på mig kläder som endast fattiga jag hade. Urtvättade jeans med en långärmad rosa tröja. Lite variation skakade inte. Med ett sista steg ned för trappan hade jag nått vardagsrummet och förbi det så hade jag slutligen nått köket.

’’En halvtimma, Abigail.’’ Justin suckade och skakade på huvudet med blicken ner i mobilen. Jag förstod då att han tilltalade mig med Abigail då han antingen var arg eller allmänt kall. Annars var det Abby som gällde. Jag rullade in mina läppar och vickade lätt på mina fötter som då var instoppade i Bootsen. 

’’Godmorgon.’’ Sa jag istället för att inte kommentera de faktum att jag glömde bort att Justin befann sig i huset, väntandes på mig. Han tittade först upp från skärmen och mötte mitt nya jag. Eller mitt nya utseende då jag fortfarande var samma person, dock med annat namn.

’’Abby, du har blivit snygg.’’ Flinade han. Jag himlade med ögonen och slog mig ned på stolen mittemot honom då det fanns frukost uppdukat på köksön.

’’Äh, men sluta nu Justin. Hon är vacker vad hon än har på sig.’’ Försvarade Tori mig som poppade in genom den stora ingången från vardagsrummet. Jag log tacksamt mot hennes kommentar hon skjutit in. Hon rundade mig samtidigt som hon sa godmorgon och slog sig ned bredvid mig.

’’Vi har saker att planera idag, Abby.’’ Påpekade Justin hastigt. Jag nickade och väntande på honom att fortsätta då jag smörjde min macka som låg på tallriken. Jag hann lägga på pålägg och ta en tugga innan han fortsatte.

’’Utbildningen börjar i morgon klockan 9. Du ska vara klädd för att kunna röra på dig, inga smycken, inga accessoarer. Förstått?’’ Jag bara nickade, vad mer kunde jag göra?

’’Det kommer vara i en månad.’’

’’En månad?’’ Jag höjde förvirrat på ögonbrynen. ’’Är inte det lite för kort utbildning för att kunna bli agent?’’ En månad räcker inte för mig att bli vad han kallade agent. Jag behövde ett år i utbildning, kanske två, precis som normala människor utbildar sig.

’’Det är ingen normal agent utbildning, Abby. Du kommer förstå vad jag menar i morgon.’’ Han harklade sig.

’’Hur tar jag mig dit? Och vart är det ens?’’

’’Tori har infon du behöver, hon kommer även ta dig dit i morgon då vi inte hunnit fixa en bil till dig ännu.’’ 

’’Mm, okej.’’ Nickade jag efter jag svalt den sista mack biten. ’’Redo att gå?’’ Frågade han plötsligt.

’’Vaddå gå?’’

’’Berättade jag inte igår?’’ Han log. ’’Vi ska hämta prylar till dig, papper och kläder.’’

’’Kan vi inte göra det i morgon? Jag har verkligen ingen ork idag.’’ Muttrade jag med en suck.

’’Du lär behöva sakerna inför i morgon.’’ Han reste sig upp och viftade mig åt sig vilket fick mig att följa honom ut till hallen.

’’Tack för frukosten!’’ Ropade jag innan vi gled ut genom dörren. Han grep tag om min hand och kramade den mjukt. Jag tittade förvirrat på honom. 

’’Du bör vänja dig vid detta Abby’’ han flinade brett och kramade min hand ännu mer. ’’efter din utbildning ska du på uppdrag med mig.’’ Ja, när saker och ting alla redan var väldigt mycket så skulle det komma ännu mer.

’’Vad har det med… Mig att vänja mig att göra?’’ Jag kollade smått oroligt på honom.

’’Du kommer inte gilla det, Abbs.’’ Han lät mig glida in i bilen och steg sedan runt bilen för att själv sätta sig. Ännu ett smeknamn. Abby, Abbs, Abigail, han får faktiskt bestämma sig!

’’Låt bli. Det räcker med nyheter för idag.’’ Stoppade jag honom från att höra ännu en nyhet. Han skrattade hest och skakade på huvudet innan han satte foten mot pedalen och körde iväg. Hans lediga hand som inte satt på ratten fattade tag om min hand. Han flinade mot mig och höjde min hand mot hans läppar.

’’Låt säga såhär: Ingen förutom jag kommer få tillgång till dina läppar.’’ Sedan kysste han mina knogar med ett leende.

Fuck you Abigail Pott för komplikationerna.

Celest. Mamma.

Det enda som fanns i mitt huvud just nu. Hur skulle jag kunna lita på Justin, när han innan lovat mig att ta mig hem, och sedan visade sig att jag tydligen nu bodde i Chicago? Det gick inte ihop, varför skulle han ens bry sig då han var kallare än natten? Kallare än en vinterstorm och hårdare än en sten. Tårarna var långt borta vid detta lag. Jag visste att det inte skulle hjälpa, jag visste att jag var tvungen att bita ihop och acceptera läget som de var. Dock ville jag slänga mig ur planet, ta den enkla vägen ut från lidandet. Det var i min vildaste fantasi, då inte ens en person som jag faktiskt kunnat göra så hur mycket man än viljat. Jag lät min blick vila på Justins stängda ögon. Han sov. Det var skönt för mig då jag hatade hans stirrande och nyfikna jag som pågått i över en halvtimma. Det var ju och andra sidan faktiskt natt. Så jag förväntande mig egentligen inget annat från hans sida. Men jag var långt ifrån trött. Efter de nyheterna jag fått slängda på mig kunde inte ens min familjs säkerhet få mig lugn. Jag klev försiktigt upp från sitsen jag suttit i. Med tysta steg tog jag mig till toaletten som fanns tre stolar bort. Jag klev in och stängde dörren för att låsa om mig. Det var större än förväntat. Men de fina små dekorationerna var långt ifrån vad jag la tid på. Jag satte igång kranen och kupade mina händer under vattenstrålen. Väl fylld lät jag det föras mot mitt ansikte som jag försiktigt kastade vattnet mot. Jag andades ansträngande ut och mötte mitt bleka ansikte i spegeln. Abigail Pott. Agent? No, det var långt ifrån vad jag var. Jag torkade av ansiktet med den lilla handduken jämte mig.

’’Hej, Abigail Pott.’’ Log jag mot min egna spegelbild. ’’Abigail Pott, trevligt att träffas.’’ Ett sådant falskt och påtvingat leende styrde mot mina läppar. De försvann lika snabbt som de kommit dit. Jag suckade. 

’’Jag är inte Abigail Pott, agent eller Chicago levande person. Jag är Bethany Rose! Tjejen med problem som stiger henne över huvudet.’’ Viskade jag tyst för mig själv innan jag vände mig mot dörren, låste upp och steg ut ur dörren. Men mycket längre hann jag inte då jag krockade med någon mycket muskulös person. Jag bet mig hårt i läppen och sneglade försiktigt upp mot det välkända ansiktet.

’’Mår du bra?’’ Jag såg på honom hur svår den frågan var att ställa, då han inte brydde sig ett piss om mitt svar.

’’Mm.’’ Jag steg åt sådan och gick tillbaka till sitsen jag tidigare suttit i. Han följde lugnt efter och slog sig ned mittemot mig. Återigen, hans blick stirrade på mig, granskade mig från topp till tå. Precis som om han inspekterade mig och sökte fel på min kropp.

’’Vad?’’ Jag gav honom en sur blick och korsade armarna framför brösten.

’’Du kan inte gå sådär.’’ Han nickade åt mina svarta, slitna kläder. ’’Jag har inget val nu om du kanske märkt det.’’ Svarade jag stöddigt. Han reste på sig och gick in i ett litet rum längre bort. Great. Jag gjorde honom arg. Men vänta, vad i helvete gör det mig? Han fåra sura hur mycket han vill! Sekunden efter min sista tanke gled han ut genom rummets små dörrar med kläder i sina händer. Där önskade jag mer att han surade då jag skulle få slippa se honom. När han nått fram till mig kastade han kläderna i mitt knä.

’’Byt om, vi är framme om fem minuter.’’ Damp han ner i sitsen med ett trött stön.

Återigen befann vi oss i en bil. Denna gången väntade det ingen i bilen utan den var endast redo där för oss att direkt köra. Kläderna han gett till mig var lugnt sagt för små. Ett par alldeles för slimmade ljusa jeans med ett vitt linne som visade en del mage, även de för litet. Jag satt tyst jämte honom och drog emellanåt i linnets slut då jag inte var van med utmanande kläder som detta. Dock var det ingenting jämfört med ungdomarna idag som visar rumpan i sina alldeles för korta shorts uppdragna till hakan.

