Hon hade sin blick på oss. Och hon såg förstörd ut, lika förkrossad som Justin såg ut. Jag kollade på Justin och han kollade på den brunögda tjejen, som kollade tillbaks på honom.
’’Justin… Vem är det?’’
Jag kollade oroligt på honom och sedan förde jag min blick mot tjejen igen, som vände sig om och gick därifrån med tårar som ville spruta ut. Återigen så fördes min blick mot Justin, han såg ut att vilja springa efter henne, åtminstone säga någonting som skulle få de faktum att hon blev hjärtkrossad, att ändras. Men det var för sent och hans kropp vägrade att göra någonting åt det. Så han lät blicken följa henne medan hon försökte värka oberörd. Men både jag och killarna såg mycket väl att det var något. Och Chace, som hade pekat på henne, bett Justin att kolla åt hennes håll, visste antagligen vad som pågick. Jag tvekar heller inte på att resten av de gjorde det. Jag blickade ner i golvet och kände hur jag långsamt blev besviken, den varm känslan som innan tagit plats och kärleken jag kände. Var plötsligt borta och hade ersätts av sorgsna oroliga tankar. Jag ville veta vad som pågick i hans huvud, jag ville veta vem hon var och vad hon betydde för honom. För jag visste, att hon inte var någon ny tjej för honom. De ansiktet var bekant för honom. Precis som hon kände igen honom.
’’Justin?’’ Mumlade jag och kollade upp mot honom. Hans blick var fortfarande ut mot det hållet hon hade gått mot. Hon hade försvunnit ur bådas synhåll snabbt, men han vägrade att släppa blicken, han vägrade att låta tankarna om henne, gå.
’’Vi ses efter skolan.’’ Viskade han, tryckte sina blöta läppar mot min kind och började snabbt springa efter henne. Jag pressade ihop läpparna och kände hur jag ville falla ihop. Han älskade henne, man såg det i hans blick. Hon hade betytt mycket för honom, en gång i tiden. Det gick inte att missta. Så som de kollade på varandra, det var så självklart.
’’Hey, Holly. Det är inget mellan dom.’’ La Cody sin hand på min axel då de hade sätt på mig hur jag kollade efter honom och hur mitt leende hade avtagit.
’’Var inte så säker på det, du såg hur de tittade på varandra.’’ Korsade jag mina armar framför bröstet samtidigt som jag mötte hans osäkra blick.
’’Du vet lika väl som jag, att han älskar henne och att jag… Är tröstpriset.’’ Pep jag till och försökte vara stark. Men tårarna brändes bakom ögonlocken och tvingade mig till att gå därifrån. De skulle inte få se mig gråta, de skulle inte få se mig sårbar. Men det värsta var att, det var ren sanning. Han älskar henne - och har aldrig älskat mig, för jag är ett fucking andrahandsval.
Jag började springa genom den långa korridoren fylld med elever som jag trängde mig förbi, knuffade och puttade undan för att kunna hinna ikapp Selena. Jag hade inte trott på det, när Vicky sagt att hon var här, i samma stad som mig. Jag struntade i det, vilket var ett stort misstag. Men hon hade rätt, Selena var här. Mitt framför näsan på mig. Hur fan kunde hon hamna här? Hon var här vid fel tidpunkt. Jag kysste Holly. Och hon såg det. Jag var fast i hennes blick, hon grät, jag kände skuldkänslorna byggas inom mig och hur det bara kändes fel i en sekund. Det var fel att visa detta framför Holly som jag mycket väl såg bli ledsen över hur vi såg på varandra. Jag fick mest skuldkänslor för det. Jävla skit, Justin! Vad gör hon här? Ser du inte vad hon gör med dig? Hon fick dig att springa efter henne, hon fick dig att lämna Holly, för att trösta den som minst förtjänar detta. Sa en arg röst inom mig. Fuck. Vad fan håller jag på med? Men det var försent när jag väl nått fram till henne.
’’Selena, vad i helvete gör du här?’’ Sa jag så irriterat jag kunde förmå mig att låta. Men min röst vek sig mitt i allt och fick det att låta osäkert.
’’Jag kom tillbaks, för din skull. Jag sa det i drömmen, du hörde vad jag sa… Och sedan är du otrogen!?’’ Tjöt hon med maskarna rinnandes för hennes kinder. Hon drog sin handflata mot sin kind och snyftade till.
’’Sedan du gick bort, så har allting mellan oss varit slut. Jag är inte otrogen, utan jag är så jävla trogen mot min flickvän att jag inte ens bryr mig att du kommit tillbaks!’’ Röt jag när hennes ansikte med hopbitna tänder.
’’Hur… Hur kan du?’’ Skakade hon gråtandes på huvudet. ’’Det är så fucking enkelt när du ljugit mig upp i ansiktet.’’ Morrade jag. Hela den känslan om att få henne tröstad, få henne att sluta gråta och omfamna henne, omsorgsfullt. Förtjänade hon inte efter några minuter av tänkande. Det var Holly som behövde mig, det var hon som behövde en kram, det var hon som förtjänade all min kärlek till 100 procent.
’’Din jävla idiot!’’ Skrek hon så allas blickar riktades mot oss. Jag skakade roande på huvudet och kände ett flin sprida sig på mina läppar.
’’Om du tror, att de på något sätt skulle hjälpa dig, eller ens stötta dig. Så har du så jävla fel. Jag äger skolan, jag har makten, jag bestämmer. Och du… Är en av de alla människorna som jag inte bryr mig ett skit om.’’ En hes ton, med en massa ord som fick henne ännu argare och ledsnare fick lyckan att sprida sig inom mig. Hämden är ljuv, hon ska inte få mig. Hon ska känna smärtan sprida sig, långsamt och plågsamt, i hjärtat. Hon ska få känna samma sak som jag gick igenom, i tre, fucking, år.
Mina fötter rörde sig långsamt ner för den långa backen, hela kroppen lutade sig bakåt för att inte tappa ballansen och trilla framåt. Jag lät blicken glida längs marken medan den sorgsna musiken spred sig i mina öron. Jag tryckte in den ena snäckan längre in i örat, då den höll på att trilla ur. Jag har undvikit Justin hela dagen, jag ville inte höra hans förklaring, för jag visste att det bara skulle bli en lögn som han tryckte upp i mitt ansikte. Tack och lov så var dagen slut, jag var på väg hem. Dock så hade Jace redan kört iväg med resten av mina syskon, utan mig. Så då fick jag gå hem, när jag minst behövde röra på mig. För varje steg jag tog kände jag hur smärtan högg mig i höften där jag hade blivit sparad av en utav killarna. Sedan gjorde egentligen hela kroppen ont, vad jag än gjorde. Jag såg min gata några meter framför mig, då ett leende spred sig på mina läppar. Äntligen. Men de glada leendet försvann med vinden, jag kände hur någon la sin hand på min axel och sakta vände mig om. Jag behövde inte fundera på vem det var.
’’Vad fan vill du mig!?’’ Tjöt jag upprört och puttade bort mannens arm. Han har förföljt mig, från skolan hit, sedan iakttagit mig flera gånger denna veckan. Det skrämde mig. För tänkt så var det ännu en utav Justins hotfulla fiender? Tänk så ville han också dödade mig, eller ha mig som hot för Justin?
’’Jag vill bara prata mig dig.’’ Sa han lugnt. Jag höjde på ögonbrynen. ’’Då kan du göra som alla andra normala, ta kontakt med mig, istället för att stalka mig som ett freak.’’ Spottade jag irriterat. Han suckade högt och kollade ner i marken. Vad var det som var så viktigt? Han kände inte mig, jag kände inte honom. Så vad var det som var så viktigt att säga?
’’Snälla, bara låt mig vara.’’ Mumlade jag och började gå igen, snabbt och nervöst, inte säker om han skulle lyssna. Kanske skulle han fortsätta, eller hoppa på mig? Men inget utav det hände som tur var. Men det kändes så konstigt att han plötsligt dykt upp från ingenstans och börjat titta på mig, från långt håll. Sedan följt efter mig. Och slutligen försökt prata med mig? Mycket konstiga saker pågick just nu, jag behövde inte fler. Det är nog med kärleken som är slingrig som en orm. Snurrar sig runt hjärtat och vägrar släppa, det gör ont… Och när personen väl sviker än, slinter ormen och hjärtat krossas mellan ormens långa kropp. Jag steg in genom grinden och hörde den stängas bakom mig innan jag kunde gå mot dörren till huset. Jag hade ångrat mig, jag ville höra Justins lögnaktiga förklaring. Kanske det skulle vara sanning ändå?
Jag drog upp min mobil ur de små pyjamas shortsen och rullade runt på mage i min alldeles för sköna säng. Jag klickade in på kontaktlista och scrollade ner tills jag såg Justins namn stå bland de alla andra namnen på ’J’. Jag tryckte tummen mot hans namn och öppnade meddelande.
To: Justin
’’Vi behöver prata.’’
Skrev jag kort och väntade otåligt på svar. Jag såg en grön bubbla poppa upp nedanför min gråa bubbla med de jag skrivit.
From: Justin
’’Har det hänt något babe?’’
To: Justin
’’Nja… Jo, det har det.’’
From: Justin
’’Behöver jag oroa mig?’’
To: Justin
’’Bara… Kom hit.’’
From: Justin
’’Im on my way Baby <3’’
Var det sista han skrev, med ett hjärta i slutet. En suck lämnade min läppar. Behöver jag oroa mig? Ekade i mitt huvud. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga när han väl kommit. Men om han behövde oroa sig, kanske skulle han det. Jag visste inte vad som skulle hända efter detta. Om det visar sig att tjejen i skolan betyder något för honom, ska han oroa sig. Jag satte mig raklång upp i sängen och slängde benen över sängkanten, ställde mig upp och drog ner de korta vita linnet som nådde strax nedanför naveln. Med de blåa hårbandet runt min handled satte jag upp allt mitt hår i en hög tofs för att sedan höra hur min mobil surra till på sängen. Jag vände mig om och sträckte mig efter den. På den upplysta skärmen fanns ett oläst meddelande.
’’Jag står på balkongen’’
Jag vände mig om och fick syn på en svart figur på balkongen, med ryggen emot mig. Jag slängde mobilen på sängen igen och gick hastigt mot glasdörrarna, tog händerna om handtagen och öppnade de sakta. Han vände sig sakta om med ett snett leende. Han tog ett stort steg mot mig och drog sina armar om min kropp och omfamnade mig mjukt. Hans kalla kropp stod tryckt mot min kropp som endast hade några tunna kläder på. Jag drog mig loss ur hans grepp för att stänga dörrarna och sedan möta hans intensivas blick som rönkade min kropp, från topp till tå.
’’Justin, vi måste prata.’’ Mumlade jag och drog händerna om min kropp för att på något sätt få det lite varmare. Det var trots allt sent och temperaturen hade sjunkit rejält.
’’Prata då.’’ Ryckte han allvarligt på axlarna. ’’Kan du förklara för mig vem den nya tjejen är?’’ Frågade jag hastigt efter att han avslutade sin korta mening.
’’Vem då?’’ Rynkade han pannan. ’’Justin, sluta spela dum. Du vet vem jag menar.’’ Himlade jag irriterat på ögonen. Jag var inte på humör för skämt. Jag var inte på humör för någonting just nu, inte ens några kramar som skulle passa bra just nu i den kalla nattkylan.
’’Det är inget mellan oss.’’
’’Varför tittade ni så längtansfullt på varandra då, jag såg att det var något mellan er.’’
’’Jag kan inte berätta.’’ Skakade han på huvudet. Jag slog ner blicken i marken. Det var precis vad jag var rädd att han skulle säga. Han kunde inte, han kunde inte för att de hade en historia tillsammans. De hade en bakgrund tillsammans.
’’Justin om du vill att jag ska tro dig, så måste du säga sanningen.’’ Pep jag tårögt till och förde mitt huvud upp mot honom. Han mötte min smärtfulla blick men skakade bara på huvudet.
’’Det… Det är inte så enkelt.’’ Viskade han och la sin hand mot min kind. Jag stängde ögonen och kände hur de tårar som samlat sig i ögonen släppte taget och gled ner för min kind. Jag snyftade till och la min hand på hans hand, förde hans mot mina läppar och pressade dom mjukt mot hans fingrar. Jag släppte försiktigt taget om hans hand och backade ett steg från honom.
’’Då är det inte lätt för mig, att lita på dig… Jag har funderat över vad du sagt, kanske är det bäst om vi inte träffas något mer ändå.’’ Korsade jag armarna framför bröstet och kollade bort. Smärtan fanns inte längre i bröstkorgen, den hade försvunnit i samband med att mitt hjärta istället började värka. Det föll sakta, i krossade bitar.
’’Nej, Holly. Gör inte såhär mot mig.’’ Skakade han förtvivlat på huvudet och gick snabbt fram till mig för att försöka få in mig i en kram.
’’Snälla, gå.’’ Backade jag undan och vägrade att möta hans blick. ’’Holly… Jag ber dig, gö…-’’
’’Gå!’’ Höjde jag rösten, ’’Bara… Gå.’’ Viskade jag.
Drama! Vad tycker ni? Var det rätt av Justin att inte berätta? Och gjorde Holly rätt att göra slut?
Fråga: Snart är det premier för #BelieveMovie, vilka ska gå?
Mitt svar: JAAG! Ocf! Får bara se till att få några biljetter först ;) SÅ SPÄNND! Lav ju bejb!s
Mina ögon slogs upp och överkroppen flög fram. Det... Var ingen dröm. Hon är tillbaks... Och är mer levande än någonsin.
’’Mathew! Cody! Chace!’’ Skrek jag högt på väg ner för trappan med tröjan halvt på mig. Jag drog ner den en bit över byxkanten och drog sedan handen genom håret. Alla tre kom in springandes till köket där jag hade hamnat.
’’Möte, nu.’’ Pekade jag ut mot den långa korridoren. De nickade utan att ifråga sätta. Våra högljudda steg fortsatte mot ett rum som ingen fick inträde till. Det var förbjudet att vara här, förutom när det var kris. Som i detta fall var möte. Jag greppade tag om dörrhandtaget och smällde upp dörren. De mörka, lite gammaldags rummet, lystes upp av de stora fönstren som var uppbyggda på väggen mittemot. Mathew gick mot det ena fönstret och fick de stora röda gardinerna att falla ner med ett högt ljud. Sedan gjorde Cody likadant med det andra fönstret. Det runda bordet började långsamt lysa blått. Kristaller bildades i taket av det starka ljuset och de olika mönster i bordet. Olika runor svävade upp ur bordet och fick oss alla att ta in våra positioner. Jag slog mig ner på en utav stolarna, detsamma gjorde de andra. Fortfarande lika tysta som innan.
’’Godmorgon Mr Bieber.’’ Sa en robot röst. ’’Godmorgon Vicki, har du möjligtvis fått in en strålning från någon ny Wampetho.’’ Frågade jag med en rynka i pannan. Vicky var våran egna sökmotor. Hon var en programmerad dator för att hålla koll på hur många Wampethos som dör och föds varje år, månad, vecka, dag. Om det är någon som vet vart Selena befinner sig, så är denna någon, Vicky. Wampetho är vad alla är, vi alla olika arter är från en och samma planet. Alla - som jag - är inte från denna planet i namn Wampetho. För tusen år sedan fanns planeten, Wampetho. Den hade alla olika arter. En utav dom var min, Creatures Wolf som är en blandning av varg och människa - fast trippel så stor som en vanlig varg är. Sedan finns det Creatures Of The Night som är halvt människa - halvt övernaturlig. De bär på olika krafter och kallas för halvblodig. De mäktiga häxorna i namn Witches har i alla år varit goda tills de gått över till de ondas sida. Black Worres. De var dom som dödade Joi Pascal. På Wampetho levde alla i fred, tills planet en dag gick under. Joi Pascal och Walder Don Master bestämde sig för att hitta en planet att fly till. De såg människornas planet, jorden. De valde en utav sin egen art att få den allsmäktiga kraften, för att skydda alla Wampethos. Men självklart var Black Worres emot detta och gick emot dom. Tillslut så hamnar vi vid samma ställe igen, samma fråga. Hur ska vi göra, för att stoppa dom? Ledaren där är mäktigast över alla just nu, han vill se oss alla döda. Hitta den halvblodiga människan och ta kraften, döda alla människor och ta över jorden. Vi behöver nyckeln till att stoppa honom. Frågan är då, vad eller vem är nyckeln?
