Jag satt i bilen med ett hårt grepp om ratten. Ilska bubblade inom mig. Hur kan någon göra så? Att kidnappa någon. Att änns tänka den tanken. Det mystiska var att varken Lola eller Selena inte var här. Var båda kidnappade? Jag hade ringt flera gånger till Lolas mobil. Men inget svar såklart. Lola kommer i förstahand. Och nu Selena. Med blicken fast klistrad på vägen drog jag upp mobilen och slog in Selenas nummer. Signaler gick... Jag skulle percis lägga på då hon svarade.

''Hallå?'' sa hon i andra ändan av luren. Hon lät inte gråtfärdig eller arg. Utan helt normal på sätt och vis.

''Vart är du?'' frågade jag snabbt.

''Justin?'' sa hon en aning nervöst.

''Ja, det är jag. Vart är du? Vart är Lola?'' frågade jag med ihopbitna käkar.

''V-vad menar du?'' stammade hon nervöst fram. Jag har inte anklagat henne till någonting men hon låter som om hon försöker låta så oberörd som möjligt och dölja något för mig. Jag skakade av mig tankarna. Hon är den sista jag skulle kunnna tänka vara en kidnappare. Hon kan inte vara det. Det bara känns fel. 

''Precis det jag frågade. Vart är hon? Och vart är du? Vi är oroliga...'' sa jag en aning lugnare.

''Ehm... Aså... Jag hörde att Lola var borta. Jag kände mig hjälplös och ville såklart hjälpa till. Så... Jag körde iväg för att leta efter henne.'' Sa hon fast denna gången ett snepp lugnare. Jag kunde höra någon eller något i bakrunden.

''Justin jag-'' hon hann inte säga mer förrens samtalet bröts. Jag slog ilsket i ratten och suckade iriterat. Jag kunde inget mer göra än att själv leta upp Lola. Eller dem. Jag parkerade en bit bort från byggnaden jag skulle till. Jag tittade mig omkring. Detta stället var helt övergivet. Stängsel och skylltar överallt. Troligen var jag den ända människan här. Stället gav mig dåliga vibbar. Men jag valde att ignorera dem och sedan leta upp Lola. Jag sprang mot tegelbyggnaden med de ena vapnet i handen. Hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen. Nervositeten steg för varje sekund som passerade. Jag var mer närvös och rädd att hitta Lola död i någon hörna än vilka jag kommer möta. Fönstrerna var sönderslagna och dörren var sönderskuten. Stället var helt klart mysko. Ingen förutom jag och mitt crew visste att jag kunde handskas med sånt här. Att slåss och använda pistoler. Det var inget jag berättade för folk. Hur det inte kommit ut visste jag inte. För alla våra eller mina hemligheter brukar förr eller senare läcka ut och spridas i tidningar, tv och såvidare. Men detta var tryggt gömmt. Ingen skulle får reda på det. Kanske Lola. Men då riskerar jag hennes liv. Det finns folk som vill döda mig och mina nära och kära. Det är pågrund av det jag var tvungen att kunna detta. Jag fick inte välja utan det var ett måste. Det låter konstigt att jag måste kunna det men jag är känd och har fans... Även haters. Dem såkallade haters kan mer än bara hata på nät utan i den värkliga världen också. Hata i värkligheten är mer att få mig död. Vilket ingen lyckats med eftersom jag står här... Med en pistol i handen och är påväg att rädda min bästa vän. Jag kikade försiktigt in genom det söndriga fönstret för att se om någon änns var i huset. När jag inte såg någon sparkade jag upp dörren och började letandet efter Lola.

Solen hade börjat gå ner. Det var riktigt vackert. Han stannade mitt i allt och tittade på mig med ett leende sen drog han upp något ur byxfickan.

''Här... Öppna den'' sa han och gav mig en liten ask. När jag öppnade asken så fick jag syn på en guld ring. Min mun formades till ett 'O'.

''D-du friar inte v-va?'' stammade jag jag fram. Han skrattade och skakade lätt på huvudet. Jag pustade lättat ut och log. Han tog ut ringen och satte den på mitt ring finger. På ringen var det inristat ''forever and always''.

