’’Noah?’’

Jag vaknade ur mina tankar och blickade upp mot min bror som tålmodigt väntade på min reaktion.

’’Lyssnar du ens?’’ Sa han smått irriterat. Jag suckade högt ’’Nej, vad är det du vill?’’ Vi hade inte skiljts åt på ett bra sätt, då han - på ett undvikande sätt - kallat mig föra en hora. Han sa aldrig ordet, det skulle han aldrig göra, till varken mig eller någon annan tjej. Men jag kunde höra precis hans mening med det han sagt och precis menat det jag fruktat. Sedan flyttade jag in med Justin och har inte pratat med honom sedan dess.

’’Skolkare.’’ Mumlade han med mobilen upptryckt i ansiktet. Jag höjde chockat på ögonbrynen. ’’Ursäkta mig?’’

’’Du var inte i skolan.’’ Svarade han lika ointresserad som innan. ’’Jag antar att Phenelopy berättade varför.’’ Min täckmantel, Penny, som jag visste skulle säga en trovärdig ursäkt till alla som undrade.

’’Hon sa att du mådde dåligt.’’ Inte förres nu tittade han upp på mig. ’’Menar du att jag ska tro på det?’’

’’Ja, det tycker jag.’’ Grymtade jag surt och sjönk ner i fåtöljen framför honom i de kläderna jag hade på mig igår då jag direkt gått från Justin till Penny och sedan hem. Inte kunde jag jag komma hit med Justins kläder på - och heller inte med den vita festklänningen som direkt skulle få alla att flippa ur här hemma. Trots att jag hade ett rätt fritt liv, så kändes det som om mamma försökte hålla mig innanför murar som skulle skydda mig från världen. Dallas, min överbeskyddande bror gjorde det därefter inte heller enkelt för mig som mycket gärna ville hålla mig borta från alla killar och fester. Men på sista tiden har han tagit plats på min sida och börjat förstå det svåra med att vara Noah och sedan uppmuntrat mig att träffa vänner och ha kul. Men det var dock svårt. Jag hade tyngder som vilade på mina axlar och väntade på att min styrka skulle ta slut, så jag skulle falla mot marken och svaghet skulle vara mitt enda val hädanefter.

’’Justin var inte heller i skolan.’’ Han slängde iväg mobilen några centimeter ifrån sig och konfronterade mig med en misstänksam blick. 

’’Vad fan tror du om mig, Dallas? Tror du jag är en jävla hora som ligger runt med killar? Hu?!’’ Jag kände hur ilska och ångest bubbla upp inom mig samtidigt som jag blev sårad en gnutta. Trodde han verkligen så dåligt om mig? Men min sköld som inte visade en endaste känsla, sattes som ett skydd runt mig. År av träning var vad som behövdes.

’’Fuck Noah, tror du verkligen att jag tror det om dig?’’ Han såg osäkert på mig med sina bruna vänliga ögon som inte ville mer än väl.

’’Vad i helvete tror du? Det liksom lyser om dig att du tror att jag ligger med honom, och vem vet om du tror det om alla killar jag träffar.’’ Jag behöll lugnet, men snart skulle bubblan spricka och alla känslor jag höll inom mig skulle flyga fram.

’’Noah…’’ Suckade han tyst. ’’Jag blev fucking misshandlad, jag har blivit kallad för en fucking hora, jag har haft ett förjävligt liv, Dallas! Tror du därefter att jag skulle ta risker med killar jag inte ens känner, är du helt dum i huvudet.’’ Jag ställde mig bestämt upp och gick förbi honom.

’’Noah!’’ Ropade han efter mig. ’’Godnatt.’’ Sa jag stött och sprang upp för trappan med tårar som brändes bakom ögonlocken.

’’Jag vill bara säga förlåt,’’ började han mjukt. ’’för att jag sa så, du vet att jag inte menade det.’’ De vanliga killar alltid säger vid ursäkter: Du vet att jag inte menade det. När de säger det, tror de verkligen att man ska le och säga: Klart jag vet. I sådana fall är de dumma, bokstavligen, som tror att den meningen ska fixa allt. Men nu är det - synd nog för dem - tyvärr inte så, och hans meningslösa mening fixar ingenting. För mig är det tomma ord, de som lämnade hans mun nyligen, jag kunde inte höra någon entusiasm.

’’Jag vet att du aldrig skulle ligga med Justin, jag vet att du aldrig skulle låta honom röra dig.’’ Och nu vällde skulden över mig, trots att jag inte borde känna såhär överhuvudtaget. Jag bet mig i läppen och bröt våran ögonkontakt.

’’Ja, Noah, det är precis vad jag vill höra.’’ Nickade han.

’’Det är… Nog lite försent för det Dallas.’’ Mumlade jag. ’’Va?’’ Flämtade han och grep tag om min överarm så jag tvinnade runt. Hans brun-gula ögon mötte oroligt mina. Denna gången kunde jag inte vika undan blicken. Jag svalde hårt och tänkte tillbaks till går kvällen…

’’Vill du fortsätta?’’ Han var inte osäker. Inte ett dugg, men ville ha bekräftat att detta var okej för mig. Bitandes i min läpp nickade jag lugnt. Först efter att han frågat, och jag hade sagt ja, började en tvekande känsla bubbla upp i magen. Jag vill det här. Jag vill… Eller? Nej. Nej, jag vill inte. Jag är inte redo. Inte alls. Inte ens en gnutta redo.

’’Justin.’’ Stoppade jag honom snabbt. Han blickade upp mot mig och kollade - denna gången - osäkert på mig, precis som om han känt sig på att jag skulle kalla hans namn.

’’Jag… Jag är inte redo.’’ Viskade jag likt en viskning. Han la sig vid sidan av mig, jag kunde höra en besviken suck.

’’Förlåt.’’ Viskade jag sedan. ’’Båda visste att du inte var redo.’’

’’Vaddå visste? Justin… Det är inte pågrund av att jag är en oerfaren oskuld tjej som jag inte vill gå längre.’’ Sa jag stött.

’’Varför skulle du annars säga ett fucking nej?’’

’’Du… Vi bara… Jag är inte redo att låta dig vara den som tar min oskuld. Inte nu.’’ Skakade jag på huvudet och försökte möta hans blick. Men han kollade kyligt upp i taket med sina käkar hårt hopbitna.

’’För att jag är en douchebag? För att jag inte är den perfekta killen du vill ha? Hu?’’ Han morrade argt.

’’Det spelar ingen roll om du är kriminell eller perfekt, jag skulle varken eller gett mig till den personen.’’ Jag bet mig hårt i läppen. Visste mycket väl att jag förstört allting. 

’’Fuck alltihop Noah! Det var ett misstag att jag ens försökte.’’ Han satte sig upp och klev ur sängen.

’’Säg inte så!’’ Sa min gråtfärdigt ljusa röst. ’’Det är bara den fucking, smärtsamma sanningen, och du vet hur rätt jag har.’’ 

’’Justin, sluta. Jag…-’’

Valde jag fel? Jag ställde den frågan flera gånger. Önskade att jag visste svaret.

’’Har du fucking legat med honom!?’’ Röt Dallas högt. Alla i korridoren vände sina blickar mot oss. Jag försökte se oberörd ut, låtsas som om jag inte visste vad han pratade om.

’’Vad fan stirrar ni på?’’ Höjde han rösten. Alla drog tillbaks blickarna åt deras håll vilket fick mig lugnare. Han grabbade tag om min arm igen och drog ut mig ur skolans byggnad. Jag stretade smått emot men hängde trots de med honom ut mot parkeringen.

’’Dallas!’’ Muttrade jag och drog åt mig min arm. ’’Du fucking låg med honom!’’

