Jag satte mig långsamt upp och satte handen för ögonen i ett försök att kunna titta utan att bli bländad av den extremt varma solen. Suckandes drog jag istället på mig ett par sol glasögon som fick solen att dämpas. Min hud var torr jämfört med vad den var för drygt 10 minuter sedan då jag stigit upp ur de ljumma, turkosa havet. Ett år utan pappa, utan gänget, vänner och underbara New York. Hur klarade jag mig ens? Frästande tittade jag på mobilen bredvid mig, kanske ska jag ringa honom? Höra hur Justin mådde? Han hade antagligen glömt mig, för gott. Med tanke på att han inte hört av sig. För den delen har resten av killarna inte heller gjort det. Jag var säkert bara en tillfällig tjej dem få månaderna vi var tillsammans tills han tröttnade på mig. Tills han hittade en annan tjej som dög bättre än mig. Eller... Så har han bara glömt bort mig, för stunden. Jag kände hur ett par mjuka läppar trycktes mot min kind och sedan ett hest skratt.

''Hey babe.'' Sa en hes stämma bredvid mig. Jag vände på huvudet och log mjukt mot honom.

''Jay...'' Viskade jag tyst fram, knappt hörbart. Han satte sig i sol stolen bredvid mig och satte på sig sina sol brillor.

''Saknat mig?'' Flinade han.

''Ja, de är klart... Men, skulle inte du komma hem förräns om en vecka?'' Jag tittade förvirrat på honom. Saknat honom? Om jag har! Fyra veckor utan honom var som att inte få vatten på dagar. Och att han kommit hem tidigare än förvänntat var bara ett under med tanke på hur hans chef är noga med att dem jobbar exakt dem timmar han beodrat. Justin var vid denna tidpunkten helt bort glömd. Jag kunde inget mer än att gå vidare. Som jag i detta fall gjorde. Han log nervöst och sträckte sig efter min hand som han sedan kramade mjukt och varsamt.

''Jay? Är det något som hänt?'' Sa jag en aning oroligt och satte mig upp innan jag vände mig mot honom. Han suckade nedstämmt och satte sig upp.

''Dem fick in en ny kille för några dagar sedan.'' Började han.

''Och..?'' Jag väntade otåligt på att han skulle komma till saken.

''Det visade sig att han var ett under. Vilket sedan ledde till att jag fick sparken.'' Hans besvikna blick slog han ner i den kritvita sanden och en lång, utdragen suck lämnade hans strupe.

''Babe.'' Andades jag ut och kröp fram till honom dem få centimeterna som var mellan oss. Jag satte mina händer om hans kinder och letade otåligt efter hans blick som slutligen mötte min. Hans blåa underbara ögon borrade sig in i mina ögon vilket fick mig att lee mjukt och lugnande mot honom.

''Synd för honom... Han går misste om en underbra kille.'' Smilade jag. Han fnös till och höjde på ögonbrynen.

''Underbar? Fantastisk!'' Flinade han och innan jag ens hann blinka hade våra läppar tryckts mot varandra och han kysste mig mjukt. Jag log mot hans läppar och skulle precis till att kyssa honom tillbaks då en plingade ton hördes strax bakom mig. Jag avbröt kyssen och nappade åt mig min mobil som surrade och lät. Med stora bokstäver stod det Marilyn på displayen. Vågade jag svara? Rick kanske skulle spåra upp mig. Hitta mig och ta mig hem igen? En del av mig tjöt av glädje, medans den andra delen ville slänga mobilen i vattnet och se den gå sönder.

''Ska du inte svara?'' Han tittade frågande på mig. 

''Ehm...'' Var det ända som kom ut ur min munn. Och andra sidan så var min mobil ospårligt. Tack vare Zack som för länge sedan hade fixat det.

''Jo'' Pep jag till innan jag klickade på den gröna knappen.

''Marilyn?'' Svarade jag snabbt och började sakta gå därifrån för att kunna prata ostört.

''Summer!'' Tjöt hon överlyckligt. Jag skrattade nervöst och harklade mig sedan.

''Gud, vart är du!? Fattar du hur oroliga vi är!'' Tjöt hon andfott. Jag stannade vid en stor palm som gav mig skugga, slog mig sedan ner på sanden och lutande mig sedan mot palmen.

''Mm...'' Jag försökte låta så oberörd som möjligt. Men igentligen ville jag säga hur mycket jag saknat henne, hur mycket jag vill hem, men ändå stanna här där allting är perfekt. Det finns inget att bekymmra sig för. Allting är bara så lugnt och fridfullt.

''Vadå 'mm'? Vart är du?'' Hon lät träffad. Sårad och besviken.

''På semester.''

''Jag vet att du inte är det.''

''Oroa dig inte.'' Försökte jag lugnande. ''Tror du att det är enkelt att sluta bry sig så plötsligt?''

''Jag sa inte att du skulle sluta bry dig. Utan bara inte vara så orolig. Jag mår bra.'' Suckade jag.

''Är Justin där?''

''Hurså?'' Nej, han är långt borta? Eller vad vet jag? Han lämnade mig, vi skildes åt, jag har ingen susning! 

''Jag vill bara veta...'' 

''Han är här.'' Ljög jag suckandes. ''Han är inte elak mot dig va?'' Han stack, från mig och killarna.

''Nej då!''

''Lova att komma tillbaks.'' Fan. Jag kan inte lova något. Inte ens att jag ringer tillbaks. För jag kommer inte göra det. Jag kommer inte tillbaks. Inte idag, inte imorgon, aldrig.

''Lovar du?'' Upprepade hon. Jag suckade tyst.

''.'' Var det sista jag sa innan jag hastigt la på och pusta ut. En aning lättad men samtidigt besviken. På både mig och Marilyn. För jag visste att hon inte undrade. Självklart gjorde hon det. Men... Denna gången var det inte hon. Utan personen som ljög för mig rakt upp i ansiktet på mig. Som svek mig. Rick. Han letar ännu efter oss. Mer efter killarna än mig. Varför är han så övertygad om att han måste hitta dem. Måste ta fast dem och måste straffa dem? Vad har dem gjort som berör honom? Inget. Det ända fel dem gjorde - nu menar jag mest Justin - var antagligen att... Döda mamma och Maddie. Men det är bort glömt och förlåtet. Inget jag ödslar tid på i onödan.

 

 

 

Summer Paris som nyligen flytt med gänget The Outlowers är nu på väg att falla över kanten. Efter ett långt år i Mexico har saker och ting trasslat till hennes liv ännu mer än förväntat. Justin hade börjat ta sin egen väg och detsamma med resten av killarna. Hennes och Justins relation varade inte länge. Saker och ting kompliserade allting vilket fick dem båda att gå skilda vägar. Summer lever på en liten ö, Cancun som ligger i Mexico. Att leva utan oro och rädsla är som att gå på moln. Men efter att fått ett samtal av killarna så ändras allting. Ett gäng som dem fruktat, ett gäng med förmågan att kunna göra vad dem vill, när dem vill, vart dem vill, 5L har dragit åt sig deras uppmärksamhet. Då blir Summer tvungen att slå ihop sig med killarna igen. För att ta tillbaks det som är deras och få ett stopp. Natten är kommen... Dark Night Rises.

 

 

Summer Paris - Lisa Olsson

             

 

 

 

Jag tittade storögt på Justin som hade börjat vakna. Kände hur glädjen tjöt om mig och hur jag mycket ville krama honom. Men höll mig lugn. Hans ögon flackade till några gånger innan man tydligt kunde se hans underbara, hassel brunna ögon. Han hade legat i en tillfällig koma i några få dagar. Det blev två ärr efter skotten han hade fått i bröskorgen.

''Hur mår du?'' Log jag och kramade om hans hand. Han gäspade stort och satte sig sakta upp och gjorde en grimas på grund såren som ännu gjorde ont. Han tittade med en rynka på mig.

''Varför... Varför står det resväskor där?'' Han pekade förvirrat på dem två stora resväskorna som stod vid dörren. Jag tittade nervöst på honom och harklade mig.

''Vi ska iväg.''

''Vadå iväg?''

''Bort från stan, iväg från New York.'' Jag var rädd över hur han skulle reagera. Men jag var villig att ta den fighten än att vara tvungen att hälsa på honom i fängelset där han annars kommer hamna.

''Vänta lite... Vad är det som pågår, Summer.'' Han tittade frågande på mig och väntade på svar. Jag lät en utdragen, lång suck lämna min strupe innan jag tog mod till mig att öppna munnen.

''Rick, han vill gripa dig. Och du vet varför.''

''Gripa mig? Fängelse? Varför?'' Men snälla... Så svårt är det väl inte att lista ut?

''Jag vill inte behöva förklara det. Men... På grund av dem två människorna du mördade.'' Harklade jag mig. Han tittade skamset ner i den rutiga filten och suckade.

''Då tar jag den smällen.'' Bestämmde han. ''Va? Är du dum eller? Jag tillåter dig inte att göra det, Justin''

''Hör du vad du själv säger? Jag mördade din mamma och syster, Summer. Låt mig hamna i fängelse. Jag förkänar det. Jag är ingen snäll människa. Mördandet och hela kriminelliteten... Det är något som är en del av mitt liv nu.''

''Jag har ett komplicerat liv, Justin. Jag har själv dödat många och är inte heller en ängel. Vad jag behöver är någon som får mig att känna mig som mig igen. Någon som får mig att skratta och kunna vara mig själv med. Jag vill inte förlora ännu en viktig person i mitt liv...'' Jag tittade hoppfullt på honom. ''Jag vill inte att den personen är du.''

''Summer, du kommer förlora mig.'' Han kramade om min hand och tryckte fram ett leende. Det var just de jag var rädd för, Jag har varit nära på att förlora honom flera gånger. Då Victoria kom mellan oss, när båda fick reda på varandras hemligheter och då Justin höll få dö, på grund av Slyders. Jag klarar inte av att nästan mista honom igen.

''Lyssna på mig när jag säger att vi måste sticka.'' Bad jag vänligt. 

''Killarna då? Vad händer med dem.'' Självklart har jag tänkt på dem andra. Rick var ju väldigt tydlig med att både Justin och resten av dem skulle åka fast. Inte en channs att jag lät dem stanna här då.

''Dem har redan åkt. Därför måste vi åka... Nu.'' 

''Var dem med på det?''

''Dem ville inte hamna i fängelse. Lika mycket som jag vet att du heller inte vill det.'' Han tittade osäkert på mig.

''Vi rymmer. Börjar på nytt någon annan stanns i världen. Glömmer det förflutna.'' Jag var osäker på den sista meningen... Glömma det förflutna. Då var jag tvungen att glömma mamma och Maddie. Lika mycket som Justin var tvungen att glömma sin familj. Nej, det lät fel att säga så. Det var fel. Vi var inte tvugna att glömma dem. Vi skulle släppa taget om dem. Det var de vi behövde. Kunna leva livet utan att bekymra oss om det som hänt förr. För dem kommer alltid finnas i våra hjärtan. 

''Vad säger du?'' Snälla säg ja! Skrek en ivrig röst inom mig. Han nickade med ett leende.

''Vad kan vara mer spännande än att rymma från snutarna?'' Skrattade han. Jag fnittrade glatt och satte mig på säng kanten och kramade mjukt om honom. Medans vi bara höll om varandra, ett långt, långt tag. Slog en tanke mig. Vad händer med pappa? Med min pappa som endast har mig. Som både ogillar och kanske även hatar Justin och nu ska jag resa iväg med honom. Jag kommer inte klippa bort alla trådarna mellan oss. Jag kommer givetvist sakna honom, det leder till att jag kommer vilja träffa honom. Men om jag måste välja med att hålla Justin säker och inte träffa pappa... Vad ska jag då välja?

''Ska vi åka då?'' Han lättade på kramen och kysste min kind mjukt och varsamt. Jag nickade och tryckte fram ett osäkert leende. Men som tur var märkte han inte det och steg försiktigt ur sängen.

 

''Bara betee dig så normalt som möjligt så märker dem nog inte att det är vi.'' Jag ville inte åka in till polis stationen presic innan vi ska rymma från stan. Eller med andra ord, från landet. Han skymmde sitt ansikte med hjälp av en keps han hade på huvudet. Jag hade dragit på mig sol glasögon och satt upp mitt hår i en hög toffs för att se så olik mig som möjligt. Det kanske såg märkligt ut att ha på sig sol brillor inom hus och dessutom nu när det är höst och solen inte skiner lika starkt. Men nu var jag för upptagen att fokusera på att ta oss ut från sjukhuset utan att bli upptäckta, för att tänka på en sådan ointresant grej.

''Åh, så lycklig jag är över min syster som fått en flicka.'' Log jag.

''Vad snackar du om?'' Sa Justin i normal ljud nivå vilket fick kvinnan i receptionen att ge oss märkliga blickar.

''Bara spela med.'' Viskade jag. Eftersom jag märkt att då vi började närma oss dörren hade hon gett oss konstiga blickar kunde jag inget mer än att försöka få oss att likna ett normalt par. Och det var den ända iden som slog mig just då. 

''Vad snackar du om? Det var ju tvillingar!'' Ändrade han på sin mening muntert. Jag slängde en blick mot kvinnan som nu log vänligt mot oss. För att inte värka allt för konstig log jag lika vänligt tillbaks och när vi väl tagit oss ut från sjukhuset drog jag lättat av mig brillorna och min toffs så det blev ett hårsvall av lockar som jag fixat i morse. Min vita fisker karma stod väntandes på oss vid en utan parkerings platserna. Med våra resväskor i händerna lastade vi dem i bakluckan och satte oss sedan i säterna där framme. Jag i förar sätet och Justin bredvid mig.

''Då kör vi!'' Sa jag glatt och startade motorn.

''Vart ska vi förresten?'' Jag log hemlighetsfullt mot honom.

''Det får du se...'' Jag lutade mig fram mot honom och tryckte mina läppar mot hans. En passionerad kyss var vad jag behövde för att sedan kunna köra därifrån, med ett brett leende på läpparna. Nu vet jag vad jag väljer mellan dem två valen jag hade. Jag tänkte tillbaka till frågan jag ställt mig själv, Men om jag måste välja mellan att hålla Justin säker eller inte träffa pappa... Vad ska jag då välja? 

Jag väljer Justin. Jag blir väl själv besviken på mitt svar ändå. Men det var vad mitt hjärta sa. För... Jag vet, även fast jag och pappa har det svårt ibland så är våran kärlek till varandra starkare än våra problem. Jag vet att han kommer acceptera mitt beslut, för han älskar mig och jag honom.

Jag har fått många frågor angående länkbyten. Ni som inte vet mina 'såkallade' regler, får reda på det nu:

 

 

Hans chockade min förvrängdes till ett flin på läpparna.

''Hur mår din mamma och syster? Hu?'' Han satte sig återigen i foröljen och gav mig en nöjd blick. Jag spännde käkarna och knöt min näve.

''Ta inte upp dem.'' Morrade jag med en hotfull röst. 

''Så, har du fått reda på vem som dödat dem.'' Fortsatte han uppmanande. Ljupa andetag, Summer. Försökte jag  lugna ner mig.

''Håll... Käften.'' Jag spännde hotfullt min blick i honom och laddade min pistol.

''Wow, slow down. Jag vill inte skapa problem.''

''Som om du inte redan gjort det.''

''Om jag har.'' Flinade han. Han gick mig på nerverna. Totallt. Med sitt sliskiga leende och raspiga hotfulla röst. Nu är det första gången jag känner att jag inte skulle känna ett dugg om jag sköt honom.

''Well... Det finns en kille här som värkar gilla att döda familjer.'' Elijahs blick flyttades mot Justin. 

''Elijah, sluta.'' Bad jag nu med en vänlig röst och hoppades innerligt på att han skulle lyssna. Men givetvist inte...

''Njöt du när du döda min familj? Hu!?'' Röt Elijah. Jag vände min blick mot Justin som såg krossad ut. Arg, hatfull och irriterad.

''Justin, ta det lugnt.'' Viskade jag och tog tag om hans arm. Men han slet sig ur mitt grepp och struntade i vad jag sa, tog några hastiga steg mot honom och spännde sin blick i honom.

''Njöt du av att döda min familj!?'' Skrek Justin förkrossat. Jag tittade förvirrat på Justin. Sedan på Elijah som flinade brett.

''Vänta, va?'' Jag tog ett steg närmre Justin och tittade förvånat på honom.

''Har han inte berättat.'' Han tittade en aning chockat på mig men flinade bara sedan.

''Justin?'' Jag satte min hand på hans arm och vände på honom så han tittade med sina kol svarta ögon in i mina.

''Ja! Han dödade min fucking familj! Nöjd!?'' Skrek han mig rakt i ansiktet. Jag knep ihop med ögonen och backade undan några steg.