’’Ingen för tillfället.’’ Svarade hon.
’’Kan du kolla efter halvblodiga?’’ Frågade jag och suckade högt. ’’Justin, vad gör vi här? Vad är det som händer?’’ Frågade Math förvirrad.
’’Hon är tillbaks.’’ Mumlade jag fullt fokuserad på hur hon kunde överleva. Det var inte planerat att få henne dödad, men att veta att under dessa åren ha trott på att hon var död, har varit slöseri med tid. Jag trodde att jag dödat henne, jag har levt med det. Skyllt på mig själv flera gånger. Fått skuldkänslor och inte kunnat sova. Jag hade kunnat leva, utan smärta och ångest. Men hon valde att vara död. Hon valde i alla fall att låta mig tro det.
’’Vem är tillbaks?’’ Frågade Chace, de tittade underligt på mig. De ville ha ett svar… Och det skulle få ett.
’’Selena Gomez, 19 år. Född i Washington DC. Halvblodig häxa. Död år 2010, återuppfödd år 2010. Boende just nu…’’
Jag lutade huvudet mot min kalla handflata. Mina ben satt i kors, med andra ord - skräddarställning. Jag hade dragit fram min dator, stekt ägg, gjort en macka och en kopp med te. Mer än så orkade jag inte. Det var inte helg och jag var inte ledig. Jag hade redan igår kväll bestämt mig för att skolka. Någon ork hade jag inte kvar, jag var trött på att anstränga mig för något som inte skulle resultera något. Alltså skolan. Jag orkade egentligen ingenting. Så varför bara klaga på skolan då? Jag sträckte min ena hand mot mus plattan på Macbooken jag hade ställt framför mig på den lilla byrån jag hade vid sängen. Efter jag satt igång filmen jag valt tog jag tag om den varma koppen med mina båda händer och förde den mot munnen. Jag hade ingen intresse för filmen, utan var fast i mina tankar. Jag försökte tänka ut sätt att få reda på vem kvinnan var. En fråga som snurrade i huvudet var, varför såg jag henne och hennes dotter? Varför var jag hos dom? Hur kunde jag komma dit? Och vad vill de säga med detta? För det är något de vill. Jag kan väl inte se detta utan någon anledning? Det måste finnas en förklaring till varför jag får de här drömmarna och varför jag ser visa delar av deras liv. Precis som att jag hittade hennes dagbok. Var det verkligen en slump? Jag förde koppen mot munnen och smuttade på de kokande vattnet.
’’Vad är det som tar så…-’’ Tjöt Izzy stressat när hon smällde upp dörren, men hejdade sig själv när hon såg mig, där jag satt. Inte alls redo för att åka till skolan. Givetvis så hade jag inte talat om vad mina planer var för dagen. Det var ingen idé då jag visste att hon skulle tvingat mig till skolan ändå.
’’Jag mår inte bra, så jag stannar hemma idag.’’ Mumlade jag osäker på om hon skulle köpa det.
’’Kom igen nu, klä på dig, ät upp din frukost så väntar vi i hallen.’’ Steg hon in i rummet och tog datorn i handen.
’’Snälla Izzy, jag orkar verkligen inte. Jag har legat på sjukhuset i två dagar.’’ Suckade jag och slängde mig bak i sängen, men ångrade mig direkt då smärtan stack mig i bröstet. Jag knep ihop med ögonen och tog några djupa andetag för att lugna ner smärtan. Ibland var hon som en mamma, hon var så bestämd och mån om min hälsa. Kunde hon inte bara sköta sig själv?
’’Förr eller senare måste du dit, så vi börjar idag.’’ Stängde hon ner den svarta dataskärmen. Trots att hon ibland gick över styr med mamma rollen så uppskattade jag det, i vissa fall. Jag förstår att hon vill mig gott, vilket jag accepterade efter några bråk om att få henne att sluta vara så bossig.
’’Jag hatar dig, bara så att du vet.’’ Korsade jag armarna framför bröstkorgen löst, mån om att det skulle göra ont om jag tryckte allt för hårt.
’’Jag älskar dig också, syrran.’’ Blinkade hon med ögat innan hon försvann ut genom dörren. Jag hatar… Mitt liv för stunden. Jag har ingen som helst anledning till att göra det. Men jag kände mig så vilse till leds. Jag visste inte hur jag skulle förklara min känslor. Men det kändes hopplöst att försöka kämpa emot de faktum att jag ville slänga mig i väggen för en sekund. Jag visste att de faror som jag blivit utsatt för inte skulle minska, de var inte det sista. Det väntade fler… Och jag var rädd för vad som skulle hända. Jag var rädd för att dö, jag var rädd för att fastna i korridoren igen, rädd för att Justin skulle dö. Jag var rädd för vad världen hade att visa mig. Jag la mina handflator mot ansiktet, snurrade runt på mage och pressade ansiktet mot kudden. Skit, vad håller jag på med? Jag ska inte dö, jag ska inte vara rädd… Jag har ett helt liv framför mig och ska där med inte skolka. Med en bestämd attityd steg jag upp ur sängen och gick så fort jag kunde in till min wic som stod halvt öppen. Jag drog ut en vit blus med fransar på slutet av tyget, ett par ljusa jeans och sedan ett par svarta stövlar. Jag drog på mig allting på en mikrosekund även fast smärtan ökade för varje klädes plagg jag krånglade på mig. Jag hade trots allt ett bandage på mig, men vad fan trodde läkaren? Att det skulle hjälpa? Jag fnös åt den meningslösa tanken samtidigt som jag drog på mig stövlarna, en i taget. Jag ställde mig raklång upp och granskade mig i spegeln framför mig, rättade till blusen och drog fingrarna genom mitt trassliga bruna hår.
’’Jag är inte rädd för något.’’ Sa jag för mig själv. ’’Rädsla är en känsla… Jag bestämmer över den.’’ Nickade jag då ett leende spred sig på mina läppar. Den inställningen hoppades jag hålla ett tag, tills jag hamnade i en situation som den förra, då släpper den modiga proppen och ett hav av rädsla fyller mig från topp till tå. Tänk inte så, tänk positivt. Rädsla är en känsla, slå av de. Sa en sammetslen röst i mitt huvud som fick den ynka droppen oro att släppa fästet.
’’Holly!’’ Ropade Alec mitt namn från undervåningen. Jag slet blick från spegeln och fick åter mitt medveten tillbaks. Jag kunde ibland bara försvinna bland mina tankar, de var så djupa, så koncentrerade och magnetiska. Hur små de än var, som att ha en ide på kläder till morgon dagen. Kunde få mig att försvinna från världen.
’’Jag kommer!’’ Ropade jag tillbaks och trippade in till mitt rum, tog mackan i handen, mobilen i bakfickan och sedan rusade jag ner på hallen där endast Alec stod kvar nu, utan någon tålamod kvar.
’’Hur långsam får man vara.’’ Suckade han och steg ut genom den öppnade dörren. Jag himlade med ögonen och hängde min svarta skin väska på axeln innan jag tog en tugga av mackan jag fortfarande höll i handen.
’’Holly…’’ Hörde jag pappas röst sprida sig i mina öron. Det var nog med att Izzy släpade med mig till skolan, men gränsen gick då pappa ville prata. Inte nu, inte idag. Jag ville inte bete mig som en idiot framför pappa även fast han förtjänade en smäll på kinden för sitt beteende igår kväll. Jag hade ännu inte kommit över de och skulle förmodligen inte göra det på ett tag.
’’Jag vill be o…-’’
’’Spela roll, hej då.’’ Mumlade jag och slog ut med den ända lediga handen innan jag tog steget ut genom dörren och stängde den framför ögonen på pappa. Att inte bete sig som en idiot… Gick inte som jag hade tänkt mig. Jag släppte de tankarna för att lätta på trycket och lät min blick glida mot bilen de satt i. Alla var otåliga med att få komma iväg och jag som inte riktigt hade orken att bry mig om vi blev försenade eller inte gick i en långsam tackt till bildörren. Jag hoppade in innan jag smällde igen dörren, direkt efter det var vi på väg mot skolan. Det ända positiva jag såg i skolan var att jag skulle få träffa Justin. Vi hade avslutat våran kväll igår, på ett sätt jag inte hade förväntat mig. Han hade nästan gjort slut som jag såg det. Han förklarade att han var farlig. Men det var ingen direkt nyhet, men det han ville få fram var att… Det kanske inte var bra för mig att ha honom i mitt liv. Jag hade redan då bestämt mig för att det bara skulle vara dåligt för mig om han slutade vara en del av mitt liv. Men nu, när jag tänker efter. Tänk så har han rätt? Tänk så finns det något i det han säger som kanske stämmer? Vem vet vad som kommer hända, tänk så utsätts min familj för fara? Tänk, så händer något värre? Det skrämde mig att tänka så, jag ville inte tänka så. Det fick mig att börja tvivla på att detta var rätt val. Men jag tvivlar aldrig på att det var ett misstag. Om jag inte sätt killen på festen bli mördad, hade jag inte träffat Justin. Vem vet vad som då hade hänt? Jace svängde in bilen på en utav de hundra parkeringarna och drog ut nyckeln så vi alla kunde stiga ur. Jag hade under bilturen - och bland allt tänkande - proppat i mig mackan utan att ens märka det. Hungern var kvar, inte konstigt. Jag har varit utan mat i två hela dagar och två hela nätter. Vid skolans dörrar splittrades syskonen Lightwood åt för att kunna gå till sina lektioner, inklusive jag. Väl på väg mot mitt skåp kände jag hur Justin slöt upp sig jämte mig med sin arm runt min midja. Chace, Mathew och Cody kom strax där efter och gick bakom oss för att stirra stelt på alla elever vi passerade.
’’Hej babe, mår du bättre?’’ Undrade han omsorgsfullt och tryckte sina läppar mot min panna. Ett varmt leende spred sig på mina läppar. Åtminstone någon som brydde sig, suckade jag inombords.
’’Lite, vill egentligen bara stanna hemma.’’ Ryckte jag lätt på axlarna, men kunde inte undgå att känna mig en gnutta glad efter hans fråga. Hur kunde det få mig att känna mig så varm och älskad?
’’Vill du att vi drar, jag skippar gärna skolan.’’ Flinade han och drog in mig i en varm kram precis vid våra skåp. Jag skrattade till och höjde mitt huvud upp mot hans ansikte, ställde mig på tå för att precis kunna pressa våra läppar samman. Jag hörde hur Chace harklade sig och stötte till Justin på armen som fick våran kyss att avbrytas.
’’Vad?’’ Suckade Justin irriterat. Chace slängde en blick förbi oss som jag följde med ögonen. Ändan tills… Den stannade på en tjej. Jag hade aldrig sätt henne förr? Men hon var vacker. Hon hade brunt långt hår, en bit ner för brösten. Hennes läppar var perfekt målade i en ljus färg och hennes ögon var lika bruna som en kastanj. Man kunde tro att hon var en ängel i det perfekta leendet, som sedan tonades ut. Hon hade sin blick på oss. Och hon såg förstörd ut, lika förkrossad som Justin såg ut. Jag kollade på Justin och han kollade på den brunögda tjejen, som kollade tillbaks på honom.
’’Justin… Vem är det?’’
Jag tror ni kan gissa vem den brunögda tjejen är, som hade ett leende likt en ängel ;)
Fråga: Favorit glass, godis och mat?
Mitt svar: Glass: Älskar Ben&Jerrys - Cookie Dough, dör så god! Godis: Melon godisar och lakrits, sedan älskar jag carpatssio och grillat kött <3
Ni ska tack Emma och Vicky, för tack vare deras super gulliga (+ alla andra som kommenterade) kommentar - som fick mig att le som ett fån - så fick ni kapitlet i kväll! Jag hade skrivit på Instagram att det skulle komma ett kapitel varje Tisdag och Fredag men jag började ångra mig efter jag sagt det. Jag kan givetvis göra så, men kommentarer har en stor betydelse för skrivandet. Utan dom blir jag inte motiverad till att skriv. Vilket resulterar (=) inga kapitel. Vill inte göra såhär, för jag vet att jag inte ska behöva göra såhär. Men från och med nu sätter jag krav på kommentarer tills jag ser att det inte behövs. Vill ni ha nästa, få ni nå 13 kommentarer. hate 2 do like this
''Vänta!'' Ropade jag och började springa efter dom. De ljusa skenet bländade mig och fick allting att bli starkt otydligt. Mina ögon stängdes, öppnades, såg ljus, blundade... Och efter det, mötte jag de saknade ögonen. De djup bruna ögonen som magiskt hade en glimt av blått.
Efter allt letande i den skrämmande korridoren - som bara tagit mig till samma plats gång på gång, hade jag slutligen hittat tillbaks. Tillbaks till, ett vitt rum, med okända människor? Jag kollade mig omkring och såg inte vilka det var, vart var jag? Vad hade hänt? Men tillslut såg jag ett bekant ansikte som fick ett svagt leende att sprida sig på mina torra läppar. När leendet blev större, drog det i läpparna som slutligen sprack. Det sved, men det var inget jag brydde mig om för stunden när jag hade fått syn på min prince charming, stående bredvid mig med ett leende som jag inte sätt på länge. Inte för att jag varit borta en lång tid, utan för att jag aldrig sätt honom glad. Jag har aldrig sätt honom le. Jag har aldrig sätt honom, såhär.
''Holly...'' Viskade han innan hans ansikte kom flygandes mot mitt. Jag sträckte på nacken för att kunna möta honom på mitten, med läpparna tryckta mot varandra. Hur smärtsamt det än var att ligga såhär med nacken, stod jag ut för att kunna känna hans trygghet, hans kärlek som var så efterlängtad. Jag visste inte hur länge jag hade varit borta, kanske veckor, dagar, timmar eller minuter. Men det var inget bekymmer längre. Det som störde mig var hur jag aldrig fick reda på vem kvinnan var. Jag visste vem flickan var, Beleza. Den minst intressantaste fick jag information av. Det var ändå på något sätt en besvikelse hur jag vaknat utan att få något svar, att stanna kvar en längre tid där, hade för stunden inte besvärat. Men vem vet vad som hade hänt om jag inte stigit ut genom dörren? Hade jag fastnat där, för evigt?
’’Jag trodde du skulle dö.’’ Mumlade han andfått mot mina läppar, med sina händer kupade mot mina bleka kinder. Det var inte pågrund av att jag legat här, på sängen - fortfarande inte medveten om vart jag var - en lång eller kort tid. Utan min hud var likblek, tack vare den rosa röda rushen jag gnuggat ut på kinderna så fick jag en liten nyans som bröt de vita som lagt sig över ansiktet, samtidigt kroppen.
’’Hur länge har jag varit borta? Vart är vi?’’ Ifråga satte jag viskandes och tittade honom in i hans bruna ögon. De fick mig alldeles lugn - och de faktum att de två konstiga männen steg ut genom dörren för att lämna oss ifred, fick mig att slappna av.
’’Du har legat i koma i två dagar, babe. Vi är på sjukhuset.’’ Mumlade han, men ett leende kunde han inte låta bli att skapa. Jag förstod att han var lycklig över att jag överlevde. Men, var allting pågrund av att jag kom hem till honom som fick mig i denna situationen? Jag suckade inombords innan jag bröt våran ögonkontakt och lutade mig tillbaks mot kudden som fick hans händer att missta taget om mitt ansikte. Jag vet inte om jag kunde vara lika glad som han var över detta. Jag hade visserligen överlevt, men allting var pågrund av att jag drog in mig själv i detta.
