Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 30. His my, bitch

 
Efter en dag... Då jag bara deppade och inte gjorde ett dugg. Blev det alldeles för tjatigt. Alltså att sörga och göra allting som får en att känna sig ännu ledsnare. Jag tänkte inte låta ännu en sak trycka ner mig och ändra på mig som deras död gjorde. Jag ska åtminstonde försöka leva vidare som vanligt. Med eller utan pappa. Även fast jag vet att om han dör kommer jag inte alls säga så. Men jag ska försöka lova mig det. Jag satte mig på säng kanten och andades tungt ut. Satte försiktigt ner fötterna på det kalla golvet och började gå mot wicen som stod öppen. Jag hade ju bett Justin lämna mig ifred ett tag. Han har visserligen smsat mig och frågat hur jag mått. Men ändå lyssnat på mig och inte kommit hit. Jag behövde vara själv ett tag. Det fick mig att tänka på saker jag innan inte tänkt på. Jag skakade bort alla tankar och försökte fokusera på att välja kläder. Vädret hade blivit sämre nu för tiden. I för sig är hösten här om någon månad. Så det förvånar inte mig direkt. Jag drog fram ett plagg som jag tyckte passade till denna molniga dag. Jag drog på mig jeansen och sedan den vita lite genomskilniga blusen jag valt och fortsatte ut mot badrummet. Jag släppte ut mitt hår ur den stora knuten jag gjort på huvudet innan jag snabbt lockade det. Fluffade till det och sminkade mig med lite maskara. Jag ska bete mig så normalt som möjligt. Inte visa hur dåligt jag egentligen mår. Utan försöka dölja den ledsna sidan av mig. Jag tittade mig i spegeln och satte huvudet på sne.
''Det kommer gå bra...'' Sa jag med ett djupt andetag innan jag styrde mina steg ner mot köket. Det kändes så tomt utan pappa som alltid brukade sitta i köket när jag kom ner. Med sin kopp kaffe i handen och sitt sneda leende. Jag skakade bort tankarna om honom då jag kände hur magen drog ihop sig. Jag hade ingen som helst aptit. Så jag skippade frukosten och gick vidare till hallen. Drog på min svarta skin jacka och tog min väska i handen innan jag steg ur huset och styrde mina steg mot bilen. Himmlen var alldeles grå. Det såg nästan ut som om det skulle regna. Jag klev in i bilen och körde ut på vägen. Jag ville bara att min mobil skulle ringa. Att läkaren skulle säga att han vaknat. Och att jag kunde komma och träffa honom. Jag sneglade ner på min mobil flertals av gånger under bilturens gång. Men inte ens ett pip gav den ifrån sig. Jag suckade hopplöst och parkerade mellan två stora bilar innan jag klev ur den och gick mot skolbyggnaden. Jag är helt säker på att alla visste om att pappa ligger på sjukhus. Eftersom massvis av polisbilar hade stått utanför vårat hus den kvällen då det hände och folk hade kommit för att kolla vad som hänt. Jag steg in genom dörren och mötte massvis av nyfikna blickar. Folk viskade och gav mig konstiga blickar medans jag gick igenom den långa korridoren. Jag drog nervöst en hår slinga bakom örat och gick fram till mitt skåp. 
''Noel!'' Ropade någon. Jag vände mig om och fick syn på Cece. Jag tog ett djupt andetag och tvingade fram ett leende. Hon sprang fram till mig och andades häftigt innan hon oroligt tittade på mig.
''Är du okej?'' Undrade hon. ''Varför skulle jag inte må bra?'' Jag mår piss och vill dö. Men höll masken. Hon tittade menande på mig.
''Noel, du behöver inte spela i närheten av mig. Säg som det är.'' Bad hon. Jag suckade.
''Cece... Jag mår bra. Lita på mig.'' Jag ville inte förstöra hennes dag genom att berätta hur jävla dåligt jag mår. Jag vill inte att dem runt om mig ska bli plågade pågrund av mig. Det skulle bara kännas fel.
''Jag tror inte på dig.'' Sa hon och korsade armarna. ''Snälla Cece. Om du vill få mig att må bättre, kan vi då prata om något annat?'' Bad jag snällt och vände min blick in i mitt skåp. 
''Förlåt... Har du sätt den nya tjejen ännu?'' Bytte hon snabbt samtals ämne. Jag skakade ointresserat på huvudet, drog ut mina SO böcker och stängde skåpet.
''Jag såg henne för typ fem minuter sedan. Fattar du hur snygg hon är!? Hoon ser liksom ut som en modell!'' Tjöt Cece hypert. Jag himmlade med ögonen och tryckte mina böcekr mot bröstet.
''Varför är har alla gjort det till en så stor grej? Jag menar... Hon är en tjej. Som vilken annan tjej som helst på denna skolan.'' Sa jag och tittade frågande på henne. Hon skakade suckandes på huvudet.
''Du har verkligen ingen koll här'' Sa hon och maserade sin tinning ''Hennes föräldrar är rika. Sten rika liksom!''
''Varför går hon inte i en privat skola då?''
''Hon vill nog vara normal... Som alla andra.'' Gissade hon. Jag ryckte lätt på axlarna. Jag brydde mig inte om henne. Hon är rik. So what? No big deal liksom. Jag hörde hur ett klickande ljud kunde höras komma i korridoren.
''Där kommer hon ju!'' Viskade Cece och knuffade till mig så min blick drogs till det klickande ljudet som tydligen kom från ett par klackar som satt på... Åh gud.
                   
Tjejen från stranden. Tjejen som flörtade med Justin. Jag vet inte vad hon heter. Men jag vet att hon definitivt kommer fortsätta stötta på Justin. Hon log mot alla i korridoren och vinkade glatt mot mig.
''Fan...'' Viskade jag tyst. ''Vad sa du?'' Undrade Cece med en rynka i pannan och stirra på mig.
''Bara le.'' Bad jag henne. Hon gjorde som jag sa och log brett mot henne.
''Hej Noel!'' Sa hon och drog in mig i en kram. Värst vad kramvänlig hon var. Jag kramade henne osäkert tillbaks och log mjukt mot henne.
''Victoria Angel.'' Sa hon med sitt söta leende och tittade på oss båda.
''Cece Frey.'' Log Cece. Hon visste redan vem jag var. Så jag skippade presentationen.
''Vad tycker du om skolan då?'' Avbröt jag den pinsama tystnaden.
''En så länge tycker jag den verkar... Bra.'' Log hon och tittade som omkring med blicken.
''Jag ska gå till mitt skåp nu.'' Sa hon leendes. ''Vi ses... Tjejer.'' Sa hon och blinkade med ena ögat innan hon försvann bort från oss.
''Känner du henne?'' Cece såg frågande på mig. Jag ryckte på axlarna. ''Typ.'' Svarade jag kort. Ingåendes här näst kom Justin och grabbarna med sina skin jackor och sina kaxiga blickar. Fan. Nu när Victoria går här kommer det bli som när Amber var på Justin. Men som tur var slutade hon när Justin sa till henne på skarpen. Men jag slår vad om att Victoria inte kommer ge upp så lätt. Justins blick fastnade på mig och ett snett flin spred sig p hans läppar innan han började öka på takten och styrde stegen mot mig. Han drog in mig i en mjuk kram och tryckte sina sammetslena läppar mot min kind. Ett leende spred sig på mina läppar. Jag fattar inte hur jag kunde vara ifrån honom i ungefär två dagar. Jag hade saknat honom enormt även fast jag ändå ville vara långt från honom.
''Är du okej, babe?'' Ville han veta. Givetvis ville han också veta om jag var okej med det som hände. Med honom kunde jag verkligen inte ljuga. Även fast jag gör det hela tiden, om mig och hela min bakrund, men jag kunde inte ljuga om det här. Han var värd sanningen. I vissa lägen. Jag skakade bara på huvudet och tvingade fram ett svagt leende. Han tittade sorgset på mig. Det är just den här reaktionen jag inte ville få. Eftersom jag försökte undvika att göra folk deppiga och ledsna på grund av mig.
''Hur mår han?'' Undrade han sedan. Det stack till i hjärtat. Jag visste inte hur han mådde. Jag visste inte om han ens levde just nu. Han kanske dött efter jag försvunnit. Men då borde dem ringt va? Jag kände hur oron kom tillbaka och jag var rädd att förlora honom. 
''Han ligger i koma.'' Bet jag mig i läppen. Jag visste att Justin hade skuldkänslor. Han trodde det var hans fel att pappa höll på dö. Eftersom han tror han drog in mig i något farligt. Vilket han faktiskt gjort. Men jag valde att ta den risken Justin tittade ner i golvet.
''Men han kommer vakna snart.'' Ljög jag för att lätta på trycket. Om det bara vore så...
 
Jag stirrade med en hatfull blick på Victoria som satt med killarna och åt. Flörtade med vartenda en och fnittrade sött åt deras värdelösa skämt. Ilska blandat med avundsjuka bubblade inom mig. Jag var nära på att explodera. Justin hade inte gjort motstånd då Victoria kommit väldigt nära honom, klängt och kramat honom. Hur fan kan han bara sitta där och inte göra något? Han låter henne göra allt det framför ögonen på mig.
''Noel.'' Sa Shana osäkert. Jag vände min arga blick på henne och tog en tugga av min macka.
''Hon vet nog inte att ni är tillsammans.'' Försökte Shana att lugna ner mig.
''Hon vet mycket väl att jag och Justin är tillsammans. Om hon inte skulle vetat det, vet åtminstonde Justin det. Som kunnat säga åt henne att sluta klänga.'' Sa jag med hat i rösten.
''Han är nog inte medveten om vad han gör.'' Försökte Mike. Jag skakade besviket på huvudet. ''Det är just det han är.'' Suckade jag. Han vet mycket väl vad han gör. Och han vet att jag inte alls är ett fan av henne. Jag hatar nu mer henne. Inte för att jag kan det. Hon är alldeles för rar för att kunna hata. Men långt där inne gör jag ändå det. Jag hade inte lust att gå fram till dem och skämma ut mig själv genom att behöva säga åt henne att sluta klänga på min pojkvän. Snacka om att skämma ut sig då. Men jag kunde ändå inte sitta kvar här och bara stirra maktlöst på dem. Jag kollade surt på honom som på något sätt inte sätt mina kalla blickar. Jag drog upp min mobil och klickade in hans nummer innan jag tryckte luren mot örat och väntade på att han skulle svara. Jag såg hur han drog upp sin mobil ur jeans fickan. Utan att titta på skärmen vem som ringt tryckte han den mot örat och en mjuk stämma kunde höras i luren.
''Ja hallå?'' Sa han.
''Kan du be henne hålla sina händer borta från dig?'' Var jag snabb med att säga. Medans jag väntade på svar kunde jag se hans chockade blick. Han letade snabbt upp mig med blicken och fick ögonkontakt med mig på några ynka sekunder.
''Noel?''
''Vem annars?'' Sa jag bittert. ''Sluta hålla på med henne, Justin.'' Bad jag argsint. Han suckade högt.
''Jag gör inget. Okej? Vi är bara vänner.'' Bekräftade han.
''Så du kallar er vänner? Låter henne krama dig och klänga på din konstant? Verkligen bra vänner.'' Sa jag ironsikt och stirrade argt på honom. 
''Lägg av Noel.'' Sa han irriterat. ''Så jag ska lägga av att försöka få dig att fatta att hon stöter på dig eller? är det så jävla svårt att se Justin? Hon klänger fan på dig hela jävla tiden!'' Svor jag ilsket.
''Kan du sluta vara avundsjuk? Hon gör fan inget.'' Försvarade han henne.
''Jag är avundsjuk för att du tillåter henne göra vad som helst med dig! Vad är det du inte ser Justin!? Första gången då ni sågs vid stranden... Fine. Det förlåter jag eftersom ni bara pratade. Men nu Justin... Det gör över gränsen.'' Sa jag. Jag hörde exakt vad detta skulle leda till. Och jag vet att han också visste vart detta skulle leda.
''Vad menar du...'' Sa han en aning lugnare. Jag suckade högt. Han la snabbt på och gick fram till mig. 
''Gör du slut?'' Han såg sorgset på mig. Jag kände hur det stack till i hjärtat. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag var nära på att gråta här och nu.
''Jag bryr mig om dig. Men du sårar mig genom att inte se vad du gör. Och vad hon gör med dig. Det kanske är barnsligt att jag reagerar såhär över detta... Men jag tål inte att se det. Och eftersom du inte ser vad du gör. Kan jag inget mer än att... Göra slut.'' Sa jag med en låg ton. Han skakade nekande på huvudet.
''Du menar inte det.'' Försökte han övertala både sig själv och mig.
''Jo, Justin. Jag gör det.'' Sa jag och stängde mina ögonlock så en tår slank ut. Jag ställde mig upp och kramade mjukt om honom innan jag gick därifrån med gråt i halsen. Jag började snabbt jogga därifrån då jag kände hur någon tog tag i min arm. Jag vände mig om... Jag förväntade mig att Justin skulle stå där. Men istället stod Victora där med ett snett leende. Inte kaxigt eller bitchigt. Utan bara... Ett snett leende.
''Tack, Victoria för du förstörde vårat förhållande!'' Sa jag och slet mig loss ur henne grepp. 
''Du är klar här, Summer.'' Sa hon. Jag stelnade till... 

Vad hände :O? Gjorde hon slut? På grund av Victoria? Och hur visste Victoria om hennes riktiga namn? Det får ni reda i nästa kapitel ;)♥
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

The chapter is in progress ♥

Jepp! Jag håller på med 30. Men tyvärr så kommer de säkert inte ut ikväll. Utan det blir imorgon. Uppdateringen har verkligen sugit denna veckan. Jag lovar att nästa vecka kommer uppdateringen vara på topp! Alltså kommer jag uppdatera som vanligt. Håll ut en dag till bara. Btw, tack för alla kommentarer! Jag blir sååååå glad! Ni gör verkligen min dag genom att kommentera. Era ideer är också toppen! Vissa vill att Elijah ska berätta för Justin. Andra vill att när Noel ska berätta för Justin har Elijah redan berättat. Jag har en plan om hur storien ska vara. Och om 'det' händer nu kommer Novellen vara över inom några kapitel. Vilket jag inte vill. Och hoppas ni heller inte vill det. Så jag håller mig till min lilla plan om det är okej? Era ideer kommer givetvis med. Det lovar jag. Men lite längre fram i novellen.
Jag får en massa fina kommentarer om hur bra Novellen är osv. Jag får även en massa beröm. Jag känner att ni är värda en massa beröm ni också! För att ni läser min novell. Ni är världens bästa läsare ;)♥ Love you!♥

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 29. I can't do anything

 
Jag tryckte gasen i botten och skyndade mig hem. Fan! Hur kunde han få reda på att jag hette Summer? Hur kunde han få reda på vem jag egentligen var? Jag kunde inte göra något. Jag kunde verkligen inte göra något åt det. Jag kunde inte berätta för Rick. Han skulle skickade hem mig till Canada på direkten. Och det ville jag verkligen inte. Jag drog snabbt upp min mobil och ringde pappa igen. I hopp om att att han skulle svara denna gången.
''Pappa!?'' Tjöt jag när jag hörde hur någon andades i luren.
''Still me, Summer.'' Sa Elijah med ett retligt skratt. Han sa Summer bara för att få mig mer pissed of än vad jag redan var.
''Du rör inte honom! Fattar du det!'' Sa jag argt.
''Du kan ändå inte göra något. Det vet du.'' Det värsta var att han hade rätt. Jag kunde inte göra något åt saken. Jag var hjälplös. 
''Hörde du vad jag sa?!'' Sa jag med sammanbitna tänder och spände blicken i vägen.
''Hörde du vad jag sa? Du kommer inte göra något dumt. Fattar du det. Din pappas liv står på spel. Och jag tror inte du är sugen på att bli dumpad... Hu?'' Hur fan kunde han göra så?! Hota mig. Det skulle vara Slyders som mitt uppdrag skulle vara istället för Justin som är allt annat än elak. Jag la snabbt på. Jag orkade inte höra hans raspiga röst. Jag svängde snabbt in på våran uppfart och drog fram en pistol som jag hårt kramade med handen. Steg ur bilen och började gå mot dörren som jag sparkade upp med foten. Jag kunde höra en röst. Och hur någon andades tungt. Jag började gå mot vardagsrummet där jag såg Elijah stå med vapen i handen och min pappa jämte sig. Jag tog ett djupt djupt andetag och hoppade fram med pistolen riktandes mot Reed. 
''Summer. Vad kul att se dig igen.'' Sa Elijah med ett snett flin. Jag spände blicken i honom. Jag ville döda honom. Här och nu.
''Släpp honom.'' Bad jag lugnt. Han skakade besviket på huvudet. ''Jag tror inte du förstår... Summer.'' Sa han och gick sakta fram till mig.
''Du döda en utav mina killar.'' Började han och smekte min kind. Jag hatade de. Hans äckliga fingrar ska inte få röra mig. Jag backade undan och kollade surt på honom.
''Och honom behövde du ju verkligen.'' Sa jag ironikst. Han spände blicken i mig och tog ett steg närmre.
''Du fattar att jag måste döda din pappa då va?'' Sa han bittert. Jag skakade på huvudet nekande. ''Du kommer inte göra det.'' Sa jag säkert. Men var igentligen väldigt osäker på om han skulle skona min pappa och låta honom gå. Det vore inte likt Elijah. 
''Tror du jag skojar?'' Sa han allvarligt. Jag bara stirrade på honom utan att svara. För jag visste att han inte skojade. Han menade vartennda lilla ord han sa. Han stirrade hotfullt på mig och vände sig om, tog stora kliv mot pappa och riktade pistolen mot honom.
''Berätta. Vad vet du om min familjs död.'' Bad han hotfullt. Vad fan pratade han om?
''Jag vet inte?!'' Tjöt jag med gråt i rösten. Pappa såg inte rädd ut. Han typ bara visste att han skulle dö. Men jag kunde inte låta det hända honom.
''Berätta!!'' Skrek han. ''Jag vet inte!!'' Skrek jag tillbaka. Han tvekade inte en sekund innan han avlossade ett skott som träffade pappa rätt i bröstkorgen. Jag föll ner på knäna och hamnade i chock. Elijah och Reed steg förbi mig och lämnade huset.
''Pappa!'' Skrek jag och kravlade mig fram till honom. Han andades tungt och hans ögonlock höll på stängas. Mina tårar började rinna ner för mina kinder medans jag försökte hålla honom vid liv.
''Du får inte dö!'' Tjöt jag gråtandes. ''Jag älskar dig...'' Sa han tyst. Jag drog snabbt upp min mobil och skrev in 911 innan jag tryckte luren mot örat. Jag tittade in i hans ögon och kände hur detta bara var hopplöst. Han hann dö innan dem var framme.
''Få en ambulans till Dark Street 13! Det är akut!'' Grät jag och la sedan på. Jag skrev sedan in Justins nummer och tryckte luren mot örat. Justin kanske inte är till mycket hjälp men han kan nog åtminstonde göra något.
''Hej babe.'' Sa han muntert.
''J-Justin! Snälla kom!'' Grät jag och försökte stoppa blodet som sakta men säkert rann ur honom.
''Noel? Vad har hänt? Är du skadad?'' Han lät orolig. Jag snyftade till. ''Elijah... H-han... Sköt P-pappa.'' Stammade jag.
''Jag är på väg!'' Sa han snabbt och la på. 
''Pappa! Stanna hos mig!'' Sa jag och slog lätt till honom på kinden så hans ögon flackade till.
''Du kommer... Klara dig bra... Utan mig...'' Sa han lik en viskning. ''Nej! Nej pappa! Lämna mig inte! Du är den ända jag har kvar!'' Tjöt jag. Hans ögon höll sakta på att stängas...
 
Miley Cyrus – When I Look At You
''Ursäkta.'' Sa en mörk röst. ''Noel?'' Jag skakade snabbt på huvudet och ville inte vakna.
''Noel McCartney?'' Jag öppnade upprört ögonen och satte mig ordentligt i den obekväma stolen.
''Vad?!'' Sa jag upprört och korsade armarna innan jag tittade upp på mannen.
''Jag är Dr Martin.'' Sa han allvarligt. Det var då det slog mig. Jag var på sjukhuset. Pappa hade blivit skjuten. Fan.
''Mår han bra?! Klarade han sig? Kan jag få träffa honom?!'' Frågade jag i hopp om att han levde. Han tittade sorgset på mig. Fuck. Kan han inte bara säga det och få det överstökat. 
''Han... Han ligger tyvärr i koma.'' Sa han beklagande. Det lättade enormt på trycket. ''Åh, gud...'' Sa jag tyst för mig själv. Det fick mig inte riktigt att må bättre. Eftersom han var i koma. Typ halvt död. 
''Kommer han vakna?'' Han tittade fundersamt på mig.
''Det är en väldigt liten chans att han gör det. Men vi gör så gott vi kan.'' Förmedlade han och gick sedan därifrån.  Magen kändes som en enda klump. Illamåendet ökade och jag kände hur jag bara vill spy. Hur mycket jag än ville spy kunde jag inte. Det kom aldrig upp något. Jag la mitt ansikte i mina händer innan jag drog bak mina händer genom mitt ljusa hår. Mitt liv kändes egentligen meningslöst. Jag hade ingen lycka i mig. Jag har slutat hoppas om mamma och Maddie. Jag kommer aldrig ta reda på vem som dödade dem och jag kommer aldrig få ett normalt liv. Jag är indragen i en drös av skit och kan inte komma ur det. Pappa var den enda jag hade kvar. Den enda. Jag tog ett djupt andetag innan jag ställde mig upp och gick ut ur rummet jag hamnat i och började gå mot utgången.
''Mrs McCartney?'' Sa Receptions kvinnan. ''Vart är du påväg?'' Undrade hon.
''Det är bäst för dig att stanna hä-''
''Jag måste få frisk luft.'' Pep jag till och joggade sista biten ut. Jag steg ut genom den tunga stora dörren och bara gick. Jag gick och gick utan at jag visste vart jag skulle. Gråt inte Noel. Visa att du är stark. Han kommer klara sig. allting kommer bli bra. Intalade jag mig själv. Men i själva värket visste jag att det inte kommer bli bra. Jag joggade runt ett hörn och gled ner längs en tegelväg. Patetisk. Oälskad. Ensam. Räknade jag upp. Jag visste långt inom mig att jag inte var det. Och jag visste att kalla mig själv för patetisk inte skulle få mig att må bättre.
''Mamma! Pappa! Madeline! Kolla!'' Tjöt en flicka i 10 års åldern och pekade på något. En annan liten flicka kom springandes till henne och tog henne i handen.
''Kom nu!'' Viftade hon till sig deras föräldrar. Det påminde om mig och Maddie när vi var i deras ålder. Då vi brukade leka och ha det roligt.
                   
Jag skakade bort dem tankarna. Jag kände tårarna som ville spruta ut ur ögonen. Fan. Pappa. Jag behöver honom. Jag hatar honom i vissa lägen och bråkar med honom ofta. Men jag ville inte detta. Jag klarar mig inte utan honom. Jag gör inte det! Sedan 'deras' - mamma och Madies - död så grät jag i flera månader. Och sedan den dagen jag plötsligt slutade gråta har jag inte gråtit på flera år. Och jag menar det. Jag har inte gråtit någonting på flera år. Tills jag kom hit... Då allting började bli komplicerat. Då jag plötsligt började gråta över saker och ting. Jag gråit inte för jag är svag. Jag gråter för jag varit stark för länge och inte vågat visa mina känslomässiga sidor av mig. Jag klarar inte av att förlora folk hela tiden. Plötsligt lät jag mina tårar rinna ner för mina kinder utan att försöka göra något åt det.
 
Jag drog mitt täcke tätt om mig och tog min kopp med te i handen innan jag satte igång filmen jag valt. Jag tittade på min Macbook som jag ställt framför mig i sängen. Jag hade orkade inte gå till skolan efter sjukhuset. Jag orkade inte göra något annat än att bara sitta ensam i mitt rum och försöka övertala mig själv att det inte var mitt fel att pappa blev skjuten. Dr Martin skulle ringa om han vaknade. Men han har ännu inte ringt... Och kommer säkert inte göra det. Jag har tappat hoppet om allt nu. Men försöker ta mig samman. Vilket inte alls går bra. Justin hade frågat om han skulle komma förbi. Men jag tackade nej. Jag orkade heller inte med Justin. Han hade inte gjort något. Men just nu var jag arg på hela världen. Jag var arg på varenda människa jag kände. Inte för dem gjort något. Men jag kunde inte styra över min ilska just nu. Jag hade ingen anledning att vara det eftersom ingen har gjort något. Det stör mig bara som in i helvete att jag inte kunde göra något. Jag kunde varken ringa Rick eller försöka hämnas. Då vet jag att Justin kommer vara den som hatar mig här näst. Jag tror... Nej. Jag vet att Elijah inte kommer tveka en sekund att berätta för Justin om mitt riktiga jag om jag gör något ynka fel. 
 
Vad tror ni kommer hända här näst? Kommer Elijah berätta för Justin? Eller kanske utnyttja Noel? Well... Ni får se det i nästa! Som sakt, Jag ska till Liseberg imorgon och kommer hem jätte sent! Så jag kommer inte kunna skriva något då. Men jag hoppas jag lägger upp nästa på torsdag. Puss på er!♥♥♥

Inlägget är skrivet under kategorin Länkbyten © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Länkbyte med JustinDrewBieberStorys

 
Det kommer såklart handla om en tjej, som heter Rue Adams och är 17-18 där någonstans. Hon bor i Stratford, Kanada. Hennes föräldrar bestämmer sig hastigt för att skilja sig efter att Rues pappa vart otrogen, men med vem? Rues mamma får ett jobb i L.A, så Rue och hennes, stora syster flyttar dit. Rue börjar på en ny skola, West Beverly(som i dont look back in anger) och träffar där skolans största badboy, Justin, men som i hennes ögon är någon annat än en badboy, men vad? Det får ni reda på om ni läser min nya novell: Trust is something you have to earn.
 
