Raka vägen in till sovrummet stampade han trött och dyngsur. Precis som jag var. Han var lugn, kanske omedveten om vad som hände? Kanske bara ville han inte göra det till en stor grej, eller så hade han alla redan glömt bort det. Jag andades tungt ut och kände hur jag darrade när jag steg in genom dörrkarmen. Hans muskulösa kropp visades öppet för mig, utan några problem. De starka, tatuerade armarna spändes när han försiktigt tog emot med händerna när han tryggt la sig i sängen. Hans ögon stängdes hastigt och brydde sig inte om de faktum om att jag existerade. Det var precis som om jag var osynlig. En kort suck lämnade mina läppar innan jag gick och la mig i sängen, utan att byta om. Jag var alldeles för trött för att kunna göra någonting överhuvudtaget. Smidigt kröp jag under täcket Justin lyckats vrida in sig i. Jag stirrade in i hans rygg och funderade en kort sekund på vad som skulle hända i morgon. Jag var beredd på att möta årets värsta dag. Jag kurrade ihop mig och knep hårt med ögonen.

’’Noah, upp!’’ Hörde jag en skarp röst vråla. Yrvaket satte jag mig långsamt upp och mötte den ljusa omgivningen. 

’’Frukosten är färdig.’’ Fortsatte Justin ropandes. Jag grumlade över något tyst, utan att ens själv vara medveten om vad det var. Halvt vaken steg jag upp ur sängen med en stor gäspning, ledde stegen mot garderoben jag lyckats hänga mina kläder i. Jag kände att det var på tiden, eftersom jag inte skulle lämna detta ställe på lite mer än 3 veckor. Jag drog ut ett par jeans och matchade de sedan med en vit blus jag snabbt drog på mig. Medan jag kammade igenom håret med mina fingrar tog jag mig långsamt ut mot köket. Nervositeten ökade försiktigt när jag närmade mig hans närvaro. 

’’Yoghurt får det bli idag.’’ Mumlade han och sköt en tallrik mot mig. Jag fångade den med min högra hand och mötte hans ögon.

’’Mm… Gott?’’ Sa jag en aning osäkert och slog mig ner på stolen.

’’Så…’’ Mumlade jag när jag fyllde skålen med vaniljyoghurt, strödde blåbär på och placerade skeden i sörjan.

’’Så vaddå?’’ Han tittade smått förvirrat på mig.

’’Du har glömt, har jag rätt?’’

’’Glömt vaddå?’’ Han rynkade pannan och tittade oförstående på mig. Jag harklade mig och tittade fundersamt ner i bordet. Han har glömt. Men det var väl ändå inget som chockade mig. Han hade varit full. Han hade varit alldeles för full. Att han tappat minnet om just den händelsen jag minst önskat hade hänt, var väl ändå en fördel för mig? Och att berätta sanningen… Vore väl något negativt? 

’’Du var… Full. Igår.’’ Jag vände riktning och lät en del av sanningen komma fram, men sparade de mest generande.

’’Jag vet.’’ Grymtade han. ’’Och?’’ Fortsatte han.

’’Du bara… Var inte dig själv.’’

’’Och du tror att jag om någon, skulle vara mig själv när jag är full?’’ 

’’Nej…’’

’’Så, vad är problemet?’’

’’Du bara…’’ Jag stoppade mig själv.

’’Noah, vad var det som hände igår kväll?’’ Sa han i en varnande ton.

’’Inget, inget alls.’’ Pep jag till och tittade ner i matskålen. ’’Noah.’’ Varnande han. Jag svalde hårt, men vägrade att varken möta hans läskiga blick eller att svara på hans fråga.

’’Gjorde jag något mot dig?’’ Han försökte fråga sig fram, tills han nått den ömma punkten. Med andra ord, sanningen.

’’Gjorde jag något du inte vill?’’ Han tog några steg närmre mig, la sitt pekfinger under min haka och sin tumme strax under läppen innan han lyfte min blick mot hans bruna ögon. Jag satt tyst en sekund och tittade in i hans ögon. Funderade ut ett svar han skulle köpa. Men kunde inte finna något att säga som skulle få honom att backa. Jag var fast. Han hade fått mig precis där han ville. Intryckt i ett hörn, ingen utgång. Den ända lösningen var att säga sanningen.

’’Nej, Justin… Inget sådant.’’ Jag - notera lögnen i meningen - skakade på huvudet vilket fick hans grepp att lossa om min haka. 

’’Så vad…-’’

’’Du kom hem till Phenelopy och Jessie, full. Sedan drog du med mig hem.’’ Sanningen… Halva sanningen.

’’Skadade jag dig.’’ Han såg bekymrad ut. ’’Nej, nej.’’ Jag skakade på huvudet och kollade ner på maten framför mig som inte längre var frestande nog att kunna äta.

’’Skadade jag någon överhuvudtaget?’’

’’Varför alla de här frågorna, Justin?’’

’’För att jag vet att jag inte alltid har kontroll över min kropp när jag är full.’’ Muttrade han och vände sig om för att fånga tag om sin mobil på diskbänken.

’’Du skulle aldrig skada mig.’’ Jag försökte vara till stöd, lugna stämningen.

’’När jag är utom kontroll vet man inte vad jag gör.’’ Istället blev stämningen allt mer spänd. Luften var full av osäkerhet jag allt blev mer förgiftad av.

’’Ehm…’’ Jag svalde hårt, det var inte vad jag behövde höra just nu. ’’Vi måste nog… Gå nu.’’ Jag fattade tag om skålen och placerade den i diskmaskinen, tvinnade runt och fortsatte mot hallen. Jag kunde höra hur han följde mitt exempel, innan han hamnade strax bredvid mig.

’’Är du sur?’’ Frågade han medan hans jacka slank på honom.

’’Varför skulle jag vara det?’’ Frågade jag lite stött. Ja, jag är sur. Han kom inte ihåg kyssen. Han kom inte ihåg det viktigaste!?

’’Jag tänkte bara… Screw it, kom vi drar nu.’’ Puttade han upp sina Raybans på sin näsrygg.

’’Hur gick det igår?!’’ Slängde Phenelopy plötsligt ur sig medan vi gick mellan korridorens tysta väggar.

’’Bara bra.’’

’’Bara bra? Du måste skoja med mig!’’

’’Du frågade, jag svarade.’’

’’Han var full, kanske till och med hög!’’

’’So what? Vi klarade oss hela vägen hem, utan några problem.’’

’’Så han försökte inget?’’

’’Nej.’’ Ljög jag lugnt. ’’Inte det minsta?’’ Hon var desperat och ville ha svar på minsta lilla detalj.

’’Nej, han försökte ingenting alls!’’ Brast jag suckandes.

’’Lovar du?’’ På ett sätt var jag nästan glad över att hon hade en överbeskyddande-vän knapp när det väl gällde. Då hon sätter gång och försvarar mig, står vid min sida, håller med mig, finns för mig.

’’Jag lovar.’’ Sa jag tillslut. Och trots att hon är personen som finns där för mig, när ingen annan gör det. Personen jag berättar allt för, även sakerna inte ens jag skulle våga tänka… Så kan jag inte få ur de saker som hänt mellan mig och Justin. Hon dömmer aldrig, hon skulle nog heller inte få för sig att göra det när de kommer till mig. Men när det gäller Justin, då är det fritt fram att snacka skit. Inte för att den gamla Noah skulle bry sig. Men nu är jag Noah, Noah… Den mindre kalla personen. Konstigt nog så har den mest hårda, iskalla och själviska killen som fått mig att förändras. Jag kan knappt tro det själv. Jag vill inte ens erkänna det för mig själv, trots att jag nyss nog gjorde det.

’’Noah.’’ Han log charmigt.

’’Hej.’’ Andades jag lyckligt ut.

’’Så… Eftersom du tydligen inte har någon pojkvän,’’

’’Stämmer riktigt.’’ Jag log väntansfullt.

’’så tänkte jag att jag kunde bjuda dig på lunch.’’ Ett flin spred sig på mina läppar. Hörde jag rätt? Skulle han bjuda mig på lunch?

’’Nja… Borde jag säga ja?’’ Jag körde på det svårfångade sättet jag ofta gjorde när det kom till nya, snygga killar.

’’Det tycker jag.’’

’’Då blir det väl lunch då.’’ Sa jag och kunde se hur Penny långsamt försvann, lika glatt som när hon fått syn på Hayden. Hans arm lades på min rygg innan vi tillsammans vandrade igenom korridoren, förbi alla lågklassiga elever, förbi… Jag mötte de hassel bruna ögonen och svalde hårt. Lyckan blåstes ut och ersattes av skam. Fråga mig inte varför, för jag hade ingen aning. Men jag visste att det hade med Justin att göra, som endast gav mig en arg blick och gick förbi oss.

’’Så vaddå?’’ Han tittade smått förvirrat på mig.

’’Du har glömt, har jag rätt?’’

’’Glömt vaddå?’’ Han rynkade pannan och tittade oförstående på mig. Jag harklade mig och tittade fundersamt ner i bordet. Han har glömt. Men det var väl ändå inget som chockade mig. Han hade varit full. Han hade varit alldeles för full. Att han tappat minnet om just den händelsen jag minst önskat hade hänt, var väl ändå en fördel för mig? Och att berätta sanningen… Vore väl något negativt? 

’’Du var… Full. Igår.’’ Jag vände riktning och lät en del av sanningen komma fram, men sparade de mest generande.

’’Jag vet.’’ Grymtade han. ’’Och?’’ Fortsatte han.

’’Du bara… Var inte dig själv.’’

’’Och du tror att jag om någon, skulle vara mig själv när jag är full?’’ 

’’Nej…’’

’’Så, vad är problemet?’’

’’Du bara…’’ Jag stoppade mig själv.

’’Noah, vad var det som hände igår kväll?’’ Sa han i en varnande ton.

Har tyvärr inte hunnit skriva klart kapitlet, det kom lite saker emellan. MEN, här har ni en sneakpeak :)

Måste även tacka alla för de UNDERBARA kommentarerna jag fått på förra kapitlet. Gud, 53 kommentarer, jag är otroligt hypad och hoppas ni kommer vara lika duktiga på det kommande kapitlet som släpps imorgon!

Mycket kärlek till er alla!

’’Fortsätt säg det, och du kanske övertalar mig.’’ 

Jag damp ner i fåtöljen mittemot Justin och andades tungt ut. Jag kunde inte släppa vad han sagt i bilen. Ordvalen. Jämförandet. Han fick mig osäker.

’’Ska vi göra något speciellt i kväll?’’ Jag tittade ner på mina vita, nymålade naglar innan jag mötte hans blick.

’’Nej, hur så?’’

’’Jag ska över till ett par kompisar.’’

’’Jo, vi ska gör något.’’ Ändrade han sig snabbt. Jag suckade högt. ’’Som vaddå?’’

’’Vi ska… Ha film kväll.’’

’’Och det kan vi inte ha någon annan kväll eller?’’

’’Nej.’’ Han tittade ner i sin mobilen igen. ’’Åh kom igen!’’ Muttrade jag och korsade armarna framför bröstkorgen. Han skrattade smått.

’’Jag fattar inte varför du frågar om tillåtelse. Bara för att du bor här betyder det inte att du måste få tillåtelse till allt först.’’ Fnös han retsamt. Det fick en röd färg att blossa upp på mina kinder.

’’Bra, då drar jag till Jessie och Phenelopy i kväll.’’ Ett litet leende spred sig på mina läppar.

’’Gör du det. Jag behöver en Noah fri kväll.’’ Mumlade han snobbigt. Jag klev ur fåtöljen och drog en kudde i hans ansikte.

’’Skönt att du också tycker så, eftersom jag känner detsamma.’’ Log jag falskt och klappade honom på axeln innan jag smet in i köket. Mina barfota fötter fick de bruna trä golvet att knarra mellan min steg. Jag ryckte upp frysen och drog åt mig ett Ben & Jerry’s packet. Det var något vi hade gått av. Fram med en sked, sedan hade jag redan börjat glufsa i mig toppen-glassen. Efter att jag hämtat vad jag behövde slängde jag mig slappt i soffan och fick fram ett trött stön.

’’Tjockis.’’ Mumlade han med ett flin och damp ner jämte mig, med en egen sked i sin vänstra hand. Han sträckte skeden mot bunken jag höll i min vänstra hand. Jag drog undan den och skakade retsamt på huvudet.

’’Nä nä, Bieber. Du vill väl inte bli tjock, som jag tydligen redan är.’’ Höjde jag på ögonbrynen och lutade mig bort ifrån honom.

’’Jag kan inte låta dig bli tjock, själv, fattar du väl.’’ Han lät sin högra arm slinka runt min midja och drog mig närmre sig innan han högg in i den kalla choklad glassen han speciellt köpt för mig.