’’Har mina föräldrar varit här?’’ Viskade jag medan jag nervöst pillade med mina fingrar.
’’Mm, flera gånger.’’
’’Vet de om varför jag är här?’’
’’Ingen förutom vi vet.’’ Svarade han stelt och lutade sig tillbaks i stolen. Min hand drogs upp mot mitt öra där jag drog en hårslinga bak för att hindra det att falla mot ansiktet.
’’Bra.’’ Mumlade jag svagt, knappt hörbart. Hela samtalet övergick till en stel tystnad som fick båda att vägra att titta på varandra. Man kunde höra våra hjärtslag tydligt och högt, precis som man kunde höra sekundvisaren ticka iväg tiden. Jag kände hur jag för varje hjärtslag, sekund och minut ökade ångesten över att få komma härifrån. Det räckte med att vara fast i en ljus korridor med oändliga dörrar. Samma vägar, samma plats. Det var nästan läskigt över hur verkligt det var. Jag kunde känna smärta och panik där, precis som om det hade hänt, på riktigt.
Jag ville inte tro att detta hade hänt, jag ville inte skapa problem, helst inte få mina föräldrar oroliga och bekymrade. Vad skulle mitt svar vara när jag väl nu vaknat? Att jag blivit kidnappad, slagen och sedan skjuten. Så att jag nästan dött? Flippa ur, vore de minsta de skulle göra. Förmodligen ge mig utegångsförbud för resten av mitt liv. Det blir som rapunzel i det höga tornet, fast i all evighet i väntat på att prinssen skulle komma och rädda henne. Hände det? Ja. Kommer någon rädda mig? Nej, jag kommer ruttna ensam.
’’Är du okej?’’ Skar sig Justins raspiga röst genom mina djupa tankar. ’’Well, jag har legat i koma i två dagar, nära på att dö. Jag har så jävla ont och vet inte vad jag ska säga till mina föräldrar. Tack, jag mår toppen.’’ Himlade jag sarkastiskt med ögonen. Jag var inte på humör och lät därför min ilska gå ut över Justin, vilket det inte ska behöva göra. Jag skulle inte ta det över Justin som faktiskt vill hjälpa till, han undrade hur jag mådde. Att behöva ge honom en livshistoria om hur jag mår skulle heller inte behövas.
’’Sådär…’’ Mumlade jag efter min ångerfulla mening. ’’Jag vet att det är svårt, jag förstår om du inte vill vara med mig längre. Det kanske bara är bäst för oss båda, att inte träffas något mer…’’ Sa han plötsligt. Mina ögon förstorades hastigt och min blick flög mot honom där han satt bakom ratten, fullt allvarligt. Det var inget skämt han sa och det förstod inte jag. Menade han verkligen det han sa?
’’Säg inte så, jag vill vara med dig, det vet du Justin.’’ Skakade jag på huvudet nekande åt hans förslag. Jag tål inte att vara utan honom, han är min räddning. Han är mitt lyckopiller och nyckeln till ett lyckligt liv.
’’Jag vill inte såra dig något mer, Holly. Jag fick dig nästan dödad, fattar du hur ont det gjorde att se dig, i koma. Jag kan inte göra något om det händer igen, jag är inget mirakel som kan läka dig!’’ Hans röst höjdes och blev mer och mer irriterad. Jag förstod direkt att det inte var pågrund av mig, han anklagade sig själv till att vara skälet till att jag nästan dog. Jag såg hur han bromsade in och hade stannat precis innan mitt hus. Jag vände hela min kropp vändas mot honom och tog hans ansikte i mina händer för att kunna möta hans sorgsna blick.
’’Sluta, anklaga dig själv. Det är farligt att vara med dig, jag är medveten om det. Men det var inte du som bad mig att stanna med dig, det var inte du som bad mig att falla för dig. Det var mitt beslut. Och jag lämnar dig inte Justin,’’ Skakade jag tårögt på huvudet. ’’Du är ett mirakel, du är mitt mirakel.’’ Stängde jag ögonen och kände hur en tår slank ner för min kind redo att öppna mina ögon igen för att möta hans ögon. De stirrade djupt in i mina ögon som om de letade efter ett svar. Han tvekade, skulle han lyssna. Låta detta passera och låta oss finnas kvar. Eller skulle han göra det som skulle göra mest smärta, lämna mig. Lämna oss.
’’Tvekar du, vet du inte… Stanna då.’’ Viskade jag, innan jag lät honom bestämma sig - eller ens svara, tryckte jag mjukt våra läppar mot varandra. Vi masserade de, mjukt och kärleksfullt mot varandra. Hans händer hade långsamt lagt sig på min rumpa, han spände armarna och lyfte över mig till hans knä. Jag satt på knä med hans ben mellan mina, hans händer i slutet på min svanskota och mina händer runt hans nacke. Det var så passionerat och fyllt med kärlek. Energin flödade mellan oss, fick oss båda att vilja ha mer. Klockan var visserligen 12, skulle jag istället dra hem till Justin? Mina föräldrar sov antagligen, eller? Hans händer åkte under tröjan och drogs upp för min rygg. Eller skulle han med mig hem?
’’Följ med mig hem…’’ Viskade han med sina läppar mot min hals. Jag stängde ögonen av njutning samtidigt som frågan bubblade upp igen. Ska jag? Jag vet vad detta kommer leda till, vågade jag ge mig in på detta? Kanske suget efter mer skulle slockna på vägen dit? Eller så skulle jag ångra mig. Mina fingrar drogs upp mot hans hår, in mot hårbotten där mina fingrar masserades mjukt.
’’Jag kan inte,’’ Kysste jag hans läppar mjukt innan jag lutade mig tillbaks för att kunna möta hans ögon under den mörka natten som fått allting kolsvart. Det var knappt att jag såg dom, knappt att jag visste om det var ögonen jag tittade på. Men de få lyckt stolparna som var utsatta på gatan fick det att bli en gnutta ljusare.
’’Snälla.’’ Tryckte han mig närmre honom med hjälp av hans händer på min rygg. Jag satte automatiskt mina händer på hans axlar och suckade. Han började lämna blöta kyssar längs min hals ner till axeln, vidare till nacken.
’’Babe, inte i kväll.’’ Viskade jag i hans öra. ’’Kom igen,’’ Suckade han besviket.
’’Jag har ont, i hela kroppen och kommer direkt från sjukhuset.’’ La jag huvudet på sned. Smärtan har avtagit, men det var min ända ursäkt och bästa skäl till att få komma hem. Jag ville, mer än allt - Följa med honom hem. Men jag kände att mamma och pappa behövde få vakna upp med mig hemma i morgon bitti. De förtjänar att veta att sin dotter överlevt.
’’Fine.’’ Himlade han med ögonen. ’’Jag lovar att gottgöra dig.’’ Pussade jag honom mjukt på kinden innan jag långsamt öppnade bildörren, klev av honom och smällde igen dörren. Jag började gå mot den höga stora grinden när jag såg hur Justin långsamt körde förbi och vinkade mot mig. Ett leende spred sig på mina läppar, men försvann snabbt när jag fick syn på en mörk figur långt bort. Det var en man, han stirrade på mig, iakttog mig. Jag kände hur den obehagliga känslan spred sig i kroppen. Jag började snabbt knappa in koden till grindarna som hastigt öppnade sig. Jag slängde en sista blick på den mystiska mannen, jag svalde hårt. Han var borta. Hjärtat klappade hårt, jag hörde slagen i öronen. Det var så tydligt. Jag rusade mot dörren som jag ryckte upp. Förvånansvärt nog så var det inte låst. Men det var inget bekymmer just nu utan bara något som fick mig att komma in snabbare. Jag kände paniken släppa, pulsen gick till den normala takten och hela min kropp sjönk ihop till en säck. Jag sparkade av mig skorna och började långsamt och tyst ta mig förbi köket för att komma till trappan.
’’Holly Lightwood.’’ Hörde jag min mammas röst säga. Lampan i köket tändes, jag vände mig mot henne och fick syn på pappa också.
’’V-vad gör ni uppe?’’ Mumlade jag nervöst och hoppades över hela hjärtat att de inte såg mitt och Justins lilla ’’moment’’ i bilen.
’’Vart i hela världen tänkte du med!?’’ Sa pappa i en arg och orolig ton. Jag pressade ihop läpparna och tittade ner i golvet.
’’Vad menar du?’’ Frågade jag förvirrat. Hade de kommit på mig och Justin? Eller hade de fått reda på att jag blivit skjuten och att det var orsaken till att jag hamnade på sjukhuset?
’’Hur fan kunde du hugga dig själv i bröstet!?’’ Röt han. Jag ryckte till och kollade allvarligt upp på honom.
’’Kan du ta det lugnt? Jag står framför dig och lever. Det var en olycka.’’ Ryckte jag på axlarna. Det var alltså de killarna hade sagt till läkarna. Att jag knivhuggit mig själv? Det lät hur idiotiskt som helst, ännu värre än att bli skjuten.
’’Hur i helv…’’
’’Kan du lugna ner dig lite!?’’ Skrek jag irriterat och slog ut med armarna. ’’Istället för att skrika på mig, för att jag har råkat trilla med en kniv i handen, så kan du glädjas över att jag inte dog.’’ Morrade jag.
’’Vad är det som händer?’’ Kom Izzy nergåendes för trappan och vidare mot oss. Hon korsade armarna framför bröstet och kollade förvirrat på oss.
’’Om du inte bryr dig, fine. Jag klarar mig fint utan en pappa som idiot förklarar mig.’’ Gav jag honom en arg blick innan jag lämnade alla i en förvånad tystnad. Han kollade chockat på mig när jag gick därifrån. Jag rusade upp för trappan, genom den långa gången och in på mitt rum. Jag stängde dörren försiktigt och tyst innan jag slängde mig på sängen med ansiktet tryckt mot kudden. Jag trodde de hade saknat mig, men istället fick jag värsta utskällningen till att ha hamnat i koma. Hur i helvete kunde de göra såhär mot mig? Jag tvekade inte en sekund på att Justin ljög om att de hade besökt mig. De var säkert upptagna med att göra viktigare saker. Som att ignorera mig.
Mina ögon flackade till. Jag bländades av ett ljust sken som långsamt avtog. Jag stängde dom, sedan öppnade dom och mötte en brunett tjej. Hon var klädd i en vit klänning med tunna axelband som hade åkt ner till överarmen. Hennes läppar var ifyllda med en rosa färg som matchade henne perfekt. Klänningen hängde slappt över hennes kropp och släpades i golvet när hon långsamt gick mot mig. Jag satte mig långsamt upp i den vita bäddade sängen och tittade mig omkring. Allting var målat i vitt. Det var ett stort ljust rum med stora fönster som täckte en hel vägg. Utsikten var över att blått hav med en ljus himmel. Tjejen satte sig på kanten av sängen jag låg på, med ryggen mot mig. Jag hade inte sätt hennes ansikte. Det hade varit otydligt. Precis som om hon inte hade tillåtit mig att se vem hon var. Hon tittade ut mot havet, hennes rygg var rak och hennes huvud låg på sned.
’’Har du saknat mig?’’ Viskade hon. Jag tittade fundersamt ner i den slarvigt bäddade sängen, hennes röst var bekant. Hon vände sig om och mötte min blick som hade höjt sig mot henne.
’’Selena?’’ Mumlade jag chockat. ’’Du förstår inte hur mycket jag har saknat dig.’’ Andades hon ut med ett leende.
’’D-du är vid liv?’’ Stammade jag. ’’Jag är mer än vid liv. Jag är… Fri.’’ Log hon lyckligt.
’’Du var död, jag såg dig…’’ Satt hon här, vid mig. Fullt levande? ’’Du dödade mig inte, Justin. Det krävs mer än så.’’ Skakade hon leendes på huvudet.
’’Du fucking lät mig tro - och leva med att jag dödat dig! Hur fan kunde du låta mig leva med det!?’’ Röt jag upprört.
’’Se det positivt, I’m back…’’ Log hon mystiskt.
Mina ögon slogs upp och överkroppen flög fram. Det... Var ingen dröm. Hon är tillbaks... Och är mer levande än någonsin.
DAMM... DAMM... DAAAAMM! Spännande? Vad tror ni, var det en dröm, eller var det som Justin sa? För han vaknade upp i sin säng, right? Så hur kunde han veta det...? x)
Fråga: hur många har sätt The Key Short Film?
Mitt svar: det är den mest underbaraste videon jag sätt! Jag dog när jag såg den, ååååhh vad jag önskar att jag var en utav de tjejerna. Får väl se om det hjälper att sova med ''The Key'', får hoppas att han kommer till mitt rum xD (keep dreaming Natalie...)
''Du måste vakna Holly! Hör du det!?'' Skrek jag och skakade henne försiktigt. ''Vakna, Holly... Lämna mig inte.'' Skakade jag på huvudet med tårar i ögonen. Dörren öppnades långsamt och två doktorer kom ingåendes.
''Det är dags.''
Jag vände mig långsamt om och mötte den ena mannens blick.
''Kan vi vänta en liten stund.'' Mumlade jag innan jag snabbt vände mig mot henne igen. Jag hörde hur de viskade något innan jag hörde männens huvud röra sig lik en nickning. Jag satte mig ner på stolen och tittade ner på henne, försökte göra något via mina tankar som skulle få henne att vakna. Jag hade inte upptäckt alla mina krafter som varg ännu. Kanske kunde jag få folk att leva igen? Om det nu skulle varit så, hade hon aldrig legat här. Jag suckade högt och slöt mina händer runt hennes hand som låg närmst mig. Klämde hårt åt och tittade intensivt mot hennes ögon i hopp om att de skulle öppnas. De måste ske snart, snart som i en sekund. Fuck. Fuck. Fuck... Sekunderna tickade, minuter passerade, tillslut hade det gått hela 10 minuter. Inget hade hänt. Inget. Jag började känna hur detta var värdelöst. Tiden bara rann iväg. Hon var borta, vi fanns inte längre. Jag gav upp hoppet.
''Ni kan... Stänga ner dom.''
Vitt, ljust... Ensamt. Jag satt på ett vitt golv med benen upptryckt mot hakan, mina händer hade automatiskt dragit sig runt benen för att göra det stabilare. Jag tittade med en tom blick mot de vita ljusa som aldrig tog slut. Den kritvita korridoren bara fortsatte och fortsatte. Hur mycket jag än kämpade med att springa, gå genom olika dörrar, hjälpte inte ett dugg. Jag kom gång på gång tillbaks till stället jag började på. Inget hände och det började skrämma mig. Hade jag kanske tappat minnet igen? Som jag gjorde för några år sedan? Men borde det inte vara så att jag inte komihåg att jag gjort det då? Kanske var de ett tecken på att jag fortfarande hade minnet kvar?
''Beleza?'' Hörde jag någon ropa, men det vara lika dolt som en viskning från flera meters avstånd. Mina öron spettsade sig samtidigt som min blick for upp från mina knän. Jag satt still en stund, i väntan på att jag skulle få höra någon ropa igen.
''Beleza!'' Hörde jag ännu en gång. Det fick mig att flyga upp på benen snabbt som vinden. Steg för steg gick jag mot den lena, tysta rösten.
''Beleza!'' Skrattade en kvinnoröst. Ju längre in i korridoren jag kom desto tydligare blev rösten. Orden förtydlade sig och inte förrns då förstod jag att hon hade ropat namnet, 'Beleza'. Mitt namn, mitt mellan namn. ''Hallå?'' Ropade jag osäkert och lyssnade efter ett svar.