''Tvingade jag dig till att berätta? Nej! Men du kunde åtminstonde låta bli att skrika det i mitt ansikte!'' Tjöt jag upprört och ställde mig mellan Damon och Stefan som tittade ner på mig med en orolig blick.

''Är du okej?'' Viskade Stefan. Jag suckade och tittade upp på honom och nickade svagt.

''Vart är dem andra?'' Viskade jag. Damon, Stefan och Justin var dem ända här uppe. Resten... Vet jag inte?

''Dem fixar lite saker.'' Svarade Damon. Fixade vadå? Vi hade allt vi behövde. Det känns som om detta kommer gå åt skogen. Med Justins agresiva beteende och Elijahs retliga humor kommer det säkert skita sig.

''Dem behövs nu. Innan Justin gör något dummt.'' Viskade jag med sammanbitna tänder. ''Snart, Summer.''

''Drama... Det gillar jag.'' Skrattade Elijah hest. Jag vill strypa den jäveln och se honom dö. Inga skuldkänslor här, nej. Inte längre. Jag såg hur Justin flåsade i ett försök att lugna ner sig. Men jag visste att det inte skulle fungera. Så jag tog mod till mig och gick fram till Justin, tog tag om hans hand och drog med honom bak till killarna.

''Inte ännu, Justin.'' Påminde jag honom. Jag visste att han ville döda Elijah lika mycket som jag vill det. Men vi måste hålla oss till planen. Annars kommer det bli kaos. Det vet jag.

''Romantisk. Vad gulligt.'' Denna gången var det Josh som öppnade munnen och hade ställt sig upp från sin stol. Med långsamma steg tog han sig fram till Cece.

''Avundsjuk?'' Sa jag och korsade mina armar framför bröstet.

''Inte det minsta.''

''Så vart kom du ifrån? Ingen frågade om din åsikt, Josh.'' Kaxade jag emot. Han spännde blicken i mig och knöt sina nävar.

''Du har blivit tuffare sedan sist. Inte lika känslosam och... Mesig.'' Sykade jag honom med ett flin.

''Jävla ho...-''

''Ey!'' Skrek Justin med en arg ton och riktade sin pistol mot Josh. Han tittade hotfullt på Justin och förde sin blick åter igen mot mig innan han tog tag om Ceces hår strax ovanför pannan och drog upp hennes huvud så han mötte hennes blick.

''Vet du varför du är här? Hu? Tack vare din fucking vän där borta.'' Fräste han och pekade med hela armen mot mig.

''Hon är döv din idiot.'' Spottade jag. Jag kände hur nervositeten steg ju mer jag såg hur Cece grät. Hennes ögon tittade desperat på mig och skrek efter frihet. Hur mycket jag än ville springa fram till henne, knyta upp repen, dra bort tejpen och krama om henne... Kunde jag inte. 

''Summer...'' Damon petade diskret på min arm. ''Nu.'' Viskade han. 

''Nu?'' Upprepade jag tyst. ''Nu.'' Försäkrade han mig. Jag räknade tyst i huvudet, 1... 2... 3.... Alla fyra for ut ur rummet och slängde oss över räcket som gjorde så vi landade med en hård smäll på golvet.

''Ta dem!'' Hörde jag Elijah skrika åt sitt gäng.

''Summer! Ta skydd!'' Väste Justin och drog bort mig en bit från trappan.

''Varför?'' Sa jag hastigt men gjorde ändå som han sa. Jag hörde hur trappan knarrade när dem rusade ner för trappan men plötsligt stannade dem. Ett tickande ljud kunde höras och inte mer än en sekund senare hördes en gigantisk explosion. Även fast både jag och Justin låg bakom soffan med huvuderna ner tryckta mot golvet så for vi bak några meter av trycket från explsionen. Jag hasade mih upp på armbågarna och satte mig sakta upp.

''Justin! Kom igen.'' Väste jag och puttade till honom där han låg med ansiktet vännt ner mot golvet.

''Mhm...'' Stönade han och satte sig upp. Bara dem få metrarna vi flög bak gav oss en ordentlig smäll. Jag ställde mig sakta upp för att se till att dem som stod vid trappan, dog. Och ja, självklart var dem döda. I princip hela hallen var i lågor. Även en del av trappan som vi var tvugna att ta oss upp på för.

''Kom igen!'' Sa jag innan jag drog fram mp5:an och var redo för att avlossa skott. Jag gick med normala steg fram till trappan. Men började smyga upp för den då jag inte ville bli upptäckt. Resten av killarna var borta. Jag kunde inte skymmta någon utav dem. Förutom Justin som hade tagit sig upp på båda benen och var på väg mot mitt håll. Jag kramade hårt om mitt vapen och riktade den mot dörren jag snart skulle stiga in i. Samma rum som vi nyligen varit i. Jag stod strax utanför dörrens öppning och hoppade snabbt fram med vapnet siktat mot fotöljen där Elijah satt... Eller med andra ord, suttit. Rummet var tomt. Förutom Cece som fortfarande satt på stolen gråtandes. Jag slappnade av en aning och rusade fram mot henne med tårar brännandes bakom ögonlocken.

''Allting kommer bli bra.'' Viskade jag och knöt loss repet som höll fast hennes händer bakom ryggen. Sakta, drog jag av tejpen för hennes munn och innan jag ens hann blinka kramade hon hårt om mig.

''V-vad är det so-m händer.'' Stammade hon gråtandes fram. Vad skulle jag svara? Med andra ord, hur skulle jag svara. Nu när hon inte hör, då hon inte kan få en förklaring, blir det svårare att försöka få henne att förstå. Hon satte sig återigen i stolen och tittade med röd sprängda ögon på mig. Redo för att få ett svar som skulle få henne att förstå varför någon ville göra henne illa, varför jag bär runt på vapen och varför allting hände. Plötsligt blev hennes ögon stora. Hennes ansikte förvrängdes och hennes munn öppnades och ett högt skrik för ur hennes strupe medans hon pekade strax bakom mig. Jag vände snabbt på huvudet men hann inte göra något förräns jag kände hur en tung, muskulös kropp hade hamnat på mig. 

''Fucking idioter! Ni har förstört mitt liv!'' Röt han mig i ansiktet medans han boxade mig kraft fullt i magen. Jag kände hur smärtan snabbt spred sig runt hela magen och hur andetagen sakta försämrades. Jag kunde inte bara ligga där och låta honom döda mig. Så jag knöt min ena näve och slog till honom hårt i ansiktet. Hårt nog så jag kunde ta mig ur hans grepp och kröp panikslaget därifrån. Men knappt en meter fram tog han tag om min fotled och försökte dra mig ner till honom.

''Jävla mördare!'' Röt jag och sparkade till honom i huvudet. Han tjöt högt till och släppte min fotled. Jag kravlade upp mig på benen och nappade åt mig mitt vapen, siktade på hans huvud och spännde blicken i honom.

''Jag vet att du inte kommer göra det...'' Stönade han till och ställde sig på knä framför mig.

''Varför skulle jag inte göra det, Elijah. Du dödade nästan min pappa, gjorde min kompis döv och döda Justins familj.'' Morrade jag.

''Tänk efter, Summer. Justin dödade din mamma och syster. Hatar inte du honom? Hu? Vill inte du ge igen, döda honom?'' Vad var det för idiotisk fråga?

''Jag kan inte hata honom. För han är ingen psykopat som du...''

               

Piano Tribute Players – Secrets (lyssna för bättre inlevelse! ♥)

I nästa sekund kramade jag om vapnet och tryckte ner avlossaren så ett skott prickade honom mitt i pannan. Hans livlösa kropp föll ihop och en blod pöl bildades vid hans huvud. Jag slängde vapnet bredvid honom och rusade mot Cece som tittade med stora ögon på Elijahs döda kropp. Hon såg ut att vara i chock. Det var hon förmodligen eftersom det var en rätt så hemsk syn. Jag räckte henne min hand och snabbt greppade hon tag om den och sakta, började vi gå ner för trappan. Eld flammor syntes lite överallt i huset nu. Det flammade upp strax framför oss vilket fick Cece att skrika till.

''Det är lugnt, du behöver inte vara rädd.'' Förskte jag lugna henne. Men kom på strax efteråt att hon inte hörde. Vi gick runt flamman och började gå ut ur huset för att ta oss till ett säkrare ställe då jag såg...

''Justin!?'' Tjöt jag hjärt krossat, släppte taget om hennes hand och rusade fram mot honom. Han låg på golvet med blicken upp i taket. 

''Justin!? Titta på mig!'' Tjöt jag och skakade i honom. Men jag fick ingen som helst reaktion tillbaks. Han var helt borta. Inte borta som i död. Men snart kanske han var det? Jag satte mina händer under hans armar och drog honom tätt intill mig så hans huvud vilade på mina ben.

''Justin, snälla svara!'' Skrek jag och försökte fånga hans blick. Tårar började spruta ut från ögonen och synen blev suddig av tårar som inte ville ut. Jag lutade mig ner och kysste hans nästan lila blåa läppar och kramade om hans hand.

''Snälla Justin!'' Grät jag. Det var detta jag fruktade hela tiden. Att förlora honom. Jag var egoistisk just nu. För jag behövde honom. Jag behövde honom för att leva och må bra. Han var min kärna till att ens leva vidare när jag har ett kompliserat liv som ingen kan förstå sig på. Jag såg hur en tår slank ner för hans bleka kind, droppade på min hand flata och försvann bort.

 

 

 

 

Tycker ni ska in och läsa Amandas grymma novell: Angel Of Music

Klickan HÄR eller på bilden för att komma till Amandas blogg ;)♥

 

 

 

''Okej, vi följer planen. Och håller oss till planen. Hela tiden. Okej?'' Viskade jag och gav alla en förstående blick. Dem nickade långsamt. Vi hade packat upp alla vapen som var och en skulle ha sedan drog vi av oss våra jackor och under hade vi svarta kläder som skulle göra det ännu enklare att smyga runt i. Nervositeten hade sjunkit en aning vilket lättade på trycket. Jag hade intalat mig att det skulle gå bra. Att planen skulle gå som planerat.
''Jag smiter in där och på något sätt distraherar jag dem medans du och Damon dödar vakterna.'' Jag pekade på den lilla kartan vi gjort och tittade på Justin och sedan på Damon som nickade förstående.
''Killar'' Jag vände blicken åt resten. ''när ni fått klar tecken att anfalla så gör ni det. Okej?'' Jag ville veta så dem hade förstått allt jag sagt. Dem nickade med allvarliga blickar.
''Är ni redo?'' Allas blickar drogs åt Justin som nu tagit till sig ork att säga något. Är vi redo? Kanske... Kanske inte. Antingen kommer det gå som planerat. Eller så skiter hela planen sig. Som jag nu fruktar. Alla nickade förutom jag. Justin slingrade sin muskulösa arm runt min midja och pussade min tinning mjukt.
''Det kommer gå bra. Jag lovar dig.'' Viskade han i mitt öra, jag rös till och min hud blev alldeles knottrig av hans mjuka, underbara stämma.
''Kom igen! Då börjar vi!'' Sa Damon efter en stund i tystnad. Eftersom vi parkerat en bra bit från stugan så kunde vi prata i normal ljudnivå utan att behöva oroa oss över att bli avslöjade. Grenar under oss knakade till och löven som fallit ner till marken blåste omkring i skogen. Vinden var kall och himlen var snart kol svart. Känslan att snart vara tvungen att döda folk ogillade jag. Jag visste att dem var elaka. Men den känslan att jag ändå dödar människor, som antagligen har en familj bakom det hela, inte längre kommer få träffa dem. Den känslan försvinner aldrig. Jag har jobbat som agent i flera år nu. Dödat tusentals av människor som jag sedan fått skuldkänslor av. Det gjorde ont inom mig att veta att jag dödat människor. Som kanske är som Justin. Hans familj... Dog. Jag vet inte hur. Men det ändrade totalt på honom. Och idag är han den kriminella Justin Bieber.
''Är du okej?'' Justin vände sin blick ner mot mig och kramade hårt om min hand. 
''Mm...''
''Summer.'' Det kändes bara så fel att bli kallad för Summer av Justin. 
''Jag är okej!'' Tjöt jag upprört och slog ner blicken i marken. En lång, utdragen suck lämnade Justins mun.
''Berätta för mig, Summer. Berätta vad som är fel! Jag kan inte gissa vad det är som stör dig!'' Spottade han ilsket. Jag suckade och drog in den kalla luften genom näsan och sedan släppte ut den genom näsan.
''Nej, du kommer tycka det är mesigt.''
''Varför skulle jag?''
''För att vara en agent, och känna så som jag känner. Är bara...'' Jag hittade inget passande ord. Inget som passade till vad jag tyckte. 
''...Fel.'' Sa jag tillslut. Han stannade upp och suckade. Jag gjorde inget mer än detsamma och vände tillslut min blick upp mot honom. Han gav mig en blick. Som jag tydligt kunde se tyda, berätta.
''Jag är rädd att döda människor...'' Helt fel uttryck. ''Nej, jag är inte rädd. Jag gillar inte de faktum att döda någon som har en själ. Jag gillar inte att döda någon över huvud taget. Vare sig personen är elak eller inte.'' Och äntligen var det sagt.
''Summer...'' Andades Justin tungt ut. ''Snälla, Justin. Döm mig inte...-''
''Sluta. Sluta, babe. Jag... Jag skulle aldrig döma dig. Vare sig du är utan armar eller inte.''
''Jo, Justin. Det skulle du.''
''Lägg av. Det var ett exempel. Poängen är den att... Jag dömer dig inte för hur du ser ut eller vad du tycker. För jag menar. Du är unik som du är. Och kan inte ändra på dem sakerna du ogillar om dig själv. Eftersom det är en del av dig.'' Han tog mina händer i sina och kramade om dem, hans intensiva ögon kollade djupt in i mina och en röd färg spred sig på mina kinder... Vänta... Rodnade jag? Det är inte möjligt. Jag har aldrig gjort det. Kanske som liten. Men det var ett tag sedan jag kände mig... Speciell. Så som han uttalade orden. Med ett leende på sina läppar. Fick dem orden att känna mig alldeles speciell. Så som han uttryckte sig, unik. Hans händer tog tag om mina kinder och tryckte sina mjuka underbara läppar mot mina...
''Åh, get a room! Håll er till planen, det innebär att man inte ska distraheras, på det sättet.'' Vi båda ryckte till när Damon nu stod jämte oss.
''Kom igen nu!'' Sa han en aning upprört och fortsatte vidare. Jag fnittrade till och sedan fortsatte vi gå.

 

''Summer... Är du redo?'' Ville Damon ha bekräftat innan han skulle skicka in mig i huset. Jag svalde hårt och vände min blick mot det fula, mögliga huset. Ta dig samman Summer. Vi gör det har för allas bästa. Min blick vandrade vidare mot Justin som gav mig ett lugnande leende innan jag slutligen vände min blick mot Damon och nickade beslutsamt.

''Då börjar vi.'' Viskade han med ett flin och räckte fram mig en pm5:a. Den var hyfsat stor. Lagom stor för att springa runt med i ett hus. Jag satte vapnet på ryggen med hjälp av två band som satt fast i den och drog upp den ena pistolen ur skin stöveln. Snabbt skruvade jag på en ljud dämpare. Jag behöver inte ens förklara vad den är till för eftersom självaste ordet säger det mästa. Den dämpar ljudet när man skjuter. Jag gav båda en nick vilket betydde att jag skulle gå in. Detta kommer gå bra. Vi kommer rädda Cece, döda Slyders och alla kommer överleva. Försökte jag intala mig själv.

 

 

''Justin jag är helt säker på att Cece var med!'' Tjöt jag. Jag började bli ororlig. Vart kunde hon vara om hon inte var här?

''Det är bara att inse. Det var bara du i bilen.'' Sa Justin lugnande. ''Okej, om jag var i bilen, själv. Vems bil var det då. Inte din, för du hade åkt, inte min, för jag gick till skogen. Vems bil var det om det inte var Ceces.'' Sa jag surt och tittade allvarligt på honom. Han tittade fundersamt ner i det vita golvet och suckade.

''Om hon inte är här... Vart är hon då?'' Frågade Justin med en rynka i pannan.

''Slyders...'' Sa jag med sammanbitna tänder. Vem var det som orsakade bil olyckan? Jo, Slyders. Vem har kunnat kidnappa Cece? Jo, dem. Det är ju sol klart. 

''Fan.'' Viskade Justin och ställde sig argt upp. Vad ska jag göra? Jag kan inte sticka häirfrån. Jag är in skriven här och kan inte bara dra. Jo fan. Det är min vän jag pratar om. Och jag är agent. Jag tog ett beslutsamt andetag innan jag ryckte bort sladarna från min handled och satte mig upp.