’’Äcklig, erkänn?’’ Flinade jag. ’’Så in i helvete äcklig, du borde inte äta sådant här.’’ Han drog bunken ifrån mitt hårda grepp och sträckte din långt ifrån mig.

’’Hey!’’ Tjöt jag protesterande och försökte få tag på den. Men hans arm nådde alldeles för långt bort från mig. Så jag var tvungen att sätta mig i hans knä för att kunna nå den. Jag gränslade honom i hans knä, sträckte mig smått med hela armen och fick tillslut tag om den kalla bunken jag stolt låg mot.

’’De där… Kallar jag desperat.’’ Han skrattade hest. Jag skakade på huvudet medan jag kände hur jag sprack upp i ett oemotståndligt leende. De tatuerade och muskulösa armarna drogs runt min midja och fick sina händer på min svanskota. Han sneglade upp på mig, med samma flin, men denna gången lite mer avvaktande. Plötsligt harklade någon sig, bådas blickar slängdes mot den hesa rösten. I en svart skinnjacka fann jag Hayden ståendes i köket - jag kunde se honom då vardagsrummet och köket inte hade någon vägg som skilde rummen åt - med en vit väska i sin hand.

’’Noah, du har besök.’’ Ropade Jazmyn från trappuppgången. Jag kunde höra Justins irriterade suck. Jag klev av honom, räckte honom glassbunken och gick långsamt mot Hayden som försökte le. Men misslyckades. Ut till hallen ledde jag honom smått chockat innan han sträckte den vita väskan mot mig. 

’’Du glömde den, efter du och din pojkvän kört iväg.’’ Han harklade sig i den obekväma situationen vi hamnat i.

’’Tack…  Men vi är bara vänner.’’ Jag drog en mörk hårslinga bakom örat och mötte hans blåa ögon. 

’’Det såg inte ut som det, i soffan…’’ Klickandes i nacken backade han mot ytterdörren. Helvete. Nu - om jag skulle velat - hade jag sumpat chansen med honom. 

’’Bästa vänner.’’ Rättade jag mig själv. ’’Spela roll… Tack så mycket.’’ Jag tvingade fram ett leende och tryckte väskan pinsamt mot min magen. Han vände sig om och tryckte ner dörrhandtaget innan han gav mig en sista blick.

’’Vi ses, antar jag?’’ De blåa ögonen avspelade besvikenhet. Jag nickade svagt och lät dörren stängas med ett kort drag. Suckandes slängde jag väskan i hallen och stampade ut till vardagsrummet. Bunken stod halväten på glasbordet med de två skedarna och Justin var borta. Inte längre på humor. Suckandes damp jag ner i de ensamma vardagsrummet och blickade ner i mina knä.

’’Ja, Phenelopy!’’ Muttrade jag och trippade ut mot bilen.

’’Chokladen då? Har du med dig den?’’

’’För fjärde gången, Phenelopy. Ja, jag har med mig chokladen, chipsen och filmen.’’

’’Bra, för du vet hur Jessie blir när man inte har choklad.’’ Hon fnittrade ursäktande.

’’Som en man som har PMS.’’ Jag skakade flinandes på huvudet.

’’Och det är ingen vacker syn.’’ Hon skrattade. ’’Håller med.’’

’’Påväg ännu?’’ Bytte hon snabbt samtalsämne. ’’Sitter i bilen, är där om 5.’’ Jag klickade samtalet och lät mobilen glida in i mina gråa - mjukis - byxfickor och koncentrerade mig på att köra istället. En film kväll var vad det skulle bli. Det var länge sedan jag umgicks med endast Jessie och Penny. Det var annars något som kom emellan, eller att det var några andra vänner som joinade. Men nu hade jag en hel kväll med bara dom, trots att det var skola dagen därpå och jag hade läxor. Men om jag fick välja… Så valde jag filmkväll. Det var ett lätt beslut. Rullandes med bilen svängde jag in på deras gata, strax hade jag parkerat precis utanför och lät prylarna ta all plats i min famn. Trippandes steg jag upp till dörren och såg sedan hur dörren snabbt åkte upp.

’’Äntligen!’’ Stönade Penny nöjt och drog in mig med ett kvickt drag. Jag drog för andan när allting var nära att falla mot trä golvet i en sekund. Men kramade de hårdare med armarna och lät de sedan ställas ner på den vita hallmöbeln. Jag hade blivit tvingad - notera överdrift - till att köpa allt detta då de båda påstod att jag hade närmre till butiken än dom. Det stämde visserligen, men båda två hade hela eftermiddagen på sig, medan jag var tvungen att stanna hemma… Och det var Justins fel. Han hade sagt att jag inte behövde be om tillåtelse. Men när jag väl inte gör det, då behövs det som mest. Redan vid klockan 6 skulle jag träffat dom, men Justin hade stoppat mig i hallen och tvingat mig att stanna tills klockan 8.

’’Hej Noah! Vad kul att se dig igen.’’ Möttes jag av ett stort leende från Kathrens sida. Deras mamma, som alltid bemötte folk med leende, trots henne humor som kanske inte var på topp. Jag älskade deras familj, de var något man kunde se upp till.

’’Kathren, hej!’’ Jag kramade henne mjukt innan jag fick syn på deras far, Joe, i hallkarmen.

’’Noah, det var länge sedan.’’ Han log vänligt. ’’Det var de.’’ Höll jag nickandes med.

’’Vi är på övervåningen om ni behöver oss.’’ La hon sin hand på deras axlar. ’’Mamma.’’ Muttrade Jessie.

’’Seså, vi har förberett med en massa i vardagsrummet.’’ Hon log brett och försvann tillsammans med Joe upp för trappan.

’’Hur pinsam får man vara?’’ Stönade Penny som vi följde efter till det ljusa vardagsrummet där de var packat med flertals av fluffiga filtar.

’’Säg inte att ni skäms över henne. Hon är hur gullig som helst!’’ Skrattade jag, men menade vad jag sa.

’’Om du var hennes barn, skulle du känt detsamma.’’

’’Jag har känt henne sedan dagis, hon är som en extra mamma för mig, men jag skäms inte ett dugg.’’ Skrockade jag och sjönk ner i soffan.

’’Du bor inte med henne, det är skillnad.’’ Påpekade Penny. ’’Spela roll, i mina ögon är hon perfekt.’’ Fnittrade jag. De båda himlade med ögonen och sjönk ner vid varsin sida av mig innan teven slogs på.

’’Vilken film tog du med?’’

’’Den ni bad mig ta med.’’ Jag drog åt mig omslaget. ’’Enders Game.’’ Läste jag högt.

’’Du sa komedi.’’ Klagade Jessie. ’’Du har fått din jävla choklad, köp läget eller gå.’’ Morrade Penny mot honom.

’’Agro.’’ Han korsade armarna framför sin bröstkorg och vägrade att möta hennes blick.

’’PMS nu eller?’’

’’Ska du säga!’’ Han gav henne en mördande blick.

’’Syskon kärlek…’’ Jag låtsades le, ’’Är en fet lögn, skärp er nu.’’ Jag himlade jag sedan med ögonen och knuffade de båda.

En läskig, halv sorglig musik spelades i bakgrunden av filmen. Alla tre var fast i filmen, med ryckte till när det plötsligt knackade på dörren. Våra blickar möttes innan vi ställde oss upp och gick rädda ut mot hallen. Genom den suddiga glasdörren kunde vi skymta en svart figur stå väntandes.

’’Öppna dörren Noah.’’ Båda puttade fram mig så jag nästan föll in i den. Innan jag slöt mina fingrar om de silvriga handtaget svalde jag hårt. Försiktigt, lät jag dörren åka upp.

’’Justin, vad fan gör du här?’’ Frågade jag förvirrat, men lät honom inte komma in.

’’Jag ska hämta dig.’’ Sa han i en allvarlig ton. ’’Nej, det ska du inte.’’ Jag skakade på huvudet och kände mig allt mer förvirrad.

’’Du ska fucking med mig hem, hör du det?!’’ Denna gången lät han aggressiv. Jag svalde hårt och tog ett steg närmre honom. En stark doft drogs till min näsa. En doft av sprit och rök. Jag suckade högt och mötte hans kolsvarta ögon.

’’Du är full, Justin.’’ Besvikenhet kunde synas i mina ögon.

’’Noah…’’ Viskade Penny oroligt bakom mig. ’’Är det okej om jag åker? Bara för att… Du vet…’’ Jag sneglade bak på dom.

’’Är du…’’ Hon drog mig mot henne. ’’Är du helt dum i huvudet!?’’ Fortsatte hon viskandes sin mening.

’’Han är full, han har ingen aning om vad han håller på med.’’ Viskade jag till svars.

’’Precis, Noah. Han har ingen aning om vad han håller på med. Jag vill inte att du blir skadad.’’ Hon såg oroligt in i mina ögon, jag tittade upp på Jessie som såg lika osäker ut.

’’Han kommer inte skada mig, jag lovar.’’ Ett osäkert leende spred sig på mina läppar, de skulle visat självförtroende och lugnhet. Men den avspeglade istället min känsla jag bar nu, vilket inte passade bra då jag ville övertala dem. Sakta tvinnade jag runt och mötte hans - fortfarande - svarta ögon, tog ett djupt andetag och steg ut genom dörren innan jag åter stängde den efter mig.

’’Vad fan gjorde du där!?’’ Röt han.

’’Justin, du är full.’’ Yttrade jag i ett tyst mummel. ’’Jag är inte full!’’ Sa han emot i en hård ton.

’’Bara ta det lugnt.’’ Meningen var mer menad för mig, som nästan började få panik. Att hantera en situation med någon som hade en stark ADHD fick mig alldeles svag och rädd. Jag kan inte handskas med folk som nått sin maximala gräns för tålmodighet. Snarare de som nått över den gränsen.

’’Du ska fucking inte säga åt mig vad jag ska göra.’’ Jag kände hur han försiktigt - men ändå hårt - puttade mig mot motorhuven. Rädsla i blicken syntes nu i mina ögon. Jag låg på den blöta bilen, utan någon jacka, i de oändliga regnandet. Han tittade med en sylvas blick på mig innan han la sig emellan ben. Lät sina händer sättas på mina höfter, och hans läppar - som blivit blöta av regnet - nästan snuddade vid mina. Jag andandes tungt, kände hur pulsen ökade, hur hjärtslagen ökade, hur nervositeten steg, hur paniken steg. Vem visste vad som skulle hända härnäst. Vem visste vad han skulle göra? Han var full, han var urkontroll.

’’Tvinga mig inte att göra något jag inte vill.’’ Viskade han mörkt mot mina läppar. Där förstod jag inte vad han syftade om. De faktum att han inte ville kyssa mig? Eller kanske att få mig skadad?

’’Fattar du?’’ Morrade han. Hans läppar pressades - med flit - plötsligt mot mina läppar i ett hårt drag. Jag spärrade ögonen och trodde i den sekunden att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen. Men någonting fick mig att inte göra motstånd. De separerades i någon sekund, han flåsade, tittade förvånat in i mina ögon innan jag denna gången tog mod. Virade mitt finger runt hans halsband och drog långsamt ned hans läppar mot mina.

’’Hatar du mig fortfarande lika mycket?’’ Stönade han mot mina läppar. ’’Lite mindre.’’ Pressade jag hungrigt våra läppar mot varandra.

De ihop knipna ögonen slogs hårt upp och hela min överkropp for med full fart upp. Jag flåsade andfått och panikslaget. Svettkristaller låg klistrade mot min panna, som långsamt tog sig ner längs tinningarna.

’’Hey, mår du bra?’’ Kände jag en varm hand läggas mot min ryggkota. Jag ryckte lätt till och kastade en uppspärrad blick mot Justin snett bakom mig.

’’Det var bara en mardröm.’’ Viskade jag osäkert och la mig till rätta, med ryggen emot honom. Jag kollade mig omkring för att säkra att jag faktiskt bara drömde. Och mycket riktigt så befann vi oss i vårt sovrum, i Justins lägenhet. Bara en dröm. Hans läppar. Mot mina läppar. Passionerat. Hungrigt. Vilt. Men skrämmande. Häpnadsväckande. En mardröm, om man ser den från min vinkel. Det skrämde mig ännu mer att jag hade sagt ja i min dröm, och mest att jag ens fantiserar sådant här om Justin. Jag kände hur magen drog ihop sig. Hur hans mjuka hud brändes mot min hud. Hur det nu bara kändes helt fel att ligga jämte honom. Jag svalde hårt och drog täcket tätare om min kropp. Ville få ur tankarna om hans läppar som varit pressad mot min hud. Trots att jag kände illa mående om tankarna, om drömmen. Så fanns det en känsla, djupt djupt där inne, som sa att jag inte hatade hans läppar. Att jag inte hatade vad jag nyligen drömt. Ja, att jag faktiskt gillade vad jag fanatiserat. 