’’Det är klart jag inte gjorde!’’ Röt jag lika högt. 

’’Det var ju precis det du fucking sa!’’

’’Nej! Jag bara… Sa att…’’

’’Att det var försent.’’ Avslutade han min mening. ’’Alltså har han rört dig.’’

’’Nej! Nej, han har inte gjort någonting! Okej? Du har ändå inte med det att göra.’’ Spottade jag.

’’Klart jag fucking har! Du är min lillasyster.’’

’’Hey… Vad händer här?’’ Justin dök plötsligt upp bakom oss. Vi snodde runt, Dallas blick såg mördande på Justin som förvirrat kollade på mig.

’’Det är inte läge nu, Justin.’’ Skakade jag på huvudet. ’’Du rör inte min fucking syster en gång till! Hör du det!?’’ Dallas flög aggressivt på honom med ett kliv.

’’Dallas!’’ Tjöt jag och klev in i slagsmålet som höll på att bryta ut. ’’Sluta!’’ Skrek jag och försökte slita honom ifrån Justin. Men han fortsatte att slå, och Justin stod bara där och gjorde ingenting. Han tog emot de hårda slagen, precis som om han förtjänade dem.

’’Fuck Dallas!’’ Slet jag honom från Justins blodiga ansikte. ’’Vad fan är ditt problem!’’

’’Han…-’’

’’Du har ingen som helst anledning att slå honom, fattar du det? Så jävla dum!’’ Jag knuffade honom argt på bröstkorgen vilket fick honom att vingla bakåt.

’’Stick härifrån!’’ Sa jag med i en seriös ton. ’’Men gå!’’ Skrek jag denna gången, vilket fick honom att gå det motsatta hållet med en skamsen blick som försiktigt blängde på mig.

’’Justin.’’ Flämtade jag oroligt och kutade mot honom. ’’Förlåt.’’ Viskade han med tårfyllda ögon. Jag rynkade pannan.

’’Förlåt, Noah. Jag menade inte att vara en sådan idiot.’’ Han tittade skamset på mig och skakade förtvivlat på huvudet.

’’Du… Kunde inte rå för det.’’ Slank den otänkbara meningen ur min mun.

’’Jag blev fucking arg för att du sa nej, du sa nej. Och jag balla ur!’’ Hans axlar sjönk, hela hans rygg hukade sig.

’’Det är okej.’’ Jag drog in honom i en kram och pressade mina läppar mot hans mjuka kind.

Tårar smekte försiktigt mina kinder medan mitt ansikte gömde sig i mina händer. Hans högljudda, tunga steg hördes gå fram och tillbaka i vardagsrummet tills han bestämt sig för att lämna lägenheten och ytterdörren smällde till. Så dum. Så svag. Så… Skör. Liten och osäker. Jag snyftade till och hade egentligen ingen aning om varför jag grät. Varför grät jag? Jo, jag grät för att jag förstörde våran relation. Både den vänskapliga och den vi kunde blivit mer av. 

Så dum. Så svag. Så… Skör.

’’Jag bryr mig mer om dig än om några dumma regler.’’

Mina armar drogs under hennes skakiga ben innan jag lyfte upp henne i min famn. Hennes blick hade sjunkit, nästan som om hon inte vågade möta mina ögon. Fuck alltihop. Det är mitt fel att hon hamnade här, det är mitt fel att hon blev skadad, mitt fel att detta hände överhuvudtaget. Nigel skulle få betala. Jag skulle slå skiten ur de fucking gänget. De skulle få veta hur det kändes när de gick på någon jag brydde mig om. Jag sträckte mig snabbt efter bildörren, ryckte upp den snabbt och placerade henne på sätet innan jag joggade runt och hoppade in. Jag kom att tänka på vad Hayden sa när jag dykt upp…

’’Fuck it Hayden, släpp henne.’’ Morrade jag hest. Han flinade äckligt och släppte Noah så hon föll mot golvet med ett dunst. Jag stegade fram till honom med ett vapen som var riktigt mot hans bröstkorg.

’’Han kommer göra det igen. Precis som med henne. Det vet du din fucking pussy.’’  Röt han aggressivt.

’’Jag vet var din fucking horfamilj bor och jag kommer inte tveka en sekund på att döda dom, fattar du?’’ Spottade jag. Hans breda leende tonade bort medan en blek färg tonade fram. Han började backa, av ren automatik.

’’Stick Hayden! Lägger du ett finger på henne igen vet du vad som väntar.’’ Skrek jag efter honom.

’’Är du okej?’’ Frågade han i en hes ton, fortfarande med blicken på vägen.

’’Så okej man kan vara efter något sådant här.’’

’’Det är mitt fel att du blev skadad,’’ Han suckade, var besviken på sig själv och fortsatte sedan. ’’om det inte vore för mig, skulle du varit okej. Du hade inte behövt ta konsekvenser åt mig.’’ 

’’Det är inte ditt fel.’’ Jag försökte vara till stöd. Men visste egentligen inte vad jag skulle tro. Var det hans fel? Jag menar, jag visste mycket väl att han sysslade med något kriminellt. Inte visste jag vad. Troligen någonting åt detta hållet. 

’’Säg inte emot Noah. Du har ingen aning om vad jag gjort.’’

’’Börja med att berätta då.’’

’’Jag kan inte!’’ Höjde han rösten vilket fick mig att rycka till. Efter det han fick sagt, sa jag inget mer. Hela bilturen var tyst, hela vägen in till hissen och in i hallen. Jag klev ur mina skor, gick raka vägen upp för trappan och låste dörren om mig i badrummet. Mina kläder for av snabbare än vinden innan jag klev in i duschkabinen. Vattnet spolade ner för min ömma kropp. Jag hade skrubbsår lite här och var, men smärtan samlades som mest i huvudet och revbenen. Jag bet mig hårt i läppen för att inte skrika när det varma vattnet spolats över mitt sår på pannan. Kände hur tänderna borrade sig in i läppen. Jag stängde sedan av munstycket och steg ut, ville bara känna vattnet mot min kropp och var sedan nöjd. Någon tvål på kroppen skulle vara alldeles för smärtsamt att utföra. Jag drog en vit stor handduk om min kropp, plockade upp de slitna smutsiga kläderna och låste upp dörren. Med fjäder lätta, tysta steg trippade jag ner för trappan och tog mig ända vägen in till sovrummet som jag fann mörkt. Jag antog att han sov där han låg på sin sida av sängen, så jag förblev tyst. Lät handduken glida av min kropp och drog sedan på ett par svarta underkläder. Plötsligt kunde jag känna ett par fuktiga, tunga andetag mot min nacke. Ett par händer las om mina höfter i en långsam rörelse. Jag stelnade till. Hade jag nyligen stått naken framför - med ryggen emot - honom? Hade jag verkligen trott att han sovit, och sedan inte hört när han lämnade sängen? Jag slöt mina ögon, tog ett djupt andetag och försökte banka i mig lite vett. Fall inte för honom. Don’t. 

’’Justin.’’ Förmådde jag mig själv att viska. ’’Sch.’’ Hyschade han mig och pressade sina läppar mot min hals. 

’’Sluta.’’ Viskade jag trots att jag älskade hans beröringar. Detta kunde inte bli mer fel, trots att det kändes så rätt. Men nej. Nej, nej, nej. Det får bara inte hända! Hans läppar fortsatte bakom mitt öra.

’’Jag vet att du vill.’’ Viskade hans hesa röst mot mitt öra. Behagliga rysningar för igenom min kropp som en stöt. Jag vände mig strikt om och mötte hans ögon i mörkret vi var omringad av.