''Vad fan gör du!?'' Tjöt Justin chockat. ''Vad ser det ut som?'' Sa jag medans jag började gå mot mina kläder som låg på en stol en bit bort. Jag kände hur huvudet dunka något så förfärligt. Och min kropp var öm. Men jag stängde av den delen av hjärnan som ville skrika av smärta och började dra på mig mina svarta jeans. Jag brydde mig inte om Justin såg mig byta om rätt framför honom. Han är ändå min kille. So what ever. Jag drog av den vita sjukhus klänningen och drog sedan på mig den smutsiga vita magtröjan som inte längre var så vit.

''Vi drar nu.'' Sa jag bestämt och gick mot dörren. ''Du kan inte...'' Började han men stoppade sig själv.

''Okej.'' Sa han istället och följde med mig ut ur rummet. Doktorernas blickar fastnade på mig och dem förblev chockade.

''Mrs McCartney? Du får inte lämna sjukhuset.'' Sa kvinnan i receptionen. Jag ignorerade vad hon sa och fortsatte förbi med Justin vid min sida.

''Be vakterna komma...'' Hörde jag hur hon viskade i en telefon som hon höll i. Om dem bara visste vilka vi var. Utan att vi ens brydde oss fortsatte vi mot dörrarna men hann inte ta oss ut då vakterna stoppade oss.

''Ursäkta, men ni är tvugna att gå tillbaks till ert rum.'' Sa den ena biffiga killen som hade en mörk stämma.

''Ni förstår inte, vi måste gå... Nu.'' Försökte jag med en lugn ton. Han tittade allvarligt på mig och rörde inte en endaste muskel i ansiktet.

''Jag vill inte använda vold för att få er till ert rum.'' Sa den andra som nu öppnat munnen. ''Jag vill inte heller använda vold.'' Hotade Justin dem.

''Vad är det ni inte förstår!? Vi måste gå! Det hänger på liv och död!'' Tjöt jag irriterat. ''Gumman, ta det lugnt nu.'' Sa en kvinna som nu dykt upp jämte mig. 

''Jag ska bara ge dig en spruta som ska få dig att bli lugn.'' Sa hon med enaning rädsla i rösten och drog fram en spruta. Jävla sjukhus. Vad är det dem inte förstår.

''Jag är inget jävla freak!'' Tjöt jag och greppade tag om sprutan innan jag satt den i den ena livvaktens arm. Kvinnan som stod jämte mig tittade chockat på mig och tjöt till.

''Säg inte att jag inte varnade er...'' Sa Justin åt alla tre. Mannen som jag tryckt en sputa i armen på föll ihop på grund av sömn medlet och den andra greppade tag om min handled, hårt.

''Släpp. Mig.'' Sa jag med sammanbitna käkar. Han tittade hotande på mig och hans grepp började hårdna.

''Släpp henne!'' Röt Justin nu väldigt argt och slog till honom i ansiktet vilket fick båda hans händer automatiskt åka upp till ansiktet. Vilket fick mig att rusa därifrån med Justin jämte mig. Men hann inte mycket längre förräns jag kände hur något stack till i armen och sedan blev allting svart...

 

''Noel McCartney och Mr Bieber.'' Sa en mörk stämma rakt framför oss. Synen hade börjat förbättras och hörseln kom tillbaks. Vart var vi? Vad hände?

''Vad vill ni oss?'' Spottade jag argt.

''Vi frågar detsamma.'' Sa mannen och spännde blicken i mig.

''Jag sitter här. Medans vi bästa vän, som troligen är döv, är kidnappad av en idiot som springer lös! Fattar inte du att vi skulle rädda henne? Men ni stoppade oss.'' Röt jag.

''Mrs McCartney. Ni är hjälplös mot den killen, om han ens finns.''

''Du vet inte vem jag är. Hu?''

''Du är en flicka som höll på dö i en bil olycka men läkarna räddade dig som tur var. Du rymde och nu sitter du här.'' Han var minnsan en kaxig jävel.

''Jag tar det som ett nej.''

''Jag är Summer Paris. En special agent som jobbar för DID.'' Sa jag allvarlig och lutade mig tillbaks i stolen. Han tittade allvarlig på mig innan han brast ut i skratt.

''Du... Agent? Skulle inte tro det.'' Skrattade han men blev snabbt allvarlig igen.

''Om inte du berättar varför ni rymd...-'' Mer än så hann han inte säga förräns dörren smälldes upp och bakom honom stod, Rick. Ett brett, nöjt leende spred sig på mina läppar.

''Tack och lov!'' Sa jag lättad. Mannen vände sig om och tittade chockat på honom.

''Rick Jones, chef för DID.'' Sa han allvarligt, visade upp sin agent bricka och steg in i rummet.

''Öh...'' Var det ända som kom ur mannens mun.

''Om du ursäktar ska dem följa med mig.'' Sa han allvarligt. Jag ställde mig upp från stolen och gav mannen en ett vad-var-det-jag-sa leende.

''Sir, dem försökte rymma från ett sjukhus och slog ner två vakter. Dem ska inte under några omständigheter lämna detta rummet.'' 

''Vet du vem hon är?'' Rick pekade på mig och gav honom en allvarlig blick.

''Ja, Sir. Noel McCartney.'' Sa han nervöst. ''Fel, det är en utav mina bästa agenter, Summer Paris.''

''Jag är en av dem högsta cheferna här i New York. Jag kan få dig sparkad på noll tid. Så jag tycker det är bäst om du låter oss gå nu.'' Sa Rick och spännde blicken i honom.

''Ja, Sir.'' Sa han med en darrig, nervös röst. ''Summer... Justin. Ni följer med mig.'' Sa Rick och viftade med handen. Jag nickade snabbt och tog tag i Justins hand och drog med honom ut ur rummet.

''Tack så hemskt mycket Rick! Du fattar inte hur glad jag är över att se dig!'' Tjöt jag lättad.

''Det var bara tur att jag åkte förbi här.'' Sa han och log mjukt.

''Ehm... Men vi måste dra nu.'' 

''Vänta, kan du förklara vad det var han sa där inne?''

''Vadå?''

''Ni slog ner två vakter. Försökte rymma från ett sjukhus. Hur hamnade ni där?''

''Det är en lång historia.''

''Förklara.''

''Jag behöver inte. Vi måste ändå gå nu.''

''Summer. Vad är det som pågår. Varför är... Justin med?'' Sa han helt öppet framför Justin. 

''Det är inget fel att umgås med honom. Dessutom så är inte The Outlowers mitt uppdrag längre. Du gav ju det till Victoria.'' Jag korsade armarna framför bröstet och spännde blicken i honom.

''För att skydda dig.''

''Spela roll! Vi måste gå nu.'' Sa jag och himmlade med ögonen innan jag tog tag om Justins handled och drog med honom ut från polis stationen.

''Ehm... Hur har du tänkt dig att hitta Cece då?'' Kliade Justin sig i nacken.

''Jag är en agent, så... Jag antog att eftersom jag sätter dem i fara, genom att bli vänner med dem, så satte jag sändare på deras mobiler och typ andra klädesplagg.'' Flinade jag.

''Det gör det mycket enklare.'' Flinade han.

 

''Så... Vi har allt vi behöver nu?'' Damon vände sin blick mot mig och sökte svar. Jag nickade med ett leende.

''Justin, du och jag åker i en bil och resten i den andra.'' Jag nickade mot den svarta Range Rovern.

''Då möts vi där borta. Se till att följa planen nu, okej grabbar?'' Sa jag och vände mig mot dem andra. Dem nickade förstående. När vi väl lastat på alla väskor hoppade vi in i bilarna och började köra mot den mörka skogen som Cece och Slyders skulle befinna sig i. Vi vet inte riktigt hur många det är i stugan. Men vi gissade på 5 - 8 stycken. Eftersom jag redan dödat en eller två stycken. Jag svalde hårt och vände min blick ut mot fönstret. Jag var rädd att vi kom för sent. Att dem hunnit döda henne eller skadat henne. Planen var väl att döda dem alla. Jag hoppades på att det skulle gå. Och givetvist rädda Cece. En len hand kramade om min hand innan den flätade ihop våra fingrar. Jag vände blicken mot Justin som log mjukt mot mig.

''Det kommer gå bra.'' Sa han lugnande. Han läste av mig rätt bra. Jag var nervös och rädd, över allt just nu. Över att kanske förlora Justin. Förlora Cece eller hela gänget. Men att dö, det var jag inte rädd för. För jag kände ändå inte riktigt någon mening i mitt liv. Jag skulle bara få mer problem ju mer uppdrag jag gör. Det skulle inte göra mitt liv mycket enklare. Himmlen hade börjat mörkna vilket skulle göra det lättare för oss att smygga oss på dem.

''Redo?'' Sa Damon i förar sätet när han stannat en bit in i skogen. Jag tittade osäkert på honom innan jag nickade. 

 

När det kommer sådan ---> här vågig <---- text så är det flashbacks. :)♥ Enjoy!

---

''Kom igen nu Summer!'' Skrek Nikolas - min privat tränare -. Jag andades häftigt och lutade mig mot den kritvita väggen en bit bort från honom. Min bröstkorg åkte upp och ner i en snabb tackt.

''Hallå? Håll ut!'' Sa en kille som sprang bredvid mig.

''Tjejen? Vad heter du? Prata med mig.'' Sa en tjej på andra sidan av mig. Hon sprang också. Jag kände hur jag låg på en hård liten säng. Med en massa folk runt om mig.

''Håll bara ut.'' Sa han. Jag kände hur en obeskrivlig smärta spred sig i mitt huvud. Hur ont hela min kropp kändes. Hur mycket jag nu hoppades på att jag skulle dö för att slippa allt.

 

Jag kände hur pullsen ökade. Hur nervositeten bubblade inom mig och hur andetagen blev tunga. Jag kramade pistolen med min högra hand och riktade den mot killens huvud. Innan jag greppade tag om avlossaren svalde jag hårt och drog bort några hårstrån från ansiktet. Jag kan inte döda honom. Det är väl mord? Han kommer lida. Eller? Jag kommer säker få skuldkänslor. Paniken kommer säket ta över mig. Jag känner mig inte redo. Jag är väl inte redo? Inte nu. Jag har övat för detta. Men aldrig riktigt tänkt på att jag var tvungen att döda folk. Jag var tvungen att döda oskyldiga människor. Vänta. Släpp det Summer. Killen framför dig, och alla andra du kommer få döda, är kriminälla. Dem har dödat massvis av oskyldiga människor. Människor som bara gått på gatan och plötsligt blivit skjuten av en dåre som honom. Jag tog ett djupt andetag och spännde blicken i honom. Satte min vänstra hand som stöd undertill och kramade sakta avlossaren så ett skott avlossades. I full fart träffade den honom med en smäll i huvudet. Och en livlös kropp föll ihop på marken strax framför mig. 

 

''Noel?'' Jag lät mina ögon förbli stängda och lät den lena rösten stängas ute.

''Summer?'' Sa samma person. Jag störde mig på den som ville få mig att vakna. 

''Hon sover just nu. Skulle du kunna gå ut ur rummet.'' Bad en annan röst. Jag kisade med ögonen och fick syn på Justin sittandes bredvid mig och en läkare ståendes vid dörr karmen med blicken spännd i Justin.

''Jag stannar.'' Sa Justin med sammanbitna tänder och tittade irrierat på honom.

''Hörde du inte vad jag sa?'' Sa mannen med en hotfull ton. ''Hörde du inte vad jag sa.'' Spottade Justin nu mer argare.

''Om inte du går ber jag vakter...-''

''Det är okej.'' Sa jag som nu hindrade honom från att skicka ut Justin. Deras uppmärksamhet drogs åt mig vilket fick mig en aning nervös.

''Det är bäst om han går Mrs McCartney.'' Försökte mannen som var irriterad på Justin. 

''Låt honom stanna.'' Sa jag lugnt. Men började bli irriterad över att han försökte övertala mig om att Justin skulle gå.

''Mrs McCartney han...-''

''Jag sa att han fick stanna!'' Tjöt jag med en irriterad ton och tittade surt på honom. Han öppnade munnen men hindrade sig från att säga något och gick ut genom dörren innan han stängde den efter sig. Så fort man hörde hur han släppte handtaget kände jag hur hela stämningen var pinsam. Hur jag och Justin skilts åt och hur vi nu mötts igen. Även fast det kanske bara var en timme sedan vi bråkade. Men jag kände, hur mycket jag än ville hata honom och slå honom... Så kunde jag inte. Det var som om någon hade satt fast ett lås om den delen av mig som ville hata honom. Han tittade ner i marken med sina underbara bruna ögon och svalde hårt. Jag kunde inget mer än att göra detsamma. Jag ville inte vara den som bröt tystnaden. Som fick allting ännu mer pinsammare. Men jag ville ändå slänga mig i hans famn och berätta för honom hur ledsen jag är. Hur mycket jag älskar honom och hur jobbigt allting är just nu. Men jag blåste bara bort dem tankarn och tittade upp på honom som nu vände sin blick mot mig. 

                   

Hela min kropp blev varm när våra blickar möttes. 

''Det går inte att inte bry sig.'' Sa Justin plötsligt. Jag tittade förvirrat på honom. ''För hur mycket jag än försöker att inte bry mig om dig... Går det inte.'' Sa han med en ledsen ton.

''Justin jag...'' Började jag tyst. Men stoppade mig själv mitt i meningen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville bara säga något. Någonting som kunde fixa allting. Även alla problem runt om kring oss. ''... Jag älskar dig.'' Pep jag till. Jag tittade på honom med förhoppning om att hann skulle säga dem tre orden tillbaks. Visst hade vi sagt det till varandra innan. Men just nu, vid denna tid punkten, här och nu, så var det alldeles spciellt. Jag ställade sig upp med en allvarlig min. Fan. Jag gjorde allt värre. Skulle han bara lämna mig nu? Gå sin väg? Men istället styrde han stegen mot mig och satte sig på säng kanten och tryckte sin läppar mot mina i en passionerad, mjuk kyss. Jag var först, väldigt, väldigt förvånad. Över vad som just hände. Men slöt mina ögon och lät våra läppar åter igen förenas.

''Mrs Mc-'' Hörde jag en röst säga men avbröt snabbt sig själv. Både jag och Justin ryckte till och avslutade kyssen snabbt. Han satt sig ner på stolen och tittade upp på kvinnan vid dörren.

''Det är dags för din medicin.'' Sa hon med sin pipiga röst.

''Jag behöver ingen.'' Sa jag och tryckte fram ett leende. ''Jo, det gör du Mrs McCartney. Du var med om en bil olycka.'' Sa hon allvarligt.

''Jag och min kompis, ja. Kan jag få träffa henne?''

''Det var bara du utanför bilen.'' Sa hon förvirrat. ''Nej, nej det var en annan också. Cece. Cece Frey.'' Sa jag och harklade mig. Hon skakade alldeles övertygande på huvudet.

''Jag vill inte göra dig besviken, men det var endast du där.'' Sa hon och tittade på mig som om jag vore ett freak. Jag svalde hårt och kände hur jag var alldeles förvirrad. 

''Nej, det kan inte stämma.'' Sa jag och skakade på huvudet.

 

 

Two Worlds One Reality är den nya novellen jag kommer skriva på efter DID är avslutad :)♥ Fast det är ju inte förränns om några kapitel.

Handling:

Justin Bieber. Popstjärnan alla pratar om. Killen med den underbara rösten. Med det snygga utseendet. Ja, Justin Drew Bieber, killen från lilla staden Stratford. Han är iväg på sin Tour. Vilket han tycker ska bli spännande. Men... Kvällen då han vaknar upp i ett, vitt litet rum. Med en läskig liten järn säng och en stor vit metall dörr. Då är det något som är fel. Kläderna hade hade på sig innan dess var inte längre på honom. Utan vita pösiga kläder täcker hans kropp. Ororligheten stiger. Panik är till max och vid denna tid punkten vet han inte vad han ska göra. Tills... En kvinna kommer in. En okänd lång kvinna. Med glasögon som vilar på hennes nästipp.

''Du heter Jason. Inte Justin. Du har aldrig varit känd.'' Var det första hon sa när han började ställa frågor. Och vad tror du han då tänker? Jason? Inte Känd?

''Det var bara en dröm.'' La hon till. En dröm? Var hela hans liv, en dröm? Eller var detta en dröm? Vad är verkligt och vad är en dröm. Det mystiska är att ingen letar efter honom. Det gör så att han blir ännu mer fundersam. Kanske till och med övertygad? Och Reachel... Tjejen som ska vårda honom. När hon faller för honom. Vad händer då? Och vad kommer hända med Justin? Kommer han någonsin få reda på vad det är som händer? Varför dem gör som dem gör och varför han hamnde där?

Two Worlds One Reality (TWOR) 

 

 

 

 

Jag stirrade tomt ner i marken och lät tårarna rinna ner för mina kinder.