’’Säker att du är okej?’’ Jag kände hur han pressade sig närmre mig, hur hans läppar nästan snuddade vid mitt öra. Rysningar for fasansfullt igenom min kropp och fick mig snabbt att sätta mig upp. Jag var nu rädd för att drömmen skulle förvecklas. Och det enda sättet att hålla avstånd, var att helt enkelt ljuga.

’’Nej.’’ Mumlade jag. Men kom på där efter att jag trots allt inte ljög. Sanningen var ju att jag inte var okej, jag var rädd. Jag var rädd för mig själv. Jag kunde höra hur han satte sig upp, andades tungt, funderade, suckade tyst. Jag lät mina fötter placeras på golvet och lät all kraft gå åt att ställa mig upp, innan jag långsamt gick ut ur sovrummet. Raka steg mot köket, fattade tag om ett glas och fyllde det med vatten innan jag klungade i mig det. Det var en dröm. Försökte jag intala mig. Men jag visste att det bara var en tidsfråga innan drömmen skulle bekomma verklighet. 

’’Hey, Noah.’’ Kunde jag höra Justins vaga röst viska bakom mig. Jag lutade mig mot köksön och höll försiktigt andan.

’’Vill du att vi stannar uppe ett tag?’’ Frågade han vänligt. Syret pös ur mellan mina läppar, jag vände mig om och mötte hans bruna lugna ögon och nickade försiktigt. Han försökte sig på ett leende, som långsamt tonade bort. Med sin varma hand grep han tag om min och ledde mig till vardagsrummet där vi slog oss ner. Han först, sittandes, sedan jag. Liggandes, med mina ben över hans lår. Efter han slagit på teven fattade han tag om mina fötter och började försiktigt massera dom. Jag sneglade åt hans håll. Allting var genast lugnare. Oron var som bortblåst. Allting kändes plötsligt bra.

’’Vill du prata om det?’’ Frågan jag fruktat att han skulle ställa, dök nu upp.

’’Nej.’’ Svarade jag kort och ärligt.

’’Säker?’’ Han höjde på ögonbrynen och lät sin blick föras mot mig.

’’Helt säker.’’ Nickade jag och mötte hans ögon. Trots att jag lät övertygande, tittade han misstänksamt på mig. Men nickade tillslut och lät det passera.

’’Säg till när du vill lägga dig igen.’’ Mumlade han och pussade försiktigt min fot.

Återigen slog jag upp mina ögon. Men denna gången mindre panikslaget, och mer normalt trött. Jag tittade mig försiktigt omkring och kunde skymta Justins vardagsrum. Jag antar att vi somnade, båda två, då även Justin låg kvar. Efter att jag bytt om igår kväll hade jag lagt mig ner på sängen, och på något underligt sätt somnat. Jag vaknade inte förrens drömmen var över, mitt i natten. Jag gissade vilt på att Justin antingen hoppat över att gå till killarna, eller så hade han gått i alla fall, men utan mig. Sedan slog det mig. Det var måndag. Och vardagar betyder…

’’Helvete Justin!’’ Tjöt jag och for upp på ben. Han grymtade trött till.

’’Käften.’’ Muttrade han.

’’Vi är försenade!’’ Ropade jag mot honom medan jag rusade in i sovrummet. Drog på mig en random tröja och ett par tighta Hollister jeans.

’’Upp, nu.’’ Klappade jag otåligt med händerna framför hans ansikte.

’’Helvete, jävla fucking…’’ Hörde jag honom mumlade när han tillslut gick och bytte om. Medan jag satte på mig min champagne färgade klocka runt handleden kollade jag stressat på tiden. Om fem minuter började skolan. Om fem minuter skulle vi vara där. Jag suckade väl ute i hallen och insåg att det inte skulle funka. Inte en chans att vi skulle hinna.

’’Vad väntar du på? Bättre tider? Hu? Skynda förfan!’’ Denna gången var det Justins tur att skrika på mig. Jag gav honom en arg blick när jag dragit på mig mina vita Converse och sprang ut till hissen efter honom hack i häl. Med hjälp av min lediga hand klickade jag flertals av gånger på botten knappen. Självklart var dörrarna sega med att stängas - som alltid. Väl nere rusade båda ut ur de stora glasdörrarna, sprang mot parkeringen och hoppade in i bilen.

’’Kör kör kör!’’ Stressade jag.

Jag pressade de tjocka böckerna mot min bröstkorg och spanade ut över korridoren. Med blicken fann jag mina vänner gåendes. Mina rosa-röda läppar fick ett brett leende på sig innan jag smått vinkade mot dom. De fann mig snabbt vid fönsterkarmen där folk hängde dagligen.

’’Jag har inte sätt dig på hela dagen.’’ Rynkade Jessie pannan. ’’Vi har inga lektioner tillsammans på måndagar.’’ Fnissade jag humorlöst.

’’Just det…’’ Kom han snabbt på.

’’Anyway,’’ Andades Phenelopy långsamt ut. ’’Vart har du Justin?’’ Frågade hon flinandes. Jag ryckte nonchalant på axlarna.

’’Jag vet väl inte? Han är väl antagligen på lektion.’’ Mötte jag hennes blick. ’’Löste det sig mellan er?’’ Frågade hon sedan.

’’Ja…’’ Rullade jag inte läpparna. ’’Några planer för i kväll?’’ Bytte Jessie samtal som inte förstod sig på vad vi nyligen pratat om. Jag hade inte nämnt något utav Justins misstag för honom. Ännu.

’’Tror inte det. Men ska kolla med Justin först.’’

’’Är ni ihop eller?’’ Skrattade han retsamt. ’’Nej.’’ Morrade jag. 

’’Vi är inte ihop. Vi bara… Bor ihop.’’ Mumlade jag svagt. Sedan märkte jag hur dåligt det lät.

’’Ni bara bor ihop?’’

’’Jag vet att det låter… Fel. Men jag förlorade ett vad, och ja… Var tvungen att flytta in till honom.’’ Himlade jag med ögonen.

’’Så du måste dubbel kolla med din ’’icke’’ pojkvän men rumskompis? Visst, gör du det.’’ Han skakade roat på huvudet.

’’Tack.’’ Muttrade jag och korsade armarna framför bröstkorgen. Samtidigt slängde jag blicken längre ner i korridoren och fick syn på ett ansikte jag aldrig sätt förutom. Mina ögon spärrades upp, killen fångade mitt intresse. De tydliga käkbenen var attraherande på samma sätt som hans blåa vackra ögon drog till sig all uppmärksamhet. De kastanj bruna håret var kammat uppåt, i samma stil som Justin och hans läppar bar ett charmigt leende alla tjejer lätt skulle falla för. Jag ljög om jag sa att han inte var snygg, för det var han.

’’Vem är det?’’ Jag nickade mot hans håll. De båda vände sig om och log snett.

’’Hayden McDonold. En exemplarisk elev som studerat utomlands i fyra år med sina rika, snobbiga föräldrar. Antar de är tillbaka igen.’’ Ryckte Penny på axlarna och vände sig återigen mot mig.

’’Igen?’’ En rynka kunde anas mellan mina ögonbryn. ’’Hayden har gått här förut, du vet. Innan du flyttade hit.’’ Fyllde Jessie i hennes mening.

’’Självklart, allt hände innan jag flyttade hit.’’ Suckade jag, men lät blicken vara kvar på Hayden, som han nu hette.

’’Hayden, får du mer än gärna stöta på.’’ Skrattade Penny. Jag knuffade henne smått och log generat.

’’Är inte ute efter en pojkvän.’’ Försvarade jag mig kort. ’’Du får öva på att låta övertalande, Noah. Men visste, som du vill. Spendera resten av din tid med Justin som bara gör dåligt inflytande på dig.’’ Ryckte hon på axlarna. Jag tittade fundersamt ner i mina knän.

’’Vi får se vad som händer.’’ Ryckte jag på axlarna och hoppade enkelt ner på golvet. ’’Måste dra, Justin väntar säkert på mig.’’

’’Justin hit och Justin dit.’’ Himlade de båda retsamt med ögonen. ’’Käften med er, jag messar svar angående i kväll.’’ Vinkade jag mot dom och gick mot mitt skåp jag enkelt öppnade, la in böckerna och drog ut min vita väska innan den åter stängdes. Med skyndande steg tog jag mig ut ur skolans byggnad och började gå mot parkeringen där jag hoppade upp på Justins bilhuv. Att Justin väntade på mig var bara en ursäkt till att lämna deras närvaro, då jag varken orkade prata överhuvudtaget och visste att de skulle fortsätta tjata om Hayden - eller klaga om Justin.

’’Wow, snygg bil.’’ Hörde jag en raspig röst jämte mig. Jag riktade mitt ansikte mot rösten och fick syn på Hayden. När man pratar om trollen…

’’Din är inte så pjåkig den heller.’’ Log jag och skuggade ögonen med hjälp av min hand.

’’Din bil?’’ Rynkade han pannan och visade sin översta tandrad. De var alldeles kritvita och glänste i solens sken.

’’Min kompis.’’ Jag log så sött jag bara kunde. 

’’Hayden McDonold, jag är ny här.’’ Sträckte han fram sin hand. Jag grep - mer än gärna - tag om den och skakade långsamt innan jag gled ner från bilens huv och drog åt mig min hand igen.

’’Ny är du inte.’’

’’Så du har redan hört talas om mig?’’ Skrattade han hest. ’’Rykten går snabbt.’’ La jag mitt huvud på sned.

’’Och du är?’’

’’Noah…-’’

’’McCall.’’ Avslutade en hes röst min mening. Jag bet mig hårt i kinden men försökte låtsas - trots hans dåliga timing - som ingenting när jag mötte Justins blick.

’’Justin.’’ Mumlade jag med sammanbitna tänder. ’’Du måste vara pojkvännen.’’ Han log mindre denna gången. Även jag.

’’Vi är…-’’

’’Precis, pojkvännen.’’ Justin glänste med ett leende och la sin arm runt min midja, drog mig närmre honom och pussade min tinning.

’’Vi ska ta ett snack senare.’’ Viskade han hotandes i mitt öra, utan att Hayden hörde. Justin ignorerade helt att jag var mitt uppe i ett samtal med Hayden. Som vanligt så var det med flit.

’’Förlåt Hayden. Jag måste gå nu.’’ Log jag ursäktande. Han nickade förstående. Jag lät Justin slinka in i bilen innan jag steg runt huven och gled smidigt in. Jag skämdes över Justins beteende. Jag var besviken på att han gjorde som han gjorde mot mig. När han kört iväg en bit, då jag varken kunde skymta skolan eller Hayden längre, brast mitt tålamod.

’’Vad i helvete var det där!?’’ Tjöt jag argt. ’’Jag frågar dig detsamma.’’ Morrade han. Jag skakade på huvudet och tittade ut genom fönsterrutan, hissade ner den och försökte lugna ner mig av den friska vinden.

’’Bara för att jag bor med dig så betyder det inte att vi är ett par.’’

’’Det har jag inte sagt.’’

’’Ett, det var precis vad du sa på parkeringen för fem minuter sedan. Två, du agerar precis som om vi var tillsammans!’’

’’Vad spelar det för roll.’’

’’Det spelar stor roll, Justin. Jag vill inte att folk ska tro att det är något annat än vänskap mellan oss och de signaler du skickar är som om jag vore din flickvän!’’ Jag kände hur jag bara blev mer irriterad för varje sekund som skenade iväg.

’’Du skäms för mig.’’

’’Det är klart jag inte gör, jag bara… Ser dig inget annat än en vän, en bästa vän.’’ Jag blev kvickt lugn.

’’Delar bästa vänner säng? Bor dom ihop? Sover dom - kramandes - tillsammans? Hu?’’

’’Det är pågrund av vadet som vi gör det, och det vet du.’’

’’Dina känslor för mig är inte pågrund av vadet.’’ Skakade han på huvudet. ’’Jag har inga känslor för dig.’’ Suckade jag.

’’Om de du säger skulle stämt, så skulle du bett om att få sova i ett annat rum, du skulle inte oroa dig för mig, du skulle strunta i om jag tog hem horor och du skulle faktiskt struntat i vadet och stuckit hem.’’ Hans blick borrade sig in i min.

’’Jag har inga känslor för dig… Jag har inte det, tro vad du vill.’’ Mumlade jag tystare när den osäkra sidan syntes i mig. Han skrattade högt, men utan någonting att se humor i och skakade på huvudet.

’’Fortsätt säg det, och du kanske övertalar mig.’’