''Du och jag bästa vänner för alltid? Vad som än händer så kommer vi förbli vänner... Okej?'' sa han och tog mig i handen. Jag stog där halvt förvånad över vad som hänt men nickade med ett leende.

                  ''sorry about losing my temper my bad love, -A''

mitt gipps. På gippset fanns det med svarta bockstäver en liten text från...A.

''ledsen över att förlora humöret mitt fel kärlek, -A'' Läste Spencer högt. Vi alla fyra tittade shockat på varandra.

''Få bort gippset av mig!'' sa jag stelt. Tanken av att A har varit i mitt rum och skrivit medans jag sovit skrämmer mig. Dem tittade på varandra och visste inte vad dem skulle säga.

''FÅ BORT DET DUMMA GIPPSTE FRÅN MIG... NU!'' sa jag av ren panik. Jag vill inte se texten. Jag vill inte gå runt med det!

''Lola! Ta det lungt! Okej? Vi kan inte ta av dig det...'' sa Aria och försökte lugna ner mig. Emily tog fram en gul lapp och klistrade på det över den svarta texten. Det kändes bättre men det var fortfarande kvar.

''Ehm... Jag måste berätta en sak för er...'' sa jag och tittade ner på mina händer. Det jag drömmde innan. Det kanske inte var en dröm? Dem nickade och väntade på att jag skulle börja.

''När Justin skulle hämta mat åt mig... Då han stötte på er. Jag låg ju kvar här. Jag sov, trodde jag! Men det var inte så. Jag trodde jag bara drömmde men jag gjorde visst inte det...'' började jag. Jag tog några djupa andetag och fortsatte sedan.

''Det var en svartklädd man eller kvinna som steg in i mitt rum. Jag såg inte denns ansikte. Personen gick runt i rummet och letade efter något. Jag frågade vad han höll på med och då tog han fram något ur fickan och gick mot mig. Mer än så kommer jag inte ihåg... Jag vaknade sedan. Jag vet inte om det var en dröm eller inte?'' Sa jag och tittade upp på dem.

''Tror du att det kanske var... A?'' sa Aria och tittade på mig med stora ögon. 

''Jag vet inte? Jag kan inte tänka mig en annan person gå runt och rota bara si sådär.'' sa jag och slog ut med armarna. 

''Jo, du har en poäng där...'' sa hon och nickade.

 

Tjejerna hade pratat ett tag nu. Jag vet inte om vad. Men jag antog att jag inte fick höra så jag hade gått ut från första början. Något var skummt igårkväll då olyckan inträffade. Lola... Hon fick ett sms. Varenda gång hennes mobil plingar -för att hon fått ett sms- rycker hon alltid till. Hon blir på något sätt rädd. Och när hon väl läst smset ser jag att hon blir rädd. Det är någon eller något som skrämmer henne. Det är inte första gången. Det har hänt ett par gånger. Men jag har valt att låta det vara då hon sakt att det var hennes mamma eller någon kompis. Men så som hon reagerar så värkar det inte vara någon kompis eller hennes mamma. Min mobil surrade till. Jag drog upp mobilen och på skärmen stog det stora svarta bokstäver Selena. Jag tittade en stund på mobilen innan jag valde att svara.

''Hej...'' Svarade jag med ett halvt leende som bara nådde till öronen.

''Hej Justin!'' Svarade hon glatt.

''Hur är det med Lola? Hörde att hon brutit benet.'' sa hon med en medlidande röst.

''Ja, hon bröt benet men nu mår hon bra. Hon får åka hem imorgon som tur var!'' sa jag medans jag tittade runt med blicken i koridoren. Det var helt tomt. Den ända personen var jag som satt här på den blåa stolen.

''Vad skönt att höra!''

''Ja... Men du, jag måste lägga på! Vi hörs kanske'' sa jag och efter hon sakt hejdå la jag på. Tjejerna kom ut med ett leende. Jag kramade alla tre innan dem lämnade sjukhuset.

Jag rullade ut i köket där mamma stog med en kopp kaffe i handen. På bordet stog det en tallrik med en smörgås, ägg och ett glas appelcin juice.

''God morgon!'' sa hon med ett leende.

