’’Skit samma. Är du hungrig? Jag har lagat lasagne.’’ Han trollade fram ett leende medan han gick mot mig och sträckte fram en hjälpande hand. Jag lovade att inte hamna i säng med honom, trots att jag inte svarat på Dallas fråga. Men han visste mitt svar. Och att försöka vara vänlig var väl inget brott? Jag nickade och placerade min hand i hans med ett påtvingat leende. Men att fejka leenden var vid dina tidpunkten jag ett expert på. Jag har fått göra det allt för ofta för att få det som en vana.

’’Får jag ställa en fråga…?’’ Undrade jag plötsligt. Han stod med ryggen mot mig medan han bläddrade bland böcker som var uppradade på en hylla. 

’’Det beror på.’’ Han andades tungt ut och sjönk ner bredvid mig. Jag mötte hans ögon och la huvudet långsamt på sned.

’’Hur kommer det sig att du hamnade i fängelset?’’ Frågade jag nyfiket. Han log snett och tittade ner i sängens vita tyg. Hans ena finger snuddade vid tyget och började långsamt göra cirklar medan han funderade på sitt svar.

’’Vill du verkligen veta?’’ Han tittade upp på mig och mötte mina ögon igen. En läskig svart färg drogs som en skugga i hans bruna ögonfärg. Rysningar for genom min kropp när jag väl förstått att det kanske inte var någonting jag egentligen ville veta.

’’Ehm… Jag måste nog hem nu.’’ Harklade jag mig och for upp på fötter. ’’Klockan är bara 9?’’ Han såg bekymrat på mig.

’’Jo, jag vet. Men jag har utegångsförbud och vill vara hemma innan morsan kommer hem.’’ Jag kliade mig nervöst i nacken och började långsamt ta mig mot hallen som var några meter bort. Han följde tyst efter mig och stirrade granskande på mig när jag drog på mig mina skor.

’’Behöver du skjuts?’’ Frågade han för att värka artig. ’’Dallas kan säkert hämta mig.’’ Skakade jag nekande på huvudet.

’’Nej men jag kör dig.’’ Svarade han på sin egna fråga, slank i sina skor och följde med mig ut för att hoppa in i den svarta porsen. Jag spred ett leende som knappt nådde till öronen och hoppade in jämte honom. Under hela bilturen så var det knäpp tyst. Varken han eller jag vägrade att säga ett ord. Han sneglade emellanåt på mig, men mer än så var det inte. Jag var måttligt imponerad på hans uppförande då jag trott att han bokstavligen skulle våldta mig. Men tack gode gud så uppförde han sig och höll fortfarande sitt löfte om att endast vara vänner. Det fick mig nästan att tro honom. Men bara nästan.

’’Du är inte så bad som alla säger.’’ Sa jag med en ointressant blick riktad mot vägen framför oss.

’’Du känner inte mig, Noah.’’ Hans mörka ton gled långsamt in i mina öron. Jag tog in varenda lilla ord han uttalat.

’’Vill jag det då?’’ Frågade jag, och för första gången under hela färden lät jag min blick riktas mot honom. Samtidigt som han stannade utanför mitt hus vände han sina bruna ögon mot mig.

’’Jag vet inte? Vill du det?’’ Hans fråga var svår att svara på. Jag ville inte det. Det var vad min magkänsla sa. 

’’Tack för skjutsen och tack för i kväll.’’ Jag log falskt - som vanligt - och steg ur bilen, stängde dörren och rundade bilens huv innan jag joggade mot ytterdörren. Det kändes bäst att bara inte svara på frågan. Innan jag slank in genom dörrens lilla öppning jag gjort slängde jag en sista blick mot Justin som fortfarande inte hade åkt. Han tittade allvarligt på mig och körde sedan iväg när jag stängt dörren.

Jag satte mig sömndrucket upp i sängen och kliade mig i det rufsiga håret. De ljusa små strålarna tog sig - trots persiennerna - in genom gliporna och hade på något sätt lyckats träffa mitt ansikte. Och just idag, efter mer eller mindre en sömnlös natt, så var solen tvungen att väcka mig klockan 5 på morgonen. Jag suckade frustrerat och slängde mig trött bak i sängen igen. Dessvärre var jag inte trött, bara fysiskt och hade inte förmågan att somna om. Jag mumlade något irriterat som knappt jag själv hörde och steg upp ur sängen som var alldeles varm och mysig. Egentligen hade jag inte alls lust att vakna, men jag var varken trött eller pigg, så vad hade jag för val? Mina steg vandrade vidare mot badrummet som var någon meter bort. På vägen in slängde jag av mig kläderna allt eftersom och stod sedan alldeles avklädd framför duschkabinen. De silvriga munstycket sprutade ut vatten efter jag satt igång kranen till den. Efter bara några få minuter hade de kalla vattnet omvandlats till ljummet. Det var min signal att stiga in.

Jag torkade mitt hår en sista gång med handduken innan jag nöjt steg ut till mitt rum igen. De luftiga vita kläderna flög lätt på mig innan jag steg ut i korridoren där allas rum befann sig, trippade ner för den vita trappan och vandrade ut till köket där Dallas förvånansvärt satt.

’’Godmorgon.’’ Sa han utan att slita sin blick från mobilen framför sitt ansikte. ’’Vet du hur mycket klockan är?’’ Frågade jag lätt chockat. Han skulle aldrig få för sig att vakna tidigare än halv 8 en vardag. Så vad fick honom då att vakna halv 7?

’’Vet du hur mycket klockan är?’’ Han tittade upp på mig och höjde menande på ögonbrynen. Jag himlade med ögonen och la detta samtal bakom mig för att göra iordning en ordentlig frukost som jag nästan aldrig brukade göra. Men för en gångs skull hade jag tid. 

’’Ingen frukost idag?’’ Frågade jag medan min blick långsamt rönkade alla varor i kylskåpet. Jag hörde hur han ryckte på axlarna.

’’Inte sugen.’’ Grymtade han. Jag skakade långsamt på huvudet och gjorde istället bara frukost till mig själv.

’’Dallas!’’ Jag skrek hans namn från hallen och lät mina händer trava över alla prylar i den lilla lådan under möbeln.

’’Har du sätt min mobil!?’’ Ropade jag utan att få svar. Tunga steg hördes rusande mot mig tills jag fått syn på honom vid hallgången.

’’Du hade den senast igår?’’ Ryckte han lättat på axlarna. ’’Vafan! Jag behöver den.’’ Morrade jag frustrerat och fortsatte leta efter den bland alla lådor, jackor, väskor. Tills jag stannade till. Det slog till mig som ett skott i ryggen. 

’’Helvete!’’ Mumlade jag innan jag försvann ut ur ytterdörren med Dallas förvånade blick efter mig. Penny och Jesse satt otåligt och väntade på att jag skulle skynda mig. Jag såg hur Jesse’s desperata blick skrek av otålighet. Han ville iväg snabbt, och det lös om honom, precis som Penny ville hinna till skolan i tid.

’’Vi får lägga till 10 minuter.’’ Jag hoppade in i bilen och log nervöst. De båda suckade innan de samtidigt tittade bak på mig.

’’Vart ska vi?’’ Jag drog en hårslinga bakom örat och trollade fram ett leende. ’’Till Bieber.’’ 

De ljusa strålarna nådde långsamt till mina ögon. Jag drog den svettiga kudden över huvudet och andades tungt mot tygget som fick det svårare för mig att dra in syre. En len hand drogs över min mage medan jag försökte somna om. Men det var omöjligt när allt och alla störde mig. Jag stängde ögonlocken och suckade mot kudden innan jag slängde den på golvet. Mina ögon slogs snabbt upp och vreds mot en brunett som nyfiket log mot mig.

’’Godmorgon.’’ Rösten kom inte från tjejen då munnen inte synkade till hennes mun. Jag vände på huvudet och fick syn på en blondin som endast bar ett par rosa underkläder. Hon flinade brett och lutade sig mot dörrkarmen. Min hand greppade tag om brunettens hand innan jag äcklat slängde av mig den och for upp på fötter. Alla muskler i kroppen knakade skönt när jag sträckte på mig. 

’’Klä på er. Ni ska vara borta om fem minuter.’’ Mumlade jag oberört och drog långsamt på mig mina kläder jag lyckats få fram igår kväll. Deras breda leenden försvann fort. På bara några ynka sekunder hade de samlat ihop sina kläder och lyckats få sig dom i ett och samma drag. Tillsammans steg vi ner till undervåningen där killarna stod redo för att sticka till skolan.

’’Fuck vad ni var högljudda igår kväll.’’ Travis tittade surt på mig. ’’Jävligt högljudda.’’ Intygade Trenton lika irriterad. Det ända jag gjorde var att himla med ögonen och sedan ignorera dom.

’’Ni slipper mig fram över. Jag flyttar in till pärlan.’’ Ett flin spred sig på mina läppar. ’’Thank god.’’ Viskade Tyson, fullt medveten om att jag hörde.

’’Där kan du fucka vem fan du vill, hur högt du vill.’’ Trenton klappade mig på axeln innan de öppnade dörren.

’’Bye Bieber!’’ De nickade mot mig och försvann mot deras bil. Jag smällde igen dörren men var tvungen att öppnade den i samma sekund då någon knackade otåligt. Ett frustrerat ljud släpptes från min mun innan jag ryckte upp dörren igen. Mina ögon mötte en vacker tjej. Och en tjej jag mycket väl träffat innan.

’’Noah.’’ Andades jag leendes ut. Hon log smått, men de lilla leendet jag blivit tagen med, försvann lika fort när engångs brudarna steg ut genom dörren med ett snett flin riktat mot mig.

’’Ring mig!’’ Viskade den blonda och vinkade socker sött innan hon följde efter sin vän som lika slampigt lämnade våran uppfart. Hon mötte mina ögon med en äcklad blick vilket fick mig att sucka. Vad fan var det jag såg hos henne? Hon var visserligen jävligt snygg och charmig. Men det ända jag ville var att få henne i sängen. Varför gav jag bara inte upp och letade efter någon mer lätt förförd tjej som enkelt skulle falla för min charm?

’’Jag glömde min mobil hos dig igår kväll.’’ Harklade hon sig och slickade jag om läpparna. Jag spände mina nävar i jeansfickorna för att behärska mig. Jag ville dra med henne in. Kyssa henne. Kyssa hennes fylliga röda läppar. Men jag avstod som den nyktra jag kunde göra. Jag hade lovat henne att inte försöka något. Jag skulle hålla det… Tills hon föll för mig. Och jag visste att det förr eller senare skulle hända. Det ända som hindrade mig var mitt tålamod som jag inte var säker på skulle hålla i en längre tid. Jag backade några steg in i hallen och sträckte mig efter den vita IPhonen som låg på den vita möbeln. Mina fingrar snörade sig runt den kalla mobilen och gick fram till henne, sträckte den mot hennes hand som låg öppen. Jag lät mina fingrar snudda vid hennes hand och släppte den när hon väl greppat tag om den.

’’Ehm… Tack.’’ Sa hon osäkert på vad hon skulle säga eller göra. ’’Ha det kul i skolan.’’ Nickade jag sarkastiskt. 

’’Ska inte du gå?’’ Hon rynkade lätt pannan. ’’Jag släpptes nyligen och har viktigare saker att göra. Jag börjar inte förres på torsdag.’’ Förtydligade jag det för henne.

’’Åh, okej.’’ Nickade hon och började långsamt backa ifrån mig. ’’Men… Hejdå?’’ Hon rynkade pannan samtidigt som hon avfyrade ett leende mot mig. Hennes fötter ökade takten när hon närmat sig den röda caben som stod och väntade på henne. Där inne satt de två personerna hon hade hängt med på festen Trenton och killarna haft efter deras vinst. Jag avfyrade ett charmigt leende innan jag vänligt vinkade av dom som snabbt körde från mitt synhåll. När jag inte längre skymtade den röda bilen stängde jag snabbt dörren efter mig och drog upp mobilen i min hand. Mina fingrar drogs långsamt över touch skärmen och ett nummer slogs snabbt in. Jag höjde den svarta luren mot örat och väntade på signalerna att övergå till hans röst.

’’Duke.’’ Svarade en mörk röst. ’’Det är jag.’’ Svarade jag långsamt. ’’Bieber.’’ Hans leende hördes tydligt.

’’Du vet vad jag vill.’’

 Fråga: Någon som fått biljetter till hans nästa konsert 2015/ någon som ska gå på hans konsert?

Svar: Buhuu, nej :( men jag VILL och SKA gå ❤️

KOMMENTERA BABES! 

’’Jag kommer inte stöta på dig under hela kvällen.’’ Höll jag mina händer i luften som en tjuv som blivit tagen av polisen.

’’Noah. Dallas. Vart tror ni att ni håller på med?’’ Våran mors skarpa röst fyllde våra öron. Jag suckade tyst och vände mig om för att möta hennes stela ansikte.

’’Du har kanske glömt att Dallas och sitt lag hade en match i kväll?’’ Höjde jag ögonbrynen. ’’Jag tror inte matchen har pågått hela vägen till nu, har jag rätt Noah? Klockan är nämligen kvart i 2 på natten!’’ Höjde hon rösten.

’’Jag ser inget problem.’’ Ryckte jag på axlarna. Hon drog frustrerat sin hand genom sitt hår och spände blicken i mig.

’’Ibland önskar jag att jag kunde strunta i dig. Jag önskar att jag inte behövde dras med denna skiten. Men nu är det så att jag är din mamma och måste ta ansvar för er båda.’’

’’I så fall gör du inget bra jobb.’’ Jag steg förbi henne och började gå upp för trappan när han höjde rösten.

’’Det blir utegångsförbud i en vecka.’’ Sa hon utan att vända på sig. ’’Vad fan mamma! Du kan inte göra så!’’ Tjöt jag irriterat och slängde ut med armarna.

’’Du borde tänkt efter innan du öppnade munnen.’’ Varnade hon. ’’Vad fan händer med Dallas då!? Han var också ute som jag!’’

’’Han får också utegångsförbud, men bara i någon dag.’’ Jag kunde se hennes dolda leende till Dallas som suckade högt.

’’Jag önskar ibland att du inte var min mamma. Hör du det!? Du förstör mitt liv!’’ Skrek jag upprört och sprang upp för trappan. Bortsätt från alla problem som jag innan haft, så hade jag trots de min mamma jag bodde med som inte gick att fly ifrån. Hon hackade på mig, dag och natt och förstod inte att jag hade känslor precis som vilken annan människa som helst. Jag säger saker till henne som jag ibland inte borde göra - mer elaka saker - men det är pågrund av hennes ordval till mig. Ibland önskar jag att jag kunde strunta i dig. Bara de är något som får mig totalt förkrossad. Vilken jävla mamma säger något sådant till sin dotter? Jag slängde mig trött på sängen och snyftade tyst innan Dallas kom in i mitt rum.

’’Strunta i henne, Noah.’’ Viskade han och satte sig på sängkanten med en suck. ’’Hur i helvete ska man kunna strunta i henne? Hon bokstavligen hackar på mig varje dag, Dallas.’’ Jag kände hur tårarna brändes mot ögonlocken. Men jag kämpade emot dom, jag kämpade med att vara stark. Hon var inte värd mina tårar. Han öppnade sin famn som jag snabbt flög in i.

’’Ibland önskar jag att pappa stannade.’’ Knep jag ihop med ögonen.

Nu var vi här igen. Min osäkra blick vandrade över min spegelbild och såg alla problemen, jag hittade inget rätt med mig. Mitt svarta hår påminde om mammas mörka humör, mina blåa ögon påminde om havsblåa tårar, de röda läpparna var allt för lik blod. Min kropp. Den var full av hemska minnen.

’’Noah!’’ Ropade Dallas. Gårdagen hade gått… Bra. Justin hade lovat att inte stöta på mig, ingenting som innehöll romantik och liknande. Han var allmänt snäll, om man kan säga så? Sedan var han mystisk. Men jag ogillade honom trots det. Hans rykten var inte något jag gillade. Att han precis den kvällen kommit ut från fängelset, ogillade jag också. Och att han överhuvudtaget varit i fängelse ogillade jag ännu mer. Han var precis den sortens kille jag - ville och - behövde undvika.  Jag sprang ner till hallen där Dallas som vanligt väntade på mig med ett leende.

’’Skoldags.’’ Suckade han. ’’Jag går gärna till skolan för att slippa monstret här hemma.’’ Skakade jag på huvudet.

’’Kom ihåg vad jag sa igår kväll.’’ Påminde han mig och öppnade ytterdörren.

’’Försök att bete dig bra i mammas närvaro.’’ Sa båda samtidigt. Han log nöjt och kramade om mig. ’’Älskar dig Noah.’’ Han släppte mig långsamt och pussade mig snabbt på pannan innan han gick mot bilen där Bieber bröderna väntade - förutom Justin han själv - på att Dallas skulle komma. Jag stängde dörren långsamt och trippade över den gråa stengången och vidare mot vägen där min skjuts kom körandes.

’’Godmorgon.’’ Log dom och öppnade bildörren för mig. Jag steg in med ett leende och gjorde som alla morgnar, hälsade och gav de en varsin puss och kram. 

’’Godmorgon.’’ Log jag och lutade mig mot sätets mjuka skinn. Jag har alltid varit den öppna tjejen som både kramar och pussar mina vänner. Det spelar ingen roll vilket kön det är, jag beter mig likadant till båda. Men sedan för tre år sedan har jag blivit kaxig och uppkäftig. Jag vet egentligen inte varför, jag är helt enkelt bara osäker och försöker skydda mig själv från att inte bli sårad.

’’Vad sa din mamma igår kväll när ni kom hem då?’’ Frågade Phenelopy nyfiket. ’’Hon fick värsta utbrottet.’’ Skakade jag muttrandes på huvudet.

’’Utegångsförbud?’’ Gissade Jesse. ’’I en hel vecka. Och Dallas fick bara i två dagar.’’ Jag korsade armarna tjurigt framför bröstkorgen.

’’Jag gissar att det inte bara var för att ni kom hem så sent, eller hur?’’ Flinade Penny. 

’’Vad fan ska jag göra!? Hon är jämt så jävla tjurig mot mig.’’ Slog jag upprört ut med händerna.

’’Hon har det svårt, precis som alla andra.’’ Försvarade Jesse min mamma. ’’Det spelar ingen roll. Hon fattar trots det inte att jag har känslor och sårar mig gång på gång.’’

’’Det tror jag nog inte.’’ Trotsade Penny. ’’Spela roll. Jag vill inte prata om det mer.’’ Suckade jag dystert. De båda tystnade snabbt och lät det passera, som önskat. Jag tittade istället ut genom fönstret och andades in den fräscha vinden som konstant åkte mot mig genom de öppna taket. Winnipeg var vacker, staden var stor och hade runt 700 000 människor som bodde här. Staden var kallad för ’Porten till väst’ då det ofta passerar folk från östra och västra Kanada med järnväg eller motorväg. Sedan hade fanns det en tid då staden hade rykten om att vara en av Kanadas mest farligaste städer då det ofta samlades en massa gäng på gatorna. Nu har de ryktena inte hörts på länge, men vem vet. Kanske kommer de tillbaka? Nu är har ju stadens mest farligaste kille återvänt igen.

Penny satt och flinade när hon tog en tugga av sin macka.

’’Vad?’’ Rynkade jag pannan. ’’Du och Justin försvann igår.’’ Hon vickade på ögonbrynen.