’’Abby, linnet ska sitta så.’’ Sade han i ett av mina drag i linnet. Abby? Hade mitt nya namn redan ett smeknamn? Jag som inte ens vant mig vid Abigail. Jag släppte tygets ända och satte istället armarna i kors framför bröstkorgen då jag annars visste att jag i reflex hade börjat dra i det igen. Range Rovern saktade ner när vi nått fram vid ett extremt stort hus i två våningar. Var det så alla Chicago tjejer levde? Huset var i vit fasad med en stor och fin balkong ovanför ytterdörren. Trädgården sträckte sig långt, jag kunde fantisera hur det såg ut på baksidan med en pool och fina gräsytor. Skulle jag bo i Chicago, långt ifrån min familj och utbilda mig till agent så var huset perfekt för mig att kunna trivas. Det återstod bara att se hur Tori, min covermamma var. Jag steg ur bilen med ett leende som försiktigt kröktes på mina läppar. Men sedan slog det mig snabbt, jag hörde inte hemma här. Och där var min glada stund över. Justins hand lades på min svanskota. Jag stelnade till. Han tryckte handen lätt mot min svanskota som tydde på att vi skulle börja röra på oss. Jag gick sida vid sida med honom tills vi nått ytterdörren. Hans hand var ännu kvar vid kotan vilket fick mig obehagad. Justin hann inte knacka på dörren förs den öppnades med ett häftigt drag. En ung kvinna i kanske 35 års åldern stod framför mig. Hennes längd var precis i min och hennes hår var i en mellan brun färg. Ögonen var otroligt fina, och bara genom att kolla på dom var jag mer än 90 procent säker på att hon var lika vänlig som hon såg ut att vara.

’’Hej, Abi…-’’

’’Abigail, vad trevligt att träffas!’’ Sade hon med ett brett leende och drog in mig i en mjuk och välkomnande kram. I de ögonblicket log jag, och jag behövde inte tvinga fram det. Hon lutade sig tillbaka och log.

’’Tori Pott, jag är väl informerad.’’ Svarade jag leendes. Jag slog mig mentalt i ansiktet. Väl informerad var jag inte ett dugg. Det enda jag visste var hennes namn, no more.

’’Välkomna in!’’ Hon steg åt sidan för oss att gå in. ’’Vill du ha lite te? Eller du kanske vill sova nu? Ja, klockan är 3 på natten. Vad dum jag är som frågar!’’ Hon skrattade smått och skakade på huvudet. Jag log försiktigt.

’’Seså, ta av dig och kom in. Känn dig som hemma!’’ Hon gick en bit in och tittade sig omkring.

’’Jag ska bara be Tatiana att göra iordning din säng så kan du lägga dig strax.’’ Sedan försvann hon in i ett rum. Jag klev ur skorna och vände mig mot Justin.

’’Vem är Tatiana?’’ Viskade jag för henne att inte höra hur oinformerad jag faktiskt var.

’’Hembiträdet.’’ Svarade han tyst.

’’Bor du också här eller…-’’

’’Du kommer bo här med Tori och Tatiana. Jag bor inne i stan.’’ Nickade han.

’’Vad händer med mig nu då?’’ Jag kände mig alldeles gråtfärdig igen. Trots att det egentligen inte fanns mycket mer att gråta för.

’’Jag kommer i morgon bitti och ger dig all information du behöver. Godnatt Abby.’’ Han rörde mig mjukt om överarmen innan han steg ut genom dörren. Jag såg honom gå hela vägen mot bilen, hur han satte sig i den och hur han försvann bort i mörkret.

’’Här inne!’’ Ropade en röst jag inte kände igen. Jag gick in genom en vit dörr som ledde till en väldigt stort och prydligt rum. Väggarna var i beige och den stora kunga sängen var centrerad i mitten av rummet. Små stolar, byrålådor och andra hyllor var i vit beige. Rosa överkast med kuddar som utstrålade att dem verkligen visste hur man inredde snyggt.

’’Din garderob ligger runt hörnet Mrs Pott,’ Hon visade med handen där det rundade av en bit ifrån sängen. ’’ nu är sängen bäddad och klar, Mrs Pott’’ Tatiana bröt på spanska, vilket var väldigt charmigt enligt mig.

’’Kalla mig Abigail, snälla.’’ Bad jag leendes då det kändes konstigt med att bli kallad efter mitt efternamn jag inte var van vid. Sedan var det bara allmänt obehagligt då jag kände mig så snobbig vid de ordvalet. Och snobbig var jag inte, jag behöll gärna mina vanor med förnamn till tilltalsnamn. ’’Okej, godnatt Abigail.’’ Hon nickade med ett brett leende, steg ut ur mitt sovrum och stängde det försiktigt. Jag damp suckandes ner på sängen med huvudet intryckt i en utav kuddarna. Hur mycket jag än ville hata detta så gick det bara inte, men att älska det gick heller inte. Att få bo i ett stort hus med ett hembiträde som tilltalade mig vid mitt efternamn har alltid varit en dröm. Men nu, när jag inte fick dela detta med min familj så gick det inte att njuta precis som hela jag ville. Inre jag stoppade mig själv från att vara lycklig. Suck. 

Att det alltid ska vara så komplicerat.

’’Detta’’ Jag förde mina händer över hela rummet där jag satt ’’ kommer inte funka.’’

’’Du har rätt, Bethany.’’ Han ställde sig och förde sina steg mot järndörren, knackade hårt med sin knutna näve och fick de på andra sidan att öppna upp. Han viskade någonting mot en man som sedan nickade. Jag blev genast nervösare och ville veta vad de skulle göra med mig. Han Bieber killen steg ut utan att informera mig om vad som nu skulle hända, utan att ens blicka bak mot mig. Jag hatade den killen, men jag litade trots det på honom mest av alla poliser som befann sig på stationen. Det var skrämmande hur främmande allt detta var för mig. 

’’Ms Rose, vi ber dig att följa med oss.’’ En lång man tog ett steg in genom dörrkarmen, granskade mig från topp till tå och väntade tålmodigt på mig att göra som han sagt. Jag hade tydligen inget val, så jag reste mig upp från stolen och gick med skakiga ben mot honom. 

’’Händerna.’’ Sade han med en mörk ton. Nu kom det, jag som trodde att jag skulle få slippa detta. Han drog de silvriga handbovarna om mina handleder och drog med mig ut, fortfarande lugnt och sansat. Rädslan inom mig var stor, men jag lät den inte visas. Framför allt nu när jag själv visat att jag var den starka tjejen som inte alls gav upp lätt. Visserligen så gjorde jag inte det. Men jag var inte den tjejen jag spelade nu. Jag hade i för sig inte talat om någonting om mig, bortsätt från mitt namn, så vad gjorde det om jag spelade lite för en kväll? Så fort detta var löst skulle jag aldrig mer behöva se killen, jag skulle slippa honom för gott. Han behövde inte få reda på mitt sanna jag, eller hur? 

’’Tjejen är rökt Biebs.’’ Connor ryckte lätt på axlarna och fimpade sin cigarrett i den lilla askhållaren. Vem brydde sig, egentligen? Inte jag. Jag skulle aldrig bry mig om någon jag hittade på gatan. Och vid detta lag var denna Bethany Rose lika mycket värd som en främling på gatan. 

’’Jag önskar att jag kunde hålla med. Men i kväll är jag desperat… Fuck vad jag lär ångra mig i morgon.’’ Jag stönade irriterat till och klicka mig in på hennes mapp på datorn framför mig.

’’Kriminell säger du?’’ Han tittade frågande på mig. ’’Det där, min vän,’’ Hans blick åkte mot Bethany i väntrummet vi ordnat med kameror upp till taket. Han suckade och fortsatte.

’’Är inte en kriminell brud kan jag lova dig.’’ Det var nästan så att han var besviken, lite spänning skakade inte hade han tidigare sagt. Och med spänning menade han inte en 15 liknande 20 åring som var oskuld och säkerligen inte visste vad hon hade att göra med när hon bar på en pistol. Jag kan slå vad om att hon inte ens fått sig en första kyss än.

’’Hon har väl knappast sätt en dick i hela sitt liv, och har hon inte det så kan jag besviket säga att hon är en bluff när det gäller kriminalitet.’’ Connor skrattade högt och skakade retsamt på huvudet. Jag fattade först då vad det var han egentligen menade.

’’Jag tänkte inte sätta på henne dickhead.’’ Muttrade jag och suckade. ’’Vi behöver fler uttagande och i med att hon - enligt sig själv - är desperat av pengar så tycker jag det passar bra att anmäla henne.’’

’’Hon har ingen chans, Justin. Du är helt fucked up om du trodde hon ens skulle bli accepterad av chefen.’’

’’Jag tänkte vara snäll för en gång skull.’’ 

’’Om du ska satsa på att vara snäll så rekommenderar jag att låta henne hamna i finkan istället.’’