''God morgon!'' sa jag glatt.

''Jag har gjort lite frukost till dig...'' sa hon och pekade på mackan och ägget.

''Tack!'' log jag och rullade sedan fram till bordet. Att sitta i rullstol är inte det smidigaste. Ja, det var ju anting rullstol eller kryckor. Så jag valde rullstol. Men ångrade mig sedan därefter. Men kryckorna har jag hemma ifall att. Fast byta orkar jag inte göra. Så rullstolen fick duga ett tag. Sommarlovet började inte direkt bra. Men den kommer bli bättre! Det hoppas jag iallafall!

''Jag ska ut med Ella... Jag kommer hem efter lunch!'' sa hon och pussade mig på pannan innan hon gick ut i hallen.

''Lola... Jag... Jag visste inte att du kände så...'' sa han med en ledsam blick. Nej, inte jag heller... Förrens nu. 

''J-jag har aldrig k-kännt så, o-okej? Inte förrens i-idag.'' stammade jag fram medans jag snyfftade.

''Förlåt... Lola. Jag ville inte att du skulle känna så! Förlåt. Det är mitt fel.'' sa han och kramade mig hårt.

''Ditt fel..? N-nej! Justin... Det är inte ditt fel. Du ska få leva som du vill och jag... Jag ska inte stoppa dig. Förlåt!'' sa jag och kramade honom lika hårt tillbaka. Han ska inte få skulldkännslor efter det jag sakt. Det var inte menat att få honom att känna så. Även... Fast det lät så så var det inte så jag menade. Detta blev på något sätt fel. Men nu var det iallafall sakt. Vilket kändes skönt.

''Kan vi gå tillbaka nu? Till mig? Jag kan be all att gå... Om du vill?'' frågade Justin med ett snett leende.

''Nej, Justin det behövs inte. Låt dem stanna.'' sa jag med ett leende.

''Nej, Jag vill att dem ska gå.'' sa han med samma snea leende. Det gjorde mig glad. Att han ville spendera tiden med mig. Bara mig och inte sitta med Selena resten av kvällen.

''Okej... Om det är det du vill så.'' sa jag och log stort. Han nickade nöjt och sedan började vi vandra ur skogen. Min mobil var i min ficka. Jag hade fått många missade samtal från Justin. Vilket jag inte märkt -förrens nu- eftersom jag sov innan. Vi kom precis ur skogen och gick ut på den lilla vägen för att sedan gå över övergångsstället då min mobil plötsligt plingade till. Eftersom jag -eller vi- inte såg några bilar så stannade vi mitt i vägen. Jag drog upp mobilen ur fickan och kollade vem det var ifrån. F-från... Anonymus. Jag läste det snabbt så inte Justin skulle få syn på det. ''Jag har varnat dig flera gånger. Du får inga fler varningar än såhär... Förmodligen så är det sista gången jag ser dig. Hejdå... Lola!'' Stog det. Vad menar ''han'' med det? Mitt i allt såg jag ett starkt ljus skina mot oss och en motor som brummade. Ett högt skrik lämnade min mun och med en smäll flög jag och allting blev svart.

''Lola!!!!!'' hörde jag en röst långt bort härifrån.

___________________________________________________________________________________________

Vi satt vid baren och beställde drink efter drink. Jag har aldrig sätt Justin på detta fest humöret. Och han har nog inte heller sätt mig såhär.

''Två till!'' sa Justin och svepte i sig drinken. Detsamma gjorde jag.

''Kom! vi dansar!'' sa jag och drog med honom på dansgolvet utan att änns få något svar. En jätte bra låt började spela. (rock the boat - Bob Sinclar) Vi började dansa och hoppa runt helt galna. Musiken var så hög men efter några timmar så har man vant sig. Som jag nu gjort. Jag la mina armar om hans nacke. I detta fall visste jag inte riktigt vad jag gjorde. Så jag kunde göra vad som helst. Vilket inte var bra. Han drog mig närmre sig och flinade stort. Jag tryckte mina leppar mot hans och kysste honom mjukt. Fjärilar i magen började vakna till liv. Även fast jag knappt visste vad jag gjorde så kände jag att detta var rätt! Men ändå inte. Han är ju min bästa vän. Och inget annat. Bästa vänner kysser inte varandra right? Jag avslutade kyssen och tittade på honom nästan lite förvånad över att jag gjorde det. Men efter några ynka sekunder spred sig ett stort leende på våra leppar och kvällen fortsatte lika vilt.