’’Åh… Ge dig Phenelopy!’’ Tjöt jag och puttade till henne på axeln. Hon skrattade högt och ryckte på axlarna.

’’Man vet aldrig, Noah.’’

’’Seriöst? Tror du verkligen jag skulle satsa på en kille som honom? Han kom nyligen ut från fängelset, vem vet. Han kanske mördat någon!’’ Höjde jag menande på ögonbrynen och fiskade åt mig några pommes från Jesse tallrik. Han tjöt till och smällde till mig på handen.

’’Han kanske är farlig… Men tjejerna är galna i honom.’’ Hon sträckte sig mot sin brors tallrik och gjorde precis detsamma som mig - plockade några pommes i sin näve.

’’Ge er!’’ Tjöt han irriterat och smällde till hennes hand. ’’Jag är inte en utav dom galna tjejerna.’’ Höll jag skyldigt upp mina händer i luften.

’’Du kanske inte är intresserad av honom. Men jag tror nog han är det i dig.’’ Hennes läppar formade ett brett leende som snabbt försvann.

’’Bakom dig.’’ Pep hon viskandes till. Jag kände hur någon tungt andades bakom mig. Mina ögonlock stängdes samtidigt som jag svalde hårt.

’’Du…’’ Mumlade jag när jag tillslut vände mig om och skymtade Justins bekanta ansikte.

’’Hey… Noah.’’ Han log charmigt och satte sig ner med ryggen mot mina vänner. Jag himlade med ögonen och försökte på mig ett politiskt leende.

’’Ska du göra någonting i kväll?’’ Frågade han och kollade ut över skolans kafeteria med samma charmiga leende, fångade tjejernas blickar och nickade mot dom som hej innan han mötte mina irriterade ögon.

’’Jag sa att jag inte var intresserad.’’ Muttrade jag surt och klunkade i mig mitt vatten. ’’Och jag sa att jag inte försökte något. Det gäller fortfarande.’’ Skakade han suckandes på huvudet men behöll leendet. Jag svarade inte på hans svar och fortsatte att äta i hopp om att han skulle dra när han la märke till att jag inte var intresserad, som jag flera gånger försökt förklara.

’’Så vad blir ditt svar?’’ Han gav inte upp. ’’Svar på vaddå?’’ Försökte jag spela dum.

’’Kom över till mig klockan 6. Det blir en måltid mellan två… Vänner.’’ Sa han leendes innan han gick därifrån och förtydligade ordet vänner, just pågrund av att jag var så osäker på om han talade sanning när han sa att han inte ville mer än bara vänskap. Jag grymtade till och drog frustrerat den högra handen genom mitt svarta lena hår.

’’Vad var det jag sa.’’ Flinade Penny stort. ’’Bara… Håll käften.’’ Suckade jag släppte gaffeln i den gröna salladen när hungern gått över. Jag hade inte längre någon aptit.

Tystnad var något som skrämde mig. Jag kände mig ensam. Ensam på denna jorden. Att inbilla mig det fick en obehaglig smärta att smeka magen. Jag hatade att vara ensam. För jag var rädd att dö ensam. Men samtidigt så vågade jag inte att få känslor för folk på ett kärleksfullt sätt. Så att vara rädd för att vara ensam och sedan vara rädd för att älska någon fick ingenting att kännas bättre. Det var bokstavligen sämre. Det gick inte ihop och var inte normalt. Men jag kunde bara inte… Göra någonting åt det. Jag var för rädd att bli sårad.

’’Skjutsar du mig Dallas?’’ Ropade jag från badrummet jag stod i med en plattång i handen och håret mellan de varma plattorna. De gav ifrån sig varma ångor som åkte upp i mitt ansikte.

’’Vart ska du någonstans?’’ Han duk upp i dörrkarmen med en rynka i pannan. ’’Till Justin.’’ Suckade jag smått plågat.

’’Vänta lite… Du har utegångsförbud. Dessutom vad ska du där och göra?’’ Rynkan blev allt djupare.

’’Har utegångsförbud någonsin stoppat mig? Och det är inte vad du tror. Han bjöd hem mig, över någon anledning.’’ Ryckte jag på axlarna.

’’Han är inte bra för dig, Noah.’’ Muttrade han och satte sig på toalettens nedslagna lock.

’’Tror inte du jag redan typ… Märkt det. Dessutom har han lovat att han bara vill vara vänner.’’ Höjde jag trotsig på ögonbrynen.

’’Noah. Tror du själv på det?’’ Han korsade armarna. Jag drog ur sladden ur intaget och la plattången på golvet med ett grymt.

’’Nej… Men…-’’

’’Han är en fucking player som ligger runt med första bästa tjejen som går förbi honom. Jag skulle inte lita på honom om jag var du.’’ Han ställde sig långsamt upp och stannade sig bakom mig, tittade menande på mig via spegeln och backade bak till dörröppningen.

’’Det är just de, Dallas. Jag litar inte på honom.’’ Jag tittade fundersamt ner i golvet och kände mig plötsligt väldigt lurad. Vem fan gick på att Justin Bieber ville vara vän, med en tjej som jag? Och överhuvudtaget vänner… Så jävla lurad jag blev. Dallas hade rätt. Han är bara ute efter ligg. Vem visste om han skulle försöka något när jag väl var där? Men en trygghet var hans bröder som alltid ville mig väl. 

’’Skjutsar du mig eller inte?’’ Jag vände mig mot honom och försökte mig på det vänligaste leendet jag förmådde att erbjuda.

’’Lova att inte hamna i säng med honom.’’ Ville Dallas ha bekräftat. ’’Vad fan tror du om mig?’’ Morrade jag.

’’Jag vill bara vara säker, okej?’’ Han sneglade försiktigt på mig som satt i de tighta blåa jeansen med ett kort vitt linne som var lätt urringad.

’’Sätt på dig denna koftan.’’ Han sträckte sin lediga arm mot baksätet och drog åt sig en beige kofta som han sedan slängde på mina ben.

’’Kom igen.’’ Stönade jag irriterat. ’’Jag vet vad killar på kollar på. Och jag vet hur dom tänker. Så sätt på den annars vänder jag.’’ Han spände sin blick i vägen innan han svängde upp på deras uppfart. Snälla vänd, tänkte jag. Jag himlade istället med ögonen innan jag steg ur bilen och drog på mig koftan som jag blivit tillsagd att göra. Han ledde mig upp till dörren och väntade tills någon öppnade från våran knackning på den vita dörren.

’’Hej Noah!’’ Tyson sken upp i ett brett leende och drog in mig i en kram innan han vinkade av Dallas som gick tillbaka till sin bil. Jag log sött och bytte famn till Travis, sedan Trentons och slutligen hade jag kommit såpass långt in i hallen att jag nått fram till Justin som väntade på sin kram.

’’Skulle inte tro det.’’ Skakade på huvudet och gick tillbaks in i hallen där jag drog av mig mina sneakers. Han himlade kaxigt med ögonen och följde mig till vardagsrummet där vi slog oss ned. Resten av killarna försvann åt varsitt håll. Ett is täcke av tystnad la sig i rummet när ingen utav oss var sugna på att börja ett samtal. Istället började jag kolla mig omkring för att ta in synen av deras ljusa vardagsrum. Jag hade i för säg varit här inne innan. Men vad mer hade jag att göra?

’’Du behöver inte sitta flera meter ifrån mig. Jag kommer inte göra något.’’ Suckade han som hade börjat tröttna på mitt misstänksamma beteende mot honom.

’’Rykten går att du…-’’

’’Vad fan ska du lyssna på. Ryktena som kan säga vad som helst? Eller mig, som faktiskt vet sanningen?’’ Han höjde frågande på ögonbrynen i väntan på ett svar. Jag rullade fundersamt in läpparna och öppnade munnen för att säga mitt svar. Men han avbröt mig tvärt.

’’Skit samma. Är du hungrig? Jag har lagat lasagne.’’ Han trollade fram ett leende medan han gick mot mig och sträckte fram en hjälpande hand. Jag lovade att inte hamna i säng med honom, trots att jag inte svarat på Dallas fråga. Men han visste mitt svar. Och att försöka vara vänlig var väl inget brott? Jag nickade och placerade min hand i hans med ett påtvingat leende. Men att fejka leenden var vid denna tidpunkten jag ett expert på. Jag har fått göra det allt för ofta för att få det som en vana.

Fråga: Vad tycker ni om att Justin hamnar i fängelse och allt som hänt den senaste tiden?

Svar: Faktiskt lite trött på att han inte ser vad han håller på med. Han gör det rent ut sagt omöjligt för oss att försvara honom. No hate, men jag förstår nästan varför vissa - fans - lämnar honom :'(

KOMMENTERA OCH GÖR MIG GLAD :)

’’Noah!’’ Ropade min mor skarpt. Jag fluffade till mitt hår och smackade med mina läppar som hade en glänsande röd nyans.

’’Jag kommer!’’ Ropade jag högt och slängde en sista blick mot min spegelbild innan jag skyndade mig ut ur mitt rum. Jag är Noah McCall. Tjejen med det perfekta livet. Tjejen som fick vilken kille hon än ville, alla ville ha mitt liv. Eftersom folk tyckts sig tro att mitt liv var som att dansa på en äng av rosor. Men folk var i sådana fall inte medvetna om att rosor hade taggar - och att dansa på dom gjorde extremt ont, de hade sina konsekvenser. Precis som att gå i Noahs skor. I mina skor.

’’Glöm inte att jag har en match i kväll.’’ Påminde min bror mig när jag steg förbi honom. Jag tog emot det röda äpplet han höll i sin hand och nickade medveten om att jag var tvungen att gå. Men jag var stolt - för en gång skull - över honom.

’’Jag vet, jag tar med mig Phenelopy och Jesse.’’ Satte jag mina tänder i äpplet och kände fruktsockret sprida sig i min mun. Jag tror nog att det är första gången någon utav McCall syskonen gjort något bra. Han har tagit tag om sitt liv för att jag göra något vettigt med det, eftersom jag var lillasystern tog jag efter trots att det bara skiljer ett år emellan oss. 

’’Meddela dom om att det blir efterfest hos Trenton.’’ Drog han på sig sin jacka. Efterfest blev det endast om de vann fotbollsmatchen. Annars var det en hel del alkohol till spillo, alltså en massa ledsna ansiktet som skulle lämna arenan. Men Trenton - som var ledaren - har aldrig låtit något lag slå dom, vilket jag antog inte resten av de heller ville. Så att planera en fest för att de kommer vinna - i förväg, kände jag inte var en dålig ide då de kommer ta Tigers precis som de tog The Shiver Woods för några veckor sedan.

’’Noah. Kan du vara snäll och ta på dig andra kläder.’’ Bad min mor mig i en sträng ton. Trots alla omständigheter och att jag haft en svår uppväxt med problem som yrde om mig. Så kunde inte min mor låta mig vara… Noah.

’’Det spelar ingen roll vad du säger, jag tänker gå såhär.’’ Trotsade jag och drog min skinnjacka på mig innan jag tillsammans med Dallas steg ut genom dörren.

’’Noah McCall!’’ Ropade min mor efter mig. Jag himlade med ögonen och drog istället Dallas in i en kram.

’’Vi ses efter skolan.’’ Log jag. ’’Hälsa Phenelopy och Jesse.’’ Log han snett och pussade min panna innan han försvann mot den svarta bilen Trenton satt i, medan jag gick bort mot den röda caben Jesse och Phenelopy satt i. Jag hoppade in - utan att öppna dörren - bakom dom och kramade Phenelopy bakifrån innan jag gav Jesse en snabb puss på kinden.

’’Något nytt som hänt under helgen?’’ Frågade Jesse och kollade fascinerat på mig via backspegeln. Mitt hår yrde i luften när Jesse som satt vid ratten tagit sig ork att köra iväg igen.

’’Den irriterande killen fortsätter att ringa mig…’’ Himlade jag trött med ögonen och vilade mina armbågar på deras säten.

’’Hette inte han typ… Ray, eller Riley?’’ Rynkade Phen pannan. ’’Spela roll om han heter Ray eller Riley, hans namn har ingen betydelse.’’ Ryckte jag lätt på axlarna. Tyler var den sista killen jag litade på - om man inte räknar med Jesse och Dallas som jag känt innan dess - då jag inte vågat mig in i en relation igen. Jag vågar inte ens tillbringa min tid med någon annan kille förutom de killarna Jesse och Dallas känner. Att någon tar tag i mig - oväntat - får rädslan att snabbt byggas upp inom mig trots att jag vet att ingen vill mig illa. Men jag hade ingen tolerans för något som påminde mig om kvällen jag blivit misshandlad. Jag rullade in mina läppar i tanken på Tylers äckliga händer, hans ögon som jag trott avspeglade sanning när han sagt att han aldrig skulle skada mig. Jag fnös tyst för mig själv och lutade mig bak i det svarta sätet. Jag, Noah McCall. Ett perfekt liv? Jag skrattade i huvudet. Mitt liv har bokstavligen blivit sparkad, slängd i en vägg och skjuten miljontals av gånger, innan folk låtit mig ställa mig upp och ens våga leva ute bland människor. Det var nästan pinsamt hur de inte såg mitt fejka leende som oftast var klistrad på mina läppar.

’’Men eran helg då? Hur var eran helg?’’ Frågade jag för att verka artig, dock så kände jag mig inte riktigt sugen på att veta då allt de gjorde var så himla roligt. Och de gjorde allting tillsammans - egentligen inte så konstigt då de är syskon - med sin familj. Om det var något jag avgudade, så var det deras kärlek till varandra, vilket jag kunde förmedla att inte min familj hade.

’’Bra antar jag, vi gjorde inget speciellt.’’ Ryckte Jesse på axlarna. ’’Bara slappade hela helgen.’’ Log Phenelopy med både mun och ögon.

Vi gick tillsammans in genom skolans maffiga grind som ledde oss in på dess område. 

’’Noah… Jag… Ehm… Undrar, o-m du sk-kulle vilja…-’’ Jag stannade till och suckade innan jag sände ett vänligt leende mot Ray, eller Riley, vad killen nu hette - spelade egentligen ingen roll.

’’Jag ska vara så ärlig jag bara kan - och försöka säga detta så snällt som möjligt. Men jag är inte ute efter någon pojkvän. Och vill inte gå på dejt med dig, du kan sluta ringa.’’ La jag min hand på hans axel. Han blev alldeles röd i ansiktet och fick ett fånigt leende på sina läppar. Jag vinkade kort mot honom innan jag vände mig om och sprang ikapp dom igen samtidigt som jag trött suckade då jag egentligen visste att säga det till killen inte skulle hjälpa. Han var en stalker - vilket flera tjejer kunde intyga - och skulle inte läpps mig så lätt.

’’Så jävla jobbig.’’ Skakade Jesse på huvudet och drog sin arm om mina axlar - precis som han höll Phenelopy. 

’’Förresten har ni hört om att han den där farliga killen kommer tillbaks i kväll?’’ Frågade Phen. Jag rynkade pannan och drog mina fingrar genom mitt mörka hår.

’’Vilken farlig kille?’’ Undrade jag genast, lätt panikslagen. ’’Han killen som hamnat i fängelse. Eller alltså du hade inte flyttat hit då.’’ 

’’Du menar Justin Bieber?’’ Jesse kom snabbt på sig själv vem den ’farliga’ fängelse killen var.

’’Vem är Justin Bieber? Och vaddå fängelse?’’ Min nyfikenhet var mer på gränsen till rädsla som höll på att falla över gränsen. Någon farlig kille som varit i fängelse behövde knappast denna skolan. Och någon sådan kille var det minsta jag behövde.

’’Ofta att du inte hört talas om honom.’’ Höjde Jesse på sina ögonbryn. ’’Sluta prata om honom som om du känner honom.’’ Himlade hon.

’’Jag känner ju honom… Eller kände.’’ Rättade han sig. ’’Sluta ljug.’’

’’Jag ljuger inte! Innan han hamnat i fängelse hängde jag ju med honom, minns du inte den brun håriga bad boyen som alla tjejer hängde efter?’’ Försökte Jesse att övertyga henne. Jag himlade irriterat med ögonen och satte mig i fönsterkarmen som var av sten.

’’Kanske… Jo, ja det gör jag. Men tro inte att eran vänskap är kvar efter de tre långa åren.’’

’’Han är sig själv antar jag.’’ Ryckte han på axlarna och satte sig jämte mig. ’’Nu måste du skoja, Jesse. Fängelset förändrar alltid folk. Han är säkert värre än vad han var förut.’’ Mumlade jag, fortfarande inte medveten om vem han var. Men jag orkade inte fortsätta att fråga efter honom då ingen verkade vilja berätta.

’’Men oroa dig inte. Han är inte så farlig.’’ Drog Jesse sin arm runt min midja och skrattade.

’’Tack, att han varit i fängelse och bara är lite farlig hjälpte ju verkligen.’’

Jag joggade i de trasiga jeansen som satt tight om min rumpa och slängde mina armar om Dallas hals.

’’Wow! Take it easy Noah!’’ Skrattade han och höll tag om mina benväck för att jag inte skulle trilla. Jag pussade hans kind och kramade honom från hans rygg jag klängde på.

’’Grattis Dallas!’’ Tjöt jag i hans öra och hoppade ner för att känna en arm runt min midja. Jag tittade upp och förväntade mig först Dallas, men mötte ett par blåa ögon istället.

’’Ni var grymma, Tren.’’ Log jag och kramade mjukt om honom. ’’Vi ägde ut dom.’’ Skrattade han hest.

’’Snacka om dåliga förlorare.’’ Fnös jag när jag såg hur några utav deras motståndare åkte förbi i en stor röd cab med mördande blickar.

’’Jävligt dåliga förlorare.’’ Skakade han flinandes på huvudet. ’’Men vi ses där inne. Måste leta upp Phenelopy och Jesse.’’ Tittade jag leendes upp på honom innan jag kände hans läppar tryckas mot min panna.

’’Ses Nois.’’ Log han och lät sin arm släppa taget om min midja. Alla killar jag kände - vilket var en hel del - var alltid så vänliga mot mig. Vilket var orsaken till att jag faktiskt kunde gå runt i killars närvaro utan att tro att varenda en skulle misshandla mig eller helt enkelt bara bete sig dåligt runt om mig. De i Dallas gäng var alltid så öppna mot mig, kramade mig som om de var mina bröder och var alltid så oroliga så fort de såg att någonting inte stod rätt till. Precis vad jag behövde att killar skulle vara när jag upplevt den värsta typen av kille. Jag tog tag om mitt linne och knöt den kortare ovanför min navel då solen var - trots att det var kväll - varm och stekte mot min hud. Jag tittade ner medan jag pillade med linnet och kände hur jag plötsligt krockade med en muskulös kropp.

’’Sorry…-’’ Jag tittade upp på det stela ansiktet och mötte de bruna ögonen som var i centrum. Jag kände hur min blick åkte ner mot hans över kropp, mot armarna som var täckta i mörka tatueringar och sedan upp mot hans ögon igen. De alla högljudda ungdomarna som festade på Trens framsida tystnade. Han flinade snett och sträckte fram en hand.

’’Justin Bieber.’’

Gör mig glad och kommentera varenda en utav er!<3

Fråga: Vad tycker ni om Megan Fox?

Svar: Tycker att hon är snygg och allmänt cool då hon alltid står för vad hon tycker.