Tror ni på vad Noah säger, eller ljuger hon? Den där Hayden (zack efron) kommer ställa till det rejält för dom :O

Fråga: Säg ett citat du älskar? (ska måla ett på min vägg och behöver ideer!)

Svar: If you can Imagine It, You can achive It, If you can dream It, You can become It :) 

’’Det gör du inte.’’ Skakade han på huvudet. 

’’Det gör jag visst.’’ Mumlade jag. Han drog ner mig i hans famn, virade sina tatuerade och starka armar om min kropp och pressade sina läppar mot min panna.

’’Säg att du inte avskyr det här, så tror jag dig.’’

Medan jag skiftade blicken mellan Justin och Jazmyn klunkade jag tyst i mig de lena vattnet jag för tredje gången helt upp i mitt glas. Tystnad. Stelhet. Osäkerheten yrde om oss. Ingen vågade varken prata eller möta varandras blickar. Ingen ville vara den som bröt tystnaden. Och så skulle det förbli. Justin harklade sig febrilt och stoppade köttbiten - som satt fast på gaffeln - i sin mun. Både jag och Jazmyn tittade nu ner i våra tallrikar och åt tyst. Med Jazmyn var det en pinsammare tystnad än vad det var när det endast var jag och Justin som satt och åt. Jag antar att alla var lite spända, och osäkra. 

’’Tack för maten.’’ Mumlade Jazmyn, bar tallriken mot diskbänken och försvann upp för den dominanta trappan. Justin hade fixat ett sovrum till henne, gästsovrummet. Jag förstår inte varför jag sovit med honom, när han under alla nätter haft ett rum jag mycket väl kunnat bosätta mig i.

’’Vart ska hon ta vägen sedan då?’’ Vågade jag mig på att fråga och bröt tystnaden. Han klunkade i sig den mustiga ölen som fyllde glasets area innan han trött mötte mina ögon.

’’Jag vet inte, jag bryr mig ändå inte.’’ Andades han gäspandes ut. 

’’Det är klart att du bryr dig. Du försöker bara övertala dig själv om att du inte gör det.’’ Stretade jag emot.

’’Inte denna gången.’’ Skakade han på huvudet. ’’Vaddå inte denna gången?’’ Frågade jag förvirrat.

’’Jazmyn har stuckit flera gånger. När hon väl kommer tillbaka så är det för hon behöver pengar. Efter hon fått vad hon behöver sticker hon lika snabbt som hon kommit.’’ Han ryckte på axlarna. Jag tittade smått chockat på honom, efter att han tagit andan ur mig - som han ofta gör - vet jag inte vad jag ska säga. Det finns inget att säga som kommer få honom att bry sig mer, eller få henne att stanna.

’’Vart tar hon vägen efter att hon stuckit? Hon har väl något hus någonstans.’’ 

’’Det är de som är problemet, hon har inte det. Ingen vet vart hon åker, kanske i Dublin, eller i Stratford, kanske till och med något kvarter härifrån.’’

’’Det låter som hon luffar.’’ Jag la huvudet på sned.

’’Det förvånar mig inte om hon gör det.’’

’’Hon kanske bara vill ha hjälp denna gången? Du vet… Att du finns där för henne.’’ Jag försökte säga de rätta orden. Men om man hette Noah, så kunde man inte säga några rätta ord. Utan sa alltid fel saker.

’’Pengar är den enda hjälpen hon vill ha och behöver.’’ Hastigt ställde han sig upp så stolbenen skrapades mot golvet och gav ifrån sig ett krassligt ljud. Jag gjorde detsamma, för att hjälpa honom att duka undan när jag kände att han inte längre ville prata. Hans tystnad var ett tecken på att samtalet var avslutat. 

’’Gå och byt om. Vi åker till killarna om 10 minuter.’’ Sa han när alla tallrikar var ner tryckta i diskmaskinen.

’’Byta om till vad?’’ Jag rynkade pannan smått.

’’Något slappt.’’ Mumlade han nonchalant. ’’Okej, chefen.’’ Muttrade jag sarkastiskt och ledde mina steg mot vårt sovrum. Jag hade börjat kalla hans saker för mina nu, och istället för att säga hans rum, sa jag nu vårt rum. Det kom rent automatiskt. Och det kändes rätt. Jag tryckte mina handflata mot den halvöppna dörren och gled smidigt in innan jag for mot min resväska jag fortfarande inte orkat packa upp.

Jag slängde mig slappt på sängen när det knappt gått 2 minuter att byta om, då mina mjukiskläder legat längst upp bland de alla plaggen. En utdragen, trött suck lämnade avslappnat mina läppar. Jag hade inte ens ifrågasatt de faktum att han helt plötsligt hittat på planer och beordrat mig att följa med. Det var nästan naturligt att bara hålla tyst, då jag visste hans irriterande rutiner och regler.

Med de gråa mjukisbyxorna och de vita tighta linnet, steg jag ut till bilen som väntade utanför skyskrapans ingång. Justin väntade otåligt i förarsätet, tills han såg mig och spände av. 

’’15 minuter för att byta om. Ni tjejer är fucking hopplösa.’’ Muttrade han irriterat och tryckte foten mot pedalen. Jag himlade lätt med ögonen och korsade armarna framför bröstkorgen.

’’Vad ska vi göra hos killarna?’’

’’Umgås. Vad fan annars?’’

’’Varför så arg?’’ Fräste jag som började irritera mig på hans beteende. ’’Im in bad mood.’’

’’Menar du det?’’ Sa jag ironiskt. 

’’Din närvaro gör det inte bättre.’’ Varnade han.

’’De är bara att stanna bilen, jag går gärna tillbaka.’’ Min blick spändes hårt i honom. Men han låtsades som om jag inte existerade. De sträva gatlyktorna lös upp gatan vi körde in på. Några hus bort tonade de vita huset upp, Bieber brödernas hus. Väl på uppfarten stannade Justin bilen och drog ur nyckeln, steg ut i den svala brisen och lämnade mig bakom sig. Återigen himlade jag med ögonen. Han gick mig på nerverna. Inte konstigt att hans syster lämnade dom, hans humorsvängar var säkert orsaken.

’’Noah!’’ Brast Trenton glatt ut när jag släpat mig från till dörren.

’’Tren.’’ Log jag och blev indragen i en kram. ’’Vad är det med Justin?’’ Frågade Tyson som sedan kom utgåendes. Han stannade till och log när han fått syn på mig.

’’Jag är orsaken.’’ Ryckte jag på axlarna.

’’Du?’’

’’Fråga mig inte varför, jag går honom rent automatiskt på nerverna.’’ Suckade jag och följde med dom in till vardagsrummet. Justin hade tagit plats bredvid Travis som zappade mellan de olika kanalerna.

’’Hej Noah!’’ Nickade Travis med ett brett leende. Jag log som svar mot honom och tittade efter en ledig plats. Självklart var det bredvid Justin som surt tittade på mig. Jag suckade tyst för mig själv och slog mig ner tätt intill honom - då soffan var trång. Han stönade irriterat när jag drog en bit av täcket - som låg på honom - över mig.

’’The Family eller Grown Ups 2?’’ De två filmalternativen tilltalade mig ingen utav dom. Men jag röstade trots allt på Grown Ups 2, då jag sätt ettan och gillat den någorlunda mycket för att vilja se 2an. Alla la sin röst på filmen, alltså blev det inte svårt att välja. Skivan slank in i CD-spelaren innan filmen sattes igång. Det började med hur en man vaknade i sin säng, en älg stod jämte honom och stirrade blint. Killarna skrattade smått när de kommit till punkten då älgen börjat kissa honom i ansiktet. Ett snett leende sprack upp på mina läppar. Så humorlös var jag trots allt inte. Jag sneglade försiktigt på Justin som skrattade smått. Det var nog första gången jag sätt honom skratta, säkerligen sista gången också. Hans hand lades på min hand - under filten - vilket fick en varm känsla av vågor att fylla min kropp. Mitt intresse för filmen minskades för varje sekund hans hand vandrade upp för mitt lår som min hand vilade på. Den varma känslan byttes nu ut av en mer spänd, osäker vind som tog mig med storm. Jag stelnade till under hans beröring och kände hur leendet tynade bort. Killarna var allt för inne i filmen för att kunna lägga märke till mitt konstiga beteende. Orsaken var givetvis Justin - och han var mycket medveten om vad han gjorde.

’’Sluta.’’ Viskade jag med sammanbitna tänder så endast Justin hörde det. Ett stolt flin tog plats på hans fuktiga läppar. Jag knep ihop med låren, men kände hans tag om mitt innelår hårdna. Jag försökte snabbt att slappna av, då det bara kändes värre än vad det gjorde från första början.

’’Justin.’’ Jag grep tag om hans hand och klämde hårt till. Han lutade sig tätt emot mitt öra.

’’Erkänn bara, Noah. Du älskar det.’’ Viskade hans hesa röst i mitt öra. Jag bet mig hårt i min underläpp och nickade - utan att tänka efter.

’’Jag och Noah ska lägga oss.’’ Sa Justin hastigt. Tyson pausade filmen. ’’Alla redan? Filmen började ju nyligen.’’ Han såg bekymrat åt vårt håll.

’’Det har varit en jobbig dag.’’ Klagade Justin och drog mig mot den vita trappan som ledde oss upp mot korridoren där de alla rummen befann sig. Han slog upp den närmsta dörren och drog mig tätt intill honom. Greppade tag om min rumpa, lyfte upp mig med mina ben runt hans midja och tryckte mig sedan mot dörren som samtidigt stängdes. De hungriga läpparna kysste mig desperat över halsen, tills han fann mina läppar. Jag virade armarna runt hans nacke och tryckte mig tätare mot honom. Flåsade upphetsat mot hans blöta läppar och slog upp min blick som snabbt mötte hans.

’’Hatar du mig fortfarande lika mycket?’’ Stönade han mot mina läppar. ’’Lite mindre.’’ Pressade jag hungrigt våra läppar mot varandra.

De väntansfullt bruna ögonen tittade på mig. Försökte fånga min blick som endast ville möta golvet.

’’Så,’’ Harklade hon sig efter en stund i tystnad. Omgivningen var inte speciellt tyst av sig, då folk gick runt, pratade, åt, besticken klingade mot bord och tallrikar. Men tystnaden mellan oss var väldigt tydlig. Det var precis som om de alla högljudda sakerna omkring oss avtog för stunden.

’’Hur går det hos Justin?’’ Frågade Phenelopy osäkert medan hon förde den gröna Starbucks muggen mot hennes glänsande läppar. Jag granskade hennes långsamma rörelse innan jag lätt ryckte på axlarna, när jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Var det sanningen hon var ute efter, eller kanske hon bara ville kolla till mig då hon varit övertygad om att Justin var en farlig kille. Inte för att jag tvivlade, då jag direkt förstod att han måste ha varit farlig nog för att hamna i fängelset.

’’Något måste du väl ha att säga?’’ Hon höjde förvånansvärt på ögonbrynen och lät muggen ställas ner på glasbordet framför oss. Jag slickade mig om läpparna, fortfarande omedveten om vad jag skulle svara.

’’S-sådär… Antar jag.’’ Jag ryckte ännu en gång på axlarna. Hon suckade högt och skakade på huvudet, fortfarande inte nöjd över mitt svar som inte sa henne något.

’’Måste jag varje gång be om detaljer?’’ Muttrade hon och lutade sig uppgivet mot de bruna ryggstödet som var av len trä. Denna gången var det min tur att sucka. Kanske var det bara enklast att berätta om vad som hände igår kväll? Tjejen han tog hem, medan jag låg vaken i rummet intill. Bara av att tänka tillbaks fick obehagliga rysningar att åka som en blixt genom kroppen. Men jag förstod redan nu att hon skulle hata Justin för det. Men det förstod jag, eftersom jag redan gjorde det. Men det konstiga var att jag för några dagar sedan inte skulle tvekat över att berätta detta för henne då jag skulle njuta över att se henne skrika på Justin eller liknande. 

’’Nå?’’ Hon väntade ivrigt. Nu när jag fått uppleva hur det är att bo med honom - jag hatar det, missförstå mig inte - så har jag svårare att berätta. Den underlag frågan, varför, slår mig varje gång jag hindrar mig själv från att berätta. Men nu kastade jag ordet ner för halsen, inget kunde hindra mig.

’’Kan du lova att inte göra något dumt när jag berättat?’’ Ville jag ha försäkrat innan det skulle rinna ur mig som en flod.

’’Berätta vaddå?’’ Hennes panna fick en otydliga rynka. ’’Bara lova.’’ 

’’Ja ja, visst, berätta nu.’’ Hon struntade helt i vad hon gett sig in på. 