’’Shut the fuck upp Connor. Vem fan bad egentligen om dina åsikter? Jag ska göra det för hon har potential. Jag hade inte ens tänkt denna tanken om jag trodde att hon skulle dö redan första dagen.’’ Spottade jag. Idéen slog mig egentligen när jag fått syn på hennes bakgrund. Svår uppväxt med en sjuk mor, pappan lämnade dom på hennes 15 års dag. Och trots det, så såg hon ut att ha blivit en stark ung kvinna. Jag himlade med ögonen åt mig själv. Vad fan är det för bullshit jag snackar nu? Antagligen de faktum att jag bara tyckte synd om henne. Men potentialen var i de fakta att hon fick ta ansvaret för sin 5 år yngre syster och mor. Hon hade inte gett upp och hon hade inte viktig undan som sin så kallade far gjort. Den styrkan fanns det i få. I vilket fall jag nu trodde på henne, det spelade ingen roll. Jag hade bara plötsligt bestämt mig. Men som sagt. Jag var desperat just nu, lika så hon.

’’Jag drar till Chicago i natt.’’ Sade jag samtidigt som jag ställde mig upp. ’’Med?’’

’’Oskuldingen.’’ 

’’Lycka till Bieber. Det är ett under om du lyckas omvandla henne till vad de förväntar sig få.’’

’’Fuck you Connor.’’ Morrade jag och gled ut genom metalldörren. Vad som gjorde mig sur var inte att han snackade skit om henne, jag brydde mig no shit, men att han inte trodde på mig. Jag kunde slå honom där och då. 

’’Rose tjejen.’’ Jag viftade med min vänstra hand och fick hennes uppmärksamhet åt mig, precis som önskat. Hon såg lugnt upp på mig, inte direkt den reaktionen jag förväntat mig.

’’Jag har löst det, du är fri.’’ Jag drog upp den lilla silvernyckeln ur jackfickan och låste upp det som skulle hålla henne ifrån våld, handbojorna.

’’Ska jag tro på det?’’ Hon såg frågande på mig. ’’Om du inte vill stanna här, ja.’’ Hon ställde sig upp och drog sina händer mjukt om handlederna för att lätta på de röda märkena som bildats.

’’Kom. Jag skjutsar dig hem.’’ Sa jag kvickt. Hon tackade inte nej, då det inte fanns någon annan som kunde ta hennes hem, heller ingenting hon själv kunde ta hem sig med. Om hon bara visste vad som väntade henne.

’’Tom, meddelar du Tori att vi är påväg? Låt henne även veta att Abigail kommer.’’ Sade killen jag fortfarande inte kunde förnamnet på.

’’Självklart, Mr Bieber.’’

’’Vem är Tori? Och vem är Abigail? Vart är vi påväg någonstans?’’ Jag tittade smått oroligt på killen. Men han endast log för sig själv och steg ut ur bilen när Tom, chauffören öppnade hans bildörr. Sekunden senare öppnades min, där stod Tom igen och log vänligt. Jag tackade med ett leende tillbaks och i samma sekund som jag steg ut ur bilen undrade jag hur han visste vart jag bodde, men blev samtidigt väldigt chockad då jag istället möttes av ett privatflygplan än min skruttiga lägenhet.

’’Vad i…’’ Jag kände mig plötsligt väldigt osäker och ville bara springa därifrån. Men på samma gång kände en nyfiket sprida sig inom mig.

’’Kom nu!’’ Ropade killen från flygplanets trappa. Jag svalde hårt men gjorde som hans order löd och sprang snabbt ikapp honom.

’’Vad är det som händer? Kan du snälla förklara för mig?’’ Jag satt med mina ben uppdragna till hakan i den ovanligt bekväma fåtöljen, eller stolen, vad det nu var så hade jag aldrig tidigare upplevt någonting så mjukt och skönt. Detta var även min första flygplansresa. Nervös? Nej, bara det faktum att jag satt med en FBI polis framför mig gjorde mig nervösare än självaste resan.

’’Kan du åtminstone börja att tala om ditt namn för mig, eftersom jag verkar rätt fast här.’’

’’Justin Bieber.’’ Han lät blicken falla mot sin mobil som nyligen dragits upp från hans högra ficka. Jag suckade, men uppskattade ändå att han talat om sitt namn. Justin Bieber. 

’’Du sa att jag var fri. Detta, känns inte riktigt som frihet. Sedan sa du att du skulle skjutsa mig hem, detta flygplan leder definitivt inte hem till mig.’’

’’Du är fri. Fri från fängelset du egentligen skulle hamnat i. Och ja, du ska få skjuts hem. Hem till Chicago.’’ fortfarande blicken på mobilen. Jag höll på att brista av skratt, men kände att det inte riktigt passade i den situationen jag hamnat i.

’’Jag bor i Ottawa.’’

’’Inte längre, gumman.’’

’’Du kan inte bara göra såhär!’’ Brast jag högljutt. Hans skärm slocknade och hans ögon föll på mig. Jag kunde se hur jag gått honom på nerverna.

’’Jag fick dig att slippa ditt straff som önskat, och att köpa sig ut är tyvärr inte grattis. Du ska bo i Chicago med din nya familj och utbilda dig till en agent inom FBI. Det är konsekvenserna till att du inte talade från första gången jag bad dig att tala.’’ Han lät sur. Och jag, ja, jag var chockad. Jag var extremt chockad. 

’’V-varför lät du inte mig t-a straffet?’’ Stammade jag. Tårarna letade sig fram bakom ögonlocken. Jag pressade dom tillbaks, men visste att de när som skulle spruta fram.

’’Det var böter på flera tusen kronor. Dessutom är jag faktiskt både agent och polis, jag har tillgång till information om dig som inte ens du vet om finns.’’

’’Jag har lidit i princip hela mitt liv, du kunde låtit mig fortsätta med fler skulder.’’

’’Din mor skulle tappa sjukvården från sjukhuset, din syster skulle inte få gå kvar på sin skola och ni alla tre hade varit illa tvungna att pysa från lägenheten. Du ska tacka mig, jag gjorde nyligen en stor tjänst för både dig och din familj.’’ Han tittade väntande på mig. Precis som om hans väntande ville få svar genom min reaktion.

’’Abigail? Tori? Min familj?’’

’’Abigail Pott. Det är ditt namn och inget annat. Tori ska ta hand om dig, när du är väl utbildad kommer hon därefter bli din covermamma. Din familj bor i vad dom kan kalla ett slott. Jag skulle inte oroa mig om jag var du.’’ Menade han att jag skulle vara glad nu? Trodde han verkligen att jag skulle tacka honom? Jag vek undan blicken och bet mig i kinden. Han tog ett beslut för mig som jag kanske skulle valt annorlunda. Och plötsligt, skulle jag bli en agent. Jag förstod mig inte på hur det kunde komma som plötsligt? Men jag hade lovat Celest att köpa henne ett slott en dag. Vad Justin nyligen klargjort för mig var att det var precis vad dom fått. Om det inte vore för dom, hade jag långt innan tagit självmord. Att faktiskt acceptera detta var som att ta självmord.

Fuck you Abigail Pott.

Extra långt kapitel i kväll, mer än 2000 ord! Fyran är reda färdig skriven, så lägger ut den snarast, om ni kommenterar bra vill säga :)

(Ni kanske blev lite förvirrade när det stod Abigails Perspektiv istället för Bethanys osv, anledningen är för att hon då döps om till Abigail ^)

Q: Vad tycker ni om denna vändningen då?^^ Det förväntade ni inte er va?

’’Tyvärr, gumman. Du råkade visst gå på fel person.’’ Utan att kolla på mig drog han upp en bricka som tydde på att han jobbade för polisen. Jag drog för andan. Förr eller senare skulle detta hända.

Jag hade hoppats på senare.

Fan. Fan. Fan. Fan.

’’Sätt på dig bilbältet.’’ Beordrade denna brunögda killen mig snabbt. Jag stirrade konstigt på honom.

’’Nu!’’ Sa han samtidigt som han startade motorn med ett kvickt drag. Jag ryckte lätt till men valde att bara lyssna på hans hårda ord, så jag drog bältet över min kropp och knäppte fast det.

’’Vad ska du göra med mig?’’ Frågade jag vagt. Han struntade för tillfället i mig. Två män kom utgåendes från ingången, de fastnade direkt på killen jämte mig innan de tjöt till och drog fram vapen från ryggen.

’’Oh herre!’’ Jag duckade hastigt och knep ihop med ögonen. Killen - som jag fortfarande inte vet namnet på - tryckte foten mot pedalen och gasade på så vi körde ut ur garaget. Oturligt nog hade männen fått tag på en bil och var snabbt efter oss. Det var overkligt hur snabbt det kommit ikapp oss. De sköt, skrek, försökte köra deras bil in i våran.