’’Det är sent, jag borde gå hem.’’ Mumlade jag och drog mig långsamt ur hans famn. När jag ställt mig upp och trott att han sov - då han inte svarat - tog hans starka hand tag om min handled. Jag ryckte till och vände mig långsamt mot honom, rädd för att hans arga sida väckts.

’’Vill du berätta vad som hände idag, Noah?’’ Frågande han allvarligt. Mina ögonbryn trycktes ihop och rynkor bildades i min panna.

’’Jag vet inte vad du pratar om? Berätta du.’’ Jag drog loss min handled från hans hårda grepp och backade undan ett steg. Han satte sig långsamt upp och kollade surt på mig.

’’Du knullar honom, eller hur?! Säg bara sanning Noah.’’ For snabbt ur hans mun när han hamnat på sina fötter framför mig.

’’Vad i helvete pratar du om?’’ Grymtade jag förvirrat. ’’Din fucking slyna! Du vet vad jag pratar om. Jävla Jesse som du hänger med jämt!’’ Hans lugna ton försvann och blev mer argare ju längre tid det tog för mig att svara på hans fråga.

’’Jesse, är min bästa vän, Tyler.’’ Förklarade jag i en lugn, allvarlig ton. ’’Du ljuger. Du ljuger som in i helvete Noah!’’ Morrade han.

’’Du är helt borta Tyler. Du är helt ute och flyger! Jag sticker härifrån.’’ Skakade jag oförstående på huvudet och vände mig om och gick. Men när jag endast hade nått till början av hallen, kände jag ännu en gång ett hårt grepp om min handled.

’’Släpp mig.’’ Mumlade jag utan att vände mig om mig. Han kramade min arm hårdare och vägrade att lyssna på mig.

’’Släpp mig sa jag!’’ Höjde jag rösten och ryckte åt mig min arm innan jag drog åt mig min jacka som hängde på den silvriga kroken. När jag sträckte mig efter handtaget kände jag återigen hur han tog tag i min arm. Jag vände mig irriterat om och skulle precis till att skrika någonting fult åt honom som inte förstått vad släpp mig betytt. Men det ända jag kände var en hård smärta i huvudet innan allting blivit svart.

Smärtan bultade i bakhuvudet när jag långsamt försökte sätta mig upp. Men jag föll långsamt tillbaks i den mjuka sängen jag hade hamnat i. Mina ögon spärrades upp som var alldeles svullna och sved. Mina ögon gled runt i rummet och såg inget annat än mörker - men mina igen svullna ögon vande sig snabbt. Bredvid mig kände jag en sovande Tyler, utan kläder eller någonting. Jag tittade ner på mig själv som endast hade underkläder.

’’Din fucking slyna håll käften!’’ Röt hans raspiga ton som borrade sig igenom min hörsel jag försökt att stänga av. Smärtan ilade i bakhuvudet efter att han smällt till mig med strykjärnet som konstigt nog legat ute i hallen. Men det var inget jag klurade på nu, då rädslan hade tagit större del av alla tankar och känslor. Jag skrek högt och försökte sparka mig loss ur hans hårda grepp.

’’SLÄPP MIG!’’ Skrek jag så rösten nästan sprack. Tårarna trängdes ur mina ihop knipna ögon, syret i mina lungor tog näst intill slut när jag kände hur hopplöst det var att kämpa emot honom.

Jag grät mig ut till hallen och drog på mig jackan som låg på golvet efter att jag tappat den. Jag steg över den lilla blodpölen som bildats efter slaget jag fått. Tårarna vägrade att sluta, ångesten vägrade att avta och allting vi gått igenom… Kändes genast som ett enda stort misstag.

Han satte sig på min mage och satte sina stora händer om min hals innan han klämde åt min luftstrupe. Jag kippade panikslaget efter luft och använde mina händer för att försöka putta bort honom.

’’Du fucking ljuger för mig Noah!’’ Tårar gled ner för hans kinder medan han tittade in i mina syrelösa ögon som avtog sin blåa färg.

’’Du ligger med Jesse! Jag fucking älskar dig, Noah! Hur kan du göra så!?’’ Han skrek nära mitt ansikte och släppte tillslut taget om min hals när jag nästan trott att syret skulle ta slut helt och min kropp skulle kollapsa. Men det gjorde det inte, vilket jag hoppats på för att slippa de eländiga lidandet.

’’Du lovade!’’ Försökte jag mig på att skrika, men det kom mer ut som ett andetag, precis som en viskning. 

Synen blev suddig ju längre ut på gatan jag kom, lyktorna som lös upp min väg var överallt. De snurrade och vred på sig. Benen var alldeles skakiga och ville ge upp all den lilla styrkan jag hade kvar i kroppen. Men all min vilja vägrade att få min kropp att ge upp mitt ute på gatan.

’’Hjälp…’’ Viskade jag och steg ut på gatan där endast några få bilar körde. Jag drog försiktigt mina kalla skakiga armar om mina axlar i ett försök att hålla värmen.

De äckliga händerna greppade tag om min vita blus och drog sönder det lena tyget.

’’Sluta Tyler!’’ Skrek jag och sparkades som en galning för att komma loss. Men verkligheten kom då ikapp mig, ingenting skulle fungera. Min - mördare till - pojkvän höll på att döda mig, han ville döda mig som den psykopaten han var. 

Illamåendet drog sig som ett virus i magen, de spred sig snabbt och tryckte sig upp för halsen. Men min mun vägrade att släppa ut något. Min mage drog smärtsamt ihop sig vilket orsakade ett tjut av smärta. Ett starkt ljus kom emot mig - jag trodde det var slutet för mig, om jag inte redan var död, men det starka ljuset från bilen stannade precis framför mig. Jag kände mer rädsla en lycka av att inte bli träffad av bilen då jag ville dö. Jag kände inte att jag behövde leva efter att blivit våldtagen och slagen av sin - inte längre - pojkvän. Jag stängde ögonen och öppnade de långsamt för att se en mörk gestalt komma emot mig.

’’Nej… Nej!’’ Jag backade och backade, för att snabbt ta mig ifrån mannen. Men jag var svag och alldeles för rädd för att kunna springa. Utan blev ståendes efter bara tre steg från honom. Hans muskulösa armar drogs runt min kropp innan jag föll in i hans famn. Det lilla jag såg var hans armar som var täckta med mörka tatueringar . Han bar en svart hoodie som han kravlat upp ärmarna på och bar mig försiktigt in i hans svarta bil.

’’Jag vill dig inget illa.’’ Sa hans lena röst. Jag förstod inte varför jag inte gjorde motstånd, jag förstod inte varför jag inte protesterade. Men, i hans armar, kände jag mig tryggare än att yra runt på gatan där Tyler lätt kunde hitta mig. 

När jag andades kände jag hur min bröstkorg darrade, när jag försökte se in i hans ögon blev allting bara suddigare. Jag låg ner i baksätet och kollade upp i taket som snurrade. Jag hörde dörren stängas - men det lät som på långt håll, sedan öppnade han förardörren och det lät precis likadant.

"Håll dig vaken och fokusera på min röst." Bad han och tittade bak på mig i backspegeln.

Tårarna brändes mot mina kinder efter ett tag av gråtande. Smärtan var kvar, allting i hela världen var kvar, hans äckliga händer på min kropp, paniken och mina kläder på golvet. Men ingenting kunde någonsin gå vidare, tiden stod stilla och gjorde mig så desperat av att få komma härifrån. Men någon gång för femton minuter sedan hade mitt hopp om att kunna fly, försvunnit med mina tårar. Jag var besviken på mig själv som inte sätt detta komma. Jag var besviken på mig själv som från början hade chansen att lämna honom, men jag tog den inte. Men det jag var mest besviken på, var att jag gav upp hoppet.

Andetagen saktade ner, ögonen flackade till trots hans ord han uttalade under hela resan... Vart vi nu var påväg. Men det förändrade ingenting. Jag var inte stark nog att hålla mig vaken. Jag var inte stark nog att hålla mig vid liv. Det sista jag såg var ett par bruna ögon, innan ett starkt ljus tog över min syn och allt försvann. Jag försvann. Han försvann. Min existens försvann.

Ljudet av… Tystnad, var allt jag kunde höra. Inte för att tystnad var ett ljud. Jag öppnade mina ögon och möttes av en vit suddig vägg. Min bröstkorg hävde upp, sedan ner. Allting var ljust, nästan för ljust för att kunna hålla ögonen öppna. Min hörsel blev skarpare - precis som min syn - ju längre jag fokuserade på det pipande ljudet som satts igång. Jag rörde på min tunga i munnen och svalde för att få igång spottkörtlarna. Jag försökte sätta mig upp, men kunde inte röra på en enda kroppsdel. Jag kämpade - och gjorde allt, för att få kroppens muskler att fungera. Men ångesten över att det inte fungerade, fyllde mig inifrån och ut innan tårar bildades i mina ögon.

’’Mrs McCall, du får tyvärr inte anstränga dig.’’ Kom en kvinna instigandes i rummet. Jag blinkade till och kände tårarna fall mot mina kinder.

’’Vad är det som händer? Varför kan jag inte röra på mig?’’ Frågade jag gråtandes. Hon steg fram till apparaterna vid min högra sida och började att trycka på knappar.

’’Du har tyvärr hamnat i en tillfällig koma från axlarna och ner, Mrs McCall.’’ Uttalade hon mitt namn, beklagande.

’’M-men killen som hjälpte mig. Vart ä-r han?’’ Jag struntade plötsligt i att min kropp var i koma när jag fått tankarna på den ansiktslösa killen. Jag ville vet vem den mystiska killen var, men jag kom inte ihåg att jag såg något ansikte. Jag kom inte ihåg något annat - än de tatuerade armarna, trots att jag mött hans ögon som jag sedan glömt hur de såg ut.

’’Vi hittade dig avsvimmad utanför sjukhuset. Du måste ha tagit dig hit på något sätt och sedan svimmat.’’

’’Nej, du förstår inte. Jag blev hittad av en kille.’’ Försökte jag att skaka på huvudet, men inte ens de ville fungera. Jag snyftade till och tittade väntade på henne.

’’Kan du förklara för mig han såg ut?’’ Frågade hon och ställde sig vid dörrkarmen.

’’Jag… Jag minns inte. Jag såg inget ansikte.’’

’’Alltså fanns det ingen kille, du inbillade dig bara Mrs McCall. Du lever trots allt, utan någons hjälp.’’ Förklarade hon och försökte sig på ett leende. Hon verkade inte ens vilja försöka höra på vad jag hade att säga.

’’Jag är inte ett syko! Det var en kille, han räddade mig.’’ Tårarna sipprade sig ner för mina kinder och droppade ner för min haka.

’’Ta och vila dig nu.’’ Stängde hon dörren efter sig. 

Att det funnits en kille som räddat mig, jag började tro att jag kanske ljög för mig själv? Jag ville antagligen inte erkänna sanningen utan hade hittat på. Men djupt där inne, visste jag att det jag nu försökte intala mig - att det aldrig varit någon som hjälpt mig - var fel. Sjuksköterskan som - tros ha hjälpt mig - fick de lilla hoppet om att någon plötsligt brytt sig om mig, att försvinna. Det fanns ingen hjälte, det fanns inga tatuerade armar, inget ansikte, ingenting. All lycka var borta, den lilla glöden som funnits kvar innan övergreppet hade försvunnit. Noah McCall var förvarad i ett evigt mörker i väntat på att någon skulle rädda henne. Ingen kom då, varför skulle någon komma nu?

Jätte spänd om vad ni tycker ^^ 

Fråga: Vad tycker ni om Dylan O'Brien?

Svar: IM TOTALLY IN LOVE! Han är bäst, snygg, bäst... och bäst. Älskar honom i The First Time och i Teen Wolf. Lite av ett O'Brien fan här ^^

KOMMENTERA

’’HOLLY!’’ Skrek Izzy med en skarpare röst denna gången. Jag blinkade och andades, lugnt och försiktigt medan jag kände hur verkligheten sakta kom ifatt mig. Jag slängde en blick mot Justin och kände hur det högg mig i magen.

’’JUSTIN!’’ Skrek jag och kände hur slowmotion avtog. Mina ben rörde sig fort mot honom medan mina händer höll uppe klänningen.

’’Justin! Nej nej nej!’’ Skakade jag förtvivlat på huvudet och drog upp honom i mitt knä. ’’Du ska inte lämna mig Justin. Hör du det. Du ska inte lämna mig. Inte denna gången!’’ tjöt jag och mötte hans ögon. Den blåa, glödande färgen glimtade till i hans ögon. De började att gråna, och hans läppar blev sakta blåa.

’’Justin!’’ Skrek jag och kände hur ett par starka armar drogs om min midja. Jag började sakta att dras ifrån honom.

’’Släpp mig!’’ Skrek jag och började att sparka Cory. ’’LÅT MIG VARA!’’ Skrek jag och försökte dra mig loss. Men hans grepp hårdnade. Och det gjorde mer och mer ont. Jag drog loss min ena hand och riktade den mot honom.

’’Tvinga mig inte att göra det.’’ Skrek jag som hot. Han spände blicken i mig och stack mig med något vasst i armen.

’’Låt mig gå! Jag måste rädda…-’’ Mer hann jag inte säga innan allting svartnade. 

Jag låg tyst i det höga gräset. Sommarens alla färger bländade mig och den härliga doften av gräs täppte min näsa. Jag tittade upp mot den klarblåa himlen och försökte på mig ett leende.

’’Holly Lightwood.’’ Jag slickade mig om läpparna och rynkade näsan. ’’Beleza Etwal.’’ Jag stängde ögonlocken och suckade. Ingenting lät rätt längre. Även fast jag innan dess hetat Holly, lät det nu fel att bli kallad för Beleza. Och trots att jag kallas för Beleza, låter det fel att säga Holly. Vad var fel med mig? Jag hade överlevt, jag hade fått reda på allt. Men trots det så saknades någonting viktigt. Jag satte mig långsamt upp och drog mina händer genom mitt bruna hår. Jag saknade Chace min bror - trots att jag kan träffa honom när jag ville. Men det har aldrig riktigt varit detsamma sedan vi fick reda på sanningen. Jag saknade min låtsas familj som försvann spårlöst. Jag förstår dom, de var aldrig min riktiga familj - men jag älskar dom trots det. De var bara anställda barn från början. Kanske var de och letade efter sina riktiga familjer nu? Jag saknade Cory, en aning, bara för att han var min pappa. Han lämnade oss som små, övergav oss och påstår att ha skyddat oss ändå. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska tro. Sedan… Saknar jag Justin. Det går inte att beskriva mina känslor för honom. Det går inte att beskriva hur otroligt ont jag har haft över vad jag gjorde. Eftersom jag inte kämpade tillräckligt hårt - var det mitt fel att han dog. Vad jag trodde. Tills det stått med stora bokstäver i tidning att en av New Yorks farligaste killar tagits fast. Hans liv var över där. 6 års fängelse. Vem visste vad som kunde hända i fängelset, under 6 hela år? Han kunde bli ihjäl slagen. Dödad. Eller bara försvinna bland de mörka och aldrig bli samma person igen. 

’’Quesandra!’’ Jag ropade hennes namn högt och såg hur en flicka kom springandes mot mig. Om det var slut med bekymmer kunde jag inte hålla med om. Jag hade en ängel att ta hand om. Bokstavligen. Hon hade ännu inga krafter. Men vem visste när de skulle komma? Vem visste om hon var i fara? Jag visste ingenting förutom att jag skulle hålla henne säker oavsett vad.

’’Mamma.’’ hennes små armar drogs runt min hals. Jag omfamnade henne och kysste hennes panna.

’’Redo att gå hem?’’ Log jag och tog tag om hennes lilla hand. Hennes lekfulla blåa ögon tittade glatt på mig innan hon nickade på huvudet så hennes ljusa bruna hår fladdrade till. Drömmarna var borta. De hade försvunnit samma natt som jag lämnat New York. Jag lämnade allting bakom mig och såg aldrig tillbaka. Fast det kunde jag inte tro på. För jag lät tankarna om allt jag gått igenom slå igenom ändå och struntade i att jag skulle glömma allt.

’’Kommer pappa tillbaka?’’ Frågade hennes barn röst oroligt. Jag stelnade till och böjde mig ner på huk för att nå hennes längd.

The Fray – How to Save a Life - New Album Version

’’Pappa?’’ Jag rynkade chockat pannan. ’’Kommer Justin tillbaka? Min pappa?’’ Höjde hon på ögonbrynen. Jag har aldrig berättat om Justin. Jag har aldrig sagt ett ord om hennes pappa. Jag vill inte att hon under hela sitt liv ska tro att hennes pappa övergav henne. Men trots den viljan så hade jag struntat i att nämna Justin.

’’Jag är redan här.’’ En hes röst avbröt våran intensiva blick. Jag slängde huvudet åt sidan och kände hur ögonen vattnades. Jag släppte taget om Quesandras hand och mötte hans bruna ögon.

’’Justin.’’ Viskade jag och började att springa mot honom. Han slängde sin gröna stora väska åt sidan och öppnade sin stora famn som jag föll in i.

’’Du är tillbaka.’’ Grät jag mot hans hals. ’’Jag lovade att jag skulle stanna med dig förevigt, Holly. Jag håller mina löften.’’ Viskade han mot min nacke och kramade mig hårt. Jag knep hårt ihop med ögonen och andades lättat ut. Allting kändes plötsligt rätt. Eller det var vad jag kände för stunden… Tills jag fick tankarna om Shadow. Jag hade stått vid huset den natten. Han hade försvunnit och ingen visste om han var död. Men jag var en ängel nu. Jag var stark och hade krafter, jag hade en förmåga som ingen visste om. Jag var ljusets odödliga ängel.

Tack till alla som läste, det betyder så sjukt mycket för mig! Jag älskar er till månen och tillbaka tusen gånger om!

Nu är Recaps slut och jag kommer sakna Jolly så mycket, dom blev på sätt och vis en del av mig. Det blir svårt att säga hejdå till dom...

Men hoppas att alla stannar och läser ASITD som jag imorgon släpper handlingen för :)

Kommentera lika bra - om inte bättre.

’’Det är bara någonting man vet.’’ Han la en hand på min axel och försökte sig på ett leende. ’’Jag vill att du ska veta att trots allt som kommer hända i natt. Så gav jag aldrig upp dig och din bror. Jag har alltid skyddat er.’’

’’Jag vet inte vad jag ska säga. Jag får helt enkelt tro på dig.’’ Ryckte jag osäkert på axlarna. Jag brydde mig egentligen inte om vad han sa. Han hade nyligen berättat att han var riktiga pappa. Han var innan dess en okänd, läskig man för mig. Om han trodde att jag plötsligt skulle känna annorlunda för honom, så hade han väldigt fel. Mina känslor för honom var detsamma. Kanske att jag hade mer förtroende för honom nu då det visade sig att han inte var en peddofil som ville döda mig. Men mer än så, kände jag inte.

’’Du vet att ingenting ändras för att du säger det. Zoe och Jack har varit mina föräldrar i flera år nu. De ända jag kommer ihåg är dom och vet faktiskt inte om jag kan tro på er.’’ Erkände jag uppriktigt.

’’Jag förstår dig, Beleza. Men du har inget val just nu.’’ Han såg besviken ut. Men vad förväntade han sig? Att jag skulle slänga mig i hans famn när han berättade sanningen?

’’Det är problemet, jag har inget val.’’ Suckade jag och föll ihop i fåtöljen.