''Beleza!'' Men återigen så hörde jag bara kvinnan ropa Beleza igen. Lika glad och i en lyckofylld ton. Jag började springa så håret åkte bak i den hastigheten jag hade. Jag tvärstannade när jag såg någon meter framför mig, en blå dörr. Den blåa dörren hade ingen vägg bakom sig, utan stod i mitten av korridoren. Den hade inte stått där innan? Tänkte jag och rynkade pannan åt hur konstigt det var. På tal om något konstigt, så hade jag inte riktigt förstått hur jag hamnat här. Jag var för någon dag sedan i skogen, sårad, trött och rädd. Jag hade sätt Justin och hade trillat in i hans famn efter en smärta träffat mig i bröstet. Jag kom ihåg att det fanns blod involverad, tårar och jag frös. Sedan hade allting blivit svart och jag vaknade - omedveten om vad som hände - upp här. Jag har dessutom hört Justins röst flera gånger, det var precis som dennaa kvinno rösten. Tyst och dålt. Men samtidigt ännu tydligare. Han grubblade över att han inte ville att det skulle bli såhär. Sedan att jag inte skulle lämna honom, lova att kämpa och att han var ledsen. Allting förvirrade mig så mycket. Jag skakade långsamt på huvudet och lät alla tankar åka åt sidan medan jag steg runt dörren. Som jag såg framifrån, ingen vägg. Inget annat än en blå dörr som väntade på att bli öppnad.
''Beleza! Vart är du?'' Ropade hon i en glad, busig ton. Ljudet kom från dörren som började att skakade. Jag steg runt igen och tittade chockat på den. Skulle jag öppna? Skulle jag kolla? Hon ropade trots allt mitt namn, eller? Jag drog in en massa luft genom munnen och lät det sedan pysa ut genom näsan samtidigt som jag slöt min hand runt dörrhandtaget. Jag behövde inte putta dörren eller ens trycka ner handtaget förrns den automatiskt åkte upp och ett vitt sken lös rakt mot mig. Mina händer åkte snabbt upp mot ögonen innan jag långsamt drog ner dom igen. Pannan rynkade sig, allt ljus var borta, korridoren var borta. Inget som syntes till innan, fanns kvar här nu. Ett rum jag aldrig tidigare vistats i befann jag mig i nu utan någon koll om vart jag var. Det var i alla fall bortom de konstigare korridorerna som hade skrämt mig, så det funkade här. Jag såg en liten flicka sitta vid ett bord en bit in där hon satt och målade. Jag började långsamt ta mig mot henne. Hon hade ännu inte sätt mig. Jag la huvudet på sned och granskade hennes täckning. Hon värkade vara runt fyra, kanske? Och bilden var rätt avancerad, med tanke på att det såg väldigt proffsigt ut. Det var ingen sol, ingen flicka, ingen boll eller något barn brukade rita. Pappret var fylld med tecken, samma tecken överallt. Hon hade även ritat det på sin arm i svart, sedan några andra otydliga märken längre upp på armen.
''Beleza, vad gör du här?'' Sa den igen kända kvinno rösten. Jag vände mig hastigt om och mötte hennes blick. Hon log mjukt mot mig och la huvudet på sned.
''Öh, jag... J-ag vet in...-'' Stammade jag och kollade förvirrat på henne men hann aldrig avsluta min mening när kvinnan började gå mot mig. Hon stannade inte när hon kommit nära utan fortsatte, igenom mig. Jag knep ihop med ögonen och öppnade dom sedan chockat. Vad var det som nyligen hände? Hade hon... Gått igenom, mig? Jag vred mig långsamt mot henne och kollade ner på den lilla flickan innan jag vände min blick upp mot henne.
De var, så lika. Och de visse inte ens att jag var här?
''Hallå?'' Mumlade jag och viftade handen framför kvinnans ansikte. Hon tog ett steg fram och min hand åkte igenom hennes huvud. Jag drog snabbt åt mig den, med rädda ögon tittade jag ner på min hand och sedan ner på bordet framför mig. Jag bet mig nervöst i läppen innan jag försiktigt la min hand på bordet, som bara istället gled igenom de ljusa träet. Jag var som en grafisk person som man kunde gå igenom, någonting som egentligen inte fanns. Ett spöke. Vad hade hänt? Vart var jag? Vem var hon... Jag stoppade mig själv från att fortsätta den tanken när jag sedan kom på vem det var. Kvinnan från bilden, kvinnan jag inte visste vem det var. Den mystiska kvinnan vars jag hade hennes dagbok. Jag blickade ner på den söta lilla flickan med det kortklippta bruna håret, de blåa ögonen och de prefekt formade läpparna. Jag kunde inget annat än att gissa på att detta var Beleza, hennes dotter. Jag förstod inte vad jag gjorde här?
''Vad är det du ritar?'' Frågade kvinnan jag fortfarande inte visste namnet på. Hon böjde sig ner mot Beleza och kysste hennes kind mjukt.
''Angelic.'' Sa hon med ett socker sött leende medan hon fortsatte att måla flera tecken i samma form och storlek. Kvinnans panna rynkades och sedan tittade hon noggrannare på alla tecken.
''Vart har du sätt de här?'' Frågade hon samtidigt som hon tog flickans lilla hand i sin hand, vände på den så man tydligt såg de svarta tecknet ritat på armen.
''De visade mig'' Sa hon stolt och släppte inte blicken från pappret. ''Beleza, vilka visade dig?'' Hon började bli en aning orolig, vilket fick mig förvirrad. Vad var det som fick henne så orolig? Var det så farligt att Beleza ritade något konstigt tecken?
''Vargarna i mina drömmar.'' Tittade hon upp på henne med ett leende likt hennes mamma. Jag tog några steg runt kvinnan som dess ögon smalnade. Hon skakade på huvudet innan hon panikslaget tryckte ner sin hand i byxfickan, krånglade upp mobilen och slog in något nummer innan hon la den mot örat. Allt de gjorde hon utan att släppa blicken från Beleza. Jag var lika förvirrad som innan, om inte värre.
''Rohana, hej, ja det är jag. Det är akut, Beleza har fått drömmarna. Jag vet, ja, om vargarna'' Hon tittade fundersamt ner i golvet och trummade sina fingrar mot sitt lår innan hon suckade högt.
''Det är helt enkelt ett tecken på att han är påväg, de försöker varna oss. Du vet att vi alla är ett team, de skulle inte lura oss, speciellt inte... Nej, den nya pojken. Han är lika mycket en för dom som för oss, ta med Khal dit, vi måste skynda oss.'' Mumlade hon allvarligt innan hon hastigt la på.
''Beleza, gumman. Kom, vi ska iväg ett tag, okej?'' Flög det ur hennes mun samtidigt som hon greppade tag om hennes hand och drog henne mot hallen.
''Mamma vart ska vi?'' Sa hennes oroligt gulliga röst medan hon gjorde som sin mamma sa.
''Vi ska iväg på semester, vi hämtar Khal och pappa på vägen dit, allting kommer bli bra.'' Kramade hon henne, tryckte sina läppar mot henne panna och drog på sig själv sin jacka. Beleza och kvinnan var nu fullt på klädda, redo för att ge sig av. Men vad skulle hända med mig när dom gick? Skulle jag stanna kvar här? Var jag fast?
''Har du halsbandet på dig, hjärtat?'' Frågade hon och öppnade dörren. Deras händer var ihopflätade, Beleza tittade upp på henne och nickade långsamt till svars. De båda steg ut genom dörren som hade ett ljus sken.
''Vänta!'' Ropade jag och började springa efter dom. De ljusa skenet bländade mig och fick allting att bli starkt otydligt. Mina ögon stängdes, öppnades, såg ljus, blundade... Och efter det, mötte jag de saknade ögonen. De djup bruna ögonen som magiskt hade en glimt av blått.
Då undrar ni säkert, vart var Holly? Vi vet fortfarande inte vem kvinnan är eller vad hon ens hade med detta att göra, can you guess?
Fråga: Favorit kapitel en sålänge?
Mitt svar: Ingen aning ^^ Maybe det första kapitlet (1 - its back) då allting - på sätt och vis - är svaret till allt detta xD Ooops, sa jag lite mycket nu? :O
''Justin Bieber? Är det du?'' Skrattade tjejen. Jag vände mig mot henne och mötte hennes blick. Oh my, det är inte sant?
Jag höjde på ögonbrynen och slog armarna om hennes tunna kropp. Hon la armarna om min nacke och kramade mig hårt och tight. Ett snett leende spred sig på mina läppar när hon lutade sig en bit ifrån mig.
''Herregud, Bieber! Jag har saknat dig!'' Spred sig ett brett leende på hennes rödmålade läppar. Alexis var en tjej jag ofta hade umgåts med. Vi kände varandra bra, hon var mitt första ligg. Men efter det så blev vi bara vänner hur konstigt det än lät. Jag kände henne i samband med att jag var ihop Selena, men hon visste att jag var henne trogen och var inte ett dugg rädd över att jag skulle vara otrogen. Alexis var en utav de som jag spenderade min tid med ofta, hon var - precis som Selena - den personen som tog mig för den jag var. Vi träffades innan jag blev bad och övernaturlig. Så hon visste mycket väl vad jag var kapabel till, henne kunde jag lita på. Precis som jag kunde med Selena - och med Holly.
''Fan, Alexis. Vart har du varit?'' Skakade jag glatt på huvudet. Denna gången var det inte jag som försvunnit och kapat våran vänskap. Utan det var hon, utav någon anledning som jag inte visste. Det jag hade varit säker på var att någoting hänt henne. Inte ett vanligt skäl - som att flytta. Utan något hände som fick henne att lämna stan.
''Privat skäl.'' Bet hon sig i läppen och slog sig ner på stolen jämte mig för att beställa en precis likadan blå drink som jag hade framför mig. Jag hade inte ens smakat, jag visste inte om jag ville bli full, för jag visste att jag mycket väl skulle bli det om jag väl slängt i mig en drink.
''Du vet att du kan lita på mig, jag lyssnar.'' Sa jag innan jag tog en klunk av den brännande vettskan som gled ner för min hals, långsamt. Framför henne stod två shoots, en blå drink och ett glas vatten. Den ena shooten satte hon framför mig och tog sin i handen. Hon höll den framför sin mun och gav mig en blick som tydde båtten-upp innan vi båda slängde huvudet bakåt med de lilla glaset tryckt mellan läpparna. Jag bet ihop med käkarna och ställde ner glaset så det klingade till samtidigt som jag svalde spriten.
''Han var ute efter mig.'' Tittade hon allvarligt på mig. Jag tittade med en rynka i pannen på henne och förstod inte vad hon menade.
''Han är död, Alexis.'' Svarade jag förvirrat på det han sagt. En gemensam sak som från första början fick oss att klicka, var att båda var en Wolf. Det var en av anledningarna hon förstod mig så bra. Hon var något år äldre än mig och hade mer kunskap. När jag förvandlades, hade hon redan gått igenom prossecen och visste hur hon skulle hjälpa mig. Som jag hade sakt till Holly den dagen då hon fick reda på att det fanns en magisk bok, det finns fler än jag i staden. Och en utav dom var Alexis.
''Nej, Justin. Han är verkligen inte död'' Skakade hon nekande på huvudet. ''Om han skulle varit det, så skulle jag aldrig lämnat stan. Du förstår att han vill mer än att bara döda oss.'' Hon tittade oroligt ner i sitt glas med vatten och skakade förtvivlat på huvudet.
''Han vill ha, The Blue Moon.'' Tittade jag chockat ner i bordet. En suck lämnade, långsamt hennes mun innan hon mötte min blick. Hennes ögon var fylld med ångest, smärta och panik. Jag visste att hon var rädd, jag visste att han skulle hitta oss. Det gjorde allt värre med tanke på att jag redan hade flera gäng efter mig. Jag behövde inte mer problem.
''Om han får den, kommer vi alla att dö.'' Sa hon samtidigt som hon klunkade i sig sitt vatten. Båda tappade suget av alkohol. Jag hade efter shooten blivit pigg och nästan glömt att Holly låg på sjukhuset. Det var i för sig skönt, men om jag hade druckit mer, så skulle jag efter ett tag glömt vem jag var.
''Men den kraften existerar väl inte längre?'' Skakade jag förvirrat på huvudet. ''Den gör det, men det är inget man hittar lätt. Joi Pascall hade tillsammans med Walder Don Master valt ut en männsklig person på jorden och stoppat all kraft i människan. Vem som har den, eller vart den är. Vet ingen.'' Slog hon ut med armarna.
''Vi får se till att hitta människan då.'' Mumlade jag och ställde mig upp från barstolen, tog tag i Alexis hand och drog med henne ut mot dörrarna. Jag ledde henne till baksätet och stängde dörren efter att hon satt sig. Jag sprang runt bilen och satte mig bakom ratten innan jag startade motorn och började köra.
''Öppna mellan facket bakom dig och ta ut den svarta asken.'' Mumlade jag medan jag höll min blick på vägen. Jag hörde hur hon öppnade asken och sidan tittade förvirrat på mig. Jag tittade bak på henne via backspegeln.
''Vad är det här?'' Undrade hon och tog upp halsbandet i sin handflata. ''Jag hittade det i Chace rum.''
''Men vad har det med detta att göra?'' Kollade hon närmre och nogrannare på halsbandsmycket.
''Jag tror det har någon slags koppling till The Blue Moon.'' Viskade jag tyst.
Alexis kom gåendes ut från badrummet i en vit badrock, hon höll i de två ändarna av bandet som var runt hennes midja, vred de till en öggla och drog hårt åt innan hon slängde sig på sängen med en hög suck. Jag satte mig på sängkanten och kollade på klockan som visade halv 4. Vi hade inte släppt tankarna om att han var tillbaks och att han ville åt krafterna. Vi försökte leta upp mer information om både halsbandet och vem som kunde ha krafterna. Det var viktigt att veta vem som hade den, för att kunna veta vem vi måste skydda. Hon snurrade runt på mage, stödjade sig mot sina armbågar och kollade ner på hennes naglar.
''Kan vi inte sova, jag är så trött efter allt letande.'' Gäspade hon. Hon hade erbjudit sig att vi kunde åka hem till henne för att undersöka halsbandet och allt... Så hela natten hade gått åt sökandet. Nu var både jag och hon trötta som fan. Mina ögon flackade till innan jag la mig på ena sidan av sängen med blicken upp i taket. Hennes huvud placerades plötsligt vid mott bröst och hennes hand på min mage strax nedanför hennes haka.
''Jag har en tjej, Alexis.'' Satte jag mig upp och tittade allvarligt på henne.
''Tro inte att jag vill mer än vänskap, du är som min bror, Justin.'' La hon huvudet på sned innan vi båda hamnade i samma ställning som innan. Jag stängde mina ögonlock och andades tungt ut. Jag behöver sömn, min kropp skrek efter energi - jag hade inte fått någon igårkväll, inte inatt heller. Jag kände hur mina tankar snabbt flöt bort och hur hela kroppen kändes tung.
Jag slog hastigt upp mina ögon och satte mig upp. Vände huvudet åt höger och mötte klockan som precis slog 9 på kvällen. Det hade gått hela 12 timmar och mer, vi båda hade sovit bort hela dagen. Jag hade helt glömt skolan - och det mest viktigaste av allt... Holly. Hon låg på sjukhuset och ikväll skulle de stänga ner aparaterna om hon inte vaknat. Fuck. Jag slog benen över sängkanten och rusade ut mot hallen där jag böjade dra på mig mina skor.
''Vart ska du?'' Undrade Alexis som kom ut från köket med en bricka i handen med mat. ''Jag måste tyvärr gå.'' Mumlade jag och tog min jacka i handen och steg fram till henne.
''Jag har gjort mat och allt.'' Tittade hon ner på tallrickarna och ett snett leende spred sig på henne läppar.