 
Linas Novell värkar grymt bra! Jag tycker verkligen ni borde gå in och läsa den HÄÄÄÄÄR ♥♪
Btw, jag lägger ut kapitel 29 snart ;)♥
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

#Sneak Peak 29. I can't do anything

                    
''Berätta!!'' Skrek han. ''Jag vet inte!!'' Skrek jag tillbaka. Han tvekade inte en sekund innan han avlossade ett skott som träffade pappa rätt i bröstkorgen. Jag föll ner på knäna och hamnade i chock. Elijah och Reed steg förbi mig och lämnade huset.
''Pappa!'' Skrek jag och kravlade mig fram till honom. Han andades tungt och hans ögonlock höll på stängas. Mina tårar började rinna ner för mina kinder medans jag försökte hålla honom vid liv.
''Du får inte dö!'' Tjöt jag gråtandes. ''Jag älskar dig...'' Sa han tyst. Jag drog snabbt upp min mobil och skrev in 911 innan jag tryckte luren mot örat. Jag tittade in i hans ögon och kände hur detta bara var hopplöst. Han hann dö innan dem var framme.
''Få en ambulans till Dark Street 13! Det är akut!'' Grät jag och la sedan på. Jag skrev sedan in Justins nummer och tryckte luren mot örat. Justin kanske inte är till mycket hjälp men han kan nog åtminstonde göra något.
''Hej babe.'' Sa han muntert.
''J-Justin! Snälla kom!'' Grät jag och försökte stoppa blodet som sakta men säkert rann ur honom.
''Noel? Vad har hänt? Är du skadad?'' Han lät orolig. Jag snyftade till. ''Elijah... H-han... Sköt P-pappa.'' Stammade jag.
''Jag är på väg!'' Sa han snabbt och la på. 
''Pappa! Stannade med mig!'' Sa jag och slog lätt till honom på kinden så hans ögon flackade till.
''Du kommer... Klara dig bra... Utan mig...'' Sa han lik en viskning. ''Nej! Nej pappa! Lämna mig inte! Du är den ända jag har kvar!'' Tjöt jag. Jag kunde se hur hans ögon höll på stängas...
 
_________________________________________ 
 
Verkar det spännande? Lägger ut de imorgon då jag hinner skriva klart den ;)♥ Har börjat samarbeta med Daria från http://jbiebsstories.blogg.se/ ♥ Hjälpte henne att skriva hennes senaste kapitel och gjorde collaget till henne ;)♥ Kram på er babes!♥

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 28. Sleepover

 
Jag kände hur någon slängde sig jämte mig och hur mjuka läppar trycktes mot min kind. Sedan fortsatte fjäder lätta pussar i hela mitt ansikte vilket fick mig att fnittra till. Jag öppnade sakta mina ögon och fick syn på Justin.
''God morgon babe.'' Sa han med ett mjukt leende.
''God morgon.'' Sa jag med en hes morgon röst. ''Klockan är kvart över åtta. Bäst du skyndar dig.'' Sa han med ett flin. Mina ögon blev stora.
''Shit!'' Tjöt jag panikslaget och flög ur sängen. Jag rusade in i min wic och drog random fram en grå tröja med mustach på och satte på mig ett par shorts innan jag sedan sprang vidare till badrummet. Jag kammade mitt hår snabbt och sminkade mig. Allt det gick på drygt 10 minuter.
''Kom igen! Vi sticker nu!'' Sa jag stressigt och gick mot fönstret. ''Ska du ut där?'' Frågade han med en rynka i pannan och gick mot mig.
''Kom igen!'' Sa jag bara utan at svara på hans fråga. Jag klättrade ut ur fönstret med honom hack i häl. Jag kröp ner för den tjocka grenen och hoppade sedan ner några meter från marken. Justin kom strax efter mig och sedan sprang vi vidare till hans bil som stod parkerad på uppfarten. Vi steg in i bilen och körde snabbt därifrån och vidare mot skolan. Veckan hade gått förvånadsvärt snabbt och nu var det äntligen fredag. Cece, Shana och jag hade bestämt att vi skulle ha en sleepover. Vi tre. Det var såklart Ceces ide. Som vanligt. Jag lutade mitt huvud mot rutan och tittade med en tom blick på vägen. Efter vi svängt några gånger var vi äntligen framme vid skolan. Han parkerade och sedan var vi på väg in i byggnaden hand i hand. Efter att jag började hänga med Justin och sedan blev ihop med honom känner alla till mig. Jag är känd som Justin bieber, bad boyens flickvän. Och... Bad girl. Lite bad är jag kanske? Som vanligt stod dem vid våra skåp och pratade för fullt.
''Vi ses babe.'' Sa han med ett snett leende och kysste min kind mjukt innan han begav sig till sitt skåp där hans gäng stod. Jag log mjukt och tittade efter honom när han gick mot dem. Sedan började jag gå mot tjejerna. Och Mike. Dem vände sig hastigt om och log brett.
''Vi har så många ideer för ikväll! Vi kan-''
''Ey! Ta det lugnt!'' Skrattade jag. Cece log generat och nickade sedan. ''I alla fall... Vi har massor av ideer. Jag lovar att du kommer gilla det!'' Sa Shana med ett sött leende.
''Det kommer jag säkert.'' Höll jag med. Och hoppades även på det. Klockan ringde presic in. Jag suckade högt och öppnade mitt skåp, tog ut mina matte böcker och sedan stängde jag skåpet igen.
''Vad har ni nu?'' Undrade jag och vände mig mot dem. ''Jag har no.'' Sa Cece.
''Biologi.'' Suckade Shana. ''Matte!'' Sa Mike med ett leende. ''Då går vi!'' Sa jag med ett snett leende och tog tag i Mikes arm innan jag drog honom därifrån. Jag hatade matte. Jag hatade alla ämnen. Kunde man inte få slippa skolan? Vi steg in i matte salen och mötte ett par stränga ögon.
''Mrs McCartney och Mr Odonell. Jag vill inte behöva ge er kvarsittning. Sätt er ner. Nu!'' Sa Mrs Brithany. Hon tittade strängt på oss och pekade på dem två lediga stolarna. Jag suckade till och gick och satte mig utan att argumentera med Mike hack i häl. Jag slog upp min matte bok och började räkna ut dem olika matte talen. Jag vill bara att denna långa dagen skulle ta slut.
 
''Du! Noel?'' Cece viftade med handen framför mitt ansikte. Jag vaknade upp ur mitt dagdrömande.
''Uh?'' Jag tittade frågande på henne.
''Hörde du vad jag sa?'' Undrade hon. Jag skakade enkelt på huvudet och tog en klunk av min ramlösa. Hon suckade till.
''Det sägs att en ny tjej ska börja här.'' Sa Cece viskandes. ''Och?'' Svarade jag frågande. Vad var det med det? Det börjar många nya här. Jag var en utav dem.
''Hon sägs vara populär och jätte snygg!'' Sa Cece med ett brett leende. Men hennes röst hade en aning avundsjuka i sig. 
''So what?'' Sa jag med en axel ryckning. Det finns massvis av snygga tjejer här. Jag tror inte hon är speciell jämfört med alla dem andra.
''Nej, jag bara tänkte att du ville veta. Jag menar. Hon kanske tar Justin ifrån dig.'' Sa Cece med en axel ryckning.
''Cece... Ingen vågar knappast titta på honom utan att bli rädda. Jag tror inte det händer.'' Sa jag menande.
''Nej, nej du har rätt.'' Sa hon och la huvudet på snedden.
 
Klockan hade slaget 10. Vi låg utslagna på Ceces säng med varsin färg glad muffin i handen.
''Uh... Jag orkar verkligen inte mer.'' Stönade Shana och la ifrån sig sin stora halvätna muffin.
''Gud. Jag tror min mage snart spräcks.'' Stönade jag och la också ifrån mig min. ''Jag håller med!'' Sa Cece suckandes och slängde den på bordet som stod en bit ifrån henne. The Notebook slutade presic. Alla tre var lika ledsna som jag alltid brukade bli när jag tittat på den.
''Dem hade de perfektaste förhållandet!'' Sa Shana med en suck. ''Jag kommer aldrig få det så.'' Stönade Cece. Jag skakade nekande på huvudet.
''Kom igen! Tänk inte så. Ni kommer hitta någon som är som Noah. Om inte bättre.'' Sa jag stödjande och log mjukt.
''Aja. Vi kör sanning eller konka!'' Sa Cece upp piggande. Både jag och Shana nickade och höll med. Vi bytte ställning till skräddare och satte oss i en ring på hennes stora säng.
''Okej... Vem börjar fråga?''
''Jag!'' Var Shana snabb med att svara. Vi båda nickade. ''Noel! Sanning eller konka?'' Jag tänkte efter. 
''Konka.'' Hon såg funderande på mig ett långt tag innan hon sa vad jag skulle göra.
''Du ska... Ringa till din pappa och säga att du är gravid.'' Sa hon med ett nöjt leende. Jag höjde på mina ögonbryn. 
''Är du seriös?'' Sa jag förvånat. ''Med Justin.'' La hon till. ''Fuck you Shana. Du ska fan få igen!'' Sa jag suckandes med en hel del ironi i rösten och drog upp mobilen.
''Älskar dig också babe.'' Skrattade hon. Mina fingrar skrev snabbt in pappas mobil nummer och övervägde om jag skulle hoppa över det. Men klickade ändå på den gröna knappen och satte på högtalare.
''Noel. Nämen hej på dig.'' Hörde jag en hes röst säga. Det var inte pappa. Jag stängde snabbt av högtalaren och tryckte luren mot örat. Jag gick ifrån en bit och kände hur paniken steg.
''Elijah? Vad fan gör du med min pappas mobil?'' 
''Jag tror du glömt att berätta något. Summer.'' Jag drog för andan. H-Han vet?

 
Förlåt för att det blev så kort! Men jag har inte haft så mycket tid till att skriva under helgen. Igår var jag i stan drygt hela dagen och idag har jag firat min mamma i princip hela dagen. För det är ju mors dag! Så grattis till alla mammor! Haha. Jag kände att jag var tvungen att lägga ut ett kapitel ikväll. För jag vet inte om jag kommer ha tid till att skriva från måndag - onsdag. Måndag praoar jag, tisdag detsamma och på onsdag ska jag till Liseberg med klassen. Vi kommer säkert inte hem förräns 12 på natten. Men ska göra så gott jag kan under veckan! Kika in emellan nåt. Man vet aldrig... Jag kanske hinner lägga upp ett ändå ;)♥ Puss o Kram!♥
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 27. Play for me babe

 
Jag kände hur pulsen steg och hur jag spände min blick i honom.
''Vad fan gör du här, Josh?!'' Undrade jag argsint. Hade Elijah skickat hit honom? För att leta upp mig? Eller Justin?
Han spännde sin blick i mig innan han började springa mot mig och attackerade mig med en hård smäll. Jag for in i väggen medans han tittade med en mördande blick på mig och drog fram en kniv.
''Vad fan vill du!?'' Röt jag med en rynka i pannan.
''Sa inte Sean att om du rörde honom skulle jag komma efter dig? Hu!?'' Sa han allvarligt. Fan. Sean. Kände han honom? Eller rättar sakt dem. Sean... Och Slyders? Så som han beter sig verkar det inte direkt en lögn.
''Så du ska död mig nu eller?'' Jag höjde kaxigt på mina ögonbryn. Jag ställde mig försiktigt upp. En obehaglig smärta spred sig i min rygg vilket fick mig att grimasera.
''Vad tror du, slyna.'' Viskade han det sista ordet tyst för sig själv. Som om jag inte hörde det.
''Du vet...'' Började jag och gick sakta fram till honom. ''Du är inte samma kille jag såg i källaren för några dagar sedan. Du var rädd va? Trodde du att du skulle dö? Att Elijah skulle döda dig?'' Sa jag medans jag sakta gick runt honom i cirkel. Jag fnös till.
''Vad tror du inte jag kände då. Smärta. Jag led. Fattar du det? Jag såg hur du tuckte synd om mig... Jag såg det i dina ögon. Tyck inte synd om mig om du inte gör något åt det. Klarar du av att ta döda mig, utan att sedan få skuldkänslor? Hu?'' Jag manipulerade honom med ett snett flin på läpparna.
''Jag tror inte du klarar av det... Josh.'' Viskade jag. Han bet ihop sina käkar och tittade argt på mig innan han släppte kniven. Den dunstade till i golvet och i andra sekunden var jag upptryckt mot väggen med hans hand runt min hals i ett stryp grepp. Jag kände trycket i huvudet. Hur mina andetag försämrades och hur hjärtat slog långsamare.
''Döda mig.'' Utmanade jag honom. Han tittade mig djupt in i ögonen. Jag såg hur han funderade. Och hur osäker han såg ut. 
''Noel!?'' Hörde jag en arg rösta säga och hur dörren smällde till mot väggen. Josh huvud flög mot Justin och rädlsa speglades i hans ögon.
''Släpp henne... Nu!'' Röt Justin och knöt sina nävar. Han vände blicken mot mig igen och tittade med rädda ögon på mig innan han sedan släppt taget om min hals. Jag hasades ner för väggen och kupade efter luft. Mitt hjärta dunkade i 180 och hur huvudet värkte. Äveg ryggen. När jag väl fått tillbaks min normala andning ställde jag mig sakta upp och gick mot Justin. 
''Är du okej?'' Undrade han oroligt. Jag nickade hasigt. Han vände sedan tillbaka blicken mot Josh som inte längre kunde skymmtas till. Han hade försvunnit, rymt och var säkert på väg tillbaka till Slyders. Jag borde dödat honom istället för att stå och manipulera honom.
''Fan.'' Svor Justin för sig själv och smällde näven i väggen, upprört.
''Justin. Det gör inget okej.'' Sa jag lugnande och satte min hand på hans axel i ett försök att lugna ner honom.
''Nej, Noel! Det är det fan inte!'' Röt han nära mitt ansikte. Jag svalde hårt och tittade chockat på honom. Han mjuknade snabbt till och tittade skamset ner i golvet.
''Förlåt.'' Bad han om ursäkt och drog in mig i en kram. Jag kramade honom mjukt och pussade honom på kinden. ''Det gör inget babe.'' Sa jag tyst och slingrade mina armar runt hans hals. Vi stod så ett långt tag och bara höll om varandra. 
''Vi åker tidigt i morgon bitti.'' Sa han efter ett tag.
 
''Kan du berätta nudå? Vart var du igår?'' Undrade Cece nyfiket. Jag log milt mot henne och mot dem andra som tittade lika nyfiket på mig som Cece gjorde.
''Ehm... Jag och Justin vi-''
''Vänta, vänta, vänta...'' Stoppade Cece mig och tittade fundersamt på mig. ''Du... Och Justin?'' Sa hon förvirrat.
''Ja? I alla fall-'' 
''Så du och Justin rymde från stan!?'' Sa Cece med ett brett leende. Jag suckade till. ''Gud vad romantiskt!'' Hängde Shana på och log sött. Ett skratt for ur min strupe.
''Nej, vi rymde inte. Vi tog en väldigt kort semester.'' Sa jag med ett leende. ''Vart? Ska du berätta vart eller?'' Undrade Cece och korsade sina armar framför bröstkorgen.
''Om ni inte skulle avrbutit mig vartenda gång skulle ni vid detta lag redan vetat.'' Sa jag suckandes. 
''Justin överraskade mig... Totallt. Vi åkte bil i drygt sex-sju timmar och sedan var vi framme vid hans strand hus.'' Sa jag med en axelryckning. ''Hans strand hus?'' Upprepade Mike mig. 
''Han är inte fattig om ni tror det.'' Sa jag med ett snett leende. Dem fnös till. ''Ey! Så efter är vi inte.'' protesterade Mike med ett flin.
''Vad gjorde ni? Var det stort? Badade ni? Fick du träffa hans familj?'' Cece fortsatte ställa massvis med frågor som knappt blev besvarade. Men den sista frågan kände jag att jag inte behövde berätta för dem. Nej, jag ska inte berätta för dem. Dem har inte med hans privatliv att göra. Frågan på värkade mig även fast det hade med Justins familj att göra med. Halva min var redan död. Det fick mig att må illa av att bara tänka på det.
''Jag måste gå nu.'' Försökte jag prata bort det.
''Vi följer med dig till bilen.'' Log Cece brett. ''Jag ska med Justin hem.'' Sa jag med ett leende, drog en ljus hårslinga bakom örat och rättade på min stickade tröja.
''Åh... Men vi ses imorgon då.'' Log Cece och kramade om mig. ''Ta hand om dig sötnos.'' Log Shana och kramade om mig efter Cece.
''See ya, bad as.'' Sa Mike och blinkade med ena ögat innan han också gav mig en kram. Jag skrattade till och vinkade till dem när jag inte kunde skymmta dem mer. Jag tog väskan i handen och började gå mot parkeringen. Vid en utav bilarna stod Justin lutandes med en kaxig blick. Ett leende spred sig på mina läppar. Jag började gå snabbare och nådde tillslut hans bil.
''Hey beautiful.'' Sa han med ett varmt leende och kysste mig mjukt.
''Ska vi dra?'' Undrade han. Jag nickade smått.
 
Jag slog mig ner på hans underbara mjuka säng och andades tungt ut. Några sekunder efter la Justins sig jämte mig och slöt sina ögon. Vi åkte vid hem vid tre på natten och var framme strax innan skolan började. Den gången somnade jag inte. Jag var alldeles för pigg då. Men nu... Nu är både jag och Justin slut. Våra ögonlock är tunga. Vi orkar inget mer än att bara ligga här i hans säng. Jag vände min blick mot väggen jämte mig och fick syn på en gitarr hängandes på väggen. Jag har aldrig sätt den förr. Har den alltid hängt där? Jag satte mig på sängkanten, steg ner på golvet och tog ner den fina vänsterhänta gitarren innan jag gick tillbaks till sängen igen. Jag visste att han kunde spela. Och jag jag visste att han kunde sjunga. Fast det är ju självklart att han kan. Han är ju Justin Bieber. Föredetta kändisen. Om han fortfarande kan sjunga vet jag inte. 
''Kan du inte spela något för mig.'' Bad jag snällt. Han kisade med ögonen och kollade ett långt tag på gitarren.
''Nope!'' Sa han kort och enkelt.
''Snälla... Spela för mig, babe.'' Bad jag ännu en gång. Jag hörde hans höga suck. Han satte sig upp och tog gitarren ur min famn.
''Fine.'' Sa han och började snabbt stämma den. 
''Denna är för dig, babe.'' Sa han med ett flin och blinkade med ena ögat innan han började knäppa med fingrarna på strängarna så ett underbart ljud började höras.
                   
Justin Bieber – Fall - Live (lyssna gärna ♥)
'Well let me tell you a story, About a girl and a boy, He fell in love with his best friend...'' Och så fortsatte han. Hans röst var underbar. Han hade det fortfarande i sig. Charmen. Looken. Rösten och utseendet. Hans röst var perfekt. Hans röst gav mig rysningar. Ett brett leende spred sig på mina läppar. Hans högra hand bytte akord medans hans läppar rörde på sig så ett underbart ljud strömmade ur hans mun. Jag kunde inte sluta le. Bara det att... Varför slutade han? Varför avslutade han sin karriär? På grund av hans familjs död? Han kanske helt enkelt tappade glöden? Vad hände... Igentligen?

 
Ännu ett kapitel :D♥! Glad att jag fick ut det ikväll! Inget direkt spänande som hände. Men det kan det ju inte alltid göra ;) Haha. Hope you like it!♥
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 26. Not who I was expecting

 
Jag öppnade sakta mina ögon och gnuggade mig nyvaket i ögonen. Jag blev bländade av den starka solen som lös rakt i mitt ansikte. Jämte mig satt Justin med sina svart Ray Bans på nästippen och sneglade med ett leende på mig.
''God morgon.'' Flinade han. 
''Hur mycket är klockan?'' Frågade jag med en hes stemma. Han svarade inte utan lät mig ta reda på det själv. Vilket jag tröttsamt gjorde. Klockan slog precis 10.15. Vi hade kört i mer än 8 timmar. Jag hade antagligen sovit i hela åtta timmar eftersom jag inte kommer ihåg något mer än då vi började köra. 
''Har vi kört i åtta timmar!?'' Sa jag häpet. ''Nej, jag har kört och du har sovit.'' Flinade han. Jag himmlade med ögonen och log sedan.
''Fast jag stannade efter några timmar då jag sov.'' Sa han med blicken fast på vägen. Tänkte väl. Inte kunde han köra mitt i natten och sedan vara vaken åtta timmar i sträck.
''Så... Kan du säga vart vi ska?'' Envisades jag. Han skakade snabbt på huvudet.
''Nepp, Mrs Jag-måste-veta.'' Flinade han. Jag suckade och korsade mina armar.
''Nehe. Men kan du åtminstonde berätta hur lång tid det är kvar?'' 
''Drygt... Fem minuter kanske?'' Sa han och ryckte på axlarna. Tack och lov! Inte hade jag orkat att åka i flera timmar till. Jag drog fram min mobil och började knappa in ett sms till Cece.
Noel: ''Jag kommer inte till skolan idag. Jag ska iväg... Ett tag.'' Och så skickade jag det sedan. Min mobil plingade till efter några få sekunder.
Cece: ''Är du sjuk eller? Vart ska du? Skulle behöva dig idag!'' Jag suckade och visste inte riktigt vad jag skulle svara. 
Noel:''Jag måste ta ledigt ett tag. Jag berättar när jag kommer tillbaks. Sean, eller? Skulle gärna vara där och stötta dig. Berätta för Shana. Hon förstår säkert och är där för dig.'' Skrev jag och tvekade en stund om jag skulle skicka det. Men klickade sedan på 'skicka'. Jag stoppade ner mobilen i mina sköna byxor och vände blicken ut mot fönstret. Jag kunde se palmer. Ett hav som var klar blått. Vart var vi någonstans? Han svängde in mot en grusväg och stannade framför ett vitt hus.
''Okej... Nu är vi framme.'' Sa han med ett nöjt leende. Jag tittade med stora ögon på det vita stora huset. En enorm trädgård och en strand kanske 10 meter bort.
''Vad är det här för ställe?'' Undrade jag.
''Förr brukade jag och min... Familj komma hit på sommrarna.'' Sa han med ett snett leende. Jag nickade farsinerat. Vi steg ur bilen och tog våra väskor i händerna innan vi började gå mot huset. Det förvånade inte mig direkt att han hade råd med ett sådant stort hus. Han är en föredetta kändis. Han var ju en av dem största. Jag steg in i huset och tittade med stora ögon. Väggarna var brydda med fina stora tavlor. Det var vita väggar med möbler på passande ställen..
''Wow... Det... Är jätte fint.'' Sa jag med ett brett leende och ställde ner väskan. Han steg fröbi mig och började gå mot ett rum.
''Kom.'' Sa han och viftade dit mig med hans lediga hand. Jag bar upp väskan igen och gjorde som han sa. Ett stort och fint rum med en stor dubbeln säng mitt i rummet. Det var otroligt vackert.
''Ta på dig badkläder. Vi ska ner till stranden.'' Sa han och började plocka ur saker ur hans väska.
''Om du sagt det innan vi åkt kunde jag gjort det. Men du gjorde du inte.'' Suckade jag och slog mig ner på sängen. Han suckade upprört och gick ut ur rummet med snabba steg. Jag hade frågat om det var något speciellt jag skulle ha med. Och givetvist svarade han inte. Han steg in i rummet igen och kastade någonting till mig som istället hamnade bredvid mig. En turkos bikini.
''Thanks.'' Log jag. Han hade hunnit ta på sig sina badbyxor utan att jag ens märkt det. Jag drog med mig in väskan i badrummet och började sakta ta av mig kläderna innan jag drog på mig bikinin. Jag hade ingen aning vems den var. Men jag brydde mig inte just nu. Snabbt smörjde jag in mig med solkräm och drog på mig ett par shorts och ett genomskinligt linne. Jag steg sedan ut ur badrummet och tittade mig omkring. Han hade redan gått. Innan jag gick mot hallen tog jag på mig mina Ray Bans och steg sedan ur huset. Solen sken starkt och himmlen var alldeles klar blå. Stranden låg några meter bort. Jag kunde inte skymta någon människa. Förutom Justin som redan hade lagt ut sin handduk och var på väg att lägga sig ner. Jag satte min handduk under armen och började gå mot honom. Jag stannade mitt i allt då jag såg en blond tjej komma fram till honom. Ett brett leende kröktes på hennes läppar. Hennes kropp var slank och fin. Håret var långt och ljust. Hon bar en extremt snygg bikini och endast ett par shorts. Inget linne. Jag tittade ner på mina kläder. Jag kände hur självförtoendet snabbt försvann. Jag satte handduken för magen och tittade ett tag på henne. Jag såg hur hennes perfekta läppar rörde sig. Justin drog av sig brillorna och tittade upp på henne. Med ett leende satte han sig upp och sedan klev han upp på båda benen innan han blev indragen i en kram. Jag kände avundsjukan bubbla inom mig. Han kramade givetvist tillbaks och log charmigt mot henne. Justin sa något och sedan skrattade hon så hennes kritvita tänder visades.
                    
Han kliade sig i nacken och tittade ner i marken. Jag tog ett djupt andetag och började sedan gå mot dem igen. Justins blick fördes åt mig som i samma sekund var framme.
''Hej.'' Sa jag med ett socker sött leende och greppade tag om Justins hand, flätade ihop våra fingrar och log brett mot henne.
''Hej! Du är... Noel, va?'' Sa hon med ett tjejigt leende. Hur mycket jag än ville hata henne gick det inte. Hon var alldeles för söt. För charmig och för rar. 
''Ja, och du är?'' Undrade jag och log mitt falska leende.
''Candice.'' Log hon och räckte fram sin hand mot mig. Jag tittade ner på den och greppade tag om hennes hand, skakade den och log.
''Det var trevligt att träffas... Noel. Vi ses, Justin.'' Sa hon med ett charmigt leende. Leendet var inte till mig. Självklart till Justin som gladligen log tillbaks. Hon vände mig hälen och började gå därifrån. Hon tittade bak mot oss och fnittrade till innan hon började öka på tackten. Jag släppte argsint hans hand och la ut min handduk på sanden innan jag la mig ner. Med en arg min.
''Noel...'' Stönade han. Jag struntade i vad han sa. Så som dem pratade med varandra. Så som dem tittade på varandra. Det var mer än bara en blick. Och mer än bara ett samtal. Jag kunde inte släppa hur han tittade på henne med hans hungriga blick. 
''Kom igen.'' Suckade han och satte sig ner bredvid mig. ''Är du arg för jag pratade med henne?'' Undrade han. Men hur svårt kan det vara att förstå varför jag var upprörd? Jag suckade frustrerat till och drog hastigt av mig brillorna innan jag hasade upp mig på armbågarna.
''Vad fan tror du, Justin. Vi ses, Justin.'' Imiterade jag henne med hennes charmiga leende och pipiga röst. Han suckade till. Jag gick tillbaka till min sura blick och blängde ett tag på honom.
''Tror du helt seriöst att jag gillade henne?'' Sa han och slog menande ut med armarna. Nu försöker han bara göra allt bra igen.
''Dina ögon sa något annant.'' Sa jag med en menande blick. Han himmlade med ögonen och la sig sedan ner igen.
''Fine! Tro vad du vill. Men hon betyder inget för mig. Och jag gillar henne inte.'' Sa han frustrerat. Jag suckade högt. Drog på mig brillorna och la mig ner igen. Jag hade fortfarande på mig kläderna. Men brydde mig inte. Jag kände hur det genast började bli extremt varmt. Solen brände min bruna hy. Jag var desperat över att få doppa mig i det kalla vattnet. Så jag drog av mig kläderna och började gå mot havet. Vattnet var klar blått. Man kunde se den vita sanden när man stod en bit in som man i vanliga fall inte brukar kunna göra.
''Är du fortfarande sur?'' Undrade Justin som nu stod bakom mig i vattnet. Jag höjde på mina ögonbryn och korsade armarna.
''Vad tror du? Det har gått tre minuter, Justin.'' Suckade jag och vände mig om. Jag började sakt gå längre in tills vattnet nådde mina axlar.
''Babe...'' Stönade han och simmade sig fram till mig. Han ställde sig tätt intill mig och drog mig ännu närmre honom så våra magar snuddade vid varandra.
''Förlåt...'' Sa han. Jag började faktiskt tycka att det jag nyligen surade över var barnsligt. Jag menar. han bara tittade på henne. Pratade med henne. Åt upp henne med bli- Vad fan är det jag tänker med?! Han stirrade sönder henne och protesterade inte när hon kramade honom. Klart jag är sur över det.
''Hör du mig. Jag är ledsen, okej.'' Sa han och förskte få ögonkontakt med mig. Jag stirrade ner i vattnet och vägrade titta in i hans hazzeln bruna ögon. För jag vet. Om jag gör det skulle jag förlåta honom hur enkelt som helst. 
''Ey! Titta på mig.'' Bad han och satte sin tumme under min haka och lufte upp mitt huvud så våra blickar möttes. Hans ögon var så underbara. Jag kände hur knäna plötsligt blev svaga och hur hjärtat slog fortare. 
''Förlåt.'' Sa han ännu en gång när han nu visste att jag lyssnade. Fan Noel. Fall inte för hans charmiga och ledsna leende. Ett litet leende spred sig på mina läppar innan jag kände hur hans pressade sina läppar mot mina.
 