’’Justin, han… Öh… Alltså…’’ Jag skrattade humorlöst och kliade mig försiktigt i nacken. Noah McCall, du tvekar aldrig, vad är det som hindrar dig nu?

’’Vi på sätt och vis… Bråkade igår… Han hörde när vi pratade i telefon, hur jag lät negativ med att stanna hos honom, han blev rätt upprörd och lämnade strax efter jag lagt på.’’

’’Och?’’ Ville hon får reda på resten.

’’Så… Han var iväg hela dagen, hela kvällen, ignorerade min samtal och kom tillbaks mitt i natten. Och hade en liten ’’vän’’ med sig.’’

’’När du säger vän… Du menar…-’’ Jag stoppade henne tvärt.

’’Ja… Det är precis vad jag menar.’’ Hennes ögon förstorades.

’’Vad gjorde du då?’’

’’Vad fan skulle jag göra!?’’ Tjöt jag lätt nervöst. ’’Ja, alltså om jag var du skulle jag sparkat ut henne.’’

’’Det är ju trots allt hans hus.’’ Suckade jag. ’’Men för fan, Noah. Han kan ju inte göra så när han vet att du hör på!’’ Morrade hon irriterat. Jag bet mig i underläppen.

’’Det gjorde han inte.’’ Jag blev alldeles röd om kinderna. ’’Han visste inte?’’

’’Nej, jag låtsades sova.’’ 

’’Noah!’’ Tjöt hon. ’’Jag hade panik.’’ Korsade jag mina armar framför min bröstkorg. Hon tittade äcklat ner i bordet.

’’Så han…’’

’’Ja.’’ Svarade jag kort och snabbt. Hon tystnade och tittade fundersamt ner i bordet.

’’Är ni ovänner?’’

’’Jag antar det…’’ 

’’Vad känner du, Noah?’’

’’Jag vet inte. Men han gjorde fel, och han vet det.’’ Svarade jag tyst.

Jag smällde upp dörren och klev in i hallen. Hans skor stod på samma ställen som de gjorde när jag lämnade. Skinnjackan hängde på kroken. Allting såg likadant ut. Förutom… De vita klackarna som slarvigt låg på golvet bredvid hans skor. Och en marinblå jacka hängandes på krocken jämte hans. Jag rullade in läpparna och fundera starkt på om jag skulle vända och kanske bara skulle dra för gott. Eftersom han inte verkade förstå vad jag innan sagt. En suck lämnade mina läppar innan skorna knöts upp och jag for ur dom. Med långsamma, nervösa steg, tog jag mig igenom hallen och stannade strax vid vardagsrummets stora öppning. Jag kunde se ett svall av brunt hår, en kurvig slank kropp och en rygg. Tjejen som stod med ryggen emot mig såg upprörd ut. Det lät som om hon nästan skrek på Justin. Hans ögon fick intresse av mig och avbröt henne mitt i hennes mening.

’’Hej.’’ Sa han enkelt. Jag slickade mig om läpparna och såg hur brunetten snurrade runt ett halvt varv för att möta mina ögon. Jag granskade henne nu från topp till tå, hennes vackra ansikte strålade av perfektion. Hennes bruna ögon lös av ilska. Hon korsade surt hennes armar framför hennes bröstkorg som hade den perfekta hållningen alla tjejer önskade sig att de hade.

’’Vem är de, Justin?’’ Frågade hennes ljusa stämma medan hon mötte hans ögon som fundersamt mötte mina för en sekund.

’’Detta är…-’’

’’Noah.’’ Avslutade jag hans mening med ett vänligt leende. ’’Och vem är detta?’’ Jag gav honom blicken vad-var-det-vi-pratade-om-i-morse och korsade också armarna. Jag hade sagt till honom, tydligt, att det inte var acceptabelt att göra så mot mig. Jag har känslor, och jag har behov - precis som Justin - att vara ensam. Så ensam jag bara kunde bli, och det närmsta jag kunde komma var att spendera min tid med Justin i lägenheten. Ensammare blev det inte.

’’Jazmyn.’’ Svarade hon kvickt. Men namnet sa mig inte mycket. Men frågan om hennes efternamn hann aldrig dyka upp, innan hon plötsligt började bråka med Justin igen.

’’Du skulle ringa!’’ Tjöt hon och vände sig mot honom. ’’Jag har inte fucking tid, Jazzy!’’

’’Men skaffa dig tid då!’’

’’Jag har suttit i fängelset, hur fan ska jag kunna göra det när jag har viktigare saker att göra nu, hu?’’

’’Så du menar att jag inte är viktig?’’

’’Du fucking stack för 4 år sedan.’’

’’Vad har det för betydelse? Hu?’’

’’Du stack, du lämnade mig - oss, och sedan kommer du tillbaka och tror att allt är som vanlig. Det har betydelse.’’ Höjde Justin rösten. Jag kände hur jag - ju längre in i konversationen - blev allt mer förvirrad.

’’Vad fan ska jag göra då? Vill du att jag ska försvinna igen?’’ Jag kunde se hur tårar kämpade med att ta sig igenom ögonen, hörde hur hennes röst blev allt tjockare, och hur hon långsamt blev känslosammare.

’’Du vet vad jag menar.’’ Mumlade Justin. Jazmyn kunde inte vara mer än 16 år. Kanske 17, men inte äldre. Jag förstod inte deras relation. De hade antagligen känt varandra sedan länge tillbaka, sen hade hon dragit, men mer än så förstod jag inte. Det var bara tårar från hennes sida nu, medan Justin försvarade sig.

Jag låg på den mjuka dubbelsängen med nagellacks locket i min hand. Med den lilla penseln som var täckt med blå färg strök jag över min lillfinger nagel. Ett perfekt lager av en pastell blå yta bildades. Försiktigt, försiktigt skruvade jag på locket, rullade runt på rygg och började viftade med händerna i luften. Armarna blev tyngre och tyngre, ju längre jag höll på. Men naglarna skulle torka innan jag lät mig själv slappna av. Dörren öppnades och in steg Justin, dörren stängdes och hans steg fortsatte lugnt mot mig. 

’’Vad gör du?’’ Slängde han sig jämt mig med ett trött stön. ’’Vad ser det ut som?’’ Svarade jag stött. Jag lät armarna stanna och för en sekund granskade jag naglarna som verkade vara torra. Men för att vara på den säkra sidan så bestämde jag mig för att vara försiktig ändå.

’’Så du är fortfarande arg?’’ Muttrade han. Jag bet mig osäkert i läppen.

’’Ja, alltså… Du verkade inte förstå när jag sa att…-’’

’’Jazmyn är min syster.’’ Avbröt han mig tvärt. Jag stelnade till och lät andetaget som var påväg ut, att pysa ut mellan mina läppar. Men mycket sparsammare än förväntat.

’’Åh…’’ Jag höjde chockat på ögonbrynen. ’’Det förklarar saken.’’

’’Mm… Bitchig, inte sant?’’

’’Jag förstår henne.’’

’’Så du är på hennes sida?’’

’’För det första, jag har ingen aning om vad bråket handlar om och för det andra, det har jag inte sagt.’’ Jag sneglade försiktigt på honom.

’’Du försvarar henne.’’ Han tittade upp i taket. ’’Jag känner henne inte.’’ Försvarade jag nu mig själv.

’’Snart gör du det.’’

’’Vad menar du med det?’’ Min blick sökte desperat efter hans, för att kunna se vad han hade planerat genom att rönka hans blick.

’’Hon stannar här i några dagar.’’ Jag kunde höra en suck. Jag tittade tyst på honom. 

’’Och vart ska hon sova?’’

’’I soffan.’’

’’Inte kan hon sova i soffan.’’

’’Vill du sova i soffan då?’’ Inte förrens nu mötte han min blick som desperat skrek nej.

’’Nej…’’

’’Alltså får hon göra det.’’ Han ryckte smått på axlarna. Jag rynkade näsan och suckade trött. ’’Är hon snäll?’’ Frågade jag plötsligt.

’’Hon är hon min syster, vi är lika till sättet. Du kommer gilla henne.’’

’’Alltså borde hon vara spydig, och kaxig… Kanske till och med kall och elak. Alltså måste jag avsky henne.’’ Ett flin spred sig på mina läppar när jag kunde höra hans frustrerade andetag lämna hans mun.

’’Du vet att jag skojar.’’ Jag satte mig upp och vågade mig på att möta hans blick i en mikrosekund. Innan jag såg bort.

’’Det gör du inte.’’ Skakade han på huvudet. 

’’Det gör jag visst.’’ Mumlade jag. Han drog ner mig i hans famn, virade sina tatuerade och starka armar om min kropp och pressade sina läppar mot min panna.

’’Säg att du inte avskyr det här, så tror jag dig.’’

Glad alla hjärtansdag underbara läsare!

Fråga: Hur har ni firat alla <3 dag då?

Svar: Varit ute och ätit with the family, sedan suttit forever alone och skrivit hela kvällen... x)

’’Sådär… Antar jag.’’ Jag ryckte ännu en gång på axlarna. Hon suckade högt och skakade på huvudet, fortfarande inte nöjd över mitt svar som inte sa henne något.

’’Måste jag varje gång be om detaljer?’’ Muttrade hon och lutade sig uppgivet mot de bruna ryggstödet som var av len trä. Denna gången var det min tur att sucka. Kanske var det bara enklast att berätta om vad som hände igår kväll? Tjejen han tog hem, medan jag låg vaken i rummet intill. Bara av att tänka tillbaks fick obehagliga rysningar att åka som en blixt genom kroppen. Men jag förstod redan nu att hon skulle hata Justin för det. Men det förstod jag, eftersom jag redan gjorde det. Men det konstiga var att jag för några dagar sedan inte skulle tvekat över att berätta detta för henne då jag skulle njuta över att se henne skrika på Justin eller liknande. 

’’Nå?’’ Hon väntade ivrigt. Nu när jag fått uppleva hur det är att bo med honom - jag hatar det, missförstå mig inte - så har jag svårare att berätta. Den underlag frågan, varför, slår mig varje gång jag hindrar mig själv från att berätta.

DONT WORRY, DET KOMMER IMORGON

’’Godnatt, Noah.’’ Viskade han mot mitt öra innan mitt medvetande försvann.

Jag gäspade stort och trött innan jag log mot något väldigt mjukt och lent. Jag rynkade pannan men hade inte orken att titta efter. Istället kramade jag den varma kroppen som låg tätt intill mig. Sedan slog det mig. Mina ögon öppnades kvickt innan jag snabbt tittade upp och möttes av ett fridfullt ansikte. Jag var hos Justin. En suck lämnade mina läppar innan jag försiktigt slingrade mig ur hans armar som var virade runt mig. Jag sträckte på ryggen medan jag långsamt gled upp på fötter. Mina stela ben vandrade mot dörren som jag öppnade och steg ut ur och fortsatte vidare mot köket. Jag gäspade ännu en gång och drog min högra hand igenom de mörka håret som trassligt låg på min bröstkorg. Minnena om igår kväll och i natt var tydliga, jag kom ihåg varenda lilla sekund jag ville sjunka under jorden. De sekunder då jag ångrade att Justin kom hem, och de stunder då jag faktiskt känt mig trygg i hans famn, trots det han gjort mot mig. Jag suckade frustrerat medan jag strök handflatan mot min bara mage. Jag kunde inte förstå hur han verkligen gjorde så mot mig. Respektlöst, var ordet som passade in just nu. Om han trodde att han kunde låtsas som ingenting idag, då hade han så fel. Jag ska vara sur på honom, hela dagen. Jag ska stänga honom ute, strunta i vad han tycker och tänker, jag ska vara lika respektlös som han var mot mig. Han ska få se hur jävla roligt det är att bli utfryst och ignorerad utav någon som struntar i att man existerar. Jag struntade i frukosten idag och stegade istället in i hans sovrum där han fortfarande sov. Utan att ta hänsyn till att han sov drog jag upp persiennerna till de stora fönstrena och lät den starka solen skina på oss med ett busigt leende.

’’What the fuck Noah!?’’ Tjöt Justin och skuggade sina ögon med sin hand innan han tryckte ansiktet mot en utav de vita sammetskuddarna. Jag tittade smått irriterat på honom och gick mot min resväska som låg på golvet. Med mina händer bland alla kläder rotade jag efter något jag kunde byta om till. Snabbt grep jag tag i ett par Hollister jeans jag för någon månad sen köpt med Phenelopy. Hon hade mycket noga valt ut dom. Eftersom hon klagat över alla mina byxor som hon tyckt att jag slitit sönder - alltså använd alldeles för mycket och för länge. Jag var nöjd över hennes val och mitt köp.