’’Det här är inte rätt.’’ Jag la mina händer om hans biceps, fuktade mina läppar och var så nära på att ångra vad jag precis sagt. Ett lekfullt leende spred sig på hans läppar. Han såg suget i mina ögon, hur desperat av hans närhet jag egentligen var.

’’Så… Om jag kysser dig nu, kommer du inte kyssa tillbaks.’’ Hans blick suktade efter mina läppar. Han retade mig, hårt. Jag spände käkarna och lät hans läppar placeras på mina. Kände hur suget ökade. Hur de mjukt masserades mot mina. Jag morrade till och gav upp. Började sammarbeta, kysste honom hårt med armarna runt hans nacke. Hans breda flin avbröt kyssen medan hans händer fattade tag om mina lår. Jag hjälpte till genom att hoppa upp och slingrade sedan mina ben runt hans höfter. Kysste honom passionerat och kärleksfullt. Ångest, lycka, irritation, glädje, så många känslor på en och samma gång har aldrig inträffat såhär snabbt. Våra kroppar var hårt pressade mot varandra, läpparna, sammankopplade och ville aldrig lämna. Han rörde sig långsamt mot sängen medan vi hungrigt kysste varandra. Hans läppar lämnade mina och började sträva ner för min hals.

’’Vi borde inte’’ jag stönade tyst ’’göra det här.’’ Han lät mig falla ner i sängen som en lätt fjäder, jag särade på benen och lät honom lägga sig emellan.

’’Ska vi sluta?’’

’’Nej.’’ Svarade jag snabbt, nästan alldeles för snabbt. Han log mjukt och nöjt innan han försiktigt lutade sig ner, snuddade vid min mun, retade mig återigen.

’’Jag har velat göra detta länge.’’ Viskade han mot mina läppar. Innerst inne, så har jag nog alltid tyckt om Justin. Jag har aldrig egentligen klagat över att få vara med honom, eller bo med honom. Eller hur? Jag skulle mycket väl kunnat säga nej till att stanna här med honom i hans lyxiga lägenhet, då han inte kunde tvinga mig. Men redan den kvällen på baren hade jag fått ögonen för honom, utan att jag visste om det, jag antar det i alla fall. Kyssen, den regniga natten då han var full. Jag var besviken över att han inte kom ihåg den, så besviken att jag varit arg på honom. Små blöta kyssar strävade ner för mitt käkben, vidare ner för halsen och mot bröstkorgen. Han såg upp på mig.

’’Vill du fortsätta?’’ Han var inte osäker. Inte ett dugg, men ville ha bekräftat att detta var okej för mig. Bitandes i min läpp nickade jag lugnt. Först efter att han frågat, och jag hade sagt ja, började en tvekande känsla bubbla upp i magen. Jag vill det här. Jag vill… Eller?

Oh my gaad, finally tänker ni nu va? ;D

Jag sprang, så snabbt att det blev alldeles torrt i min hals. Varken syre eller saliv ville ner. En rädd blick slängde jag snabbt bak, kunde fortfarande skymta honom komma i full fart efter mig. 

’’Hayden!’’ Skrek jag panikslaget och hoppades att han skulle förstå hur rädd jag var. Att han skulle sluta. Men tror ni han gjorde det? Nej. Han fortsatte. Men denna gången med ett brett flin på läpparna. Jag svängde in till en återvändsgränd. Tårarna letade sig fram i ögonen. Men jag vägrade att visa mig svag. Jag tittade mig omkring. Fann en dörr på den högra väggen och slängde mig åt det hållet, men Hayden hann se mig innan jag tagit mig igenom dörrgången. Jag började springa igen, fortfarande inte medveten om vart jag var. Olika mörka gångar - som de uppradade hyllorna med lådor bildade - stod nu framför mig. De var precis som om de skrek efter mig, ville att jag skulle in, gömma mig. Jag slängde en snabb blick bakåt, bet mig hårt i kinden så en besk blodsmak spred sig i munnen innan jag sprang in i en utav gångarna utan att tänka efter. En sekund efter kunde jag höra dörren smälla upp. Tunga, hotfulla steg ökade mot mitt håll. Tills han stannade tvärt när han mött de mörka gångarna. Tvekat precis som jag, men slutligen stigit in. Med hopknipna ögon hoppades jag på att det inte var min gång han stigit in i. Jag lät några osäkra sekunder passera innan jag slog upp ögonlocken igen. Hörde varken honom eller någonting annat.

’’Noah! Jag vill bara prata med dig.’’ Kallade han mitt namn i en hög ton som ekade bland de alla smala väggarna. Jag svalde hårt, önskade att jag stannat kvar där hemma med Justin. Där jag visste att jag var trygg.

’’Noah!’’ Ropade han återigen. Hela jag ryckte till, slutade andas, höll andan, spärrade upp ögonen, släppte ut de innehållna andetaget. Darrade. Darrade så mycket att jag trodde att jag blivit sjuk. Tills allting plötsligt slutade. Jag stelnade till när det plötsligt vibrerade i bakfickan. Snabbt grep jag tag om min mobil och kollade på skärmen som lös upp hela mitt ansikte. Med stora bokstäver stod det Justins namn med en bild på oss två i bakgrund. Jag lyssnade efter Hayden som lyckats gått en bit bort från mig.

’’Justin.’’ Viskade jag med rädsla i rösten. 

’’Noah, var fan är du? Klockan är snart 11!’’ Sa han lätt oroligt. ’’Justin… J-ag behöver din hjä-lp.’’ Stammade jag medan jag försökte kolla mig runt för en utväg.

’’Vad har hänt Noah? Berätta för mig vart du är så kommer jag och hämtar dig.’’ 

’’Nej. Han kommer döda dig. Du får inte komma hit.’’ Jag skakade snabbt på huvudet trots att jag mer än allt annat ville att han skulle komma hit. Jag behövde honom. Jag behövde hans överbeskyddande sida, önskade att han var påväg och snart skulle krama mig så jag åter kunde känna mig trygg.

’’Vem, Noah? Vem är det som vill döda mig?’’

’’Hayden. H-ayden… Jag… En kille… Han… Skynda dig Justin!’’ Sa jag när jag inte visste vart jag skulle börja.

’’Stanna där du är, jag är påväg.’’ Sa han stelt och la sedan på. Jag sjönk ner på det kalla betonggolvet. Slöt mina tårfyllda ögon och lät de vattnas om mina kinder. Samma rädsla som inträffat under misshandeln dök upp nu. Och aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så illa till mods, precis som den gången, precis som nu. 

’’Noah! Stig fucking fram innan jag skadar dig!’’ Skrek Hayden högt. Jag ryckte till. Pressade mina knän tätt intill min överkropp. ’’Och du vet att jag inte vill det,’’ Sa han i en lugnare ton. Jag bestämde mig snabbt för att ställa mig upp, försöka göra någonting åt min rädsla. Utnyttja tiden jag  har kvar av mitt liv. För vem vet, Hayden kanske är en sådan hjärtlös människa att han faktiskt dödar mig.  

Den dominanta trappan ledde mig upp till huvudsalen, där all folk satt. All folk som fanns kvar. De massiva fönstrena släppte in en stor mängd solsken som träffar rätt in i mina ögon. Jag skuggade mitt ansikte med handen strax ovanför mina ögonbryn. Tanken av all makt han borde ha var frestande. Frestande nog att vilja döda varenda en och ta all den makten själv. Men nu var det inte det jag var här för, nu var det viktigare saker som väntade på att bli upptagna i ett samtal.

’’Drake väntar på dig i rum nummer åtta.’’ Sa kvinnan i receptionen. Jag nickade, med ett charmigt - men påtvingat - leende. Mina steg ledde mig till rum nummer åtta, på våningen högst upp, där chefen satt. Inte min chef, utan chefen över alla andra ligor som låg i västra Vegas.