''Jag går ut och hämtar ved!'' Ropade han från neder våningen. 
''Okej!'' Ropade jag tillbaks medans jag drog på mig byxorna jag hade på mig imorse. Nu när klockan blivit 10 hade temperaturen sjunkigt vilket gjort så det blivit extremt kallt. Vilket var ovanligt. Jag drog av mig bikinin och satte på mig en skön topp som fick duga för ikväll, en magtröja över och sedan var jag klar. Jag började gå ner för trappan och hörde hur dörren öppnades och sedan ständes igen.
''Det gick for-'' Jag stoppade mig själv mitt i meningen då jag fick syn på... 

 
Cliff hanger ;)♥ Vad tycks? Sådär hu? Jag var med en kompis sedan skolan slutade (typ från kl 2) och sedan vid drygt 7 åkte vi och tittade på en fotbolls match. Jag kom hem för bara en timma sedan. Så att skriva idag blev lite svårt. Att hänga med på matchen var oplanerat! Men kapitlet kom ut ändå! Har kämpa med det för fullt så jag hoppas ni gillar det guys! Puss & Kram!♥♥
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Delayed...♥

Förlåt! 26 kommer tyvärr inte ut ikväll. Jag har inte hunnit skriva så mycket. Jag hann inte igår. (på grund av läxor + annat) Och hann knappast ikväll. Men nu lovar jag. Det kommer imorgon. Och för att gott göra att det kom försent ska jag se till att publicera ett på fredag då jag alltid har jätte mycket tid att skriva! Hoppas det blir bra babes?♥ #MuchLove

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

BiebzzNoveller

 
Mitt namn är Miley Cyrus och är 17år.
Mitt liv är komplicerad min riktiga familj är död och med min familj menar jag min pappa -Anders- och min tvilling syster -Mandy-. Min mamma dog när hon födde mig och Mandy. Men Jag, Mandy och pappa levde ändå lyckliga. Vi var en rik familj eftersom att min pappa jobbade för F.B.I så han var jätte rik och inte bara det min syrra var en av USA´s bästa dansare och jag var en artist som sjöng och även dansade. Min familj var lycklig tills den dan som är min värsta mardröm. 

Eftersom att min pappa jobbade på FBI och hade han stoppat bland annat brott. Så när personerna släpps fria så vill dom självklart ge igen eftersom att min pappa har ``förstört`` deras liv genom att fånga dom. Så ja.. På pappas födelsedag hade vi gjort en stor fest åt honom där alla hans vänner som även jobbar på FBI och våra släktingar var inbjudna. Festen var i full gång och när vi gick ut för att jag skulle uppträda en låt som jag hade skrivit till honom hur mycket han betyder för mig. När jag gick upp på scen. Jag satte mig ner och och öppnade munnen för att börja sjunga men stängde den lika snabbt då man hörde ett ljud som likna en bob som sprängs eller något. Det sista jag mins är att alla skrek och sprang runt, sen blev allt svart.
Nästa gång jag vaknar ligger jag på ett sjukhus med en lätt hjärnskakning och får reda på att min pappa och syster är död.. där, exakt det ögonblicket som jag tror inte kan bli värre kommer Linn inspringande till mig och gråter eller ska jag säga skriker. Hennes föräldrar dog också. Linn hon som jag har växt upp med. Hon som alltid är så omtänksam och aldrig gråter. Hon som aldrig tar illa upp och tänker på det positiva. Min ända bästa vän bröt ihop och var minst lika förkrossad som mig. Saken blev inte bättre av att se sin bästa vän gråta sig till sömns varje dag. Men efter kanske 2 veckor då vi hade lugnat ner oss började vi gå på nattklubbar och dansade skiten ur oss. Som jag sa så var Mandy en av USA´s bästa dansare så kunde jag och Linn också dansa. Om man hänger med en som dansar varje dag så lär man sig det automatiskt. Där träffade vi på Speancer, Danny, Eric och William. Vi sex började hänga. Vi blev som en familj och alla sex flyttade ihop. Vi började gå på olika nattklubbor och dansade Street dans blandat med hiphop. Vi dansade mot andra och körde mot pengar. Och där började mitt nya liv. Min nya familj och det är en av bästa sakerna som hänt mig. Men det negativa var att jag förlorade min familj som betyd allt för mig inte bara det jag gav upp min karriär. Och jag hade knappt börjar eftersom jag bara var 15 år.

Men nu lever jag livet. Jag är minst lika rik som jag var innan jag gav upp min karriär. Jag har förändrats.. nu är jag inte den omtänksamma Miley utan jag är den som är uppkäftig och säger vad jag tycker och tänker. Jag är aldrig rädd för andra och bryr mig inte om vad andra tycker om mig och eftersom att min pappa jobbade på FBI så hade han lärt mig självförsvar och olika grepp. Jag och mitt crew som ni kanske vet består av Linn, Danny, Speancer, Danny och William vi hade tänkt flytta till New York där jag och Linn måste gå skola. Bara för att vi är 17år måste vi gå klart skolan.
Men det blir inte som jag hade tänkt mig..Killen som jag inte får falla för fångar mitt hjärta..
_________________________________________________
 
Detta är Amandas första novell: Dance Means Everything
Har läst handlingen och tycker den låter grymt bra! Själv ska jag börja
läsa den! Tycker ni också borde det ;)♥ Hon har gjort
designen själv. Vilket jag tyckte var duktigt av henne. Eftersom det är hennes första blogg.
Klicka på bilden eller HÄR för att komma till Amandas blogg ♥
 
 
 
 
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Svar + hjälp

           
 
Hej! Haha varsågod ;)♥ Jag kan hjälpa dig så du vet hur man gör (och till er andra som heller inte vet):
 
Vill du ha med en bild på självaste bloggen som är länkad till bloggen? Gör då såhär:
1.  Gå in på självaste bloggen du ska länka med. Tryck på knappen ''PrtSc SysRq'' som är längst upp på tangentbordet en bit till höger. 
2. När du gjort det är hela sidans bild kopierad (inkluderat designen). Har du GIMP (Har du inte det kan du hoppa över detta och istället läsa ''För er som inte har GIMP)  klistrar du in den i fönstret (ni som har GIMP förstår nog hur jag menar). Innan ni gör det får ni ställa in storleken på hur stor bilden ska vara. Storleken ska passa in till bilden. Om den blivit större eller mindre är det bara att minska/förstora bilden. ''Till er som inte har GIMP'' gör jag det en aning enklare. Ni klistrar helt enkelt bara in självstaste bilden i paint.  
3. När du gjort det kommer det se ut såhär: 
4. När du fått det såhär klickar du på beskär som jag ringat in med svart ovanför. Du väljer självaste headern och när du ringat in delen du vill ha klickar du på besker igen. Då kommer bilden automatiskt klippas ut och det du beskärt kommer då vara kvar. 
5. Du klickar nu på sparar knappen längst upp eller så klickar du på ''Ctrl + S'' samtidigt kommer du få upp dokumänt. Du sparar det i en fil du vill spara den i. Sen klickar du på ''Spara/Save'' och då är den sparad.
6. (tror dem flesta kan detta. GIMP'are kan fortsätta läsa nu♥) Nu vill du säkert lägga in den i inlägget. Du klickar på ''Välj filer från datorn'' och så kommer en massa mappar upp. Välj mappen/dokumäntet du sparade den i och dubbel klicka på bilden. (Gör som du brukar göra för att ladda upp en bild här.) Nu ligger den på inlägget. 
7. Nu ska du lägga in en länk i bilden. Du markerar bilden (genom att klicka som vanligt på vänsterknappen) så den blir blå. Då ska du klicka på denna: 
När du klickat på den kommer detta upp: 
8. Där det står ''Länkens URL'' ska du klistra in bloggens länkadress t.ex: http://biebstoory.blogg.se/ 
Fast då den länken till bloggen du ska länka med.
9. Klicka nu på ''Mål''. Olika alternativ kommer komma upp: 
''Öppna länken i samma fönster'' och ''Öppna länken i nytt fönster'' Ni får självklart välja vilket ni vill, men jag brukar alltid välja alternativ 2.
10. På ''Titel'' behöver du inte skriva något om du inte vill annars kan du bara skriva bloggens namn. T.ex: Biebstoory.
11. Klicka på den gröna knappen ''Infoga'' så är det klart! Nu har du länkat bilden. Så när du publicerat och man klickar på bilden kommer man automatiskt komma till bloggen :)♥
 
Detta kanske lät komplicerat? Men det är jätte enkelt! ;)♥ Det blev längre än vad jag trodde haha.
Hoppas detta hjälpte dig Amanda. Sedan kan du bara göra detsamma med ''Om Novellen''. Alltså ta kort på skärmen ''PrtSc SysRq'' och beskär självaste delen där handlingen står ^♥^ Så gör jag! Annars om du inte förstår hur jag menar med ''Om Novellen'' kan du bara kolla på mina andra länkbyten jag gjort. Det finns bland kategorin. Om du inte förstår detta kan jag börja ;)♥ Kram!
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 25. I can't...

 
Där stannade mitt hjärta. Meningen han nyligen sakta utalat fick mig att tappa andan. Pullsen blev svagare och jag trodde jag skulle svimma. 
''Va?'' Sa jag chockat. Skojade han?
''Du hörde vad jag sa.'' Sa han allvarligt. 
''Jag kan inte. Det går bara inte.'' Sa jag bestämt. 
''Noel. Ta fram din pistol och skjut honom. Svårare än så är det inte.'' Insisterade han. ''Jo, Rick. Svårare än så är det. Det går inte bara att skjuta hej vilt'' Jag vill inte skjuta honom överhuvud taget. ''Vad ska killarna säga? Hu? Det utsätter mig bara i fara. Dem kommer döda mig fattar du väl!'' Sa jag upprört. Men var noga med att inte prata så högt.
''Säg en bra anledning till att jag ska skjuta honom.'' Jag vägrade. Jag tänkte inte göra det. Han får ta mitt jobb från mig. Det som betyder mycket för mig. Men jag kommer inte skjuta honom i bilket fall som heslt.
''Han har nästan tagit reda på vem jag är.'' Suckade han. Nej, han vet vem Rick är. Nästan. 
''Vem är det som är i New York? Jag. Vem är det som umgås med Justin? Jag. Vem är det som tar reda på saker här? Jo, jag. Han har ingen aning om vem du är.'' Ljög jag.
''Så... Nu ger du mig en bra anledning till att inte döda honom.'' Noel, nu har du chans att ändra hans åsikter. Tänkte jag hastigt.
''Jag håller på att få ur honom en viktig information.'' Ljög jag övertalande.
''Och information är?'' Undrade han nyfiket. ''Jag kan ännu inte säga de. Men när jag väl fått all info ska jag informera dig. Anledningen är viktig. Jag kan inte döda honom. Fattat.'' Sa jag bestämt. Han suckade.
''Fine. Se till att han inte får reda på mer information om mig. Om du fixar det får han leva.'' Sa han innan han la på. Jag pustade lättat ut. Jag kunde äntligen andas normalt och min pulls hittade till den rätta tackten. Jag drog en hårslinga bakom örat och tog några djupa andetag. Det var för nära. Han kunde dött. Dött pågrund av mig. Jag tryckte ner mobilen i fickan och klistrade ett leende på mina läppar innan jag gick med snabba steg mot altanen där Justin nu satt ensam.
''Det var ett långt samtal.'' Sa han med blicken i marken. Tänk så hörde han? Fan. Tänk så gjorde han det?
''Det var pappa. Han var orolig över vart jag var.'' Sa jag med en suck och slog mig ner bredvid honom.
''Din mamma då. Är inte hon orolig.'' Undrade han. Jag stelnade till bredvid honom. Han hade träffat en öm punkt. Jag pratade inte med någon om mamma. Inte om det var nödvändigt.
''Hon... Ehm... Hon är död.'' Jag slog ner blicken i mina knän.
''Förlåt. Jag-''
''Det är lungt. Jag har kommit över de.'' Suckade jag. Jag har inte alls kommit över det. Knappast. ''Hon och min syster dog i en bilolycka.'' Berättade jag. ''Dina föräldrar då? Vart är dem?'' Jag ville helst inte prata om det. Om föräldrar. Men kände mig tvungen att fråga.
''Dem... Dem är döda. Lika så mina syskon.'' Han tittade sorgset ner i sina knän. Fan. Där träffade jag hans svaga punkt.
''Jag beklagar.'' Sa jag. Detta blev värsta deprimerade samtalet. Vilket jag helst ville undvika. Men kände ändå en nyfikenhet krypa längs ryggraden.
''Jag pratar aldrig om dem.'' Sa han tyst. ''Känn dig inte tvingad till att göra det nu. Jag förstår dig.'' Andades jag ut. En kall vindpust slog till oss i ansiktet vilket fick mgi att rysa till.
''Vi går in. Det börjar bli kallt nu.'' Sa han och tryckte fram ett svagt leende som kanppt syntes. Jag nickade långtsamt och gick med honom in. Killarna satt i soffan och kollade på något random på tv:en. Klockan hade precis slagit 10. Himmlen började mörkna och solen hade snart gått ner.
''Kan jag... Sova här?'' Undrade jag. ''Babe, du behöver inte fråga. Klart du får.'' Sa han med ett snett leende och pussade mig i pannan. Jag log mjukt och nickade tacksamt innan jag började gå upp för den långa trappan som ledde mig till hans rum. Jag steg in och stängde sedan dörren bakom mig. Jag kunde bara inte släppa tanken om att jag för en stund sedan skulle döda Justin. Det vore en mardröm. Jag gick runt den stora sängen och satte mig på sängkanten. Jag sparkade av mig mina skor som jag glömt att ta av mig och drog av mig mina shorts. Resten av kläderna lät jag vara på. Jag la mig ner och drog täcket över mig innan jag slöt mina ögon...
 
Jag öppnade mina ögon och tittade mig omkring i rummet. Jag hörde hur någon viskade mitt namn.
''Summer...'' Mitt riktiga namn. ''Summer...'' Sa personen igen. En rynka spred sig i min panna. Jag sneglade mot klockan som stod bredvid mig. Den var 04.00. Varför skulle någon ropa på mig nu? Och varför ens säga mitt riktiga namn? Jag steg ur sängen och började gå mot dörren.
''Summer... Hon... Inte... Jo... Noel...'' Jag hörde få ord komma från nedervåningen. Jag gick sakta ner för trappan och vände mig mot vardagsrummet.
''Justin? Damon? Stefan? Vad gör ni uppe? Klockan är 4.'' Sa jag och tittade förvirrat på dem. Damon tittade med en hård blick på mig. Detsamma Stefan. Justin kollade upprört på mig och slog ner blicken i golvet.
''Hur fan kunde du!?'' Röt Damon. Jag kollade chockat på dem och fattade ingenting.
''Vad pratar du om?''
''Du har fan bedragit oss... Summer.'' Sa Stefan argt. Jag kände hur skuldkänslor bubbla inom mig.
''V-vad menar n-ni?'' Försökte jag. ''Sluta. Bara sluta spela! Trodde du vi inte skulle få reda på det!? Hu?'' Sa Justin upprört och tog några steg mot mig. Jag tittade skamset ner i golvet. Hur fan fick dem reda på det? Rick? Dem kanske kollade upp honom. Fick fram information om att jag var en agent? Fuck!
''Justin... Det är inte som du tror.'' Sa jag med tårar i ögonen.
''Hur är det då? Hu?!'' Sa han med en hård blick. Jag kände en tår rinna ner för min kind plöstligt höjde jag min arm. I min hand hade jag en pistol. Jag riktade den mot Justin.
''Det var inte meningen att du skulle veta, Justin. Jag älskar dig.'' Sa jag innan jag långsamt tryckte på avlossaren...
 
Jag vaknade med ett ryck och satte mig hastigt upp. Jag var alldeles genom svettig och andades häftigt. 
''Babe? Är du okej?'' Sa Justin som nu satt jämte mig. Jag svalde hårt och tittade ett långt tag på honom innan jag nickade.
''Bara en... Mardröm.'' Sa jag lättat. Jag trodde det var på riktigt. Att det verkligen hände. Det var så verkligt. Jag la mig sakta ner igen och tittade med en tom blick upp i taket.
''Vad drömde du om?'' Undrade han och la sig ner bredvid mig. Jag svalde hårt. Inte kunde jag berätta. Då skulle det säkert bli som i drömmen.
''Om... Om... Kidnapparna.'' Sa jag tyst. Han suckade högt och kramade min hand.
''Vi åker iväg ett tag. Du och jag. Och glömmer allt.'' Sa han plöstligt. Jag tittade förvånat på honom.
''Vadå nu?''
''Varför inte. Efter vad som hänt behöver både du och jag komma iväg.'' Sa han med ett snett leende. Var det en bra ide ens? Att åka iväg. Jag och han. Ensama. 
''Ehm... Skjutsar du hem mig så jag kan packa då?'' Ett brett leende spred sig på hans perfekta läppar.
''Of course, babe.'' Det kändes som om jag nästan ångrade mig. Jag älskar honom. Men jag är inte Noel McCartney. Jag är Summer Paris. Tjejen som förlorade sin mamma och syster i en bilbomb. Vad ska jag nu säga till pappa? Jag ljuger för honom. Hela tiden. Han är min pappa och har rätt att veta. Men ändå inte. Eftersom han bara stoppar mig i allt jag gör. När jag tänkte så kändes det bara lättare att åka. Justin hade börjat packa i en mellan stor svart väska. Vart skulle vi åka då? Inte långt bort antar jag. Jag drog på mig mina shorts och tog sedan fram min mobil. Mina fingrar dansade runt på tangentbordet då jag slog in min kod och sedan klickade jag in på meddelanden. Tre från pappa.
 
''Vart är du någonstanns Noel? Klockan är mycket.''
''Noel? Svara! Jag är orolig.''
''Är du hos Cece? Ring mig så fort du ser detta!'' 
 
Jag suckade och stoppade ner den i fickan utan att svara. För guds skull! Jag är 18 år. Jag förkänar ett privatliv.
''Redo att gå?'' Justin stod med svarta harems mjukisbyxor och en svart t-shirt. Han höll i sin väska och öppnade dörren. Jag nickade svagt och steg runt sängen och gick med honom ner. Klockan var 03.00. Väldigt tidigt. Ju tidigare vi åkte ju tidigare var vi framme... Vart vi nu ska? Jag hade tagit på mig skorna och var påväg ut mot bilen med Justin jämte mig. Vi hoppade in och började köra mot mitt hus. För hoppningsvis låg pappa fortfarande och sov. Då kunde jag passa på att smita in och slapp att duskutera med honom. Justin svängde ett x.-antal gånger innan han till slut var framme vid mitt hus. Jag steg ur bilen och stängde dörren försiktigt. Gick snabbt mot dörren och tryckte sakta ner handtaget. Det var låst. Och jag hade inga nycklar. Typiskt. Istället gick jag mot mitt fönster som var några meter upp. Fönstret var öppet. Perfekt. Jag började försiktigt klättra upp för det stora trädet. En tjock och lång gren gick mot mitt fönster som jag sakta kröp på. Jag steg in genom fönstret och drog snabbt fram en väska. Eftersom jag inte visste vart vi skulle var det svårt att välja kläder. Beroende på väder. Så jag packade ner lite short, tröjor, linnen och självklart smink. Alltså blandat. Sedan bytte jag om till ett par gråa mjukis byxor och en blå magtröja. Jag satte väskan på axeln och började klättra ut genom fönstret, längs grenen, ner för trädet och sprang sedan till bilen. Jag satte mig snabbt i sätet och satte väskan vid mina fötter. 
''Har du med idg allt nu?'' Ville han vara säker på. Jag nickade säkert.
''Om det inte är något speciellt jag ska ha med så, ja.'' Sa jag. Utan att svara på det började han köra därifrån.
                  car, city, drive, night, ride
Det var fortfarande mörkt ute. Men alla byggnaden runt om i stan lös upp det mesta. Jag lutade min panna mot den svala fönster rutan. Bilar svishade förbi vartenda sekund som passerade. 
''Vart ska vi någonstanns?'' Undrade jag och riktade min blick på honom.
''Det får du se.'' Sa han med en mystisk ton och log mjukt. Jag suckade högt och kollade sedan ut genom fönstret igen. Jag kände hans hand fläta ihop våra fingrar och kramade min mjukt. Jag sneglade på honom och log mjukt mot honom innan jag kramade hans hand mjukt. Jag lutade tillbaks huvudet mot sätets lilla nack kudde. Jag kände hur jag fortfarande var extremt trött. Mina ögon flackade till och jag kunde länge till inte hålla dem öppna. Sakta, sakta föll mina ögonlock ihop och jag hamnade i en djup dvala.

Självklart dödade hon inte Justin ;)♥ Inte kunde hon göra det. Men nu blir det istället en kort semester mitt i veckan. Vart är dem på väg någonstanns? Nästa kommer kanske imorgon i övermorgon.
#LoveYa!!!!♥♥♥♥♥
Btw, ni får gärna kolla in min bästa väns blogg. Det är tyvärr ingen novell blogg. Utan en vanlig blogg om självaste henne. Hon är sjukt duktig på att blogga så ni får gärna kolla in! klicka HÄR för att komma till bloggen. (detta är som ett liiiiitet länkbyte♥) 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 24. Kill him

 
Jag letade med handen under sätet efter en pistol som jag tillslut nappade åt mig. Min blick var fortfarande på vägen medans jag laddade den med ammunition och tryckte ner den innanför mina shorts. Jag tryckte foten hårdare mot gasen och kramade ratten hårt med mina händer. Detta var rent spontant. Och jag hade inte planerat något alls. Utan höll bara vad jag sagt till honom innan. Han hade helt klart gått för långt. Och han skulle inte få komma undan med det. Jag svängde in mot stranden och parkerade på den tomma parkeringen. Innan jag steg ur bilen drog jag på mig ett par svarta skinnhandskar. Fingrarna var bara medans tyget gick till handleden. Speciella skjuthandskar. Jag gick med snabba och bestämda steg mot det stora vita huset. På deras uppfart fanns det inga bilar parkerade. Alltså verkade inte hans föräldrar vara hemma. Perfekt. Jag knöt min näve och knackade på den vita dörren. Snabba steg kunde höras komma mot mig. Lås låstes upp och sedan flög dörren upp. Spela oskyldig till att börja med, Noel. Tänkte jag för mig själv. Han tittade irriterat på mig.
''Min bil fick slut på bensin. Skulle jag kunna... Få låna telefonen?'' Undrade jag och försökte se sorgsen ut. Han suckade högt och backade undan från dörr öppningen så jag kunde stiga in. Vilket jag gladligen gjorde. Han stängde dörren med en hård smäll och steg snabbt förbi mig och gick ut till deras kök. Jag följde med medans jag tittade mig omkring. På festen var det svårt att se hur huset såg ut. Eftersom det var fullt med folk och olika färger på lampor som lös då. Huset var inrätt i en elegant stil. Nu var jag helt säker på att hans föräldrar vara rika.
''Så... Vad gjorde du i efterbiddags?'' Undrade jag och slog mig ner på en av dem kritvita stolarna.
''Vad gör du igentligen här, Noel.'' Sa han med sammanbitna tänder och spände blicken i mig. 
''Jag tror du vet det, Sean.'' Sa jag allvarligt. Han skrattade hest till och tog hotfulla steg mot mig.
''Försök inte spel tuff. Du har ingen aning om vem jag är.'' Viskade han nära mitt ansikte.
''Sean, föredetta boxare. Nu mer känd för misshandlare och kriminell. Jo, jag vet mycket väl dem du är.'' Fnös jag. Det där med kriminell. Det 'skojade' jag om. För att reta upp honom. Men resten vara bara så, honom.
''Om du inte håller käften kommer du ångra att du kom hit.'' Röt han. Jag skrattade kaxigt till och korsade mina armar.
''Sean. Jag är en sådan person som håller det jag säger. Jag bryter inga löften. Och jag är inte bara en vanlig tjej som tror hon är något. För jag vet att jag är mer en så. Underskatta inte mig, Sean.'' Varnade jag honom allvarligt. 
''Så du är här för Cece.'' Ett brett sliskigt flin spred sig på hans läppar. ''Du vet... Jag var hos henne innan. Hon såg väldigt rädd ut. Och kunde inte alls säga emot. Då såg jag chansen att utnyttja henne...''  Jag kände hur ilskan bubblade inom mig. 
''Jag varnar dig. Sluta.'' Sa jag i en lugn ton och spände blicken i honom. Ett hest skratt lämnade hans strupe.
''Kvällen då du stack från festen. Jag säger bara... Stackars Cece...'' Flinade han. Fan. Nu räcker det. Han har fått varningar. Flera gånger. Men valde att inte lyssna på mig. Jag ställde mig sakta upp och kollade argt på honom.
''Säg inte att jag varnade dig.'' Sa jag med en arg ton och slog till honom i ansiktet. han köt till och satte händer för ansiktet.
''Vad fan!'' Skrek han. ''När du gör illa min kompis. Får du med mig att göra.'' Jag gick runt honom där han stod och lät honom hämta andan. Han sträckte på ryggen och vände sig om mot mig. Han höjde snabbt sin näve och skulle boxa till mig då jag snabbt tog tag om hans näve med min högra hand.
''Jag skulle inte göra så om jag var du...'' Sa jag kaxigt och vred om hans handled. Han skrek till av smärta och la sig ner på golvet. Jag släppte taget om hans hand då den höll på att vridas ur led.
''Vem fan är du!?'' Tjöt han med en rynka i pannan.
''Din mardröm.'' Sa jag med ett snett flin och sparkade honom hårt i magen.
 