Jag slog försiktigt upp ögonen och mötte ett par blå glödande ögon som avspeglade en skymt av rädsla. Jag hade efter att alla tagit plats i vardagsrummet somnat med tunga ögonlock. 

’’Dom är här.’’ Viskade Justin som var på hugget - redo för att fälla ut klorna och vrida sig till en varg. Jag spärrade upp ögonen och kände hur det högg till i magen. Jag grävde i min ficka som befann sig på mitt ben och drog upp en kniv och en liten pistol. Mina andetag darrade i min mun på vägen ut mot arean som kretsade om oss. Hans starka hand grep tag om min kalla hand och drog mig till ett säkrare ställe som inte skulle få mig dödad. Vi smög upp för trappan och steg in i ett av våra små förråd som jag stängde in mig i.

’’Stanna här och vänta tills jag hämtar dig.’’ Hade Justin tyst viskat och seda lämnat mig i mörker alldeles ensam. Svett droppar gled segt ner för min panna och ålade sig ändan ner till hakan. Kniven i min hand skakade tillsammans med min hand som vägrade att sluta darra. Jag hade panik. Jag var skräckslagen av vad som snart skulle hända. Jag ryckte till med ett lågt tjut när en hög smäll hördes från undervåningen. Min lediga hand drogs hastigt upp mot min mun som fick det lilla ljudet att dämpas med min svettiga handflata. Jag backade några steg tills jag kände hur den kalla väggen tog emot och trycktes mot min rygg. Under dörren var en liten glipa som lät det gula ljuset att glida in i rummet som för övrigt var kolsvart. Jag stirrade paralyserat på ljuset som sedan blev stoppad av en skugga precis utanför dörren. Jag bet mig hårt i kinden för att inte skrika eller gråta. Blodsmaken spred sig svagt i munnen som sedan blev starkare. Hjärtat dunkade i 180 medan mina andetag var helt tvärtemot det. De var långsamma och djupa. Jag försökte lugna ner min panikattack som strax skulle överfalla mig. Mina blåa ögon som lös i mörkret fick mig att trots de kunna se hur handtaget på dörren trycktes ned i en långsam takt.

’’Åh herregud.’’ Viskade jag så tyst jag förmådde mig och drog upp kniven framför mig, redo för att hugga den nästa som kom in. Dörren åkte snabbt upp och en mörk gestalt steg in med ett drag innan dörren stängdes igen. Jag la mina händer på mannens bröstkorg och tryckte honom mot väggen innan kniven flög upp mot hans hals. Trots paniken kunde jag erkänna för mig själv att jag hade kontroll.

’’Det är jag!’’ Tjöt Justin viskandes. Dock var min hörsel inte lika skarp då alla tankar yrde som en orkan i mitt huvud och fick mig inte att släppa kniven från hans strupe.

’’Holly.’’ Han slog upp sina ögon. De blåa ögonen fick honom räddad. Jag hade i alla fall synen kvar som var i bra skick. Jag drog mig undan och lät kniven åka ner mot benen som ett säkert läge.

’’Helvete vad du skrämde mig.’’ Västes jag. Han svarade inte utan tog återigen ett skarpt grepp om min handled, öppnade dörren och drog mig ut mot korridoren som nu var lika mörk som rummet vi nyligen var i.

’’Holly. Vi måste dra härifrån.’’ Slängde han en blick bakom oss. ’’Vi skulle döda dom. Vi skulle döda Shadow. Det var planen.’’

’’Men vad händer om planen skiter sig och det visar sig att han inte går att döda?! Vi ska sticka. Du ska sticka.’’ Nekade han min plan. Jag kunde väl trots allt inte kalla det en plan. Men någonting var det väl?

’’Jag tänker inte lämna er!’’ Viskade jag irriterat. ’’Nu frågade jag fan inte vad du vill. Denna gången får du inte två allternativ Holly. Du ska fucking ut från detta huset och sticka från detta jävla landet. Vare sig du vill det eller inte.’’ Spände hårt blicken i mig innan han drog mig ner för trappan - alldeles oförsiktig eller ens orolig för att de skulle höra oss - och sedan vidare mot hallen som nu stod i lågor. 

’’Fuck.’’ Viskade Justin och sprang ett annat håll med mig hack i häl. Huset höll på att falla över oss medan Justin letade efter en annan utgång. 

’’Det blir fönstret.’’ Skakade han stressat på huvudet innan han drog en hård sten - som låg på golvet - mitt i rutan. Ett hav av glassplitter fyllde utsidan av marken. Han hjälpte mig ut innan han själv tog sig ut - försiktig så vi inte skar oss - och lät mig springa i förväg. Jag sprang så snabbt jag kunde och skymtade grindarna med lycka inombords.

’’Holly!’’ En arg och hög röst skrek efter mig. Jag tvärstoppade och vände mig om för att skymta en man med huva. Det ända man såg var hans ögon som sken i en blodröd färg.

’’Shadow.’’ Morrade jag. Rädslan, paniken, ångesten, precis allt släppte när vinden hårt slog mot mig.

’’Jag ser att du vuxit.’’ Han log snett. ’’Du dödade mina föräldrar.’’ Morrade jag till svars. ’’Jag dödade din mor och hennes vänner, Rohana och Malik. Men jag vet att din far klarade sig.’’ Jag såg hur en man med blod som prydde hans kropp steg fram och föll på sina knän.

’’Släpp honom.’’ Morrade jag med hopbitna tänder. ’’Skulle inte tro det, Beleza.’’ Hans mörka skratt fyllde motvilligt mina öron.

’’Men vi kan göra ett byte.’’ Han drog ut sin hand från sin ficka och riktade den mot Justin som plötsligt började att sväva. Han kippade akut efter luft och tittade med rädda ögon på mig. Det var nog första gången jag såg Justin så rädd.

’’J-ag gör va-d som helst… B-bara släpp honom.’’ Viskade jag ynkligt och kände hur tårar började rinna ner för mina kinder. Han flinade brett och släppte Justin så han flög ner i marken med ett högt och smärtsamt stön.

’’Ger du mig de två halsbanden, lovar jag att inte skada honom.’’ Förklarade han enkelt. Jag slet snabbt av mig det och tittade ner på den blåa stenen.

’’Gör det inte Holly. Låt bli.’’ Viskade Justin påtvingat med sina ögon som förtvivlat stirrade på mig.

’’Jag vill inte förlora dig.’’ Viskade jag med en tjock röst. ’’Det spelar ingen roll, Holly. Jag kommer hamna i fängelse efter detta. Du vet inte vad du gör om du ger den till honom!’’ Han kämpade med att få ut den långa meningen.

’’Jag har inget val.’’ Grät jag. ’’Ge mig de fucking halsbandet!’’ Röt Shadow och drog den åt sig med sin magi. Den blåa stenen drogs ur min hand och flög in i hans med ett nöjt leende.

’’Ge mig det andra nu.’’ Bad han lugnare. ’’J-jag har det inte.’’ Mumlade jag oroligt. Fuck. Chace hade den. Han bar sin. Men vart i helvete höll han hus?

’’Du ska fucking ge mig det andra halsbandet!’’ Skrek han och slängde sin hand mot Justin som flög in i huset med en hård smäll.

Min blick var fast i datorskärmen medan min bror skrek på mig i bakgrunden. Men jag stängde hans röst totalt ute. Han var en irriterande liten skit unge som inte kunde något. Och andra sidan nästan alldeles för mycket för sin ålder. Lika så jag. Jag skrollade ner för en massa texter och läste igenom allt på någon sekund. Det var en av fördelarna. En mjuk kudde träffade mig i bak huvudet och snabb som vinden flög jag på honom och började slå honom i ansiktet.

''Vad är det du inte förstår!?'' Tjöt jag och satte mig på hans mage för att kunna greppa tag om hans armar i ett låst grepp. Jag smällde till honom hårt i ansiktet som fick honom att dra för andan. Jag tittade nervöst på honom och började sakta släppa taget om honom innan jag rusade ut ur mitt rum med honom hack i häl. Paniken steg snabbt och jag visste att han skulle ge igen så fort han fått tag på mig.

''Mamma!'' Tjöt jag barnsligt och rusade snabbt mot henne. Jag knöt mina armar runt hennes perfekt formade kropp.

''Han slog mig...'' Mumlade jag med en darrig underläpp, bara för att överdriva lite så han får all skuld.

''Sluta Leza!'' Tjöt han och korsade argt armarna framför bröstkorgen. 

''Båda två slutar på en gång!'' Höjde hon rösten och knöt upp mina händer så hon kunde titta oss båda i ögonen.

''Ni är 12 år och ska inte bete er som 3 åringar. Om ni ska springa får ni göra det där ute.'' Hon tittade först strikt på oss. Men sedan kröktes ett mjukt leende på hennes läppar som fick oss att nicka. 

''Seså, ut med er.'' Log hon och började mjukt putta oss mot altandörren som stod på glänt. Vi rusade ut mot trädgården och sedan mot gungorna vi för inte så länge sedan monterat upp. Pappa hade inte synts till idag, men jag visste mycket väl att han jobbade i rummet intill köket. Jag satte fart med fötterna och åkte i en lagom takt fram... Och sedan tillbaks. Han satte sig på gungan jämte och började ta fart så det nästan såg ut som han skulle åka över stången.

''Tror du vi kommer hålla ihop när vi blir större?'' Undrade han plötsligt. Jag tittade förvirrat på honom, vilket han antagligen förstod.

''Jag menar, vi är ju syskon... Men'' Han saktade in och tittade ner i marken.

''Men vaddå?'' Undrade jag nyfiket. Hans ögon stängdes och djupa andetag lämnade hans mun. När han slog upp dem igen glänste de blått, men försvann snabbt igen. 

''Jag får en dålig magkänsla...'' Mumlade han och satte sina händer för ansiktet.

''Äh, kom igen! Du har inga krafter. Du kan inte se i framtiden.'' Fnös jag. ''Kan jag visst! Du måste lita på mig Leza...'' Suckade han. Var jag bara avundsjuk för att han kanske redan fått sina? Eller självklart hade han de... Men jag menar, om dem utvecklats? För om hans gjort det... Borde väl mina också gjort det eftersom vi...-

''Vi tävlar!'' Tjöt han och satte genast fart på gungan. Lika så jag som genast glömt vad det var jag tänkt på.

''Ett... Två... Tre!'' Ropade han och samtidigt hoppade vi av gungorna och hamnade några meter ifrån. Kanske tre, eller fyra meter ifrån. Men det spelade ingen roll för magen drog snabbt ihop sig. Hela min kropp började krampa sig, men det visade jag inte utan försökte stå så rakt som möjligt. Men min kropp ville bara vika sig. Vad var det som hände!?

''Jag...'' Mumlade jag. Min röst höll på att svika mig. Han höll sig på hjärtat och gav mig en konstig blick.

''Känner du det?'' Viskade han andfodd, som om han sprungit flera kilometer. Jag nickade långsamt och satte handen på hjärtat. Det bankade hårt och kraftfullt. Något stod inte rätt till.

''Vi går in.'' Nickade jag mot huset och så snabbt som vi bara kunde började vi ta oss mot ytterdörren då vi märkt att altandörren nu var låst. Konstigt? Jag tryckte långsamt ner handtaget och steg tillsammans med honom in genom dörren. Det var tyst. Men jag kunde sedan höra höga röster. Det lät som mamma och pappa bråkade... Men sen när har dem bråkat? 

''Stanna här.'' Viskade jag och trippade sedan in mot den långa korridoren vi hade till vardagsrummet. Rösten blev tydligare och högre för varje steg närmre jag kom. På golvet låg en kropp, men jag kunde inte se vem det var då en möbel skymde personens ansikte. Men det var blod, en massa blod.

''Du får aldrig dem!'' Skrek mamma i full hals. En rynka spred sig i min panna. ''Om inte... Kommer dina barn vara i fara.'' Sa en hes röst. Jag stelnade snabbt till och började sagta backa. Jag backade ännu ett steg och oturligt nog stod det en vas bakom mig som föll ner mot marken. Jag vände mig snabbt om och kollade på den när den i slowmotion träffade marken. Glas flög åt alla håll och kanter medan jag stod där chockad. Jag vände tillbaks på mig och mötte en svart klädd man stå framför mig.

''Spring Leza!'' Kunde jag höra mamma skrika. Ett högt tjut lämnade mina läppar innan mina fötter vände på sig och rörde sig i en snabb hastighet mot trapporna. Stora stampande fötter följde efter mig men jag hann vika undan i mitt rum. Jag tittade mig panikslaget omkring och hoppade ut genom fönstret ut på taket. Jag andades snabbt och tungt när jag tryckte mig mot takpanelen för att inte trilla. Vinden blåste så hårt att det nästan kändes som om den skulle knuffa mig mot stupet. Men det kanske var min ända chans att överleva? Att hoppa. 

''Leza!'' Sa någon och tog tag i min arm genom fönstret som fick mig att skrika högt. ''Shhhy!'' Sedan drog personen in mig med handen för min mun.

''Leza. Du måste springa härifrån med din bror!'' Sa mamma andfådd och tittade sig panikslaget omkring. 

''Varför?'' Dum fråga! ''Bara gör som jag säger.'' Mumlade hon medan hon kröp över till andra sidan av rummet och drog upp en liten lucka ur golvet. Hon stoppade in handen i hålet och drog upp något jag inte kunde se vad det var. Hon smög över till mig och drog fram ett halsband.

''Detta halsband... Skyddar du med ditt liv.'' Hennes händer åkte bak mot min nacke och knäppte fast det. På min bröstkorg vilade ett fint smycke. En halvmåne med en lysande rund sten i mitten. Jag tittade upp på henne igen och nickade.

''Ta aldrig av det och låt ingen röra den.'' Jag nickade ännu en gång.

Hon drog in mig i en hård kram och började snyfta i min nacke.

''Mamma vad är det som händer?'' Viskade jag oroligt. ''Glöm aldrig bort vad vi brukar säga på kvällarna. Det är viktigt. Jag älskar dig så mycket...'' Hon släppte taget om mig och började genast gråta. 

''Gå nu!'' Sa hon och hjälpte mig ut genom fönstret. ''Glid ner där så kommer allt...-'' En hög smäll hördes som fick mina öron att slå lock. Mamma föll medvetslöst mot marken och hela jag flög bakåt.

''MAMMA!'' Skrek jag högt.

Mina ögon öppnades sakta med ett smärtsamt stön. Runt mig hade jag en mängd av folk som nervöst stirrade på mig. Jag blinkade till några gånger för att vänja mig vid den starka lampan som lös mig rakt in i ögonen.

’’Synen är bra.’’ Nickade en gråhårig man. ’’Vad kommer hända med henne?’’ Frågade en kvinnoröst. Jag försökte försiktigt att sätta mig upp, men landade hårt med ryggen i den buckliga madrassen.

’’Hon har drabbats av minnesförlust. Tyvärr är det permanent och kommer i värsta fall inte att avta.’’ Beklagade mannen. ’’Inga minnesluckor?’’ 

’’Tyvärr Mrs Lightwood. Inga minnesluckor.’’ Skakade han på huvudet. Jag hörde hur hon tyst började att gråta.

’’Vart är jag någonstans? Vilka är ni?’’ Jag rynkade pannan och kollade förvirrat på dom. Hennes tårar ökade och hon for snabbt ut ur det vita rummet. Tårar samlades i mina ögon och paniken tog snabbt över.

’’Vem är jag!?’’ Grät jag. 

Demi Lovato – Nightingale

Jag kände hur jag återkom till verkligheten. Min kropp fick en psykisk smäll när jag kände hur det strålade av värme från min hand. Jag kisade mot Shadow som fick en blå stråle på sig innan han flög in genom husets vägg. Halsbandet kom flygandes mot mig och klistrades mot min handflata. Mina fötter lyftes från marken och kroppen svävade nu i luften medan den blåa stenen brändes mot min hud. Jag skrek högt och kände hur tårarna pressades ut ur mina stängda ögon. Den brännande känslan strävade sig ut i kroppen och lämnade ett svart märke i handflatan innan jag föll mot marken och allt blev svart.

’’Beleza…’’ Viskade en len röst. Utan att öppna ögonen tog jag mig in i det nerbrända huset som stod tomt. 

’’Beleza.’’ Viskade rösten återigen. ’’Mamma?’’ Mumlade jag och ögonlocken flög upp samtidigt som jag kände hennes hand mot min. De bruna fina håret var uppsatt, alldeles löst och vackert.

’’Är jag död?’’ Frågade jag - men konstigt nog kände jag inte alls någon oro. ’’Du är inte död, min vackra dotter.’’ Hennes vänliga leende träffade mig med en smäll.

’’Vart är jag? Vad är det som händer med mig?’’ Jag tittade långsamt ner på min kropp som långsamt tonade bort.

’’Ta det lugnt, Bel. Du förvandlas.’’ Log hon och klämde åt min hand. ’’Förvandlas till vaddå!?’’ Sa jag panikslaget och tittade ner på mig som endast hade kvar min överkropp.

’’Till en ängel.’’

 RECAPS ÄR OFFICIELT AVSLUTAD NU!

VILL ATT ALLA KOMMENTERAR DERAS ÅSIKTER SÅ JAG KAN FÖRBÄTTRA MIG OCH SEDAN LE LIKA FÅNIGT SOM JAG ALLTID GÖR NÄR NI KOMMENTERAR :)

*Bästa kapitlet?

*Bästa Jolly Scenen?

*Feedack?

*Åsikter om slutet?

*Vad tror ni kommer hända i framtiden?

 Precis allt ni kan tänka er, KOMMENTERA och gör mig den lyckligaste tjejen på jorden!

’’Vem är du ens?’’ Frågade jag tyst och försökte att lugna ner mig. Folk kommer att försöka få dig svag, men du måste fortsätta kämpa. Jag tog ett djupt andetag och skulle göra - jag var osäker på vad Zoe nu var för mig - precis som mamma sagt till mig att göra när saker skulle vara som svårast. Kämpa.

’’Jag är Cory Etwal, en stor krigare i Wampetho och även känd som Khali och Belezas pappa.’’ 

Och de faktum att Cory alltid var bortrest hjälpte mig inte direkt. Men han försörjde oss och kämpar lika hårt som jag - för att få våra liv bättre och säkrare.

Jag kom plötsligt att tänka på boken som den där kvinnan skrivit i. Hon hade nämnt en man och två barn som hade exakt dom namnen. Han rätade på sin rygg innan hans ögon förvrängdes till blåa. 

’’Du… Du, kan inte vara min pappa. Zoe och Jack var mina föräldrar. Dom var mina syskon!’’ Jag pekade panikslaget på mina syskon som osäkert tittade på mig.

’’Jag är din pappa och dina ’låtsas föräldrar’ heter Rohana och Malik. Och dom, är inte dina syskon.’’ 

Jag hoppades på att Beleza och Khali skulle få växa upp och uppleva allt som väntar dom runt hörnet. Om jag sköter mitt jobb som mamma kommer det att hända, jag hade ändå Rohana och Malik som stöd.

Han skakade långsamt på huvudet och vände sig om när Chace steg in genom dörren med resten av dom efter sig.

’’Han är din bror.’’ Han pekade på Chace som förvirrat kollade på oss. ’’Jo, eller alltså… Det är inte så att vi är riktiga syskon, det är ett skämt.’’ Chace skrattade nervöst och tystnade när han såg mina rödsprängda ögon. Han trodde det var ett skämt när Cory sa det, då han brukar säga att jag är hans syster.