''Snälla... Noel.'' Bad Justin lugnt. ''Sluta försöka lugna mig! Fattar du inte att allting är helt fucked up!? Lämna mig ifred och sluta bry dig!'' Skrek jag åt honom. Han tittade sorgset ner i marken innan han vände sin blick upp mot mig. Hans ögon hade fått den svarta läskiga färgen igen.

''Fine! Jag slutar bry mig om det är de du vill!'' Röt han och vände sig om och gick mot sin bil. Jag ångrade mig direkt att jag hade bett om att vara ifred. Men jag kunde inte göra något åt saken eftersom han inte skulle lyssna. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hur jag skulle betee mig. Jag ville slänga saker. Slita sönder mina kläder. Skrika så högt jag bara kan. Sjunka ner under jorden och bara dö. Jag rusade över bron och slängde mig på en gräs plätt som låg några meter bort och lät tårarna forsa ner för kinderna.

''Noel?'' Sa en mjuk stämma. Rösten kände jag igen. Jag satte mig upp och vände mig om.

''Cece?'' Sa jag med en darrig röst. Hon tittade med sina oroliga ögon på mig och rusade mot mig.

''Men gumman! Vad har hänt!?'' Frågade hon oroligt och kramade om mig. Jag grät mot hennes axel och kunde inte prata. Jag kunde bokstavligen inte prata. Jag ville heller inte det. För jag visste inte vad jag skulle svara henne.

''Kom... Jag skjutsar hem dig.'' Sa hon lugnt och hjälpte mig upp på fötterna innan vi började gå igenom skogen. Jag snyftade och försökte lugna ner mig. Och försöka få dem jävla tårarna att sluta rinna.

''Vill du berätta vad som hänt?'' Undrade hon och sneglade på mig när vi nådde bilen och hade stigit in i den. Jag tittade ner på mina knän och skakade långsamt på huvudet.

''Det är lugnt. Du behöver inte.'' Sa hon lugnande. Men jag visste hur nyfiken hon var. Vi hade börjat köra på den breda vägen där flertals av bilar körde. Men det var en mystiks bil som körde bakom oss hela tiden. Den drog min uppmerksamhet till sig. Bilen var svart med tonade fönster rutor. Vilket gjorde det svårt att se vem som satt i bilen.

''Ehm... By fil.'' Bad jag Cece. Hon tittade förvirrat på mig.

''Varför?'' 

''Bara gör som jag sa.'' Hon tittade ett tag på mig innan hon svängde åt höger och bytte fil. Den svarta bilen bakom oss fortsatte köra på filen jämte och ökade farten så den nästan körde bredvid oss. Den började faktiskt bli ännu mer mysko. Jag som satt på den vänstra sidan jämte den svarta bilen, som körde jämte oss, försökte titta in genom dem tonade rutorna genom att kisa med ögonen. Men jag kunde inte skymta någon i bilen. Eftersom jag kunde inte se in överhuvudtaget. Det kanske bara är någon som kör samma väg som oss? Plötsligt hissades rutan ner och inne i bilen satt... Elijah och Reed. Reed som körde riktade en pistol mot mig. Eller så är det Slyders som vill döda mig.

''Cece!'' Tjöt jag när jag såg hur han höll på att avlossa ett skott. Jag tog tag i ratten med min högra hand och vred om den så vi svängde in i hans bil vilket fick pistolen att trilla i våran bil. Men oturligt nog drog Reed fram ännu en pistol som han började skjuta med mot oss. 

''Vad är det som händer!?'' Tjöt Cece med en rädd röst och hoppade med sin blick mellan mig och vägen.

''Bara fokusera på att köra!'' Beodrade jag henne en aning uppretat. Jag laddade pistolen och riktade den mot fönstret där bak på bilen och sköt sönder den. I baksätet satt det två andra killar med mördande blickar som stirrade argsint på mig. 

''Vad vill du!?'' Skrek jag mot honom när jag hissade ner rutan.

''Vad fan tror du!?'' Röt Elijah tillbaks och spännde sin blick i mig.

''Tror du jag är en jävla tankeläsare eller!?'' Skrek jag i ett försök att över rösta bilarna som man hörde köra i full fart på motorvägarna och den kalla vinden som blåste hårt mot ansiktet.

''Vad tycker Justin om att du ljög?'' Sa han och ett sliskigt flin spred sig på hans läppar. Jag kände hur ilska spred sig inom mig. Fucking Justin. 

''Jag bryr mig inte om den idioten!'' Röt jag och riktade pistolen mot Reed. Jag tryckte snabbt, men mjukt på avlossaren och ett skott flög mot Reeds högra arm och träffade som önskat. 

''Fuck!!'' Skrek han och tittade ner mot såret som han nu hade på armen.

''Jag ska döda dig!'' Röt han så högt att han blev röd i ansiktet. Vilket skrämmde mig en aning. Han släppte ratten medans han spännde sin läskiga blick i mig och började skjuta helt vilt mot oss. Jag var inte rädd för att bli träffad. Eller att dö. Jag var rädd att Cece skulle flippa ur eller att hon blev skadad. Jag ville inte det. och jag ville inte att hon skulle få reda på sanningen om mig. Jag bryr mig om henne. Och älskar henne som man kan älska en vän. Och det är dåligt. Jag både bryr mig och älskar henne. Eftersom jag hade lovat mig själv att inte bli nära vän med någon. Men som vanligt håller jag inte dem löfterna. Utan bryter dem redan första dagen.

''Noel!'' Tjöt Cece som nu börjat gråta. Hennes taniga lilla kropp hade börjat skaka och tårarna ville inte sluta rinna.

''Ta det lugnt.'' Försökte jag lugna ner henne medans jag både försökte undvika skotten och styra bilen med endast min högra hand som jag sträckt mot ratten. Bilen som jag styrde började slira och kunde inte köra rakt en endaste gång utan svängde åt sidorna flertals av gånger vilket gjorde så jag åkte in i Slyders bil. Jag började få panik. Jag kände att jag inte kunde köra så här länge till eftersom min arm hade börjat domna bort.

''Noel! Snälla berätta vad det är som händer!'' Grät Cece och försökte få min uppmärksamhet. Vad fan ska jag göra? Berätta? Skulle det få henne lugnare? Knappast. Bara tvärt om. Få henne ännu mer ledsen och rädd. Upprörd och sårad. Det är verkligen inte vad jag vill. Men vad ska jag annars göra. Ljuga... Igen? 

''Cece jag...-'' Men avbröt mig själv så jag såg hur bilen framför oss hade började tappa bränsle. Alltså det läckte. Så bränsle rann ur bilen och lämnade spår efter dem. Jag tittade på Reed som också hade märkt det som sedan tittade tillbaks på mig med ett brett, äckligt leende innan han riktade sin pistol mot bränslen. Och sakta, avlossade han skottet som flög i snabb fart mot asfallten och bränslet.

                 

''DUCKA!'' Skrek jag och tryckte ner hennes huvud när jag kunde se en flamma på bilen framför oss och sedan... Hur den exploderade i tusen bitar. Jag satte händerna för mina öron och knep hårt ihop med ögonen. Bilen åkte runt några varm vilket fick mig att stöna till av smärta. Jag kände hur allting slutade snurra. Hur smärtan i kroppen hade tagit över min hjärna. Hur det nästan var det ända i min hjärna tänkte på, för stunden. Tills jag sakta slog upp ögonlocken och mötte ett starkt ljus.

''Cece?'' Viskade jag försiktigt och försökte sätta mig upp i den sönder krossade bilen. Jag puttade till henne för att se så hon levde. Hon slog sakta upp ögonen och tittade med rädda ögon på mig.

''Cece, är du okej? Vi måste ta oss ur bilen.'' Sa jag lugnt. Tårar började rinna ner för hennes smutsiga kinder och hennes händer satte hon för sina öron. Oroligt tittade hon på mig medans hon slog med hand flatorna mot öronen och tjöt:

''Jag kan inte höra något!'' Grät hon.

 

 

Hej på er!♥ Jag har en viktig sak att säga. Jag tror att dem flesta vet detta, men... Det är strängt förbjudet att sno/copyera mina ideer/texter. Ni får självklart bli inspirerade av mina noveller, det gör mig sjukt glad! Eftersom jag själv läser andra noveller och inspireras av dem :)♥ Men att göra - typ - en kopia av mina noveller är inte riktigt lika roligt. Eftersom jag kommit på dem - novellerna - och lagt ner mycket tid på att få dem bra. Jag har copyright på sidan men jag vet att det hindrar inte andra från att skriva av. Så nu vet ni som inte visste det, det är strängt förbjudet att sno eller copyera mina noveller. Och jag hoppas ni respekterar det! 

Btw, jag skriver just nu på 39. Och jag lovar att det kommer ut ikväll! :D♥ Puss!!!

 

Jaou... Jag har skrivit en bit på 39. Men vet inte om jag hinner skriva klart den tills ikväll. Jag kom hem för en liten stund sedan. Har haft skolavslutning. Så skööööönt det ska bli med sommarlov! I alla fall... Så jag ska träffa (typ) släkten snart och under hela denna helgen ska jag och mina två bästisar träffas. Då tror jag ni förstår att jag inte kommer hinna skriva. Det kommer bli detsamma under nästa vecka. Jag ska iväg med samma tjejer till deras sommar stuga i ungefär 3 dagar. Sedan är det midsommar. Snacka om att jag kommer ha fullt upp hela veckan. Jag beklagar. Men jag kommer nog inte hinna uppdatera något under veckan. Hoppas ni förstår! Men nästa helg - tror jag inte planerat något då - kommer jag skriva för fullt! Under mitt sommarlov kommer jag nog inte göra så mycket. Så uppdateringen hoppa jag kommer vara på topp! Älskar er!♥ Puss :)♥

 

PS. Bilden är en sneak peak på kapitlet ;)♥

 

 

 

Jag började gå fram och tillbaks framför gänget med nervösa andetag.

''Bieber, ta det lugnt.'' Bad Zack. Jag stannade plötsligt och tittade med en tom blick på honom.

''Hur fan ska jag ta det lugnt!? Hu? Jag har dödat hälften av hennes fucking familj!'' Tjöt jag panik slaget.

''Ey! Nu tar du det lugnt!'' Sa Stefan hastigt. Jag drog min händer hårt genom mitt hår och slog mig sakta ner på en utav fotöljerna.

''Hur ska jag säga det till henne? Hur ska jag liksom berätta att jag dödade hennes mamma och syster!?'' Jag hade panik. Jag visste inte vad jag skulle göra. Eller hur jag ens skulle hantera denna sitouationen. Hon hade nyligen krossat mig. Genom att berätta att hon ljuget om för mig, om typ allt. Och nu... Nu kan jag inte vara arg på henne. Inte efter vad jag gjort som kommer få henne ännu mer förkrossad än vad hon redan var när hon stack härifrån. Allting är så fucked up! Dem tittade fundersamt på mig.

''Gör det inte.'' Gav Taylor som förslag. Jag blängde irriterat på honom. ''Så som hon gjorde för mig. Jo, så bra gick det då jag fick reda på det via Elijah. Fan heller!'' Tjöt jag.

''Men säg vad vi ska göra då!'' Röt Damon som nu blivit pissed of av mitt beteende.

''Håll er utanför bara!'' Röt jag och rusade därifrån, mot hallen och vidare ut då jag redan hade på mig skor. Jag gick med tunga steg mot bilen som jag sedan steg in i och körde därifrån. Med hjärtat i halsen då jag fortfarande oroade mig över hur hon skulle reagera. Nu hade vi bytt roll. Båda skulle få reda på saker som får en att bryta ihop. Vilket jag nästan gjorde här i bilen. Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte. Justin. För fan. Du är kriminell. Du är en bad boy. Du ska fan inte gråta. Intalade jag mig själv. Jag snyftade till och parkerade vid en skog. Jag steg snabbt ur bilen och började gå mot en bro som jag kunde skymta några meter bort. Vid broens räcke kunde jag se någon stå och luta sig över kanten. Jag tog ett djupt andetag och styrde stegen dit.

 

 Jag snyftade till och tårkade bort en tår som slank ner för min kalla kind. Jag slängde ciggen i sjön som slingrade sig ner för en backe och vidare. Jag började ta mig samman nu. Jag kan väl inte vara arg på honom. Eller? Det var han som blev sårad. Inte jag. Jag berättade och han hamnade i chock medans jag sedan bröt ihop. Jag kan inte sura över det. När det i själva värket var mitt fel till att vi började bråka. Och mitt fel till att jag ljög. Allt är antagligen mitt fel. Kanske till och med mamma och Maddies död? Jag kände mig skyldig till allting just nu. 

''Noel?'' Sa en mjuk röst. Jag vände mig hastigt åt broens början och kunde skymta Justin stå där.

''Jag... Förlåt...'' Snyftade jag och sprang mot honom och kastade mig i hans famn. ''Jag förkänar inte dig. Jag vet. Men jag står inte ut att vara osams med dig. Jag kan inte vara arg på dig när det är mitt fel. Förlåt...'' Viskade jag snyftandes. Han kramade om mig men backade sedan undan. Han tittade ner i marken och suckade.

''Sluta. Du förkänar inte mig. Du förkänar någon bättre än så. Någon du kan lita på, någon du inte känner dig otrygg med och någon som inte... Som inte är som jag.'' Sa han sorgset och tittade mig sedan in i ögonen med sin intensiva, sorgsna blick. Jag skakade på huvudet och tog ett steg närme honom, och han backade. Jag förstod inte varför han var så tillbaka drage plötsligt. Jag som trodde han skulle börja skrika på mig igen eller be mig att aldrig komma tillbaks. Men han var mer... Mer krossad än vad jag kände mig.

''Justin... Snälla jag-''

''Du borde inte träffa mig mer. Okej.'' Sa han suckandes och vände sig om. Jag tittade förvirrat på honom  sprang efter honom.

''Justin!'' Ropade jag. ''Jag vill inte lämna dig.'' Sa jag och kände tårarna brännas bakom ögonlocken.

''Noel, jag är inte bra för dig.'' Sa han när han vänt sig om vid bilen. ''Sen när bryr du dig om det?! Berätta varför du är så jävla konstig!'' Tjöt jag. Han suckade.

''Du kommer hata mig. Lita på mig när jag säger det.'' Han såg besviken ut. Ledsen, förstörd och krossad ut på samma gång. Jag skakade bara på huvudet.

''Jag skulle aldrig hata dig.'' Sa jag övertygat. Han maserade min tinning.

''Jag placerade bomben.'' Sa han efter en stund av tystnad. Jag tittade förvirrat på honom. Placerat bom- Mina ögon smalnade och jag svalde hårt. Jag kunde inte tro mina öron. 

''Du... Du skojar va?'' Sa jag osäkert.

                  

Han tittade allvarlig på mig och vände sedan sin blick ner i marken. Jag skakade snabbt på huvudet. Tårarna började rinna ner för mina kinder och plötsligt började hela min kropp att skaka. Jag satte mina händer för munnen chockat och dämpade gråtandet. Han... Han placerade bomben. Han dödade min mamma... Och min syster. Hur fan kunde han!?

''Hur kunde du!!?'' Skrek jag förkrossat medan tårarna forsade ner för kinderna. 

''Jag visste inte! Okej!'' Försvarade han sig. ''Hur har du hjärta att döda någon över huvudtaget!?'' Tjöt jag och satte mina händer för magen som kändes som en stor klump. Den drog ihop sig och värkte som om den skulle explodera när som helst.

''Noel! Jag mår fucking piss! Jag är inte okej med det! Jag hatar att ens tänka tillbaks då jag bestämde att göra det! Fattar du det!?'' Röt han tårögd. Jag fortsatte gråta och kunde inte sluta. Tanken av att killen jag gillade, nej, älskade, hade dödat halva min familj. Det fick inte vara sant. Det går inte att beskriva hur jävla dåligt allting är nu. Hur dåligt allting känns. 

''Gå...'' Sa jag gråtandes. Jag ville inte se honom. Jag ville inte veta av honom just nu. ''Snälla Noel. Jag ber dig inte att förlåta mig. Men åtminstonde förstå hur jävla dåligt jag mår över det. Hur fucking ledsen jag är.'' Sa han och tog några steg närmre mig. Men denna gången var det jag som backade. 

''Gå härifrån Justin!'' Tjöt jag. Han stirrade ner i marken ett långt tag och fällde en tår som han sedan torkade bort. 

''Lämna mig ifred... Snälla...'' Bad jag snyftandes och försökte putta bort honom till bilen som stod någon meter ifrån. Men han kämpade emot och omfamnade mig istället.

''Släpp mig!'' Grät jag och försökte ta mig loss hans grepp.

''Shy...'' Sa han med en lugn röst och höll hårt om mig. Jag grät och försökte med allt för att komma ur hans grepp. Det borde jag kunna. Jag är liksom en agent. Men denna gången. Hade jag så mycket i tankarna vilket fick mig helt hjälplös. Så jag gav upp och lät honom krama mig. Men jag vägrade att krama honom tillbaks.