''Hej, Cece.'' Sa jag muntert.
''Hej...'' Sa hon tyst.
''Jag har fixat det. Ta det lugnt.'' Sa jag med ett flin.
''Sean? Vad gjorde du? Hur fick du honom att sluta?'' Frågade hon nyfiket.
''Jag tog ett... snack med honom.'' Ett smärtsamt snack.
''Men vad kommer han säga i skolan imorgon då? Han kommer titta på mig konstigt. Han kommer säkert undra var-''
''Jag tror inte han kommer till skolan på ett tag. Jag tog hand om det okej. Va inte orolig.'' 
''Tack, Noel. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig!'' Sa hon tacksamt. Ett leende spred sig på mina läppar.
''Jag måste lägga på nu. Vi ses.'' Sa jag och la på. Jag drog av mig handskarna och slängde dem på sätet bredvid mig. Innan jag gått därifrån hade han svimmat. Han hade blivit sparkad några gånger och slagen flertals av gånger. Men jag höll bara mitt ord. Not my problem att han inte lyssnade på mig. Jag hade ingen lust att åka hem. Jag hade inte ork att träffa pappa även fast vi inte längre bråkar. Jag bara orkade inte. Så jag började köra mot Justin istället. Jag bara fruktar den dagen då hans könslor kommer slockna för mig. Då han kommer hata mig. Då han fått reda på att jag är deras fiende. Jag suckade högt och tittade sorgset på vägen. Innan jag svängde in på hans uppfart tog jag snabbt bort pistolen från mina shorts och satte tillbaks den under stätet. Jag steg ur bilen och började gå mot yttedörren. Jag kunde höra röster från baksidan. Jag struntade i att gå via yttedörren utan började gå mot deras baksida där dem hade en altan. Jag skulle precis gå runt hörnet då jag hörde dem prata om något...
''Justin. Det är någon som spionerar på oss.'' Sa Stefan. Jag kunde höra honom sucka.
''Nej, det är ingen som spionerar på oss. Vem skulle det i så fall vara?'' Sa Justin.
''Justin, lyssna på oss. Det finns någon som spionerar på oss och informerar en kille i namn Rick.'' Mitt hjärta stannade för en sekund. Mina ögon smalnade och paniken steg. 
''Då är det ingen spion. Det är en agent.'' Sa Justin i en lugn ton. ''Kolla upp den där Rick killen.'' Bad Justin. Jag tog ett djupt andetag och steg fram.
''Hej! Stör jag?'' Undrade jag och började gå mot dem. Damon harklade sig och tryckte fram ett leende.
                
''Nej, sjävklart inte babe.'' Sa Justin med ett leende. Jag log mjukt och förskte se så oberörd som möjligt. Jag gick fram till honom och satte mig jämte honom i den svarta fina ute soffan.
''Hur är det med Cece då? Bårkar dem fortfarande?'' Undrade Justin.
''Dem löste det.'' Log jag. Det blev plötsligt tyst. Killarna tittade ner i golvet och pillade med sina mobiler. Jag störde dem. Det märktes. Justin la sin arm om mig och vände blicken mot mig. Jag kollade in i hans hazzel bruna ögon och log mjukt. Han böjde sig fram och kysste mina läppar mjukt. Min mobil började surra till i min ficka vilket fick våran kyss att avbrytas. Jag drog snabbt den ur fickan och kollade på skärmen. Rick. Jag tryckte snabbt ner mobilen i knät. Nu när dem vet att Rick är en agent. Får dem absolut inte se att han ringde mig.
''Sorry... Jag måste ta det.'' Sa jag ursäktande och pussade honom på kinden innan jag gick därifrån. En bit bort från altanen och svarade snabbt.
''Jag höll på bli avslöjad!'' Viskade jag upprört.
''Du ska göra ditt sista uppdrag ikväll.'' Sa han allvarligt och brydde sig inte om vad jag nyligen sakt.
''Uppdraget tack.'' Bad jag. Han suckade till.
''Du ska döda Justin.''

 
WHAT!? Ska hon döda Justin? Nu blir det spänande, hu? #MuchLove ♥
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

#Sneak Peak 24. Revenge

''Sean. Jag är en sådan person som håller det jag säger. Jag bryter inga löften. Och jag är inte bara en vanlig tjej som tror hon är något. För jag vet att jag är mer en så. Underskatta inte mig, Sean.'' Varnade jag honom allvarligt. 
''Så du är här för Cece.'' Ett brett sliskigt flin spred sig på hans läppar.
''Du vet... Jag var hos henne innan. Hon såg väldigt rädd ut. Och kunde inte alls säga emot. Då såg jag chansen att utnyttja henne...''  Jag kände hur ilskan bubblade inom mig. 
''Jag varnar dig. Sluta.'' Sa jag i en lugn ton och spände blicken i honom. Ett hest skratt lämnade hans strupe.
''Kvällen då du stack från festen. Jag säger bara... Stackars Cece...'' Flinade han. Fan. Nu räcker det....
 
24 kommer ikväll! Sorry, hade inte tid att skriva igår. Var hos min kusin typ halva dagen och sedan grillade jag och min familj. Jag hade bara inte tillfälle att skriva då. Men nu när det typ är dåligt väder får jag inga skuldkänslor att jag sitter inomhus och skriver. Haha. Men som sakt. Det kommer ut ikväll. Love you!♥

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 23. I want revenge

 
Justin hade tillslut gått och jag hade smitit iväg. Tankarna snurra runt i huvudet om att det han sa. Givetvist visste jag det redan då han gjorde slut. Men jag kunde inte tänka klart då jag grät. Jag kunde inte förstå efter allt han sätt mig göra gjorde han det ändå. Jag klarar mig i farliga omkrättser. Allting skulle vara så mycket enklare om han bara visste att jag var en agent. Så tänker jag hela tiden då allting är rörigt. Oftast är det ju pågrund av mitt uppdrag. Suckandes smällde jag ihop boken som alla andra.
''Låt papprena vara på bordet så samlar jag in dem sedan.'' Sa Mrs Morney och puttade upp glasögonen på näsryggen. Alla gjorde som hon sa innan alla - och jag - med snabba steg gick ut ur klassrummet och vidare mot skåpen. Jag öpnnade mitt och tryckte in böckerna innan jag stängde den med en smäll.
''Förlåt, Noel.'' Hörde jag någon plötsligt säga. Jag vände mig om och log mjukt.
''Det är lungt, Shana.'' 
''Jag var bara i chock när du sakt att Cece blivit slagen. Jag bryr mig om dig, okej.'' Sa hon med en nedslagen blick och kramade mjukt om mig. Ett snett leende spred sig på mina läppar innan jag mjukt kramade henne tillbaka.
''Det är lungt. Jag lovar.'' Sa jag och avslutade kramen med ett leende. ''Så... Varför så deppig?'' Undrade hon. Jag suckade högt och sneglade bort mot Justin. Han stod lutandes mot sitt skåp och hade sin blick fast klistrad på mig... Som vanligt.
''Har Justin gjort dig illa?!'' Hon tittade med stora oroliga ögon på mig och var ivrig med att få ett svar. 
''Nej, Nej! Det är bara...'' Började jag tyst och slog ner blicken i marken. ''Vi har gjort slut.'' Sa jag med en nedstämmd ton. ''Åh...'' Var det ända som kom ur hennes mun.
''Jag visste att han var helt fel kille för dig!'' Suckade hon och korsade armarna. ''Nej, inte alls. Det var inte hans fel. Utan... Mitt.'' Sa jag suckandes.
''Ehm... Jag måste gå nu. Men vi ses imorgon.'' Log jag och gick sedan därifrån. Jag ville bara hem så fort som möjligt. Jag skulle gosa ner mig i min säng med en bunke Ben & Jerry och titta på film. Deppa med andra ord. Jag ökade tackten mot bilen och skulle precis till att öppna dörren då jag hörde ngån ropa på mig...
''Noel! Vänta!'' Sa en mjuk röst. Jag vände mig långsamt om och fick syn på Justin som sprang mot mig. men stannade några meter ifrån mig. Jag kände hur det knöt sig i magen. Hur jag så gärna ville springa in i hans famn. Och aldrig, lämna den. Jag kanske skulle förlåta honom? Det var inte hans fel att han gjorde fel. Det var allt pågrund av mig. Varför är jag så arg på honom? Han förkänar inte få skulden till detta... 
''Noel, jag är så led-'' Jag stoppade honom genom att springa in i hans underbara famn och kramade honom hårt.
                 
Jag andades in hans underbara doft och kände att allting var bra nu. I hans famn var allting perfekt. 
''Förlåt jag-''
''Sluta säga förlåt. Jag hörde dig i parken... Jag förstår, okej.'' Sa jag lugnt och lutade min haka på hans axel.
''Det jag gjorde var fel. Du ska veta att jag... Älskar dig babe. Oavsett vad.'' Viskade han i mitt öra innan han tryckte sina mjuka läppar mot min kind. Jag stängde mina ögon för en sekund och log stort.
''Jag älskar dig också, babe.'' Ett fånigt leende spred sig på mina läppar. Han lättade på kramen så han tittade mig i ögonen.
''Förlåter du mig?'' Undrade han och tittade djupt in i mina ögon. Jag kände hur jag blev alldeles knäsvag. Om han inte skulle hållit om mig skulle jag säkert i vilken sekund som helst trillat av ostabilitet.
''Justin... Det är klart jag gör.'' Log jag mjukt. Han log brett innan han tryckte sina läppar mot mina i en passionerad kyss. Allting var som vanligt nu. Allting kändes rätt. Inga skuldkänslor. Och inget depp. This boy make me crazy!
 
Jag tog en skopa glass och stoppade den sedan i munnen. Vi hade tittat på tre filmer och jag kände mig helt slö just nu. Justin höll på somna medans jag åt ännu ett paket glass. Yttedörren smällde upp och steg kunde höras komma mot oss.
''Justin ja-'' Damon avbröt sig själv då han fick syn på mig som tittade på honom med ett leende.
''Ehm... Vad gör du här?'' Frågade han med sitt typiska Damon-underliga-leende. Jag log snett och ryckte lätt på axlarna.
''Well... Vi är sams igen.'' Sa jag enkelt.
''Jaha.... Det var väl... Bra?'' Sa han med en rynka i pannan och log sedan.
''Ehm... Det är-'' Min mobil började plötsligt ringa och avbröt Damon.
''Jag måste bara...'' Höll jag upp min mobil och klickade på svara innan jag tryckte luren mot örat.
''Ja hallå?'' Svarade jag med ett leende.
''Noel...'' Sa en gråtfärdig röst.
''Cece?'' Sa jag oroligt. Vad har hänt?'' Mitt hjärta klappade hårt och jag var berädd på att få höra något om Sean.
''Han... Han kom h-hem till mi-g. Och kl-agade.'' Snyftade hon. ''Och h-hotade mig.'' Nu grät hon. Extremt mycket.
''Cece. Han får fan inte göra så! Förstår du det.'' Sa jag med en lugn ton. Justin tittade frågande på mig.
''Jag kunde inte göra något!'' Tjöt hon gråtandes. Hon kunde inte försvara sig eller ens säga emot. Hon klarade visst inte av det.
''Jag fixar det. Ta det bara lugnt.'' Sa jag suckandes innan jag la på.
''Vadå? Vad har hänt?'' Frågade Justin förvirrat. Vad ska jag nu säga?
''Cece och hennes... Bror typ bråkar eller något. Jag skulle lämna hennes läxor hos henne.'' Ljög jag och ryckte lätt på axlarna. Han nöjde sig med mitt svar innan han lutade sig tillbaks i soffan.
''Jag måste gå nu.'' Sa jag med ett leende och ställde mig upp. Justin greppade tag om min handled och drog ner mig i soffan igen.
''Stanna.'' Bad han. Jag log mjukt men skakade på huvudet.
''Jag kan inte. Jag måste till Cece.'' Sa jag med ett leende. Han suckade besviket och korsade armarna.
''Jag älskar dig.'' Sa jag prövande. ''Visst, gå.'' Sa han som om jag väntade på att han skulle tillåta mig gå. Jag böjde mig fram och kysste honom mjukt.
''Jag älskar dig, okej.'' Sa jag med ett fånigt leende.
''I love you to babe.'' Sa han med ett snett leende. Jag gick ut till hallen och tog min väska i handen innan jag steg ut ur huset.
''Hej då!'' Ropade jag innan jag stängde dörren. Jag sprang mot min bil, satte mig i sätet, startade motorn och körde iväg. Han fick en chans till. Men han sumpade den. Jag håller det jag säger. Han kommer ångra att han gjorde Cece illa. Och att han ens vågade gå hem till henne dagen därpå. Jag vill ha hämnd. Och hämnden kommer vara ljuv. 

KOOOORT! Yeah, i know. Det blev så eftersom jag redan publicerade ett igår ;)♥ Ska försöka få ut ett imorgon. Om jag hinner skriva klart 24. Nu när det är varmt ute och sommarn nästan redan är här kommer uppdateringen kanske inte vara lika bra. Men jag ska göra så gott jag kan. Hope u like it! #LoveYou! 
Btw, bloggens instagram konto: biebstooryse
Följ för mer information osv ;)♥ 
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 22. Crushed inside out

 
Jag var totallt förkrossad. Jag gick längs gatan och lät mina tårar rinna längs mina kinder. Inget kunde hela mitt hjärta. Det var slut. Jag trodde aldrig jag skulle falla för honom. Och aldrig bli sårad som min värsta mardröm var. Men nu blev det ändå så. Fan Noel! Skrek en röst inom mig. Jag hade lovat mig själv att inte bli kär, Inte bli sårad och inte visa min svaga sida. Bilar körde snabbt förbi mig och vissa gav mig konstiga blickar. Men inte hade tid att bry mig. Jag började smått jogga och svängde in till mitt hus där jag kunde se någon sitta vid trappan. Jag kisade med ögonen för att kunna se tydligare vem det var. Jag började sakta gå fram och tårkade mina tårar snabbt så personen inte skulle se att jag gråtit. 
''Cece?'' Sa jag snyftandes. Hon tittade ner på sina knän. 
''Vad gör du h-'' Jag stannade mitt i meningen då hon vände upp huvudet mot mig. Hennes tårar forsade ner för kinderna. 
                                                   
''Gumman! Vad har hänt?'' Tjöt jag förvånat och rusade fram till henne då jag fick syn på hennes sår i ansiktet. Hon satte händerna för ansiktet och grät en lång stund. Snyftandes tittade hon sorgset upp på mig.
''Kom... Jag följer med dig hem.'' Sa jag tröstande och hjälpte henne upp. Min mage knöt sig och jag tänkte på hemska saker som kunnat hänt henne. Nu hade jag helt glömt Justin. Nej, jag tvingade mig själv att glömma honom för stunden. Inte kunde jag gråta när Cece mådde dåligt. När någon kanske misshandlat henne. Jag hjälpte henne in i hennes bil och sprang runt den och satte mig i förar sätet, satte igång bilen och körde därifrån. Jag tittade på henne några gånger för att se så hon mådde bra. Men sjävklart gjorde hon inte det.
''Vill du berätta vad som hände?'' Frågade jag tyst för att bryta tystnaden. Hon snyftade och vände blicken mot mig. Hennes ögon var röd sprängda som mina säkert också var.
''När... När du g-gått. Så... Sean var skadad. Efter vad s-som hänt efter vad Jus-tin gjort...'' Började hon tyst. 
''Jag hjälpte honom in... Och han hade ont. Så jag började tvätta hans sår då han plöstligt började kyssa mig.'' Sa hon och slog ner blicken på sina knän. Hennes tårar började sakta komma igen.
''Han fortsatte och allt blev mer intimare... Jag kände att det var helt fel och stoppade honom. Men han accepterade inte det och fortsatte. Så jag puttade bort honom och gick därifrån. Men... Men han kom ikapp mig och slog till mig.'' grät hon. Jag kände ilskan bubbla inom mig. Den jäveln! Först försöker han kyssa mig och sedan misshandlar han min bästa vän? Hur jävla idiotisk får man vara?
''Fan...'' Sa jag tyst. ''Det gör inget, Noel.'' Mummlade hon tyst. 
''Jo, Cece! Det gör visst något! Sean misshandlade dig. Fattar du? Det är inte okej.'' Sa jag med en lugn ton. Jag ville bara köra hem till honom och fan ge igen. Men det kunde jag inte. Jag fick inte. Hon suckade högt och lutade sitt huvud mot fönster rutan. Jag svängde in mot hennes hus och parkerade sakta och försiktigt på hennes uppfart. Jag gick runt bilen och hjälpte henne ut med hjälp av min arm som stöd. Hon halltade in med mig som hjälp och snyftade till. Hennes föräldrar var som tur var inte hemma. Vilket gjorde det hela mycket änklare.
 
Väckar klockan ringde högt vilket fick mig att vakna med ett ryck. Jag satte mig hastigt upp och drog fram min pistol i ren reflex. När jag märkt att ingen var där och att det bara var klockan kunde jag slappna av och la den på nattduksbordet bredvid mig. Jag sover alltid med en pistol. Jag känner mig tryggare så. Går kvällen var katasrof. Justin... Gjorde slut med mig och Cece blev slagen av - idioten - Sean. Att Justin gjort slut krossade mitt hjärta och att Cece blivit slagen fick mitt hjärta att krossas ännu mer. Se henne gråta och smärtan hon hade. Men som tur var somnade hon så fort hon la sig i sängen igår kväll. Då hade jag passat på att gå hem... Fan i mig att Sean kommer undan så änkelt. Han ska inte tro det var okej. Jag slängde av mig täcket och klev ur sängen, in i wicen och på med kläder. Ett blått mönstrat linne och ett par jeans shorts. Jag skyndade mig ut till badrummet och sminkade mig snabbt med maskara och lipsyl. Jag var inte nogran med att sminka mig. Utan det räckte med det lilla jag hade nu. Jag rusade ner för trappstegen och sedan vidare ut till köket.
''God morgon.'' Sa han med ett leende. Vi hade typ kommit över vårat bråk och allt som hänt. Det var skönt. Men jag hade ännu inte glömt allt han sakt. ''Jag är inte på humör idag.'' Sa jag med en suck. Han tittade med en rynka i pannan på mig.
''Sovit dåligt?''
''Hm... Nej, inte i närheten.''
''Vad är det då? Sur för att övernattningen inte blev av?'' Gissade han. Hur mycket han än gissade skulle jag ändå inte säga vad som fick mig på dåligt humör. Han skulle totallt flippa ur. Och säkert döda Justin för det.
''Nej...''
''Men vad är det då?''
''Inget du har med att göra.'' Sa jag uppkäftigt. Han tittade chockat på mig hur jag tilltalade honom. Jag skyndade mig snabbt ut till hallen för att slippa få skäll för det jag sakt och hur jag sakt det. Drog på mig mina skor och tog min väska i handen innan jag steg ur huset. Styrde mina steg mot bilen som jag sedan satte mig i och åkte iväg. Mot tråkiga skolan. Tråkiga skolan där killen som krossade mitt hjärta kommer vara. Jag suckade hopplöst och satte på mig sol glasögonen. Solen sken starkt som vanligt idag. Och vinden brusade i träden. Dagen var som vilken dag som helst. Bara det att allting känns helt fel. Allting känns helt rörigt. Jag svände in mot skolan och parkerade bland alla dem andra bilarna. Steg ur bilen och började gå in mot byggnaden med väskan i handen. Cece skulle förmodligen inte komma idag. Pågrund av det som hände igår. Hennes blåmärken skulle gjort så hon fått en hel del uppmärksamhet. Vilket hon säkert inte ville. Jag skulle gärna också skolkat för att slippa Justins blickar. och Seans. Jag gick genom korridoren och kunde skymmta Shana och Mike vid våra skåp en bit ner. Mittemot våra stod Sean med två andra killar. Han snodde runt och fick syn på mig. Jag kunde inte tyda hans blick. Men han visade verkligen inte att han var ledsen för det som hänt igår. Och sjävlklart stod Justin och killarn en bit från dem andra och stirrade på mig. Men jag försökte spela stark och ignorerade hans blickar. Med bestämmda steg gick jag fram till Sean och tittade med en mördande blick på honom.
''Och vad vill du?'' Frågade han med en suck. Jag kunde känna Justin nyfikna och sorgsna blick fastklistrad på mig nu när jag stod vid Sean.
''Hur jävla dum får man vara, Sean? Du försökte fan kyssa mig igårkväll och sedan misshandlade du Cece?!'' Tjöt jag argt. Allas blickar riktades mot oss och var som fast nu. Jag kunde se hur han blev nervös och hans kinder hettade till.
''Vad fan pratar du om?'' Försökte han spela oskyldig. Jag fnös till och korsade mina armar framför bröstet.
''Sluta spela. Vi båda vet vad du gjort. Om du rör henne en gång till eller någon annan på det sättet kommer du fan ångra det. Fattar du?'' Sa jag med en hotande ton. Han skrattade hest till och höjde på sina ögonbryn.
''Jasså kommer jag?'' Spottade han. ''Sean... Vi alla vet att du lever på dina ryckten. Att du är en boxare och är så jävla duktig. Gick det bra igårkväll? Jag minns att det var du som gjorde bort dig inför hela skolan. Awkward...'' Sa jag med en bitchig ton. Han morrade till och tog några hotfulla steg mot mig.
''Din pojkvän verkade inte så glad efter det igår... Eller ska jag säga ex.'' Sa han argt.
''Reta inte upp mig, Sean. Du känner inte mig. Och kommer heller inte få göra det. Så akta dig.'' Sa jag med samman bitna tänder innan jag snodde runt och gick mot mitt skåp. Alla runt om oss o:ade innan dem åter gick till sitt. Shana och Mike kollade förvirrat på mig.
Demi Lovato – Fix A Heart (lyssna för bättre upplevelse ♥)
''Vad har hänt med Cece!? Misshandlad? Verkligen? Hur mår hon? Är hon okej?'' Shana öste på med frågor utan att knappast få ett enda svar.
''Ta det lugnt! Hon är okej.'' Sa jag bittert. Mike höjde chockat på sina ögonbryn. ''Du behöver inte vara så dryg.'' Sa han. ''Eller hur, jag bara frågade.'' Höll Shana med.
''Sluta klaga!'' Sa jag upprört och slog ut med armarna. ''Ursäkta? Vi bryr oss om Cece. Just därför frågade vi.'' Sa Shana häpet.
''Cece kanske inte är den ända som mår dåligt. Har ni frågat hur jag mått? Hu? Eller bryr ni er inte?'' Sa jag med tårar i ögonen. Dem mjuknade till och såg sorgset på mig.
''Nej... Glöm vad jag sa. Ni vill inte veta.'' Sa jag snyftande. Jag gav Justin en sorgsen blick och mötte den för en sekund. Han såg lika ledsen ut som jag kände mig. Jag vände mig om och sprang därifrån. Ut från byggnaden och in mot skolans lilla park. Jag satte mig bakom ett stort träd och lät mina tårar långsamt rinna ner för mina kinder. Att vara stark är inte ett dugg änkelt. Jag ser stark ut på utsidan men är helt förkrossad här inne.
                 
Vad är det med mig? Plöstligt beter jag mig så bitchigt och är så uppkäftig. Både mot pappa och mina vänner. Jag har inte rätt att vara det! Man lär sig att bli stark via agent träning. Jag är männsklig och klarar inte hur mycket som helst. Jag är fortfarande bara en 18 årig tjej som har många problem och en hård bakrund. Jag kan bara inte stänga av känslorna. Genom att vara sådan som jag är gör mig starkare. Jag har svårt för att lita på folk och jag har svårt för att falla för någon pågrund av tillit. Just därför spelar jag hård, kaxig och uppkäftig i vissa fall. Allvarlig är jag väl för det mesta och har svårt för att skratta. Men sådan är jag. Om jag öppnar mig mer kan det riskera att jag börjar bry mig för mycket om mina kompisar. Om alla i min närhet. Vilket jag inte vill. Jag vill inte ha lätt för att bli sårad eller visa mina svaga punkter. Jag suckade högt och tårkade mina tårar. 
''Noel?'' Hörde jag en underbar röst ropa. ''Noel?'' Ropade personen igen. ''Jag vet att du är där'' Det var Justin.
''Jag menade inte att såra dig...'' Suckade han. Han gjorde slut pågrund av Sean som försökt kyssa mig. Han sårade mig djupt och krossade mitt hjärta. Jag ville inte med honom att göra. Jag ville inte veta av honom. Om han verkligen skulle älskat mig... Skulle han inte gjort slut pågrund av en sådan sak. För då skulle han litat på mig. Vilket han i detta fall inte gjorde.
''Noel... Snälla kom fram.'' Bad han snällt. Jag snyftade till och tårkade ännu en gång tårarna.
''Jag var upprörd den kvällen. Och visste inte vad jag skulle göra. Jag var orolig över vad som kunnat hänt dig. Och när jag såg att Sean försökte kyssa dig tog mitt tolamod slut. Jag kunde tänka mig flera hemska och ännu värre saker som du aldrig kan föreställa dig, händ dig...''  Suckade han. ''Jag visste att jag dragit in dig i något farligt då jag öppnade mina känslor för dig... Jag tillåter ingen skada dig. Förstår du vad jag säger.'' Sa han dystert. Vad skulle jag göra? Förlåta honom så änkelt? Fortsätta sura på honom? Eller faktiskt lita på vad han sa? Men jag svarade inte utan förblev tyst. Bakom ett träd, förkrossad ut och in...

 
Jaou... Kapitlet blev väl kort, hu? Jag hann aldrig skriva igår då jag hade handboll. Så jag skrev allt idag. Men ska se till att 23 kommer imorgon då jag förmodligen kommer ha HELA kvällen på mig att skriva :)♥ Tack för alla underbara kommentarer! Ni gör mig så glad! Tack till er alla som läser! Ni får mig att spricka av glädje! Puss och kram ♥
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Answer

       
 
Haha... Älskar att göra er glada ;)♥ Jodå... Sjävklart kan jag det! Li är en tjej som gör grymt snygga designer gratis (om hon nu fortfarande gör gratis).
Sedan finns det en tjej som heter Mikaela. Det är hon som gjort alla mina designer. Hon är också grymt duktig. Men hon gör tyvärr inte gratis designer. De kostar mellan 20 och 75 kronor för olika designer. Men jag tycker helt klart det är värt pengarna! Henne rekomenderar jag starkt!
Och slutligen den sista. En tjej som jag säkert vet gör gratis designer. Om du vill beställa - gratis - från henne är det bäst du älskar Miley Cyrus. Cause... Hon gör bara designer med Miley. Annars är hon också duktigt! Tre olika alternativ Här:
Li's blogg: HÄR
Mikaela's: HÄR
 
Miley fanet's: HÄR
 
Hoppas detta hjälpte? Kram Kram!♥ Btw, när du börjat skriva/publicera novellen på din blogg får du gärna ge mig bloggadressen så kan jag kika in♥

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Thank you!

