Jag klev in i duschen och satte igång vattnet. Såret sved så fort en ynka droppe nuddade benet. Jag grimaserade och knep ihop med ögonen för att försöka få bort smärtan. Men sjävklart funkade det inte. Det ljumma vattnet rann längs min kropp. Jag ville bara skölja av kroppen för att bli piggare och struntade i att tvätta håret. Jag steg ur duschen och drog en handduk runt min kropp. Blåmärkena var ännu kvar. Men inte lika tydliga. Jag kollade mig i spegeln ett långt tag. Kidnappad. Jag blev kidnappad. Som är agent. Som ska kunna försvara sig själv i sådana lägen. Besviken. Jo, det kan man säga att jag var. Besviken på mig själv. Även fast jag var yr och svag ska jag kunna försvara mig själv. Ta mig loss från ett rep. Vad hände med mig? Det är sådant jag övar - övade - på dagligen. Sådant som är enkelt. Jag-

''Noel? Vi börjar snart!'' Avbröt Justin mitt långa dagdrömmande med en knacking på dörren.

''Jag kommer!'' Sa jag till svar. Jag torkade min kropp snabbt och drog den hårt om min kropp. Underkläder. Jag har inga underkläder. Jag har inga kläder över huvudtaget. Jag suckade högt och steg sedan ur badrummet och in i hans rum.

''Justin, jag har inga kläder att ha på mig.'' Gnällde jag.

''Låna mina.'' Sa han oberört.

''Seriöst Justin! Jag kan inte gå med dina kläder i skolan!'' Suckade jag. Han gav ifrån sig ett irriterat väsen och ställde sig upp och gick mot sin garderob.

''Här! Ta på dig det.'' Han slängde en mag tröja och ett par jeans + underkläder. Vart hade han fått det ifrån?

''Haft besök?'' Frågade jag med korsade armar.

''Babe, ta det lungt. It's old stuff.'' Sa han med ett flin. Jag himmlade med ögonen och gick sedan in i badrummet och drog på mig kläderna på nolltid. Men att någon annan tjej hade haft på sig kläderna äcklade mig. Jag hoppas dem tvättats. Annar kunde jag lika gärna haft på mig mina smuttsiga kläder. Jag kollade mig i spegeln och kammade igenom håret med fingrarna.

''Det finns smink i högra lådan!'' Ropade han. Jag rynkade pannan men kollade ändå och fann en nesesär full med smink. Jag stack ut huvudet genom dörren och kollade förvånat på honom.

''Seriöst Justin! Hur många tjejer har varit här?'' Frågade jag och höjde på ögonbrynen. Han skrattade till och vände blicken åt mig.

''Vill du verkligen veta?'' Frågade han med ett flin.

''Nu när jag tänker efter. Nej!'' Sa jag och fortsatte med det jag höll på mig. Jag kletade snabbt på mig maskara och log nöjt åt det lilla jag förändrat i mitt utseende. Jag ställde tillbaka sminket och gick ut till Justin som låg i sängen med blicken fast i mobil. Jag gick fram till honom och tog mobilen från honom.

''Ey!'' Tjöt han irriterat. Jag flinade brett och satte mig gränsle - med benen på varsin sidan av höfterna -. Han ändrades från irriterad till ett brett flin på nolltid. Jag lutade mig ner mot hans ansikte och kyssta honom mjukt på läpparna.

''Vi måste nog gå nu.'' Sa jag efter kyssen.

''Om fem minuter.'' 

''Nej, nu.'' Sa jag med ett retsamt flin. Jag satte mig rak lång och steg sedan av honom. Han suckade irriterat och gav med sig.

 

Jag, Justin och killarna steg ur bilarna som vi åkt med och började tillsammans gå in mot skolan. Allas blickar var som fast på oss. Som vanligt. Jag kramade Justins hand mjukt och log nöjt. Jag visste inte hur det skulle bli mellan mig och Cece idag. Om vi fortfarande var ovänner. Men Shana hade redan första dagen blivit sams med mig. I alla fall en person jag var vän med här.