’’Kan ni berätta för mig vad fan det är som händer!’’ For snabbt ur min mun när jag känt att allt detta bara kommit ut på helt fel sätt.

Jag tittade ner i bordet och kände Justins lugnande arm runt min midja.

’’Så… Du, är min riktiga pappa. Och Chace är min riktiga bror.’’ Jag svalde hårt och drog en hårslinga bakom örat med min hand som darrade.

’’Jag är Khali…’’ Chace mötte mina ögon. ’’Och jag är Beleza.’’ Fortsatte jag hans mening.

’’Men, hur kommer det sig att vi inte minns?’’ Chace - Khali - tittade förvirrat på Cory. 

’’Vi raderade ditt minne, Khali. Och på dig, Beleza… När din mor försökte hjälpa dig att rymma från fönstret, tappade du fästet och föll mot marken. Ditt huvud fick en hård smäll. Tillräckligt hård för att du skulle glömma.’’

’’Alltså var mina drömmar inte… Drömmar?’’ Det fick mig att tänka på att det var evigheter sedan jag fått dom. Jag var nästan chockad.

’’Nej, de var återblickar. En början till minnena av ditt liv.’’ Svarade Izzy. ’’Varför få oss att glömma?’’

’’Det var alldeles för farligt för er att veta sanningen.’’

’’Menar du att det fanns en galning efter oss… Eller de faktum att våran mamma dog. Inkluderat dig som på så sätt övergav oss.’’

’’Jag övergav er inte. Utan gjorde det som var säkrast för er. Och ja, på sätt och vis. Sedan var ni för små för att förstå.’’

’’Vi var 12 år, alltså var vi inte små.’’ Stretade jag emot. ’’Det spelar ingen roll, Holly.’’ Himlade Jace med ögonen.

’’Men vaddå heter ni också något annat nu eller?’’ Frågade Chace och riktade blicken mot dom.

’’Våra namn är detsamma.’’ Ryckte Alec på axlarna. Trots att jag lugnat ner mig. Och att smärtan var borta. Kunde jag inte ge upp tankarna om att jag under flera år levt med en familj jag trott var min riktiga. Jag hade aldrig trott att detta skulle hända. Jag har aldrig varit skeptisk mot min familj och trott att detta någon dag skulle ske. Vem gjorde det? Vem förutspår sig en låtsas familj som är för att beskydda dig? I alla fall inte jag. Det var oväntat. Det var förvirrande. Nästan lite misstänksamt. För… Hur vet jag egentligen om det är sant? Tänk så är allt detta en av Shadows planer? Tänk så har han planerat detta i flera år. Tänk så är dom - Zoe, Zack, Izzy, Alec och Jace - min familj ändå och allt de försöker göra är att lura mig? Jag skakade bort alla mina konstiga tankar som först och främst inte gick ihop, och sedan så fick det mig alldeles osäker i vad jag skulle tro på. Men egentligen… Var jag det i alla fall. Och kvinnan jag undrat över, vem dagboken hörde till, vem hon var när jag såg henne och den lilla flickan i de vita korridorerna. Allting var minnen. Minnen från ett fack som bara fastnat på vägen till min hjärna. Hon var min mamma. Quesandra var min mamma. Jag vet faktiskt inte om något utav detta är sant. Jag vet inte om jag kan lita på dom. Men vad har jag för val?

’’Så vad händer nu.’’ Deras blickar drogs ännu en gång mot mig. ’’Vi får vänta.’’ Sa Justin. 

’’På vaddå? Att vi ska bli dödade?’’ Mina ögonbryn flög upp. ’’Jag stannade inte för att ge upp och se er alla dö tillsammans med mig. Vi ska kämpa, trots att det slutar med att vi alla dör i slutändan.’’ Fnös jag.

’’Så vad har du för plan?’’ Jag tittade leendes på Matthew. ’’Vem sa att jag hade en plan?’’

Jag drog av mig min röda T-shirt och drog på den svarta långärmade tröjan som satt tight om min bröstkorg. De skinnliknande byxorna slank lätt på mig innan jag drog hela mitt hår i en hög tofs.

’’Är du redo?’’ Jag skymtade Justin bakom mig i spegeln. Jag log nervöst och nickade löst på huvudet. Jag förstod inte hur jag kunde hamna i detta. Jag förstod inte att en tjej som jag skulle få strida mot en man som hade krafter starkare än vad alla hade tillsammans. Men vad hade jag för roll i spelet? Vad var syftet med att jag skulle med och strida? Jag var inte en varg som kunde slåss. Jag var ingen mäktig häxa, heller inte ens en person som kunde försvara sig själv. Jag var bara oskyldiga lilla Holly som hade fastnat mellan två farliga zoner.

’’Ljug inte för mig.’’ 

’’Jag ljuger inte. Jag är redo… Men rädd.’’ Mumlade jag och ryckte försiktigt på axlarna.

’’Det kommer fungera.’’ Log han och kysste min kind. ’’Det vet du inte.’’ Justins hopp syntes inte i ögonen. Det var bara någonting han sa för att göra mig lugn och säker i mig själv. Men han misslyckades. Det fungerade inte. Ingenting skulle någonsin få mig själv att tro att vi skulle överleva. Känslan av ett mörker spreds inom mig. Jag var så dyster jämfört med Justin. Han försökte åtminstone tro… Medan jag bara stängde ute all hopp som försökte nå till mitt hjärta och tala mig för mig att detta klarar vi.

’’Du måste tro.’’ Jag mötte hans nu blåa ögon i den smutsiga spegeln och tvingade fram ett förstående leende. Det var just vad min hjärna inte ville. Jag var rädd för att dö. Jag var också rädd för att överleva… Men också vara den ända överlevaren. Men det var vad jag var. Allmänt rädd.

’’Holly, vakna…’’ Rörde någon min axel. Jag hummade till och puttade bort handen. ’’Sluta, låt mig vara.’’ Viskade jag.

’’Holly Lightwood.’’ Hörde jag en skarp ton. Inte förrns då kände jag hur verkligheten kom ikapp mig. Jag slog upp mina ögon medveten om vad som nyligen hade hänt. Justin, Chace, Matthew, Cody, Jace, Alec och Izzy satt runt mig och stirrade oroligt ner på min kropp som låg på det smutsiga golvet.

’’What the fuck hände Holly!?’’ For ur Jace mun. Jag fuktade läpparna och satte mig upp innan jag greppade tag om Justins hjälpande hand och bar mig upp på fötterna. Synen var för stunden suddig och hela huvudet kändes tungt. Men för övrigt kändes allting okej.

’’Hon har…’’ Izzy stoppade sig själv från att avsluta meningen. ’’Blåa ögon.’’ Hjälpte Jace till. Jag la mina händer för mina öppna ögon och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det var trots allt inte första gången. Men varför igen?

’’Holly du…-’’ ’’Vi har inte tid med detta, ni måste köra mig hem.’’ Viskade jag lätt panikslaget.

’’Du stannar här och tar det lugnt, babe.’’ Bad Justin och la sin hand på min rygg. Jag ryckte undan hans beröring och gick irriterat mot dörren.

’’Jag sa, att ni skulle köra mig hem.’’ Höjde jag bestämt rösten. Alla tittade förvirrat på varandra men gick tillslut med på det. Dock visste det inte vad mitt problem var, eller varför jag var så inställd på att åka hem. Men det fick vänta. Jag hade inte tid med att diskutera det här, när mamma och pappa där hemma var i fara.

’’Nu!’’ Muttrade jag och satte mig i bilen med Justin vid ratten. Han himlade lätt med ögonen och startade bilen som innehöll mer än bara vi två. Alla fyllde på de två bilar vi hade trots att det var extremt trångt. Motorn darrade under oss, innan han backade ut från deras uppfart och satte riktning mot mitt hus som väldigt snart hade börjat tona upp framför oss. Justin åkte igenom grindarna som stod uppslagna.

’’Vad fan har hänt här?’’ Viskade Alec oroligt. ’’Helvete!’’ Tjöt jag och kände tårarna snabbt samla sig i ögonen. På bara några mikrosekunder rann de okontrollerbart ner för kinderna och vägrade att sluta.

’’Hey, ta det lugnt.’’ Försökte Justin i en lugn ton. Jag stängde ute hans röst som försökte lugna ner mig och slängde mig ur bilen när han stannat och sprang mot dörren som också stod öppen.

’’Nej, helvete… Nej, nej, nej!’’ Jag skakade förtvivlat på huvudet och sprang in i huset utan att hitta ett enda spår av någon. Vilket inte var ett gått tecken de heller. Jag började kippa efter luft när illamåendet tog mig med storm. Jag knep ihop med ögonen och drog mina armar framför magen. Ingenting har hänt, de är bara inte hemma, de är bara… Iväg. Försökte jag lugnt att inbilla mig. Jag slog up ögonlocken och mötte en lång man.

’’Vad… Vad fan gör du här!?’’ Tjöt jag. Han tittade sorgset på mig och skakade på huvudet. Redan då förstod jag att det inte kunde vara han som var Shadow.

’’Jag sa, att du skulle lämna mig ifred.’’ Morrade jag med hopbitna händer. Mannen som hade förföljt mig från skolan, stod nu här. I mitt vardagsrum och stirrade blint på mig.

’’Holly. Jag…’’ Han rullade in läpparna och tittade smärtsamt på mig. ’’Vad har hänt med mamma och pappa och hur vet du vad jag heter!?’’ Skrek jag gråtandes - fortfarande inte redo att släppa tankarna om dom.

’’Holly. Ta det lugnt. Jag vill berätta en sak.’’ Tog Jace snabbt tag om min arm när jag var nära på att attackera honom. Jag förstod inte vad som höll på att hända med mig. Jag förstod inte varför jag plötsligt blivit så aggressiv?

’’Dom är borta’’ Tjöt jag och sjönk ihop på golvet. ’’Lyssna på mig Holly!’’ Höjde han rösten och drog snabbt upp mig igen. Jag stängde långsamt ögonlocken och vägrade nästan att lyssna. Han greppade tag om mina överarmar och ryckte lätt i mig för att möta mina ögon.

’’Zoe och Jack är döda. De är borta. Fattar du det. Och de kommer inte tillbaka.’’ Han spände blicken i mig och såg alldeles gråtfärdig ut.

’’Varför säger du så? Dom är mamma och pappa!’’ Pep jag till. ’’Lyssna på mig Holly. Jag vet vad du såg i kväll. Jag vet att du såg dom dö, jag vet att du såg det. Men du måste veta en sak.’’ Hans fingrar drog sig loss från mina armar och han backade bak till mannen som osäkert tittade på mig.

’’Jag… Är inte din bror.’’ Viskade han och skakade på huvudet. ’’Jag är inte din syster.’’ Izzy dök upp jämte Jace och tårar droppade från hennes ögon. ’’Alec…’’ Jag mötte hans ögon och såg skam fylla honom.

’’Nej, Holly. Jag…- Inte jag heller.’’ Skakade han på huvudet. 

’’Vad fan pratar ni om!? Ni är för i helvete mina syskon!’’ Halsen svullnade upp och återigen kippade jag efter luft. Just nu kändes allting som en jävliga mardröm. Ingenting kändes rätt, allt dom sa kändes plötsligt sant och vad jag nu visste… Jag kunde inte ens tro på de saker de berättat för mig innan. Var hela mitt liv en jävla lögn nu!?

’’Holly…’’ Mannen tog ett stort kliv fram och föll en tår. ’’Jag är din pappa.’’

Idag gällde det. Idag, den 7 januari skulle det smälla till. Hollys 19 års dag skulle bli en succés! Jag hoppades i alla fall det, då jag inte riktigt kunde påverka allt de killarna gjorde där hemma. Jag skulle trots allt underhålla Holly. Jag drog min arm bakom hennes rygg och vilade handen på hennes höft medan vi gick igen den långa korridoren påväg mot skolans dörrar. På vägen ut kom Quinn och Troyana och stoppades oss för att kunna säga något snabbt till Holly som glatt log mot dom.

’’Grattis älskling!’’ Drog Quinn sina armar om Hollys överkropp innan Holly kramade henne tillbaks. Jag förstod mig inte riktigt på tjejer med deras, babe, älskling, beautiful, sötnos. Alla deras ord, var inte det bara till för killarna att använda till sina tjejer? Men trots min förvirring, tänkte jag inte kommentera något då Holly var omtyckt, vilket jag gillade stort.

’’Älskar dig Holly-babe! Ha det bäst i kväll.’’ Kramade Troyana om henne och försvann bort mot deras bil. Hon log brett och mötte mina ögon som glänste av lycka. Under hela denna dagen, har folk jag inte ens visste existerade - sagt grattis till henne. Trots att de inte kände henne - eller att Holly kände dom. Men som sagt, hon var omtyckt och var dessutom en Cheerleader, så folk måste ju känna till henne, right? Ännu en sak var ju att hon var känd som ’’Bieber flickvän’’, och all drama som hänt mellan oss hade fått allas ögon på oss. 

’’Jag har en liten present till dig.’’ Pressade jag mina läppar mot hennes panna och öppnade bildörren åt henne. 

’’Jaså? Vad då för något!?’’ Frågade hon ivrigt och steg in i bilen. Jag joggade runt motorhuven och satte mig framför ratten för att backa ut från parkeringsplatsen med ett snett leende.

’’Om du går ut på middag i kväll, får du reda på det.’’ Hon tittade spänt på mig och nickade snabbt.

’’Du hade inte ens behövt nämna presenten, jag skulle ändå gått med på det.’’ Skrattade hon generat och satte på sig sin gråa mössa på huvudet. Jag log snett och ryckte lätt på axlarna.

’’Man vet aldrig med dig, babe.’’ Gled jag med blicken över gatan. ’’Så… vart ska vi äta någonstans?’’ Frågade hon nyfiket.

’’Thats a surprise.’’

’’Kom igen, det kan du väl åtminstone berätta.’’ Gnällde hon. ’’Jag hämtar upp dig vid 7, ha på dig en snygg klänning.’’ Stannade jag utanför de stora svarta grindarna till henne hus, utan att svara på hennes - gnälliga - fråga.

’’Jag kommer i mjukisar.’’ Himlade hon med ögonen och öppnade bildörren. Jag tog tag i hennes handled och fick hennes huvud att flyga mot mitt håll.

’’Hejdå-kyss?’’ Höjde jag på ögonbrynen. Hon drog in benen i bilen igen innan hon lutade sig mot mig. Hennes läppar snuddades endast vid mina, innan hon mötte min blick.

’’Älskar dig.’’ Viskade hon mot mina läppar. Frustrationen av att hon inte kunde kyssa mig utan att retas, ökade för varje sekund hon bara satt där utan att göra någonting.

’’Älskar dig också baby.’’ Jag la mina händer på hennes kinder och fick själv ta initiativet att pressa hennes läppar mot mina med hjälp av händerna. Hon fnittrade till och kysste min mungipa innan hon steg ur bilen.

’’Klockan 7, glöm inte det!’’ Upprepade jag, hon nickade och smällde sedan igen dörren.

Hollys Perspektiv

’’Hej hej!’’ Ropade jag när jag stigit in genom dörren i hopp om att de var hemma. Men det var alldeles tyst i hela huset, precis som det varit i morse. Mina föräldrar - plus mina syskon - hade glömt min födelsedag som inte ens sagt grattis på morgonen. Jag trodde då att alla i skolans skulle göra detsamma. Men det var tvärtom. Nämligen alla hade kommit fram till - de som jag inte ens visste existerade - och de som jag på sätt och vis kände till. Daniel hade också kommit fram och grattat mig som jag i morse hade blivit sams med igen. Han hade försökt be om ursäkt, och då jag inte kände någon riktig anledning till att vara sur på honom - hade jag godtagit hans ursäkt. Men nu behövde jag inte tänka på de saker som gjort mig att känna glädje, då min familj inte ens hade gjort det, vilket nästan höll på att förstöra min födelsedag. Jag steg in i köket och skulle precis ropade efter Jace, då höga rösten och ljusa gestalter glatt skrek till.

’’Grattis Holly!’’ Ropade Izzy och kramade mig hårt. Hela familjen drog sina armar om mig och ett lyckligt skratt lämnade mina läppar. De backade undan och tittade med breda leenden på mig.

’’Jag trodde ni hade glömt det.’’ Det fåniga leendet vägrade att avta då glädjen var allt för stor. Mamma pussade mig lätt på pannan och skakade långsamt på huvudet.

’’Min lilla stjärna fyller 19 år, inte skulle vi glömma det.’’ Jag log varmt och satte mig ner på stolen där det stod en tårta på bordet framför mig.

’’Jag är inte liten längre, mamma.’’ Påpekade jag och drog mitt finger på grädden som jag sedan stoppade i munnen.

’’Hon är fucking 19 år!’’ Tjöt Jace glatt och kramade mig bakifrån. Jag skrattade högt och nickade lätt.

’’Jace! Vårda språket.’’ Bad mamma allvarligt. ’’Öppna.’’ Räckte Alec fram de lagom stora paketet. Jag hade - verkligen - inte förväntat mig någonting från dom då jag hade allt och alla jag behövde. Mamma hade dessutom frågat mig om någon speciell önskan, men jag hade då sagt som det varit och bara skakat på huvudet. Men nu hade de trots mitt nekande svar, ändå köpt något. Jag öppnade det svarta locket och fick syn på ett svart tyg med paljetter. Mina händer rotade sig ner i lådan. och drog upp en svart klänning som var fylld med paljetter över hela arean av den.

’’Ni hade verkligen inte behövt.’’ Skakade jag på huvudet och kramade om de alla, en i taget.

Mina fingrar drogs långsamt igenom mitt igenom kammade hår som nu var i bruna lockar och hängde framför mina axlar.

’’Så du ska träffa Quinn?’’ Frågade mamma som slog sig ner på min säng. Jag nickade långsamt och vred och vände på mig framför spegeln. Izzy hade bett mig att ha på mig klänningen då hon tyckt att den var super snygg. Jag var själv osäker på om det var en så bra ide då jag bara skulle på middag med Justin. Inte på någon fest.

’’Eller alltså…’’ Jag suckade och vände mig om för att möta hennes glada ögon. ’’Jag ska på middag med Justin’’ Erkände jag snabbt. Hennes leende försvann fort.

’’Justin?’’

’’Och Quinn.’’ La jag snabbt till när jag såg hennes osäkra ögon stirra in i mina. ’’Eller nej… Alltså mamma, jag visste inte hur du skulle reagera så… Jag, ehm… Justin och jag är… Ihop.’’ Stammade jag nervöst över vad hon skulle svara. Hon tittade tyst på mig.

’’Innan du säger något, så vill jag bara inte att du ger mig värsta utskällningen. Det är trots allt min födelsedag.’’ Viskade jag och satte mig mittemot henne. Hon sträckte sig kort efter mina händer och begravde dom i sina.

’’Jag vill bara inte att du blir… Sårad, när du väl får reda på sanning. Jag skulle helst vilja att du stannade hemma i kväll, men du har rätt.’’ Hon suckade högt och rullade sorgset in sina läppar. Jag förstod inte vad hon pratade om. Vilken sanning? Varför verkade hon så ledsen?

’’Mamma mår du bra?’’ Frågade jag oroligt och försökte möta hennes sjunkna blick.

’’Jag älskar dig och vill ditt bästa, jag vill att du ska veta det. Vad som än händer… Håll dig lugn. Allting kommer klarna för dig, jag lovar gumman.’’ Böjde hon sig fram och pussade min panna innan hon försvann ut ur mitt rum.