Guuuud! Tack så mycket guys! Jag är seriöst jätte glad! 568 läsare totalt!!!!! Detta kanske är lite för vissa
         
som har mer än 1000 läsare... Men för mig - som för en vecka sedan hade mindre än det - är det otroligt mycket! Tack ännu en gång! Jag hoppas alla som kikar in stannar. Om det är något ni undrar är det bara att skriva till mig på bloggens Instagram: biebstooryse eller maila till: biebstoory@live.se. Har ni några ideér om saker som kan hända i novellen är det bara att skriva en kommenter eller på någon utan allternativen. Love you guys! (♥.♥)

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 21. Because of me

 
''När är det då?' Frågade jag medans jag försökte leta upp något att ha på mig ikväll.
''Klockan 9.'' Sa hon med ett fnitter. Hon var så spänd för festen ikväll. Speciellt nu när Sean höll i den. ''Hänger du med?'' Jag tänkte efter ett tag. Well... Så länge Justin inte är med antar jag att det går? ''Varför inte.'' Sa jag med ett leende. Jag kunde höra hennes glädje skutt och hur hon fnittrade till. 
''Toppen'' Tjöt hon. ''Kom till mig om drygt en timma. Vi fixa iordning oss hos här! Tjao!'' Sa hon glatt innan hon plöstligt la på. Jag drog luren från örat med ett brett leende och satte mig hopplöst på sängen. Jag hade verkligen ingenting att ha på mig. Jag hoppades på att jag skulle få låna något av Cece. Jag la mig rak lång i sängen med en suck. Funderade på om detta verkligen var en bra ide? Han hatar mig... Och nu ska jag gå på hans fest. Fan. En dålig ide! Och nu kan jag inte backa ur. Jag suckade ännu en gång och skakade besviket på huvudet. Jag sneglade på klockan som stod på min nattduksbord. Den slog precis 18.00. Om drygt tre timmar är vi på festen. Jag satte mig hastigt upp och steg ur sängen. Tog min mobil och handväska - som råkat hamna i rummet - och gick ut ur mitt rum, ner för trappan och ut till hallen.
''Noel?'' Ropade pappa efter mig. Jag suckade och vände på klacken och gick in mot köket. ''Ja. pappa?'' Svarade jag med ett leende. 
''Vart ska du?'' Undrade han med en rynka. ''Till Cece. Vi ska ha tjej kväll.'' Log jag i ett försök att övertala honom. Han tittade misstänksamt en lång stund på mig innan ett leende spred sig på hans läppar.
''Ha så kul.'' Log han. Med dem orden gick jag ut till hallen och drog snabbt på mig ett par sneakers och steg ut ur huset. 
''Oh ja. We gonna have fun...'' Flinade jag medans jag gick mot bilen.
 
''Denna då?'' Hon höll en rosa klänning framför sig och tittade frågande på mig.
''Nästa.'' Sa jag och skakade på huvudet. Suckandes tog hon fram ännu ett förslag. En söt kort klänning med små blommor på. Ett brett leendes spred sig på mina läppar. ''Helt klart den!'' Sa jag med en nick.
''Äntligen!'' Stönade hon lättat och sjönk ner på hennes säng.
''Nu är det bara för dig att välja. Leta upp något i garderoben medanns jag hämtar skorna nedifrån.'' Och så försvann hon ut genom dörren. Med några få steg tog jag mig till hennes lilla wic som var smeck full av kläder. Jag hade ingen lust att ha klänning. Jag bläddrade bland tröjorna. Och shortsen. Tills jag äntligen hittade en jätte fin... Klänning. Jag vet, jag sa att jag inte villle ha en klänning. Men nu ångrade jag mig helt! Den var hur vacker som helst. Den var vit ochslutade en bit ovanför mina knän. Ärmarna gick en liten bit nedanför armväcken och var i ett fin blommig mönster. Axlarna och en bit av ryggen var i det mönstret. Ryggen var öppen. 
                          
In kom Cece med famnen full av skor.
''Hitta du något?'' Undrade hon och kikade fram bakom högen innan hon släppte ner allt på golvet.
''Om jag gjorde!'' Sa jag med ett brett leende och höll fram klänningen. 
''Visst är den fin?'' Sa hon glatt. Jag nickade ivrigt. ''Prova den.'' Pekade hon på badrummet. Med snabba steg gick jag in i badrummet och stängde efter mig och drog snabbt av mig mina kläder. Som tur var hade jag på mig en vit bandeau topp som passade perfekt. Jag drog försiktigt på mig den och kollade mig nöjt i spegeln. Den satt tight om min kropp. Och såg ut att passa mig.
''Vad tycks?'' Sa jag när jag kommit ut. Hon vände sig om och tittade med hyperaktiga ögon på mig.
''Åh, gud Noel! Den sitter perfekt på dig!'' Tjöt hon glatt. Jag satte en hårslinga bakom örat och log blygt.
''Tack...'' Sa jag med ett leende. På drygt en timme hade vi båda fått på oss våra klänningar, sminkat oss och fixat håret. Jag hade lockat mitt och Cece hade voflat sitt så det stod ut. Men det var sött på henne. Skor hade vi även fixat. Jag fick låna ett par vita sandaler med guldiga nitar på och hon ett par likadana fast i svart. Vi båda stod och kollade oss nöjt i spegeln. Såhär roligt som vi haft nu har jag inte haft på flera år. Eftersom jag försökt att stötta bort alla vänner jag haft under alla åren. Men nu... Nu känner jag att jag inte kan det. Inte mot Cece som varit så underbart snäll mot mig. Jag skulle bara såra henne. I slutet av året kommer det ändå bli så... Jag kommer flytta härifrån. Justin är troligen fast. Och Cece kommer försöka ta konakt med mig och jag bara ignorerar det. Jag skakade bort dem tragiska tankarna. Mina tankar ska inte få förstöra kvällen. När vi kollat klart oss i spegeln steg vi ur huset. Klockan var strax 9. Vilket innebär att festen snart börjar. Vi skyndade oss ut till bilen och var snabba med att hoppa in och körde snabbt därifrån.
''Jag lovar... Det kommer bli jätte kul!'' Försäkrade hon mig. Jag nickade med ett leende. Jag var fortfarande inte helt säker på om detta var rätt även fast hon försäkrat mig om att det är det flertals av gånger ikväll. Det hade började att bli smått mörkt nu. Vilket skulle göra att fest känslan skulle bli större. Jag var spänd över ikväll. Och hoppades på att Justin inte skulle vara där. Om han vet att jag är där kommer han få utbrått. Eftersom han inte gillar Sean för det han gjort. I för sig... Då borde han heller inte komma. Hon svängde av mot strandens stora parkering där flertals av bilar stod parkerade. Jag drog upp lipsylen ur min lilla handväska som jag korsat om min axel. Smetade på lite och smackade med läpparna innan jag gav den lilla tuben till Cece som gjorde detsamma.
''Redy?'' Ville hon ha försäkrat. Jag nickade smått ''Redy.'' Försäkrade jag och steg ur bilen. Vi möttes upp vid bilens motorhuv och begav oss mot sjävlaste stranden där dem flesta höll till. Några ynka meter bort kunde jag skymmta ett stort vitt hus.
''Vems hus är det?'' Undrade jag med en rynka. ''Åh, det är Seans.'' Log hon. Mina ögonbryn höjdes automatikst. Hans hus? De huset var gigantiskt. Vilket säkert innebar att hans föräldrar var rika. Vid huset fanns en hel del folk som slängde i sig drinkar kors och tvärs.
''Shana och Mike ska vara här någonstanns.'' Sa hon och letade ivrigt med blicken. En ynka meter framför mig kunde jag se Sean stå och prata med någon. Och oturligt nog var det Shana och Mike. Jag som skulle försöka undvika honom. Men det gick tydligen inte alls bra. ''Där!'' pekade Cece i andra sekunden och drog snabbt med mig till dem. Seans blick drogs snabbt till mig och rönkade totalt min kropp med sina bruna ögon. Jag korsade mina armar vid brösten och ville bara att han skulle sluta stirra.
''Noel, jag visste inte att du skulle komma?'' Sa han förvirrat. ''Well... Hon tvingade med mig.'' Pekade jag på Cece som tittade med stora ögon på Sean. Hennes blick var desperat. Det var nästan som om hon dreglade. Han harklade sig och började titta sig omkring när han kände att stämningen blev pinsam.
''Ehm... Kom, vi tar en drink.'' Sa jag och drog med Cece och Shana. Mike hängde automatikst med som tur var. Sean blev stående på samma ställe medans vi försvann in bland all folk. När vi närmat oss huset kunde man höra den dunkande musiken.
Musiken var extremt hög. Och folk dansade överallt. Röda muggar låg överallt. Cece var alldeles hyper medans jag helst ville komma bort från den höga musiken som spelades av DJ:en. Vi steg in i huset och möttes av alkohol dofter. Jag ville helst bara njuta av detta. Men kunde bara inte. Why? I don't know? Jag blandade ihop lite sprit med andra olika vättskor i fyra olika muggar och gav var och en, en röd mugg. Cece slörpte i sig hela på två ynka sekunder medans resten drack små klunkar. Vartenda klunk jag tog brände i hallsen. Men vänjde mig snabbt. 
''Mer!'' Bad Shana och höll fram muggen. Jag hällde upp lite ur den blåa flaskan och sedan lite från den röda. Lite till mig själv och sedan drog jag ut dem igen. Men musiken hördes lika mycket ändå. Jag kände adrenalinet i min kropp och alkoholen som påverkade mig. Men ännu kunde jag kontrollera mig. Vilket jag inte ville förlora. Cece började hoppa runt och släppte loss mitt ibland all folk. Sedan Shana, Mike och slutligen jag. Drickan i mitt glas skvätte ur och snart fanns det inget kvar. Jag kände någon peta på mig bakifrån vilket fick mig att sluta dansa och vända mig om. Sean stod där med ett snett flin.
''Vi tar något och dricker!'' Skrek han i ett försök att överrösta musiken. Jag såg att han sätt att jag höll i en röd mugg. Men brydde sig tydligen inte. Jag ryckte lätt på axlarna, slängde iväg muggen och gick med honom in. Mina öron hade vänjt sig i det högljudda väsnet och var nu inte ett dugg jobbigt. Han tog fram två muggar och blandade ihop olika sorter av vättskor precis som jag gjorde i muggarna innan har räckte fram den ena till mig. Jag tog vänligt emot den och tog några klunkar. Han tog tag i min hand och drog med mig ut igen. Om jag i detta fallet inte skulle varit full hade jag protesterat att hänga med honom in för att dricka mer. Men nu var allting chill. Vi gick en bit bort från huset och all musik och ställde oss vid en palm.
''Är det okej mellan oss?'' Undrade han. Han verkade inte ett dugg full jämfört med mig. Jag hade ännu kontroll över min kropp. Och visste mycket väl vad jag gjorde. ''Jag... Jag antar det.'' Ryckte jag på axlarna och tog en klunk av drickan innan jag slängde iväg den då jag inte kände något sug i magen att dricka mer. Det var snarare tvärt om. På drygt 15 minuter hade jag supit mig full. Druckit så mycket att jag nu mådde illa. Han tog några steg närmre mig vilket fick mig att backa in i palmen strax bakom mig. Han tittade mig intensivt i ögonen. Sökte efter något. Mer än bara en blick. Känslor?
''Jag vill att du ska veta att... Jag gillar dig.'' Sa han likt en viskning och tryckte mig mot trädet innan han tänkt att kyssa mig. Jag stretade argsint emot och försökte putta bort honom då han höll fast mig.
''Släpp mig!'' Tjöt jag och knäade honom i magen. Han tjöt till och höll om sin mage innan han sträckte på ryggen och gav mig en arg blick. Tog hotfulla steg mot mig och tryckte mig ännu en gång mot trädet.
''Släpp henne!!!'' Röt en hotfull och raspig röst. Jag ryckte till och vände snabbt blicken åt hållet jag hört det komma ifrån medans jag puttade bort honom. Där stod ingen mindre än... Justin. Jag hoppades på att han inte trodde något mer än att han försökte kyssa mig. Som till exempel att jag också ville det. Men så var det verkligen inte. Efter att jag puttat Sean ställde han sig hastigt upp och gick med snabba hotfulla steg mot Justin. Han ställde sig framför honom och spände blicken i honom.
''Du säger inte åt mig vad jag ska göra!'' Röt han. Bakom Justin stod självklart resten av The Outlowers. Damon viftade dit mig och jag gick med snabba steg mot honom.
''Är du okej?'' Undrade han. Jag nickade snabbt och vände sedan blicken mot Justin och Sean.
''Inte? Jag tror jag nyligen gjorde det!'' Röt Justin tillbaks. Sean andades tungt och blängde argt på honom. Justin vände sig om och började gå mot mig när Sean öppnade sin mun.
Jasmine Villegas – Didn't Mean It (lyssna gärna för bättre upplevelse!)
''Stick härifrån med din hora!'' Röt han. Jag kunde se Justins ögon smalna och hans läskiga svarta ögon kom fram. Han vände sig hastigt om slog till honom rätt i magen vilket fick Sean att flygga iväg. Folk kom springandes mot oss och bildade en ring runt Sean och Justin.
''Slåss! Slåss! Slåss! Slåss!'' Tjöt folk medans dem klappade i tackt. Jag visste det! kvällen skulle sluta i katastrof! Jag visste att detta var en dålig ide! Men ändå gick jag hit. Sean var ingen att lita på. Fan! Sean stod nu på båda benen med knytnävarna i luften.
''Om du kallar min tjej för hora får du med mig och göra!'' Röt Justin och attackerade Sean med ett slag i ansiktet. Han flög bak på rygg igen men ställde sig hastigt upp.
''Du kommer göra bort dig för alla männiksor här!'' Sa Sean med ett snett flin. Om han bara visste att Justin faktiskt kunde slåss.
''Kommer jag?'' Sa Justin med en hotande ton.
                  
Justins fot flög plöstligt upp i luften och prickade Seans huvud med en hård smäll. Jag flämtade till och satte mina händer för munnen i ren chock. Sean låg nu på den krit vita sanden utslagen. Justin flåsade frustrerat och kollade på honom med en mördande blick.
''Är det jag eller du som gjort bort sig?'' Frågade Justin allvarligt. Justin tänkte precis sparka till honom i magen då jag rusade fram och stoppade honom.
''Sluta Justin!'' Tjöt jag och putade bort honom. Han tittade förvirrat på mig med sina kol svarta ögon men vände sedan på hälen och trängde sig förbi all folk. Damon visslade åt sig min uppmärksamhet.
''Ey! Noel. Vi drar... Nu!'' Sa han allvarligt och trängde sig ur folk massan. Jag vände blicken ner mot Sean som nu tittade på mig. Jag skakade besviket på huvudet innan jag sprang efter killarna.
''Vänta! Justin!'' Ropade jag efter honom. Han gick med snabba steg men tvär stannade plöstligt och vände sig om mot mig. Hans ögon speglade fortfarande ilska.
''Varför kom du hit?'' Undrade jag. Han fnös till och vände blicken mot havet en kort stund innan han tittade på mig igen.
''Vad tror du?!'' Sa han bittert. ''Jag var fan orolig! Jag ringde till din mobil och försökte nå dig på alla möjliga sätt!'' Sa han allvarligt. ''Jag trodde något hänt dig fattar du väl! Jag hörde att Sean hade fest och chansade på att du var här. Men jag trodde inte jag skulle hitta dig i någon annan killes famn!'' Röt han argt. Jag skakade förtvivlat på huvudet och suckade.
''Tror du helt seriöst jag ville detta!? Hu? Jag ville fan heller inte vara i Seans famn! Jag ville inte ens vara här!'' Tjöt jag. Såg han inte hur jag stretade emot? Hur jag inte ville vara i Seans famn. Han vände blicken ner i sanden och suckade högt innan han tittade tårögt upp på mig.
''Jag... Det är slut...'' Sa han tyst. Jag kände hur tårarna sved bakom ögon locken och dem ville bara spruta ut.
''Nej... Nej Justin!'' Sa jag och skakade hastigt på huvudet. Han vände sig om och började gå därifrån. Tårarna rann längs mina kinder och jag kände hur mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag blev stående där med tårar som sprutade ut. Allt är mitt fucking fel! Det är pågrund av mig detta hände. Jag menade inte att... Såra honom.

Ett försenat inlägg men det blev lite längre pgr av det! Dramatiskt hu? Anyway! Hope U lik it ;D♥ #MuchLove 
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

#Sneka Peak på 21:

''Är det okej mellan oss?'' Undrade han. Han verkade inte ett dugg full jämfört med mig. Jag hade ännu kontroll över min kropp. Och visste mycket väl vad jag gjorde.
''Jag... Jag antar det.'' Ryckte jag på axlarna och tog en klunk av drickan innan jag slängde iväg den då jag inte kände något sug i magen längre att dricka mer. Det var snarar sakt tvärt om. På drygt 15 minuter hade jag supit mig full. Druckit så mycket att jag nu mådde illa. Han tog några steg närmre mig vilket fick mig att backa in i palmen strax bakom mig. Han tittade mig intensivt i ögonen. Sökte efter något. Mer än bara en blick. Känslor?
''Jag vill att du ska veta att... Jag gillar dig.'' Sa han likt en viskning och tryckte mig mot trädet innan han tänkt att kyssa mig. Jag stretade argsint emot och försökte putta bort honom då han höll fast mig. ''Släpp mig!'' Tjöt jag och knäade honom i magen. Han tjöt till och höll om sin mage innan han sträckte på ryggen och gav mig en arg blick. Tog hotfulla steg mot mig och tryckte mig ännu en gång mot trädet.
''Släpp henne!!!'' Röt en hotfull och raspig röst. Jag ryckte till och vände snabbt blicken åt hållet jag hört det komma ifrån medans jag puttade bort honom. Där stod ingen mindre än... Justin. ____________________________________________________________________________________________
Lovar er att den kommer ut ikväll!♥

Inlägget är skrivet under kategorin Länkbyten © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Länkbyte med Celebnovell

 
        
 
Notera: Justin kommer inte vara känd i början av novellen. 
Love Never Dies:
Du heter Lina Smith, är 14 år, och fyller år 15:e Juni. Din är att dansa och sjunga. Din största dröm är att bli en stor artist i framtiden. Du bor med din mamma (Maria Smith), pappa (Jake Smith) och storasyster (Kate Smith) i en stor villa i Göteborg. Pengar är det inte nån problem med eftersom båda föreldrarna har bra jobb så du och din syster får i stort sätt allt ni vill ha. I skolan är du väldigt populär med det beror mest på att din familj är rik. Dina bästa vänner heter Jenny och Nick. Ni lever ett vanligt tonråsliv tills den dagen du möter Justin...
Novellen handlar om kärlek, drömmar och framför allt avundsjuka.
 
Detta var handlingen till Love Never Dies. Tycker den är grymt bra! Rekomenderar den helt klart! Varsågod att kika in den HÄR eller genom att klicka på bilden!<3
 

Inlägget är skrivet under kategorin Länkbyten © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Länkbyte med TheMcCanngang

 
Tjejerna som heter Sanna och Julia har nyligen börjat på sin första novell: Red Eyed Demons. 
Tyvärr så har dem ännu inte skrivit någon handling till RED [btw dem är på kapitel 2] men den är grymt bra!
Promise... You will not regret it. Klicka HÄR eller på bilden för att komma till bloggen.
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 20. Only five left

 
Vad menade han med Chace? Var det killen jag skulle döda? Kanske... Kanske inte. Jag la väskan i mitt rum och satte mig på säng kanten. Vem var Chace? Chace Crawford. Kanske ännu en medlem i The Outlowers? Fast då borde jag träffat honom... Right? Innan jag beslöt mig för att sova gömde jag väskan i min wic. Jag kröp in under de varma dunt täcket och slöt mina ögon. Det är fredag imorgon. Du klarar en till dag i skolan Noel. Just one day. Sen är det helg.
 
Jag öppnade sakta mina ögon och gäspade stort. Mina ögonlock kändes tunga. En bulltande smärta attackerade mitt huvud plötsligt. Huvudvärken kom från ingen stanns. Vilket säkert skulle få mig på dåligt humör idag. Jag steg trött ur sängen och gick med tunga steg mot wicen där jag drog på mig ett vitt linne med bar rygg och ett par shorts. Jag hade inte ork att ta på mig något specefikt. Min mobil började plötsligt ringa. Jag skyndade mig snabbt ut och nappade åt mig mobilen. Utan att titta på skärmen svarade jag snabbt.
''Ja hallå?''
''Noel, hur gick det?'' Hörde jag en hes stämma. Rick. Det fick mig att sluta undra över vad jag skulle göra. Eftersom jag visste han skulle förklara det nu.
''Tack och lov att du ringde! Jag var helt förvirrad över vad jag skulle göra. Jag har fått gäveret. Berätta. Vad ska jag nu göra?'' Undrade jag. Han skrattade hest till men blev sedan allvarlig igen.
''Jag tror du redan listat ut det...'' Sa han med en mystisk ton.
''Jodå. I guess... Jag ska mörda Chace Crawford.'' Sa jag. Och det var jag säker på.
''Skvallrade Ethan?'' Undrade han.
''No coments.'' Sa jag med ett flin.
''I alla fall. Chace är medlem i ett gäng som kallar sig Slyders'' Min ögon spärrades snabbt upp. Slyders? Namnet lät bekant. Väldigt bekant. Jag hade hört det innan. Jag var säker på det. Slyders... Ett gäng? ''Han är ett hot mot The Outlowers. Du ska döda honom.'' Då slog det mig. Chace. Självklart måste han vara en utav Elijahs killar. Ett hot mot Justin. 
''Om han kan vara hot mot killarna så dödar jag honom om jag så måste.'' Bekräftade jag.
''Ikväll om du kan.'' Han lät nöjd med mitt svar.
''Jag har inga planer. Varför inte.''
''Jag hör av mig imorgon.''
''Då säger vi så.'' Sa jag innan jag la på. Jag suckade lätt till. Jag kom att tänka på att jag aldrig riktigt fått veta varför jag skulle ta in Justin och killarna. Alltså fånga dem. Dem verkade inte alls elaka. Jag menar. Bad, det är dem ju. Men inte som Elijah. Varför igentligen ta fast nästan oskyldiga killar som Justin? Han må ha temperament, stark vilja och en tuff bakrund. Men inget av det är väl så kriminellt? I för sig vet jag ju inte hela hans storie. Jag vet inte vad som fick honom såhär. Och varför han bor med några vänner och inte sin familj. När jag tänker efter är det mycket jag inte vet om honom. Det ända jag vet är att han är en ledare, kriminell (?), bad boy och skolans regerare. Även mig kille. Jag skakade bort tankarna och beslöt mig för idag, idag skulle jag äta frukost. Jag var tvungen att ändra på rutinen. Jag kunde inte skippa den pågrund av pappa. Jag tog min mobil och gick ut ur mitt tum, ner för trappan och vidare in i köket. Pappa satt vid köks ön med en kopp kaffe i handen. Som vanligt.
''God morgon.'' Sa han. För första gången sa han något annant än klageri. Han kanske förendrats på bara går dagen? Tänkt på vad jag sakt och fått skuld känslor? Eller så hade han bara inte lust att bråka och höll tyst om det han igentligen ville säga. ''God morgon.'' Sa jag i ett försök att vara tevlig. Jag gick mot kyl skåpet och öppnade den med ett klickande ljud. Jag rönkade den med blicken och försökte hitta något gott att äta. Men problemet var att jag inte var hungrig. Så jag valde att bara äta yougurt. Jag drog fram jordgubbs yougurt och stängde kylen med foten innan jag tog fram en skål där jag hällde upp yougurten. Jag tog fram en sked och la den i yougurten. Sakta sjönk den ner till botten av skålen så skeden fylldes med yougurt som jag sedan stoppade i munnen. Jag gick och satte mig på en av bar stolarna och började äta. Det var en pinsam tystnad som hade lagt sig som ett tunt lager i rummet. Jag var inte sugen på att vara den som bröt tystnaden. Jag ville heslt undvika att prata. 
''Har du sovit bra?'' Undrade han. ''Mhm...'' Mummlade jag tyst. Han nickade svagt och riktade blicken ner i bordet. Jag stoppade sista skeden i munnen och svlade det innan jag gick och ställde skålen på diskbänken.
''Jag går nu.'' Informerade jag honom innan jag gick ut till hallen där jag satte på mig mina röda converse och tog min väska i högra handen. Bilnyckeln i andra handen och sedan steg jag ut. Jag styrde stegen mot bilen och låste upp den så ett ljus blinkade till och ett pipade ljud pep till innan jag satte mig i förar sätet och startade motorn. Jag hade glömt att ta alvedon. Men jag orkade inte gå tillbaks även fast det knappast var två meter bort. Jag körde ut på vägen och sedan vidare mot skolan. Jag ville bara dagen skulle ta slut. Så snabbt som möjligt. Jag ville bara göra mitt jobb. Och sedan kunna vila dagen ut. Helst slippa skolan. 
 