''Jag möter upp dig innan lunch.'' Sa Justin och kyssta mig mjukt innan han och killarna gick mot sina skåp som var en bit bort. Jag fortsatte mot mitt där Cece och dem andra stod som vanligt. Shana vände sig mot mig och vinkade glatt. Jag pressade fram ett leende och gick mot dem.

''Åh! Mår du bättre idag?'' Frågade Shana oroligt och drog in mig i en kram. Jag kramade förvånat henne och log mjukt mot henne.

''Mycket bättre.'' Sa jag. Cece kollade länge på mig. Utan att yttra ett ända ord.

''Fan.'' Sa hon och suckade.

''Jag kan inte vara arg på dig Noel.'' Sa hon och kramade mig hårt. Jag log lättat och kramade henne hårt tillbaks. 

''Förlåter du mig?'' Frågade hon osäkert.

''Klart jag gör. Varför skulle jag inte?'' Hon öppnade munnen och skulle precis svara då jag stoppade henne.

''Du behöver inte svara på det. Vi bara... Glömmer allt.'' Log jag. Hon nickade nöjt. Mike och Shana bara stod och stirrade på oss med stora fåniga flin.

 

Jag hann läsa klart sidan innan man kunde höra klockan ringa.

''Kom ihåg att ni har prov nästa vecka!'' Sa Mrs Giorgia. Alla var snabba med att ta sig ut ur klassrummet och sedan vidare till sina skåp. Jag tryckte in min historia bok och drog ut min väska. Väskan hade jag fått imorse precis innan skolan börjart. Justin hade tydligen hittat den vid min bil som stått parkerad en bit från deras hus. Där i låg min mobil och andra viktiga saker jag behövde. Jag satte väskan på axeln och började gå därifrån. Ut från skol byggnaden och sedan vidare hem. Jag och Justin hade åkt i min bil som Justin tagit hem strax efter han hittat den. Jag antog att han åkte med killarna hem sedan. Jag satte mig i sätet och startade motorn. Jag körde ut från skolans område och mot det som kommer likna helvetet. Hemma. Där pappa säkert sitter otåligt på att jag ska komma hem. Snacka om att jag kommer får mycket skäll. Jag har varit iväg i drygt 2 dagar. Utan att knappast höra av mig. Jag körde in på våran grusväg och drog ut nyckeln. Jag vågade knappast gå in. Jag visste vad som väntade på andra sidan väggen. Men tillslut steg jag ur bilen och med bestämmda steg gick jag mot dörren. Handtaget tog jag ett grepp om och öppnade dörren med ett ryck. Jag hörde snabba steg komma mot mig och en arg pappa stående framför mig.

''Vart fan har du varit!?'' Röt han argt. Jag vill inte ha den rellationen med honom. Vi har aldrig haft såhär sedan mamma och Maddies död. Sedan dess har realtionen gått i vågor. Vissa år/månader har det varit toppen. Andra... Världens värsta.

''I skolan.'' Sa jag som om jag inte visste vad han menade.

''Spela inte dum! Du vet vad jag menar.'' Sa han och spände blicken i mig.

''Jag har varit hos Cece. Har du problem med att jag har vänner?'' Frågade jag bittert och steg förbi honom. Han gav ifrån sig ett frustrerat väsen och gick efter mig med bestämmda steg.

''Noel!'' Höjde han rösten.

''Vad!?'' Sa jag och vände mig om.

''Sluta ljug!''

''Men för sista gången! Jag ljuger inte!'' Ljög jag. Jag känner honom för väl för att kunna säga sanningen till honom.

''Ditt uppdrag börjar spåra ur.'' Sa han och maserade sin tinning. Jag tittade med stora ögon på honom.