’’Vad fan är det som händer!?’’ Frågade jag med hjärtat i halsgropen. Som jag förväntade mig svarade han inte. Jag visste bara att jag var i trubbel med någon polis kille jämte mig. Men vad var värst? Att bli tagen av ’’polisen’’ eller att bli jagad av kriminella snubbar, med polisen? Magen drog ihop sig då han svängde så hårt i kurvorna. Jag spände hela kroppen och tittade slängde nervösa blickar i backspegeln för att fortfarande kunna skymta dessa männen.

’’Håll i ratten.’’ Sa han i en ovanligt lugn ton. Jag tittade förfärat på honom. ’’Va?’’

’’Ta ratten!’’ Denna gången hade jag inget val, då han själv släppte den, drog fram ett vapen och stack överkroppen ut genom den nerhissade fönsterrutan. Mina händer fattade tag om ratten och blicken fäste jag på vägen. Det var rent ut sagt omöjligt att styra från de sätet jag satt på, jag fick sicksacka mig fram mellan alla bilar och höll nästan på att krocka med hälften av dom. Skott hördes avlossas, hårda ord kastades mellan dom och bilar tutade och bromsade för att förhindra att köra in i oss. Slutligen slank han in i bilen igen, lätt svettig men fortfarande onormalt lugn.

’’Vem i helvete är du!?’’ Frågade jag andfått. Hans händer grep tag om ratten igen, jag släppte den försiktigt och sjönk ner i sätet.

’’Du är ingen polis, eller hur?’’ Jag hoppades på att få höra ett nej, men kände på mig att få höra någonting värre än så.

’’Nej’’ för första gången tittade han in i mina ögon och inte rakt igenom mig. Jag svalde hårt och trodde han först då var kriminell. ’’jag jobbar för FBI.’’ då vände allt. Plötsligt blev jag alldeles illamående och snurrig. Jag bröt ögonkontakten och vände ansiktet mot fönsterrutan, knep ihop med ögonen och bad till gud att jag inte skulle hamna i fängelse.

’’Vad har du tänkt göra med mig då?’’ Vågade jag mig på att fråga. Jag ville inte veta svaret.

’’Eftersom du försökte råna mig - vilket du säkert gjort med många andra - så måste jag ta dig till polisstationen.’’

’’Jag tänkte inte råna dig.’’ Jag hörde hur dumt det lät och ångrade genast att jag sagt det.

’’Du får ta det på förhöret.’’ mumlade han ointresserat. Jag blängde ett tag på honom. Killen hade ljusbrunt hår - nästan som min hårfärg - och hasselbruna ögon. Ansiktet hade tydliga och hårda drag, speciellt käkbenen som var otroligt attraherande.

’’Får jag åtminstone veta vad du heter, om jag så ska sitta med dig hela vägen till stationen?’’ 

’’Du har ingen anledning att veta det.’’

’’Jag…-’’

’’Vill du göra detta enkelt, så ber jag dig att hålla käften.’’ Spottade han smått irriterat. 

Killen öppnade min dör och drog krångligt ut mig innan han grep tag om min överarm för att leda mig in. Jag ryckte den åt mig.

’’Jag kan gå själv.’’ muttrade jag och steg in genom glasdörrarna. ’’Carter, lås upp 13!’’ Ropade han medan vi fortsatte gå genom en lång korridor.

’’Fixat Bieber!’’ Det klickade till vid en dörr som befann sig någon meter ifrån oss. Han öppnade upp och lät mig sätta mig ner på en kall metallstol. Framför mig fanns det ett bord i samma material och på andra sidan bordet, mittemot mig, satt Bieber. Jag antog att det var efternamnet.

’’Nå.’’ Han lutade sig bakåt och korsade armarna framför sin muskulösa bröstkorg.

’’Vad?’’

’’Vill du kanske berätta för mig hur det kommer sig att du tänkte råna mig? Eller ens någon överhuvudtaget?’’

’’Vi kan säga såhär, jag är i stort behov av pengar.’’

’’Och?’’

’’Mer än så finns det inte att veta.’’

’’Jobbar du för någon liga? Har du tänkt köpa knark?’’

’’Ser jag ut att knarka eller ens jobba för några som knarkar och dödar?’’ Jag lyfte på mitt ena bryn.

’’Ditt namn.’’ Han tog tag om pennan framför sig och väntade på mitt namn som han skulle skriva ner.

’’Bethany Rose.’’ Himlade jag med ögonen.

’’Bethany Rose. Jag vill att du berättar för mig vad det var du tänkte göra och vart du fått tag på pistolen. Om du inte berättar kan jag inte hjälpa dig.’’

’’Du kan inte hjälpa mig i vilket fall som helst.’’

’’Låt se.’’ Han väntade tålmodigt. Jag suckade, bet mig i underläppen och kände på mig att han kunde sitta där i evigheter och vänta. Men jag skulle inte ge upp för en fucked up polis som trodde han var något. Nej du, han ska allt få vänta.

''Jag är inte direkt nyfiken, då jag tackar nog nej.'' skakade jag på huvudet.

''Detta är inget ställe där du kan tacka nej till att berätta sanningen. Du som brottsling har en plikt att göra som jag säger.'' han lutade sig fram, mycket nära mig. ''Jag ska inte behöva ta tag i hårdhandskarna för att få dig att prata, Bethany.''

''Jag som brottsling,'' jag använde mig av hans ordval ''ska ha tillgång till en advokat.''

''Ser det ut som om du har något val?'' han höjde på sina mörka bryn. Jag valde att inte svara på det då jag inte hade ett tillräckligt bra svar att komma med.

''Skulle jag kunna få låna en telefon?'' frågade jag då det blivit tyst.

''Har du någon som är myndig för dig som vi kan ringa?'' han ignorerade min fråga fullständigt.

''Jag är faktiskt 20 och tar ansvar för mig själv.'' jag korsade armarna framför bröstkorgen och funderade över varför jag inte blev tvingad till att ta på mig handklovar? Han hade inte ens nämnt det. Men det var ingenting jag skulle påminna honom om heller.

''Telefon.'' påminde jag honom om vad jag nyligen frågat om.

''Jag låter dig ringa ditt samtal, efter det vill jag att du berättar för mig, sanningen.''

Jag tittade mig runt, såg flertals av poliser sitta bland sina kontor och försiktigt snegla mot mig. Det var precis som om de övervakade mig. Det förvånade mig heller inte om det var vad de gjorde. Med snabba fingrar knappade jag in nummret i den fasta telefonen som satt medelhögt på väggen. Jag ville få försäkrat om att min syster mådde bra. Att hon slapp vänta på mig att komma hem. Det vill säga, om jag ens kommer hem.

’’Ja hallå?'' svarade hennes darriga röst.

''Celest. Det är Bethany.''

''Varför ringer du från polisstationen.'' jag kunde se hennes skärrade min framför mig.

’’Det har skett en olycka...'' började jag. ''... men ta det lugnt Celest. Innan du förhastar dig med att väcka mamma ska du veta att det inte rör mig.'' ljög jag tyst för att andra inte skulle höra mig.

''Hur kommer det då sig att du är där?''

''Låt mig förklara när jag kommer hem, okej? Oroa dig inte i onödan nu, jag mår fint.''

''Lovar du?'' hon har alltid ställt frågan lovar du så fort hon tvekar om man säger sanningen. Hon visste att även om man lovade någonting så kunde det omedvetet brytas. Men det var för hennes egen skull som jag gav henne lögner till ett löfte. Jag ville hennes bästa igenom det sämsta.

''Jag lovar.'' svarade jag med den självsäkraste rösten jag kunde komma med. Efter det lade jag på då jag inte ville få fler frågor ställda. Plötsligt rörde någon vid min axel vilket ledde till att jag smått ryckte till innan jag vände mig om. Jag mötte FBI killens bruna ögon. När jag första gången mötte dom var de alldeles svarta, fylld med ilska och ånger. Denna gången var det ingen skillnad alls, bortsätt från de faktum att de var i en vänligare brun färg.

''Då fortsätter vi.''

’’Beth!’’