''Du var inte här skolan igår. Vart var du?'' Undrade Cece medans vi gick mot våra bilar.
''Jag var iväg...'' Ljög jag. ''Vart?'' Jag tryckte fram ett leende och sneglade på henne. ''Jag och min pappa träffade en vän. Som vi inte sätt på 3 år.'' Log jag. Hon nickade med ett leende.
''Vi ses imorgon.'' Log hon. En rynka spred sig i min panna.
''Det är lördag imorgon.''
''Ja?''
''Det är inte skola då...''
''Men det är fest. Jag trodde du visste om det?'' Sa hon lätt chockat. Jag skrattade till ''Nej.''
''Men Sean håller i den. Du måste komma!'' Sa hon hypert. Jag drog en slinga bakom örat. ''Nej... Nej, jag vet inte.'' Sa jag osäkert. ''Jodå! Jag lovar, det kommer bli jätte roligt!'' Log hon med stora hyperaktiga ögon innan hon försvan bort mot sin bil. Ska jag gå? Fast nej... Han och jag. Vi liksom. Har inte alls en bra relation. Jag suckade lätt till men beslöt mig för att inte tänka mer på det utan fortsatte bort mot min bil. Jag skulle direkt började med att planera mordet på Chace. Jag hade fått en bild på honom. Han såg inte alls bad ut. Men det kanske han var? Så länge han är med slyder kommer jag inte få skuld känslor till att döda honom. Jag satte igång radion och började köra in mot stan. Där Ethan bodde... Där bodde Chace. Och dem andra från slyders. Fast lägenheten bredvid. Idag blåste det hyfsat mycket. Vilket påvärkar vart jag ska skjuta ifrån. Under dagen hade jag åkt hem och hämtat väskan. Jag kommer inte se misstänksam ut. Visst, man gör det om man har en enorm svart väska med sig. Fast denna väskan. Det är en gitarr väska. Vilket inte kommer se konstigt ut. Gäveret är längre än en gitarr men jag har tagi ihop vissa delar för att få plats med den. Jag trummade med fingrarna på ratten i hopp om att jag var framme snart. Jag ville bara få det gjort. Efter några svängar parkerade jag en bit bort från lägenheterna. Väskan lät jag vara i bilen tills jag visste vart jag skulle skjuta ifrån. När jag kom till en gräs plätt böjde jag mig ner och drog av några grässtrån, släppte dem i luften och kollade vart dem hamnade. Vinden blåste svagt åt vänster. Vinden avgör helt hur man ska skjuta och vart man ska skjuta ifrån. Jag vände mig om och kollade upp mot den gråa byggnaden. Och sedan till andra sidan av hamnen. Där blir perfekt. Ungefär... 700 meters avstånd. Nu var det bara att ta sig in i byggnaden. Jag börjde gå mot bilen med snabba efektiva steg. Väl framme tog jag väskan med ett hårt grepp och styrde stegen mot byggnaden. Den såg övergiven ut. Och det var bra om den var det. När jag stod vid dörren till ingången tittade jag upp innan jag steg in. Det var ingen där. Dörrarna hade inga namn skyltar. Och den var smutsigt. Inte alls likt New York. Jag började gå upp för första trappan. Sedan andra, tredje, fjärde, femte och slutligen sjätte. Jag slängde av mig väskan och andades tungt. Att gå upp för sju trappor med ett gevär som väger uppåt 14 kilo är extremt tungt. Men jag fortsatte efter några sekunder. Det var som ett garage. I sju våningar. På högsta våningen som jag var på hade inga fönster. Översta delarna av väggarna var öppna och underdelarna var av betong. Jag gick fram till det så kallade 'fönstrerna' - utan glas - och kollade med blicken på lägenheten nummer 2. Där Chace för hoppningsvist befinner sig nu. Jag nappade åt mig väskan och drog upp dragkedjan och öppnade den. Snabbt tog jag ut delarna och satte ihop dem med klickande ljud. Jag satte upp stälningen som skulle hålla den stående och satte sedan geväret på den. In med ammunitionen, riktade den mot lägenheten, la huvudet på sne och kollade i kikaren. Jag kollade i alla fönster efter en kille som skulle se ut som han på bilden. Och idag, hade jag bara tur. Han stod med en mobil tryckt mot örat och såg upprörd ut. Hade en cigarret i andra handen och öppnade sakta fönstret för att släppa ut röken. Jag ställde in måttet för att skjuta och riktade den lite mer åt höger eftersom vinden blåste åt vänster. Tog några djupa andetag och siktade in mig på hans huvud. Kramade vapnet mjukt och räknade långsamt ner. Ett... Två... Jag kramade långsamt avtryckaren och kunde höra den höga smällen. Min blick var fast på Chace som föll ihop i lägenheten. Jag andades tungt ut och var snabb med att få bort vapnet från fönster kanten. Han var död. Som planerat. Jag tog snabbt ihop delarna och var snabb med att få ner dem i väskan som jag sedan stängde. Tog kulorna som ramlat på betong golvet och stoppade dem i fickan innan jag begav mig mot trapporna igen. Jag fick inte se misstänksam ut. Utan som vanligt. Jag blev som vanligt andfodd och stannade vid dörren för att hämta min normala andning. Med ett drag öppnade jag dörren och steg ut ur byggnaden som jag sedan lämnade bakom mig. En död och fem kvar...
 
Jag satte mig i soffan jämte Justin med ett dunst och lutade mig mot hans bröstkorg.
''Vad har ni gjort idag då?'' Undrade jag.
''Tränat... Stirrat på tv:en.'' Sa Justin och lekte med mitt hår. ''Och du?'' Undrade han. Jag stelnade till. ''Bara gjort läxorna.'' Sa jag med en axelryckning. Tänk om jag kunde berätta... Det skulle vara så mycket änklare.
''Justin... Det är någon som vill prata med dig.'' Sa Damon med sammanbitna käkar och räkte fram hans telefon.
''Ja hallå?'' Sa Justin. ''Elijah.'' Sa han med hat i rösten. Åh nej. Elijah kommer berätta om Chace död. Tänk så har dem fått reda på att det är jag? Tänk som dödar dem Justin på grund av det?
                                        
''Vad vill du?'' Sa jag hest.
''Förklara Chace död!'' Röt Elijah. Jag stelnade till och kollade förvirrat ner i golvet innan jag reste mig upp från soffan och gick ut till köket. ''Vad anklagar du mig nu för?'' Himmlade jag med ögonen.
''Sluta spela oskyldig, Justin.'' Sa han med en hotande ton. ''Förklara för mig... Vad har jag gjort?'' Bad jag lungt. Men kände för att slå ihjäl honom för att anklagat mig göra något jag inte gjort.
''Du sköt Chace i huvudet!'' Röt han frustrerat. Min ögon blev stora. ''Va? Nej.'' Sa jag förvirrat.
''Jag vet att du gjorde det för att hämnas på att vi kidnappade din tjej. Du kommer ångra detta djupt!'' Hotade han mig innan han la på. Jag drog bort luren från örat långsamt och förvirrat. Dödat... Chace? Jag gick snabbt in i vardagsrummet och kollade allvarligt på Damon. ''Chace är död.'' Sa jag med sammanbitna käkar. Ett brett flin spred sig på hans läppar. ''Bra, då slipper vi oroa oss för honom.'' Sa han possitivt. Jag skakade långsamt på huvudet.
''Nej, Damon. Det är inte bra. Elijah anklagar mig för att dödat honom.'' Sa jag frustrerat. ''De är inte bra.'' Skakade han på huvudet. 
''Vi har ännu en fiende, Damon.'' Sa jag och slog mig ner i soffan. ''Jag kallar inte det för fiende. Dem döda eran fiende.'' Sa Noel och slog menande ut med armarna.
''Och varför skulle någon hjälpa oss? Hu?'' Sa jag. Hon suckade och kollade ner i golvet. Jag vill både tro och inte tro på det Noel sa. Varför döda våran fiende? Kanske inte för att hjälpa oss... Utan för att rädda sig själva. Slyders har många hatare. Vi är inte dem ända....

 
Yaaay! 20 kom ut idag ändå :D Tack för alla fina kommentarer! You all made my day ;)<3
Imorgon blir det inget. För jag ska ha dans uppvisning HELA dag. Önska mig lycka till! Det lär jag behöva...
LOVE YOU GUYS! 
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 19. Force

 
Jag slängde mig trött på den underbart mjuka sängen.
''Noel. Upp med dig!'' Bad Justin. Han var fortfarande på dåligt humör. Jag suckade högt.
''Nej, jag orkar inte.'' Stönade jag.
''Vi åker hem till dig en sväng. Kom nu.'' Sa han allvarligt och gick mot dörren. Mina ögon spärrades upp och vändes mot Justin.
''Hem... Till mig? Varför'' Frågade jag och svalde hårt. Jag ville mer än gärna stanna här även fast Justin inte var på humör. Bara jag slapp vara hemma.
''Kom igen!'' Stressade han bittert. En suck flög ur min mun. Vi hade tillbringat nästan halva dagen på boxnings klubben. Alla var alldeles chockade över allt jag kunde. Bara ingen misstänkte något. Då skulle jag verkligen ligga risit till. All träning hade fått mig trött. Så jag hade ingen ork att bråka med honom utan gjorde som han sa och följde med honom ner.
''Redo?'' Frågade Stefan som satt i köket med mobilen i handen. Justin svarade inte utan gick bara raka vägen till hallen och drog på sig sina skor. Bland skorna stod det mer än 4 väskor. Vart skulle vi nu då?
''Kan ni inte bara berätta vart vi ska?'' Suckade jag. Dem flinade brett utan att svara.
''Nehe... Okej! Som ni vill!'' Stönade jag bittert och drog snabbt på mig skorna innan jag steg ut ur huset och vidare mot bilen. Denna gången var det Justin som körde Fiskern, jag som satt i sätet bredvid och Damon och Stefan som satt i säterna där bak. Zack och Tyler körde som vanligt efter oss. Som i detta fall var mot mitt hus. Hjärtat klappade hårt i bröstet. Vad skulle jag svara när pappa frågade vart jag skulle? Jag visste inte ens vad vi skulle göra hemma hos mig?
''Men kom igen nu. Jag har i alla fall rätt att veta varför vi åker hem till mig.'' Sa jag och korsade armarna. Justin suckade högt och tittade på mig i en sekund innan han vände blicken mot vägen igen.
''Du ska hämta bad kläder. Nöjd?'' Stönade han irriterat.
''Nöjd.'' Log jag i ett försök att få honom att lee. Men han bara kollade tomt på vägen med samma allvarliga min. Mitt leende försvann snabbt och jag vände blicken ut mot fönstret jämte mig. Bil turen gick snabbt. Justin svängde inmot mitt hus och parkerade på grusvägen utanför. Med en suck steg jag ur bilen och började gå mot dörren. Pappas bil stod parkerad. Givet vist skulle han vara hemma. Men och andra sidan... Han är ju alltid det. Jag steg upp för trappan, steg för steg och tryckte ner hantaget och steg in. Utan att ta av sig skorna sprang jag in, upp för trappan och in i mitt rum där jag drog fram min strand väska och packade den med handdukar och solkräm osv. Jag drog av mig mina kläder som var svettiga och satte på mig min vita bandå aktiga bikini överdel med fransar och sedan neder delen. Ett par shorts och en blommig magtröja. Jag tog snabbt tag om väskan och sprang ut ur mitt rum och ner för trappan då jag mötte pappa.
''Vart har du tänkt att åka?'' Frågade han med korsade armar. Jag suckade högt och steg förbi honom.
''Jag ska iväg.'' Sa jag bara.
''Oh nej. Det ska du verkligen inte!'' Sa han och följde efter mig ut till hallen.
''Men snälla pappa! Lägg av nu! Jag orkar seriöst inte med dig! Jag är för fan en tonåring! Jag vill ha kul och inte sitta med sin pappa som hela tiden klagar på allt man gör hela dagarna. Sluta spela överbeskydande. Du tror du gör ett bra jobb men det är bara tvärt om.'' Klagade jag irriterat. Jag stoppade fötterna i mina sandaler och steg sedan ur huset. Pappa kollade chockat på mig när jag gick mot bilen. Justin hissade ner rutan och kollade på mig. Jag steg runt bilen och satte mig med ett dunst.
''Kör... Nu!'' Sa jag så fort jag satt mig. Justin och Zack - som körde den andra bilen bakom oss - körde ut från våran grusväg/uppfart och gasade på när dem väl kommit ut på vägen. Jag satte igång radion och höjde så det dunkade i öronen. Justin slängde några blickar på mig som satt med blicken ut i fönstret. Jag ville inte ägna några tankar på pappa som bara förstör allt. Jag hade helt glömt att det var en vanlig skol dag idag. Och utan att jag ens tänkt på det hade vi skolkat. Hela dagen. Men det gjorde inget. Jag hade ändå ingen ork att gå till skolan. Jag drog på mig mina Ray Bans och suckade. Klockan var prick 13.00. Nu var solen som starkast. Perfekt väder för att bada och sola. Justin svängde några gånger innan vi äntligen var framme. Himmlen var klar blå och det var nästan vindstilla. Zack och Tyler kom strax därpå. Vi steg ur bilarna och alla tillsammans började gå mot stranden för att hitta en bra plats. Vi gick runt en stund innan vi tillslut hittade en bra plats där vi slog oss ner och la ut våra handdukar. Justin och jag låg bredvid varandra och resten jämte oss. Jag drog av mig min tröja och shortsen. Justins stirrade storögt på mig.
''Gillar du vad du ser?'' Flinade jag mot honom. Han släppte blicken från mig och försökte spela förvirrad.
''Vadå?'' Underade han. Men kunde inte hålla sig från ett leende som spred sig på hans läppar. Jag la mig raklång på handduken och stängde mina ögon.
''Vi badar.'' Sa Justin.
''Nej.'' Sa jag snabbt.
''Kom igen.'' Försökte han.
''Inte nu.'' Suckade jag. Han suckade högt och gick utan mig ner till havet. Det var alldeles tyst nu. Man kunde höra vågorna slå mot den vita sanden och vinden susa i palmernas stora blad. Plöstligt kände jag hur en alldeles kall vettska spred sig på min kropp. Jag skrek till och öppnade hastigt mina ögon. Framför mig stod Justin med ett brett flin.
''Fan dig Justin!'' Tjöt jag och ställde mig upp. Justin började springa mot havet och jag kom strax där efter honom. När Justin kommit in en bit i vattnet vände han sig om och flinade brett. Jag kollade surt på honoom men kunde inte låta bli att lee. Jag gick sakta fram till honom och slingrade mina armar runt hans hals. Hans händer la han om min midja och kollade mig rakt in i ögonen.
''Är du okej?'' Frågade han bekymrat. Jag antog han menade att jag plöstligt blev så arg och ledsen när jag packat klart och sedan kom ut till dem igen. Jag mår väl... Bra? Eller?
''Varför undrar du?'' Frågade jag och spelade som om jag inte visste vad han menade.
''Jag menar... Du verkade så... Deppig i bilen.'' Sa han och la huvudet på sne.
''Jag mår... Bra.'' Log jag mjukt. Han nickade lätt och log smått. Om han leer. Får han mig på så mycket bättre humör. Om han leer eller bara yttrar ett ord får de mig hel. Tänk vad mycket han kan på verka mig. Jag tryckte mina läppar mjukt mot hans i en kyss.
 
                                       
Kunde jag lita på vad hon sa innan? Jag såg att hon inte var okej. Hennes ögon avspeglade sorg. Hon verkar ha det tuft hemma. Med hennes pappa. Hade hon inga syskon? Eller någon mamma? Jag slängde mig i sängen och suckade. Mitt liv saknade mening. Vad gjorde jag här på jorden igentligen? Mina föreldrar är döda. Även mina syskon. Min passion att sjunga är helt väck. Och mina fans... Nej, jag har inga fans längre. Det ända jag har är problem. Jag är ett problem. Var det bara jag... Eller var det något konstigt med henne idag. Inte att hon var ledsen, eller deppig. Utan... Det finnsn inte ord att förklara det. Hur hon sköt med pistolen. Brottade ner mig och hennes teknik. Kunde en tjej, som Noel vara så duktig? Hennes pappa må vara en före detta militär. Men inte har han lärt henne allt det? 
''Justin.'' Hörde jag Damon säga utanför min dörr medans han knackade med näven.
''Kom in!'' Ropade jag. Han tryckte ner hantaget och steg in, stängde dörren efter sig och gick fram till mig.
''Har du hört från Elijah ännu?'' Undrade han. Jag skakade lätt på huvudet.
''Nej, inte sedan kvällen då hon blev kidnappad.'' Sa jag med en suck. Det knöt sig i magen när jag tänkte tillbaks till den kvällen. Hon var alldeles... Förstörd. Sedan den kvällen hade jag lovat mig själv att inte låta någon skada henne. Eller ens röra henne. För det första... Hon är min. För det andra, även fast hon inte skulle vara det skulle jag heller inte låta någon röra henne. 
''Du fattar väl att du dragit in Noel i något väldigt, väldigt farligt va?'' Han ville vara säker på att jag visste vad jag dragit in henne i.
''Sjävklart.'' Sa jag med en nickning. Det kändes inte rätt. För jag vet att jag riskerar att förlora henne. Men sedan det jag sätt idag. Allt hon kan. Känns det en aning lättare.
''Jag tror inte du förstår vad du dragit in henne i.'' Suckade Damon.
''Damon, jag vet mycket väl vad jag gjort och vad jag dragit in henne i. Men jag kan inte rå för att jag gillar henne! Jag kan inte behärska mina känslor när hon är i närheten. Jag ångrar att jag ens fick henne att tro att hon var viktig för en sekund. Men nu är det för sent. Jag har redan fallit för henne.'' Sa jag allvarligt. Jag menade vartenda ord. Jag trodde från början att hon skulle vara som alla andra tjejer. Vilket fick henne att tro att hon var viktig för mig. Att hon betydde något. I början... Nej, men nu. Nu är hon allt för mig. Om jag förlorar henne. Då har jag förlorat alla jag älskar. Jag kan bara inte låta något hända henne. Jag kommer aldrig förlåta mig själv då.
''Fan... Justin. Du får inte falla för henne.'' Suckade han bekymrat.
''It's to late bro.'' Sa jag och slöt mina ögon. Han suckade ännu en gång innan jag kunde höra hur han gick ut ur mitt rum.
''Jag måste erkänna. Hon har en underbar personlighet. Bara... Såra henne inte.'' Sa han innan han stängde dörren. Jag slog upp mina ögonlock. Såra henne? Never in my life...
 
                                              
Jag la mig i min säng och suckade högt. Mer än så hann jag inte göra förräns min mobil började surra. Jag nappade snabbt åt mig den och kollade på skärmen. Rick.
''Äntligen!'' Stönade jag. Han skrattade till.
''Varför tog det sådan lång tid?'' Undrade jag.
''Jag har själv uppdrag att göra.'' Sa han.
''I en hel vecka? Tror inte det. Anyway! Whats next?'' Sa jag och rullade runt på magen.
''Du måste ta kontakt med Clif. Du vet vad du ska göra.'' Sa han allvarligt. Clif. En kontakt som skulle hjälpa mig.
''Sure. Är det allt?'' Undrade jag.
''Yes. Clif ger dig resten av informationen. Sen får jag se när jag ringer dig igen. Blir väl ganska snart.'' Ganska snart? Snarar sakt om en månad.
''Hej då.'' Sa jag innan jag la på. Skulle jag orka göra det ikväll? Ringa Clif. I för sig, jag har ju inget att göra. Och pappa är inte hemma som tur var. Vart han är har jag ingen aning om men jag byr mig inte för tillfället. Jag tände skärmen, klickade på 'konkanter' och scrollade ner till namnet Clif. Jag tvekade ett tag över att ringa nu. Men klickade tillslut på 'ring' och tryckte luren mot örat. Signaler kom fram innan en hes stämma svarade.
''Ja hallå?''
''Hej, Clif. Det är Noel.'' Sa jag. Han var tyst en stund. 
''Vem är du?'' Undrade han. Han visste tydligen inte vem jag var.
''Security Association.'' Sa jag utan någon tvekan. Det var inte svar på vem jag var. Utan lösenordet till informationen han skulle ge mig.
''Åh...'' 
''Du vill ha information va?''
''Jupp.''
''Det finns en kille i namn Ethan. Han smugglar vapen till olika gäng. Du ska köpa en psg90 - prickskyttgevär 90 -. Du finner honom i den första lägenheten i Downmare. Säg lösenordet så kommer han ge dig vapnet.''
''Sen?''
''Det var all information.'' Bekräftade han. En rynka spred sig i min panna.
''Det måste finnas mer.'' 
''Tyvärr. Det var allt dem gav mig.'' Sa han och la sedan på. Jag drog snabbt bort telefonen från örat och suckade. Ska jag bara köpa vapen och sedan gå därifrån? De här vapnet är inget man springer runt med. Först och fräsmt, Den är extremt tungt. Sen, om man ska döda någon - t.ex i ett hus - är det verkligen inte ett sådant vapen man behöver. För det är ett vapen man skuter från 100 meters avstånd. Detta kan inte stämma. Mer information måste det finnas. Jag satte mig upp från sängen och gick in i min wic. Jag tryckte in min hand bland alla min kläder som hängde för att sedan kunna trycka på en liten dold knapp. Kläderna åkte åt sidan och fram kom agent kläder, vapen, skyddsvästar osv. Jag drog av mig mina kläder och satte på mig en svart luv kofta och ett par svarta jeans. Inte riktigt ''agent'' kläder men dem fick mig att smällta in i mörkret. En pistol innanför koftan och ett par svarta boots kängor på fötterna. Med den så kallade utrustningen gick jag ner till nedervåningen och ut till köket. Pappa hade fortfarande inte kommit hem. Vilket var skönt. Jag slapp för en gång skull tjat innan jag skulle gå. Jag tog husnykklarna och bilnycklen och steg sedan ut ur huset. Låste efter mig och joggade mot den svarta Range rovern. Med snabba drag satt jag i bilen, startade motorn, körde ut från våran uppfart och vidare ut på vägen. Lycktstålps lamporna svichade förbi vartenda meter jag passerade. Klockan var 10 och mörkt ute. Downmare. Ett lägenhets område i stan. Det skulle ta en stund innan jag var framme. Men för mig var det inte panik. Jag började sakta tänka på vapnet jag skulle köpa. Vad kunde det tyda på? Ett gäver man skuter från långt håll. Inget jag använder dagligen. Det hela tyder på att jag ska mörda någon. Eftersom dem just valt psg90 till mig betyder det att jag ska skjuta någon i en lägenhet. Eller i alla fall på hög höjd. Självklart ska man döda någon om man får ett sådant vapen. Men vem och varför? Det sved när jag kom att tänka på Justin. Justin - och killarna - är mitt uppdrag. Tänk så ska jag skjuta någon av dem? Jag hade verkligen inte hjärta att göra det. Knappast att skjuta någon heller. Jag svängde in på en gata och fick syn på lägen heter som var uppradade. Flertals. I den första ska antagligen killen Ethan befinna sig. Vapen smugglaren. Ungefär mittemot alla lägenheten fanns en stor hamn och på andra sidan hamnen fanns det en hög grå byggnad. Jag steg ur bilen och började gå mot den första lägenheten och tvekade på att gå in. Men tryckte sedan ner hantaget och steg in. Nu var det bara för mig att leta upp rätt dörr att knacka på. Jag tittade på den första. Marta Jones. Verkligen inte där. Jag fortsatte att leta. Men hittade inte hans namn. Tillslut beslöt jag mig för att gå till högsta våningen. Jag tittade på den första dörren där. Ethan Cullen. Och här var det. Jag tog ett djupt andetag innan jag hårt knackade på dörren. Jag kunde höra tunga steg komma mot mig och en lucka öppnades mitt framför ansiktet på mig. Jag kunde se ett par bruna ögon tittade frågande på mig genom den lilla luckan.
''Vem är du? Vad vill du?'' Frågade han.
''MacFord 12.'' Sa jag allvarligt. Ännu ett lösenord. Han tittade chockat på mig innan han stängde luckan. Jag hörde hur lås låstes upp och till slut öppnade han dörren.
''Kom in.'' Sa han hastigt. Jag steg in och kollade mig omkring. Innan han stängde dörren kollade han så ingen såg att jag kommit in.
''Är du själv?'' Undrade han. Jag nickade långsamt.
''Bra.'' Sa han tyst. Han gick med snabba steg in till vardagsrummet.
''Följ med här.'' Bad han och viftade dit mig. Jag gjorde som han sa och följde med honom in. Han gick in till ett rum och klickade på en knapp. Vapen fördes fram på alla möjliga ställen i rummet. Ur byrån, väggen, garderoben och lådor. Han gick snabbt fram till väggen där psg90 hängde. Han bar ner den och la den på den lilla sängen. Han tog fram en stor svart väska och la den där inne med ammunition till gäveret. Stängde väskan och räckte fram den till mig. Jag tog snabbt emot den. Den var enormt tung. Men den gick att bära.
''Vem ska jag döda?'' Undrade jag. Jag var osäker om han visste något. Kanske hade Rick eller Clif informerat honom?
''Du måste gå nu.'' Sa han nervöst utan att svara på min fråga. Jag nickade och gick mot hallen igen. Jag öppnade dörren och steg ut. Jag skulle precis stänga dörren då hans fot snabbt sattes mellan glipan och stoppade mig.
''Chace. Chace Crawford.'' Sa han med en rädd blick.

 
Here you are guys! Det blev väl ganska långt hu? Blev i alla fall nöjd måste jag säga! Jag vet inte om det kommer ett imorgon. Är osäker om det kommer upp något på söndag. Ska ha uppvisning hela söndagen. Annars blir det väl ett på måndag. Btw, statistiken höjs HELA tiden! Ni gör mig så glada! #MuchLove :)<3
 

Inlägget är skrivet under kategorin Länkbyten © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Länkbyte med SimpleAsWords

 
 
Här fick ni smakprov av Ronjas novell: Good Isn't Good Enough 
Jag har lästa några kapitel och tycker den är grymt bra! 
Blir ni inte sugna på att läsa vidare? Klicka HÄR eller på bilden för att komma till hennes blogg ;)
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 18. Shots were fired

 
Jag slängde mig på rygg i hans säng och tårkade tårarna. Det var inte menat att hamna här hos honom. Jag ville inte ha fler frågor. Om varför jag gråter. Vem som fått mig må såhär. Och varför. Jag kan inte svara på någon utav dem här frågorna. Jag kan aldrig tala helt sanning. För om jag gör det... Kan jag riskera att avslöja mig. Man vänjer sig att ljuga... Säger dem flesta agenterna. Jag har jobbat hos DID i fem år. Jag känner fortfarande skuldkänslor till att jag ljuger för alla människor jag möter. Det jobbigaste är att hur dåligt jag än mår... Kan jag inte berätta det för någon...
''Noel... Snälla bara berätta vad som hänt!'' Bad han mig frustrerat. Jag satte mina händer för ansiktet och försökte samla mig. Skärp dig Noel! Du är fan en agent. Visa att du är stark! Sa en sträng röst inom mig. Den hade helt rätt. En agent jag som ska inte bete sig såhär. Hur förkrossad man än är ska man hålla masken.
''Nej, Justin jag kan inte. Du behöver inte oroa dig'' Snyftade jag.
''Varför inte? Säg ett bra skäl till att inte berätta!'' Sa han frustrerat. Han trodde jag döljde något för honom. Och andra sidan... Det gör jag ju. Men inget han får veta.
''Litar du på mig Justin?'' Frågade jag. Han tittade förvirrat på mig.
''Litar du på mig?'' Frågade jag ännu en gång. Han tittade ett långt tag på mig innan han suckade och nickade.
''Jag litar på dig.'' Sa han med blicken ner slagen.
''Lita då på när jag säger att du inte behöver oroa dig.'' Sa jag lungt. 
''Förklara då... Varför kommer du gråtandes hit? Hu?'' Frågade han och vände blicken mot mig.
''Snälla Justin... Mitt huvud värker och jag orkar verkligen inte med något nu.'' Suckade jag. 
''Fine!'' Suckade han bittert. 
 