’’Klockan är för fan 9.’’ Muttrade han surt och satte sig upp i sängen. ’’Mhm.’’ Jag brydde mig inte, jag var noga med att han skulle höra det. Vilket han gjorde. Med den andra handen drog jag upp en bege tröja som jag köpt för länge sedan. Där hade jag inget starkt minne om vart jag köpt den någonstans, men Penny var mycket väl med, som alltid. Jag sträckte ut benen och ställde mig raklång upp med mina kläder i händerna.

’’Någon som är lite sur.’’ Himlade han med ögonen. Jag skickade en mördande blick mot honom, jag orkade inte med hans spydiga kommentarer. 

’’Jag undrar varför…’’ Mumlade jag irriterat och satte mig på sängkanten innan jag drog av mig linnet. Jag kände hur Justins blick brändes på min nakna rygg - om man bortsåg från den vita bhn -  innan jag drog tröjan över huvudet och lät den täcka min överkropp igen. Sedan ställde jag mig åter upp, lät de små shortsen glida ner för mina ben steg ur dom och hoppade i de blåa tigga jeansen innan jag vände mig om mot honom. Allting skedde med ryggen mot honom, tills jag var klar. Han tittade först allvarligt på mig, innan ett flin spred sig på hans läppar.

’’Äckel.’’ Muttrade jag och slängde en stor kudde i hans ansikte. Han log belåtet och klappade på den tomma platsen bredvid sig efter att han puttat bort kudden. Jag skakade enkelt på huvudet.

’’Jag ska iväg.’’ Sa jag samtidigt.

’’Iväg vart?’’ Undrade han, men denna gången mycket bekymrat. ’’Det är inte din business.’’ Korsade jag armarna drygt och mötte hans ögon som blivit mycket mörkare. Jag log inombords av hur jag använda hans mening från gårdagen.

’’Noah.’’ Sa han varnande. ’’Tror du jag ska behandla dig väl, när du gör självaste motsatsen till mig?’’ Jag höjde frågande på ögonbrynen.

’’Skulle inte tro det.’’ Skrattade jag torrt utan någon humor inblandat. Han spände sina käkben.

’’Jag behandlar dig fucking bra.’’ Morrade han. 

’’Nej, Justin. Det gör du inte.’’

’’Vad fan har jag gjort fel!? Jag gjorde värsta frukosten åt dig en morgon, jag låter dig gör vad du vill!’’

’’Att jag får göra vad jag vill och att du gör frukost är en del av att jag bor med dig. Det var din ide!’’

’’Jag står för det, så vad är det fucking problemet?’’

’’Problemet är att du struntar i både mina samtal och sms! Du ignorerar att jag bryr mig om vart du är, och du ignorerar helt att jag känslor!’’ Jag slängde dramatiskt ut med armarna. Det värdelösa bråket ledde ingenstans, jag kommer säga vad som sårar mig, han kommer stirra undrande på mig och sedan fortfarande inte bry sig. Jag såg inte poängen i att ta upp det. Han skulle inte bry sig plötsligt, eftersom han inte är den sortens kille som ändrar på sina dåliga sidor. Han är den som fullständigt skiter i andras känslor och åsikter.

’’Sluta ljug.’’ Han suckade högt och kliade sig i nacken. ’’Kolla din mobil och säg sedan att det inte finns ett endaste obesvarat samtal från mig, så släppar jag det här.’’

’’Noah…-’’

’’Du tog hem en fucking hora Justin! Jag låg och hörde er hela jävla natten, låtsas nu inte som om det aldrig hänt, för ni låg i vardagsrummet och fick mig illamående här inne!’’ Jag plockade upp min pyjamas och slängde dom i resväskan.

’’Jag trodde du sov!’’ Försvarade han sig själv.

’’Då trodde du fel… Jag var vaken tills du kom och la dig, okej? Jag låtsades sova för att inte hamna i ett jävla tjafs med dig.’’

’’Du sov inte?’’

’’Vad fan tror du? Du svarade inte på mina samtal, jag var orolig fattar du väl!’’ Skakade jag besviket på huvudet innan jag stegade ut ur sovrummet. Jag pressade ihop läpparna och sprang upp till övervåningen, öppnade badrums dörren och låste in mig med en suck. Snabbt hörde jag hur tunga steg gick upp för trappan och stannade utanför dörren.

’’Noah… Öppna dörren.’’ Suckade han. Dörren som skilde oss åt fick ljudet av hans röst att låta dolt av något slag. Jag tittade ner på handtaget han försiktigt ryckte i.

’’Öppna dörren.’’ Manade han, men denna gången med en högre röst. Jag sjönk ner vid dörren, med ryggen tryckt mot det vita träet.

’’Låt mig vara.’’ Mumlade jag. ’’Noah, öppna den fucking dörren innan jag slår in den.’’ Varnade han aggressivt. Jag bet mig i läppen och fundera starkt på om jag skulle gör som han bad mig att göra, eller strunta i honom, som jag från början bestämt? En utdragen suck lämnade mina läppar. Jag ställde mig på fötter igen och lät mitt pekfinger och tumme greppa tag om låset, vred om och såg sedan hur dörren flög upp med ett kraftfullt drag. Jag höjde chockat på ögonbrynen och mötte Justins kolsvarta ögon som inte avspeglade mer än ilska.

’’Vi släpper det, okej?’’ Steg jag förbi honom, en gnutta rädd över vad han tänkte göra. Jag trippade nervöst ner för trappan och hörde hur han följde efter mig, ändan ut till hallen.

’’Noah!’’ Kallade han på mitt namn högt. ’’Jag hörde ditt samtal igår, med… Vem fan det nu var.’’ Han tog tag om min handled som fick mig att tvärbromsa. Vid denna tidpunkten - när han nu gjort det för tredje gången - så borde jag vara van. Men nej, de hemska rysningarna och tankarna tog sig igenom mig som en kick. Jag drog lätt för andan och vände mig om, utan att göra någonting åt hans hand som var virad runt min handvrist.

’’Jag sa att vi släpper det.’’ Upprepade jag, men denna gången desperat över att få komma härifrån.

’’Nej, du fucking gjorde mig arg Noah. Du fick mig pissed off! Om det inte vore för samtalet du snacka skit om mig, så hade jag inte tagit hem den fucking horan.’’ Jag mötte hans ögon som långsamt, långsamt skiftade till sin normala färg.

’’Mm.’’ Jag vred mig ur hans hand och drog sedan på mig mina låga Vans. ’’Titta på mig Noah.’’ Bad han denna gången lite lugnare. Jag suckade irriterat och spann runt för att sedan stå ansikte mot ansikte med honom.

’’Jag är ledsen, okej?’’ Uttalade han tyst. ’’Du sa vad?’’ Jag tittade smått chockat på honom. ’’Du hörde vad jag sa. Och jag upprepar det inte.’’ Han bröt våran ögonkontakt.

’’Be inte om ursäkt, det är ditt liv. Men stig dig inte över huvudet bara för det och behandla mig inte som skit.’’ Jag gav honom en varnande blick. Han himlade lätt med ögonen innan han öppnade sin famn. Jag tittade osäkert på honom, men hann inte besluta själv om jag skulle krama honom eller inte, utan kände hur hans armar snabbt drogs runt min slanka kropp.

’’Kan du stanna?’’ Viskade han i mitt öra som fick små prickar av gåshud att växa över hela min kropp. Med mina händer på hans bröstkorg tryckte jag mig enkelt ifrån honom.

’’Jag är fortfarande sur och ska fortfarande iväg.’’ Sa jag smått nonchalant. Han suckade upprört och korsade armarna framför sin nakna bröstkorg. Inte förres nu la jag märke till att han nästan var helt naken, om man bortser från de blåa boxershortsen.

’’Du ska vara hemma innan 5.’’ Pekade han varnade på mig. ’’Vem fan är du, min pappa? Skulle inte tro det.’’ Skakade jag på huvudet och grep tag om dörrhandtaget.

’’Attityd, Noah.’’ Morrade han. Jag slängde upp dörren och vinkade surt mot honom.

’’Fuck dig och dina regler Justin.’’ Muttrade jag och steg in i hissen. Jag klickade på Entre knappen och stirrade surt på honom ändan tills de silvriga dörrarna slogs samman. Min fullt sträckta rygg -med den perfekta hållningen - sjönk ihop som en säck potatis och ett ångestfullt andetag pös ut mellan mina läppar. Vad hade jag för viktigt att göra? Att jag skulle iväg var ännu en ursäkt till att lämna hans lägenhet. Och att släppa samtalet jag startade var något jag sa för att jag inte ville möta den aggressiva Justin som nästan visades. Jag må ha släppt in honom i min lilla bubbla för en stund. Men jag stängde ute honom lika snabbt som känslorna ville ta över. Jag skulle stå fast vid vad jag sagt tidigare, att behandla honom som han behandlar mig… Står högst på listan.

Jag låg tryggt i den mjuka skinnsoffan och tittade slött på tv. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Att ringa någon och be dem komma hit, vore ingen bra ide med tanke på att det var Justins lägenhet. Jämte mig låg min mobil som plötsligt började ringa. Lyckligt greppade jag tag om den, det kunde inte passat bättre.

’’Ja hallå?’’ Svarade jag i en glad ton. Jag hade inte hunnit kolla vem det var, men var glad även fast det var min stalker som ringde, jag skulle trots allt få prata med någon.

’’Noah!’’ Sa Phenelopy i en blandning av glädje och oro. ’’Penny, min räddare!’’ Stönade jag med ett leende.

’’Vart i helvete tog du vägen igår kväll? Du skulle bli hem skjutsad av Justin sa du, sedan dök du inte upp i skolan!’’ Tjöt hon smått. Jag sträckte på nacken och kikade in i Justins rum för att dubbelkolla att han fortfarande låg och sov där innan jag svarade.

’’Jag är fast hos Justin.’’ Muttrade jag. Justin hade somnat och helt struntat i mig. Men jag hade ändå inte tänkt att han skulle agera annorlunda i min närvaro än vanligt, då vore det bara ett under.

’’Vaddå fast? Har han kidnappat dig!? Slår han dig!?’’ Skrek hon oroligt men tyst.

’’Men för fan Penny, så klart han inte har’’ jag himlade med ögonen ’’jag var full och trött, han visste inte vart jag bodde och kunde inte fråga mig då jag sov. Sedan övernattade jag hos honom, och nu har jag råkat gå med på ett vad… Som jag förlorade, så jag är fast i hans lägenhet, för en månad.’’

’’Helvete Noah.’’

’’Jag vet.’’

’’Så vad är din plan?’’

’’Vad menar du?’’ En rynka anades i min panna. Jag kunde höra henne sucka tungt. ’’Jag menar, vad har du tänkt göra åt saken?’’

’’Inget.’’ Jag ryckte på axlarna och ställde mig upp på fötterna. ’’Vaddå inget!’’ Tjöt hon chockat.

’’Nej, alltså jag ska inte göra något.’’ Mina barfota fötter trampade mot köket där jag snabbt började rota i frysen. Om inte Justin hade tänkt bry sig om mig, eller ens agera som om jag existerade, fick jag väl ta saker i egna händer.

’’Noah, du har alltid en plan.’’

’’Ja, men nu får jag stå mitt kast. Dessutom är det med Justin Bieber jag handskas med, remember ?’’ Jag sträckte mig efter de oöppnade Ben&Jerry paketet och kände hur den kalla bunken trycktes mot min handflata. Små, små flingor av frost syntes runt den, på toppen av locket och undertill.

’’Så du ska stanna med honom?’’

’’Jag har inget annat val, Phenelopy.’’

’’Du måste skoja med mig.’’ Hon suckade. ’’Det var faktiskt du som ville få ihop oss från första början! Vad var det som fick dig att ändra åsikt om honom så tvärt?’’ Med en silvrig sked och med locket av började jag - under tiden Penny funderade på sitt svar - att sleva i mig den svala och stela glassen som mjukt smälte på tungan.

’’Jag har hört saker om honom.’’

’’Vem har inte det?’’

’’Nej, men seriöst Noah. Allvarligt nu. Strunta i vad jag sagt, du ska inte lita på honom, fattar du det?’’ Hon lät alldeles för allvarlig för att kunna tolka hennes påstående som ett skämt.

’’Du kan vara lugn, efter vad jag gått igenom så hade jag inte ens i baktanken att lita på honom.’’

’’Du borde egentligen bryta avtalet ni ha…-’’ Hon hann inte fullgöra sin mening när jag snabbt klippte den på mitten.

’’Måste sluta, monstret har vaknat.’’ viskade jag de sista tre orden innan jag klickade samtalet och tryckte ner mobilen i fickan. Justin kom utgåendes i köket med ett par slitna jeans som hängde nedanför rumpan, en vit neutral T-shirt som dolt visade hans muskler och en svartvit snapback som satt bakfram på huvudet med sitt hår perfekt format. Han skulle inte stanna hemma i de kläderna, tänkte jag kvickt. 