 

Jag slog upp mina ögon och blev bländad av ett starkt solsken. Jag kisade ett tag för att vänja mina ögon. En obeskrivlig smärta spred sig i huvudet. Det dunkade något så otroligt. En våg av illamående spred sig. Jag vände blicken mot andra sidan av sängen och fick syn på Justin som sov och i nästa sekund rusade jag mot toaleten och spydde. Jag huklade och en massa sörja for upp. Jag satte mig vid sidan om toalettstolen och andades häftigt. Spy... Det värsta som någonsin finns! Jag ställde mig upp och skölde munnen ett par gången innan jag tog några klunkar av det iskalla vattnet och satte mig sedan ner igen. Jag hade sån tur att jag stängt dörren efter mig så jag hoppas innerligt att det inte hördes. Det sista jag vill är att Justin ska få se mig såhär. Inte en channs att han ska se mig må såhär dåligt. Och jag vill inte att han ska se mig spy. Never!

''Lola?'' sa han och knackade på dörren. Great! Han timar bra! Not... Jag tog ett par djupa andetag för att försöka få väck dem sura uppstötningarna som ville växa till hucklingar.

''Kom inte in!'' ropade jag. Jag böjde mig över toastolen för att sedan spy igen men höll emot.

''Mår du bra?'' frågade han oroligt. Nej! jag mår piss...

''Ja...'' ropade jag så övertygande det bara gick men hörde hur rasslig min röst lät. Själv så skulle jag inte tro på det. Och det värkade inte heller han göra.

''Lola... Jag kommer in!'' sa han och i andra sekunden stammpade han in.

''Snälla... Gå!'' sa jag tyst.

''Nej... Hur mår du?'' frågade han och satte sig på huk bredvid mig.

''Jag vill inte att du ska se mig såhär...''

''vadå?''

''Jag vill inte att du ska se mig spy!'' sa jag och slog ut med armarna men drog snabbt ner dem när jag kände hur illamåendet började öka.

''Lola... Har du glömmt att jag har två småsyskon? Som faktiskt också gjort det många gånger. Och jag har tagit hand om dem... Som jag ska göra med dig.'' sa han och tvingade fram ett leende. Även fast han gått igenom det många gånger så vill jag inte visa mig såhär framför honom. Nej, det känns bara fel även fast det är normalt.

''Justin...'' började jag och tittade på honom med en snälla-gå-härifrån blick. Men han ignorerade det och strök mig över pannan.

''Ta och duscha så beställer jag något att äta... Okej?'' sa han. Allt för att få ut honom...