Jag smuttade lätt på det röda vinet och log mjukt mot Justin.

’’Smakade maten gott, fröken vacker?’’ Frågade den manliga servitören som säkerligen var yngre än 22.

’’Det var perfekt.’’ Rodnade jag och log mot honom. De gröna ögonen borrade sig in i min blick innan jag vek undan och såg Justins sura ansiktsuttryck. 

’’Vill ni beställa dessert?’’ Frågade han lika vänligt. Jag öppnade munnen för att svara ett enkelt ja, när Justins hårda ton fick mig att stänga munnen.

’’Det blir bra så.’’ Svarade Justin utan att ge honom en blick. Jag suckade och avfyrade ett leende mot honom som sedan gick.   

’’Du behöver inte vara så otrevlig.’’ Korsade jag armar framför bröstkorgen. ’’Han flörtar för fan med dig, Holly.’’ Morrade han.

’’Han är bara trevlig, Justin. Det är en stor skillnad på att flörta och att vara trevlig.’’ Himlade jag irriterat med ögonen.

’’Fröken vacker, le sitt perfektaste leende, säga skämt för att få dig att skratta och gå förbi oss tusen fucking gånger. Ja, Holly. Han försöker bara vara trevlig.’’ Hans ögon höll på att svartna, vilket jag inte riktigt behövde då han skulle få ett utbrott nästa gång servitören skulle gå förbi.

’’Notan tack!’’ Viftade jag till mig en äldre kvinna som gladeligen räckte fram kortläsaren.

Jag korsade armarna och gick ut ur den fina restaurangen vi nyligen ätit på. Justin var lika irriterad som jag och skulle säkert inte bli på bra humör på ett långt tag.

’’Bara kör mig hem.’’ Mumlade jag när jag öppnade bildörren med ett kraftfullt ryck. Han stoppade dörren från att öppnas med sin hand och ställde sig bakom mig för att försiktigt trycka sin kropp mot min.

’’Var inte arg baby.’’ Viskade han mot min nacke. Jag stängde långsamt mina ögon och kämpade emot mina känslor som ville kyssa hans extremt frestande läppar som placerade blöta pussar längs min nacke. Hans händer strävade upp för mina kropp. Från min midja upp till mina bröst som han passerade. Något kallt placerades på min bröstkorg när han nått upp över brösten, drog sina händer bakom min nacke och kysste sedan min kind. Jag öppnade ögonen och la handen på  bröstkorgen - strax nedanför min hals - och kände ett smycke - förutom halsbandet jag alltid bar - vila där. Jag tittade ner på smycket och såg ett silver ’J’ glittra i min hand. Jag tittade upp och mötte Justins ögon.

’’Din förevig.’’ Viskade han. Jag log stort och drog honom hastigt mot mig för att placera mina läppar mot hans som tack.

Gatlyktorna lyste upp vägen - bortsätt från lyset på bilen - och åkte snabbt förbi oss som satt vid kanten av vägen. Jag kramade hans hand och sneglade ner på min mobil jag slaget på skärmen. Klockan visade fem minuter i 9 och mörkret hade redan lagt sig. Egentligen för flera timmar sedan, men nu var det så mörkt det bara kunde vara. Hans svängde in på deras uppfart och stannade bilen.

’’Jag ska bara inte och hämta den andra överraskningen.’’ Flinade han och steg ut ur bilen innan han joggade in i det mörka huset. Killarna verkade inte hemma då det inte fanns ett endaste fönster som var i ljus. Jag lutade huvudet mot stödet bakom min nacke och trummade med fingrarna på mina ben.

’’Ännu en överraskning?’’ Viskade jag leendes. 

Tystnaden la sig nätt i bilen. Justin tog god tid på sig där inne. Jag låste upp skärmen och kollade desperat på klockan. Det hade redan gått 8 minuter. Hur långt tid skulle det ta för honom? Jag stampade ivrigt med foten och hörde för varje gång den åkte ner i bilgolvet så dunstade det lätt till. Jag suckade högt och gav upp och steg ur bilen för att fråga vad som tar sådan tid. Med mina lagom höga klackar trippade jag upp för stentrappan och ryckte upp dörren. Det var alldeles mörkt, hade han gått in utan att ens tända?

’’Justin!’’ Ropade jag. Jag stod still och lyssnade efter ett svar. Men när jag inte hörde hans röst ropa tillbaka, började oron att bubbla upp inom mig.

’’Justin? Vart fan är…-’’ Jag steg in i vardagsrummet och avbröt mig själv när ett högt tjut utropades från en hel mängd av ungdomar som hoppade upp. Rummet lystes upp av en massa olika ljus som blinkade på ett festligt sätt.

’’Grattis Holly!’’ Skrek folk. Jag skrattade högt och tittade förvirrat på dom. ’’Vad fan Justin!?’’ Tjöt jag när han stigit fram till mig för att ge mig en kram. Hög musik sattes plötsligt igång och ännu mer folk poppade fram från både köket och övervåningen.

’’Surprise syrran!’’ Tjöt Alec och kramade mig hårt. ’’The fuck gör ni här?’’ Skrattade jag och kollade chockat på Alec, Izzy och Jace som stod framför mig.

’’Inte kan man missa överraskningsfesten din pojkvän gjort.’’ Försökte Jace överrösta musiken. Jag smällde till honom på armen och skrattade samtidigt som jag försvann bort bland alla de dansande ungdomarna med Justin vid min sida. Han drog mig tätt intill honom och räckte mig en röd mugg med alkohol i. Jag flinade brett och klunkade i mig hälften av vätskan som brändes i min hals.

Miriam Bryant – Push Play - Filip Jenven & Mike Perry Remix - Radio Edit (lyssna gärna!)

Alkoholen yrde runt i mitt blod. Det hade börjat verka för ett tag sedan. Men trots att jag redan var på gränsen till full fortsatte jag att hälla i mig alkohol. Jag slängde den tomma muggen på golvet och tog tag om Justins T-shirt innan jag drog hans svettiga kropp nära min. Jag drog mina händer ner för hans mage och bet mig i läppen. Han greppade tag om mina höfter och tryckte mig hårt emot honom. Våran dans hettade upp, allting blev allt mer intimare och klockan var bara några sekunder från en ny dag. Den nya dagen som skulle få mig till en 19 årig tjej.

’’10… 9… 8…’’ Medan folk räknade ner och kollade på klockan som lös på väggen kände jag hur jag för varje sekund närmre midnatt, började att känna illamående. En extrem smärta spred sig i hela min kropp och varje muskel och styrka som funnits… Försvann på en mikrosekund.

’’7…6…5…4…’’ Sekunderna blev långsammare, smärtan ökade och mitt syre tog slut. Min kropp föll mot golvet och dunstade i.

’’Holly!’’ Hörde jag Izzys röst skrika. Men jag var för långt bort i det mörka för att kunna reagera. Allting var otydligt och smärtsamt. Tårar gled ner för mina kinder men min kropp var alldeles för tung att kunna försöka bära upp med min styrka som inte ens existerade. Jag knep ihop med ögonen och kände hur en blixt av smärta drogs igenom min kropp och fick allting att explodera i mina ögon.

’’3…2…1.’’

’’Du kommer inte få tag i henne. Du kommer inte få tag i dom!’’ Skrek hon i full hals. De röda ögonen tittade in i hennes blåa ögon som lyste av rädsla.

’’Ni är hjälplösa…’’ Skrattade han elakt och skakade på huvudet. ’’Ni har misslyckat med uppdraget, för snart är dom mina, världen kommer vara min!’’ Morrade han och riktade sin handflata upp mot dom.

’’Du kan inte göra såhär!’’ Skrek mamma med tårar nedrullandes för sina kinder. Hon tittade upp och knep sedan ihop med ögonen.

’’Jag har misslyckat… Och är så ledsen.’’ Viskade hon, innan ett starkt sken fick dom att försvinna med en blixt.

’’NEJ!’’ Skrek jag och kände hur smärtan av ångest exploderade inuti mig.

Nu kommer all spänningen! Snart får ni reda på en massa, stay tuned guys!

Fråga: Vad tycker ni om One Direction? 

Svar: Jag är ju en Belieber - som jag tror de flesta förstår - men trots det så har jag egentligen inte så mycket emot - no8 -dom. Eller alltså jag är ingen hater om man säger så. Tycker inte man ska hata/döma någon när man inte ens känner personerna ;) 

’’Holly! upp och…-’’ Izzy stannade mitt i meningen och sneglade mot sängen där Justin låg - fortfarande sovandes, sedan tittade hon på mig, ännu en gång på Justin och stannade med blicken på mig.

’’Det är inte som du tror att det är.’’ Försökte jag försvara mig snabbt. Jag bet mig nervöst i kinden och kände blodsmaken sprida sig i munnen.

’’Åh jo, det är verkligen vad jag tror att det är.’’ Korsade hon armarna. ’’Han bara…’’ Jag tystnade och kollade osäkert ner i golvet när jag inte visste vad jag skulle säga som skulle låta trovärdigt.

’’Du behöver inte komma på någon lögn, Holly. Jag vet vad ni gjorde, alla i huset hörde er.’’ Flinade hon. Jag höjde blicken snabbt mot henne och kände hur kinderna blev alldeles varma och röda.

’’Tagen på bar gärning!’’ Skrattade hon. ’’Åh gud!’’ Gömde jag mitt ansikte i händer, dels för att jag skämdes och sedan för att jag ville dölja de röda kinderna.

’’Men lugn, mamma och pappa var som tur var inte hemma - och är fortfarande inte det, så… Det är fritt fram att ta med honom ner.’’ Blinkade hon leendes med ögat innan hon försvann in i sitt rum igen. Jag kände hur skammen sköljde över mig. Det var så himla pinsamt. Jag skämdes, rejält.

’’Godmorgon.’’ Kände jag ett par starka armar viras runt min mage. Jag rullade in mina läppar och la mina händer på hans händer.

’’Du hörde, eller hur?’’ Frågade jag nervöst. ’’Mhm… Precis som att dom hörde oss igå…-’’

’’Käften Justin!’’ Vände jag mig hastigt om och puttade honom mot sängen så han föll med ryggen före. Ett flin spred sig på hans läppar innan han ställde sig på fötter igen. Han visste att min allvarliga ton - och pokerface - inte skulle hålla länge till.

’’Jaså? Är det på det här viset du vill ha det? Fine. I give it to you.’’ Morrade han ironiskt och tog snabba steg mot mig. Jag skådade hans muskulösa nakna - om man bortser från boxerna han bar - kropp komma emot mig. Jag började att springa ut ur rummet, när hans starka armar drogs runt min midja och hela min kropp långsamt åkte mot honom.

’’Justin!’’ Tjöt jag och ett brett leende spred sig på mina läppar. Han stängde igen dörren och puttade ner mig i sängen. Han satte sig över mig och höll fast mina armar mot madrassen.

’’Säg att du älskar mig.’’ Beordrade han mig. Jag skrattade högt. ’’Nej du Bieber. Jag är inte lika lätt förförd som du var igår kväll.’’ Flinade jag och försökte ta mig loss från honom. Men hans grepp hårdnade ju mer jag kämpade emot. Trots de, var han noggrann med att inte hålla allt för hårt så att det inte skulle göra ont i mina handleder.

’’Säg att du älskar mig. Annars får du med Bieber att göra.’’ Morrade han. Jag skakade bestämt på huvudet.

’’Du ber om det.’’ Skakade han på huvudet innan hans händer fattade tag om mina höfter och klämde åt. Höga skratt lämnade min mun och ett envist sprattlande skapades av hans små klämningar. Mina höfter var hemligheten till att kunna få mig att skratta - trots de stunder jag var ledsen. Jag var kittlig där, bara man klämde åt, fick det skratt att flöda ur min mun. Hur han visste om det, hade jag inte susning om.

’’Jag ger upp!’’ Tjöt jag skrattandes - nästan inte kapabel till att kunna andas. Hans grepp om mina höfter mjuknade och greppade istället tag om mina handleder.

’’Säg att du älskar mig.’’ Flinade han nöjt. Jag log - och skrattade ut det sista innan jag drog loss mina händer från hans grepp, drog ner hans ansikte så nära mitt ansikte det bara gick och tittade in i hans bruna mjuka ögon. När han bar den färgen - kände jag mig som tryggast.

’’Jag älskar dig och behöver dig, varenda sekund i resten av mitt liv.’’ 

Med nervösa steg gick jag igenom den långa korridoren med allas blickar på mig. Det har varit evigheters evigheter sedan jag var här, sedan jag kände folks blickar brännas på mig. Ljudet av alla pratande elever tog makten över allas blickar, när alla fått sig en noga titt på mig. Kunde de återgå till vad var och en gjorde. Lättnaden sköljde över mig. Uppmärksamhet var ingen stark sida, jag valde hellre att sitta i ett ensamt hörn, än att känna tusentalls av stirrande ögon på mig. En muskulös - tatuerad - arm la sig runt mina bara axlar. Jag tittade upp på personen jag faktiskt trott att det var - och hade rätt.

’’Första dagen i skolan… På evigheter. Hur känns det?’’ Justins lena röst dansande in i mitt öra. 

’’Tråkigt. Så in i helvete tråkigt.’’ Muttrade jag. ’’Fuck skolan. Vi drar hem istället.’’ La han som förslag och stannade upp i korridoren. Allas uppmärksamhet var ännu en gång på mig. Och denna gången på Justin också. Folk som trodde att det varit slut mellan oss - hade från början rätt, men blev nu förvånade över att återigen se oss tillsammans.

’’Men… Trots att skolan är tråkig, ska vi stanna.’’ La jag huvudet på sned. ’’Mhm… Jag stannar för att du är här, annars hade jag inte ens låtit mig själv överväga att gå hit.’’ Muttrade han irriterat. Ett leende spred sig på mina läppar.

’’Im good.’’ Fnittrade jag. ’’Va?’’ Han rynkade pannan. ’’Jag, Holly Lightwood. Fick nyligen Justin Bieber att stanna i skolan. Någon som är lite påverkad av mig?’’ Höjde jag på ögonbrynen.

’’Åh släpp det. Jag är här för alla läckra tjejer.’’ Flinade han retsamt. ’’För det första, det finns inga läckra tjejer här. Och för det andra. Om det skulle funnits och de du sagt skulle stämt, skulle du varit död nu.’’

’’Babe, du är den ända för mig oroa dig inte.’’ Skrattade han hest. ’’Hm… Bäst för dig.’’ Korsade jag armarna.

’’Har lektion nu, ses till lunch.’’ Kysste han mig snabbt på läpparna innan hans steg ökade mot korridorens slut - och svängde ner för ett hörn. Nu stod jag där själv, inte riktigt medveten om jag skulle hämta mina böcker, eller kanske försöka leta upp Quinn och Troya… För att, jag vet inte, kanske se om de fortfarande är vänner med mig? Eller om de kanske bara glömt mig? Jag rev mig nervöst i handen när jag såg dom - armkrok - gå mot mig, inte medveten om att jag stod nästan framför ögonen på dom. Deras blickar gled samtidigt åt mitt håll och stannade på just mig. Nervositeten ökade för varje sekund, de stirrade mållöst på mig, som om de sätt ett spöke. Jag svalde hårt och mötte Quinns stirrande ögon. De båda ökade stegen mot mig innan jag chockat blev kramad av de båda. Jag stod i mitten av dom och visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Men valde att vara tyst och bara kramade deras kroppar som var iträdda i Cheerio uniformerna.

’’Shit Holly. Vart har du hållit hus!? Du fattar inte hur mycket vi saknat dig!’’ Tjöt Quinn när de backat ett steg för att kunna möta min glada och lättade blick.

’’Ehm… Jag, har haft det lite… Svårt.’’ Mumlade jag osäkert. ’’Jo, ja. Det vet vi. Men alltså kvinna, du har missat en massa!’’ Slog Troya ut med armarna.

’’Jag är glad att jag är tillbaks i alla fall.’’ Andades jag ut med ett brett leende. ’’Och vi är glada att  ha dig tillbaks.’’ Log Quinn och strök sin hand över min överarm.

’’Låt oss gå till lektionen nu. Du vill inte ha Mr Korenty skrikandes redan första dagen.’’ Skakade Troya på huvudet och skrattade lågt. Jag skrattade till och krokade fast mina armar i deras innan vi först gick till mitt skåp och begav oss sedan mot våran lektion.

’’Det är en överraskning ditt pucko!’’ Suckade jag uppgivet. Matt tittade irriterat på mig och mumlade något surt innan han nickade.

’’Jag vet! Jag är inte helt borta.’’ Morrade han och lutade sig mot den vita tegelväggen.

’’Så… Är allt klart för er? Ni vet vad ni ska göra?’’ Ville jag dubbel kolla. De nickade och himlade lätt med ögonen då jag frågat det för säkert fjärde gången. Men med dom visste man inte riktigt säkert, någon utav dom skulle antingen glömma det ena eller det andra.

’’Cody?’’ Jag vände mig mot honom. ’’Jag tar hand om gästlistan.’’ Suckade han.

’’Matthew?’’ Jag vände huvudet mot Matt och tittade frågande på honom, redo att höra något annat än vad hans uppgift var.

’’Alkoholen och allt övrigt man kan äta och dricka.’’ Jag log nöjt och nickade imponerat. Jag hann bara möta Chaces ögon innan han lätt som en plätt sa hans uppgift.

’’Jag piffar upp huset, fixar musik och övrigt.’’ Han log snett. ’’Och jag får det bästa, uppehålla hedersgästen.’’ Flinade jag. De nickade ännu en gång.

’’Men kom ihåg. Vi gör det för hennes skull. Det ska bli perfekt, för vi vet inte hur mycket längre tid vi har att leva. Och med vi… Menar jag hela gänget, inkluderat Holly.’’ Allas leenden försvann snabbt och ersattes av ett rakt sträck. Glädjen var som bortblåst. Hennes 19 års dag skulle bli minnesvärt - trots att det förmodligen skulle bli den sista födelsedagen hon någonsin kommer få uppleva. Om jag bara kunde… Fixa allt. Men nu kunde jag inte det… Så, nu var det bara att vänta. Vem visste när han bestämde sig för att komma? Vem visste när han skulle slå till? Den ända som visste det, var han själv.

KOMMENTERA ^^

Det kommer återigen bli mycket läxor då skolan har börjat igen. MEN... Jag gör så gott jag kan - och kommer skriva och publicera så många kapitel jag kan i veckan trots allt annat som händer utanför bloggen ;)

Fråga: Vad tycker ni om Selena Gomez?

Svar: Själv tycker jag att hon verkar som en gullig - rätt jordnära person. Hennes musik är grym och hennes utseende... Allting är perfekt. Lite avundsjuk att just hon fick bli Justins tjej x)

Älskar er!

3 kapitel kvar :O

’’Vart har du varit?’’ Frågade mamma misstänksamt. ’’Hos Quinn.’’ Ljög jag lätt och öppnade kylskåpet.

’’Jaså?’’ Nickade hon och smuttade på sitt varma te. ’’Mm.’’ Hummade jag tyst och försökte se så normal ut som möjligt. Men det smärtade fortfarande efter vad som nyligen hänt. Daniel… En varg? Nej, det hade jag aldrig trott mig. Och att Justin ens försökte skada mig, det var inte heller med på listan. Jag gick hela vägen från Justin, hem i den kalla vinternatten. De ända som lös upp gatorna var de lysande stjärnorna på himlen. Även månen som ledsamt tittat ner på mig.