’’Bieber, long time no see.’’ Han sken upp i ett grassiest leende och ställde sig upp på benen för att kunna skaka min hand över hans bord framför sig.

’’Drake, jag håller med, det var länge sedan.’’ Jag försökte se så lugn och trevligt ut som möjligt, trots att jag ville hoppa in på samtalet direkt.

’’Så,’’ Han harklade sig, sjönk ner i sin stol medan jag sjönk ner i den mindre bekväma stolen.

’’vad kan jag göra för dig?’’ Återigen så log han, precis likadant och försökte se så proffsig ut som möjligt. 

’’Jag skulle vilja ha lite information, då jag vet att du är en av dom som har mest koll på alla ligor.’’ Jag log politiskt och tittade väntande på honom.

’’Namn?’’

’’Nigel.’’

’’Vad har dom nu gjort?’’ Suckade han.

’’Några affärer de inte… Betalat ännu.’’ 

’’Ljuger du nu, Bieber?’’

’’Nej, Drake, självklart inte.’’ Lier lier, det stinker lögner om mig. Det borde han veta vid detta lag. 

’’Bra, för du vet att jag har noll tolerans för folk som ljuger för mig, dont you?’’

’’Hittat något?’’ Jag struntade i att svara. Vilket han märkte och blev smått stött.

’’Jag kan tyvärr inte ge dig någon information, Bieber.’’ Han skakade på huvudet och stängde ner sin dator igen. Fuck. That. Idiot. Jag skulle visa honom vem som bestämde. Jag skulle visa honom vem som styrde. Trots att jag mycket väl var medveten om att han var chefen. Men det fanns ingen, som någonsin skulle kunna tvinga mig att göra någonting emot min vilja. Jag blickade upp från golvet och såg hans mörka ögon möta mina. Han hade ingen aning om vad som hände när folk inte lydde mina order. Ett flin spreds på mina läppar.

’’Jag trodde väl det.’’ Jag lät mig själv se besviken ut, sända vibbarna om att jag skulle gå utan någonting i handen, utan att begära någonting alls. Han kände mig så fucking dåligt. 

’’Då får jag be dig att gå, Bieber. Det finns gått om gäng här i Vegas där du säkert hittar den informationen du söker.’’ Han räckte fram sin hand mot mig. Jag tittade ner på den. Funderade ett tag på om jag kanske skulle låta detta passera och för en gång skull inte ge mig på en av de största maffiagängen. Fuck it. Jag är Justin Bieber. Inte en jävla chans att jag låter Drake slippa undan så enkelt. Det är inte likt mig. Jag grep tag om hans hand. Först lät jag min blick förbli mjuk, innan både greppet om hans hand och mina ögon hårdnade.

’’Du känner inte mig, Drake. Jag kan se att du är en fucking pussy utan erfarenheter.’’ Morrade jag och lät min lediga hand hårt knutas och sedan skjutas mot hans ansikte. Den träffade hans käkben och fick min hand att känna av en dold smärta samtidigt som hans huvud flög åt sidan. Med mitt ben träffade jag hans mage med en spark och fick honom att hosta blod på marken. Men vad jag inte tänkt på, var att han inte var ensam. Jag vände mig om, men hade inte förväntat mig en sådan stor smärta som just då inträffade. En knutnäve prickade rätt i ansiktet och fick mig att flyga ner mot marken. Fuck.

’’Jag kommer döda din fucking hor-pojkvän. Skjuta honom, plåga honom medan du tittar på. Slita ut hans fucking hjärta.’’ Hans morrande röst ekade mellan väggarna som hårt studsade emot mig. Jag knep ihop med ögonen och tvingade ur mig orden som åkte, gång på gång, i huvudet. 

’’Varför gör du såhär mot mig?’’ Frågade jag högt. Hörde honom skratta i en överväldiga ton jag hatade. Obehagliga rysningar for igenom min kropp. Hans mäktiga, höga röst satte åter igång.

’’You know the answer, Noah. Du vet det fucking svaret!’’ Skrek han det sista. ’’Om jag hade vetat, skulle jag då stått här, alldeles förvirrad som nu?’’

’’Hora, du talar inte till mig på det viset!’’

’’Jag talat till dig, hur. Fucking. Jag. Vill.’’ Sa jag uppkäftigt och kände hur jag långsamt fick allt mer skinn på näsan. När jag visste ordet av det så hade någon - Hayden - gripit tag om min överarm och kastat mig ut i den ljusare delen av rummet. Jag kände hur smärta bultade i huvudet, hur det sved och hur blod droppade från pannan. Min hand höjdes mot mitt framhuvud, la handflatan på såret och försökte stoppa det lilla blodflödet.

’’Fortfarande kaxig, Noah?’’ Han spände sina nävar och stirrade hånande på mig. Jag tittade upp, mötte hans hatfulla ögon och spottade på hans skor. Jag vägrade att visa att jag gett upp. Att jag gett upp mitt hopp om att komma härifrån, bort från honom. Jag morrade till, tog ett stort kliv mot mig och tog tag om mitt hår. Han ryckte hårt vilket fick mig att tjuta till av smärta medan tårarna snabbt letade sig fram.

’’Fuck it Hayden. Släpp henne.’’ Hörde jag en mörk och hotfull röst morra. Jag kände hur jag föll ihop på marken när Haydens knutna näve släppt taget om mitt hårfäste. Illa månde byggdes snabbt upp i magen som staplande pinnar. Synen var suddig, allting snurrade och var mörkt. Jag blinkade till. Hörde höga röster, höga smällar.

’’Han kommer… Precis som med… Det vet du din fucking…’’ Jag hörde bara några få ord av vad som lämnade Haydens mun, vilket jag kanske skulle vara glad över?

’’Stick Hayden! Lägger du ett finger på henne igen vet du vad som väntar.’’ Hörde jag Justin skrika aggressivt. För en stund blev det tyst. Så tyst att jag trodde att jag kanske var död. Men synen kom tillbaka, känseln och allt där emellan. Plötsligt låg jag i Justins famn, precis som han gjort när han råkat illa ute.

’’Baby,’’ Viskade han och strök bort de håret som låg klistrad mot min panna. ’’du är okej nu.’’

’’Är Hayden död?’’ Frågade jag trots att jag visste svaret.

’’Jag lät pussyn gå.’’

’’To bad. Jag trodde jag skulle bli av med honom.’’

’’You will. Han lär aldrig se på dig mer, jag lovade att döda honom, om han någonsin lägger ett finger på dig igen.’’ Han flinade torts alla omständigheter, trots allt konstigt som plötsligt skett denna kväll.

’’Du bryter mot min regel.’’ Jag skrattade, men kände hur det stack till i revbenet när det lämnade mina läppar och stoppade mig själv från att fortsätta.

’’Jag bryr mig mer om dig än om några dumma regler.’’

’’Är du dum i huvudet eller!?’’ Viskade jag frustrerat. ’’Du kunde dödat honom för i helvete.’’ Viskade jag sedan. Han struntade i vad jag tyckte. Han struntade i vad jag ville. Han gjorde precis som sin vilja löd, vare sig folk tyckte illa om honom efteråt eller inte. Han var okontrollerbar.

Jag drog honom frustrerat in på damernas, säkrade att alla båsen var tomma, innan jag låste dörren till damernas rum och vände mig mot Justin. Hans ansikte var blodig. Hans läpp var svullen och sprucken, blod rann från både munnen och näsan. Jag suckade högt och ställde honom mot den vita kakelväggen. 