Min systers skära röst ekade genom de vitmålade väggarna. Jag satt med en bok framför ansiktet med min rygg lutandes mot väggen intill min säng jag satt på. Att rymma från verklighets, från all existens och närvaro, var igenom böcker. Det var det enda som kunde få mig lugn, det enda som kunde få mig på andra tankar då man satte sig själv i någon annans huvud. Jag ignorerade min syster för en stund. Jag behövde få läsa några rader till om Hazel Graces cancer-fyllda liv. Flickan som hade cancer i sina lungor och var tvungen att bära runt på en gastub som hjälpte syret att nå till hennes sjuka lungor. Att få läsa hennes smärtsamma, svåra och väldigt fascinerande färd igenom cancern var mer än intressant. Det var som en drog för mig, så att ha läst denna minst fem gånger om? Ja, det var mer eller mindre rimligt. Sedan fanns denna August Waters som var alla tjejers dröm. Han var obeskrivligt perfekt och hade lyckats bli frisk från sin cancer han hade i skelettet. Synd nog var han tvungen att amputera den delen av benet som blivit drabbat. Det var dock ingenting som fick mig att gilla honom mindre. Deras kemi och deras sätt att säga förevigt genom ett enkelt ord som ’’okej’’ var bara så romantiskt! Men det var böcker. Och böcker är till för att kunna flöda iväg med, bort bland fantasin som är oändlig.

’’Bethany!’’ Celest ropade ännu en gång på mig. Denna gången lät jag mig själv lyssna på hennes röst. Så jag la undan ’’Förr eller senare exploderar jag’’ och tog mig tid att gå in till hennes lilla rum.

’’Ja, Celest?’’ svarade jag när jag klivit in genom dörrkarmen. Min syster, Celest Rose, var vad man kunde kalla motsatsen till mig. Hon var perfekt. Vilket jag inte var. Hennes hår var vågigt mörkt brunt med en fin glans, medan mitt hår var i en väldigt ljusbrun färg, inte vågigt, inte glansigt. Endast rakt och allmänt tråkigt. Hennes kropp var slank och kurvig med en perfekt solbränna, och min kropp var slank den med. Men inte kurvig som Celest, heller inte brun som hennes kropp. Sedan var hon väldigt hyper och glad, trots våran fattigdom. Jag var tråkig, för det mesta allvarlig och aldrig mer än nödvändigt glad. Jag hade förstört mig själv sedan många år tillbaka. Jag hade trots det uppfostrat henne rätt till den omtyckta tjejen hon nu var. Hade en kille fått välja mellan mig och Celest, hade denna person inte tvekat med att ta min syster. Hon var vacker, alltså motsatsen till mig.

’’Carly undrar om jag får följa med till en fest i kväll.’’ hon tittade på mig med sina vackra ögon.

’’Och?’’ jag väntade på att hennes mening skulle löpa vidare. ’’Det kostar en del.’’

’’Och med en del menar du?’’

’’femhundra kronor.’’ hon bet sig i läppen och tittade ner i golvet. Hon visste vad mitt svar skulle vara.

’’Du vet att vi inte har råd med att lägga pengar på saker som det.’’

’’Med festen ingår en klänning också som är en del av de femhundra kronorna, jag har kollat på den och la unda…-’’

’’Säg till Carly att du inte kan komma pågrund av privata skäl och be kassörskan lämna tillbaks klänningen, vi har inte råd med sådant här.’’ stönade jag och steg ut ur hennes sovrum. Det gjorde ont att be henne att låta bli att gå, när jag visste hur mycket hon längtat efter detta. Jag krossade hennes små drömmar och förhoppningar, men jag visste att jag försökte så gott jag kunde med att lägga ner allt på henne och sluta bry mig om vad jag själv ville. Hon var trots allt 15 år och var mer förstående än vad jag var i början.

’’Jag vill bara ha ett normalt liv Bethany!’’ hon stegade efter mig och fortsatte ’’Med kläder jag inte behöver spara till i månader, ett liv med glädje och utan en sjuk mamma! Jag vill ha tillbaks pa…-’’

’’Det är försent för ett normalt liv, Celest. Du vet att jag kämpar så hårt jag kan med att få ihop pengar till allt det, men det funkar inte så! Du kan inte få allt Carly får, du kan inte peka på det du vill ha och få det på en och samma gång. Jag är ledsen att jag inte räcker till och att mamma är sjuk. Men vi kan inte sluta leva för det.’’ orden satt som ihop knutna och bara flödade ur min mun.

’’Förlåt.’’ sa hon snabbt när hon kommit på vad som lämnat hennes mun. ’’Jag menade inte att klaga, du är… Du är det enda jag behöver.’’ Hon kramade mig hårt. Jag kände hur det stack till i hjärtat. Mamma är sjuk, våran ekonomi är låg som tusan, våra liv är eländigt jobbiga och det enda jag gör om dagarna är att skaffa pengar för mat och kläder. Pappa… Honom vill jag inte ens nämna.

’’Det är bäst att du går, skolan början om 15 minuter.’’ mumlade jag mot toppen av hennes huvud. Hon nickade och drog sig ur mina armar.

’’När kommer du hem i kväll?’’ frågade hon påväg ut mot hallen. Jag följde henne ut. 

’’Sent, antar jag.’’

’’Ses vi när jag kommer hem?’’

’’Antagligen inte, jag tänkte gå lite tidigare idag.’’

’’Då säger jag godnatt redan nu, du vet, ifall att.’’ hon log mjukt och kramade mig igen. ’’Godnatt.’’ svarade jag med ett leende och lät henne gå mot busshållsplatsen som stod en ynka bit bort. Vem trodde att jag, den 20 åriga Bethany Rose, skulle få ansvaret att ta hand om sin 15 åriga syster och sjuka mamma? Inte jag. Inte förrens det verkligen hände. Då jag var tvungen att inse fakta, och bara göra mitt jobb.

Att vara äldst - om man inte räknar med mamma som då är sjuk - i familjen och ta ansvar var dag har inte varit enkelt. I fem hela år har jag fått ta hand om min syster, även mamma som endast legat sjuk i sängen varenda dag. Att skaffa fram pengar för mat och kläder när man inte ens hade ett jobb, var mer än jobbigt. Jag kände mig hemsk och hopplös som gjorde vad jag nu gjorde. Jag skämdes så himla mycket, att jag efter flera omgångar nästan övervägt att lämna tillbaks pengarna. Jag var kriminell… Av något slag. Inte dödade jag folk, eller knarkade eller liknande. Jag var bara en person som rånade och gjorde jobb åt kriminella gäng. Trots att jag använde ordet bara, så var det mer än bara råna och langa. Man fick skuldkänslor med på köpet som låg och tryckte på en jämt och ständigt. Celest hade ingen aning om att jag höll på med detta, hon har alltid trott att jag haft ett jobb. Men egentligen var jag bara desperat. Jag drog min svarta luva över huvudet och höll ett vapen hårt mellan mina två händer. Detta var vad jag gjorde, alla dagar i veckan. Men som sagt, jag var desperat av att få pengar. Jag behövde pengar så mycket att jag börjat langa och göra jobb åt kriminella personer som jag börjat med för något år sedan. Det var hemskt och inte rätt. Men vad hade jag för val? Gjorde jag inte detta skulle vi bli tvungna att bo på gatan. Som vanligt befann jag mig i ett mörkt parkeringsgarage, om inte vid en gränd. Jag spanade efter någon som satt i sin bil, ett byte med andra ord. Tillslut fann jag en svart bil. I bilen satt det en kille. Ung eller gammal, det var svårt att tyda härifrån. Men jag satsade och smög fram. Jag höll mig lågt ner mot golvet och pressade mig mot bildörren för att sedan rycka upp den med min ena hand och med den andra rikta vapnet mot killen som först chockat kollade på mig. Sedan hårdnade blicken och hans ena hand fattade tag om den armen jag höll vapnet med, vred den ett varv så jag la mig på sätet med en grimas av smärta. Sedan drog han in mig och stängde bildörren med den andra handen.

Vad är skillnaden mellan gårdagen av sin födelsedag? Inte känner man sig yngre för att vara några timmar ifrån sin födelsedag, heller inte äldre när den dagen väl passerat. Det är egentligen ingenting jag ser fram emot. Det har aldrig slagit mig på fall att uppskatta att bli äldre. För varje år äldre man blir, ju närmre döden kommer man. Ju närmre döden man kommer, desto närmre ensamhet och tystnad kommer man. Bara tanken att jag fyller 15 idag, får min mage att vrida sig till en boll. Jag ville vara liten igen, liten och omfamnad som en 1 åring, gråta som en 3 åring, vara oskyldig som en 5 åring, utan bekymmer som en 8åring. Det enda som kunde vara bekymmer då var vilken leksak man inte kunde få eller fick, att man trillat och slagit sig, eller att man var tvungen att lägga sig tidigt. Det var bekymmer man inte skulle klaga över nu. Utan det skulle uppskattats, om det var så att det var de enda bekymmerna man hade. Fast nu är jag 15 år, och bekymmer för mig är som förrätt för en tiger. Jag bokstavligen simmar i problem. Problem som folk inte låtsas veta om, för att göra det ’’bättre’’ för alla oss andra här i huset. Vilket det aldrig blir. Klockan var 7 på morgonen. Jag väntade ivrigt på att mina föräldrar och syster - vilken sekund som helst - skulle komma insmygandes med en liten tårta som bar ljus ovanpå. Inte en iver av glädje och spänning, utan den jag-vill-få-det-överstökat ivern. Medan jag låg vaken i sängen kunde jag höra hur någonting åkte i golvet, någon snyftade. Jag kunde höra min syster gråta, min pappa springa. Fråga mig inte hur, jag bara visste allas roller. Utan att tveka en nanosekund kastade jag av mig det tjocka duntäcket, lät fötterna slängas över sängkanten och sprang ut ur mitt sovrum. Jag såg min syster gråta, högt och smärtsamt. Min pappa stod med telefonen tryckt mot örat, sedan såg jag det som gjorde ondast. Det som fick en smäll att träffa mig i bröstkorgen. Min mamma, hennes kropp låg avsvimmad på det svarta golvet i vardagsrummet. Det enda jag kunde göra var att bara stå där tyst. Det hade hänt alldeles för många gånger, alldeles för ofta, jag hade gråtit slut på alla tårar som någonsin existerat. För smärta, det var de enda jag kunde känna just nu. Kunde smärta få en att bli tom? I sådana fall var jag alldeles tom trots att jag hade gått om tankar. Tillslut hörde jag inte min systers gråtande, varken pappas röst eller mina andetag som var tunga och tydligt höga.