''Sorry Lex, jag måste gå.'' Kramade jag henne innan jag gick mot dörren. ''Jaja, hejdå!'' Ropade hon innan dörren stängdes med en smäll. Jag gick i en snabb tackt genom korridoren då Lex bodde i en lägenhet, fast den var extremt stor. Jag sprang ner för de alla trapporna innan jag sprang ut mot min bil som var parkerad en bit bort. Lamporna blinkade när jag låste upp den och satte mig hastigt i förarsätet. Motorn brummade till när jag vred om nyckeln och sedan körde därifrån. Jag tryckte foten hårt mot gaspedalen och kände hur snabbt det gick. Ångesten av att jag inte skulle hinna fram träffade mig som en smäll. Jag bet ihop med käkarna och kramade ratten hårt och nervöst. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen medan jag fullt fokuserade på att köra stadigt. Jag passerade flera hus, gator, affärer, lyckt stolpar tills jag slutligen nått sjukhusets parkering. Jag sprang raka vägen mot glasdörrarna innan jag sprang förbi receptionen. Kvinnan som stod där bakom stirrade förvirrat på mig tills jag svängde runt ett hörn. Jag sprang så snabbt jag bara kunde längst den nu mörka gången.
Jag såg hennes dör en bit bort och kände smärta sprida sig i hjärtat. Jag måste hinna, hon måste vakna. Det är den sista chansen för henne att överleva. Allting gick nu långsamt, i slowmotion. Hon får inte dö, hon får inte lämna mig nu. Jag orkar inte förlora fler personer i mitt liv. Alla är borta, numera har jag bara mitt gäng - och Lex som kommit tillbaks - som är min familj. Men jag behöver Holly. Jag tvärstannade framför dörren innan jag ryckte om den och tittade sorgset på hennes kropp.
Maskinerna var ännu kvar, men det var bara en tidsfråga innan doktorerna skulle komma och stänga ner dom. Jag sprang fram till henne och tog tag om hennes hand.
''Holly, lyssna på mig. Du måste vakna!'' Sa jag panikslaget. Hennes bröst åkte upp, sedan ner. Hon såg precis likadan ut som hon gjorde sist jag såg henne. Lika perfekt och, vacker.
''Du måste vakna Holly! Hör du det!?'' Skrek jag och skakade henne försiktigt. ''Vakna, Holly... Lämna mig inte.'' Skakade jag på huvudet med tårar i ögonen. Dörren öppnades långsamt och två doktorer kom ingåendes.
''Det är dags.''
Tidsinställd
Vad tror ni? Är detta kanske slutet för Holly?
Fråga: Vad tycker ni om Miley Cyrus?
Mitt svar: Jag tycker - faktiskt - att hon är väldigt ball/cool x) Hennes frissa är sjukt snygg på henne då den liknar Justins ibland, men jag saknar givetvist den gammla Miley som inte rökte och - no8 - drogade osv :/ Fast tycker ändå hon inte förtjänar all den haten hon får just nu. Det är orättvist, för hon har gått igenom mycket nu och förtjänar att bli stöttad istället ^^
''FAN!'' Skrek jag ner jag såg hennes blodiga, livlösa kropp sjunka ner till botten av den djupa sjön. ''GUD! HUR FAN KUNDE DU!? VARFÖR JAG, VARFÖR FUCKING JAG!?'' Skrek jag och föll ihop på marken.
Efter de ville jag inte leva, endan sedan den dagen har ett djupt sår funnits i mitt hjärta. Efter att Holly blev skjuten så blev såret större och infekterat. Båda gånger var mitt fel, men jag skulle aldrig få henne i fara igen. De misstagen jag gjorde med Selena, ska jag använda för att göra rätt med Holly. Jag snodde runt och började gå tillbaks mot sjukhuset för att på något sätt ge Holly stöd. Det minsta jag kunde göra var i alla fall att sitta vid henne. Hon var trotts allt inte helt död - och vad jag har hört så hör man även fast man ligger i koma. Kanske skulle jag försöka mig på att prata med henne? Jag stängde långsamt ögonen innan jag skakade på huvudet. Jag slog upp dom igen och mötte de stora vita sjukhuset lysa upp den mörka natten. Det fanns fortfarande tusentals bilar uppradade på parkeringen, en utav de var våran. Den behövdes antagligen tvättas då det fanns blod i baksätet efter att Holly legat där. Jag gick längs den vita väggen och svängde in mot glasdörrarna som öppnades för mig. Jag steg fram till receptionen och tittade ner på den korta kvinnan som försökte på sig ett leende, men hela mitt sorgsa ansikte förstörde det hela.
''Holly Lightwood.'' Mumlade jag och tittade upp på klockan bakom henne som visade 04.30. Jag hade varit borta i drygt en halvtimma.
''Hon ligger på våning 1, rum nummer 56.'' Sa hon och tvingade fram ett leende innan jag gick därifrån. Alla korridorer var lika ljusa och sorgsna. De var tysta, så tysta att de fick mig ledsen. Jag passerade många vita dörrar med olika nummer på. Flera korridorer och flera sorgsna ansikten, tills jag slutligen hade nått den rätta dörren. Nummer 56. Jag slöt handen om de silvriga handtaget och tryckte försiktigt ner den innan jag puttade upp dörren. Rummet var som tur var tomt, den enda som befann sig här var Holly liggandes på en vit säng. Slangar och apparater satt tätt runt om henne. Hennes hud hade börjat bli ljusare, i en mer vit blek färg. Jag stängde dörren om mig och började långsamt gå mot stolen jämte sängen. Jag satte mig försiktigt på den och granskade henne från topp till tå, det man kunde se som inte var täckt med en vit fillt. Hennes läppar var fortfarande lika rosa som de alltid var och hennes hår låg perfekt på den vita kudden under hennes huvud. Jag höjde långsamt min hand och la den försiktigt och varsamt på hennes kalla hand innan jag mjukt kramade den.
''J-ag försökte, jag förs-ökte hitta dig, jag...'' Mumlade jag stammandes men stoppade mig själv i en mening för att kunna ta några djupa andetag, jag behövde lugna ner mig.
''Jag ville inte att detta skulle hända, du måste överleva Holly. Jag kan inte leva med att jag fick dig dödad.'' Skakade jag viskandes på huvudet. Det var bara ren sanning. Jag kunde inte, leva. Om detta skulle sitta i bakhuvudet och skava. Jag kunde inte leva med det. Jag kunde döda, så jävla många människor utan att känna någonting överhuvudtaget. Men när det kommer till henne, så går jorden under. Jag vill inte tas som svag, men i detta fall måste jag erkänna. Jag var svag, jag var förstörd.
''Du måste lova mig att kämpa, du får inte ge upp, du ska vara lika stark som innan... För min skull.'' Kramande hennes hand hårdare och ställde mig långsamt upp innan jag böjde mig fram mot hennes panna.
''Så lovar jag, att finnas här.'' Tryckte jag mina läppar mot hennes panna.
Skola. Vad fan skulle jag göra där när jag hade bättre för mig. Som att sitta vid Hollys sida. Jag behövde inte veta vad kemiska bakterier var, eller vart ifrån grammatiken kom ifrån. Jag bryr mig inte ett skit om det. Jag brydde mig inte om någon annan än Holly just nu. Men hela gänget hade förvånatsvärt tvingat mgi att gå. De skulle gå, ja du skulle jag gå. Jag förstod inte hur de tänkte ibland. Jag orkade inte. Men ändå så stod jag här. Allting var bara smärta. Smärta har varit en del av mitt liv. Men det hade bara blivit värre med åren. Och nu, när Holly kommit in i bilden, fick hon smärtan att sjunka, mina sår att läka och allt att förändras. Smärtan, såren och det gammla var tillbaks. Jag var inte den Justin som jag var med Holly längre. Jag var i-dont-care-about-nothing killen igen. Den gammla jag som var fylld med ångest. Jag var tillbaks. Skulle inte Holly överleva, skulle jag bokstavligen vara borta bland det mörka. Chanel passerade mig i matsalen men stannade till bakom mig och vände sig om. Allt det, kunde jag se - genom min hörsel som var så detaljerad. Just pågrund av mina övernaturliga förmågor.
''Justin Bieber.'' Sa en belåten röst, Chanels kropp gick förbi mig och satte sig på platsen jämte mig.
''Vart är din lilla sl*mpa?'' Log hon och höjde på ögonbrynen. Jag kände ilskan bubbla inom mig och hur mycket jag ville slita henne i stycken. Men inte här, inte nu.
''Vad fan vill du?'' Morrade jag och vägrade att titta på hennes fula ansikte. Jag fattade inte hur jag i hela världen kunde varit tillsammans med henne, hon var en idiot. En fucking h*ra.
''Så Holly dög inte? Var hon to bissy med andra killar? Vi alla visste att hon var en hor...-'' Jag greppade hårt tag om hennes hals, ställde mig upp och tryckte upp henne mot väggen som befann sig någon meter bort.
''Din fucking h*ra pratar inte så om min tjej om du inte vill bli av med din smutsiga tunga!'' Röt jag och vägrade släppa taget om henne. Hon kupade efter luft och försökte putta bort min hand. Jag kände hur någon greppade tag om mina överarmar och slängde iväg mig med kraft mot bordet jag satt vid med killarna. Jag kände en svag smärta i ryggen när jag flygit in i bordet, men det var inget som jag gjorde någon stor sak över. Jag såg hur hon föll ner på golvet svimmfärdig. Ståendes vid henne var Daniel som även hade slänt iväg mig. De som jag gjorde till en stor sak - var att Daniel hade lag sig i. Jag reste mig upp och gick flåsande fram till honom innan jag smällde till min näve i hans ansikte. Hans huvud flög bakåt med hela hans kropp efter, men han höll sig på fötter och tittade med en mördande blick på mig.
''Du har fan inte med detta att göra!'' Röt jag och slängde ut med armarna. ''Inte mitt fel att Holly lämnade dig!'' Skrek han och smällde till mig i ansiktet. Mitt huvud flög åt sidan medan blod flög ur min mun.
''Du vet fan inte vad som hände.'' Morrade jag och puttade honom in en kille som gick förbi. Daniel tog satts, började springa mot mig och åkte in med huvudet först i min mage och flög tillsammans med mig in i några bord som var tomma. Smärtan i ryggen ökade saka men säkert och läppen sved. Men det hindrade inte mig från att ställa mig upp. Daniel kom strax där efter, jag skulle precis till att smälla till honom dä jag kände hur någon tog tag om min näve. Denna någon, var Cody. Han tittade mig i ögonen och skakade på huvudet. En blå ring lös runt hans ögonfärg som fick en lugn vind att ta mig med storm. Min arm sänktes och min näve öppnades sakta.
''Inte konstigt att hon lämnade dig, du har fan problem.'' Mumlade Daniel. ''Hon ligger i koma, hon är döende din fucking idiot!'' Röt jag innan jag vände mig om och gick därifrån. Innan jag lämnade alla där, häpna över vad som hänt. Så såg jag Daniels förvånade blick, han ska fan inte säga något om han inte vet vad som egentligen pågår. När jag sa, att hon var döende - vilket kanske var lite överdirvet - så fick det hans ögon att smalna. Han blev alldeles chockad och paralyserad. Det som smärtade mest när alla sa att hon hade lämnat mig - var att det på något sätt stämde. Hon hade lämnat mig, hon låg i koma. Och det var mitt fel.
Mörkret hade lagt sig över stan. Månen var på toppen av himlen. Det ända som lös just nu var alla lyckt stolpar som var uppradade vid vägen. Ljusen på framsidan av bilen lös också upp vägen. Det fick mig att inse att jag var den ända som var ute och körde. Staden var alldeles nedsläckt. Allting kändes ensamt och tyst.
Min blick var fast på vägen ett långt tag, tills jag slutligen nådde min slutdestination och såg den stora lysande skyllten, New Yaclub lös det i rosa skrikande färger. Jag saktade in farten precis utanför och parkerade bilen, drog ut bilnyckeln och steg ur bilen för att gå fram till de stora dörrarna där jag mötte två livvakter. De tittade ner på mig och korsade armarna.
''Justin Bieber.'' Mötte jag en utav männens blickar. Han satte två fingrar vid örat och mumlade något innan de båda flyttade på sig och jag kunde smita in. Jag var en gång i tiden stammkund här. Varje natt, varje vecka. För att kunna glömma allt, dränka mina sår med alkohol. Nu började det igen, musiken fyllde mina öron. Det var högt och tjejer kryllade överallt. Jag gick direkt till baren där jag ensam satt. Bartändern som stod på andra sidan baren lutade sina armbågar mot bordet och la huvudet på sned.
''Justin, oh gud, det är du!'' Skakade han roande på huvudet och greppade tag om min hand för att göra ett handslag.
''Yes, its me.'' Tvingade jag fram ett smärtsamt leenden.
''Det var länge sedan, problem igen?'' Skrattade han. ''Kind of.'' Ryckte jag på axlarna. ''Det gammla vanliga?'' Undrade han medan han blandade ihop en lysande drink utan att jag svarade. För han visste vad jag ville ha. Vi träffades här, ofta. Eftersom jag var här varje kväll innan. Han var min vän här, min enda vän när jag hade det som svårast. Jag hörde - även fast musiken var så hög - ett par klackar slå i golvet bakom mig. Jag kände lyckten av stark parfym, den kändes bekant. En tjej satte sig jämte och vände sin blick mot mig innan jag hörde hur hon drog för andan.
''Justin Bieber? Är det du?'' Skrattade tjejen. Jag vände mig mot henne och mötte hennes blick. Oh my, det är inte sant?
TIDSINSTÄLLD
Oj oj oj! Vem kan denna mystiska tjejen vara? Selena, fast vänta... Hon är död. Men om Justin är en varg, vad kan liksom inte då hända?
Just nu sitter jag i bilen on my way to London, xD Kommentera nu, mycket! Det tog tid - även fast det inte var så långt - att skriva detta! Puss, love u all!
''Justin Bieber.'' Sa en belåten röst, Chanels kropp gick förbi mig och satte sig på platsen jämte mig.
''Vart är din lilla sl*mpa?'' Log hon och höjde på ögonbrynen. Jag kände ilskan bubbla inom mig och hur mycket jag ville slita henne i stycken. Men inte här, inte nu.
''Vad fan vill du?'' Morrade jag och vägrade att titta på hennes fula ansikte. Jag fattade inte hur jag i hela världen kunde varit tillsammans med henne, hon var en idiot. En fucking h*ra.
''Så Holly dög inte? Var hon to bissy med andra killar? Vi alla visste att hon var en hor...-'' Jag greppade hårt tag om hennes hals, ställde mig upp och tryckte upp henne mot väggen som befann sig någon meter bort.
''Din fucking h*ra pratar inte så om min tjej om du inte vill bli av med din smutsiga tunga!''
''DU FÅR INTE LÄMNA MIG!'' Skrek han och tårar rullade ner för hans kinder tills dom nådde hans haka och droppade ner på min tröja som var alldeles blodig och blöt. Mina ögon flackade till innan jag kände hur dom en sista gång mötte Justins ögon... Och sedan stängdes, för alltid.
''Kan du hålla käften!'' Röt jag i full hals och gav Chace en mördande blick. Jag lutade mig tillbaks i den obekväma röda stolen medan mitt ben stressat darrade upp och ner, från golvet och upp. Min blick rördes bland alla doktorer som sprang rusande fram och tillbaks ur rummet Holly befann sig i. Det gjorde mig inte en gnutta lugnare av att de hade en massa blod på sig, både kläderna och händerna. Jag följde mannen med blicken som nyligen slagit upp dörrarna och sprungit förbi mig som fått en vind att smälla till mig i ansiktet. Det luktade, blod. Killarna hade varit lika chockade som jag var när Jamie skjutit Holly rakt i bröstet. Jag var så rädd att kulan hade borrat sig in i hjärtat. Det skulle få henne dödad, men det hemska var att i så fall kunde hon även överleva. Men det var bara genom att hamna i rullstol, man blev handikappad. Jag kunde inte tänka mig ett liv med en tjej som ett packet. Inte tillänglig att kunna göra saker och ting. Det ända är att kunna tänka, inte prata, inte gå, inte gör någonting!
''Chilla, broder.'' Höll Chace händerna uppe vid huvudet, med handflatorna mot mig.