’’Finns det något speciellt du önskar dig då?’’ Frågade hon leendes. Jag vände mig om med mjölkpaketet i min hand och rynkade pannan.

’’Men lilla gumman, du fyller år om bara tre ynka dagar.’’ La hon huvudet på sned. Jag kom strax på mig själv. Min 19 års dag. Jag hade helt glömt bort det. Alla bekymmer jag behövt klura över, hade fått mig att glömma bort min födelsedag som endast var en gång om året, den 7 Januari.

’’Åh, jo, jag skojade bara.’’ Skrattade jag nervöst och hällde upp mjölken i tekoppen. ’’Men, nej. Det ända jag önskar mig är detta året blir bra.’’ Log jag. Jag stoppade in tekoppen i mikrougnen och klicka på knappen som höjdes till 5 minuter innan koppen började att snurra runt inne på glasfatet i mikron. Jag slog mig ner framför henne och tittade ner i stenbordet med mina ögon som gömde en sårad blick. Dels för att jag visste att året inte skulle bli bra - och att det förmodligen skulle bli ett kort år för mig. 

’’Hjärtat, mår du bra?’’ Hon ställde sig upp och gick runt bordskanten för att kunna dra fram en stol snett framför mig. Jag mötte hennes oroliga blåa ögon. Ibland undrade jag hur hon kunde vara min mamma. Inte för att jag trodde att det var omöjligt, utan för att hon hade orangt hår och blåa ögon, medan jag hade bruna ögon och brunt hår. Kanske var det bara så att jag var mer lik pappa än vad jag var mamma? Då pappa hade mina färger till både ögon och hår. Hon väntade tålmodigt på svar. Men alla tankar som innehöll allt annat än vad jag visste att jag när som helst kunde gråta över, blockerade min hjärna. Hon höjde sin hand mot mitt öga och drog bort den bruna slingan som hängt framför mitt öga som jag inte märkt - och la den bakom mitt öra. Jag hade trots allt inget att förlora när jag hade en mördare efter mig, så jag suckade högt och bröt lätt ihop.

’’Mamma jag vet inte vad jag ska göra.’’ Pep jag svagt till. Hon suckade tyst och log lugnande mot mig - trots att hon ville ge mig en orolig blick.

’’Vad som än händer, så kommer det att ordna sig.’’ Kramade hon mjukt min hand. Tårarna fick min syn suddig, men denna gången lät jag tårarna fritt rinna då jag kände att jag inte behövde dölja något. Jag ville inte dölja något.

’’Nej, mamma. Det kommer inte ordna sig!’’ Grät jag och stängde smärtsamt ögonlocken medan jag kramade hennes hand hårt. Jag oroade mig inte över Justin eller Daniel, för jag visste att de kom tillbaks. Men jag oroade mig för mamma och resten av familjen, över våra liv som inte kom tillbaks som killarna gjorde.

’’Holly, lyssna noga på mig gumman. Det kommer hända saker som får dig svag, men det ska inte få dig att bryta ihop. Det kommer finnas personer som vill dig illa, men det ska inte få dig att sluta kämpa. För du måste kämpa trots konsekvenserna livet kommer att ge.’’ Hennes röst lät vänlig och allvarlig. Jag snyftade till och slog upp ögonen. De sved och kändes svullna efter bara några få sekunder av gråt. Jag slängde mig i hennes famn och lyssnade på hennes lugnande hjärtslag.

’’Snälla, bara krama mig och säg att allting kommer bli bra.’’ Viskade jag gråtandes. Jag hörde hur hon tog djupa andetag och försökte förbli lika lugn som hon var. Jag förstod att hennes nyfikenhet var på hög nivå - och den oroliga känslan som kröp inom henne -, men jag var tacksam över att inga frågor uppstod i allt detta. Jag var tacksam över att hon fanns här, trots att jag lämnade dom när allt var som jobbigast.

’’Allting kommer bli bra. Allting kommer ordna sig.’’ Viskade hon medan hon kramade mig hårt.

’’Bieber!’’ Ropade Chace efter mig. Jag steg in i vardagsrummet där Chace satt med en bok framför ansiktet.

’’Vad hände?’’ Slet han sina ögon från den tjocka bruna boken och mötte mina ögon som fortfarande var kolsvarta. Jag drog in luft genom näsan och släppte ut det genom munnen, upprepade det några gånger och sjönk ner i den mjuka fåtöljen när jag var någorlunda lugn.

’’Vad fan tror du?’’ Suckade jag irriterat. ’’Hon lyssnade inte på oss, har jag rätt?’’ Han tittade säkert på mig. Han visste hur rätt han hade och båda visste att hon inte skulle ge upp så lätt.

’’Självklart gjorde hon inte det. Men det är inte det värsta.’’ 

’’Du fick ett anfall, eller hur.’’ Höjde han på ögonbrynen. Jag hatade att han kände mig så väl att han förutspådde vad som skulle hända.

’’Jag är ett fucking monster, Chace! Jag höll på att sätta klorna i henne.’’ Morrade jag, fortfarande arg på mig själv som inte kan styra min ilska.

’’Då gissade jag rätt, igen.’’ Mumlade han. ’’Dra åt helvete Chace! Detta är på allvar.’’

’’Jodå, jag tar det seriöst. Bara det att jag visste att det skulle bli såhär.’’ Nickade han flinandes.

’’Varför varnande du mig inte då?’’

’’Justin. Skyll inte på mig nu, vi båda vet att du mycket väl visste att du skulle reagera så.’’ Sa han febrilt. Jag hade inget svar, eller något kaxigt att slänga ur mig då allt han sa stämde in mycket riktigt. Jag hatade mig själv så jävla mycket att jag ville slänga mig i väggen. Jag skämdes över att Daniel - den jävla idioten - var tvungen att putta undan Holly som var fast besluten över att jag inte skulle skada henne. Faktum är att jag inte kan hata Daniel, eftersom han räddade livet på Holly. Han - av alla - räddade min flickvän. Men trots det så var hon inte tacksam, utan arg på honom - och mig. Men jag hade inte förväntat mig något annat - egentligen - då båda gjort fel.

’’Vad har du för plan Biebs?’’ Ropade Chace efter mig när jag joggade ut mot hallen. 

’’Jag messar detaljer!’’ Smällde jag stressat upp dörren.

Jag drog av mig det svarta linnet och drog istället på mig ett vitt som satt tight om bröstkorgen. Som vanligt så nådde linnet endast till naveln. Innan jag kröp ner under täcket drog jag på mig ett par rosa pyjamas shorts som satt löst om mina höfter. Jag släckte lampan och tittade tyst upp i taket. Mina tankar blev drabbade av personen jag saknade just nu, personen jag älskade och var rädd att inte kunna leva utan. Killen med ögonen som fick mig knäsvag, killen vid namn Justin. Jag log mjukt och kände hur jag blev alldeles varm inombords bara av att tänka på honom. Jag var inte riktigt arg på honom tidigare idag. Allting jag fått reda på denna morgonen fick mig full av ångest och ilska som hade gått ut över både Justin och Daniel. Jag var inte ens arg för att han inte berättat om sin varg grej, jag var inte arg på Justin som - jag trodde - höll på döda mig. Jag var inte arg, eller ledsen, eller full av ångest längre. Jag kände inget annat än längtan av Justin. Han var mitt botemedel till alla problem just nu. Medicinen till all smärta jag hade. Det bankade plötsligt på glasdörrarna till min balkong. Jag satte mig hastigt upp och slängde en blick mot mörkret där ute. En mörk gestalt syntes vid dörren som vars kläder var dygnblöta av regnet som öste ner. Jag slängde av täcket från min kropp och trippade över till dörren som jag försiktigt öppnade. Ett svagt leende spred sig på mina läppar. Han tittade ledsamt på mig.

’’Förlåt Holly. Jag är så ledsen. Jag vet inte vad som flög i mig! Jag menade inte att…-’’ Han tystnade när han såg det stora leendet som prydde mina läppar.

’’Varför ler du?’’ Frågade han oförstående. Jag drog in honom i rummet och stängde dörren bakom honom innan jag drog mina armar om hans nacke och pressade min kropp nära hans.

Madilyn Bailey – Radioactive

’’Jag förlåter dig…’’ Kysste jag mjukt hans läppar. Han gjorde inget motstånd, utan drog mig tightare emot honom. Hans händer vandrade över min kropp medan våra munnar var hårt tryckta mot varandra. Han greppade tag om mina benveck och lyfte upp mig så mina ben automatiskt slingrade sig runt hans höfter. Långsamt gick han mot min stora dubbelsäng och la mig ner, med han ovanför mig. Våra läppar masserades lika passionerat som det gjort för några sekunder sedan och vägrade att släppa varandras närvaro. Jag tog tag om hans blöta T-shirt innan jag drog av den i ett snabbt ryck så hans muskulösa mage visades öppet för mig. Jag drog min hand över hans fuktiga mage som var packad med muskler, innan mitt linne slank av lika snabbt. Han skådade mig, precis som jag nyligen skådat honom, trots att båda sett varandra - nästan helt - avklädda förut. Hans mjuka fuktiga läppar vandrade över min nakna mage som fortsatte upp över bröstkorgen, mot halsen och sedan till munnen igen. Jag drog mina fingrar genom hans blöta hår och pressade min kropp hårt mot hans som fick ett stön att lämna hans läppar vilket fick våra läppar att slitas ifrån varandra för en sekund, innan han återigen pressade dom mot vandra. Jag tog makten och snurrade runt så jag satt överst denna gången. Jag vilade mina händer vid varsin sida av hans huvud och flinade brett. Jag böjde mig ner mot hans läppar och snuddade lätt vid dom, för att retas med honom. Han sträckte på nacken för att kunna nå dom, men misslyckas.

’’Säg att du älskar mig.’’ Viskade jag mot hans läppar. Han tittade paralyserat in i mina ögon och log snett.

’’Jag… Älskar… Dig.’’ Viskade han orden långsamt. Ett nöjt leende satte plats på mina fuktiga läppar.

’’Säg att du behöver mig, så är jag din.’’ Bet jag mig i under läppen. Han slickade sig om läpparna och tittade ner på mina läppar, innan han mötte min blick igen.

’’Jag behöver dig.’’ Viskade han. Jag hörde ivern i hans röst och pressade just därför mina läppar hungrigt mot mot hans fylliga läppar.

Jolly Moment ;)

Fråga: Favorit skådis(ar)?

Svar: Lilly Collins, Holland Roden och Colton Haynes ^^

Kommentera

’’Du ser ut att må bättre.’’ Log pappa. ’’Det gör jag.’’ Tvingade jag fram ett leende.

’’Så… Vad var det som var så viktigt att berätta?’’ Frågade mamma. Jag hade ringt dom efter att Justin visat mig vad han fått gå igenom, bara för att han tog fel beslut. Det fick mitt hjärta att stanna för en mikrosekund. Jag ville inte att min familj skulle bli skadad, och framförallt inte dö. Efter de hade jag tryckt mobilen mot örat och panikslaget ringt mamma, för att först och främst se om hon fortfarande var vid liv, och sedan för att informera dom om att jag hade något att berätta. Justin hade under hela bilfärden varit tyst. Som endast tittat på mig några få gånger, utan att säga en knyst. Trots att jag hade Shadow - fortfarande inte riktigt medveten om vem han är - efter mig så kunde jag inte låta bli att oroa mig mer om Justin. Jag ville inte lämna honom, jag ville inte lämna allt som jag har byggt upp här. Jag ville inte ens tänka tanken om vad som skulle hända om jag inte drog.

’’Nå?’’ Tittade hon frågande på mig. Jag bet mig i läppen och mötte hennes blick. Jag skulle hata mig själv efter detta. Och förmodligen så skulle Justin hata mig också. Men det fanns något inom mig som sa att jag inte kunde lämna, det var en röst som lät bekant… Som sa åt mig att stanna. Stanna Holly. Stanna kvar. Allting kommer ordna sig, allting kommer bli okej. Lita på mig. 

’’Vi…- Jag flyttar hem igen.’’ Jag nöp mig själv i handflatan under bordet och log påtvingat. De båda sken upp i breda leenden. Jag kände tårar brännas bakom ögonlocken jag stängt för några sekunder. Innan jag slog upp dom och mötte mammas och pappas underliga blickar.

’’Har det hänt något gumman?’’ Frågade mamma oroligt när hon såg hur den ensamma tåren tagit sig ner för min kind. Jag skrattade lågt och skakade på huvudet medan jag log.

’’Nej, nej… Jag bara, är glad att vara tillbaka.’’ Ljög jag och torkade tåren. De nickade lättat och gav mig en varsin puss i pannan innan de lämnade mig ensam i köket. När jag inte längre kunde höra deras höga röster, eller deras markerade steg, föll jag ihop och kände hur tårarna forsade ner för kinderna. Jag pressade handflatorna mot ögonlocken och försökte gråta så tyst jag bara kunde. Mitt hjärta bultade hårt och smärtsamt innanför bröstkorgen.

’’Helvete Holly.’’ Viskade jag och skakade besviket på huvudet. Ilskan över att jag inte klarade av att berätta, ökade för varje sekund. Hela kroppen ville explodera. Jag knep hårt ihop med ögonen och tog djupa andetag innan jag tog det blåa halsbandet i min hand.

’’Du skyddar mig, du skyddar oss.’’ Höll jag den hårt i min hand.

Han andades tungt och knep ihop med ögonen för att lugna ner sig. Men när han öppnade dom igen, hade den svarta farliga färgen inte försvunnit.

’’Du skulle fucking dra, Holly! Du… Jävlar!’’ Röt han aggressivt. Jag backade några steg och bet mig i kinden för att inte börja gråta. Tårarna brändes värre än någonsin när jag vägrade att låta dom befrias. En blodsmak av järn spred sig i munnen när min tand tagit sig igenom på insidan av munnen.

’’Varför Holly!? Varför lyssnade du inte!?’’ Röt han så man såg de tydliga blodådrorna på hans hals spännas. Jag stängde ögonlocken för att slippa se hans besvikna, svarta ögon stirra på mig.

’’Jag kunde inte.’’ Viskade jag. ’’Det fanns inte en fucking människa som stoppade dig, Holly!’’ Morrade han i en lägre ton.

’’Jag kunde inte! Okej! Inse fakta Justin! Jag stannar!’’ Höjde jag rösten och slog smärtsamt upp ögonlocken. Han tittade chockat på mig innan han vände sig om och gick längre in i skogen.

’’Justin, snälla gå inte!’’ Ropade jag och började springa efter honom. Tårarna började tillslut lämna ögonen och rann ner för mina kalla kinder. Jag hade varit för svag för att hålla inne dom och var för ynklig som inte klarade av att lämna Justin. Men det var inte bara det, utan jag kunde inte. Den bekanta rösten i mitt huvud hade fått mig säker i mig själv när hon sagt att jag skulle stanna. Det var som om jag visste att allting skulle bli okej. Jag hoppades på att det stämde och att det inte bara varit något jag försökt intala mig själv. För då var det kört, då var det slut på Holly Lightwoods liv. Han försvann ut ur skogen och vidare ut på en äng innan han böjde sig ner mot marken. Men ängen var täckt med snö, och Justin var inte bara arg. Utan han var inte sig själv längre. En tjock, grå päls täckte hans stora varg kropp. De svarta ögonen var nu blåa, och hans tänder var vassa och stora. Jag tittade gråtandes på honom - och glömde bort att andas för några sekunder. Men kom på mig själv strax där efter och började flåsa istället för att ta igen de andetag jag missat. Han morrade högt och tassade sig fram mot mig, i en långsam takt. Stora vargspår lämnades bakom honom i den vita tjocka snön. Tanken om att Justin dödat Selena spelades upp i huvudet. Den ända skillnaden mellan mig och Selena, var att jag var en människa. Och hon var en häxa, som inte kunde dö. Rädslan spred sig långsamt medan jag såg hur han tog sig fram mot mig.

’’Justin.’’ Mumlade jag oroligt. Jag svalde högt men tänkte inte göra samma misstag som Selena gjorde den gången. Istället för att backa, eller springa. Stod jag kvar och svepte bort rädslan med ett djupt andetag. Men hans steg ökade, trots att jag inte visade en enda glimt av rädsla. Men det stoppade mig inte från att stå kvar.

’’Din ilska gör dig blind, du vet inte vad du gör Justin. Du ser inte vad du håller på att göra. För att du inte tål att jag gör misstag. Men så är det, jag gör misstag. Och jag lär mig av dom. Jag såg vad som hände din familj, och jag är ledsen, okej. Men det finns två viktiga saker i mitt liv som inte går att leva utan… Det är du, och min familj. Inse det Justin.’’ Sa jag självständigt. Jag var nästan stolt över vad jag sagt. För det var precis vad jag kände, precis vad som hade stoppat mig från att berätta för mina föräldrar. I alla fall två av dom sakerna som fick mig att inte lämna. När Justin endast var tre meter ifrån mig, började han gå snabbare. Men att stå kvar var inget val längre. Ett par starka armar drogs om min mage och vi - vem det nu var - flög åt sidan. Jag smällde i killen som puttat mig ifrån platsen jag stått på. Jag låg ovanför hans bröstkorg och mötte de blåa ögonen jag mycket väl kände igen.

’’Vafan Daniel?’’ Ställde jag mig upp. Han svarade inte utan flög upp på benen innan han ställde sig framför mig, i skyddsläge. 

’’Är du galen Holly!? Du vet att han inte kan kontrollera sin ilska.’’ Morrade Daniel irriterat. Jag tittade förvånat på honom.

’’Jag hade läget under kontroll. Och… Hur vet du om varggrejen?’’ Frågade jag lätt chockat. Daniel - av alla jag kände - verkade inte vara en utav Justin typer, dessutom hade jag inte funderat på varför de var så emot varandra. Var detta ett av själen?

’’Det är mycket du inte vet om mig, Holly.’’ Mumlade han. ’’Som vaddå? Att du är varg?’’ Sa jag ironiskt. Han vände sig långsamt om och tittade stelt på mig.

’’Hur fan kunde du inte berätta!’’ Tjöt jag och slog irriterat ut med armarna. Men han brydde sig inte om det just nu, utan hade sin blick fast på Justin som såg ut att bli mer och mer argare.

’’Holly, jag vill att du går tillbaka till killarna i huset. Jag vill inte att du ser det här.’’ Tog han några steg fram innan drog av sig sin svarta T-shirt.

’’Daniel! Detta är inte mellan dig och Justin! Gå härifrån.’’ Beordrade jag nervöst. ’’Pft! Skojar du med mig Holly? Inte en chans att jag lämnar dig med honom.’’ Fnös han och skakade på huvudet.

’’Show me what you got, Bieber.’’ Manade Daniel. Justin spände blicken i honom innan han satte fart mot Daniel som i sinom tid började springa mot honom. Han tryckte ifrån med sina fötter och flög mot honom samtidigt som han i luften förvandlades till en brun varg och attackerade Justin som också hoppat upp i luften. Jag tittade panikslaget på dom och visste inte vad jag skulle göra.

’’Sluta!’’ Skrek jag och stirrade oroligt på deras aggressiva kroppar som slogs. Ingen utav dom lyssnade, utan låtsades som om de inte hörde, precis som om jag inte existerade.