Och då var man här igen. Ett rum med stolar löpte mot väggarna. Det var vitt och normalt tråkigt. Sorgligt med andra ord. Eftersom jag befann mig på ett sjukhus. De sjukhus jag nu på senaste tid varit hos väldigt ofta. Jag visste vad detta innebar. Någonting väldigt smärtsamt skulle sägas snart, någonting som förmodligen skulle få mig att känna smärtan kraftfullare än vad den redan var. Jag höll min 10 åriga syster i handen. Hon snyftade, grät, vägrade släppa taget om min hand och var normalt ledsen. Nuförtiden var saker som detta normalt. I den vita korridoren utanför mammas rum stod pappa och hennes doktor. De pratade. Pappa strök sig över håret och lät sitt huvud falla någon centimeter längre ner mot golvet. Jag tittade bort, jag vägrade känna mer sorg.

Tillslut var tiden inne. Vi fick gå in och se på henne. Se hennes bleka ansikte, de sladdar som ledde till apparater som antagligen höll henne vid liv, allting som bara blänkte av avsmak från min sidan. Då jag mer eller mindre hatade sjukhus.

’’Kommer mamma överleva?’’ viskade Celest med en svag röst. Jag ville att hon skulle hoppas och tro, men inte att jag skulle ge henne förhoppningar som aldrig skulle ske. Som aldrig kunde ske.

’’Hon kämpar.’’ svarade jag istället. Jag lät henne slå sig ner på stolen bredvid mammas säng där hon låg. Dörren öppnades, vilket endast jag kände av och vände mig om. Pappa viftade med sin hand, jag kunde inget mer än

’’Hur mår hon?’’

’’Toppen.’’ sa jag och tittade bort med ironi i rösten. ’’Bethany.’’ varnade han och korsade armarna framför sin bröstkorg.

’’Jamen, vad tror du?’’ jag blängde med mina bruna ögon på honom, surt och sårat.

’’Jag måste iväg.’’ sade han plötligt.

’’Sluta, Bethany. Du vet hur jag känner för detta. Jag klarar inte av det mer.’’

’’Och du tror att vi andra gör det?’’ jag sköt upp mina båda ögonbryn och skakade på huvudet. ’’Otroligt. Du lämnar dina två döttrar med en kvinna till sin fru som är så sjuk att hon inte ens kan ta hand om sig själv?’’

’’Jag kommer ge er pengar varje månad så ni klarar er.’’

’’Tack, men vi vill inte ha dina smutsiga pengar’’ jag svarade för oss alla. ’’du kan gå nu.’’ jag vände mig om och steg in i rummet igen. Jag ville inte ha med honom att göra om han tänkte lämna oss. Jag ville heller inte ha hans äckliga pengar om han så skulle spendera en del av dom på någon annan till sin fru. Jag satte mig på stolen i det ena hörnet för att stirra på honom utanför dörren som bar en glasruta vid huvudhöjd. Han tittade på mig, lät några tårar falla mot sin kind innan han vände sig om och gick sin väg.

’’Vart är pappa?’’ frågade Celest. Hennes små blåa ögon tindrade av smärta. Det var precis som om hon visste vad mitt svar skulle vara och hennes enda önska var att det inte var vad hon trodde. Jag vill inte göra henne besviken, men hon hade förmodligen rätt.

’’Han har gått.’’

’’När kommer han tillbaka?’’

’’Aldrig.’’ var mitt svar. Hon valde att inte kommentera utan höll tyst och lät sina tårfyllda ögon vila på mammas fridfulla ansikte. Att min syster skulle få gå igenom detta… Det var orättvist, hon som barn skulle inte få behöva gå igenom någonting sådant här. Heller inte mamma som endast varit god i alla lägen. Jag önskar att jag kunde känna detsamma för mig själv, men någonting djupt där inne sa att jag var värd den smärtan som skapats inom mig. Jag var värd alla handlingar med tårar och tomhet. Det var antagligen så, om jag själv sa det. Det sista jag ville var att min syster skulle få känna detsamma. För om hon gör det… 

Finns det inget hopp.

’’Baby? Lyssnar du ens på vad jag säger?’’ hans röst väckte min uppmärksamhet återigen.

’’Mm, ja?’’

’’Så jag hade tänkt börja jobba för Charlie eftersom han erbjudit mig ett grymt jobb med bra lön och bra tider.’’

’’Det låter väl bra.’’ nickade jag och log. Han såg missnöjd ut med mitt svar. ’’Är det något som är fel Noah? Du verkar helt frånvarande.’’

’’Jag är bara trött.’’ jag försökte se så övertygande ut som möjligt. Han nickade och gick lätt på min lilla lögn.

’’Det finns en lägenhet på hörnet vid Macklifts. Det är med en stor utsikt och ett grymt stort kök. Jag menar… Det passar mycket bättre med tanke på mitt jobb som endast kommer vara 10 minuter därifrån.’’

’’När ska du flytta?’’ jag väntade med ett leende som inte förstod vad det var han ville säga med det.

’’Jag menade, vill du kanske flytta in med mig där?’’

’’Det är ett stort steg, Shane.’’

’’Någon gång måste det ske. Dessutom har vi dejtat i över 2 år. Är inte det läge nu?’’ han såg oroligt på mig som nästan tvekade. Nästan var det bara inte. För jag tvekade fullständigt. 

’’Jag tror inte jag är redo.’’ skakade jag på huvudet. Han suckade. Jag var okej nu. Jag hade tagit mig samman och fixat kragen efter 4 år. Men alla brustna bitar från mitt hjärta var inte fixade, det fanns några få kvar som vägrade att lagas. De skulle finnas där förevigt, och ingen skulle någonsin kunna fixa de bitarna. Jag hade varit fullt ärlig för Shane och talat om för honom hur jag kände med att dejta i början när vi träffades. Trots många detaljer så valde jag att inte tala om vad Justins namn var. Jag lät det vara hemligt och ett samtalsämne jag lätt undvek. Han förstod och accepterade mig, men som vän. Precis vad jag önskat. Men jag förstod att jag någon gång var tvungen att gå vidare. Jag tvingade mig in i en relation med Shane och föll för honom. Men för honom snubblande jag endast. Och för Justin, där föll jag flera våningar.

’’Noah…’’

’’Jag är bara rädd för stora förändringar. Låt mig fundera ett tag, jag lovar att komma med ett svar i kväll.’’

’’Jag vill inte tvinga dig till någonting.’’

’’Det gör du inte.’’ försäkrade jag honom om.

’’Detta är Noah McCall.’’ Shane presenterade mig prydligt inför sina kollegor. ’’Hon är lika vacker som du beskrivit henne.’’ De skakade min hand och log vänligt mot mig. Jag rodnade smått men log brett. Shane hamnade snabbt i ett samtalsämne med dem om anställning då han kände ägaren. Shanes familj var även rika. Det var någonting som jag tjänade på. Jag var dock inte ute efter hans pengar. Jag var endast ute efter Shane. Utan att störa dem vände jag på klacken i min långa svarta klänning som satt slimmat om min kropp. Det var mamma som hade valt den speciellt för detta tillfälle. Jag började gå mot deras bar där det var prydligt uppdukat med drinkar att ta. På baren framför mig fanns det ett litet brev. Det stod inget namn, så jag valde att öppna och kika. Ut drog jag en liten lapp där det prydligt stod:

Jag är och var inte värd dig. Få mig att bli det.

’’Hej.’’ sade en lugn röst plötsligt bakom mig. Jag vände mig hastigt om för att möta ett ansikte. Jag log.