''Hur fan ska jag chilla när min fucking flickvän håller på att dö!?'' Röt jag högre denna gången, det kändes som om denna scenen redan hänt och att det bara upprepas. Kanske från de ögonblick i vardagsrummet efter att gänget hade stuckit iväg med Holly. Då jag istället skrek på Cody för att ha bett mig att ta det lugnt. Jag kunde inte förstå att det varje gång hände mina tjejer något. Allting, påminde bara så jävla mycket på Selenas, död. Det fick magen att knyta ihop sig. Men det stämmde, förutom de att det finns en chans att Holly överlever, vilket det inte gjorde med Selena som var stendöd. Att jag vågade ge mig in på ett förhållande igen, även fast jag på sätt och vis hade Chanel innan dess. Men hon var mer än leksak eftersom hon var en bitch till flickvän. Mina tankar bara spann vidare, mot något som resulterade inget. Jag drog min hand genom håret och hörde dörrarna smällas upp ännu en gång - och verkade vara den sista gången dessutom. Mina ögon for upp mot doktorn som långsamt gick mot oss. Han mötte min blick och såg förstörd ut, ledsen och nästan lika sårad som jag kände mig.
''Är hon vid liv? Klarade hon sig?'' Ställde jag mig hastigt upp och såg nästan svaret i hans blåa ögon. Men hans vsra förvånade mig ändå.
''Hon är vid liv, men är för tillfälligt i koma.'' Suckade han. På något sätt var man väl tvungen att se detta positivt, eller?
''Men koman kommer upphöra, ellerhur?'' Min röst kapades på de sista ordet och tårar vill långsamt glida ner för mian kinder. Men jag tillät inte mig själv att bli känslosam som när Holly föll in i min famn. Det var den sista gånge jag grät, det skulle aldrig upprepas hade jag bestämt mig.
''Vi gjorde vårat bästa, men det räkte tyvärr inte för att få henne att vakna. Så koman kommer hålla ett tag - en väldigt liten risk att hon vaknar, Mr Bieber'' Sa han och nickade smått och konstant.
''Kan ni inte göra något?'' Ställde sig Mathew upp som nu blev orolig. Under tiden jag kännt henne så hade killarna inte direkt gillat henne, hade dom skuldkänslor för att ha behandlat henne fel, för att de ville att hon skulle vakna eller kanske för att skullden skulle hamna på oss om poliserna skulle få reda på vad som egentligen hände.
''Det får tyvärr komma av sig själv i sådana fall, så nej. Tyvärr. Men om hon nu vaknar, så är det inom två dagar, efter de så är koman permanent då kulan hade kommit alldeles för långt in och nästan tagit kol på henne.'' Sa han, flätade ihop sina fingrar och satte armarna i navelhöjd.
''Inom två dagar är vi tyvärr tvungen att stänga av maskinerna som håller henne vid liv. Vi får hoppas det bästa.'' Andades han ut som om det var det värsta av det allt. Vilket det var, magen knöt sig dubbelt så mycket och mina andetag började försämras.
''Du ska fucking rädda henne!'' Skrek jag och försökte ta stryp grepp om hans hals men Codys händer greppade tag om mina armar och drog tillbaka mig. Doktorns blick avspeglade rädsla och försvann snabbt från våran åsyn.
''Detta är en fucking mardröm!'' Skrek jag och rusade där ifrån som ett litet barn. Jag sprang genom flera vita korridoren som fick mig alldeles illamående och sedan ut genom de stora glasdörrarna som ledde ut mot en stor parkering. Regnet pisskade mot min tunna t-shirt och mitt huvud. Mörkret var fortfarande ett täcke över himmlen men solen skulle snart ta plats på himmlen och lysa upp den. Jag stoppade händerna innanför jeansfickorna och började långsamt gå ifrån sjukhuset. Blicken hade sjunkt ner till den blöta, mörka marken som jag långsamt gick på. Mina axlar var lätt böjda frammåt och håret hade lagt sig platt mot pannan. Jag kunde inte förstå hur en tjej kunde betyda så mycket för mig, men det var inte bara det... Utan det var något speciellt med henne. Inte hennes beteende eller utseende. Någonting var bara, udda. Hon hade något ingen tjej hade. Och det var magiskt. Jag kanske aldrig skulle få reda på vad? Jag kanske skulle vara fast här i en mörk håla med dystra tankar, ligga runt med tjejer som aldrig skulle betyda något och bara vara jag. Men jag ville inte det, sedan dagen hon kom till skolan så har hon förändrat mitt sätt att tänka, mitt sätt att vara och den jag en gång var. Det kändes bara så tomt att veta att hon kanske aldrig skulle komma tillbaks. Jag sparkade till en ölburk som dunstade till några meter bort vid en lycktstolpe. Ljuset fick mig att se alla regndroppar träffa marken, sedan bli fler och fler som gjorde detsamma. Jag ställde mig under stolpen och tittade ut i det mörka. Jag kunde inte så något eller någon. Bara mörker, där vem som helst kunde stå och iakta mig. Men det var de minsta jag brydde mig om nu. Jag var bara så... Ensam. Världen var för stor, allting kändes så stort och läskigt. Precis som det gjorde den gången då, Selena försvann. Var detta dejavou? Det kändes bara så bekant, bara de att förra gången... Var jag mördaren.
Den fucking idioten skulle fan i mig få betala! Han skulle dö, hans blod skulle sprida sig i en pöl och aldrig ta slut. Lida, var det perfekta ordet i denna situationen. Jag drog hastigt på mig min svarta skinjacka och hoppade in i den svarta caben innan jag hastigt drog därifrån. Det var alldeles ljust utomhus, klockan var i för sig 04.00 och solen hade stigit upp för drygt en timme sedan. Det var sommar och solen fanns på toppen av himmlen nästan dygnet runt. Det var skönt och vackert. Men denna morgonen hade inte börjat bra. Jag visste inte hur jag skulle hantera mina starka känslor. Jag var rädd att skada någon. Jag kunde inte välja om jag skulle få ett uppbrott. Det bara hände, så plötsligt, när mina känslor satte fyr. Det var inget som gick att välja bort. Jag var jag. Jag var ett djur, en varg och ett monster. Jag hade inget val utan var tvungen att acceptera att jag aldrig - någonsinn, kunde bli en normal person. Jag passerade stora skogar, gårdar och hus på vägen till våran mötesplats. Jag behövde få träffa henne, hon kanske kunde få mig lugn? Hon kanske kunde få mig, att känna mig normal. Men det visste jag att hon kunde, för hon var mitt allt och ingen kunde ta hennes plats. Selena och jag har kännt varandra sedan olyckan. Hon hjälpte mig igenom de svåra. Både jag och Chace ändrades efter det. Men det jag inte förstod var hur hon efter allt som hon gått igenom, fortfarande kunde gilla mig för den jag var och hade blivit. För att jämföra en snäll kille med den elaka killen jag var idag. Så skulle ingen viljat ha mig nu. Varför, behövde man inte fråga sig. Det räckte att man såg in i mina bruna ögon, redan då förstod man att något var fel med mig. Jag spännde blicken i vägen och kramade ratten hårt med mina kalla hårda händer. Några meter bort kunde jag skymmta ett stort träd. Jämte trädet stod en bil parkerad med en tjej lutandes mot den. Jag såg genast att det var Selena, men det förstod jag ändå - för det var våran mötesplats. Jag närmade mig henne för varje sekund som passerade. Hennes drag och kroppsbyggnad förtydlades för varje meter jag närmade mig henne. Jag körde in på en grusväg som fick bilen att guppa till. Jag körde hela vägen upp till en gräsplätt där både trädet och Selena befann sig. Jag stannade hastigt bilen och steg ångestfullt ur bilen med ett par kolsvarta ögon. Hon log mjukt mot mig och började långsamt gå fram mot mig. Hon bar en vit stickad tröja med ett par vanliga jeansfärgade shorts. Jag tittade allvarligt på henne och såg hur hennes leende försiktigt suddades ut. Hon höll på att ge mig en kram, tills hon suckade och istället la huvudet på sned.
''Vad är det som bekymrar dig, Justin?'' Frågade hennes lena rösta. ''Du har inte med det att göra.'' Skakade jag på huvudet och gick några steg ifrån henne för att låta min blick vila på den lilla sjön några meter bort.
''Men du kan fortfarande berätta.'' Manade hon suckandes och följde efter mig, la sin hand på min axel men jag skakade av mig den fort.
''Du behöver inte veta allting jag fucking gör!'' Röt jag och spännde blicken i henne. Hon höjde på ögonbrynen och såg väldigt chockad ut över vad jag nyligen gjort. Hade jag skrikit på henne? Detta skulle inte sluta bra.
''Justin, jag försöker hjälpa dig... Jag försöker förstår!'' Sa hon i en högre ton och nu inte inte lugn som innan. Ilskan bara ökade. Den slutade inte vid max utan passerade gränsen.
''Jag behöver inte din jävla hjälp!'' Skrek jag nära hennes ansikte. Hon stängde sina ögon, innan en tår rullade ner för hennes kind. Mitt arga ansikte, förvrängde genast till allvarligt. Men ilskan fanns ännu kvar.
''Tror du det är enkelt för mig? Nej, det är inte enkelt för mig lika mycket som det inte är enkelt för dig!'' Öppnade hon sina tårfyllda ögon. Hon höjde sina armar i ett försök att krama mig. Jag skakade hastigt på hvudet och började backa.
''Du kan inte vara med mig, det är för riskabelt.'' Skakade jag på huvudet medan jag kände min kropp började brina. Den satte fyr och höll på att tona bort kändes det som. Jag knep hårt ihop med mina ögon innan jag böjde hela min kropp frammåt. Jag drog in mina armar mot bröstet och knöt ihop mina händer. Jag kände hur varje muskel i min kropp spännde sig. Allting började knäckas till. Alla ben i min kropp gjorde ont, de började växa och huden töjdes ut och började svida. Det smärtade till och sekunderna kändes som åratal. Jag skulle tappa kontrollen. Jag skulle inte kunna kontrolera mig, vem vet vad jag kunde göra mot Selena?
''Du måste springa härifrån!'' Skrek jag medan jag öppnade mina ögon som jag kände sved, min syn förvrängdes och jag visste redan då att de hade blivit lysande blå. Hennes ben ville inte röra på sig. Hörde hon inte vad jag sa? Var hon döv?
''Spring för i helevte, Selena!'' Röt jag medan min rygg böjde sig bakåt, smärtsamt och stelt.
''Jag tänker inte lämna dig.'' Skakade hon på huvudet. ''Jag vet att du inte kommer att skada mig.'' Nekade hon mina övertygande ord om att något ont skulle hända henne. Jag kände hur hela min kropp föll frammåt med nu ett par tassar som tog emot min kroppstyngd. Mina ögon hade stängts men öppnades nu. Jag kunde inte styra mina ben som långsamt rörse dig mot henne. Det var så jävla frustrerande att kunna se och höra allt. Men inte kunna göra ett skit. Jag kunde se hennes rädda ögon. Men hon vägrade att lyssna på mig.
''Justin?'' Sa hon osäkert med en rädd röst och började långsamt att backa. Jag fortsatte att gå emot henne, jag morrade till och började springa emot henne. Jag hörde hur hon började skrika och springa ifrån mig. Jag kände skuldkänslorna byggas inom mig. Tårar ville spruta ur mina ögon över att inte kunna stoppa mig själv från att försöka döda henne. För det var vad min kropp och mina tankar ville. Döda henne. Hon vände sitt huvud bakåt och snubblade på en stock som fick hennes kropp att smälla till i marken. Hon vände sig smärtsamt på rygg och mötte min blick. Jag skrek i huvudet. 'SLUTA, Sluta Justin! Låt henne gå! Lugna ner dig för fan!' Skrek jag. Men orden hjälpte inte. Jag hoppade på henne, såg hennes rädsla i ögonen och hörde hennes ljusa skrik lämna hennes rosa röda läppar innan allt svartnade för båda.
''FAN!'' Skrek jag ner jag såg hennes blodiga, livlösa kropp sjunka ner till botten av den djupa sjön. ''GUD! HUR FAN KUNDE DU!? VARFÖR JAG, VARFÖR FUCKING JAG!?'' Skrek jag och föll ihop på marken.
Vad tror ni? Var det pågrund av detta som fick Justin till den personen han är? Eller var det pågrund av ''Olyckan'' han nämnde?
Fråga: Vad älskar ni mest med Justin?
Mitt svar: Hans kärlek till sina fans, egentligen allt med honom - även hans dåliga sidor. Hur galet grym han är. Hur jäkla stark han är även fast det finns 10000 haters som hackar på honom 24/7. Jag avgudar de faktum att han ändå har sina fötter på jorden även fast han hamnat i svackor. Men alla har sina brister. Även du och jag.
Tycker det är viktigt att ni är med och bestämmer, ner och rösta vilket ni vill så får vi se vad som har flest röster <3 (För er som missat - vilket jag inte tror någon gjort - så ska jag iväg nästa vecka, thats why!)
Han slöt sorgset sina ögon och svalde hårt. Jag kände en tår rinnan ner för min kind innan jag kände smärta sprida sig i bakhuvudet och allting svartna.
''Bind fast henne där.'' Röt en raspig röst. Jag kände smärta i bakhuvudet... Egentligen i hela kroppen. Men jag kunde inte se något. Mina ögonlock var ihop klistrade och svullna. Allting kändes värdelöst även fast det kanske bara gått en sekund sedan jag vaknat till liv igen. Jag bara fick den känslan av att jag inte skulle överleva. Ett par hårda kalla händer tog tag om mina armar och började dra mig för en bucklig hård mark som fick tårar och sippra sig ner för mina kinder. Jag försökte röra på mig, dra mig ur hans grepp eller ens få honom att stanna då smärtan var alldeles för hög. Men jag kunde inte göra något. Min kropp var förlamad. Och det värsta var att jag inte kunde se vart de förde mig.
''Snälla l-åt mi-ig gå...'' Grät jag och försökte med hela min kropp att öppna ögonen. Men ingen del utav kroppen ville samarbeta, inget hände och synen var fortfarande borta. Det var hopplöst. Det var kallt och inget skulle hjälpa. De kalla händerna släppte mig plötsligt och huvudet for i marken, denna gången behöll jag mig vaken men kände hur nära jag var på att försvinna igen.
''Du är här tack vare Bieber, du borde tacka honom.'' Skrattade en raspig läskig röst innan någon började dra mig igen, smärtan ilade i hela kroppen och tårar sputade nu ur mina ögon. Smärtan var så stark att jag nästan svimmade, det blev värre för varje centimeter mannen drog mig, precis när jag kände att detta var slutet - att jag skulle försvinna bland molnen stannade han och satte sina händer under armarna på mig för att lyfta mig mot något hårt som han tryckte min rygg mot. Jag knep ihop med ögonen och huvudet föll fram medan mina händer drogs bak, runt vad jag trodde var ett träd - och ett vasst hårt rep knöt ihop mina händer som fick ett tjut att lämna mina läppar.
''Vad ska vi göra med henne nu?'' Hörde jag någon viska. ''Om inte Justin kommit inom en halv timme, får du döda henne.'' Viskade en man tillbaks. Det fick mig att gråta ännu mer och plötsligt... Så kände jag hur hela min kropp började brännas. Det blev varmt, för varmt och hela kroppen spände sig - började krampa och vek sig. Ett högt skrik for ur min strupe, mina ögon kneps hårt ihop innan dom med ett ryck öppnades. Den mörka himlen bländade mina ögon och all smärta försvann för en sekund. Allting gick i slowmotion, männen framför mig gjorde inget, de bara stirra på mig rörde sig så långsamt att man knappast såg att de rörde på sig. De små svett kristallerna som låg och drog på deras pannor syntes så tydligt och allt ljud som innan hördes som viskningar, lät nu som om någon skrek det i mina öron. Jag försökte hålla mig samman, försökte hålla mig lugn genom detta, men det finns de stunder då jag bara vill släppa fästet från jorden och försvinna. Det kändes som år, hur detta påverkade tiden och alla känslor. Jag kände för stunden inget, det var magiskt och konstigt hur jag kunde se allt från den platsen jag satt på. Jag kunde höra rösten som jag hoppades skulle rädda mig. Justins andetag, hans ord glida ur hans munn och doften av hans charmiga parfym. Hans skrikande ord fick mig orolig och vinden som långsamt smekte min kind fick mig sedan lugn igen. Men det var bara för stunden då tiden stod still. Min kropp satte fyr igen och smärtan i kroppen kom tillbaks, Justins andetag, röst och doft försvann på en mikrosekund samtidigt alla ljud och detaljer. Allt var borta, männen rördes sig nu i normal fart mot mig och smällde till mig hårt på kinden så den brännandes känslan endast fanns på kinden just nu. Tårarna återkom och de hopp jag innan hade för en sekund... Hade försvunnit mot de blå. Jag visste inte längre vad hopp var, det existerade inte för mig längre. Jag hängde på en klippa i väntan på att dödens vind skulle ta mig med storm och få mig att stupa ner mot de vassa klipporna. Den svartklädda - väldigt kraftiga - mannen kom fram till mig och tryckte en telefon mot mitt öra så mina ögon automatiskt stängdes av rädsla.