’’Vad fan tänkte du med.’’ Muttrade jag medan jag drog åt mina några papperslappar, blötte dom och började försiktigt torka hans sår rena.

’’Vad fan tänkte han med när han kallade dig hora?’’ Morrade han tillbaks.

’’Den idioten har ingen hjärna, och tar därefter dåliga beslut. Men det betyder inte att du ska ta efter honom och slå honom. Okej?’’ Jag förstod inte vad som flyget i honom. Att slå Hayden? Tanken hade varit frestande. Mycket frestande. Men jag visste att det inte skulle bli ett bra beslut. För det första, det skulle inte funka att en ynklig tjej som jag kunde klå en biffig kille som Hayden. Och för det andra, det kändes inte rätt att slå honom rätt upp och ner, även fast det var något man gärna ville när man blivit kallad hora. Jag är bättre än så. Jag vet bättre än att sköta mina problem med våld.

’’Han förtjänar det. Och du kunde inte göra något åt det.’’

’’Kanske… Men jag ville inte göra någonting. Jag går inte fram till folk och slår ner dom när någon snackar skit om mig, eller inte gör som jag vill. Jag handskas med detta genom att ignorera honom.’’ Svarade jag och höjde på ögonbrynen.

’’Största skämtet idag Noah. Killar som honom ska behandlas med våld. De lär sig inte på andra sätt.’’ Trotsade han.

’’Men då ska de fucking idioterna inte lära sig då. Jag slår inte folk. Och du gör heller det inte åt mig. Förstår du Justin?’’ Jag spände min blick i honom för att han skulle förstå allvaret i detta. Jag var inte normal. Jag var ingen snäll liten flicka som lyssnade på mamma. Det har man förstår. Och det var inget nytt. Men när våld blandas in. Där går gränsen för vad jag kan bryta. Jag är inte kriminell, jag är ingen misshandlare. Han vägrade att möta min blick, han vägrade att svara.

’’Justin!’’ Tjöt jag tyst och la min hand på hans kind så hans ögon flög som en pil mot mina ögon. Han himlade lätt med dom, steg undan från mig och vände sig åter mot mig.

’’Fine. Men jag lovar inget.’’ Han suckade bekymrat. ’’Du måste!’’ Tjatade jag. ’’Who gives a shit, jag lovar. Men om någon behandlar dig illa, eller säger någonting oacceptabelt om dig… Fuck this Noah. Jag kommer slå ner varenda än trots att jag lovat. För jag struntar i dina mesiga regler då.’’ Grymtade han nonchalant.

’’Du är förjävlig. Hopplös. Jag ger upp. Gör vad du vill, Justin. Men du kommer få all skit.’’ Jag höll upp mina händer i gesten att jag gav upp. Han flinade brett. Stolt över att han vann diskussionen. Stolt över att han gav mig makten att ’skydda’ mig.

’’Right choice baby.’’ Han grep tag om min midja och låste upp dörren, steg ut med det flotta leendet och började gå igenom korridoren. Precis som om ingenting hänt. Precis som en vanlig dag. Men trots hans självsäkra sida, så var jag lätt skakig. Hora. En hora? Jag är ingen hora, eller hur? Eller är jag? Fan. Nej. Noah. Fötterna på jorden. Du vet vem du är. Du vet vad du gjort. Du vet vad som är sant. Och du vet vad som inte är det. Jag klistrade ett leende på läpparna när vi gick förbi Hayden som satt utanför receptionen med en ispåse på huvudet. Det var inte jag som förlorade något på detta. eller jo. Det gjorde jag, folk trodde någonting som inte stämde. Folk trodde illa om mig - men jag förlorade fortfarande ingenting, det var deras förlust. Men vem var det som förlorade när alla fick reda på att det inte var sant? Jo, Hayden. Asset som förrått mig.

’’Vi glömmer detta, låter det bra?’’ Han drog mig närmre hans vara kropp.

’’Svårt att glömma efter allt som hänt.’’ Smackade jag med läpparna.

’’Det är enkelt. Lägg inte din kraft på att tänka på den fucking hycklaren. Han är inte värd att bli tänkt på.’’

Det var mörkt. Jag kunde höra mina andetag lämna mina läppar. Höra mina egna hjärtslag och höra vinden susa i trädens löv. Det hade ännu inte blivit kallt, vilket var tur för mig som endast bar ett tunt plagg. Klockan var runt 10. Jag har egentligen ingen aning om varför jag är ute och går vid denna tiden, när jag mycket väl vet hur gärna min mor vill ha mig hemma redan innan 8. Då faror gömmer sig vid varje hörn. Men nu bodde jag med Justin, en bit från henne, en stor distans från hennes oroliga sida. Ett stort steg från vad jag får göra. Sen när brydde jag mig? Aldrig. Vänta, jo. På sista tiden. Jag suckade och drog mina armar runt min överkropp desperat av värme trots den milda natten. Jag kollade mig omkring, ville inte finna någon på gatan. Ville vara den ända på gatan, den ända i staden, den ända på jorden. Men samtidigt ville jag kretsa bland folk, slippa känna mig ensam. Försöka känna mig normal. Men jag är normal, eller hur? Jag himlade med ögonen åt min ständiga osäkra sida och önskade att jag kunde sluta tvivla på mig själv. Plötsligt knakade till en bit bort. Jag pressade mig panikslaget mot tegelväggen, höll inne andan som försökte pressa sig ut mellan mina läppar.

’’Fuck din jävla idiot!’’ Kunde jag höra någon ryta i full hals. Det fick min kropp att frysa till is. Jag spetsade öronen, försökte lyssna på de manliga rösterna. Den ena lät arg och full av hat, besvikelse. Med den andra var ynklig, näst intill rädd, lite osäker i sitt sätt att tala. Försiktigt, försiktigt, tystare än någonsin förr, lät jag mig själv sticka fram mitt huvud vid hörnet. Såg en man med en luva över huvudet, jag var inte kapabel till att se ansiktet då han stod i profil. Jag var heller inte säker på om jag fick tillfälle att göra det så skulle jag vilja, nej, jag var mer rädd att veta vem som gömde sig där. Den andra killen - som jag antog var den ynkliga av dom - stod i profil som den andra. Någonting var väldigt bekant med denna killen. Någonting med hans kroppsbyggnad, färgerna jag kunde luska fram i mörkret, dragen i hans ansikte jag kunde tyda. Jag kisade med ögonen, försökte komma på vad. Vad var så bekant?

’’Du var ett fucking vrak! Helt tvärt emot vad han beordrat dig, fattade du inte det!? Hu? Kan du inte ta emot några fucking enkla instruktioner!?’’ Skrek luvmannen.

’’Jag… Det blev inte som planerat.’’ Mumlade den andra svagt. ’’Menar du det, Hay!? Du fucking anföll honom, spred rykten om den fucking tjejen!’’ Hans gälla röst gled in i örat. Jag svalde hårt. Hay? Anföll? Rykten om en tjej? Tjejen som är… Jag. Hans byte som var, Justin. Hay, som är ett smeknamn för Hayden?

’’Du skulle inte göra det till en sådan fucking stor sak. Du får ta hand om detta nu, fixa vad du ställt till med. Döda hennes fucking livvakt.’’ Luvmannen höll sitt pekfinger mot honom. Jag kände mig genast yr, syret vägrade nå mina lungor. Jag backade, helt utan kontroll, panikslaget och i rädsla. I oturens tid stötte jag till en container som befunnit sig bakom mig. Jag drog för andan, slängde min blick åt deras håll och fick dom att slå blickarna mot mig. De stod och stirrade ett långt tag innan den svartklädda luvmannen gav ett tecken som fick Hayden att börja gå emot mig. Helvete.