''Allting kommer bli bra.'' Försökte han. Jag grät mot hans t-shirt och vände mig om då han släppte mig. Och det kommer från honom? Killen som dödade min mamma och syster...

 Typ ett ganska - kort - tråkigt kapitel... Eller vad säger ni? :)♥

 

Söta Tilde. Du får mig typ tårögd :')♥! Fatta hur glad jag blir när du och alla andra säger att ni älskar novellen! Jag spricker av glädje! Ja, novellen sluta snart. Men jag är inte helt säker på om det blir 42 kapitel. Jag hoppas och tror på att det blir mer än så. Och ja, självklart börjar jag på en ny när DID är slut! Den kommer vara lite anorlunda jämfört med dem andra jag skrivit. Annorludna på ett bra sätt, såklart.♥ Ni kommer få reda på handlingen när jag har drygt 1 - 2 kapitel kvar!♥ Kärlek till dig, Tilde!♥

 

 

 

 

 

Jag visste precis vem som hade ringt och vad dem hade sakt. Jag svalde hårt och kollade upp på honom.

''Justin... Jag-''

''Är det sant?'' Ville han veta. Jag tittade skamset ner i golvet och började riva mig i handflatan för att distrahera mig själv.

''Titta på mig.'' Bad han med en hot full ton. Jag gjorde som han sa och vände min blick upp mot honom. Han tittade argt in i mina ögon.

''Är. Det. Sant?'' Sa han ord för ord med sammanbitna tänder. ''Jag ville inte såra dig.'' Sa jag med en tjock röst.

''Så det är sant.'' Han skakade besviket på huvudet och tog några steg närmre mig.

''Jag fick reda på det via telefon. Via telefon! Av fucking Elijah!'' Röt Justin. Hans blodådror syntes på hans spända hals.

''Jag tänkte berätta det!'' Försvarade jag mig själv. ''Du tänkte.'' Fnös han. ''Om inte han skulle ringt skulle du fått reda på det via mig, Justin.'' Sa jag med gråt i halsen. Va stark nu, Noel. Gråt inte. Inte framför honom. Inte nu.

''Är det något mer du ljugit för mig om, Summer? Hu!?'' Han flåsade argt och gick fram och tillbaks i rummet. Jag fruktade inte honom. Jag vet inte vad jag egentligen var rädd över. Kanske det faktum att han kommer hata mig? Det kunde inte bli värre. Han visste redan att jag hette Summer. Om jag inte berättade om att jag var agent skulle han säkert ta reda på det själv, vilket skulle göra det hela värre.

''Jag... Jag är en agent.'' Sa jag gråt färdigt. Jag hörde hur han stannade mitt i allt och tittade på mig med en arg blick.

''För fan!'' Röt han i full hals. Jag ryckte till och svalde hårt. ''Justin jag-''

''Du har för fan inget att säga!!'' Skrek han så hela hans ansikte blev rött. Där brast det. Tårarna började spruta ut ur ögonen som jag försökt hålla inne ett långt tag.

''Fattar du inte hur jävla dåligt jag mår!?'' Skrek jag gråtandes. ''Jag lämnade fan stan för att försöka glömma dig! För att du skulle glömma mig! Att både du och jag skulle slippa det här!'' Skrek jag och satte händerna för ansiktet. 

''Jag borde inte kommit tillbaks...'' Nästan viskade jag. Jag såg hur hans ansikte mjuknade.

''Du fattar inte hur jävla svårt jag haft det i mitt liv!'' Sa jag snyftandes. ''Jag lever inte som en prinssesa eller som en rik tjej. Jag mår fan hela tiden piss! Okej! Mår du bättre nu!? Nu när du vet att hela mitt liv är en jävla röra!'' Skrek jag och slog ut med armarna. Han tittade ner i golvet men vände sedan sin blick upp mot mig. Då hans hårda blick fann sig tillbaks igen.

''Jag bryr mig fan inte! Jag har fan ingen familj! Jag har inget liv!'' Röt han. ''Jag bryr mig inte om hur jävla dåligt du mår! Din morsa och syrra blev i alla fall inte slaktade!'' Röt han argt. Jag tittade sorgset på honom.

''Nej, Justin. Det gjorde dem inte. Dem sprängdes i tusen bitar... I en fucking bil bomb.'' Sa jag och tårarna som nyligen slutat rinna började spruta ut ur ögonen igen. Han såg chockat på mig.

''Se inte så förvånad ut Justin. Jag har gått igenom mycket mer än vad du tror.'' Grät jag och lutade mig mot dörren.

Dörr handtaget trycktes ner vilket fick mig att flytta på mig. In steg Damon med en orolig blick.

''Vad pågår här?'' Undrade han med en rynka i pannan. ''Jag borde gå nu.'' Snyftade jag och smet ut genom dörren. Ner för trappan och förbi killarna som tittade som ett frågetecken på mig innan jag sprang ut genom dörren med både skorna och jackan i famnen. Jag torkade bort maskaran som hade runnit. Jag borde inte kommit tillbaks. Jag borde inte låtit mig själv falla för honom. Jag slängde in sakerna i bilen och körde snabbt därifrån med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Jag klarar inte av detta. Det är för mycket. Han kunde åtminstonde låta mig förklara varför jag gjorde såhär. Fast... Jag har igentligen ingen ursäkt. Jag gjorde det... För att ta fast dem. Det skulle inte göra det hela bättre. Jag gasade ännu mer och körde in i skogen där jag sedan klev ur med ett rökpacket i handen och började gå mot en liten bro där jag ställde mig lutandes mot räcket. Jag plockade ur en cigarret och tände den med hjälp av en tändare och la den mellan läpparna. Jag drog in röken i halsen och blåste ut den försiktigt. Det gjorde mig mycket lugnare. Men tårarna ville inte sluta rinna. Plötsligt öppnade sig himmlen och regn öste ner på mig. Genast var jag dyngsur och alldeles kall. Jag snyftade till. Mitt liv är så jävla stört. Allting är stört. En enda röra och helt fucked up.

 

 ''FAN!'' Röt jag och sparkade i väggen. 

''Ey! Ta det lugnt Bieber.'' Sa Damon chockat. ''Jag kan fan i mig inte ta det lugnt!'' Röt jag argt. Över de jag nyligen fått reda på kan jag fan inte at det lugnt. Hon ljög fan! Hon fucking ljög! Jag andades tungt och slog mig ilsket ner på den mjuka sängen. Ljög... Hon ljög för mig. Hela jävla tiden. Ljög om vem hon var. Hennes bakrund. Hennes familj. Allt. Fucking allt. Hur kunde hon!? Det vi hade... Var det falskt!? Var det ännu en lögn? Låtsades hon pågrund av något fucking uppdrag? Eller var det vi hade äkta? Jag vet inget längre. Jag vet inte vad jag ska tycka, eller knappast tänka. Hon fick mig osäker. Över exakt allt.

''Justin. Berätta vad som hänt.'' Bad Damon lugnt. Jag skakade hastigt på huvudet. Vad fan skulle jag säga till honom? Han skulle säkert inte klara av fler nyheter än de att Slyders kommer efter mig om jag rymmer på grund av att en av hans killar dött. Han tror fortfarande det var jag som dödade Chace. Men det var inte jag... Fuck. Noel. Jag menar Summer. Hon dödade honom. Hur fucking solklart är inte det? Så som hon försvarade person som i detta fall är hon själv då vi diskuterade om att vi hade ännu en fiende...:

 

 

 

Jag öppnade hastigt mina ögon och satte mig spikrakt upp med uppspärrade ögon. Jag vaknade med känslan av att jag föll. Jag hatar den känslan. Jag satte mig på sängkanten och plötsligt bulltade mitt huvud hårt. Det kändes som om någon slog med en hammare mot mitt huvud. Ögon kändes som om dem skulle ploppa ur när som helst. Jag satte mina händer vid tinningen och knep ihop med ögonen. 

''Jävla baksmäll.'' Stönade jag och öppnade mina ögon sakta och smet in i wicen där jag drog på mig kläder och sedan fortsatte vidare in mot badrummet. Sminkade mig lätt och gick sakta ner för trappan. Jag maserade min tinning och andades tungt ut. Smärtan bulltade hårt i huvudet vilket nästan fick mig att skrika av obehag och smärta. Jag tog ett djupt andetag och släppte sedan ut all luft. Ta dig samman Noel. Sa jag tyst i mitt huvud. Pappa hade på något sätt tagit sig ur sängen och satt nu på stolen i köket med en kopp kaffe i handen. Hur han gjorde det när han knappast kunde ta sig till sängen igår kväll förstod jag inte. Men det glädjer mig att han antagligen mår bättre.

''God morgon!'' Sa han muntert. Jag ville inte förstöra hans goda start på dagen genom att svara med en dryg röst på grund av min huvudvärk.

''Mår du bra, gumman?'' Undrade han oroligt. Jag nickade lätt på huvudet.

''Jag hara bara lite huvudvärk.'' Mycket huvudvärk. ''Ta lite panodil så kommer det säkert att gå över snart.'' Sa han med sitt breda leende. Jag gjorde som han sa. Med ett glas vatten i handen och panodilen på tungan svalde jag den med hjälp av vattnet som jag sakta klunkade i mig. Min aptit var heller inte på topp nu. Jag ville bara ligga i ett mörkt rum och bara sova. En lång stund. Men det kunde jag inte. Jag hade skola. Och tanken om att stanna hemma fick mig att tvivla om jag verkligen måste gå till skolan. Men skakade snabbt bort tanken då jag inte ville skolka på grund av huvudvärken jag visste jag skulle få när jag festade igår. Suckandes tog jag en banan i handen och drog bort skalet innan jag tuggade i mig den tills kalet var det ända kvar.

''Jag sticker nu.'' Sa jag och tvingade fram ett leende. Han nickade till svars och stirrade med en tom blick på mobil skärmen. Jag gick smärtsamt ut mot hallen och drog på mig mina skin stövlar och min jacka innan jag steg ur huset med min väska i handen.

 

''Aså ni skulle sätt honom igår!'' Pep Shana lyckligt till. Min huvudvärk hade säkta tynat bort. Men den fanns fortfarande i bakrunden. 

''Vi vet... Han var underbart snygg och bla bla bla.'' Stönade Mike och lutade sitt huvud mot sin handflata.

''Ja... Och han var jätte charmig!'' Sa hon över lyckligt. Hon hade babblat om honom hela förmiddagen. Om hur underbar han var och hur roligt dem hade det och så vidare. Alla tre hade somnat redan efter fem minuter. Nej, men tjatigt kan man ju säga att det var.

''Vi fattar gumman.'' Sa Cece och tvingade fram ett leende. ''Bjöd han ut dig då?'' Undrade jag och pillade med min gaffel i salladen jag köpt som smakade alldeles torr. 

''Men duh! Självklart gjorde han det!'' Sa hon som om det vore självklart.

''Vart ska ni då? Och när ska ni på dejten?'' Undrade Cece nu intresserat. Hon log stolt och tog en klunk av sitt is vatten.

''Faktiskt, ikväll. Vi ska äta på en restaurang.'' Sa hon glatt. ''Ikväll? Vad ska du ha på dig då?'' Fortsatte Cece att ställa frågor. Hon ryckte lätt på axlarna.

''Jag har ingen aning.'' Sa hon en aning nedstämt. Cece sken upp i ett brett leende.

''Jag och Noel har verkligen inget för oss idag. Vi kan hjälpa dig!' Sa hon glatt. ''Åh, vill ni det?'' Sa Shana tacksamt.

''Vänta... Cece jag-''

''Det gör vi gärna!'' Avbröt Cece mig och nickade. Jag suckade högt och lutade mig bak i stolen. Hon hade inte ens frågat mig om jag hade planerat något. Som jag nu hade. Justin... Jag skulle berätta för honom idag. Men i för sig... Det kan vänta.

''Ska vi åka då?'' Sa jag nu med ett leende. Jag sköt upp det... Igen. Typiskt mig. Men ikväll. Ikväll ska jag minnsan göra det. Och nu lovar jag dyrt.

 

Jag slängde mig trött i Shanas mjuka säng.

''Nästa!'' Ropade Shana från hennes wic. Vi hade provat kläder i timmar nu. Eller med andra ord, Shana provade och vi letade upp kläder till henne. Både jag och Cece var hur trötta som helst medans Shana var hur pigg som helst. Hon var alldeles hyper.

''Hallå?'' Hon steg ut genom dörren och korsade armarna framför bröstet.

''Kom igen nu tjejer.'' Klagade Shana upprört. ''Ta den här. Den blir fin.'' Sa jag suckandes och slängde den vita klänningen jag en gång lånade från henne. Den gången vi skulle på Seans fest.

''Nej... Jag vill ha något speciellt.'' Stönade hon. ''Den är speciell. Bara prova den.'' Jag satte mig upp och tittade menande på henne.

''Fine.'' gav hon upp och gick in med klänningen till wicen. ''Snälla säg att hon gillar den.'' Viskade Cece.

''Jag hörde det!'' Hojtade Shana. Efter drygt 3 minuter öppnades dörren. Ut klev Shana med den vackra klänningen som fick bådas munnar att falla till golvet. Den satt perfekt på henne. Nästan bättre än på mig.

''Nja... Jag vet inte.'' Sa hon tveksamt och tittade ner på den. Både jag och Cece flög upp på benen och rusade fram till henne.

''Den är ju perfekt!'' Tjöt Cece. ''Kan jag inte ha på mig en annan?'' Hon höll verkligen inte med.

''Hell no!'' Sa jag snabbt. ''Den ska du ha. Där med basta.'' Höll Cece med. När hon väl tittat sig i spegeln i drygt en halv timme såg hon mycket nöjdare ut. Hon snurrade runt framför oss med ett brett leende. Hennes hår hade hon lockat och smetat på rött läppstift på läpparna.

''Vad tycks?'' Sa hon stolt. Både jag och Cece gav tummen upp. Jag sneglade på klockan som hängde över dörren och spärrade upp ögonen. Den var snart halv 8.

''Jag måste gå nu!'' Sa jag hastigt. ''Vi ses imorgon.'' Log dem båda och kramade om mig innan dem lät mig gå. Jag skyndade mig ner för trappan, ut mot hallen där jag drog på mig ytte kläderna och sedan vidare ut mot bilen. Jag satte mig snabbt i den och körde ut från henne uppfart och vidare ut på vägen. Jag var tvungen att åka till Justin. Det var ett måste för mig att berätta det. För jag vet att om ja inte gör det nu, kommer jag aldrig göra det. Jag kommer bara skjuta upp det vartenda gång och tillslut har han fått reda på det av sig själv. Eller från någon annan som jag fruktar, Slyders. Om han berättar för Justin kommer jag flippa ur. Jag vill inte att Justin ska få reda på sanningen från någon annan än mig. Jag ska ta smällen. Över att jag kom tillbaks på grund av kärleken och att jag ens tillät honom komma nära mig. Med blicken spännd på vägen gasade jag med foten på pedalen. Väl framme rullade jag upp på deras uppfart och hoppades på att Justin skulle vara den enda hemma. Men såg att alla tre bilar stod parkerade på grus planen. Jag tog ett djupt andetag innan jag sakta steg ur bilen och började gå mot dörren. Jag klarar av detta. Det är bara att berätta. Svårare än så är det inte. Intalade jag mig själv innan jag tog modet till att knacka på dörren. Nervöst stod jag och blängde på den vita dörren och hoppades på att ingen skulle öppna, även fast jag visste att vartenda en var hemma. Steg hördes komma mot hallen och snart stod Damon vid dörr öppningen och log sitt snea leende.

''Noel. Det var ett tag sedan.'' Sa han med en hes stämma. Jag tittade upp på honom från första trappsteget vilket fick mig väldigt kort.

''Kom in.'' Sa han och öppnade upp hela dörren så jag kunde trippa in. Strax efter jag stigit in stängde jag dörren efter mig och drog sakta av mig ytter kläderna.

''Har det hänt något?'' Undrade han bekymrat när han sätt hur nedstämd och tyst jag var.

''Ehm... Nej, inte direkt.'' Svarade jag medans jag slängde av mig skorna. ''Är Justin hemma?''

''Of course!'' Sa han som om det var självklart att det var Justin jag sökte. ''Han är där uppe.'' Sa han och pekade med hela armen för att förtydla att han var på över våningen. Antagligen i sitt rum. 

''Tack.'' Sa jag med ett på tvingat leende och började gå in i huset. Jag gick förbi vardagsrummet där resten av killarna satt.

''Hej Noel!'' Sa alla glatt. ''Hej hej!'' Sa jag leendes och fortsatte upp för den långa trä trappan. Jag gick förbi några rum innan jag nu stod utanför Justins. Jag tog ett djupt andetag och knackade sedan på dörren.