''Spåra ur? Pappa, om det är något som spårar ur är det du!'' Sa jag. Jag ville skrika och gråta. För jag klarade inte av sådana hära diskutioner. Sedan mamma och Maddies bort gång har jag haft svårt med det mesta. Bråk, kärlek och minnen. Jag klarar inte av att bråka. Jag vet inte varför men det påminner mig om Maddie. När vi bråkade förr. Och det har med minnen att göra. Jag klarar inte av att tänka tillbaks då mamma och Maddie fanns. Det får mig att gråta. Sedan att jag är rädd att bli sårad av killen jag gillar. Jag står inte ut med mig själv. Med mitt liv och allt som hänt. Det ända som får mig att driva fram och inte ge upp är... Mamma och Maddie. Deras död har ingen kunnat reda ut. Vem som dödade dem och varför någon dödade dem vet ingen. Just därför valde jag att bli agent. För att en dag ta reda på det.

''Lägg av nu! Tror du mamma velat detta?'' Jag Spände blicken i honom och kände hur mina ögon blev tårfyllda.

''Blanda inte in mamma i detta.'' Sa jag med sammanbitna tänder.

''Du har ingen rätt att göra det!'' Höjde jag rösten.

''Jag tror du måste ta en paus från agentlivet.'' Sa han lugnare. När jag hörde orden... Paus från agentlivet. Brast jag. Tårar sprutade ut och ingenting kunde stoppa de. Nu har han gått för långt. Han kan inte ta det ända viktiga i mitt liv. 

''Jag tänker inte göra det. You know why? För det är de ända viktiga i mitt liv! Uppdragen, jobbet och D.I.D är det som får mig att hoppas och inte ge upp. Jag valde inte att jobba där för att det var roligt. Eller för att utsätta mitt liv. Jag gjorde det för jag såg ingen mening med mitt liv. Jag ville hjälpa folk att känna sig trygga. Fånga dem elaka som skadar människor. Men mest av allt... Mamma och Maddie. Det riktiga skälet till att jag faktiskt gick med i D.I.D. Kunna lösa fallet till deras död. Veta vem och varför någon gjorde det. Om du nu tvingar mig att ta en paus eller i värsta fall sluta. Vet jag inte vad jag ska göra. Tro inte det är okej för mig. För allt detta... Är det ända jag har kvar.'' Grät jag. Jag såg hur tårar hade slunkit ur ögonen och rann nu längs hans kinder.

''Noel... Jag-''

''Snälla... Bara låt mig vara.'' Sa jag tyst och sprang förbi honom upp för trappan och in i mitt rum där jag slängde mig i min säng. Tårarna ville inte ta slut. Maskaran rann och det knöt sig i magen.

''Mamma... V-varför just m-mig? Var-för måste jag li-da?'' Stammade jag fram. Jag drog fram min mobil och slog in Marilyns nummer och tryckte den mot örat. Signaler hördes och efter några ynka sekunder kunde jag höra hennes mjuka stämma.

''Hej Noel!'' Sa hon glatt.

''M-Marilyn...'' Stammade jag. 

''Gumman, vad har hänt!?'' Frågade hon oroligt.

''Jag klarar inte av detta mer! Pappa driver mig till vansinne!'' Grät jag.

''Allting kommer lösa sig.'' Sa hon lugnande. Jag vill mer än något annat ha henne här. Jämte mig och trösta mig som hon alltid brukade göra. 

''Nej, inte denna gången! Han tar jobbet ifrån mig!'' Jag hörde hennes tunga andetag och hur hon suckade.

''Jag tillåter honom inte det. Det vet du. Inte pappa - Rick - heller. Du är en av dem bästa. Never att han släpper dig så lätt.'' Sa hon i ett försök att lugna mig. Jag tårkade tårarna och snyftade.

''Jag önskar du var här.'' Sa jag likt en viskning.

''Jag önskar jag kunde. Men det skulle ta timmar att ta mig dit. Lova mig att inte göra något dumt. Okej? Jag älskar dig Noel. Sisters forever. Ring mig om du behöver någon att prata med. Jag kommer alltid finnas här för dig.'' Jag kunde höra henne le.

''Älskar dig Marry.'' Sa jag tyst och la sedan på. Jag tryckte ansiktet mot kudden och knep ihop med ögonen. Hopp... Det är vad jag behöver. Hopp.