Jag kisade med ögonen och gäspade stort. Jag satte mig upp och sträckte automatiskt på mina armar.
''Kom igen! Upp med dig. Du har fem minuter på dig att duscha och byta om.'' Hörde jag Justin säga som stod vid dörren. Jag tittade förvirrat på honom.
''Varför?'' Frågade jag med en rynka i pannan.
''Vi ska iväg så skynda!'' Stressade han. Jag suckade irriterat och gjorde som han sa. Jag var alldeles för trött för att tjafsa emot. Motvilligt gick jag trött in till badrummet där jag stängde dörren om mig och slängde av mig kläderna innan jag hoppade in i duschen. Jag satte igång det kalla vattnet som fick mig att rysa. Snabbt sköllde jag av mig, tvålade in min kropp och håret. Jag sköllde av all skumm och steg sedan ur duschen och slingrade en handduk runt min kropp. Nu kommer jag till samma problem igen. Jag har inga kläder. Denna gången tänker jag inte bära någon annans kläder. Utan mina fick duga. Jag drog på mig mina underkläder, shortsen och blusen. Jag försökte tårka mitt hår så mycket som möjligt med ändast en handduk. Jag kollade mig i spegeln och suckade bekymrat. Smink. Jag rotade fram nessesären och kletade snabbt på mig maskara innan jag rusade ut ur badrummet och vidare in i Justins rum. Jag kunde inte skymmta honom någonstanns. Vilket innebar att han redan gått ner. Jag tog min mobil i handen innan jag skyndade mig ut ur hans rum, ner för trappan och ut till hallen där Justin stod och väntade på mig.
''Vi ska träna... Inte till stan.'' Klagade han och tittade på mina kläder.
''Du stressade mig ur sängen och tvingade mig att duscha på fem minuter utan att ens säga vart vi skulle. Sedan tror du jag ska trolla fram träningskläder?'' Sa jag frustrerat och slog menande ut med armarna. 
''Bara... Gå till bilen!'' Stönade han irriterat. Ingen utav oss var på humör idag. Vilket inte var bra. Jag var inte ute efter mer bråk. Det räckte med det där hemma. Med en suck gjorde jag som han sa igen och gick mot bilen. Damon och Stefan satt i Fisker Karmen och väntade på oss medans Zach och Tyler satt i den andra bilen. Jag ökade tackten och nådde tillslut bilen, hoppade in och stängde dörren efter mig.
''Nån som är på dåligt humör?'' Flinade Damon och tittade på mig i backspegeln. 
''Well... Jag blev tvingad ur sängen och tvingad att duscha på fem ynka minuter. Jag undrar varför?'' Sa jag ironiskt med en suck. Han skrattade hest till och skakade roat på huvudet.
''Vilken charmör.'' Flinade han. I andra sekunden hoppade Justin in jämte mig med en kall blick.
''Kör.'' Beodrade han stelt. Damon gjorde som han sa och körde ut från deras tomt med Zack och Tyler bakom sig. Det var tyst. Obehagligt tyst. Justin hade vänt sin blick mot fönstret medans Damon och Stefan hade sin blick fast på vägen. Hela bilturen var stel. Vilket fick det hela ännu mer obehagligt. Vi svängde några gånger innan Damon parkerade och drog ut nyckeln.
''Vart är vi?'' Frågade jag. Justin svarade inte eller ens gav mig en blick utan steg ur bilen och smällde igen dörren. Eftersom ingen svarade tänkte jag ta reda på det själv. Så jag steg ur bilen och kollade på den stora skylten framför oss. Med stora bokstäver stod det La Sands Boxing Club. Detta blir ju inga problem för mig. Boxning. Något vi agenter fått öva på väldigt ofta.
''Kommer du?'' Ropade Damon som stod vid dörren. Jag suckade och började jogga mot ingången. Han stängde dörren efter oss och började gå in med mig en bit bakom sig. Det var extremt stort. Vita tegelväggar och en massa utrustningar. För boxning och andra kampsporter. Det förvånade mig... Knivar och vapen hängde på väggarna. Detta verkade inte vara en vanlig boxnings club.
''Ehm... Damon. Vad är de här för ställe?'' Frågade jag medans min blick fördes runt bland alla saker som fanns. Stora och små pistoler, geverer och knivar. Ak 47, m16, mp5, beretta pistol 9mm och handgranater. Mina ögon var stora som bowlingklot. Det förvånade mig hur mycket vapen det fanns.
''En träninshall.'' Flinade han.
''Och vad gör jag här?'' Frågade jag förvirrat.
''Vi ska lära dig att sloss och hantera vapen.'' Sa Tyler som dök upp jämte oss.
''Ska ni lära mig?'' Frågade jag med ett leende.
''Ja?'' Sa Damon med en rynka i pannan. 
''Ehm... Okej. Varför?'' Frågade jag för att prata bort det jag nyligen sakt.
''Om du märkt... Så är vi du vet... Vi är inte som andra. Det finns folk som vill skada oss och dem runt om oss. Vi - då menar vi Justin - vill inte att du ska bli skadad.'' Berättade Damon medans vi gick mot en skjut bana. 
''Här ska du skjuta på trä gubbarna som taktiskt skjuts upp automatiskt. Förstår du?'' Förtklara Damon. Jag nickade förstående.
''Välj ett vapen från väggen där.'' Pekade Tyler mot en utav väggarna som hade massvis av vapen. Jag gick snabbt fram till den och letade med blicken efter något bra. Efter en stund av letande bestämmde jag mig att ta Beretta 9mm. En utav dem vapen jag oftast skjuter med.
''Bra val.'' Log Damon.
''Nicka när jag ska sätta igång och vinka till mig om det blir för svårt.'' Sa han. Jag nickade, log nöjt och gick in i rummet där man skulle skjuta. Eftersom gubbarna kunde hoppade upp vart som helst runt om mig i rummet var jag tvungen att vara här själv. Annars fanns det risk att jag kunde pricka nån utav killarna. Dem stod utanför och kollade genom det stora glasfönstret. Fönstret var specill gjord för att kunna skjuta på det utan att de går sönder. Jag tog ett sjupt andetag och nickade mot Damon att sätta gång det hela. Det påminde mig om min träning i Atlanta...
 
''Summer! Konsentrera dig nu.'' Sa min privata tränare. Jag tog några djupa andetag innan jag tog ett stadigt grepp om pistolen och riktade den mot skjut tavlan. Min högra arm var spik rak och spännd med den vänstra handen undertill som stöd. 
''Kom ihåg nu. Rak arm och krama pistolen mjukt. Avlossa skottet mjukt.'' Sa han lungt. Jag gjorde precis som han sa. Jag kramade pistolen mjukt och siktade i mitten av tavlan innan jag tryckte mitt långfinger mjukt på avlossaren och en smäll hördes. Sedan en gångn till. Jag hade övat så pass mycket att jag var van vid att skjuta. När man är ovan rycker man till och blinkar av ren reaktion. Men nu hade det gått över. 
''Bra.'' Berömde han mig. Jag drog sakta ner pistolen och log nöjt mot honom.
''Alldeles perfekt!'' Sa han imponerat. Något han sakt vartenda gång jag skulle skjuta var att skjut två gånger. Det ska man alltid göra för att vara säker på att man prickat. Det är ett måste att ha armen rak. Om man inte har det rycker armen till när man väl avlossat skottet och den prickar inte målet.
''Är jag redo nu?'' Frågade jag.
''Du är redo.'' Sa han med en nick. 
 
Jag kramade pistolen mjukt med högra och den vänstra undertill som stöd alldeles framför mig. Jag var redo för att bara skjuta. Plöstligt hörde jag hur något klickade till bakom mig vilket fick mig att vända mig om snabbt och avlossade ett skott. Jag hann inte göra något innan det klickande ljudet hördes bakom mig igen och jag gjorde samma sak innan jag avlossade skottet. Jämte mig poppade en gubbe upp och jag var snabb med att vände mig mot den innan jag sköt den mitt i prick som jag gjort med dem andra. Ett tjutande ljud hördes och det innebar att det var klart. Jag drog sakta ner pistolen från skjut läget och andades ut. Jag hade saknat det här. Adrenaliet bubblade inom mig. Jag vill bara göra det igen och igen och igen! Damon öppnade hastigt dörren och tittade chockat på mig. Jag gick nöjt mot öppningen och gav Damon ett snett leende innan jag steg ut till dem andra. Det förvånade mig att även Justin stod och hade kollat på med alla dem andra killarna. Jag höjde på vapnet och drog bak översidan innan jag snabbt tog emot ammunitionen som föll i min hand, räckte över pistolen till Tyler och la kulorna på bordet.
''Vad mer?'' Frågade jag och korsade armarna. Alla tittade chockat på mig med vidöppna munnar.
''Vart har du lärt dig det?'' Frågade Zack chockat. Ett nöjt flin spred sig på min läppar.
''Min pappa är en föredetta millitär.'' Sa jag stolt.
''Det förklarar saken.'' Sa Zack.
''Ehm... Ska vi fortsätta?'' Frågade jag och gick ut från skjutbanan och vidare till boxningsringen.
''Vem vågar möta mig?'' Flinade jag. 
''Seriöst?'' Fnös Justin.
''Vadå... Vågar du inte?'' Utmanade jag honom allvarligt. Han spände sina käkar och gick mot ringen. Steg under banden och tog på sig sina handskar.
''Du må kunna skjuta. Men brottas kan du inte.'' Fnös Justin med ett flin. Jag tittade allvarligt på honom.
''Inte?'' 
''Noel, du är-'' Han hann aldrig avsluta sin mening förräns jag tog tag om hans arm
                   
och vred om den så jag kunde slänga runt honom på ryggen. Jag satte mig snabbt med benen om varsin sida av hans midja.
''Underskatta inte mig, Justin.'' Sa jag allvarligt. Han kupade efter luft eftersom han tappat andan för en sekund. Jag steg av honom och flinade nöjt.
''Whats next?'' Frågade jag.

 
 Förlåt för det kom ut lite sent! Men kapitlet hade försvunnit som jag förklarat i andra inlägget. 
Men nu är det ute! Hoppas ni gillar den! Lite mer agent aktigt va? Som vissa av er bad om :)♥ 
Vad tror ni Justin kommer tänka? Kanske han blir misstänksam?♥ Puss på er!♥
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Sorry!

j*vla arg på min tröga dator!!! Jag hade i princip skrivit klart HELA kapitlet och sedan cp:a den sig och skärmen blev svart! När den startade efter evigheter av väntan var kapitlet borta! Så tyvärr, det blir förmodligen inget ikväll :( Jag skriver på den just nu men har bara kommit halvvägs. Sorry guys! Lovar att bli klar med den imorgon! Love ya♥

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 17. My tears have been my secret

 
Jag vaknade dagen därpå. Huvudet bulltade och magen var i en knut. Jag hade gråtit mig till sömns. Men denna gången sov jag endans till nu. Det lyste solklart om vad som hände igår. Men jag skulle gärna vilja att allting bara försvann. Mina minnen. Jag vill bara sjunka igenom jorden och aldrig återvända. Mardrömmen har inträffat. Att bli såhär deppig. Sörja. Gråta sig till sömns. Önska att allting bara var en ynka dröm. Skärp dig Noel! Sluta tycka sund om dig själv! Sa en röst inom mig. Men den hade helt rätt. Istället för att tycka synd om sig själv så kan jag göra saken bättre. Se det från den ljusa sidan Noel. Fan. Det finns ju ingen ljus sida! Jag steg ur sängen och gick mot wicen där jag drog på mig en blommig blus/skjorta och ett par jeans shorts. Såret hade läkt otroligt snabbt. Men ett R kanske det blev? Det syndes som tur var inte så mycket. Med tunga trötta steg gick jag vidare in till badrummet där jag plattade mitt hår och sminkade mig snabbt.
''Jag mår bra... Bara inte idag.'' Sa jag tyst när jag tittade på mig själv i spegeln. Kommer jag någonsin må riktigt bra? Liksom läka helt? Må toppen som alla andra gör? Ganska liten chans att det händer. Jag har en tuff bakrund. Det är inget som bara försvinner. Jag suckade högt innan jag sakta gick ut till rummet igen och tog min mobil med mig ner. Pappa satt - oturligt nog - i köket som vanligt. Jag hade skippat frukosten sedan hela bråket började. Nej, faktiskt så länge jag kan minnas. Jag vet att det inte är bra. Det är en utav dem viktigaste måltiderna på dagen. Men jag hinner bara inte... Eller så vill jag bara spendera så lite tid hemma som möjligt. Han vände sin blick mot mig och log prövande.
''Godmorgon.'' Sa han som om inget hänt. Utan att yttra ett ord gick jag förbi honom och ut till hallen. Jag satte på mig mina vita converse och tog min väska i ena handen innan jag steg ut.
''Noel.'' Ropade han efter mig. Han borde tänkt efter innan han gjort det han nu gjort mot mig. Jag svarade inte eller ens stannande utan fortsatte ut och sedan vidare mot bilen. 
                                 
 
Jag stod lutandes mot skåpet med blicken i marken. Jag kunde inte fatta vad som hänt igår. Jag kom dit för att jag skulle berätta att vi var tillsammans. Jag trodde inte på vad Noel hade sakt. Sen när jag såg henne... Hon såg alldeles förstörd ut. Hennes maskara hade runnit och hennes ögon var röd sprängda. Vad hade fått henne att gråta? Vad hade fått henne att må så dåligt? Sedan kom hennes pappa. Som gav mig en hård blick. Allting gick så snabbt. Men ändå så långsamt. Hur han hade dragit med henne in mot hennes vilja. Jag hade blivit stående nedanför trappan och var helt förvirrad. Jag ångrar att jag inte gjorde något. Fan Justin! Varför stod du bara där som ett pucko!? Röt en röst inom mig.
''Hej Justin!'' Sa en pipig röst. Jag suckade frustrerat och vände blicken mot personen framför mig.
''Amber.'' Sa jag kallt. Hon log hemlighetsfullt och tog några steg närmre mig. Hennes tighta t-shirt slutade strax över naveln och hennes slitna jeans shorts var så korta att man nästan såg hennes rumpa.
''Så... Vart är din, flickvän.'' Sa hon och drog sitt pekfinger på mitt bröst. Jag bet ihop käkarna för att inte få ett ryck av ilska som jag sedan kommer ångra. Jag tog snabbt tag om hennes hand och höll den hårt. Så hårt att hon började få ont och försökte dra sig loss. Vilket jag tillslut lät henne göra.
''Helt seriöst Justin... Du tycker inte om henne. Jag vet det.'' Försökte hon.
''Jag vet att du gillade mig. Och fortfarande gör det. Vi hade något speciell.'' Sa hon med ett flin. Jag spände näven och kollade argt på henne.
''Jag har aldrig gillat dig! Du var inget mer än en hora för mig och vi har aldrig haft en något speciellt! Det bästa som hänt mig var när du stack från stan. Lämna mig ifred annars kommer du ångra att du ens föddes.'' Sa jag med sammanbitna käkar. Hennes breda flin hade försvunnit för länge sedan och nu såg hon mer rädd ut. Kanske till och med sårad. Men det störde inte mig. 
''Stick!'' Röt jag. Hon ryckte till och tittade häpet på mig innan hon försvann. Långt bort. Alla tittade chockat på mig men fortsatte med sitt när dem märkt att jag blev ännu mer argare. I korridoren kunde jag skymta Noel komma gåendes. Det fick lugn. Hennes söta leende och vackra ängla hår. Hennes blick åkte runt bland all folk tills den fastnade på mig. Hon stannade mitt i allt och kollade allvarligt på mig. Jag kunde inte se om hon var arg på mig för det igår. Eller om hon var ledsen för det som hänt. Hon fortsatte sedan gå mot sitt skåp.
''Hey, varför så deppig?'' Frågade Damon efter ett tag. Jag suckade högt. ''Och varför så arg?'' La Stefan till. Utan att besvara deras frågor gick jag med tunga steg mot henne. Hennes kompisar hade ännu inte kommit... Som tur var.
''Är du okej?'' Frågade jag när jag kommit fram till henne. Hon suckade och stängde sitt skåp med en smäll.
''Vad tror du?'' Vände hon sig till mig.
''Well...'' Började jag.
''Du behöver inte svara på det.'' Sa hon suckandes och började gå därifrån. Jag tog snabbt tag om hennes arm och drog in hennes i min famn.
''Jag struntar i vad din pappa säger. You know why? Utan dig är jag inte hel.'' Sa jag så bara hon hörde det. Fan Justin. Jävligt smörigt. Bad boy. Du är en bad boy. Uppdrapde jag för mig själv. Ett mjukt leende spred sig på hennes läppar.
''Tror du jag lyssnar på honom? Never.'' Flinade hon och tryckte sina läppar mot mina i en mjuk kyss.
                                      
''Mamma och pappa ska skilja sig.'' Suckade Shana.
''Mina föreldrar är redan skilda.'' Suckade Cece.
''Samma här.'' Stönade Mike. Jag drog jackan hårdare om min överkropp när vinden smällde till mig. Jag hoppades dem inte skulle fråga om mina föreldrar. Inte för jag inte har något svar. Mer för att det är ett känsligt ämne.
''Noel, dina föreldrar då?'' Frågade Shana. Jag svalade hårt och vände blicken upp mot henne. Tvingade fram ett leende och drog en hårslinga bakom örat.
''Ehm... Min mamma är död.'' Sa jag. Alla tystnade och tittade skamset ner i marken. 
''Förlåt Noel. Jag menade inte att...'' Tystnade Shana.
''Nej, det är lungt. Du visste inte.'' Sa jag med ett falskt leende. Hela konversationen dog ut pågrund av mitt svar. Vi gick i tystnad till Subway och satte oss vid ett av borden - utom hus -. En servitris kom fram till oss och tog våra beställningar.
''Så... Hur är Justin?'' Bröt Cece tystnaden. Jag log milt och vred mig i stolen.
''Han är...'' Började jag. En kriminell typ, Bad, En ledare för ett mafia gäng, våldsam, temperamentfull. Räknade jag upp i huvudet. ''... Underbar.'' Sa jag tillslut. ''Han är snällare än vad man tror. Omtänksam. Och beskyddsfull.'' Log jag. Dem nickade utan att säga något.
''Han låter... Snäll.'' Sa Shana. Men jag visste att hon inte menade det. Jag menar. Om man kollar på honom i skolan. Han är bad. Verkligen bad. Tar inte hänsyn till någon. Och bryr sig verkligen inte om någons åsikt. Jag tror ingen annan än jag tycker han är... Snäll. Snäll. Kanske inte det rätta ordet. Det finns inget ord som kan beskriva honom. Bad. Är nog det ända som passar.
''Han är snäll.'' Rättade jag henne.
''Om du säger så...'' Sa Mike. Jag suckade högt med ett leende och lutade mitt huvud i handflatan. Servitrisen som tagit våran beställning kom gåendes med en bricka lastad med drickor och mackor.
''En Frapino?'' Sa hon.
''Här!'' Log jag och tog tacksamt emot den medans hon delade ut till dem andra. Jag valde att bara köpa dricka. Medans dem andra också köpt mackor.
''Ni vet han nya killen. Vad heter han... Juste, Sean! Han är så snygg!'' Tjöt Cece. 
''Snygg? Han är het!'' Tjöt Shana. Jag kunde inte hålla med någon utav dem. Kanske att han såg bra ut. 
''Och verkar vara så snäll!'' La Cece till. Snäll? Verkligen inte! Idiot. Jo det låter mer som Sean.
''Jag kan verkligen inte hålla med om det.'' Sa jag utan att ens tänka efter. Fan Noel. Käften!
''Vadå? Är han inte det?'' Frågade Shana blondinit.
''Aså... Ehm... H-han är väl.'' Stammade jag nervöst fram.
''Noel. Fram med det. Hur är han?'' Bad Mike.
''Han är... Snäll. Okej? Jag blandade ihop honom med någon annan.'' Skrattade jag nervöst. Snälla. Bara tro på det. Hoppades jag.
''Jaha. I alla fall Han är helt underbart snygg och...'' Cece fortsatte prata om Sean och brydde sig knappt om vad jag nyligen sakt. Det fick mig att pusta ut. Jag lutade mig tillbaks i stolen och smuttade på frapinon. Jag var inte rädd för Sean att han skulle skada mig pågrund av att jag sakt att han var en idiot eller liknande. Jag ville bara slippa alla frågor. Efter allt som hände igår hade jag knappast lust att vakna. Och nu sitter jag här. Med dem och försöker se så oberörd ut som möjligt. Faikar varrenda leende jag ger dem. Ingen ser att jag mår piss. Ingen ser att jag är ledsen. Ingen ser hur förstörd jag är. Det ända dem ser är mitt leende. Det får dem att tro att jag är okej. 
 
''Tack för skjutsen!'' Sa jag och tryckte fram ett leende innan jag steg ur bilen.
''Vi ses imorgon!'' Log Cece och körde sedan iväg. Jag gick med tunga steg mot dörren. Nu kommer jag säkert få ett hav fullt av klagomål. Om att jag inte kom hem i tid. Att jag inte får umgås med Justin. Jag tog tag om handtaget och tryckte ner den och steg sedan in. Jag var berädd på att höra snabba steg komma mot mig och en arg blick stirra på mig. Men niget utav det hände. Det var knäpp tyst. Jag njöt så länge det varade. Jag drog av mig jackan och slängde av mig skorna innan jag steg in i köket. Han kunde inte skymmtas någonstanns. Jag gick mot trappan och tog tag om räcket...
''Noel.'' Hörde jag en röst bakom mig. Jag stängde ögonen och suckade högt innan jag långsamt vände mig om och tittade med en kylig blick på honom.
''Alexander.'' Utalade jag hans namn långsamt.
''Vet du hur mycket klockan är?'' Frågade han och korsade armarna.
''Klockan är 9.'' Mummlade jag.
''Du skulle vara hemma innan 4!''
''Sen när har vi bestämmt det!?''
''Sedan du började umgås med Justin!''
''Jag gjorde det långt innan du visste!'' Snäste jag. 
''Tror du att jag inte visste om det?'' Sa han och höjde på ögonbrynen.
''Du har aldrig sakt något om någon tid. Alltså nej.''
''För jag visste att du inte gillade honom.''
''Du vet ingenting om mig!'' Tjöt jag.
''Du höjer inte rösten åt mig sådär!'' Sa han och höjde själv sin röst. 
''Jag gjorde nyligen det.'' Sa jag bittert.
''Om inte du slutar vara så uppkäftig kommer jag verkligen se till att du får ta en paus från jobbet.'' Hotade han.
''Tror du jag är det bara för att retas med dig?'' Frågade jag med en rynka i pannan.
''Du väljer att vara det.''
''Jag valde inte något av det här! Detta är pågrund av dig! Allt detta! Du tog upp saker och ting vilket fick det till att bli ett bråk. Sedan hotar du mig och tror att jag är okej? Du får mig att gråta varje kväll sedan vi bråkat och dagen därpå tror du allting är som vanligt. Att jag glömt det. Och bara går vidare som om inget hänt.'' Sa jag och kämpade med att inte gråta.
''Jag vill inte heller-''
''Det är just det du vill!'' Avbröt jag honom. ''Ser du inte vad du gör? Sedan tre nätter tillbaks har det varit såhär vartenda kväll och du bryr dig inte. Du bryr dig inte om du kanske sårar mig eller får mig att gråta. Utan fortsätter klaga.'' Sa jag. Där brast det. Tårarna rann längs mina kinder. ''Jag är mänsklig. Fattar du det? Jag har känslor vare sig jag är agent eller inte! Jag mår dåligt vartenda dag. Pågrund av detta...'' Snyftade jag.
''Jag menar inte att vara elak. Jag vill bara ditt bästa.'' Sa han tyst.
''Pappa... Du säger att detta är för mitt bästa. Säg mig... Varför gråter jag då?'' Snyftade jag. Han tittade sorgset på mig och visste inte vad han skulle säga. 
''Om du älskar mig... Låt mig vara lycklig. Om du vet att jag kommer bli sårad. Låt mig bli sårad. Hur ska jag annars lära mig?'' Sa jag tyst innan jag vände mig om och drog snabbt på mig mina yttekläder och steg ur huset och sprang mot bilen som jag startade. Jag ville verkligen inte ha det såhär. Jag var trött på att bråka. Det är det ända jag gör hemma. Jag bråkar och gråter, somnar och vaknar. Går till skolan och sedan hem igen där jag bråkar och sedan gråter. Om och om igen. Samma visa varje gång. Han ser mig gråta. Han ser mig deppig. Han ser mig arg. Har han någonsin sätt mig lycklig? Han låter mig aldrig prova saker och ting. Utan stoppar mig hela tiden. När han vet att något är farligt. Stoppar han mig. När han ser att jag har en kille. Stoppar han mig. När han ser att är olycklig. Vad fan gör han då? Inget! Han låter mig aldrig ta risker. Han låter mig aldrig ta min egen väg. Han låter mig aldrig göra fel. Han låter mig aldrig göra misstag som jag kommer lära mig av. För han tror han gör rätt. Om jag aldrig får lära mig på egen hand kommer jag aldrig klara mig själv ute i världen.
Leende läppar, gråtande själ...
Hemska tankar, fast jag vill väl...
ledsna ögon, flaska skratt...
Kalla tårar som faller varje natt...
Stark på utsidan, svag där inne...
Mörka stunder i mitt sinne...
Jag bär en mask som ingen kan se...
Det är den som hjälper mig att lee...
Varför är det bara jag som vet...
Mina tårar har blivit min hemlighet...
Sa jag för mig själv. Om och om igen. Det var en dikt. En dikt som jag skrivit när jag var liten. Ja, strax efter mamma och Maddies död. Då jag var som ledsnast. Jag skakade av mig tankarna och suckade.
Utan att ens veta vart jag skulle, hamnade jag automatiskt hos Justin. Jag hoppade ur bilen och rusade mot dörren. Jag bankade hårt med näven mot den hårda trä dörren i hopp om att han skulle vara hemma. Dörr handtaget trycktes ned och som jag önskat stod Justin vid öppningen. Jag tittade sorgset på honom ett långt tag innan jag slängde mig gråtandes i hans famn...