''Holly? Är det du!?'' Sa en uppretad röst. Jag kände hela kroppen slappna av och tårar långsamt glida ur mina stängda ögonlock. Huvudet föll några centimeter fram samtidigt som jag hörde hans ångest lätta.
''Jag vill att du lovar mig något.'' Sa han stressat. Jag satt tyst och väntade på att han skulle säga löftet jag var tvungen att hålla. Jag kunde lika gärna göra det, när jag ändå skulle dö.
''Lova mig, att aldrig ge upp hoppet.'' Viskade han sårat. Hans mening och självaste löftet fick mitt hjärta att brista.
''Jag vet inte om jag orkar mer Justin, det är så mycket... Smärta, det gör ont.'' Grät jag och kände mig hur låg som helst av att inte ens kunna låta honom hoppas på att detta skulle lösa sig. Jag satt tyst en stund och väntade på att han skulle säga något, något som skulle få mig att kanske kunna tro på att en framtid väntade på mig.
''Men... Jag försöker'' Mumlade jag osäkert. Jag gjorde ju inte ens det, jag kände mig så värdelös och svag att jag inte ens försökte.
''Jag låter ingen ska...-'' Hans röst tonade bort när telefonen drogs ifrån mig och mannen började gå ifrån mig och mot den andra killen.
''Justin!'' Skrek jag så det började kännas som om någon drog sandpapper i halsen. Jag hostade högt och kräkkänslan kittlades i halsen. Jag lutade huvudet bak mot trästammen och började dra händerna ur repet. Men de lossnade inte hur mycket jag än kämpade med att få av det.
''VARFÖR GÖR NI SÅHÄR ERA FUCKING IDIOTER!'' Skrek jag desperat över att få komma loss. Tårar spruta ut och känslan av att få komma härifrån lockade stort. Jag började slita och dra i repen, knep smärtsamt ihop med ögonen och kände hur smärtan bara ökade.
''Varför gör ni såhär...'' Viskade jag när min röst nästan hade försvunnit, jag gav upp och lät min kropp falla ihop avslappnande.
''Ge den fucking pussyn något så hon håller käften!'' Röt en utav killarna. Tårarna samlades i självaste ögonen och fick min syn alldeles suddig, men jag kunde tydligt se hur någon snabbt kom emot mig, jag stängde försiktigt ögonen och kände tårarna sippra sig ner för mina smutsiga kinder. Himlen öppnade sig och kalla, hårda droppar föll ljudlöst mot min kropp som sakta men säkert blev blöt och kall. Håret började fukta och tänderna slogs i mot varandra vartenda mikrosekund så det lät som ett skälet som darrade tänder. Mannen kom fram till mig, satte sig ner på huk och drog fram en spruta som han innan höll bakom ryggen.
''Varför gör ni såhär mot mig?'' Frågade jag och skakade sorgset på huvudet. Han tryckte nålen hårt in i min arm innan han sakta pressade in vätskan som fick mig att bita mig i läppen för att inte gråta av smärtan som ilade i armen när det spred sig genom kroppen.
''Efter detta, kommer du inte längre känna någon smärta.'' Viskade hans mörka röst mig vid örat som fick mina ögon att automatiskt stängas. Hans läppar träffade mitt öra och fördes mot min hals. Tårar slingrade sig ner mina kinder men smälte ihop med regndropparna som hade tagit plats på mina kinder. Jag visste inte riktigt om jag var lycklig över att jag började tappa synen och känseln igen, för då slapp jag hans äckliga läppar mot min hud. Jag hade bara tur om sprutan tog livet av mig, då slapp jag... All smärta. Känseln i kroppen försvann och synen tonades försiktigt bort tills det endast fanns mörker kvar.
''Du måste fucking ta ett djupt andetag Justin! Lugna ner dig!'' Skrek Mathew mig i ansiktet och med hjälp av hans händer som var placerade på mina axlar skakade han mig fram och tillbaks för att få mig att komma tillbaks till verkligheten. Jag tittade honom in i ögonen utan att visa en endaste känsla, jag var djupt inne bland mina tankar och hörde hans röst som en viskning. Det var dolt och stumt. Jag förstod inte vad som hänt, hade dom tagit henne? Dödat henne? Jag fick aldrig säga det sista, mest viktigaste till henne... Utan blev avbruten mitt i allt och kunde endast bara höra hennes skrika av smärta. Jag ville säga att jag inte skulle tillåta någon att skada henne... Att jag älskade henne, för jag visste nästan djupt inom mig att den stunden i mitt rum, stunden när hon stod blöt utanför min dörr, var den sista stunden tillsammans med henne. Jag hade förlorat henne på grund av mig, jag hade inte gjort något när dom tagit henne, slängt henne på golvet och gjort henne medvetslös. Jag hade bara suttit stum på den fucking stolen och inte gjort ett skit. Jag kände mig så jävla värdelös över att inte hjälp henne. Jag kunde göra något, och de något var att döda henne, få henne trygg i min famn och aldrig släppa henne... Men det var försent när dom drog, med henne med sig. Vad i helvete trodde jag? Att dom skulle låta henne gå? Att dom skulle släppa henne? Dom kommer plåga henne, göra allt för att träffa min ömma punkt. Jag knep ihop ögonlocken för att inte börja gråta eller skrika. Jag kände mig svag och dum i huvudet. Jag var en fucking idiot! Jag har begått ännu ett misstag, jag lät den enda jag höll mig nära, att glida ur min famn och försvinna. Jag lät henne bokstavligen dö genom att låta hennes kropp släpas ut genom dörren tillsammans med Jamies gäng. Han vann, för han hade prickar min ömma punkt och fått mig svag. Chace skrek någonting högt mot mig från någon meters håll innan Cody kom in gåendes och försökte lugna ner alla. När han fått killarna att sätta sig ner gick han långsamt fram till mig, hans mun började röra sig långsamt. Men ljudet vägrade att nå fram till mina öron. Jag stirrade tyst på hans mun som konstant rörde sig och formade ord.
''Sluta tänka.'' Hörde jag hans röst viska. ''Jag kan inte.'' Mumlade jag och för första gången på flera minuter som kändes som veckor, pratade jag. Cody var kärnar till att vårt gäng höll ihop. Hans lugnhet fick oss alla att passa ihop. Utan honom skulle vi inte vara dom vi var. Han hade något speciellt, det var att ha förmågan att lugna ner folk och få de att tänka precis vad han vill att de skulle tänka. Hans röst tog sig igenom den tjocka hinnan som hindrade allt ljud från att nå mina öron och fick min kropp att långsamt sätta sig ner i soffan strax bakom mig.
''Vi kommer hitta henne och lösa detta.'' Böjde sig Cody ner på huk framför mig. Jag kände mig så liten, svag... Som en ärta. Det var som om alla var stora jättar och stirrade ner på mig.
''Det var mitt fel att hon är borta.'' Viskade jag och tittade tomt in i hans ögon. Jag har aldrig känt mig såhär svag som nu, förutom den natten då jag förändrades till den Justin jag är idag. Natten som blev min hemlighet.
''Det är fan heller inte ditt fel, vi visste inte att dom skulle komma.'' Skakade han nekande på huvudet och ställde sig raklång upp.
''Det spelar fucking ingen roll! Jag kunde gjort något! Jag kunde dödat de fucking idioterna! Det var aldrig meningen att låta henne försvinna med de fucking mördar gänget!'' Röt jag och ställde mig upp. Jag kände hur magen drog ihop sig och hur allting började snurra. Halsen kändes grustorr och synen suddades. Du ska fucking inte gråta din lilla jävel, dont... Gråt inte, Justin. Du ska inte låta någon tjej få dig att bryta ihop. Sa en mörk röst i mitt huvud. Jag skakade förtvivlat på huvudet och satte mig ner igen.
''Lugna ner dig!'' Röt Cody denna gången allt annat än lugn. Jag tittade förstört upp på honom och suckade högt innan jag drog min hand genom mitt fuktiga hår.
''Du vet att dom fucking kommer döda henne! Så be mig inte att fucking chilla när vi egentligen ska leta efter henne!'' Ställde jag mig hastigt upp och morrade.
''Låt mig gå...'' Viskade jag och knep ihop ögonen av smärtan som ilade i mina svullna, blodiga läppar. Jag tittade upp på den ena mannen jag nyligen fått reda namnet på, Jamie. Han verkade även vara ledaren eftersom alla tre killar frågade honom om tillåtelse om allt innan dom gick och gjorde sakerna.
''Låt mig gå, snälla...'' Sa jag ännu en gång och tittade tårögt på honom som mötte min blick.
''Vill du att jag fucking ska döda dig!?'' Röt han och tittade strängt på mig som fick hela min kropp att tryckas mot trädet. Jag svalde hårt när jag såg hans vapen dyka upp ur fickan och hans ben röra sig mot mig.
''Jag ska skjuta denna kulan,'' Han visade en lång spettsig kula framför mina ögon innan han stoppade den i pistolen och fortsatte sin mening.
''Genom ditt jävla hjärta.'' Viskade han nära mitt öra som fick en obehaglig rysning att dras genom hela kroppen. Han laddade den och riktade mot mitt hjärta, mina kneps ihop och hela kroppen spännde sig.
''Jamie!'' Skrek en kille. Jag hörde hur han drog tillbaks pistolen och vände sig om. Lättnaden har aldrig varit större än detta, jag trodde helt seriöst att min tid var ute. Jag trodde jag skulle dö.
''Du hade tur där.'' Spottade han argsint och joggade in i skogen så han försvann ur min åsyn. Mina händer börjades slingra sig ur de hårda repet som var knutet tajt runt mina handleder. Jag bet mig i läppen då smärtan ilade i händerna som nu började blöda. Det var nästan läskigt hur desperat jag var över att få komma loss. Blodet som hade spridit sig på både händerna fick det att bli lättare att dra händerna ur repet. Jag slet loss händerna och drog dom tätt intill bröstet med tårar rinnandes ner för mina kinder. Jag tittade ner på dom och kände ännu mer smärta när jag såg hur hemska dom såg ut. Min blick vändes upp när jag hörde röster närma mig. Jag for upp på fötter och började springa tvärtemot de hållet männen kom. Mina fötter värkte, hela kroppen värkte och fick mig att halta. Jag tappade farten och hörde dom skrika, dom hade märkt att jag var borta. Tårar rullade ner för mina kinder samtidigt som jag sprang det snabbaste jag kunde.
Mina fötter höll på att svika mig, hela min kropp höll på att svika mig. Den kändes alldeles slapp och trött, synen blev suddig av de tårar som inte ville släppa taget om ögat. Jag vände blicken fram, blinkade några gånger och fick syn på Justin komma gåendes med killarna bakom sig.
''Justin!'' Skrek jag gråtandes och snubblade över en sten framför mig, men fortsatte springa mot honom. Hans blick som var begravd ner i marken vändes upp mot mig. Sakerna han höll i händerna släppte han och stannade till.
''Justin!'' Skrek jag igen när jag var några få meter ifrån honom. Jag kunde se en tår rulla ner för hans kind innan jag kände en så stark smärta i bröstet, att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. En meter ifrån honom, tittade jag ner på min bröstkorg och såg en röd fläck växa på mitt vita linne. Jag satte handen för såret och förde min blick, långsamt mot Justin som chockat tittade på mig. Nu gick allting i slowmotion igen, det ända som gick i normal fart var Justin som sprang mot mig. Jag föll, sakta, ner på knä innan jag föll in i Justins famn. Han skakade snabbt på huvudet.
''DU FÅR INTE LÄMNA MIG!'' Skrek han och tårar rullade ner för hans kinder tills dom nådde hans haka och droppade ner på min tröja som var alldeles blodig och blöt. Mina ögon flackade till innan jag kände hur dom en sista gång mötte Justins ögon... Och sedan stängdes, för alltid.
Jag hängde på en klippa i väntan på att dödens vind skulle ta mig med storm och få mig att stupa ner mot de vassa klipporna. Den svartklädda - väldigt kraftiga - mannen kom fram till mig och tryckte en telefon mot mitt öra så mina ögon automatiskt stängdes av rädsla.
''Holly? Är det du!?'' Sa en uppretad röst. Jag kände hela kroppen slappna av och tårar långsamt glida ur mina stängda ögonlock. Huvudet föll några centimeter fram samtidigt som jag hörde hans ångest lätta.
''Jag vill att du lovar mig något.'' Sa han stressat. Jag satt tyst och väntade på att han skulle säga löftet jag var tvungen att hålla. Jag kunde lika gärna göra det, när jag ändå skulle dö.
''Lova mig, att aldrig ge upp hoppet.''
° ° °
Som ni ser på bilden där uppe, så har jag som jag skrev ''fullt upp''. Men de tråkiga med att bli äldre och gå upp klasser - 6an 7an 8an osv... - är läxorna som tar en större del av tiden. Ju äldre - desto fler läxor. Innan när jag endast gick i 5an och hade all tid i världen till att skriva - då jag även hade en grym uppdatering - så läste jag själv noveller som ni nog redan visste eller förstod. Vissa uppdaterade 1-2 gånger i veckan vilket jag inte förstod hur dom kunde göra, eller varför dom gjorde det. Jag var nästan lite pissed off att det aldrig hände något utan att det stod still. Men nu när jag själv inte har så mycket tid, så förstår jag varför de var som det var.
Påtal om tid och att vara upptagen så närmar sig London Trippen jag ska på. Vilket svårar till skrivandet. Jag kommer förmodligen skriva nu under denna vecka så mycket jag kan och sedan göra dom tidsinställda tills nästa vecka. Då jag åker på Onsdag den 13de (november). Ni kommer få 2 stycken denna veckan och sedan får vi se hur många jag hunnit skriva tills nästa vecka!
Jag ville bara att ni skulle veta så ni inte tror att jag slutat skriva ifall det går några dagar utan att något händer på bloggen/Instagram :)❤️
Hur tight schema jag än har, så har jag alltid tid för bloggen och er!
Han letade efter oss och skulle hitta oss. Det var jag fast beslutet om. Men mitt humör och tänkande skulle inte få bryta ner hennes dag, jag skulle inte ta ut detta på henne. Jag höll masken och skulle få göra det länge till.
Jag rynkade pannan och läste om det en gång... Sedan yttligare ännu gång till och stängde den långsamt och förvirrat. Beleza? Mitt namn, i kvinnans dagbok? Var det möjligt att det kunde vara mammas bok? Eller hennes mammas bok? Kanske någon främlings bok som vi råkat få med i flytten? Jag ville bara inte tro att namnet som stod i boken - Beleza - skulle vara jag. Kanske hade vi någon i släkten som också hette Beleza? Egentligen tycker jag det är ett fult namn, jag menar... Hur mobbat låter inte 'Beleza'? Det är väl knappast ett namn?
''Beleza...'' Mumlade jag tyst för mig själv och skakade långsamt på huvudet. Jag förstod inte vad hon menade. Vem var mannen hon var så rädd för? Vad var det han ville henne? Varför var hon så rädd? Och all ångest hon hade fick mig alldeles... Förvirrad? Jag bläddrade några sidor fram och blickade ner i texten...