’’Hej.’’

Så... Det är upp till var och en att tro vad de vill. Om han lever eller inte. Det blev ett slut man själv kan välja, så gör det bra x) (kort, men det var de orden som krävdes för att förklara epilogen ^^)

Tack så hemskt mycket för alla fina och underbara kommentarer jag fått på kapitel 40 och på alla andra! Många säger att det var lite hastigt i slutet, det kanske gick lite för snabbt fram. Men det var pågrund av brist på skrivlust. Hoppas ni gillade ASITD ändå! Nu är den officielt avslutad!

Ni kommer få mer info om Tainted. Handling och casting kommer anting i morgon eller på fredag. Känner mig riktigt taggad inför den! 

Kommentera bara för att ni är bäst xD

’’Justin…’’ viskade jag med min kraftlösa röst. Framför mig anande jag någon komma springandes. Vem det var… Jag fick personen aldrig sedd. Utan kollapsade med tårar rinnandes för mitt ansikte.

Jag var så gott som död.

När jag trodde att det var slutet.

Fanns det en börja igen. Jag låg i en bil som snabbt körde i kurvur. Min blick var riktad uppåt mot det gråa taket till bilen. Mannen vid ratten hade inget ansikte då det både var mörkt pågrund av natthimmlen och hans mörka luva som var dragen över huvudet. Han såg min rädda blick stirra i backspegeln.

’’Jag vill dig inget illa.’’ Sade den lena rösten. Det fick mig att tänka på Justin som en gång räddat mig. Det var som dejavu…

Ett starkt ljus kom emot mig - jag trodde det var slutet för mig, om jag inte redan var död, men det starka ljuset från bilen stannade precis framför mig. Jag kände mer rädsla en lycka av att inte bli träffad av bilen då jag ville dö. Jag kände inte att jag behövde leva efter att blivit våldtagen och slagen av sin - inte längre - pojkvän. Jag stängde ögonen och öppnade de långsamt för att se en mörk gestalt komma emot mig.

’’Nej… Nej!’’ Jag backade och backade, för att snabbt ta mig ifrån mannen. Men jag var svag och alldeles för rädd för att kunna springa. Utan blev ståendes efter bara tre steg från honom. Hans muskulösa armar drogs runt min kropp innan jag föll in i hans famn. Det lilla jag såg var hans armar som var täckta med mörka tatueringar . Han bar en svart hoodie som han kravlat upp ärmarna på och bar mig försiktigt in i hans svarta bil.

’’Jag vill dig inget illa.’’ Sa hans lena röst.

Trots hans övertygande röst så kunde jag inte mer än tro illa om honom. Han hade kidnappat mig, enligt mig själv. Men vem visste egentligen vad han tänkt göra med mig? Bilen stannade kvickt.

’’Du kommer klara dig fint.’’ Sade han och rundade bilen för att öppna bildörren till baksätet. Innan han erbjöd sig sin hjälp drog han väck luvan. Jag trodde inte mina ögon. Men det fanns en anledning till det. Synen var inte den bästa.

’’J-Justin?’’ Stammade jag. Jag önskade att stunden varat längre, men mitt medvetande vägrade att behållas och strax efter var jag som borta.

’’Hennes högra arm är lätt bruten och hennes vänstra fot är stukad, och ja, både synen och hörseln kan vara i obalans då explosionen orsakat en hög smäll. Hennes balans kan heller inte vara den bästa vilket kan orsaka illamående. Bortsätt från det så mår hon fint.’’ en mörk röst lät otydligt långt bort från mig. Men mina ögon vägrades att öppnas.

’’Kommer hon kunna åka hem i kväll?’’ jag kunde höra min mors röst skärra sig vid slutet av meningen.

’’Tyvärr inte. Hon har lågt blodtryck och behöver därför stanna över en natt. Vi behöver även göra några fler prover på hennes blod då vi är osäkra om det kan finnas splitter i hennes kropp. Vi vet inte riktigt hur explosionen orsakats men det har oroats över en bomb med många farliga ämnen.’’ 

’’Kommer hon klara sig om det visar sig vara splitter?’’ hennes röst brast med tårar och smärta.

’’Om det visar sig vara splitter så är det ingen fara så länge vi får ut det snarast. Men oroa dig inte för någonting vi inte vet ännuMrs McCall. Hon kommer klara sig fint.’’ efter de sagt slogs mina ögon upp efter en stund av kämpande. Det var ljust och suddigt. Jag såg ett ansikte lutas över mitt och fick det starka ljuset att försvinna. Sakta men säkert förbättrades synen, soppas mycket mycket att jag kunde ana min mors ansikte strax ovanför mitt. Hon fällde en tår som stöp mot min hals. Hon lutade sig tätt intill mig och gav mig en mjuk kram för att inte orsaka smärta hos mig. Men det gjorde ont trots hennes försiktighet. Inte bara i kroppen, även i hjärtat.

’’Vem var det som tog mig hit?’’ frågade jag försiktigt. Det var det viktigaste just nu. Ingenting betydde någonting, förutom Justin som betydde allt.

’’Ja…’’ hon sneglade mot Dallas. ’’det vet vi inte gumman. Men vi är glada att någon hittade dig i tid nog att kunna rädda dig.’’

’’Och Justin?’’ jag förde frågan mot Dallas som försiktigt kollade på mig. Han bet ihop med tänderna för att besviket skaka på huvudet. Mamma förstod ingenting alls. Men det var bäst så. Hon behövde inte oroa sig för mer än mig och Dallas. Jag höll inne tårarna och tittade bort. Jag råkade få blicken mot korridoren som syntes från glasdörren till mitt rum. Där satt Travis, Trenton och Tyson förkrossade. Trentons ansikte var lutad i hans händer och förmodligen grät. Travis satt med blicken i golvet, samma gällde Tyson som var helt borta. De var värre än mig. Men frågan var, vem plågades mest?

Den svarta klänningen prydde min kropp fint.

Men att tänka på klädsel och utseende, det spelade ingen roll längre. Ingenting spelade någon roll.

’’Noah gumman, vi måste åka nu!’’ Ropade mamma från hallen. Jag spände blicken i mig själv via spegeln. Det är okej att gråta. Det är okej att visa känslor. Stark, men mänsklig. Jag log mjukt emot spegelbilden trots smärtan, jag var van vid att spela någonting jag inte var. Men för Justin… Det var omöjligt.

’’Jag kommer!’’ Ropade jag och böjde mig ner för att ta mina svarta Raybans. Skulle jag gråta så skulle jag göra det utan att folk skulle se. Det var bara inte bekvämt att visa mina svaga sidor för folk. Inte efter detta. Med snabba steg tog jag mig ner till hallen där både Dallas och mamma stod i svarta kläder. Dallas i kostym och mamma i en svart klänningen som satt perfekt om hennes kurvor.

Med solglasögonen om ögonen lät jag ögonen hållas stängda. Jag tänkte på allt positivt jag kunde komma på. Men det fanns ingenting positivt längre. Endast negativt. Mamma slog på radion där hon satt i förarsätet. Men det var ett misstag av henne.

’’Efter att polisen undersökt händelsen till Justins Biebers försvinnande har det inte mer än konstaterat att han är spårlöst försvunnen. Jimmy Corth som nu har ansvar för undersökandet kan inget mer än att tro på att han är död. Ännu har de inte funnit några svar i proven de tagit fram explosionen, inga delar av hans kropp eller annat. Dock har polisen funnit Tyler Jacks - gärningsmannen - döda kropp i en flod. Poliserna har redan fått ett svar och de visade sig vara självmord. Justin Bieber 19 år har sedan innan suttit i fängelse vilket leder till Tyler Jack som kan ha varit orsaken och…-’’ Dallas slog av radion när han anat tårar från mitt håll. Allting spelades upp i huvudet, från dagen vi möttes till natten han dog.

Regnet slog hårt mot oss. Det var kallt, men trots det värt att vara här.

’’Noah.’’ Dallas viskade mitt namn samtidigt som han lätt knuffade till mig i sidan. Jag nickade och ställde mig framför hans gravsten. För stunden struntade jag i allt och alla som stod bakom mig, även fast det inte alls var många. Jag knep ihop med ögonen och drog bort mina solglasögon för att möta hans grav. Jag tittade ner på det lilla brevet i min hand och lade det på hans grav med tårar rinnandes för mina kinder. Brevet lydde så här:

’’Justin. Att älska någon så hårt som jag gör med dig är en förtjänst från dig. Jag var rädd för kärlek, men du fick mig att känna någonting ingen fått mig att känna för någon förut. Det kommer ingen kunna ändra på, för du var min första riktiga kärlek och kommer vara det för resten av mitt liv. 