’’En blir jag nog aldrig av med.’’ Det var riktat till honom. ’’Nej, den idioten kommer stanna med dig för alltid.’’

’’Vi skolkar idag.’’ Gäspade Justin stort medan han la sitt huvud på min bara mage. Jag andades tungt ut och lät mina händer falla mjukt mot hans huvud.

’’Du har fan skolkat i två dagar, räcker inte det?’’

’’Att skolka får man aldrig nog av.’’

’’Whatever, vi ska i alla fall till skolan idag. Vare sig vi vill det eller inte.’’

’’Någon som är sugen på att träffa Hayden?’’ Jag kunde känna hans leende prydas mot min mage.

’’Den personen jag minst vill träffa.’’ Jag suckade och blängde trött upp i taket.

’’Mm… Den bögen får fan hålla avstånd.’’ Muttrade han. ’’Annars händer vad?’’

’’Annars händer jag.’’ Skrockade han och satte sig rakt upp med sin rufsiga frisyr. Jag log mjukt åt hans överbeskyddande sida jag uppskattade.

’’Om du vill gå till den fucking skolan är det bäst att vi går upp nu.’’ Han suckade och himlade med ögonen innan han lät benen sjunka över sängkanten. Jag blickade mot hans rygg som var fylld med blåmärken och små sår.

’’Hur känns det?’’ Frågade jag och tog föregivet att han skulle förstå.

’’Hur känns vaddå?’’ Men självklart så hade jag fel.

’’Du är skadad pucko! Känns det bättre efter mitt lilla omplåstrande?’’ Jag lät min handflata strykas mot hans rygg. De markanta käkbenen spändes under min beröring. Jag slutade kvickt.

’’Det är fucked up, så nej, det gör piss ont.’’ Han skakade på huvudet och gick mot garderoben där han drog ut ett simpelt plagg.

’’Men okej, skit i skolan, stanna hemma istället?’’ Jag såg ut som ett frågetecken och väntade på svar. Hoppades på att han skulle säga emot.

’’Fan heller, vem vet vad Hayden hittar på när jag är inte är runt dig.’’ Grymtade han och nekade, precis som min vilja löd. Jag log endast, uppskattade hans omtanke men tyckte dessvärre synd om honom. Dock hade jag inte en aning om vad han varit med om och visste då egentligen inte om jag kunde tycka det eller inte.

’’Justin!’’ Ropade jag hans namn högt när jag tittade ner på den lilla gula lappen som låg ihop skrynklad på köksbordet.

’’Vad?’’ Tjöt han från övervåningen. ’’Kom ner då!’’ Grymtade jag och väntade ivrigt på att han skulle komma ner springandes. Men han tog god tid på sig, i sin lugna, långsamma takt.

’’Vad är så viktigt?’’ Han såg smått irriterad ut. Men jag sket i det, fullständigt. 

’’Jasmine har dragit.’’ Jag blängde på lappen, läste hennes slarviga stil tyst i huvudet och funderade på vad de var hon menade. Noah, Justin. När ni läser detta har jag lämnat Winnipeg, jag har lämnat landet. Försök inte hitta mig, försök inte kontakta mig. Det är för ert eget bästa. Detta är din signal Justin, du vet vad det betyder. Du vet vad som kommer. Han drog lappen ur min hand och rynkade smått pannan, innan allting verkade vara solklart för honom och inget var ett bekymmer längre.

’’Okej.’’ Han ryckte på axlarna, försökte se oberörd ut. ’’Vad menar hon? Och varför bryr du dig inte?’’ Jag såg oförstående på honom. Hjärnan var full av frågor. Frågor jag inte hade svar på.

’’Du kommer fatta, i sinom tid. Och du vet varför, jag är inget stort fan av henne.’’ Han skrynklade lappen i sin hopknutna näve innan han sköt iväg den mot papperskorgen.

’’I sinom tid? Vad ska det betyda? Jag vill inte veta sen, jag vill veta nu.’’

’’Egentligen är detta inget nytt för dig. Du har vetat det länge, men aldrig trott att det skulle inträffa.’’ Han gav mig ryggen och steg ut mot hallen.

’’Vetat vaddå?’’ Jag hatade hans hemliga sida, då han talade till mig som om jag precis visste vad det var han pratade om. Avslöjade allt, men ändå ingenting. Gjorde mig nyfiken, men bara mer frustrerad.

’’I sinom tid. Precis som Vegas. Alla bitar kommer passa tillslut. Men just nu ska du sluta tjata om de fucking sakerna du inte behöver veta.’’ Han lät upprörd. Men det var - som vanligt - inget som förvånade mig. Men de kraftiga humörsvängarna han hade chockade mig konstigt nog varje gång. Jag glömde hur han lätt kunde ändra sitt humor genom att någon yttrar fel ord vid fel tillfälle. Och ja, det var precis vad jag gjorde.

’’Jag vill inte ha ännu ett bråk, så jag släpper det. För din skull.’’ Jag himlade med ögonen och följde honom ut mot hallen där han stod påklädd, väntandes på mig. 

’’Det är en diskussion, Noah.’’ Påpekade han. ’’Värst vad vis du var idag då.’’ Mumlade jag tyst medan de vita Conversen knöts runt mina vrister.

’’Jag hörde att du varit otrogen.’’ Sa Phenelopys nyfikna röst bakom mig. Jag snodde runt och mötte hennes förvånade blick.

’’Va?’’ Jag rynkade pannan och förstod inte ett ord av vad hon sa. ’’Ja, har du inte hört om ryktena som går om dig?’’ Hon kollade förvirrat på mig.

’’Jag anlände precis till skolan, självklart så vet jag inte vad folk säger om mig!’’ Jag suckade med panik i rösten.

’’Vill du veta?’’

’’Vad tror du?’’

’’Chansar vilt… Hayden har gått runt och sagt att du legat med Justin.’’ Hon kollade avvaktande på mig. Försökte se min reaktion. Jag stod vid mitt skåp, höll på att öppna det men stannade till i min rörelse när meningen lämnat hennes mun. Jag kände hur en obehaglig smärta knöt sig i magen. 

’’Noah…’’

’’Det är inte sant.’’ Jag tvekade inte en sekund innan orden flög ur mig. ’’Det tror jag heller inte. Men jag menar, vad hände mellan dig och Hayden? Ni var ju så… Fina tillsammans.’’

’’Vi har aldrig varit ett par, jag har knappast gett honom en kind puss eller ens gått på dejt med honom. Han bara…’’ Jag tystnade. Öppnade skåpet och gömde mig bakom den gråa järn dörren.

’’Han gjorde vaddå?’’ Hon öppnade den bredare och väntade på en fortsättning.

’’Han kom igår natt och ville berätta någonting viktigt. Men Justin hade kommit hem för någon timme sedan och det blev lite… Komplikationer, så jag hade inte tid för Hayden. Han blev aggressiv och försökte ta sig in, men Justin puttade ut honom och… Det blev bara helt fel.’’ Jag suckade frustrerat och smällde igen skåps dörren. Tog två stora kliv åt sidan och sjönk ner på en lilla inomhus bänken. Försökte ta mig samman och inte tro det jag minst ville skulle vara sanning.

’’Du vet vad han menar, right?’’

’’Så dum är jag inte.’’ Jag bet mig i läppen och blängde ner i marken, blev avbruten av en lång kille som tog ett hetsigt kliv framför mig.

’’Den fucking pussyn kallar dig för en hora, Noah. Han har fucking gått för långt!’’ Röt Justin. 

’’Strunta i det. Han är bara… En avundsjuk jävel.’’ Trots att jag försökte spela oberörd, cool, iskall och inte stött. Så kände jag hur smärtan spred sig djupare in i hjärtat. Verkligen högg sig fast. Borrade hål i min självsäkra bubbla. Tills den sprack och jag endast kände mig svag och förödmjukad.