’’Helvete!’’ Pep jag till och sprang fram till dom. Jag visste inte riktigt hur detta skulle hjälpa, med en liten tjej som stod mellan två - trippel så stora som mig - vargar som slogs och försökte stoppa dom. Risken var att båda var utom kontroll och inte skulle bry sig om de råkade smälla till mig, eller ens skada mig. Men jag tog risken, för jag ville inte att någon utav dom skulle bli skadade. Justin hoppade tillbaka för att tänka en stund. Daniel gjorde detsamma och stirrade argsint på honom innan de båda tog fart mot mitten där jag hoppade fram, knep ihop ögonen och skrek det högsta jag bara kunde. ’’SLUTA!’’ De hade hunnit hoppa upp i luften ännu en gång, men när de fått syn på mig drog en blå virvel runt deras kroppar och de landade på deras normala fötter. De stirrade chockat på mig och tog några steg närmre mig.

’’Vad fan är era problem!’’ Tjöt jag vansinnigt och tittade besviket på dom. ’’Daniel, du är min jävla vän, men du litade trots det inte på mig!?’’ Vände jag mig mot Daniel. Han tittade ner i marken och spände sina käkben. Jag snodde runt och mötte Justins blick som var fylld med skam.

’’Justin… Du flippar fan ur för att jag tog ett beslut. Jag tog ett beslut som kanske inte passar dig. Men jag skiter fan i dina jävla åsikter för att jag älskar dig! Om du inte fattat det är du djävligt dum som bara ser alla fel jag gör.’’ Tårar fyllde mina ögon och gjorde det omöjligt för mig att se. Jag blinkade långsamt och var noga med att torka bort tårarna snabbt. Ilskan var till max och var påväg att stiga över gränsen.

’’Holly… Jag är så led…-’’ Sa båda, men blev snabbt avbrutna av mig.

’’Daniel, bara håll käften. Du kan komma till mig när du vill be om ursäkt för att du först och främst inte berättat för mig och sedan för att du försökt döda min pojkvän. Och samma gäller dig Justin. Kom tillbaks när du kan styra dina jävla humörsvängar och inte vill döda mig.’’ De tittade chockat på mig och kände sig dumma som betett sig så som de gjorde.

’’Jag har tillräckligt med problem att tänka på. Det sista jag vill är att behöva oroa mig över att ni ska döda någon.’’ Jag vände mig ilsket om och började gå därifrån, när jag kände ett hårt grepp om min handled. Jag ryckte åt mig min hand och tittade sårat på Justin.

’’Bara låt mig vara.’’ Viskade jag och fällde några enstaka tårar. Hans sårade ögon borrade sig in i min blick, innan jag bröt våran ögonkontakt och försvann därifrån med gråt i halsen.

KOMMENTERA VAD NI TYCKER!

Vad tycker ni om att Daniel också är en varg? ;)

Btw, skrev på förra inlägget att jag skulle ge er den nya handlingen efter att Recaps avslutats. Och nej, jag börjar inte på en 2a av Recaps, utan börjar på en helt ny som kommer heta: A Savior In The Darkness :D

Fråga: Hur många är nyfikna på den nya novellen?^^

Mitt svar: JAG! JAG! x)

’’Killar!’’ Ropade jag högt. ’’Frukosten är klar!’’ La jag ropandes till innan jag började diska den stora bunken som det legat smet i, stekpannan och stekspaden. Jag hade varit ovanligt pigg idag, så jag bestämde mig klockan 8 på morgonen att göra frukost. Vilket tog mig en halvtimme.

’’Godmorgon.’’ Kysste ett par mjuka läppar min kind innan ett par starka armar drogs runt min bara mage.

’’Sovit gott?’’ Log jag och la undan prylarna i min hand och vände mig om. Jag mötte de bruna ögonen som spred glädje. Han tryckte mig mot honom med hjälp av hans händer på min rygg och kysste min mungipa.

’’Underbart gott med denna tjejen bredvid mig.’’ Flinade han mot mina läppar. Mina kinder blev alldeles röda och varma. Jag borrade in mitt ansikte i hans hals för att gömma de röda, generade kinderna. Vi har varit här i 3 dagar nu. Allting har varit perfekt, precis så underbart bra som det bara gick. Killarna var retsamma och skrattade, precis som vanligt. Och Justin log, mer än 12 timmar varje dygn. Och mer kunde man inte begära. Jag log mot hans varma hals och såg killarna slå sig ner vid bordet.

’’Du är fucking bäst Holly! Jag drömde om pannkakor i natt, hur fan kunde du läsa mina tankar?’’ Flinade Cody brett och högg in på pannkakorna som stod staplade på den vita stora tallriken. Jag skrattade glatt och drog med mig Justin till de två tomma stolarna. Alla la upp några pannkakor på sin tallrik innan vi dränkte dom i sirap.

’’Vi drar hem idag, hu?’’ Frågade jag och tryckte in några bitar i munnen. De nickade med munnen full av mat.

’’Well, vi har inget val. Skolan börjar i morgon.’’ Ryckte Matt på axlarna. ’’Fuck, jag orkar inte.’’ Stönade Justin.

’’Äh, det blir ju bra ändå. Vi får se Channel som vi kan reta lite, träffa alla vänner. Dessutom har jag mycket att ta igen.’’ Mumlade jag och drack av mitt glas som var fylld med mjölk. Jag hade under de veckorna utan Justin - inte varit i skolan. Jag hade bara suttit inne, dag in, dag ut. Utan att ens tänka på att jag skulle få en hel hög av läxor när jag väl börjat skolan igen.

’’Vi hjälper dig med läxorna och alla dina uppsatser.’’ Log Justin. Killarna nickade och instämde. Jag log tacksamt.

’’Tack killar.’’ Skrattade jag generat.

Jag lastade i min och Justins väska i bakluckan innan jag smällde igen luckan och gick runt bilen för att sätta mig jämte Justin i passagerarsätet. Han log kärleksfullt mot mig och startade bilens motor, slängde en blick i backspegeln för att se till att killarna hängde på, innan han körde iväg på den breda grusvägen. Jag drog upp min mobil ur jackfickan och scrollade bland alla bilder på Instagram, för att fördriva tiden i bilen. Jag såg en på Quinn och Troya som satt och drack caffe på Starbucks. Mina mungipor gled ner mot hakan. Jag har varit så himla dum. Jag har under alla veckor bara backat ur våran vänskap på något sätt. Jag stängde ute dom, när de ville hjälpa mig, jag byggde en mur. En mur som kapade allt vi hade. Jag tittade ett långt tag på deras breda leende. Jag vet inte ens om de kommer förlåta mig, efter allt jag gjort. Och att skylla på att jag mådde dålig, var ingen ursäkt. Jag hade egentligen ingen ursäkt. Utan… Sanningen var, att jag hade glömt dom. Jag glömde bort deras existens. Jag bet mig i kinden och stängde ner skärmen.  Jag hade full förståelse om de aldrig ville se mig mer, det var något jag var tvungen att ta.

’’Är du okej?’’ Frågade Justin plötsligt. Jag skakade på huvudet, dels för att komma ur mina tankar, sedan som svar på hans fråga.

’’Eller… Alltså, jag ve…-’’ Jag avbröt mig själv när min mobil plötsligt började vibrera i min hand. Jag tittade ner på skärmen och såg ett okänt nummer. Jag rynkade pannan men tryckte - trots det okända numret - på svara innan jag la mobilen vid örat.

’’Ja hallå?’’ Svarade jag med en svag röst. Jag hörde höga andetag i andra änden. ’’Hallå?’’ Mumlade jag.

’’Holly?’’ Viskade en svag röst. ’’Jazmine?’’ Stelnade jag till. ’’Holly, jag är så rädd. Förlåt mig! Jag ville aldrig att det skulle bli såhär! Jag försökte stoppa dom!’’ Grät hon ångestfullt.

’’Wow, ta det lugnt Jazzy. Vad är det som har hänt?’’ Frågade jag oroligt. Hon grät högt och andades tungt innan hon försökte lugna ner sig.

’’Dom tog mamma… De tog henne. Jag försökte bara skydda henne, förlåt Holly!’’ Viskade hon och höll igen tårarna. Jag kunde se hennes rödsprängda ögon framför mig. Och mobilen hårt tryckt mot örat medan hon knep ihop ögonen, smärtsamt.

’’Snälla Jazmine! Ta det från början. Vad har hänt?’’ Sa jag återigen. Mitt hjärta slog hårdare och hårde för varje tyst sekund som passerade. De kändes hemskt att höra hennes gråta och inte kunna trösta henne. 

’’Jag berättade för dom… Jag berättade vart du var. Jag lovar Holly… Jag ville inte göra det! Men de hade mamma, de hotade med att döda henne.’’ Hon började gråta igen, lika smärtsamt och högt. Jag knep ihop med ögonen och kände att syret tog slut. Mina lungor tömdes på syre och bilens trånga väggar blev bara trängre och trängre när hennes gråt fyllde mina öron.

’’Stanna bilen Justin.’’ Fick jag fram. Jag kände hans oroliga blick bränna på mig.

’’Stanna bilen Justin!’’ Skrek jag desperat. Justin drog ratten åt höger med ett häftigt drag som fick hela min kropp att åka mot dörren. Han bromsade hårt vid sidan av vägen. Jag smällde upp dörren och kände den kalla brisen slå mot min kropp. Jag öppnade hastigt ögonen och kupade efter luft - fortfarande med luren vid örat. En tår rann ner för min kind innan jag rätade på ryggen.

’’För vem berättade du vart jag var?’’ Mumlade jag nervöst. Jag var inte rädd för att de visste vart jag befann mig. Jag kände bara rädslan över att de ville skada Jazmine och hennes mamma.

’’De är ute efter dig, Holly! Du måste fly! Hör du mig Holly!? Du måste dra!’’ Tjöt hon gråtandes. Jag började panikslaget gå fram och tillbaka med handen för min panna.

’’Jazmine! Berätta för mig vem som är ute efter mig!’’ Höjde jag rösten. Jag stannade till och lyssnade noga efter de snabba stegen som hördes i luren. Någon skrek samtidigt som skott hördes.

’’Jazmine!’’ Ropade jag av rädsla i telefonen. ’’Holly… Åk från stan, lämna landet och kom aldrig tillbaka. De kommer döda dig.’’ Viskade hon andfått.

’’Vilka Jazmine!? Vilka!?’’ Tjöt jag desperat. ’’Shadow…-’’ Viskade hon innan jag hörde henne skrika högt. Det pep högt i mitt öra av hennes höga ton innan jag tappade mobilen. Den föll mot marken och smällde till. Jag sänkte armen långsamt mot mina ben och tittade med en tom blick ut mot vägen. Tårar samlades i ögonen och synen blev alldeles suddig. Jag drog upp mina händer mot huvudet och tryckte dom mot tinningarna.

’’Nej, nej, nej, neeeej!’’ Tjöt jag högre och högre. ’’Helvete!’’ Skrek jag medan de varma tårarna okontrollerbart rann längs mina kalla kinder. 

’’Hey!’’ Höjde Justin sin röst och joggade fram till mig. Killarna kom springandes mot mig och tittade förvirrat på mig som grät.

’’Vad fan hände Holly?’’ Försökte Justin möta min blick. Hon… Försvann. De kom. Shadow kom. Han fucking dödade henne! Jag skrek högt inombords och drog i mitt hår, medan jag i verkligheten bara stod still och grät, med en tom och smärtsam blick. Justins röst kändes som flera mil bort, alldeles otydlig och svag. När han inte fått något svar drog han sina armar om min kropp. Jag rörde inte en muskel, utan lät hans starka armar krama mig. Han förde mina armar om hans nacke och pressade mig hårt mot hans kropp. Smärtan fyllde mig, tårarna vägrade att sluta rinna, tanken om att Jazmine yrde runt i huvudet. Det fick mig att ruttna inombords. Illamåendet spred sig i magen och kröp sig upp för min hals. Jag puttade mig ifrån Justin och böjde mig över marken med händerna på mina knän för att känna hur vätska hostades upp ur min mun. Trycket i huvudet ökade ner jag smärtsamt försökte kräkas med ihop knipna ögon. Jag kände hur någon tog tag om mitt lösa hår som hängde för ansiktet. Men trots den ansträngande känslan av att jag var tvungen att kräkas, så ville inget ut bortsätt från saliv. Men min mage var tom. Likaså mina känslor som för en stund avtog. Men kom tillbaks lika snabbt som min normala andning återkom.

’’Holly, ta det lugnt nu. Hetsa inte upp dig för mycket nu. Djupa andetag.’’ Lugnade Justin ner mig. Jag andandes tungt och satte mig ner på gräsplätten bredvid mig.

’’De dödade Jazmine… De… Dödade henne.’’ Mumlade jag oförstående. Trots att jag hörde de, och visste att det var sant, ville jag inte tro på det. Jag ville inte tro på det! Killarna tittade ner på mig och satte sig framför mig. De förstod inget, det visste inte vad jag pratade om. Det visste inte ens vem Jazmine var. Men jag behövde berätta - då jag visste att någon utav dom tillslut skulle frågat på egen hand ändå.

’’Vem dödade henne?’’ Rynkade Justin pannan. Jag torkade tårarna och drog upp benen till hakan för att sedan dra mina armar om knäna.

’’Shadow… Han, dödade henne.’’ Mumlade jag paralyserat med blicken ner i gräset. Shadow, namnet lät bekant trots att jag visste att jag aldrig hört det förr. Faktum är att jag aldrig tror att någon ens nämnt det innan. Jag tittade på dom, som gav varandra allvarliga blickar.

’’Sluta titta på varandra så! Ni… Skrämmer mig.’’ Deras uppmärksamhet drogs mot mig. Jag visste vad de blickarna betydde, de visste någonting. De visste nog vem Shadow var.

’’Vet du vem han är, Holly?’’ Frågade Chace allvarligt. Jag skakade långsamt på huvudet. 

’’Han är farlig och ond. Han dödar alla som korsar hans väg - och är inte kapabel till att känna någonting. Han är känslolös.’’ Mumlade han. Jag såg hur minnen åkte förbi i hans ögon innan de svartnade.

’’Min vän, Jazmine. Hon bad mig att fly, hon sa att de tänkte döda mig.’’

’’Hon har fucking rätt i vad hon säger. Du måste sticka härifrån.’’ Svartnade Justins ögon. 

’’Jag vet inte… Jag har trots allt er, right? Ni kan väl skydda mig, eller hur?’’ Tittade jag med en glimt av hopp i ögonen. Killarna gav mig besvikna blickar.

’’Jag är ledsen, Holly. Vi kan inte skydda dig, för när han bestämt sig för att döda någon… Gör han allt vad som krävs för att se den personen död.’’ Jag hörde smärtan i Matts röst.

’’Im sorry babe. Du har inget val, Holly. Det ända vi kan göra är att hjälpa dig dra härifrån med din familj. Mer än så… Kan vi inte.’’ Justin tittade med smärtsamma ögon på mig. Jag kände hoppet inom mig tona bort. Nu kändes det återigen hopplöst och kallt, precis som det gjorde när jag förlorade Justin. All glädje var borta. Rädslan hade tagit makt över min kropp.

’’Jag tänker inte flytta! Jag vill inte lämna er.’’ Skakade jag på huvudet. Justin kröp närmre mig och tittade mig djupt i ögonen.

’’Fattar du inte vad vi säger? Han kommer döda dig om du inte drar härifrån! Skit i oss, dit liv är viktigare än vad vi är.’’ Med de sagt hade han bestämt åt mig att jag skulle dra från landet. Tårar samlades återigen i ögonen.

’’Jag dör hellre med er.’’ Viskade jag och lät tårarna befrias från mina ögon. Jag stängdes ögonen och spände käkarna.

’’Han är ingen man fucking leker med Holly! Jag kan lova att du inte vill dö med oss. För vad händer med din familj då? Hu?! Ska du låta dom dö pågrund av dig?’’ Han slog upp sina ögon som var kolsvarta och fylld med smärta.

’’Jag… Jag vet inte.’’ Sa jag osäkert. Han morrade till och pressade aggressivt sina läppar mot mina.

Du har en chans, Justin. En chans. Orden ekade i mitt huvud. Jag hade ett val. Ett val på liv och död. Om jag tog fel beslut, skulle jag bli utan alla jag någonsin älskade. Och om jag tog rätt beslut, skulle jag fortfarande inte få vara med dom. Jag kände mig splittrad. Ångesten fyllde mig från topp till tå och fick mina tankar omöjliga att lösa. Det var som om jag stod och valde mellan att kunna andas, eller att ha ett hjärta. Det gick inte att välja något utav det, för om jag valde det ena, skulle jag trots det inte kunna leva. Precis som detta valet. Men om det nu kunde vara så enkelt. Vilket det inte var. Jag hade tappat greppet. Jag hade trott att jag klarade det, jag trodde… Fel. Jag drog ut några sedlar ur min plånbok och gav chauffören det i handen innan jag steg ur bilen. Han försvann bort i det mörka medan jag vände mig. Jag såg ett hus. Mitt hus. Det var svart, vilket det aldrig varit förr. Taket var fallfärdigt och dörren stod vidöppen. Jag var dum som inte såg det, jag var dum som inte förstod vad som hade hänt. Jag släppte taget om den gröna stora väskan och rusade mot dörren som jag försiktigt puttade upp. Den föll mot golvet som var lika svart som huset varit utanpå. Min mun föll vidöppen när jag tittade mig omkring. Möblerna var svarta, väggarna var svarta. Allting min syn nådde, var svart. Flammor syntes på övervåningen. Jag kände smärtan sprida sig i hjärtat, hur ångesten ökade från max till att åka över vad som egentligen gick. Jag tog mig igenom hallen och vardagsrummet på några sekunder innan jag rusade upp för trappan som knackade under mig. Det var egentligen underligt hur det höll - när det för säkert några timmar sedan varit i lågor. Jag svängde runt den svarta brinnande pelen och såg hur lågorna på övervåningen hade tamt sig och började att avta från sin existens.

’’FUCKNG IDIOT!’’ Skrek jag och spände näven som jag sedan sköt iväg mot väggen. Knogarna tog sig egendom den tunna väggen och träffade cementen på andra sidan. Men smärtan i handen var långt ifrån sin närvaro. Det ända som nu gjorde ont, var mitt hjärta som hade gått i tusen bitar. Jag drog tillbaks handen och kände hur arga tårar rullade ner för mina kinder. Mina ben rörde sig snabbt ut ur huset.

’’HELVETE!’’ Skrek jag så röste skar sig. Jag föll gråtandes ner på marken och kände hur världen höll på att gå under. Jag öppnade ögonen och såg en vit lapp framför mig, med bloddroppar på. Jag tog upp den i min darrande hand och läste den slarviga stilen.

’’Du hade en chans, två olika val. Antingen så lämnar du landet och du har en chans att överleva, eller så stannar du, och låter dig och din familj ruttna… Du tog fel beslut, men jag kunde inte låta dig komma undan så enkelt genom en enkel död. Lev med ditt misstag Justin. Låt din själ känna smärtan, Shadow.’’ 

Han drog sig ifrån mig och tittade tårögt på mig.

’’Gör inte samma misstag som mig, Holly. Jag ber dig.’’

DAM DAM DAM!

Whuuuut!? Ni vet fortfarande inte vem Shadow är ännu, förutom att han är en mördare man ska låta bli att locka till sig. Vad fick honom att vilja döda lilla oskylidga Holly? ;)

Fråga: Favorit tjej och kill namn?

Svar: Tjej: Noel (fortfarande) kille: Mathew - och Justin - ^^