’’Har affärer att göra. Jag drar ut en sväng.’’ Mumlade han nonchalant och steg förbi mig. ’’Ehm… Okej?’’ Jag rynkade pannan åt hans spydiga beteende jag störde mig på.

’’Vad då för affärer?’’ Frågade jag och följde honom ut mot hallen. ’’Det är inte din business.’’ Spottade han spydigt.

’’Jag bor i din lägenhet och jag går med på dina löjliga regler. Men inte en chans att jag låter dig behandla mig som om jag vore luft.’’ Jag spände blicken i honom. Han stirrade ett tag på mig och öppnade sedan dörren och steg ut.

’’Idiot.’’ Muttrade jag och vände mig om.

Noah hade nu flyttat in. Men denna gången var jag inte lika pigg i henne. Trots att det var min ide med flytten. Men jag stod fast i mitt beslut och skulle hålla henne här under månaden som väntade. Dock visste jag inte hur det skulle gå. Hennes tjuriga beteende fick mig rasande, sedan nyfikenheten som yrde runt henne var fucking störande. Hon trodde jag sovit under tiden hon pratade i telefon, med vem det nu var. Men jag var fullt vaken och hörde varenda lilla ord hon uttalat. Du kan vara lugn, efter vad jag gått igenom så hade jag inte ens i baktanken att lita på honom. Inte lita på mig? Jag fnös för mig själv. Jag förstod varför, men hon hade mycket väl uttryckt sig starkt om att hon inte varit rädd för mig, är inte det en början till tillit? Det var faktiskt du som ville få ihop oss från första början, jag antog att det var hennes bästa vän eller något. Men jag tvivlade inte en sekund på att Noah nekat idéen direkt så disarb som hon beter sig mot mig. Jag är fast hos Justin, hade hon suckat. Jag är inget fucking monster! Vad i helvete trodde hon jag skulle göra? Slå henne? Våldta henne? Jag skakade på huvudet och lät cigarretten placeras mellan mina fuktiga läppar. Att hon flyttade in kanske skulle bli rena helvetet? Men att tänka på Noah som den mesta tiden gör mig sur, gick inte just nu. Hon hade fått mig rasande av bara det lilla jag hört henne säga. Jag blev - faktiskt - sårad, eftersom jag trott att det som hände igår var ett tecken på en början av vänskap. Sedan hugger hon mig i ryggen så fort jag stänger ögonen och inte längre ser vad hon gör. Jag slog upp de mörka slitna dörrarna och slängde den halvt rökta ciggen på marken, satte foten över den och mosade den mjukt medan min tyngd överfördes till nästa fot.

’’Bieber.’’ En mörk röst uttalade mitt efternamn långsamt och raspigt. Jag fortsatte in i den slitna tomma lokalen, det fanns inte mycket här inne som kunde användas.

’’Duke.’’ Jag grep tag om hans hand och gjorde ett enkelt handskak. ’’Vad behöver du denna gången? Kokain? Mer cigg? Gräs?’’ Han rabblade upp saker jag de senaste tiden köpt.

’’Vad som helst, något som får mig på andra tankar.’’ Jag damp ner i den dammiga, gråa fåtöljen som stod i ett av de fyra hörnen.

’’Kelton!’’ Ropade Duke högt, ’’Hämta hit en av hundarna!’’ La han till. Kelton kom utgåendes, vände sig om och viftade med sin hand mot sig innan en blond och slank tjej kom gåendes efter honom. Hon tittade blygt på mig och fick fram ett leende på läpparna.

’’Detta är Jazmine.’’

 Jag låg tyst i sängen. Klockan var över ett på natten. Jag var trött, ögonen flackade till emellanåt. Men trots att de föll samman - och det kändes som om jag sov. Så var jag vaken trots det. Ett sinne var vaken. Min hörsel var fullt medveten av alla små ljud som hördes. Huvudet sov, medan resten av den fungerande kroppsdelarna var vakna. Justin stack strax över 11 i morse. Sedan dess har han varit borta. Jag har smsat honom, ringt honom. Försökt kontakta honom på alla sätt. Men svarade han? Nej, självklart inte. Jag är lika oviktigt som jag var när han stack och gjorde sina ’’affärer’’. Jag slog upp ögonblicken när jag hörde hur dörren smällde upp, stängdes och sedan hur steg kom gåendes mot hans sovrum jag befann mig i. Men besviken som jag var när jag hörde hur det inte bara var hans steg som hördes - utan även ett par höga klackar efter honom, drog jag en utav de stora fluffiga kuddarna över huvudet och stönade irriterat. Detta hade jag fruktat. Jag var rädd för att detta skulle hända. Jag hade till och med sätt det hända. Så varför var jag så förvånad? Dörren öppnades långsamt, Justin kom ingåendes, men jag låtsades som ingenting och sov vidare. Vad han trodde. Han fortsatte mot sin byro, rotade runt tyst, tittade bak på mig, stängde byron igen och smög ut med ett flin. Dörren som innan stod på glänt hade fått en stråle av ljus att strimma in i rummet. Men sedan stängde han den och fortsatte bort mot tjejen han tagit med sig hem. Jag knep hårt ihop med ögonen när jag hörde hennes ljusa skratt, han hyschade henne tyst innan mummel hördes. 

’’Käften…’’ Viskade jag desperat efter att få lugn och ro. Jag oroade mig för Justin, tills han kom hem och fick mig att önska att han stannade kvar där han innan höll hus. Höga stön hördes, Justin sa något namn som otydligt knappt nådde till mina öron. Men jag brydde mig inte, eller egentligen så brydde jag mig alldeles för mycket att det inte hade någon betydelse längre. Jag förstod inte hur han kunde ta hem en tjej och ligga med henne i rummet intill. Med händerna hårt tryckta mot öronen knep jag ihop med ögonen och önskade allt annat än att denna eviga natten skulle nå sitt slut snart.

Efter att duschens höga ljud av spolande vatten stört mig - lika mycket som deras högljudda ligg - hade Justin varit uppe en stund till. Innan dess hade han skickat hem tjejen. Men det fick mig inte somna ändå. Jag var trots tystnad inte kapabel till att falla i en djup sömns som jag mycket hårt önskade. Jag kunde höra hur hans tysta fötter gick sina spår mot mig. Jag la mig till rätta i sängen - på min sida av halvan och slöt mina ögon. Jag ville inte få honom surare än vad han redan var - eller varit - på mig, så jag beslöt mig för att inte säga något utan fortsatte låtsas sova. Dörren öppnades, han steg in i en vit handduk jag kunde ana ur mina kisade ögon. Utan bekymmer stängde han dörren tyst, smög över till byron, tog fram ett par boxer shorts, drog på sig dem och slängde den fuktiga handduken på golvet innan han fortsatte mot sängen. Hans tunga kropp som luktade naturligt gott kröp ner under täcket vi tillsammans delade. Helvete. Den lena huden snuddade lätt vid mig. Trots att han nyligen duschat och varit inlindad i en handduk var hans kropp varm och värmde mig som näst intill frös. Jag bet mig hårt i läppen när han tryckte sig närmre mig. Jag hade helt glömt bort mig själv och varit så dum att jag bara tagit med mig pyjamas som täckt väldigt lite av min kropp. Ett kort, kort linne som slutade ovanför naveln och ett par mjuka sammets shorts. Hans varma handflata drogs långsamt vid sidan av min mage tills hela hans arm var virad runt mig. Precis som den dagen då huvudet värkt som värst. Han andades tungt men tryggt mot min nacke och fick en lugn känsla att sprida sig i min kropp. Det var väl de att han duschat, annars skulle jag mer än gärna avslöjat mig själv för att hålla mig borta från hans svettiga kropp. Men nu var det den tidpunkten då sömnen hade tagit mig med storm och lugnet lagt sig som ett täcke i rummet. Han sträckte någon ynka centimeter på nacken och pressade sina mjuka läppar mot min kind. Jag andades tungt och nervöst ut, hela bröstkorgen darrade. Hans läppar lämnade min kind innan han hårt - men ömtåligt - kramade mig bakifrån. 

’’Godnatt, Noah.’’ Viskade han mot mitt öra innan mitt medvetande försvann.

Vad tyckte ni? Dåligt av Justin att han tog hem denna Jazmine?

Btw, tack så jätte mycket för alla fina kommentarer! Det betyder sjukt mycket att ni tar tid att skriver eran åsikt. Keep going! Love you,

Fråga: Någonting ni ångrar att ni gjort?

Svar: Hm... Nej, kommer inte på något, dessutomså  lär man sig av sina misstag, right?

Kommentera Babes!

’’Någon hemma?’’ Ropade jag smått. Ingen svarade, men jag visste - trots att jag frågat - att Dallas var hemma då hans väska hängde på kroken i hallgången. Jag rullade ögonen med en suck och lät mig glida ur skorna innan jag steg förbi köket, förbi trappan och in mot vardagsrummet där han mycket riktigt satt.

’’Skolkare.’’ Mumlade han med mobilen upptryckt i ansiktet. Jag höjde chockat på ögonbrynen. ’’Ursäkta mig?’’

’’Du var inte i skolan.’’ Svarade han lika ointresserad som innan. ’’Jag antar att Phenelopy berättade varför.’’ Min täckmantel, Penny, som jag visste skulle säga en trovärdig ursäkt till alla som undrade.

’’Hon sa att du mådde dåligt.’’ Inte förres nu tittade han upp på mig. ’’Menar du att jag ska tro på det?’’

’’Ja, det tycker jag.’’ Grymtade jag surt och sjönk ner i fåtöljen framför honom i de kläderna jag hade på mig igår då jag direkt gått från Justin till Penny och sedan hem. Inte kunde jag jag komma hit med Justins kläder på - och heller inte med den vita festklänningen som direkt skulle få alla att flippa ur här hemma. Trots att jag hade ett rätt fritt liv, så kändes det som om mamma försökte hålla mig innanför murar som skulle skydda mig från världen. Dallas, min överbeskyddande bror gjorde det därefter inte heller enkelt för mig som mycket gärna ville hålla mig borta från alla killar och fester. Men på sista tiden har han tagit plats på min sida och börjat förstå det svåra med att vara Noah och sedan uppmuntrat mig att träffa vänner och ha kul. Men det var dock svårt. Jag hade tyngder som vilade på mina axlar och väntade på att min styrka skulle ta slut, så jag skulle falla mot marken och svaghet skulle vara mitt enda val hädanefter.

’’Justin var inte heller i skolan.’’ Han slängde iväg mobilen några centimeter ifrån sig och konfronterade mig med en misstänksam blick. 

’’Vad fan tror du om mig, Dallas? Tror du jag är en jävla hora som ligger runt med killar? Hu?!’’ Jag kände hur ilska och ångest bubbla upp inom mig samtidigt som jag blev sårad en gnutta. Trodde han verkligen så dåligt om mig? Men min sköld som inte visade en endaste känsla, sattes som ett skydd runt mig. År av träning var vad som behövdes.

’’Fuck Noah, tror du verkligen att jag tror det om dig?’’ Han såg osäkert på mig med sina bruna vänliga ögon som inte ville mer än väl.

’’Vad i helvete tror du? Det liksom lyser om dig att du tror att jag ligger med honom, och vem vet om du tror det om alla killar jag träffar.’’ Jag behöll lugnet, men snart skulle bubblan spricka och alla känslor jag höll inom mig skulle flyga fram.

’’Noah…’’ Suckade han tyst. ’’Jag blev fucking misshandlad, jag har blivit kallad för en fucking hora, jag har haft en förjävligt liv, Dallas! Tror du därefter att jag skulle ta risker med killar jag inte ens känner, är du helt dum i huvudet.’’ Jag ställde mig bestämt upp och gick förbi honom.