''Kom in!'' Ropade Justin inifrån. Jag svalde hårt och tryckte sakta ner handtaget. Nu finns det ingen återvändo. Sa en röst inom mig. Det fick mig ännu räddare. Jag steg nervöst in och stängde dörren försiktigt efter mig.

''Hej.'' Sa han muntert och steg fram till mig. Han drog mig närmre honom och kysste min kind. När han såg att jag varken svarade eller gav honom en blick började han bli orolig.

''Noel... Ha det hänt något?'' Undrade han oroligt. Jag svalde hårt och vände sakta min blick upp mot hans ögon höjd. Jag mötte hans oroliga blick som sökte efter svar.

''Jag... Ehm...'' Började jag. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Rädslan kröp upp för ryggraden och attackerade min hjärna. Jag var inte rädd för att berätta. Jag var rädd över hans reaktion. Hur han skulle reagera efter ja berättat det.

''Justin jag-'' En ringsignal avbröt mig mitt i meningen. ''Förlåt. Jag måste bara ta det här.'' Sa han ursäktande och drog upp sin mobil ur fickan innan han förde den mot örat.

''Ja hallå?'' Sa han. Jag såg hur han först blev arg. Men sedan hamnade i chock.

                  

Han förde mobilen sakta ner från örat till mag höjd och la sedan på. Jag kunde skymta 'dolt nummer' på displayen. Det finns bara en person som har dolt nummer... Jag svalde hårt och tittade skamset upp på Justin. Oh my... Det var just detta som inte fick hända.

 

 

Det är tisdag. Pappa har kommit hem. Och från och med nu, kommer vi bo här i New York. No matter what. Typ. Men om folk får reda på oss - agent livet - kommer vi säkert flytta hem till Canada igen. Det är jag rätt säker på. Pappa steg in genom ytterdörren och stönade smärtsamt innan han la sin hand på bröstet där han blivit skjuten.

''Jag hjälper dig.'' Erbjöd jag honom och lät honom luta sig på mig medans vi sakta gick in mot hans sovrum - som ligger på neder våningen - där han sakta la sig ner med ihop knipna ögon. Det är smärtsamt att se honom lida. Men det glädjer mig att han är hemma igen. Han suckade trött och slöt sina ögon.

''Jag ska på fest ikväll.'' Sa jag och satte mig på sängkanten. Jag kollade osäkert ner på mina knän över hur han skulle reagera. Ännu en utdragen, lång suck lämnade hans strupe innan han sakta öppnade ögonen och vilade sina blick på mig. Jag vände min blick sakta mot honom och svalde hårt.

''Noel...'' Började han med en trött ton. ''Jag vet pappa! Du vill inte att jag ska gå.'' Sa jag snabbt och suckade besviket. Han skakade snabbt på huvudet.

''Jag tänkte precis säga att du, som nu varit i Canada väldigt länge, kan få festa ikväll.'' Sa han allvarligt men tryckte smärtsamt fram ett leende. Jag log tacksamt mot honom Jag ville böja mig ner och kramade om honom hårt men lät bli på grund av hans sår.

''Tack så mycket, pappa!'' Sa jag muntert. ''Bara en stund.'' La han till. Jag nickade glatt och försvann sedan ut ur rummet och upp mot mitt rum. En tisdag, då det sedan är skola dagen där på, valde jag att ändå gå på fest hos någon random snubbe från skolan. Redan igår hade jag fixat tillbaks mig i skolan och varit tvungen att träffa gänget - Cece, Shana och Mike - då jag sedan berättade vart jag hållit hus. Jag ljög om att jag var tvungen att åka iväg på grund av att pappa opererade sig i ett annat land. Det lät helt sjukt osannolikt. Men dem bara nickade och var glada över att jag var tillbaks igen. Jag gick in mot wicen och bläddrade bland alla klädesplagg i hopp om att jag skulle hitta något att ha på mig för ikväll. Jag drog ut massvis av tröjor, klänningar och jeans men tyckte inget utav det var tillräckligt bra. Så jag drog på mig ett par jeans shorts och ett turkost linne med både öppen och mönstrad rygg. Jag drog på mig ett halsband och fortsatte sedan in till badrummet där jag satte in locktongen i ett utag medans jag började sminka mig. Denna gången, mer än bara maskara. Så fort jag blivit klar med sminket började jag locka mitt håret. Ett hårsvall av lockar låg nu på min högra axel. Jag fluffade till håret med hjälp av händerna innan jag begav mig ner till hallen, drog på mig ett par starnd skor och gick ut mot bilen. Det hade börjat mörkna vilket fick fest känslan att bubbla upp i magen. Jag rullade snabbt ut på vägen och satte gasen i botten. Justin skulle säkert vara på festen. Och säkert - bitchiga - Victoria också. Jag kämpar för att hålla kvar Justin nu. Hon ska inte få komma och förstöra vårat förhållande igen. Never. Om hon skulle flörta med Justin denna gången kommer jag inte gå till Justin för att göra slut. Utan gå till henne och be henne hålla borta sina fingrar från min kille. Bara av att tänka tanken gör mig frustrerad. Så jag valde att tänka på något annat. Tjejerna hade bett mig att plocka upp dem på väg till festen. Vilket jag muntert sa ja till. Jag svängde in mot Ceces stora svarta hus och parkerade precis utanför. Jag kunde se hur dem tittade ut genom fönstret i hallen och skyndade sig sedan ut när dem sätt att det var jag. Glatt vinkade dem till mig och satte sig sedan i bilen. Cece i sätet jämte mig och Shana i sätet bakom henne.

''Party!'' Tjöt Shana och fnittrade sött.

 

Jag parkerade på strandens parkering och började, tillsammans med tjejerna jämte mig, gå in bland folk massan som stod på den stora stranden. Jag hade nyligen - i bilen - fått reda på att killen som höll i festen, var Shanas crush. Jag hade ingen aning om hur han såg ut, men så som hon beskrev honom lät han väldigt, snygg. Och jag känner Shana. Hon har bra smak när det gäller killar. Så jag litar på vad hon säger. Jag höll hårt i bådas händer för att inte tappa bort dem medans vi trängde oss förbi all folk som dansade i den höga musiken. När vi väl kom ut ur folk massan släppte jag deras händer så jag kunde ta min egen väg. Men plötsligt kände jag hur någon la sina händer för mina ögon. Jag log brett och drog bort händerna innan jag vände mig om och fick syn på

                  

Justin som sedan pussade mig mjukt vid min mungipa. Jag la mina händer om hans nacke och kramade honom mjukt. Jag backade knappt en mimlimeter men åtminstonde så jag kunde titta in i hans burna ögon. 

''Hey, babe.'' Sa han med en hes röst. Jag log mjukt och vilade mina armar runt hans nacke.

''Hey...'' Sa jag muntert. Jag vände mig sedan om för att se till så tjejerna inte sprang runt som förvirrade hönor. Men hittade dem en bit bort med Mike jämte sig.

''Kom, vi hämtar något att dricka.'' Sa han och tog tag i mina hand och drog med mig till baren som stod en bit bort. Bar killen hade radat upp en massa flaskor alkohol bakom sig. 

''Vad vill du ha?'' Undrade Justin och slängde en blick på mig. Jag funderade ett tag. Men kom inte på något att dricka. Jag kunde inga drinkar.

 

''Två vodkor.'' Sa Justin när han sätt att jag inte riktigt visste vad jag ville ha. Eller ens vad som fanns. Killen nickade och ställde fram två små glas, hällde i is och sedan greppade han tag om

                

flaskan och hällde från den ena till den andra. Han puttade fram dem till oss och log flörtaktigt mot mig innan han gick mot några andra som ville beställa. Justin såg som tur var inte det och tog sitt glas i handen innan jag gjorde detsamma. Jag flinade brett mot honom och samma sekund som jag slängde i mig vettskan gjorde han det också. Jag knep ihop ögonen och kände hur det brändes i halsen. Jag öppnade ögonen igen och ställde ner glaset på baren.

''En till.'' Bad Justin. Killen kom fram till oss och fyllde på utan besvär innan han gick iväg. Vi gjorde detsamma igen. Hällde i oss den starka vettskan som denna gången inte var lika stark. Jag ställde ner glaset på baren ännu en gång. Men denna gången ville jag inte ha på fyllning. Jag greppade tag om Justins handled och drog med honom in bland all folk som dansade. Han log busigt och både jag och han började dansa villt. Jag hade samma breda leende hela tiden under dansens gång. Svett kristallerna rann långsamt ner för min panna och vidare ner mot min hals. Jag la min ena hand på pannan och drog bort dem andra svett dropparna och fortsatte dansa. Justin slutade plötsligt då han drog mig tätt intill honom. Han log mjukt och drog bort hår från mitt ansikte. Jag slingrade runt mina trötta armar runt hans nacke och skulle precis till att kyssa honom då jag kände hur någon stirrade på oss. Jag vände min irriterade blick mot den blondhåriga tjejen som stod bredvid oss. Fucking Victoria. Jag hörde Justin sucka mot mitt öra innan han vände sig mot Victoria.

''Vad fan gör ni!?'' Tjöt hon häpet. Jag himmlade med ögonen och korsade kaxigt armarna framför bröstet.

''Vad ser det ut som?'' Besvarade jag henne kaxigt. Hon tog ett hotfullt kliv mot mig innan hon stirrade med en mördande blick på mig. Hon må vara agent. Och hon må tro att det hon och Justin hade var något speciellt. Men  allt det betyder inget för mig. Hon kommer säkert medela till Rick. Men jag kommer inte bry mig. Jag är inte längre ansvarig för detta uppdraget. Jag kan umgås med Justin om jag så vill det.

''Noel... Detta är inte bra.'' Sa hon med sammanbitna käkar som om hon läst mina tankar. Jag fnös högt.

''Jag bryr mig inte.'' Sa jag drygt. Justin tittade oförstånde på oss där vi stod och pratade om något som han inte hade någon aning om.

''Han kommer få reda på det förr eller senare.'' Sa hon allvarligt.

''Då är jag villig att ta den smällen.'' Sa jag emot. Men igentligen vet jag inte om jag kommer kunna ta den smällen. Om jag ens kommer stå ut att berätta det. 

''Kom inte till mig när det väl hänt.'' Vi stod några centimeter ifrån varandra med blickarna fast i varandras ögon.

''Varför skulle jag?'' Spottade jag. Hon himmlade irriterat på ögonen innan hon backade några steg.

''Lycka till...'' Sa hon med ironi i rösten och försvann sedan bort därifrån. Jag suckade tungt och vänd mig sedan mot Justin som tittade förvirrat på mig.

''Vad var det om?'' Undrade han. Fan. Vad ska jag nu säga? Berätta som det var? Att: Justin... Jag har ljugit för dig hela jävla tiden. Jag är inte Noel McCartney. Jag heter Summer Paris och är en agent som skulle ta fast dig och ditt gäng. Hell no. Det vore inget alternativ just nu. Eller kanske vore det bara bäst att berätta nu? Han kanske skulle förstå?

''Justin...'' Började jag och tittade skamset ner i sanden. ''Jag är...'' Eller så kommer han hata mig så mycket att han inte ens kommer vilja titta på mig.

''Jag är rädd över vad min pappa kommer säga om oss.'' Ljög jag. Fast det var ändå sanning. Eftersom jag inte visste vad han skulle tycka eller tänka. Det var de ända som poppade fram i huvudet just då. 

''Jag bryr mig inte om vad han tycker.'' Sa han och tryckte fram ett leende. Jag höjde mitt huvud så jag mötte hans hazzel bruna ögon och tryckte fram ett leende. Skammen, skuldkänslorna och besvikheten kröp sig sakta upp för ryggraden. Fan Noel. Du skulle breättat. Du hade chansen nu. Men fegade totallt ur. Jag var besviken över mig själv. Både för att jag fortsätter ljuga för honom och för att jag inte berättade. Men det är mitt jobb. Att ljuga. Att låtsas vara någon annan. Men att tänka så gjorde det inte mycket bättre. Imorgon... Då berättar jag. Jag ska berätta för honom, ansikte mot ansikte. Det lovar jag mig själv nu. 

Han perssade sina underbara läppar mot min i en kyss och log sedan mot mina läppar.

 

 

 

Tårarna rann som en flod ner för mina kinder och smärtan spridit sig i magen var obeskrivlig. Jag hörde hur en dörr smälldes upp. Steg hördes gå förbi all bås. Jag tystnade för en sekund och tittade upp på handtaget som sakta trycktes ner. När personen insätt att det var låst knackade dem bara på dörren.

''Noel...'' Sa Justin lugnt. Bara av att höra hans röst fick det hela värre. Så jag lät mitt gråtande fortsätta.

''Snälla Noel. Låt mig förklara.'' Försökte han. Jag snyftade till och drog mina knän tätt intill mig innan jag slingrade mina armar runt benen. 

''Snälla... Låt mig förklara.'' Bad han ännu en gång. Jag tittade ett långt tag ner på mina knä och skakade sedan på huvudet även fast jag visste att han inte såg det. Jag hörde hur han lutade sig mot dörren och sjönk sedan ner för den och satt nu på golvet. Dörren var det ända som fanns mellan oss. Nu tror jag på vad jag sa innan. Att han hade gått vidare. Han hade fullständigt gjort det. Jag kände hur hans hand gled under dörr glipan och letade efter min hand. Jag stirrade tårögt på den och tvekade på om jag skulle kramade om hans hand. Eller bara låta honom fortsätta leta efter min hand. Jag sträckte ner min hand, försiktigt, mot hans hand och när det bara var en centimeter ifrån att dem nuddades stannade jag upp. Jag andades tungt ut och lät min hand försiktigt landa på hans hand. Jag hörde hur han snyftade till på andra sidan och kramade mjukt om min hand. I tystnad satt vi där, med en dörr mellan oss och våra händer ihop flätade genom dörr glipan. Jag ville inte vara den som avbröt tystnaden. Jag ville inte att den skulle avbrytas överhuvudtaget. En lång, utdragen suck flög ur min strupe. Jag skulle precis till att öppna min mun då dörren till detta rummet öppnades.

''Justin? Jag har letat efter dig!'' Sa en pipig röst. Victoria. Justin suckade irriterat och svarade inte. 

''Justin? Detta är tjej toan. Vad gör du här? Kom nu! Lektionen börjar snart!'' Sa hon och steg hördes komma mot honom. Men Justin gjorde inget.

''Gå du.'' Sa han bara. Hon suckade. ''Vad gör du här? Bara svara på frågan.'' Bad hon upprört.

''Lämna mig bara ifred.'' Mina öron var stora. Jag hörde hela deras diskution. Och det glädje mig att Justin inte följde med. Utan valde att sitta kvar hos mig.

''Du svarade inte på min fråga.'' Sa hon envist. Jag himmlade med ögonen. Kan hon inte bara sticka härifrån!? 

''Stick, nu! Innan jag ångrar att jag ens lärde känna dig.'' Morrade Justin bittert. Jag visste att Victoria inte blev rädd. Hon är som mig. En agent. Men hon flämtade till ändå. Bitch. Tänkte jag.

''Stick!!'' Skrek Justin åt henne vilket denna gången värkade få henne rädd, dörren öppnades och hennes klackar hördes springa ut från rummet innan dörren stängdes igen. Justins hand var fortfarande ihop flätad med min. Han släppte aldrig taget om den även då Victoria kom in. Men jag var fortfarande ledsen, sårad och krossad över det han gjort mot mig. Bedragit mig. Fatta hur mitt förtroende för honom har minskat enormt. Jag kommer inte kunna lita på honom. På väldigt länge. Och om jag ens förlåter honom... Wow, då är det ett enormt framsteg. För jag har både svårt att lita på folk och förlåta folk då jag är rädd att dem kommer såra mig igen. Jag hörde ur hans suckade högt.

''Snälla... Kom ut Noel.'' Bad han lugnt. Jag knep ihop ögonen för att inte börja gråta igen. jag öppnade munnen i ett försök att säga något. Men orden ville inte komma ut ur min mun.

''Du...'' Började jag tyst. ''Du sårade... Mig...'' Snyftade jag.

''Jag vet Noel! Jag känner mig hemsk. Okej? Jag vet att jag inte förkännar någon som dig. Eftersom du varit så ärlig mot mig hela tiden. Och så kommer jag och bedrar dig bakom ryggen.'' Sa han sorgset. Det gjorde ont att  höra att jag varit ärlig mot honom hela tiden. Men i själva värket var jag bedragaren här. Jag kunde inte låta honom få skuldkänslor för det medans jag sitter här och inte är den jag säger att jag är.

''Sluta...'' Bad jag honom snabbt. ''Sluta säga så.'' Snyftade jag. Jag släppte taget om hans hand, ställde mig upp på mina ben och öppnade dörren hastigt. Han tittade förvånat upp på mig innan han ställde sig upp framför mig. Jag tittade skamset ner i golvet innan jag tog några steg fram och slingrade mina armar runt hans hals och kramade honom hårt.