7 Juni År 1999
Idag har dom lekt i trädgården. Men även fast vi hade privat mark - och ingen kunde se dom eller ens hitta oss. Så kunde jag inte låta bli att oroa mig över att något skulle hända dom. Jag som mamma hade ett ansvar till att dom skulle vara trygga. Speciellt nu när Walder vilat deras liv i mina händer. Jag hade extra stort ansvar, det blev bara värre och värre för varje dag som gick. Jag kände mig mer... Död, för varje dag som gick. All energi gick på dom. Och de faktum att han alltid var bortrest hjälpte mig inte direkt. Men han försörger oss och kämpar lika hårt som jag - för att få våra liv bättre och säkrare. Jag vet inte om dom är redo för skola ännu? Dom är trots allt snart fem och mer mogna än alla barn för sin ålder. Men jag vågar inte släppa dom, jag vågar inte låta dom visstas med andra barn. Kanske dom skadar barnen? Kanske vi måste flytta igen på grund av att dom inte kan hålla inne hemligheten? Jag kan inte ställa så höga krav på barn - att håla en hemlighet som skulle kunna förinta hela jorden. Kanske var det ändå bäst att hålla dom hemma ett tag till? Kanske... Kanske inte. Osäker, var jag minst sagt. Men jag hoppades på att Beleza och Khal skulle få växa upp och uppleva allt som väntar dom runt hörnet. Om jag sköter mitt jobb som mamma kommer det att hänta, jag hade ändå Rohana och Malik som stöd. Dom fanns alltid för Beleza och Khal. Tack vare dom är jag vid liv just nu, vad skulle jag gjort utan dom? Vad skulle världen gjort utan oss?
Inte ens detta, hjälpte. Jag förstod mindre nu, än vad jag gjorde innan. Allt blev bara mer komplicerat och jag förstod noll! Det blev bara fler inblandade, Walder, Rohana och Malik? Sedan ännu någon ''han'' som jag antog var hennes man. Men allt detta var endast gissningar. Jag kände mig kluven, splittrad och osäker. Skulle jag fråga mamma om detta? Kanske hade hon en förklaring? Eller så skulle hon bara göra som när jag undrade vad albumet var för något. Bara neka de faktum att det existerar. Jag suckade högt och la tillbaks alla böcker - förutom dagboken, tryckte tillbaks lådan mot väggen och trippade ner för stegen innan jag fällde ihop den och långsamt och automatiskt så hissades den upp. Med boken i handen gick jag in i mitt rum och satte mig suckandes på sängen. Jag sträkte min arm mot nattduksbordet och drog åt mig glasskålen som var fylld med runda, rosa godisar som jag började smaska på medan jag funderade över dagboken och alla namn hon rabblat upp under textens gång. Jag öppande boken igen och drog ut den ihopvikta bilden för att ännu en gång granska kvinnans vackra drag i ansiktet. Bilden slutade strax vid hennes axlar. Jag hade fått reda på allas namn, även de namn och personer jag inte ens visste existerade... Men vem var hon? Kanske hade Justin något om henne? Kanske visste han vem hon var? För så många gånger som han flyttat runt borde väl han antagligen träffat på många? Eller... Så visste han hur man hittade personer endast via en bild. Men jag hade ingen aning, jag behövde ändå få ett svar om varför han är borta som ofta och så plötsligt. Vad är det han döljer för mig?
''Har du sagt det till henne?'' Undrade jag och höjde på ögonbrynen. Chace slängde sig i soffan och lät en låg suck lämna hans läppar.
''Jepp!'' La han händerna bakom huvudet. ''Och...?''
''Ja, hon blev väl lite chockad antar jag.'' Ryckte han liggandes på axlarna. Jag ville att Holly skulle förstå faran i det hon hade jätt sig in i. Jag kunde inte stoppa henne, för redan kvällen på festen var hon bunden till oss. Jag kunde valt att istället döda henne, kanske vore det bättre än att hon skulle få lida? För smärta, ångest... Ondska. Det finns och det kommer så snart dom hittar oss. Hon kommer bli inblandad och det värsta som kan hända henne... Är en smärtsam död. Det tillåter jag inte att hända. Då är hennes död, mitt fel. Lika mycket som Selenas död var mitt fel. Jag kände mig skyldig till allt som hänt dom jag en gång älskade. Jag var en mördare...
"Sa hon något speciellt?" Undrade jag och skruvade på mig i fotöljen jag satt i.
"Jag sa att hon var fast med oss, då käftade hon emot och sa: tänk så vill jag inte vara med er. Jag vet inte... Hon såg bara chockad ut." Viftade han med handen framför sitt ansikte.
"Sedan tog hon föregivet att du skulle skydda henne efter jag sagt att fara väntar henne... Men vi kan inte skydda henne mot dom. Vi är maktlösa mot dom." Suckade Chace och drog en hand genom sitt hår. Han hade rätt men Holly antog det... Eftersom vi har onaturliga krafter. Men det hon inte vet, är att det finns onda... Som är starkare än oss alla. Jag har inte berättar det så jag inte vill göra henne orolig eller rädd. För rädsla hjälper inte i detta fall. Det bästa med mig - att jag är så okänslig - är att rädsla inte finns bland de känslor jag har. Rädsla är en känsla, det går att välja bort... Vilket jag gjort. Jag fruktar inget, inte ens döden. Men fara ska man vara försiktig med även fast rädsla inte existerar hos mig. Det är inget att leka med, speciellt när man inte har något att frukta... Det kan leda till, döden.
''Hur blir det med Jamie och hans gäng? Ikväll eller?'' Steg Math in i vardagsrummet med en rynkad panna. Våra planer gick som planerat, inget hade gått fel... Än så länge. Skolan gick att skippa för att få ihop en plan som sedan resulterade knark. Skola... Who the fuck cares? Jag, Math och Cody hade stannat hemma idag för att kunna få en perfekt plan, pengar, droger. Det var vad allt handlade om. Vi var köparna. Dom skulle sälja. Men att dom skulle komma ifrån levande, var en väldigt liten chans. Vi ville inte lämna några spår för att prossenten att bli hittad, skulle ökas. Dessutom om vi dödar dom, får vi både doserna och pengarna.
''Planen lyder fortfarande. Och ja, ikväll... Snart.'' Mumlade jag och skymmtade Cody komma in stigandes i rummet.
''Har jag missat något?'' Höjde han ögonbrynen. Alla skakade på huvudet och tog sina egna vägar genom det stora huset för att kunna förberedda inför ikväll. Jag tog mig upp till övervåningen och började dra på mig svarta skin kläder. I min walk in closet hade jag kläder... Men även mer än så. Jag höjde handen mot en knapp som var bakom några hängda plagg. Jag pressade handflatan mot den och alla kläder försvann genom att väggarna bytte sida så vapen nu var det ända som hängde. Jag gled med blicken över alla olika vapen, i olika längder och storlekar. Tills jag beslöt mig att ta en lagom stor, alltså helt vanlig pistol - Spec-Ops 9 - och tryckte på knappen för att klädesväggarna skulle vändas tillbaks. När jag stigit ur wicen och stängt dörrarna slöt jag ögonen för att samla mig. Jag behövde fokusera några sekunder för att kunna göra sådant här. Jag fick inte tänka, utan ändast bara köra. Om man tänker, eller tvekar, går det inte. Då är risken för att bli dödad stor.
Klockan slog 9, alla stod förberedda i köket då dom sista sakerna packades ner i dom svarta väskorna som innehöll pengar. Denna gången var det vi som köpte knark, nästa gång är det vi som kommer sälja. Jag spärrade upp ögonen och spättsade öronen. Jag hörde bankningar och den första tanken som slog mig var dörren. Alla tittade skeptiskt på mig och nickade mot dörren. Jag suckade och gick in i hallen, slöt fingrarna om handtaget och öppnade den sakta. På andra sidan dörren stod en dy blöt Holly. Håret var platt och blött, det låg klistrat mot hennes panna. Hennes kläder satt tight om hennes frusna kropp som skakade. Jag mötte hennes blick och blickade sedan ner på henne blåa läppar. Utan att säga ett ord slog jag armarna om hennes kalla, blöta kropp. Min fokus var på henne och tankarna började slå igång igen. Vilket inte fick hända då jag var tvungen att låta tankarna vara utom räcke till mitt huvud. Vad hade hänt? Hade hon blivit skadad? Sårad? Varför kom hon hit blöt? Jag förstod att det var på grund av regnet som piskade ner mot marken och som vägrade sluta. Hon pressade sitt huvud mot min hals och andades tungt. Eller hade det ens hänt något?
''Vad har hänt babe?'' Viskade jag mot hennes fuktiga hår. Utan att släppa henne ur min famn stängde jag dörren med hjälp av foten. Hon svarade inte, eller ens ville möta min blick. Jag la min arm runt hennes rygg för att sedan böja mig några centimeter och slöt min arm under hennes knäväck. Jag spännde armarna och lyfte upp henne i min famn för att sedan börja gå upp för trappan som var någon meter ifrån hallen. Jag gav Chace en blick som tydde att vi var tvungen att avbryta affären. Han suckade upprört och smällde igen väskan. Jag skakade långsamt på huvudet och fortsatte vidare in till mitt rum där jag la ner henne på min säng. Hennes kropp var fortfarande blöt, men vad hade jag förväntat mig? Att hon skulle torka i min varma famn? Jag vände mig om för att dra ut en stor vit t-shirt ur wicen och gick fram till henne igen, räkte den mot henne som hon tacksamt tog emot. Hennes darrande händer greppade tag om den innan hon släppte den framför sig för att greppa tag om hennes tröjkant. Även fast jag var bad, elak och kall som personlighet... Så hade jag konstigt nog respekt för henne. Jag brukade i vanliga fall inte ha det för tjejer - inte direkt så att jag slår dom, men att se dom utan kläder rörde inte mig innan, det gjorde mig inget - men i detta fall som var det anorlunda. Saken som var speciell denna gången, var att tjejen framför mig var Holly. Och Holly var annorlunda jämfört med andra tjejer. Så jag snordde runt och tittade in i väggen. Hörde hur hon sakta drog av sina kläder och slutligen drog på sig t-shirten jag gav henne. Jag hörde hur hon ställde sig upp och sedan kände hennes hand på min axel. Hon drog mig mot henne och fick mig att spinna runt så vi stod ansikte mot ansikte. Hennes armar drogs runt min nacke och mina händer sattes vid hennes svanskota- strax vid hennes rumpa. Hon kollade in i mina ögon och förde sedan sin hand mot min kind, strök den med sin tumme och lät sina fingrar glida till mina läppar. Följde formen på dom innan hennes mjuka läppar trycktes mot mina. Jag kände fyrverkerierna blixtra om oss. Jag satte min ena hand mitt på hennes rygg och tryckte hennes kropp närmre min. Jag kände henns fingrar dra sig upp för min nacke och vidare in mot mitt hår. Hon maserade min hårbotten medan våra läppar maserades mot varandra. Mina händer tog väste om hennes rumpa och bar upp henne, hon förstod precis och hjälpte till genom att slingra sina ben runt min midja. Jag tog två långa steg och föll med henne på sängen men tog emot med mina händer för att inte pressa min vikt mot henness lilla kropp. Våra läppar släppte taget om varandra och båda försökte hitta tillbaks till sin normala andning.
Hennes läppar formade ett leende och lättnad nästan sköljde över mig. Om det nu hänt något som fått henne ledsen... Så var det inte så allvarligt. Jag böjde mitt huvud ner mot hennes läppar för att kunna pressa dom mot hennes igen. Men stoppade mig själv när jag hörde ett dunst från nedervåningen. Jag sträkte på ryggen och kände all muskler i min kropp spänna sig.
''Vänta här.'' Viskade jag mot hennes läppar och ställde mig upp på ben för att ta mig fram till min dörr som var stängd.
Jag hade ingen anledning till att komma till honom. Han trodde jag var ledsen, men vad hade fått honom att tro det? Kanske de faktum att jag bara sådär plötsligt hade dykt upp vid hans dörr. Men att springa till honom, i regnet, gick inte direkt så bra. Det var inte så mörkt ute när jag lämnade huset, men när jag väl kommit halvvägs började himmlen mörkna och solen gick ner. Det fick alla hemska tankar om den mystiska mannen att poppa upp i huvudet. Jag förstod inte varför jag sprang hit, hela vägen istället för att ta bilen. Jag förstod heller inte varför jag kom hit från första början. Men svaret på den frågan var, rädsla. Jag bara kände mig rädd att han skulle lämna mig, träffa någon annan och glömma mig. Det var egentligen hur barnsligt och dumt som helst. Men det skrämmde mig att Chanel en gång hade min plats i Justins liv. Man visste aldrig vad hon kunde göra. Jag satte mig långsamt upp i sängen och satt väntande på sängkanten. Det gick några minuter och tålamodet försvann på en sekund. Jag reste mig upp på benen och började smyga mot den halvöppnade dörren. Det var tyst, hade dom stuckit? Jag satte foten över tröskeln och hörde hur det knarrade till. Jag knep ihop med ögonen innan jag fortsatte genom en lång gång, tills jag kunde skymmta trappan som ledde ner till nedervåningen. Röster blev tydligare och tydligare och ju närmre jag kom dom, ju räddare blev jag. För rösterna var inte igenkända, vilka var killarna? På golvet såg jag ett vapen som jag med en rädd blick stirrade på. Hjärtslagen ökade och paniken steg för varje sekund som passerade. Jag svalde hårt och böjde mig ner för att sedan sträcka mig efter den, slöt handen runt de tunga greppet och ställde mig upp igen. Jag visste inte vad jag skulle göra, hoppa fram och börja hota dom? Eller stå kvar här tills Justin och gänget själv gjorde något åt saken.
''Din fucking pussy ge mig pengarna!'' Röt en arg, hes röst. Jag tryckte mig hårt mot väggen och kunde plötsligt känna rök lukt. Ett paket cigg kastades ut mot hallen och fick mig att rycka till. Men ingen kom, tack gud. Jag var tvungen att peppa mig till att inget skulle hända, för att våga kika fram genom hörnet. På golvet låg nu pengar utspridda. Stora högar och sedan gänget fastbundna vid stolar. Varför gjorde dom inget!? Varför började dom inte slåss? För jag visste att dom kunde mer än att bara sitta där och låta killarna trycka ner dom. Hela min kropp stelnade till. Jag kände en varm pust i nacken och en hård hand greppa tag om min nacke. Jag knep ihop med ögonen och drog upp axlarna mot öronen. Handen som höll fast min nacke klämde hårdare och puttade fram mig med ett dunst. Jag föll smärtsamt på golvet och tittade panikslaget upp på mannen framför mig. Hans händer var kladdiga av blod samtidigt som han i ena handen höll i en blodig kniv. Snett bakom honom satt Justin som förtvivlat stirrade på mig.
''Förlåt...'' Viskade jag.
Han slöt sorgset sina ögon och svalde hårt. Jag kände en tår rinnan ner för min kind innan jag kände smärta sprida sig i bakhuvudet och allting svartna.
Cliffhanger, dont hate me haha xD Lite chockad för en sådant plötsligt anfall? Varför tror ni de gänget kom? Och har ni någon gissning om vem kvinnan kan vara?♥
Fråga: Vad föredrar ni: 1. action+romantik eller 2. romantik+utan action
Svar: 1:an helt klart! Älskar kombom av en bad kille som är trubbel och en snäll tjej som vinner hans hjärta som sedan hamnar i fara osv... Haha världens sämsta fråga typ, men har ingan ideer om frågor x) - tippsa om något jag kan fråga, om ni vill ♥
Hon hade sin blick på oss. Och hon såg förstörd ut, lika förkrossad som Justin såg ut. Jag kollade på Justin och han kollade på den brunögda tjejen, som kollade tillbaks på honom. 