''Okej!'' sa jag och tvingade fram ett leende. Han nickade nöjt och travade sedan ut och stängde dörren efter sig. Jag pustade ut och lutade huvudet mot det vita kaklet. Jag var inte alls sugen på någon mat. Inte nu när jag mår illa. Att bara tänka på mat fick mig att må ännu mer illa om det så är möjligt! Jag satt där på golvet och försökte att ignorera illamåendet. Kanske inte är så dummt att ta en dusch? För att få väck tankarna om illamåendet så var de värt ett försök. Jag klädde snabbt av mig och steg in i den stora duschkabinen.  Det kalla vattnet rann ner för min kropp och det var värkligen avslappnande. Illamåendet försvann snabbt därefter. Det var skönt. Jag tvålade snabbt in kroppen och håret sedan skölde jag av det och steg ur duschen. Jag letade med blicken efter en handduk men det ända jag hittade var en blå badrock som var stor. Antagligen Justin. Jag drog på mig den och den var förvånasvärt mysig. Medans jag torkade mitt hår och smörjde in min kropp så funderade jag på gårdagen. Eller snarar sakt igårkväll. Jag visste inte riktigt vad som hände. Och eftersom jag inte riktigt minns och bara har minnes luckor så antar jag att jag gjort något jag inte skulle gjort. Jag bara får den kännslan. Jag vet inte om jag vågar fråga Justin. Tänk så slog jag till någon eller ja, vad vet jag? Men dem få minnenan jag hade var roliga och jag ångrar inte det! Justin hade absolut visat en helt anna sida för mig. Och detsamma hade jag också gjort. När jag var klar och hade tagit på mig ett par gråa mjukis byxor + ett svart linne så gick jag ner för trappan. Jag steg in i det stora vita köket. Justin var inte innom synhåll. Det var helt tyst så om man skulle tappa en nål på golvet så skulle man höra den. Jag gick mot hallen. Inte där heller. Jag tror jag gick runt i hela huset och letade efter honom men hittade inte honom så jag återvände till köket och slog mig ner på en utav dem höga bar stolarna. Mitt huvud dunkade av smärta lika mycket som innan. Som tur hade han lagt fram en huvudvärkstablet och ett glas vatten som jag inte såg förens nu. Jag sträckte mig efter det och greppade tag om glaset och tabbleten. Jag satte den på tungan och med hjälp at vattnet svalde jag den. Jag tog min mobil i handen och gick mot vardagsrummet som låg i rummet jämte köket. Jag la mig ner i soffan och slöt ögonen för att sova en stund men det gick inte. Bara på någon sekund så var jag vrål hungrig. Min mage skrek efter mat. Att det bara kan vända så. Jag reste mig upp och gick mot kylskåpet och letade efter något gott att äta. Men inget såg frestande ut. Jag stängde kylen igen och fick syn på en lapp som var på kylskåpet. En lapp med telefon nummer till en pizzeria. Stanns bästa pizzeria stod det. Det lät frestande. Jag slog in nummret på mobilen och efter några få sekunder så svarade en kvinna i luren.

''Ja hej, vad får det lov att vara?'' frågade han med en pipig röst. Något som störde mig nu eftersom jag har ont i huvudet. Mer än bara ont i huvudet.

''Ja, jag ska ha en vesuvio och en cola.'' sa jag medans jag vandrade bort mot soffan igen.

''Okej, då kommer dem om 15 minuter!'' sa han. Hon bad om min adress och sedan var pizzan beställd. Nu ska jag bara vänta i 15 minuter innan jag kan ta en stor tugga utav den goa pizzan. Det bara frestade mig ännu mer och magen kurrade. Min mobil plingade till mitt i mitt dagdrömmande och allt annat jag höll på med. Alltså inte mycket mer. Jag tog fram mobilen och låste upp skärmen och kollade på smset. Det var från det dolda nummret. Det fick mig att rysa av obehag. Jag tog ett djupt andetag innan jag läste vad som stod... ''Hade ni kul igår? Du och Justin? Jag såg det minnsan... Hur ni dansade och drack hur många drinkar som helst. En fråga... Är du trög? För du värkar inte fatta en sak. LÄMNA Justin ifred! Jag finns överrallt! Jag ser allt du gör. Sitt där i soffan och fundera en stund... Vågar du riskera Justins OCH ditt liv?''. Jag började skaka av rädsla och kände mig genast iaktagen. Hon såg att jag satt här i soffan? Jag vet vad hon är kapabel för. Jag vet att hon kan göra hemska saker. Men jag kan inte leva utan min bästa vän. Och jag kan inte leva hela mitt liv i rädlsa. Jag vill inte en dag känna att det var mitt fel att Justin kanske dog. Eller att han blev skadad. Jag kan inte gå och bära på så mycket skuld hela mitt liv och veta att det var jag som fick Justin att dö. En tår rann ner för min kind och hela jag skakade. Vem det nu är som får mig att må såhär så får det mig att mig på dåligt. Helt förfärligt. Mitt i allt så plingade dörrklockan till och jag ryckte till av rädsla. Jag tog ett djup andetag innan jag gick mot yttedörren. Jag antog att det var Pizza kille som kom om inte Justin som ja, var iväg och gjorde något. När jag öppnade dörren var det inte alls den personen jag förväntade. Chockad och rädd blev jag stående där.

____________________________________________________________________________________________