’’Strunta i det? Fuck it. Han är värd en fucking näve i magen.’’ Han vände sig om. Och just i den sekunden, kom Hayden ingåendes i korridoren vi befann oss i. Försökte undvika oss med blicken, men kunde inte undgå att möta mina ledsna ögon i någon mikrosekund. Justin gick med raska, bestämda steg emot honom innan hans hand grep tag om Haydens vita t-shirt.

Jag for upp på ben och gick mot dom i en hastig fart. Men innan jag hann nå fram till dom och be dom att sluta, hade Hayden redan skjutit sin näve mot Justins ansikte. Jag blev lätt chockad, stirrade storögt på dom, visste inte vad jag skulle göra för att få stopp på det. Justin flög på honom, sparkade honom i magen så att han föll mot marken, fortsatte sparka så att blod sakta men säkert flög ur Haydens mun.

’’Justin!’’ Skrek jag i ren panik. Men det var precis som om han stängt av sin hörsel och befann sig i sin egna lilla värld. Utom räckhåll att stoppa sig själv. Han hade tappat kontrollen över sin kropp. 

’’Justin! Sluta!’’ Skrek jag och kände allas rädda blickar stirra på oss. ’’Sluta!’’ Skrek jag och drog honom ifrån Hayden som såg död ut där han låg. Justin flåsade högt, spände blicken i Hayden, knöt sina nävar nere vid sina lår och lät sin blick möta min.

’’Har han inte berättat?’’ Trenton rynkade pannan, men lät leendet behållas där det var. Förvirring kunde speglas i mina ögon.  

’’Berättat vaddå?’’ Frågade jag vagt. Alla tre sneglade smått på varandra.

’’Han har dragit till Vegas.’’

Mina ögon förstorades och hjärtat gav ifrån sig ett hårt, markerat slag i bröstkorgen.

’’V-Vegas?’’ Stammade jag chockat. ’’Han hade några affärer att hantera.’’ Tyson ryckte smått på axlarna.

’’Vegas…’’ Mumlade jag ännu en gång, ’’det senaste samtalet vi hade var ett bråk, så nej. Han har inte talat om att han skulle åka till Vegas för mig.’’ Jag rullade in läpparna och svalde med halsen som kändes grustorr.

’’Vet ni när han kommer hem?’’

’’Någon är visst intresserad av Justin.’’ De alla flinade. ’’Käften. Jag vill bara veta, eftersom han i princip bor med mig.’’

’’Vilken ursäkt, Noah.’’ Skakade Trenton på huvudet. Hans tvilling Tyson flinade någon sekund efter hans mening blivit sagd.

’’Ni är så himla barnsliga.’’ Himlade jag irriterat med ögonen. De skrattade högt. Travis arm sattes runt min höft, drog mig tätt intill honom och log. Precis i den sekunden, på parkeringen vid deras bil, kom personen som skulle missförstå allt på en gång. Nämligen Hayden. Han slängde en blick mot oss, som inte tydde någonting, innan han fortsatte mot sin egna bil. Jag bet mig i kinden. 

’’Kan ni skjutsa mig hem?’’ Jag tittade upp mot Travis och log mjukt. Han nickade. ’’Det är klart Noah. No problem.’’ Sa han sedan och ledde mig mot deras bil som stod någon halv meter ifrån oss. Jag orkade inte att ta tag i Haydens problem han hade om killar jag umgås med. Det var… Bisarrt, att han inte kunde lita på mig. Jag rynkade pannan åt mina egna tankar. Och andra sidan var jag och Hayden inte ens tillsammans, vi var inte mer än vad jag och Justin var. Vi var till och med mindre än så. Skillnaden mellan Justin och Hayden var att jag hade känslor för Hay, men med Justin var det bara… Det fanns inte ens ord att beskriva hur jag kände för honom. Och när jag tänkte det, så menade jag inte att han betydde så mycket att jag inte kunde finna ord, utan att våran relation inte gick att beskriva. Den var… Udda. Den fanns inte med på kartan. Det var nog inte normalt? Men har jag någonsin haft någonting normalt i mitt liv? Svaret på den fråga var, nej.

’’Hur är Justin mot dig? Behandlar han dig väl?’’ Travis mötte min blick i backspegeln. Jag bröt den snabbt och lät blicken glida ut mot fönstret.

’’Justin är som han är. Så det finns inget att säga.’’ Ryckte jag på axlarna. ’’Misshandlar han dig? Har han försökt sig på något du inte vill?’’ Blev Tyson och Trenton allt mer orolig i baksätet. Jag suckade, men kunde inte låta bli att undgå att le när jag såg hur mycket det brydde sig om mig.

’’Nej, så låg är han inte,’’ Jag smackade med läpparna och harklade mig smått ’’men han är väl… Okej. Uppkäftig är han allt, hela tiden. Annars sköter han väl sig.’’ De nickade lättat. Efter de sa ingen utav oss något mer. Det var alldeles tyst. En skön, lugn, tystnad. Trots att de verkade lugna så kunde jag inte ta efter dom, jag var smått nyfiken över vad Justin gjorde i Vegas. Jag var - fan att jag erkänner detta - faktiskt orolig. Ja, ni hörde alldeles rätt. Noah McCall är orolig över Justin Bieber. Och det kunde jag inte rå för. Jag kunde inte stänga av alla känslor, då skulle allting varit så mycket enklare här i livet. Men nu, nu var det inte så. Intrasslad i mina tankar blev jag inte medveten om att bilen stannat förrän en stund efteråt.

’’Har ni lust att hålla mig sällskap en stund?’’ Jag höjde på ögonbrynen och lät mungiporna höjas mot näsan. 

’’Sure, vi har ändå inget bättre för oss.’’ Blinkade Travis och steg ut med dom andra.

De sista popcorn-bitarna lät jag glida ner i papperskorgen innan jag trött stampade mot sovrummet. Jag hade tidigare i kväll ändrat till mindre fina och mer bekväma kläder. Sedan fullkomligt glömt bort tiden med killarna till sällskap och sömndrucket kollat på klockan som varit över 2 på natten. Jag slängde mig matt på sängens mjuka madrass och hörde hur fjädringen knarrade undertill med ett trött stön. Justin hade jag helt glömt bort under de 3 filmerna vi kollat på. Men någonstans, djupt där inne, kunde jag fortfarande känna hur ensamt det var.

’’Inte bio, jag har lyckats tröttna på filmer.’’ Skakade jag på huvudet. Hayden sneglade ner på mig med ett snett flin.

’’En fin middag då?’’ Gav han som förslag. Ännu en gång suckade jag. ’’Jag har redan ätit mig mätt på Starbucks.’’ Log jag med ett fnitter. Han skakade på huvudet medan ett skratt lämnade hans läppar.

’’Du är omöjlig, vet du det?’’

’’Många säger det ja.’’ Skämtade jag med min torra humor. Han lät sin arm vila runt mina axlar. Jag kisade med ögonen när solen tagit sig förbi de tjocka, vita molnen med ett svisch. Men lyckades trots det möta hans havsblåa ögon.

’’Har du något förslag då?’’ La han huvudet på sned. Denna gången var det varken jag eller Hayden som tagit initiativ till att träffas. Utan det var Phenelopys ide. Hon hade fått mig att krocka med honom utanför Starbucks, sedan gett båda ett brett leende som glänste, innan hon försvunnit och bara lämnat oss där. Efter det var vi tvungna att göra någonting. Men jag klagade inte. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle ställa frågan att träffas igen. Jag får även tacka Penny senare, för tankarna om Justins plötsligt försvinnande oroade mig, han hade inte kommit tillbaka, men att vara runt Hayden fick mig att slappna av och låta alla tunga funderingar att blåsas bort.