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Omslag

          
         
Omslaget till Devil In Disguise. Om det vore en bok då haha ;)♥ Skriver på nästa kapitel right now! Och             tack till er som kommenterar! Ni får mig att spricka av gläjde! Cant stop smile ;D♥ Kram på er alla!♥
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 16. Totally broken

 
Jag klev in i duschen och satte igång vattnet. Såret sved så fort en ynka droppe nuddade benet. Jag grimaserade och knep ihop med ögonen för att försöka få bort smärtan. Men sjävklart funkade det inte. Det ljumma vattnet rann längs min kropp. Jag ville bara skölja av kroppen för att bli piggare och struntade i att tvätta håret. Jag steg ur duschen och drog en handduk runt min kropp. Blåmärkena var ännu kvar. Men inte lika tydliga. Jag kollade mig i spegeln ett långt tag. Kidnappad. Jag blev kidnappad. Som är agent. Som ska kunna försvara sig själv i sådana lägen. Besviken. Jo, det kan man säga att jag var. Besviken på mig själv. Även fast jag var yr och svag ska jag kunna försvara mig själv. Ta mig loss från ett rep. Vad hände med mig? Det är sådant jag övar - övade - på dagligen. Sådant som är enkelt. Jag-
''Noel? Vi börjar snart!'' Avbröt Justin mitt långa dagdrömmande med en knacking på dörren.
''Jag kommer!'' Sa jag till svar. Jag torkade min kropp snabbt och drog den hårt om min kropp. Underkläder. Jag har inga underkläder. Jag har inga kläder över huvudtaget. Jag suckade högt och steg sedan ur badrummet och in i hans rum.
''Justin, jag har inga kläder att ha på mig.'' Gnällde jag.
''Låna mina.'' Sa han oberört.
''Seriöst Justin! Jag kan inte gå med dina kläder i skolan!'' Suckade jag. Han gav ifrån sig ett irriterat väsen och ställde sig upp och gick mot sin garderob.
''Här! Ta på dig det.'' Han slängde en mag tröja och ett par jeans + underkläder. Vart hade han fått det ifrån?
''Haft besök?'' Frågade jag med korsade armar.
''Babe, ta det lungt. It's old stuff.'' Sa han med ett flin. Jag himmlade med ögonen och gick sedan in i badrummet och drog på mig kläderna på nolltid. Men att någon annan tjej hade haft på sig kläderna äcklade mig. Jag hoppas dem tvättats. Annar kunde jag lika gärna haft på mig mina smuttsiga kläder. Jag kollade mig i spegeln och kammade igenom håret med fingrarna.
''Det finns smink i högra lådan!'' Ropade han. Jag rynkade pannan men kollade ändå och fann en nesesär full med smink. Jag stack ut huvudet genom dörren och kollade förvånat på honom.
''Seriöst Justin! Hur många tjejer har varit här?'' Frågade jag och höjde på ögonbrynen. Han skrattade till och vände blicken åt mig.
''Vill du verkligen veta?'' Frågade han med ett flin.
''Nu när jag tänker efter. Nej!'' Sa jag och fortsatte med det jag höll på mig. Jag kletade snabbt på mig maskara och log nöjt åt det lilla jag förändrat i mitt utseende. Jag ställde tillbaka sminket och gick ut till Justin som låg i sängen med blicken fast i mobil. Jag gick fram till honom och tog mobilen från honom.
''Ey!'' Tjöt han irriterat. Jag flinade brett och satte mig gränsle - med benen på varsin sidan av höfterna -. Han ändrades från irriterad till ett brett flin på nolltid. Jag lutade mig ner mot hans ansikte och kyssta honom mjukt på läpparna.
''Vi måste nog gå nu.'' Sa jag efter kyssen.
''Om fem minuter.'' 
''Nej, nu.'' Sa jag med ett retsamt flin. Jag satte mig rak lång och steg sedan av honom. Han suckade irriterat och gav med sig.
 
Jag, Justin och killarna steg ur bilarna som vi åkt med och började tillsammans gå in mot skolan. Allas blickar var som fast på oss. Som vanligt. Jag kramade Justins hand mjukt och log nöjt. Jag visste inte hur det skulle bli mellan mig och Cece idag. Om vi fortfarande var ovänner. Men Shana hade redan första dagen blivit sams med mig. I alla fall en person jag var vän med här.
''Jag möter upp dig innan lunch.'' Sa Justin och kyssta mig mjukt innan han och killarna gick mot sina skåp som var en bit bort. Jag fortsatte mot mitt där Cece och dem andra stod som vanligt. Shana vände sig mot mig och vinkade glatt. Jag pressade fram ett leende och gick mot dem.
''Åh! Mår du bättre idag?'' Frågade Shana oroligt och drog in mig i en kram. Jag kramade förvånat henne och log mjukt mot henne.
''Mycket bättre.'' Sa jag. Cece kollade länge på mig. Utan att yttra ett ända ord.
''Fan.'' Sa hon och suckade.
''Jag kan inte vara arg på dig Noel.'' Sa hon och kramade mig hårt. Jag log lättat och kramade henne hårt tillbaks. 
''Förlåter du mig?'' Frågade hon osäkert.
''Klart jag gör. Varför skulle jag inte?'' Hon öppnade munnen och skulle precis svara då jag stoppade henne.
''Du behöver inte svara på det. Vi bara... Glömmer allt.'' Log jag. Hon nickade nöjt. Mike och Shana bara stod och stirrade på oss med stora fåniga flin.
 
Jag hann läsa klart sidan innan man kunde höra klockan ringa.
''Kom ihåg att ni har prov nästa vecka!'' Sa Mrs Giorgia. Alla var snabba med att ta sig ut ur klassrummet och sedan vidare till sina skåp. Jag tryckte in min historia bok och drog ut min väska. Väskan hade jag fått imorse precis innan skolan börjart. Justin hade tydligen hittat den vid min bil som stått parkerad en bit från deras hus. Där i låg min mobil och andra viktiga saker jag behövde. Jag satte väskan på axeln och började gå därifrån. Ut från skol byggnaden och sedan vidare hem. Jag och Justin hade åkt i min bil som Justin tagit hem strax efter han hittat den. Jag antog att han åkte med killarna hem sedan. Jag satte mig i sätet och startade motorn. Jag körde ut från skolans område och mot det som kommer likna helvetet. Hemma. Där pappa säkert sitter otåligt på att jag ska komma hem. Snacka om att jag kommer får mycket skäll. Jag har varit iväg i drygt 2 dagar. Utan att knappast höra av mig. Jag körde in på våran grusväg och drog ut nyckeln. Jag vågade knappast gå in. Jag visste vad som väntade på andra sidan väggen. Men tillslut steg jag ur bilen och med bestämmda steg gick jag mot dörren. Handtaget tog jag ett grepp om och öppnade dörren med ett ryck. Jag hörde snabba steg komma mot mig och en arg pappa stående framför mig.
''Vart fan har du varit!?'' Röt han argt. Jag vill inte ha den rellationen med honom. Vi har aldrig haft såhär sedan mamma och Maddies död. Sedan dess har realtionen gått i vågor. Vissa år/månader har det varit toppen. Andra... Världens värsta.
''I skolan.'' Sa jag som om jag inte visste vad han menade.
''Spela inte dum! Du vet vad jag menar.'' Sa han och spände blicken i mig.
''Jag har varit hos Cece. Har du problem med att jag har vänner?'' Frågade jag bittert och steg förbi honom. Han gav ifrån sig ett frustrerat väsen och gick efter mig med bestämmda steg.
''Noel!'' Höjde han rösten.
''Vad!?'' Sa jag och vände mig om.
''Sluta ljug!''
''Men för sista gången! Jag ljuger inte!'' Ljög jag. Jag känner honom för väl för att kunna säga sanningen till honom.
''Ditt uppdrag börjar spåra ur.'' Sa han och maserade sin tinning. Jag tittade med stora ögon på honom.
''Spåra ur? Pappa, om det är något som spårar ur är det du!'' Sa jag. Jag ville skrika och gråta. För jag klarade inte av sådana hära diskutioner. Sedan mamma och Maddies bort gång har jag haft svårt med det mesta. Bråk, kärlek och minnen. Jag klarar inte av att bråka. Jag vet inte varför men det påminner mig om Maddie. När vi bråkade förr. Och det har med minnen att göra. Jag klarar inte av att tänka tillbaks då mamma och Maddie fanns. Det får mig att gråta. Sedan att jag är rädd att bli sårad av killen jag gillar. Jag står inte ut med mig själv. Med mitt liv och allt som hänt. Det ända som får mig att driva fram och inte ge upp är... Mamma och Maddie. Deras död har ingen kunnat reda ut. Vem som dödade dem och varför någon dödade dem vet ingen. Just därför valde jag att bli agent. För att en dag ta reda på det.
''Lägg av nu! Tror du mamma velat detta?'' Jag Spände blicken i honom och kände hur mina ögon blev tårfyllda.
''Blanda inte in mamma i detta.'' Sa jag med sammanbitna tänder.
''Du har ingen rätt att göra det!'' Höjde jag rösten.
''Jag tror du måste ta en paus från agentlivet.'' Sa han lugnare. När jag hörde orden... Paus från agentlivet. Brast jag. Tårar sprutade ut och ingenting kunde stoppa de. Nu har han gått för långt. Han kan inte ta det ända viktiga i mitt liv. 
''Jag tänker inte göra det. You know why? För det är de ända viktiga i mitt liv! Uppdragen, jobbet och D.I.D är det som får mig att hoppas och inte ge upp. Jag valde inte att jobba där för att det var roligt. Eller för att utsätta mitt liv. Jag gjorde det för jag såg ingen mening med mitt liv. Jag ville hjälpa folk att känna sig trygga. Fånga dem elaka som skadar människor. Men mest av allt... Mamma och Maddie. Det riktiga skälet till att jag faktiskt gick med i D.I.D. Kunna lösa fallet till deras död. Veta vem och varför någon gjorde det. Om du nu tvingar mig att ta en paus eller i värsta fall sluta. Vet jag inte vad jag ska göra. Tro inte det är okej för mig. För allt detta... Är det ända jag har kvar.'' Grät jag. Jag såg hur tårar hade slunkit ur ögonen och rann nu längs hans kinder.
''Noel... Jag-''
''Snälla... Bara låt mig vara.'' Sa jag tyst och sprang förbi honom upp för trappan och in i mitt rum där jag slängde mig i min säng. Tårarna ville inte ta slut. Maskaran rann och det knöt sig i magen.
''Mamma... V-varför just m-mig? Var-för måste jag li-da?'' Stammade jag fram. Jag drog fram min mobil och slog in Marilyns nummer och tryckte den mot örat. Signaler hördes och efter några ynka sekunder kunde jag höra hennes mjuka stämma.
''Hej Noel!'' Sa hon glatt.
''M-Marilyn...'' Stammade jag. 
''Gumman, vad har hänt!?'' Frågade hon oroligt.
''Jag klarar inte av detta mer! Pappa driver mig till vansinne!'' Grät jag.
''Allting kommer lösa sig.'' Sa hon lugnande. Jag vill mer än något annat ha henne här. Jämte mig och trösta mig som hon alltid brukade göra. 
''Nej, inte denna gången! Han tar jobbet ifrån mig!'' Jag hörde hennes tunga andetag och hur hon suckade.
''Jag tillåter honom inte det. Det vet du. Inte pappa - Rick - heller. Du är en av dem bästa. Never att han släpper dig så lätt.'' Sa hon i ett försök att lugna mig. Jag tårkade tårarna och snyftade.
''Jag önskar du var här.'' Sa jag likt en viskning.
''Jag önskar jag kunde. Men det skulle ta timmar att ta mig dit. Lova mig att inte göra något dumt. Okej? Jag älskar dig Noel. Sisters forever. Ring mig om du behöver någon att prata med. Jag kommer alltid finnas här för dig.'' Jag kunde höra henne le.
''Älskar dig Marry.'' Sa jag tyst och la sedan på. Jag tryckte ansiktet mot kudden och knep ihop med ögonen. Hopp... Det är vad jag behöver. Hopp.
 
Birdy – Skinny Love [lyssna för bättre upplevelse!♥]
Jag slog upp mina ögon när jag hörde hur någon knackade på dörren och ringde otåligt på ringklockan. Jag suckade irriterat och steg snabbt ur sängen. Jag hade gråtit mig till sömns. Men vaknat tre timmar efter. Jag sprang ner för trappan och hoppades på att pappa inte skulle vara här nere. När jag väl kommit fram till dörren och öppnat den kollade jag med stora ögon på en dyngsur person.
''Justin?'' Sa jag me den rynka i pannan. Jag drog en slinga bakom örat och tvingade fram ett leende. Jag kom på att jag gråtit. Vilket innebar att maskaran... Åh. Toppen!
''Vad har hänt?'' Frågade han bekymrat.
''Ehm... Jag... Inget.'' Svarade jag.
''Noel vem-'' Pappa stoppade sig själv när han väl kommit fram och fått syn på vem det var.
''Vad fan gör han här?'' Frågade pappa argt. Jag vände blicken till honom och kollade argt på honom.
''Om du ska vara så jävla arg kan du gå in.'' Sa jag och korsade armarna.
''Justin. Förlåt, men det är inte läge nu.'' Ursäktade jag mig.
''Läge för vad?'' Pappa struntade helt i vad jag nyligen sakt till honom. Nu eller aldrig. Det kan inte bli värre än vad det redan är.
''Jag och Justin är tillsammans.'' Sa jag snabbt. Han tittade chockat på mig.
''Nej, Nej det kan inte stämma.'' Sa han och skrattade nervöst. Både jag och Justin tittade allvarligt på honom.
''Tror du jag skulle skoja om något sådant?'' Frågade jag och höjde på ögonbrynen.
''Du får inte träffa honom. Fattar du det?'' Sa han när han väl fattat att det inte var något skämt.
''Nej, jag tänker inte låta dig förstöra mitt liv ännu mer!'' Röt jag argt och steg ut till Justin. Regnet öste ner. Jag var dyngsur redan någon minut efteråt.
''Kom in igen Noel.'' Sa han argt.
''Fan heller.'' Sa jag och korsade armarna. Justin tittade oroligt på mig och flätade ihop mina fingrar. Jag log mjukt mot honom innan jag vände blicken mot pappa igen.
''Kom in sa jag!'' Röt han. Jag skakade envist på huvudet. 
                 
''Jag älskar henne.'' Sa Justin allvarligt. Jag tittade chockat på honom men snabbt spred sig ett leende på mina läppar. Pappa kom ut rusande och tog ett hårt grepp om min arm och drog in mig igen.
''Vad gör du!?'' Tjöt jag. Justin tittade oroligt på mig och visste inte vad han skulle göra.
''Du lyssnar på mig nu! Du... Får aldrig träffa honom mer! Fattar du?'' Sa han och spände blicken i mig. Jag tittade med tårfyllda ögon på honom och vände sedan min rädda blick åt Justin som stod där chockad över sitouationen. 
''I love you to.'' Mimade jag åt honom. Han släppte min arm och stängde dörren med en smäll. 
''Vill du att jag ska vara olycklig!?'' Tjöt jag strax efter. Han suckade högt och försökte dra in mig i en kram.
''Nej!'' Protesterade jag.
''Du tog nyligen ifrån mig ännu en viktig sak i mitt liv! Killen som fått mig att tro på kärlek. Jag trodde för en gång skull att kärleken kanske ändå inte är så dum. Och så kommer du och sumpar allt! Det var detta jag var rädd för! Att bli sårad! Och av alla personer trodde jag verkligen inte att det skulle vara du...'' Röt jag argt. Jag kunde inte hålla inne tårarna längre. Han hade fått mig att må dåligt redan en gång idag. Räkte inte det? 
''Du har förstört mitt liv!'' Grät jag och sprang förbi honom. Fuck my life... And fuck love!

 
Det var ett dramatiskt och långt kapitel! Hope you like it ;)♥ Kommentera en massa nu my beautys!♥
 

Inlägget är skrivet under kategorin Länkbyten © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Länkbyte med Biebsdrew

                                          
 
Här har ni smakprov på Sacrifice For Love 
Jag har läst ett kapitel av den och den är otroligt bra! Ni måste kolla in den! Själv ska jag 
läsa dem andra kapitlerna!♥
 Klicka på bilden
____________________________________________
 
Nästa kapitel kommer ut om en stund!♥ Pöss ;)♥
 
 

Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE

Chapter 15. Feelings

 
Huvudet dunkade, kroppen värkte och såret sved. Kunde det bli värre? Jag satte mig upp och sträckte på mig. Jag befann mig i Justins rum. Justins stora och underbara rum. En sovande Justin med ruffsikt hår låg jämte mig. Sängen var mjuk och kunglig. Det var som att sova på moln. Jag sträkte mig efter min mobil som låg på nattduksbordet. Jag nappade åt mig den och klickade på den runda knappen så skärmen tändes. Flera missade samtal från... Pappa. Jag suckade högt och funderade på att ringa honom för att informera att jag var vid liv. Inte för att han visste att jag blivit kidnappad och slagen utan mer för att han var ororlig och antog att jag blivit kidnappad som jag nu blev. Men vad skulle jag säga? Inte kan jag säga: ''Hej pappa! Jodå, jag mår bra. Jag bara blev kidnappad igår och höll på bli dödad men Justin räddade mig. Han kriminella killen. Vart jag är nu? Jo, hos Justin! Förresten! Jag är tillsammans med honom.'' Gud... Never in my life att jag skulle säga så. Han skulle döda mig. Utan att ens hinna stoppa mig själv klickade jag på hans nummer och signaler kunde höras. Efter några få signaler kunde jag höra en orolig röst svara.
''Noel?''
''Vem annars?'' Sa jag och gäspade.
''Vad fan håller du hus!? Jag var nära på att ringa polisen igår kväll!'' Sa han både oroligt och argt. Jag suckade och tittade ner på mina ben. Vad skulle mitt svar vara? Jag kunde inte säga sanning. Never. 
''Hos Cece. Sa jag inte det?'' Sa jag och försökte spela oskyldig.
''Noel... Vem är det?'' Hörde jag Justin säga som nyligen vaknat. Jag satte fingrett hastigt för munnen som tydde på att han skulle vara tyst. Han tittade förvirrat på mig men la sig sedan ner igen.
''Nej, det sa du inte! Och vem var det?'' Han var misstänksam. 
''Det var Mike. Vi har ett projekt och skulle jobba igår kväll. Men det blev sent så vi alla sov över hos Cece.'' Sa jag och försökte spela så oskyldig som möjligt. Han var knäpp tyst. Man kunde höra hans tunga andetag.
''Men lova att komma hem ikväll!'' Sa han tillslut. Han köpte min lögn.
''Jo... Jag ska försöka. Hej då!'' Sa jag snabbt och la på. Jag slängde mig på ryggen i sängen och pustade lättat ut.
''Varför sa du bara inte att du var här?'' Frågade Justin. Åh... Toppen. Nu måste jag förklara ännu en sak som jag säkert måste slänga ihop en lögn till.
''Jo... Ehm... Pappa. Han... Ehm... Vet inte... Om att vi två... Är tillsammans.'' Sa jag med långa mellanrum.
''Varför har du inte berättat?'' Frågade han med en rynka på pannan.
''Han... Liksom... Hur ska jag säga... Han gillar inte dig.'' Sa jag rent ut. Han skakade roat på huvudet och ett flin spred sig på hans läppar.
''Jag hade inte förväntat mig att han skulle gilla mig. Jag förväntar mig inte att någon ska gilla mig. Jag bryr mig inte om vad andra tycker.'' Sa han och ryckte på axlarna.
''Så... Du förstår varför?'' Undrade jag och hoppades på få svaret ja. Men fick något helt annat till svar.
''Så... Om jag inte bryr mig om vad han tycker. Varför inte bara säga det?'' Stretade han emot. Jag suckade högt och satte mig upp.
''Justin, det är inte så enkelt. Det är inte bara... Att säga det.'' Han skulle aldrig acceptera oss. Aldrig acceptera Justin för vad han gör och vad han är. Fast vad är då vi? Vi är inte snälla oskyldiga människor som aldrig gjort något brått. Nej, vi är väl själv kriminella. Så som vi jobbar och gör våra uppdrag kallar jag inte oss för oskyldiga. Vi gör mer än att bara hålla i en pistol. Vi dödar folk. Vi kidnappar folk och torterar folk om det så skulle behövas. Pappa borde tänka om där. Vi är mer än lika Justin. Sättet han utför sina såkallade uppdrag är så som vi gör det. Skillnaden mellan oss är att vi är dem goda. Och han... Han är den onda. 
''Jo, Noel. Det är så enkelt.'' Sa han emot och satte sig upp.
''Du förstår inte! Om han skulle få reda på oss skulle det innebära att vi aldrig skulle få träffas mer. Han skulle förbjuda mig att träffa dig. Jag vill inte det, Justin.'' Sa jag suckandes. Han suckade högt och la sig ner igen.
''Ett hemligt förhållande? Great!'' Sa han ironiskt. Jag suckade irriterat och la mig jämte honom.
''Måste du vara så negativ.'' Suckade jag.
Ron Pope – Perfect For Me [lyssna gärna!]
''Negativ? Vem är det som är så emot och negativ om att berätta för sin pappa? Hu?'' Sa han bittert. Jag hade verkligen inte lust att bråka med honom. Jag suckade högt och vände huvudet åt honom. Han hade blicken riktad upp mot taket. Jag hasade upp mig på mina armbågar och tittade ett långt tag på honom.
''Kan du sluta stirra?'' Bad han med en suck. Jag log mjukt i ett försök att ignorera det han sa och kröp fram till honom. Han fortsatte stirra med samma tomma blick i taket.
''Men sluta kura.'' Sa jag suckandes och la mig ner på hans bröstkorg. Jag kunde höra hans tunga andetag och hans hjärta som dunkade i rytm. Jag lyfte mitt huvud och tittade upp på honom. Hans läppar såg så kyss vänliga ut... Så... Noel! Skärp dig! Sa en röst inom mig. Men jag ville inte skärpa mig. Jag ville få känslor för honom. Jag ville bli kär. Jag ville kyssa honom. Jag vill känna sådant. För... Jag har aldrig varit kär. Jag har aldrig haft tid för kärlek. På alla ställen jag varit på så har jag mött killar som varit snygga. Som varit alldeles underbara. Men jag föll aldrig för någon utav dem. Jag har svårt för att bli kär. Jag är rädd för att bli sårad. För att hamna i den jobbiga situationen där man är så ledsen och deppig. Jag fattar ändå inte att jag fortsätter. Att jag inte står emot känslorna som vill utväcklas. Jag brydde mig inte om rösten inom mig som sa åt mig att sluta tänka och känna såhär. Jag sträckte på nacken och kysste hans underbara läppar. Han gjorde först inget. Men började sedan kyssa tillbaks.
                     
Han snurrade runt oss så jag låg underst och han överst och skulle precis kyssa mig ännu en gång då dörren öppnades. Både jag och Justin ryckte till och slängade oss på varsin sida av sängen.
''God morgon turtuduvor!'' Flinade Damon. Men blev sedan allvarlig. 
''Noel... Skulle jag kunna... Få prata med dig?'' Sa han och harklade sig. Jag slängde en blick på Justin och nickade innan jag steg ur sängen och gick ut ur rummet. Damon stängde dörren efter oss och tittade förvirrat på mig.
''Vad var det där!?'' Frågade han och slog ut med armarna.
''Damon... Ehm...-''
''Vi sa att du skulle spela kär! Inte bli kär i honom!'' Avbröt han mig frustrerat och masserade sin tinning.
''Damon... Jag kan inte rå för det men nu blev det bara så! Okej! Det var din idé allt detta och då får du skylla dig själv! Du visste konsekvenserna! Det vet jag.'' Sa jag och korsade armarna. Han suckade och drog sin hand genom sitt svarta hår.
''Fine! Du har rätt! In med dig nu! Säg att frukosten är klar.'' Sa han suckandes och öppnade dörren. Jag tryckte fram ett leende och steg in igen och gick fram till sängen.
''Vad ville han?'' Frågade Justin misstänksamt. Jag ryckte lätt på axlarna och la mig jämte honom.
''Typ bara att... Frukosten var klar.'' Sa jag.
''Bara det?'' Undrade han.
''Ja?'' Sa jag och kände hur övertygande jag lät. Han får aldrig veta att allt som hände mellan oss i början var falskt. Även fast han är bad boy och inte visar sina känslor så kommer han bli sårad. Just därför är det bara mellan mig och Damon.
''Kom nu latmaks.'' Log jag och tog tag i hans hand och drog upp honom. Han log mjukt och ställde sig upp ur sängen. Mina kläder doftade Justin. Inte konstigt. Det var hans kläder. Han gick fram till mig och drog mig tätt intill honom och pussade min panna.
''Kom, vi går ner och äter.'' Sa han med sin hesa morgon röst och tog tag i min hand för att sedan gå ner. Vi steg ur hans rum och gick med trötta steg ner för den långa vita trappan som ledde ner till vardagsrummet. Vi fortsatte ut till köket där alla satt vid köks ön och proppade i sig pankakor.
''God morgon!'' Sa jag med ett leende. Alla slutade glufsa i sig maten och vände blicken på oss. Ett brett leende spred sig på deras läppar.
''God morgon Noel!'' Log alla. Jag är förvånad över att mitt ben inte alls gjorde ont idag. Jag kommer knappt ihåg gårdagen men tillräckligt mycket för att veta att jag blev kidnappad. Vid bordet fanns det två platser kvar. Vi båda satte oss ner och la upp pankakor på talrikarna som stod fram dukat.
''Hur mår du?'' Frågade Zack. Jag antog att han menade knäet. Och om hela det som hände igår.
''Jo, bra.'' Log jag.
''Har du ont i knät?'' Frågade Tyler medans han tog en tugga av pankakan.
''Faktiskt...Nej, Inte alls..'' Log jag. Dem såg lättade ut och fortsatte äta. Jag sneglade på klockan som hängde ovanför kylskåpet. Den visade 10:35. Shit!
''Justin! Det är skola!'' Sa jag panikslaget.
''Chilla Noel. Vi har tagit hand om det.'' Log Stefan lungt. Jag kollade misstänksamt på honom men nickade och pustade lättat ut.
 
Vi alla låg i koma och stirrade tomt på tv skärmen. Alla var trötta och orkade verkligen inte göra något annant än det här. Justin låg sovandes i mitt knä medans jag av alla var pigg. Eller... Inte pigg. Men heller inte trött. Family Gay hade spelats på tv sedan vi ätit frukost och det blev ganska tröttsamt efter ett tag. Klockan slog 20:30. Shana hade ringt mig ett par gånger men jag hade inte ork att svara. Och pappa också. Jag vet inte ens om jag kommer hem ikväll. Jag mår viserligen bra. Men om pappa får syn på såret och dem blåmärkena jag har kommer det inte sluta bra. 
''Jag går och lägger mig.'' Sa jag tyst. Men ingen svarade eftersom alla sov. Jag lyfte försiktigt på Justin huvud för jag vill inte väcka honom och smög tyst förbi dem och upp till Justins rum. Inte en chans att jag skulle sova nu. Jag låg back med sömn men ändå kände jag inte alls för att sova. Jag gick ut på balkongen och satte mig i en utav dem mjuka fotöljerna som stod i väntan på att man skulle sätta sig. Jag lät min blick kolla ut över stan som lös. New York var vacker. Allt var liksom centralt här. Jag drog upp min mobil och slog in Shanas nummer och tryckte den mot örat.
''Ja hallå?'' Svarade hon mjukt.
''Hej, Shana.'' Sa jag med ett leende.
''Noel?'' 
''Ja det är jag.''
''Åh, gud Noel! Jag har varit så orolig! Varför var du inte i skolan idag?'' Frågade hon en aning lättad.
''Jag... Är sjuk! Men jag mår mycket bättre nu. Så jag kommer imorgon.'' Ljög jag.
''Åh! Krya på dig gumman! Då ses vi imorgon!'' 
''Ses!'' Sa jag och la sedan på. Precis när jag lagt på plinga den till. Ett sms från... Pappa. Han undrade vart jag var. Jag suckade högt och ignorerade det. Jag tryckte ner mobilen i fickan och lutade mig tillbaka.

 
Varsågod babes! Tack för alla fina kommentarer! Hoppas ni gillar kapitlet! Kan ni kommentera lika bra om inte bättre? #muchlove Kommentera ♥