Du lärde mig livets svåra gåta. Älska, glömma och förlåta. Du fick mig att älska trots min rädsla för kärlek. Men jag måste glömma allt vi hade för att låta mig själv förlåta allt du lämnade. Från din Noah.’’

NU ÄR ASITD OFFICIELT AVSLUTAD!

Nu vill jag att varenda en utav er kommenterar er åsikt om ASITD!

*Vad är det bästa med noveller?

*Någonting du tyckte jag kunde gjort bättre?

*Vad tyckte du om slutet?

*Det sämsta med novellen?

*Bästa Nustin moment?

Det är superviktigt att ni skriver det då jag verkligen behöver veta vad jag ska göra bättre eller bara mer av! Epilog kommer också, så dont worry! Efter epilogen kommer info om Tainted den nya novellen jag kommer  börja skriva på :)

Tack till alla som gjorde denna resan igenom Noah och Justins liv så grymt rolig! 

'’Skulle du kunna köra mig till…’’ jag tittade ner på de två lapparna jag höll i mina två händer. Jag döljde dom smått så Tren inte skulle få syn på dom. Min blick pendlade mellan Justin och Dallas. Justin… Dallas… Justin… Dallas… Jag bet mig i kinden för att inte börja gråta som den lilla 3 åringen jag just nu var inombords.

’’… Road Street 13?’’ jag ångrade mig genast trots att det var rätt. Men just nu fanns inget rätt. Allting var fel.

Bara fel.

Ögonen sved hårt.

Min näsa rann och magen var till en stor klump, illamåendet kittlade mig i halsen. Det gjorde okontrollerbart ont i hjärtat. Smärtan spred sig över hela kroppen. Skuldkänslorna ökade något otroligt. Jag tittade hela tiden ut genom fönstret för att inte behöva möta Trens ögon. Han skulle förstå att någonting var fel. Men sedan kom det till skuldkänslorna, återigen. Han hade all rätt i världen att veta om Justin.

’’Trenton.’’ grät jag och tittade ynkligt på honom. Hans ögon granskade mig oroligt och han nickade hastigt.

’’Justin kommer dö.’’ jag knep ihop ögonen och lät tårarna glida ner för mina kinder av ren skamm. Jag var skyldig honom mitt liv, jag var skyldig honom allt. Och i gengäld till allt han gjort för mig, så lät jag honom dö. Men det var för att han ville det, eller hur? Det var för att han sa åt mig att rädda Dallas… 

’’Vad är det du säger Noah?’’ han kollade förvirrat på mig.

’’Du kör mig just nu till Dallas, för han sitter fast i ett hus som snart kommer att explodera. Men Justin sitter också fast i ett hus, men en halvtimme därifrån, med en bomb inbyggd. Justin bad mig välja min bror, och det var precis vad jag gjorde.’’ jag kunde inte låta bli att fortsätta gråta, då det inte fanns en av och på knapp. Jag snyftade högt och strök bort tårarna i ett försök att lugna ner mig. Det hjälper inte att gråta.

’’Noah… Du menar…’’ han suckade högt. Jag kunde se hans händer krama om ratten hårdare. ’’vi ringer Travis och Tyson, de kör och hämtar Justin så…-’’

’’Det funkar inte så Tren’’ jag hatade att krossa hans hjärta. ’’men det är 30 minuter ifrån där Dallas är och bomberna exploderar om 38 minuter. Killarna hinner inte om de till och med ska köra från stan.’’ jag bet mig hårt i kinden. Han lät sin blick vila på vägen. 

’’Det är inte ditt fel. Justin gjorde sitt val. Och han valde att låta Dallas gå föra sig själv, han visar bara att han älskar dig genom det Noah.’’ Trenton såg förstörd ut. Men jag dömde honom inte. Jag var själv förkrossad. 

’’Där!’’ pekade jag ivrigt på ett hus som stod ensamt på en tom och stor yta. Trenton stannade hastigt bilen som fick mig att slänga mig ifrån bildörren. Jag sprang med snabba steg mot dörren som oturligt nog var fastlåst.

’’Dallas!’’ Skrek jag, men fick inget svar. Tren kom springandes och sparkade upp dörren med ett kraftig slag med foten. Jag steg in med hjärtat i halsen och fick syn på min bror sittandes i ett hörn med tejp för både mun, händer och fötter. Jag drog väck all tejp från hans kropp och ansikte innan jag slängde mig runt hans hals.

’’Hur fan hittade ni mig?’’ han kramade mig lyckligt och hårt. Jag fällde en tår och kysste honom på kinden innan jag rusade ut ur dörren igen utan att svara på hans fråga.

’’Noah!’’ Skrek Tren efter mig. Jag snyftade och satte mig med ett dunst på förarsätet, trampade på gaspedalen - då nyckeln var kvar - och körde därifrån. Jag skrynklade fram den lilla lappen med mina darrande händer, läste adressen Justin befann sig på och kastade den sedan på det andra sätet när jag uppfattat vad som stått. Mina ögon fattade fäste på klockan i bilen, jag kan hinna.

Jag måste hinna.

Fuck allt som existerar. Fuck kärlek. Fuck känslor. Fuck Nigal och hans gäng. Fuck mitt dumma jag. Fuck alla jävla människor som får mitt liv eländigt nog att leva med ett leende. Och det är det värsta. Folk - med andra ord Noah och mina bröder - har fått det så enkelt att leva. Specifikt Noah som gjort allt jag varit emot. Ett förhållande, den dumma unga kärleken jag först nu fått uppleva, att hon älskade mig och att jag älskade henne. Det var bara så… Dumt. Det var dumt av mig att låta henne falla, det var dumt att jag föll. Jag föll både för henne och grupptrycket då alla ville ha henne. Att kärlek ens får finnas är dumt. Jag morrade till och försökte återigen ta mig loss. Men det var rent ut sagt omöjligt. Jag skrek emot den klistriga biten emot mina läppar. Du dör för något gott Justin. Du dör för Noah. Du dör för att du älskar henne. Nigal hade ringt mig strax efter de kidnappat Noah och talat om för mig att Noah befunnit sig i detta huset och att det var en bomb som strax skulle utlösas. Det dom inte talade om var att de var vad de tänkt göra med mig och att de ljög. Sedan fick dom Dallas i samma fälla och satte honom vid samma bomb. De fick Noah att välja mellan mig och sin bror. Pojkvän mellan bror. Det är så jäkla självklart att man väljer sin bror, vem vet när jag dumpar henne? Dock är det ingenting som kommer på tanken. Poängen är att syskon aldrig kan lämna vad man än gör, de är bundna till varandra och kan bråka hur mycket som helst, men de är familj och måste trots bråket träffas på julafton och på alla högtider. Men vad kan jag göra om vi bråkar? Vi kommer glida ifrån varandra, hon kan hitta någon annan och samma gäller mig. Då hade hon gått miste om sin bror för någon som hon kan förlora lika enkelt. Jag ser henne hellre gråta över min död än över sin brors död. Men döden är någonting alla ska få uppleva. Och detta är mitt slut. Det fanns inga fler sidor i min bok, utan min bok har funnit sitt slut. Författaren fick slut på ord och handling, det blev mitt öde att dö här.

Han klarar sig fint. Han klarar sig galant. Allting kommer bli bra. Vi kommer få en framtid tillsammans, barn och kanske till och med barnbarn? Jag grät frustrerat medan jag kollade på klockan. 2 minuter återstod. 

’’Justin, snälla!’’ tjöt jag olyckligt när jag slängde mig ur bilen. Huset framför mig hade denna gången en övervåning. Jag skakade på huvudet och sparkade upp dörren precis som Tren gjort.

’’Justin!?’’ skrek jag i full hals. Detta huset hade inte bara en bomb. Huset stod i lågor. Jag som var helt inne i att rädda Justin hade inte märkt det utifrån.

’’Justin!?’’ skrek jag återigen och sprang till övervåningen då han inte synts till på undervåningen.

’’Snälla Justin!’’ mitt gråtande ökade när paniken blivit så hög att jag inte kunde tänka klart. Jag såg bomben där ifrån jag var och förstod trots paniken att om jag inte lämnade huset nu, skulle detta bli min död. När tiden slagit ner på den tionde sista sekunden vände jag mig om och började springa. I mitt huvud kunde jag räkna ner medan jag undvek lågorna. Jag hann ut genom dörren innan jag hörde det lilla pipet och en smäll fick allt ljud att isoleras. Min hörsel försvann och ersattes med ett permanent pip medan min syn var suddigare än någonsin förr.

’’Justin…’’ viskade jag med min kraftlösa röst. Framför mig anande jag någon komma springandes. Vem det var… Jag fick personen aldrig sedd. Utan kollapsade med tårar rinnandes för mitt ansikte.

Jag var så gott som död.