’’Vi kan väl bara umgås, hemma hos mig?’’ Jag log så sött jag förmådde mig själv att le och hoppades på att min ide skulle gå hem.

’’Det låter som ett bra förslag.’’ Skrattade han och kramade mig med sin ena arm runt min midja denna gången.

Fuck. That. Idiot. Jag skulle visa honom vem som bestämde. Jag skulle visa honom vem som styrde. Trots att jag mycket väl var medveten om att han var chefen. Men det fanns ingen, som någonsin skulle kunna tvinga mig att göra någonting emot min vilja. Jag blickade upp från golvet och såg hans mörka ögon möta mina. Han hade ingen aning om vad som hände när folk inte lydde mina order. Ett flin spreds på mina läppar.

’’Drake,’’ Harklade jag mig och fick mig ståendes efter en sekund i tystnad. ’’du vet hur mycket jag ogillar ett nej, visst gör du?’’ Jag kunde känna hur pulsen ökade, hur adrenalinet och ilskan var som en tickande bomb som när som helst ville explodera.

’’Jag trodde väl det.’’ Jag lät mig själv se besviken ut, sända vibbarna om att jag skulle gå utan någonting i handen, utan att begära någonting alls. Han kände mig så fucking dåligt. 

’’Då får jag be dig att gå, Bieber. Det finns gått om gäng här i Vegas där du säkert hittar den informationen du söker.’’ Han räckte fram sin hand mot mig. Jag tittade ner på den. Funderade ett tag på om jag kanske skulle låta detta passera och för en gång skull inte ge mig på en av de största maffiagängen. Fuck it. Jag är Justin Bieber. Inte en jävla chans att jag låter Drake slippa undan så enkelt. Det är inte likt mig. Jag grep tag om hans hand. Först lät jag min blick förbli mjuk, innan både greppet om hans hand och mina ögon hårdnade.

’’Du känner inte mig, Drake. Jag kan se att du är en fucking pussy utan erfarenheter.’’ Morrade jag och lät min lediga hand hårt knutas och sedan skjutas mot hans ansikte. Den träffade hans käkben och fick min hand att känna av en dold smärta samtidigt som hans huvud flög åt sidan. Med mitt ben träffade jag hans mage med en spark och fick honom att hosta blod på marken. Men vad jag inte tänkt på, var att han inte var ensam. Jag vände mig om, men hade inte förväntat mig en sådan stor smärta som just då inträffade. En knutnäve prickade rätt i ansiktet och fick mig att flyga ner mot marken. Fuck.

’’Nej, det är fortfarande inget mellan oss, han bara… Ogillar dig.’’ Jag drog generat en hårslinga bakom örat när jag såg hans sneda leende.

’’Han verkar väldigt överbeskyddande.’’ Mumlade han svagt när hans jacka flög på honom.

’’Och det är han. Precis som min bror.’’ Skrattade jag och korsade armarna mjukt framför bröstkorgen.

’’Tack för en underbar kväll, Noah. Vi ses i morgon.’’ Han log charmigt - som vanligt - och sträckte sig förvånansvärt mot mitt ansikte, pressade sina läppar mot min kind och steg ut genom dörren. Jag stod pafft och kollade när han fortsatte mot hissen, fick en lätt vinkning som ’hejdå’ och lät dörren glida igen. Ett fånigt, brett, leende breddade ut sig på läpparna. Jag trippade lyckligt förbi köket som ett litet barn som fått den leksaken den önskat sig i evigheter, men kände mig fånig. Så extremt fånig som blev alldeles sprallig av en ynka kindpuss. 

Jag slog upp ögonen, inget ljus som störde mig. Inga fåglar som kvittrade. Ingenting förutom mörker. Sedan hörde jag hur det hårt bankade mot dörren. Först låg jag kvar i sängen, lyssnade efter något mer ljud. Sedan hördes det ännu en gång. Jag suckade och slet täcket av mig innan mina steg tungt leddes mot hallen. Jag tvekade i några ynka sekunder. Skulle jag verkligen öppna? Det var trots allt mitt i natten. Vem visste vad som skulle hända om jag öppnade den där dörren? Osäkert slöt jag handen runt silverhandtaget och lät dörren försiktigt åka upp. Framför mig stod en man iklädd en svart hoodie. Det doftade… Blod? 

’’Ursäk…-’’ Jag avbröt mig själv med ett tyst tjut när mannen föll ihop i min famn. Och denna mannen var inte vem som helst. Mannen i min famn var en blåslagen Justin. Jag drog av honom hans hoodie och kunde se hans vita t-shirt vara täckt av mörkt blod. 

’’Justin? Hey!’’ Jag ryckte smått i honom, ropade hans namn, försökte få något täcken på att han var vid liv.

’’Stanna med mig, Justin. Hör du mig? Justin!’’

Oh my god, vad gjorde badass Justin i Vegas nu då? Trubbel, kan man lugnt säga att han hamnat i ;)

Fråga: Favorit program/serie?

Svar: PLL, Teen Woolf (bästa) och typ Grey's Anatomy haha. Sedan kollar jag på Top Model Sverige, lol ^^

Tyst lät jag mitt länge inhållet andetag pysa ut mellan mina läppar, trycket som befunnit sig i huvudet avtog. Men den sömnlösa känslan var ännu kvar, trots att jag gått upp och druckit ett glas mjölk, räknat till hundra tre gånger, lyssnat på lugn musik, fått mig själv på andra tankar. Ingenting verkade fungera. Jag kunde inte somna. Jag kunde inte somna utan tryggheten som alltid funnits med mig under de senaste nätterna, under veckans gång. Jag ville inte uttala hans namn, eller knappast erkänna för mig själv att han var någon som betydde för något mig. Återigen höll jag andan, utan någon större anledning än tidsfördröjning, och lät det blåsas ut i en varm pust. Jag grep tag om min mobil som för några minuter sedan legat på nattduksbordet - men jag tröttnade på att sträcka mig efter den var femte minut och beslöt mig för att placera den bredvid mig - och satte på skärmen. I det mörka sovrummet lös plötsligt den ljusa skärmen upp mitt ansikte som nu var det enda som syntes här om kring. Ljuset som vanligt vis brukar få en att bländas, pressa ihop ögonlocken och vilja släcka skärmen, störde mig inte ett dugg. Jag hade kollat klockan alldeles för många gånger, alldeles för ofta. Jag var inte orolig, jag var inte desperat efter hans närhet. Jag ville bara ha honom här, utan någon som helst anledning. Bara veta att han låg jämte mig, som i normala fall. Men jag visste, att det inte skulle hända. Och om det hände, så skulle han inte återvända hem själv. Och inte för mig min skull. Fuck den idioten. Fuck Justin som kallar dig för hora. Helvete med honom, han är badinfluens, Noah. Det ända sättet att släppa tankarna om honom och hans närvaro, var att tänka på hur han sårade mig. Det fick mig att äntligen kunna stänga ögonen, blunda, slappna av. Jag hade fortfarande honom i tankarna, med denna gången… Var han låst bakom ett galler, långt borta från sin kapabla fara.

Har haft prov idag, vilket innebar att jag pluggat, sedan ska jag ha prov på torsdag som jag nu pluggar till och nästa vecka har jag NP i Engelska. Jag har fullt upp som ni kanske märker. Men jag lovar att kapitel 17 kommer imorgon, ni överlever tills dess va? I hope so, annars... To bad x)

Skämt o sido, ni får leva på sneak peaken tills dess, love ya all <3