 

Birdy – Skinny Love [lyssna för bättre upplevelse!♥]

Jag slog upp mina ögon när jag hörde hur någon knackade på dörren och ringde otåligt på ringklockan. Jag suckade irriterat och steg snabbt ur sängen. Jag hade gråtit mig till sömns. Men vaknat tre timmar efter. Jag sprang ner för trappan och hoppades på att pappa inte skulle vara här nere. När jag väl kommit fram till dörren och öppnat den kollade jag med stora ögon på en dyngsur person.

''Justin?'' Sa jag me den rynka i pannan. Jag drog en slinga bakom örat och tvingade fram ett leende. Jag kom på att jag gråtit. Vilket innebar att maskaran... Åh. Toppen!

''Vad har hänt?'' Frågade han bekymrat.

''Ehm... Jag... Inget.'' Svarade jag.

''Noel vem-'' Pappa stoppade sig själv när han väl kommit fram och fått syn på vem det var.

''Vad fan gör han här?'' Frågade pappa argt. Jag vände blicken till honom och kollade argt på honom.

''Om du ska vara så jävla arg kan du gå in.'' Sa jag och korsade armarna.

''Justin. Förlåt, men det är inte läge nu.'' Ursäktade jag mig.

''Läge för vad?'' Pappa struntade helt i vad jag nyligen sakt till honom. Nu eller aldrig. Det kan inte bli värre än vad det redan är.

''Jag och Justin är tillsammans.'' Sa jag snabbt. Han tittade chockat på mig.

''Nej, Nej det kan inte stämma.'' Sa han och skrattade nervöst. Både jag och Justin tittade allvarligt på honom.

''Tror du jag skulle skoja om något sådant?'' Frågade jag och höjde på ögonbrynen.

''Du får inte träffa honom. Fattar du det?'' Sa han när han väl fattat att det inte var något skämt.

''Nej, jag tänker inte låta dig förstöra mitt liv ännu mer!'' Röt jag argt och steg ut till Justin. Regnet öste ner. Jag var dyngsur redan någon minut efteråt.

''Kom in igen Noel.'' Sa han argt.

''Fan heller.'' Sa jag och korsade armarna. Justin tittade oroligt på mig och flätade ihop mina fingrar. Jag log mjukt mot honom innan jag vände blicken mot pappa igen.

''Kom in sa jag!'' Röt han. Jag skakade envist på huvudet. 

                 

''Jag älskar henne.'' Sa Justin allvarligt. Jag tittade chockat på honom men snabbt spred sig ett leende på mina läppar. Pappa kom ut rusande och tog ett hårt grepp om min arm och drog in mig igen.

''Vad gör du!?'' Tjöt jag. Justin tittade oroligt på mig och visste inte vad han skulle göra.

''Du lyssnar på mig nu! Du... Får aldrig träffa honom mer! Fattar du?'' Sa han och spände blicken i mig. Jag tittade med tårfyllda ögon på honom och vände sedan min rädda blick åt Justin som stod där chockad över sitouationen. 

''I love you to.'' Mimade jag åt honom. Han släppte min arm och stängde dörren med en smäll. 

''Vill du att jag ska vara olycklig!?'' Tjöt jag strax efter. Han suckade högt och försökte dra in mig i en kram.

''Nej!'' Protesterade jag.

''Du tog nyligen ifrån mig ännu en viktig sak i mitt liv! Killen som fått mig att tro på kärlek. Jag trodde för en gång skull att kärleken kanske ändå inte är så dum. Och så kommer du och sumpar allt! Det var detta jag var rädd för! Att bli sårad! Och av alla personer trodde jag verkligen inte att det skulle vara du...'' Röt jag argt. Jag kunde inte hålla inne tårarna längre. Han hade fått mig att må dåligt redan en gång idag. Räkte inte det? 

''Du har förstört mitt liv!'' Grät jag och sprang förbi honom. Fuck my life... And fuck love!