                 

''Förlåter du mig?'' Ville han försäkra sig om. Jag drog in hans underbara doft och drog mina fingrar genom hans underbara lena hår.

''Ja, Justin. Jag förlåter dig.'' Sa jag  och pussade hans mjuka kind. Han fick mig att få skuldkänslor och känna mig hemsk. Hur mycket jag ljuger för honom. Jag står inte ut. Han kommer hata mig när jag berättar. Hata mig så mycket att det inte går att förlåta...

 

 

Veckorna hade gått hyfsat snabbt. Men det hade varit svårt för mig under dessa fyra veckor. Hur mycket jag än försökte intala mig själv om att Justin redan glömt mig så kunde jag inte tro på det. Inte förräns jag såg det med mina egna ögon. Dessutom har jag sluppit skolan i en månad. Bara för att samla mig. Maryline har gått i sin skola som vanligt. Vartenda dag hade jag fått tillbringa flertals av timmar i ensamhet och tystand med en stor tv skärm och en fjärkontroll i handen. Så såg pricnip alla mina dagar ut. Jag hade ingen mer än Marry här. Jag hade inte lust att ta kontakt med mina gamla vänner. Jag visste ju inte om jag skulle stanna här ett längre tag. Men det verkade som det. Justin hade inte ringt. Som jag innerligt hade hoppats på att han skulle göra. Men nej, inte ens ett sms. Det kanske var bäst att glömma honom för gott? Han kanske redan gått vidare? Eller... Så är han lika efterlängtansfull som mig. Lika ledsen över hur vi splittrades.

''Släpp det Summer.''' Suckade jag för mig själv. Jag hade nästan glömt bort att jag för ett tag sedan blev kallad för Noel. Noel McCartney. Tjejen som en gång bodde i New York. Suckandes gick jag med tunga långsamma steg till vardagsrummet där jag slängde mig i soffan och bara tänkte ta det lugnt. I för sig så gör jag det varje dag. Men här i lilla Stratford så finns det inget mer att göra än att glo på tven 24/7. Jag skulle lite senare idag åka till New York för att hämta mina övriga saker jag inte tog med. Sjukhuset har ännu inte ringt. Jag tror hoppet om att pappa ska vakna inte längre finns. Det har gått mer en än månad. Han ligger fortfarande i koma. Inga som helst förbättringar. Det störde mig att dem inte försökte väcka honom eller ens göra något åt saken. Jävla doktorer. Om dem ens är värda att bli kallade för det. Jag zappade långsamt mellan dem tråkiga kanalerna. Inget som tilltalade mig. Huset var tyst. Det ända som hördes var mina tunga andetag och kanalen om djur. Jag orkade inte sitta inne ännu en dag. Jag är rastlös. Jag ville göra något. Bara något annat än att sitta i soffan hela dagen. En lång, utdragen suck lämnade min strupe innan jag muntert steg ur soffan och styrde mina steg mot spiral trappan en bit bort. Väl uppe gick jag vidare in mot badrummet där jag drog av mig mina kläder. Jag hade kännt mig äcklig och smutsig. Så en dusch hade ju inte skadat. Jag fortsatte in i duschen och stängde glas dörrarna efter mig. Jag satte igång det kalla vattnet som sköllde min kropp. Med hjälp av mina händer tryckte jag ut den sista klicken tvål och shamponerade mitt hår som sedan var alldeles skummig. Jag gjorde detsamma med kroppen och sköllde av all tvål. Vatten dropparna rann långsamt ner för min kropp som sedan nådde golvet och försvann ut genom dem små hålen under mig. Med andra ord, silver brunnen. Efter jag satt ballsam i håret och sköllt det steg jag ur duschen. Snabbt lindade jag en vit, stor handduk runt min kropp och började krama ur all vatten ur håret. Efter jag tårkat håret och kroppen drog jag på mig kläder som jag skulle ha på mig på väg till New York. När jag väl var färdig, inkluderat smink, så gick jag ner till neder våningen och drog på mig ytterkläderna. Nu har det blivit extremt kallt. I alla fall här i Canada. Jag drog på mig ett par bruna skin stövlar och en tjockare jacka som skulle hålla mig varm. Utanför huset stod en svart bil och väntade på mig. Rick hade fixat så jag skulle gå både dit och sedan hem med privat plan. Ibland kändes det konstigt... Att jag har en sådan bra realation med min chef. Det låter ju lite mysko... Att jag bor, i hans hus. Men jag kan inte hjälpa att mina pappa och han är vädligt bra vänner. Dessutom är det ändå bara bra att det är så. För utan dem vet jag inte hur jag skulle klara mig. Dem är liksom min såkallade ''familj''. Chauffören startade motorn och körde långsamt ut från deras uppfart och ökade farten då vi kört ut på den breda vägen.

 

Tröttheten hade kommit ikapp mig. Jag hade somnat i planet och var på väg att somna här i bilen också. Men jag höll mina ögon öppna och försökte tänka bort sömnheten. Min blick vände jag mot fönstert som var halvt öppet. Vinden blåste in genom gluggen och träffade mig hårt i ansiktet. Jag stängde ögonen och njöt av den starka vinden som konstant blåste mot mitt ansikte... Tills vinden plötsligt slutade blåsa. Jag öppnade ögonen och fick syn på mitt hus.

''Hur lång tid behöver du?'' Undrade mannen som nu vände sig om mot mig.

''Kom hit om en timme.'' Bad jag och steg sedan ur bilen. Han nickade genom fönstert och sakta, började han köra iväg. När jag inte längre kunde skymta honom skyndade jag mig in i huset, upp för trappan och in i mitt rum. Med två stora kliv slängde jag mig i min sköna säng och drog in den härliga doften. Hemma luktade det speciellt. Så som det bara kan lukta här hemma. Jag njöt av vartenda sekund som passerade. Jag ville inte tillbaks. Jag ville stanna här. Just här. I detta land, denna staden, denna gatan och i detta huset. Men det kunde jag inte. Eller jo. Det kan jag. Men jag får inte träffa Justin, under några omständigheter. Just därför bor jag i Canada. Eftersom jag vet att jag inte skulle klara av att vara utan honom i flera veckor. Suckandes steg jag ur sängen och packade ner saker jag skulle ha med till tillbaks till Canada då min mobil plötsligt började ringa. Jag tryckte snabbt ner handen i jeans fickan och fiskade upp den. Utan att kolla på skärmen tryckte jag luren mot örat.

''Noel?'' Svarade jag. You know... Ifall det var någon härifrån som sökte efter mig. Inte kunde jag säga Summer då. Jag vågade inte ta den risken.

''Noel McCartney?'' Ville den mörka rösten ha bekräftat. ''Ja, de är jag?'' Sa jag med en rynka i pannan.

''Det gäller din far.'' Mitt i ett andetag stelnade jag till. ''Vem är det här?'' 

''Jag är hans läkare.''

''Vad har hänt honom?!'' Frågade jag oroligt. Jag förberedde mig på det värsta och knep ihop ögonen.

''Han har vaknat.'' Sa han lugnt med en glad ton. Jag öppnade sakta ögonen och kunde inte tro på vad han nyligen sakt.

''Va?'' Sa jag chockat. Jag ville vara säker på vad han sa. Om det jag hörde stämmde.

''Han har vaknat.'' Upprepade han. Ett brett fånigt leende spred sig på mina läppar. Utan att ens tacka för att ringde la jag på och slängde mobilen i sängen innan jag rusade ner för trappan. Med snabba steg tog jag mig ut ur huset och körde i full fart mot sjukhuset. Adrenalinet bubblade inom mig. Jag kände hur lyckan spred sig inom mig. Hur allting kändes möjligt nu. Jag trodde aldrig han skulle vakna. Jag tryckte gasen i botten och höll ett hårt grepp om ratten. Jag parkerade på den stora parkeringen och slängde upp dörren, rusade mot ingången och sprang ändan fram till receptionen.

''Alexander McCartney.'' Sa jag andfod. ''Vart ligger Alexander McCartney?'' Sa jag när jag såg hur hon tittade oförstående på mig. Ett brett leende spred sig på hennes läppar.

''Rum nummer 050.'' Hon pekade med hela sin arm, för att förtydla, mot de högra korridoren. Jag nickade tacksamt och började gå med snabba steg genom den långa korridoren med flertals av dörran. Jag letade med blicken efter 050. Och slutligen hittade jag den i mitten av korridoren. Jag tog ett djupt andetag innan jag hastigt öppnade den vita breda dörren. På en säng strax framför mig låg pappa med aparater runt om sig. Glädjen hade åter hittat tillbaks till mitt hjärta. Jag rusade fram till honom och kramade honom hårt. Jag kände hur han försiktigt kramade mig tillbaks.

''Jag trodde du skulle dö...'' Sa jag tårögt. Han log mjukt med trötta ögon. ''Jag kämpade för dig.'' Sa han likt en viskning. Jag satte handen för munnen för att inte börja gråta av glädje. Jag snyftade till och tittade skamset ner i golvet. Jag kände hur sakmmen började krypa sig upp för min ryggrad. Hur dåligt jag hade beteet mig mot honom. Då jag var uppkäftig och inte brydde mig om honom. Jag öppnade munnen då jag tänkte be om förlåtelse för hur dåligt jag uppfört mig, men hindrades av doktorn som plötsligt steg in i rummet. han log vänligt mot mig innan han stängde dörren efter sig.

''Jag måste tyvärr be dig gå. Han är väldigt trött och måste få vila ut sig.'' Sa han lugnt. Han hade fan varit i koma i en månad. Räcker inte den sömnen eller? Dessutom har jag inte fått träffa honom på evigheter.

''Jag kom nyligen.'' Sa jag och vände blicken mot pappa som höll på att somna.

''Tyvärr så måste du gå nu. Jag måste ta lite prover.'' Sa han ursäktande och la huvudet på sne. Med en irriterad blick gick jag ut från rummet och stängde dörren med en smäll. Har han ingen medkänsla!? Han fattar väl att som barn saknar man sin pappa. Ingen som helst hänsyn till mig som inte sätt honom på en hel månad. Men det var ändå en stor lättnad att pappa faktiskt vaknade. Att jag inte längre skulle behöva oroa mig över honom. Jag gick i en lagom tackt ut till receptionen igen och kollade på den stora klockan som hängde på den vita väggen. 12:07. Jag kanske skulle hinna titta förbi skolan. Bara snabbt. Jag nickade åt min ide och började nu gå mot bilen som jag sedan steg in i och körde mot skolan som låg 5 minuter härifrån. Vad skulle jag säga till Cece, Shana och Mike om jag träffar på dem? Att jag var på semester? Var tvungen att åka iväg? Inget utav ideerna lät sanna. Semester i en månad liksom. Det låter inte... Rätt? Men jag fick väl improvisera om det så skulle vara att jag träffade dem. Och Justin då... Jo, Justin visste ju att jag skulle flytta. Men han trodde säkert inte jag skulle komma tillbaka. När jag parkerat utanför skolbyggnaden tittade jag tveksamt på alla elever som strösade runt på skolans imråde. Var detta ens en bra ide? Jag tveka på om jag ens skulle stiga ur bilen eller bara vända hem? Istället tog jag ett djupt andetag och steg ur bilen. Med bestämda steg gick jag mot kafeterian, eftersom jag visste att alla åt lunch nu. Jag svalde nervöst och tog tag om handtaget till dörren som skulle leda mig in till matsalen. Jag tvekade ännu en gång. Det kanske bara var bäst att vända om och gå tillbaks till bilen? Nej! Summer! Inte fega ur nu! Sa en sträng röst inom som gjorde så att jag öppnade dörren med ett ryck. Precis när jag steg in genom dörren möttes jag av... Jag drog för andan och tittade hjärtekrossat på Justin och Victoria som stod en meter framför mig och kysstes. Jag kände hur mitt hjärta som nyligen helats, krossades igen. Hur sorgen inom mig som nyligen försvunnit, återkom. Jag satte en hand för munnen för att inte börja gråta och skakade besviket på huvudet. Tårarna började rinna längs mina rosiga kinder och magen knöt sig hårt. Justin släppte taget om Victorias höfter och vände sin blick mot mig. Hans leende och kärleks fulla blick som nyligen tittat på Victoria förvrängdes till en smärtsam blick med tåriga ögon. Hans leende försvann snabbt och han stod chockat bredvid Victoria som såg lika chockad ut som honom. Min hand som jag haft för munnen sjönk sakta ner till mag höjd. Jag snyftade till innan jag snabbt vände på klacken och sprang därifrån.

''Noel!'' Ropade Justin efter mig. Men jag stängde min hörsel och kände hur jag ännu en gång ville sjunka ner under jorden. Jag rusade in mot byggnaden och skyndade in mig på en utav tjej toaletterna. Jag låste snabbt om mig och satte handen för munne för att dämpa gråtet.

                     

Sakta sjönk jag ner för den vita dörren och ville inte tro på vad jag nyligen sätt. Allting har fucking förändrats. Allt.

 

 

 

Som tur var hade Rick beställt ett privat plan till mig. Jag hade inte lust eller ork att sitta med en främling i typ 3 timmar på ett trångt litet flygplan. Jag lutade mig tillbaks i den alldeles mjuka och bekväma stolen. Justin hade verkligen inte tagit det bra. Han bara gick därifrån när jag sagt att jag skulle sticka härifrån. Jag hade för den delen heller inte trott att han skulle gå därifrån glatt av att jag skulle flytta. Nej. Jag visste att det skulle bli såhär. Just därför ville jag undvika att träffa honom. Det värsta var att vi hade skilts åt som ovänner. Eller det kanske var bäst så. Han kanske skulle glömma mig enklare då? 

''Whatever.'' Suckade jag och skakade långsamt på huvudet. Jag hade åkt väldigt, väldigt länge nu. I drygt tre hela timmar i ett varmt och kvavt flygplan. Jag fattar inte hur jag står ut. Men snart så är vi framme. Jag hade säkert tänkt att be piloten vända tusen tals gånger. Men övervägt min tanke att det bara var en dålig ide. Gått fram och tillbaka och varit orolig över hur det nu kommer bli. Jag kommer få bo med min chefs dotter. Maryline. Visserligen så känner jag henne. Väldigt väl. Men jag kunde inte fatta att jag lämnade pappa i New York. Halvt död. Liksom i koma. Det var nog mitt ända själ till att återvända till New York. Att få träffa honom. Bara ägna honom en tänke får mig att må illa av ånger och skam. Vilja hoppa ur planet och bara fall tills jag smäller i marken. Jag saknar honom. Mer än något annat nu när han är den ända jag har kvar i mitt liv som jag vet aldrig kommer ge upp om mig. Jag skakade av mig tankarna om honom i ett försök att slappna av dem fem sista minuterna jag skulle ägna i flyget. 

''Vi ska alldeles strax landa. Var vänliga och sätt er ner och ta på er bälterna.'' Sa en mörk röst i högtalarna. Jag höjde på ögonbrynen och kollade mig omkring. Jag är liksom den ända som sitter här. Vad förväntade han sig i ett priva plan? 50 pers eller vad? Plötsligt började flyplanet skaka. Men det var inget som gjorde mig orolig. Eftersom jag visste att vi var på väg att landa. Det pirrade i magen och öron slog lock. Motorerna jobbade hårt och alldeles strax kunde jag känna hur julen dunstade till i marken. Den rullade en bit innan vi helt stod till. Jag knäppte upp bältet och steg mot ''dörren'' som öppnades. En hyfsat lång trappa stod precis utanför som jag sakta steg ner för. Som Marry lovat stod hon vid och väntade på mig, vid en svart Range Rover. Hon vinkade glatt mot mig och sprang längtans fullt mot mig. Precis när jag nådde asfallten slingrade hon runt sina armar om mig och kramade mig hårt.

''Gud vad jag saknat dig!'' Tjöt hon. Jag skrattade lågt åt henne. ''Jag fattar inte hur jag överlevt utan dig!'' Flinade jag. Mannen som flög flygplanet - med andra ord piloten - lastade av mitt bagage och rullade fram det till mig innan han gav mig ett vänligt leende och gick sedan därifrån.

''Då åker vi!'' Sa hon med ett brett leende. Jag log mjukt och nickade snabbt innan jag stoppade in bageget i bakluckan och sedan satte jag mig i sätet bredvid henne. Jag tittade osäkert ut genom fönstret. Detta kändes fel. Att åka från New York. Men ändå rätt på samma gång. Jag önskar jag bara kunde bestäma mig för en gång skull. Jag suckade högt och lutade pannan mot den svala fönster rutan. Här i Canada var det verkligen skillnad på väder. Här var det blåsigt och kallt medans i New York var det bara mulet och lite kyligt. Ännu en anledning till att jag vill tillbaks. Marry sneglade flertals av gånger på mig. Med sina oroliga blåa ögon.

''Summer...'' Utalade hon mitt namn lugnt. ''Är du säker på att du gör rätt?'' Jag ryckte lätt på axlarna innan jag vände mitt huvude mot henne.

''Det var Ricks order.'' Sa jag tyst. Självklart tyckte jag inte det var rätt. Jag ville mer än gärna stanna. 

''Svara på min fråga Summer. Känns det rätt att flytta tillbaks?'' Ville hon ha bekräftat. Min blick gled sakta ner till mina knän då jag funderade.

''Ja, det känns rätt.'' Besvarade jag hennes fråga lik en viskning. Lögn. Det kändes helt fel.

 

Jag slängde mig på den mjuka stora sängen och andades tungt ut. Jag hade packat upp mina två resväskor och hängt allt i wicen som stor en bit bort. Jag kände mig helt ut mattad nu. Jag orkade verkligen inte göra någonting. Denna tiden jag skulle spendera här i Stratford skulle jag inte tänka på något av sakerna som hänt under den senaste månaden. Utan verkligen leva, som en normal tonåring. Eller i alla fall försöka leva normalt. För normal kommer mitt liv aldrig bli. Inte efter allt jag varit med om.

''Summer!'' Skrek Marry nedifrån. Jag suckade och steg ur den sköna sängen jag säkert kunnat somna på vilken sekund som helst och gick ner för den långa spiral trappan. Dem var rika. Inte konstigt. Rick är liksom chef för hela DID. Jag fortsatte ut mot det stora vita köket som var prydd med fina hyllor och andra köks aktiga saker.

''Ja?'' Svarade jag med en rynka i pannan.

''Kan du ta glassen som står i frysen? Vi ska ha tjej kväll.'' Flinade hon. Jag suckade trött och skakade bara på huvudet.

''Nej, jag orkar inte.'' Stönade jag. Jag visste att alla tjejkvällar vi haft har varit väldigt krävande. Det gällde att vara pigg och inte såhär trött som jag var nu. Hon blev genast deppig och steg ner för stolen som hon nyligen stått på för att nå något i hyllorna.

''Men vi kan väl åtminstonde titta på film?'' Hon tittade med snälla ögon och hoppades på att jag skulle säga ja. Då kunde jag bara inte säga nej eftersom jag visste hur mycket hon längtat efter att få träffa mig och göra alla dem här sakerna. Jag nickade med en fram tryckt leende innan jag fortsatte mot frysen.

''Det orkar jag.'' Jag drog ut Ben & Jerry glassen och ställde den på köks ön, tog fram två stora skedar innan både jag och hon begav oss till vardagsrummet. Hon hade redan förberätt med två stora mysiga täcken och en chips påse på den vita bordet. Nu var det bara filmen som saknadess.

''Okej. Mama, Its alive eller the tall man?'' Hon höll fram tre skräckfilmer med läskiga omslag.

Jag ville inte titta på någon utav dem. Men pekade ändå på filmen, mama.

''Har du inga andra filmer?'' Ballade jag ur. Hon tittade menande på mig. ''Men, Summer. Du är fan en agent. Och du vågar inte se en skräckfilm?'' Flinade hon. Jag himmlade med ögonen och drog åt mig glassen.

''Fine!'' Gav jag upp. ''Tack, där är bäst!'' Sa hon och kramade hårt min arm. Jag skakade glatt på huvudet innan jag satte mig ordentligt i soffan med ena täcket tätt virat runt om mig. Medans jag gjorde det hade hon hunnit sätta igång filmen och sedan satt sig till rätta bredvid mig. 

 

Efter den långa filmen igårkväll hade ingen utav oss vågat somna. Vi sov tillsammans eftersom ingen utav oss vågade sova själva. Det gjorde ju saken inte direkt bättre eftersom ingen utav oss fick någon sömn. Men vi försökte åtminstonde. Så nu var både jag och hon hur trötta som helst.

''Vad vill du ha till frukost?'' Undrade hon med halvt stänga ögon. Hon placerade sitt huvud i sina händer och stönade tröttsamt.

''Det är lugnt, Marry. Jag kan göra frukost själv.'' Sa jag och ställde mig upp från stolen innan jag började gå mot kylskåpet. Jag orkade knappast gå dem ynka metrarna. Jag lutade mig mot kylskåps dörren och tittade helt ointresserat in i kylen. Min aptit var ännu inte på topp. Så jag drog bara fram jordgubbs fil.

''Jag orkar inte göra någon frukost. Vill du ha fil?'' Frågade jag och höll fram fil paketet.

''Spelar ingen roll...'' Sa hon med en gäspning. Plöstligt mitt i allt, då jag hade tagit fram skålar till oss kom jag att tänka på Justin. Jag lämnade honom. Med Victoria klängandes efter honom. Det värsta jag kan tänka mig nu är att dem... Dem får känslor för varandra. Jag skakade snabbt bort tankarna. Nej, sluta. Du ska glömma honom. Han finns inte i ditt liv längre. Vem bryr sig om han blir ihop med Victoria. Nej, inte du! För du bryr dig inte om honom! Försökte jag intala för mig själv.

''Frukosten är serverad.'' Suckade jag och ställde slutligen fram fil mjölken framför oss.

 

Det är någon/några som inte hittar kapitel 1-16. Här har ni länkar!

1 till 14 HÄÄÄÄR

15 HÄÄÄÄR 

    och

16 HÄÄÄÄR 

Om det är andra kapitel ni inte hittar... Leta då bland Arkiv där månaderna står. Det finns 01 02 03 04 05 06. Från 04 börjar Devil In Disguise. Hoppas det var till hjälp! Puss&Kram!♥

Jenna Sam Marshall Darkshadow är en snäll tjej med mycket framtidsplaner och ett roligt jobb.

Justin Drew Bieber är en flykting som flyr sitt förflutna. Vad händer när deras vägar korsas? Vad för vägar kommer de korsa, tillsammans? Hur kommer deras liv bli, efter att de träffats? Läs vidare på ”My Runaway Love” för att få reda på svaren! Btw, Justin är inte känd och har heller inte varit det!

_________________________________

Den verkar jätte bra och är endast på kapitel 5. Tycker ni ska kika in ;)♥ Klickan HÄR eller på bilden för att komma till bloggen.♥

 

''Nej, mitt namn är Noel.'' Rättade jag henne nervöst. Jag hoppades hon hade råkat säga fel av misstag och inte kände till mitt riktiga namn. Hon skakade med ett leende på huvudet.

''Ditt namn är Summer Paris.'' Sa hon övertygat. Är hon en av Slyders? Elijah kanske berättat för henne. Och för många fler?

''Du jobbar för slyders va?'' Jag var rätt säker på det. Hon skakade mjukt på huvudet och drog mig bort från all folk.

''Rick skickade mig.'' Jag tittade chockat på henne. ''Vad vill han?'' Undrade jag. Jag hade aldrig trott att Victoria skulle vara agent. Om hon nu ens heter Victoria.

''Du är färdig med uppdraget. Jag tar över från och med nu.'' Sa hon allvarligt. Jag skakade snabbt på huvudet.

''Nej. Nej, det stämmer inte. Jag kan inte sluta nu.'' Sa jag bestämt. 

''Du flyger tillbaka till Canada i helgen. Och ring inte Justin. Du måste glömma honom. Fattar du?'' Sa hon och tittade allvarligt på mig innan hon återvände mot Kafeterian. Jag kände hur allting stod stilla. Fick jag nyligen sparken eller vad hände? Kanske inte sparken. Men jag fick inte fortsätta på uppdraget. Pappa ligger i koma. Jag och Justin har gjort slut. Jag fick sluta på mitt uppdrag och måste åka tillbaka till Canada. Det fick inte hända. Det kunde inte vara sant. Jag nöp mig i armen för att vilja vakna upp i sängen och inse att detta bara var en dröm. Men inget hände. Jag hörde min mobil surra till. Jag tryckte ner handen i jeans fickan och fiskade upp mobilen. Rick. Jag svarade upprört.

''Hur kunde du!?'' Tjöt jag. Han suckade.

''Du är mer än bara en kollega. Du är min bästaväns - min pappa - dotter. Jag bryr mig om dig. Och jag vill inte att du fortsätter med uppdraget för det blivit alldeles för farligt.'' Förklarade han.

''Jag klarar av detta, Rick.'' Försökte jag övertala honom. ''Det är bäst att Victoria fortsätter.'' Jag stönade irriterat.

''Du tror inte på mig Rick. Du tror inte att jag klarar av det.'' 

''Jag vet att du klarar det, Noel. Men jag vill inte att du blir skadad som din far. Detta är slutdiskuterat. Du åker hem till Canada under helgen.'' Sa han och la sedan på. Jag tryckte ner mobilen i fickan hårt och gick med arga steg mot bilen. Jag drog upp dörrhandtaget hårt och satte mig, sedan smällde jag igen den och körde därifrån. Mitt liv rasar ihop. Jag kan inte beskriva hur för jävligt allting känns just nu. Jag har lust att skrika. Jag vill skrika så hela världen hör mig. Det känns som jag inte länge till orkar leva. Jag gör bara inte det. Jag är stark. Det vet jag. Jag tål saker och jag står ut länge. Men när saker och ting går över gränsen och allting blir svårt att hantera kan jag inte stå stabilt på mina ben utan faller ihop. Jag klarar inte av så mycket på en gång. Jag körde upp på uppfarten och sprang ur bilen, in i huset och vidare upp på mitt rum där jag slängde mig på sängen. Jag ville ha tillbaka min syster. Min mamma och min pappa. Jag ville ha tillbaka mitt liv. Då jag var lycklig. Då alla jag älskade fanns. Jag kände hur tårarna ville spruta ut ur ögonen men jag kunde inte. Jag kunde inte gråta. Hur mycket jag än ville och försökte gick det inte. Jag tryckte mitt ansikte i kudden och skrek det högsta jag kunde tills jag kände hur det skar i halsen. Försiktigt snurrade jag runt på rygg och tittade runt med blicken i rummet. Jag ville slänga saker i väggen. Jag ville förstöra saker och bara sjunka ner i marken och aldrig återvända. Men mina ögon var alldeles för tunga för att kunna göra något ut av det. Klockan var visserligen bara 13.00. Men det gjorde inte mig mycket eftersom jag hade fått dåligt med sömn dem senaste dagarna. Så jag somnade...

 

''Noel?'' Hörde jag en sammetslen röst säga. ''Noel, gumman.'' Upprepade personen. Jag snurrade runt på mage och tryckte ansiktet i kudden.

''Noel?'' Jag stelnade till. V-var d-det... Snabbt satte jag mig upp och vände mig om.

''Mamma? Maddie?'' Sa jag chockat. Båda bara log och slog sig ner på sängkanten. Ett brett leende spred sig på mina läppar. Jag kröp över till dem innan, slingrade mina armar runt dem och kramade dem längtansfullt. All ånger jag nyligen haft var som bortblåst. Jag kunde inte tänka på det nu när dem var här.

''Vad gör ni här!?'' Tjöt jag glatt. Dem bara log. Men leendet suddades snabbt ut... 

''Jag vill att du är stark.'' Sa Maddie och kröp upp vid min sida. ''Ge aldrig upp.'' la hon till. Jag tittade ner i täcket och suckade. 

''Pappa håller på att dö...'' Andades jag ut. Mamma nickade mjukt. ''Vi vet. Det är just därför vi vill att du är stark och inte ger upp hoppet om honom.'' Sa hon och tryckte fram ett leende. Jag skakade på huvudet.

''Om han dör är jag ensam. Jag har ingen kvar då. Jag klarar inte av allt just nu.'' Sa jag och skakade sorgset på huvudet. Hon kröp fram till mig och kramade mig mjukt.

''Gumman. Jag vet att du klarar det. Ge inte upp hoppet om något. För den delen inte Justin.'' Sa hon leendes.

''Vi älskar dig...'' Viskade Maddie innan allting blev alldeles ljust...

 

Jag satte mig hastigt upp och kollade mig omkring i rummet.

''Maddie?'' Viskade jag tyst. ''Mamma?'' Viskade jag sedan. Fan! Det var bara en jävla fucking dröm! Svor jag inombords. Jag nappade åt mig min mobil och kollade klockan, 08.00. Skolan började om en halvtimma. Jag orkade inte gå till skolan. Jag orkade inte se Victoria eller Justin. Jag orkar inte med någon. Jag ska åka hem på lördag. Varför inte bara åka hem nu när jag ändå inte är till nytta här. Jag suckade högt innan jag steg ur sängen. Jag styrde mina steg mot wicen och drog på mig något enkelt innan jag sedan gick vidare mot badrummet. Jag satte mitt hår i en hög toffs innan jag gick ner till nederväningen med mobilen i handen. Medans jag gick mot köket knappade jag in Marylines nummer och tryckte mobilen mot örat. Medans signalerna hördes drog jag fram ett yougurt paket och en skål.

''Ja hallå?'' Hörde jag hennes mjuka stämma.

''Maryline!'' Sa jag så glatt jag kunde för att inte bryta ner stämningen på direkten.

''Hur mår du?'' Undrade hon. Jag ställde ner paketet och ryckte på axlarna. Men kom på att hon inte såg det.

''Sådär...'' Suckade jag. Maryline är nog den ända jag kan vara riktigt ärlig för. ''Kommer du hem på lördag?'' Jag greppade tag om yougurt paketet igen och hällde upp det i skålen.

''Jag funderar att åka hem redan nu. Jag är ändå inte till nytta här.'' Stönade jag.

''Är du säker? Vill du inte säga hej då till Justin?'' Jag hörde en aning glädje i hennes röst. Hon saknade mig. Och jag henne. Men jag kände ändå att det inte var rätt att åka hem nu. Nu när allt är en rör flyr jag ifrån det...

''Nej, det skulle bara göra allt värre'' ''Jag fixar ett plan hem. Vi ses snart.'' Bestämde jag och la sedan på. Jag andades tungt ut. Var jag verkligen säker på att det var detta jag ville? Åka hem till Stratford igen? Suckandes tog jag min skål och en sked och satte mig vid köks ön och stoppade i mig maten. Min aptit hade snabbt försvunnit. Men jag tvingade i mig maten i vilket fall som helst. 

 

Jag gick med snabba steg genom den långa korridoren och steg fram till mitt skåp. Öppnade den och drog ut alla mina böcker. Jag skulle bara lämna dem. Sen kan jag sticka. Intalade jag för mig själv. Det var precis det jag gjorde. Genom ännu en korridor gick jag med böckerna hårt tryckta mot bröstet, ändan fram till receptionen.

''Mrs McCartney.'' Log en ganska gammal kvinna. Jag log mjukt mot henne innan jag la bokhögen framför mig. Hon tittade frågande på mig.

''Jag... Jag slutar idag.'' Sa jag. Det kändes som min röst höll på att försvinna. Jag ångrar nästan att jag bestämt att jag redan ska åka idag. 

''Men varför då Mrs McCartney?'' Undrade hon med en vänlig röst. 

''Jag ska tillbaks till min gamla skola. Vi ska flytta... Igen.'' Suckade jag. Men tvingade sedan fram ett leende för att inte verka allt för ledsen. Hon la huvudet på sne och kollade med besvikna ögon på mig. Fast med ett mjukt leende på hennes röda läppar.

''Jag önskar dig all lycka i livet, Noel.'' Första gången hon faktiskt sa mitt namn. Mitt förnamn då. Ett leende spred sig på mina läppar. Denna gången var det ett äkta leende.

''Tack, detsamma.'' Jag sköt fram böckerna mot henne och gav henne ett sista leende innan jag vände på klacken och gick därifrån. Jag hade inte hjärta att säga hej då till mina vänner som jag säkerligen aldrig kommer träffa mer. Det vore bara hemskt att ge dem för hoppningar om att vi en dag ses igen, när vi inte kommer göra det. Jag gick tillbaks till mitt skåp och tömde den på dem få saker jag hade. Jag hade en fin blid på mig och Justin. Suckandes drog jag ner den och stoppade den i min jeans ficka, stängde skåpet och började gå mot utgången då jag mötte ett par hazzel bruna ögon. Fan.

''Noel?'' Sa Justin tyst. Jag tittade allvarligt på honom tills jag sedan kom på att jag stirrade och började gå igen. Precis när jag höll på att gå förbi honom stoppade han mig genom att ta tag i min arm.

''Noel, jag är så ledsen.'' Ursäktade han sig. Jag skakade nekande på huvudet. ''Släpp mig, Justin.'' Bad jag lugnt. Han tittade ett långt tag på mig innan han bestämde sig för att lyssna och lättade på taget så jag kunde slingra mig ur hans grepp. 

''Snälla... Gå inte.'' Bad han med en sorgsen röst. Jag kunde inte bara vända ryggen till honom och sedan aldrig återvända. 

''Jag åker nu, Justin. Jag lämnar stan. För gott.'' Sa jag allvarligt. Jag kunde se hans ögon smalna. Det smärtade mig att säga det. Men han förkänade att veta.