’’Noah!’’ Ropade han efter mig. ’’Godnatt.’’ Sa jag stött och sprang upp för trappan med tårar som brändes bakom ögonlocken. Att bli kallad för hora, eller slampa, eller tjejen som ligger med alla killar i skolan. Jag har blivit det, och det är fan heller inte roligt när man själv vet att det inte är sant. Speciellt när man är rädd för att ens bli rörd av en kille, då är det som värst, eftersom man gått igenom någonting väldigt jobbigt i det förflutna. Att folk ens har hjärta att tro något sådant om folk? Och att de tror på det när andra berättar för en, det är värst. Jag slängde mig på sängen och drog in ett djupt andetag för att behärska mig. Mina tårar ska inte slösas åt ett bråk jag och Dallas haft, han och hans tankar om mig förtjänar inte några smärtsamma tankar för den delen heller. Men det gick inte att undgå att tänka på. De dagar då jag varit som värst, de dagar efter händelsen som Tyler orsakat. Att bara ha tankarna om hans händer på min kropp var så äckligt att spya kittlade mig i halsen, sedan kom folk och viskade elaka saker om mig bakom min rygg. Om inte vi flyttat från St Louis hade jag nog tagit självmord, för allting var alldeles för mycket just då. Allting var som värst den perioden. Sedan fann jag denna skolan som gav mig styrka från topp till tå. Alla var vänliga, och en ny start var precis vad jag behövde och fick. Phenelopy och Jesse har gått där sedan fyra år tillbaka, ett år mer än mig. Det bästa var att jag hade känt dom sedan dagis. Men de hann flytta innan allt hade skett, därefter var det våran tur att flytta, vilket inte kunde bli lämpligare än att flytta efter våra vänner som stod nära våran familj. Men nu har jag träffat Justin. Och jag visste - trots våran rätt mysiga stund i morse -  fortfarande inte vad jag skulle tycka eller tänka om Justin. Mitt ryckte är på topp, jag har vänner som kretsar runt om mig och är den populäraste tjejen i skolan. Hon har ett perfekt liv, vad kan gå fel? Säger de flesta, men jo. Jag kan förklara det för dig. Mitt liv har redan gått fel - och det som kan få det hela att vrida till sig ännu mer är ett problem. Justin må ha visat sin goda sida för mig. Men problem kretsade runt hans area. Han är problem.

’’Noah?’’ Min mors ljusa röst gled igenom dörrens tjocka trä. ’’Mm?’’ Jag slog upp ögonen som hade somnat för någon timme sedan, tror jag? Hon öppnade dörren långsamt och smet in med ett vänligt leende.

’’Mår du bättre gumman?’’ Hon stängde dörren bakom sig och satte sig på min sängkant. Hon kunde inte bara vara en elak, skrikig, arg häxa till mor. Utan kunde mycket väl också vara den modern varje barn behövde. Det berodde på våra humör. Det räckte med att någon gav varandra en spydig kommentar som satte igång den dåliga sidan av henne.

’’Bättre.’’ Gäspade jag och satte mig upp. ’’Jag har tänkt efter, och har bestämt mig att befria dig från utegångsförbudet.’’ Hon strök mig mjukt på mitt ben. Ett leende spred sig på mina läppar.

’’Vad bra timing… För vi ska ha ett projekt i skolan.’’ Jag tittade nervöst på henne. ’’Jaså? Vaddå för projekt?’’

’’Jo, alltså. Det är rätt roligt.’’ Jag skrattade osäkert. ’’Det är en kille och en tjej, som ska… Bo tillsammans, i en hel månad, bara de två. Projektet går ut på att deras vänskap sakta byggs upp och hur stor skillnaden mellan två personer är.’’ Jag försökte mig på ett brett leende.

’’Låter intressant. Men hur drabbar det dig?’’ Hon rynka oförstående pannan.

’’Jag valdes till en utav de som skulle vara med i projektet.’’ 

’’Och vem är din partner?’’

’’Jag tror det var…’’ Jag lotsades se fundersam ut och förstod mig inte på hur detta ens kunde vara trovärdigt för henne. Men som vanligt så hade hon inte en aning om hur våran skola gick till - och ville heller inte få reda på det. Det var nog en av de bra delarna med henne.

’’Luke Brook, eller någon Justin.’’ Jag ryckte på axlarna. ’’Så vad är din fråga?’’ Hon flinade smått, eftersom hon mycket väl visste vad jag skulle ställa för fråga.

’’Jo… Jag undrar då om det är, okej?’’ Jag hoppades på ett stort och bestämt nej som skulle få min enda chans att bo med Justin att tyna bort.

’’Självklart, gumman. Så länge det är skolarbete så går det bra.’’ Han log extra stort och gick mot dörren.

’’Bra…’’ Mumlade jag besviket. ’’Jag flyttar in till den hyrda lägenheten i morgon.’’ La jag snabbt till och möttes av ett leende innan hon åter lämnade mig.

En hög, skrikig ton borrade sig igenom den lilla muren jag skapat i öronen. Jag orkade inte med att väckas en gång till. Motvilligt slog jag upp ögonlocken som i mörkret letade runt efter min mobil. Jag letade samtidigt med handen på nattduksbordet, tände lampan och tog tag om min mobil som jag sedan tryckte mot örat.

’’Vad fan vill du.’’ Morrade jag irriterat. ’’Hello sun-shine.’’ Svarade Justin sarkastiskt. ’’Vad?’’ Frågade jag ännu en gång, lika spydigt och argt.

’’Glöm inte bort att du ska flytta in i morgon.’’ Påminde han retsamt. 

’’Idiot, klockan är fan,’’ jag var tvungen att kolla klockan på mobilskärmen innan jag fortsatte ’’halv 1.’’

’’Och?’’ Sa han kaxigt. Jag himlade frustrerat med ögonen innan jag la mig ner i sängen, med blicken upp i taket.

’’Jaja, jag kommer i morgon, typ halv 8.’’ Mumlade jag halvt sovande innan jag la på och mina ögonlock stängdes tvärt.

Jag flackade trött med ögonen och sträckte på mig under det varma, gosiga täcket jag näst intill vägrade att lämna. Min hand grep tag om min mobil strax jämte mig och kisade med ögonen på skärmen. Ett sms från Justin lös upp någon sekund efter. Jag suckade smått och lät mitt finger dras på displayen, slog in koden och läste långsamt hans korta text.

Från: Justin

’’Vart är du din latmask!?’’

Till: Justin

’’Jag sover ditt pucko! Klockan är halv 9…’’

Jag slöt mina ögon när jag skrivit in mitt svar, men var tvungen att slå upp dom snabbt igen när han svarade snabbare än förväntat.

Från: Justin

’’Du skulle varit här för en halvtimme sen!’’

Till: Justin

’’Men palla dig Justin.’’

Från: Justin

’’Yes you do, så dra hit dit as Noah!’’

Till: Justin

’’Hate you, kommer om 5.’’

Jag muttrade frustrerat och slet bort täcket med ett ilsket, snabbt ryck innan jag flög upp på fötter. Släpandes tog jag mig till min wic, drog på mig några mjuka slappa kläder. Eftersom jag bara skulle vistas med Justin som jag inte hade större problem med att visa mig i mjukisbyxor så var det okej att ha. Med en svart kam som var packad med små pickar kammade jag igenom mitt trassliga slitna hår. Jag borde klippa mig snart, tänkte jag under tiden håret sakta med säkert blev lent och rakt. 

Efter mina kläder packats i en stor svart resväska med massa prylar jag mycket väl skulle behöva och att jag fixat iordning mig, gav jag mig ut till bilen som stod parkerad på våran lagom stora uppfart. Vi var inte rika, nej, det var vi verkligen inte. Mamma var ensam med sin lön på drygt 45 tusen. Det fick hålla oss tre vid liv varje månad, vilket det gjorde. Jag klagade inte, eftersom vi levde bra, med en bra ekonomi trots allt. Pappa la in pengar då och då i mitt bankkonto som jag jag levde på för att köpa kläder och nödvändiga saker. Jag sommarjobbade, förr, men inte längre. Mamma tar ofta bussen till sitt jobb, hon är en kirurg, det förklarar hennes lön. Och så har vi två bilar, jag kör en utav dom, men inte alls ofta utan blir nästan alltid körd av Jesse och Penny. Dallas tar den andra bilen en del, men åker sedan med Bieber bröderna resten av tiden. Jag hade under mina funderingar kommit halvvägs på vägen. När jag tänkte på Justin - att leva med honom - så kunde jag se mig trivas. Att leva i en stor, tvåvåningslägenhet med en kille som kändes som rik, kanske trots allt skulle bli bra ändå? Men jag tänkte inte ta några förhasta slutsatser innan jag ens upplevt det. Jag parkerade bilen på den stora parkeringen som tillhörde lägenheterna och brydde mig inte om jag skulle få böter då man var tvungen att bo här för att låta bilen stå där. Jag drog ut väskan ur bakluckan, släppte ner den på marken och rullade den bakom mig. Min hand knuffade upp den stora glasdörren innan jag fortsatte mot hissen jag steg in i. En klassisk hissmusik sattes igång, precis som det brukade vara i filmer man såg. Jag åkte till våning 18 och steg ut till den lilla hallen där de alla dörrarna befann sig. Men denna gången visste jag vart jag skulle ta vägen och gick rika vägen mot Justins dörr som jag snabbt knackade på. Snabbare än förra gången - då jag väntade riktigt länge - öppnades dörren på glänt. Mina fingrar slingrade sig runt dörrhandtaget innan jag steg in med ett trött stön. Jag fattar inte hur jag kunde åka till honom en tidig morgon som denna när jag mycket väl kunnat sova bort halva dagen, trots att jag föredrog att vakna innan 10. Efter att jag tagit av mig skorna började jag vandra igenom den ljusa gången, förbi trappan, förbi köket, förbi vardagsrummet och sedan in i Justins rum där jag ställde ner väskan. Jag vände mig tvärt mot sängen där han låg avslappnat i endast ett par mjukisbyxor. 

’’Vart ska jag sova?’’ Undrade jag och sjönk ner bredvid honom, fast sittandes. Han grubblade något tyst och lyfte sin blick från mobilen.

’’Med mig.’’ Han lät inte sin blick avspegla någon som helst känsla. ’’Du tror det?’’ Skrattade jag och kunde inte finna någon humor i varken hans mening eller i mitt torra skratt.

’’Mitt hus, mina regler.’’ Spottade han spydigt. ’’Fan heller, Bieber.’’ Jag ställde mig upp, men fann inte mig själv att gå ut, hans hand grep tag om min handled. Samma obehagliga känsla spred sig som en stöt i min kropp. Men innan jag hann göra något hade han dragit mig tätt intill honom så min kropp låg över hans. De varma andetagen som taktiskt lämnade hans läppar träffade mig svagt på läpparna. Jag svalde hårt och mötte hans blick.

’’Lyssnar du inte på mina order får du sova på det kalla, fucking hårda golvet.’’ Han fick det att låta plågande. Med mina händer på hans nakna bröstkorg ställde jag mig upp igen.

’’Jag sover hellre på golvet än att dela säng med dig.’’ Lät jag lämna min mun. Han tittade upp på mig med en allvarlig blick.

’’Bra, då slipper jag dela säng med en uteliggare.’’ Han återgick till sin telefon medan jag surt stampade ut mot vardagsrummet. Trivas? Jag kommer göra allt annat än att trivas, med honom kommer allting vara förjävligt. Första dagen och redan längtar jag hem. Suck.

Hm, hur kommer det gå för stackars Noah? ;)

Btw, någon som vill göra/förnya länkbyte?

Fråga: Vad föredrar ni: Badboy Justin eller Snälla Justin?

Svar: Helt klart baboy, men älskar även när han samtidigt kan vara gullig ^^

Kommentera lika bra som på förra så kommer nästa så snabbt som möjligt!<3

’’Om du klarar av att dricka 12 shoots, lovar jag att lämna dig ifred.’’ Sa han lika retsamt. Ett brett leende spred sig på mina läppar.

’’Och om jag inte gör det… Vad händer då?’’ Han skrattade hest. ’’Då får du bo med mig i en månad.’’ Han väntade på min reaktion.

’’Jag godtar din utmaning.’’ Skakade jag flinandes hans hand.

Hennes lätta kropp låg tätt intill min. Hennes andetag var tunga och långsamma. Men lugna och tysta. Jag sparkade upp dörren, tyst och försiktigt innan jag steg in med henne i min famn, stängde dörren och sparkade sedan av mig mina skor. Med tysta, långsamma steg gick jag förbi köket, förbi vardagsrummet och sedan in till mitt rum där jag la ner henne på min säng. Jag tittade ett tag på henne och funderar samtidigt på varför hon är så skeptisk mot mig. Har jag gjort något fel? Har jag skrämt henne? Eller är det bara som hon säger, att hon inte vill bli vän med mig? Fast hon har aldrig sagt det. Jag ser det i hennes ögon, alla gissningar jag gjort. Långsamt greppade jag tag om hennes ena ben, för att dra av hennes vita högklackade sko, och sedan den andra. Det vita duntäcket drog jag över hennes slanka kropp som var iförd i den vita klänningen hon bar. Jag satte mig på sängkanten och skådade hennes vackra ansikte. Jag visste inte vad som hänt med mig. Jag var annorlunda. Annorlunda bra. Men bra, det är inte jag. Jag är bad. Jag struntar i folks känslor, struntar i allas åsikter - fast det gör jag fortfarande -, skadar folk… Eller jag brukade göra det. Efter fängelset var något förändrat. Mina bröder var förändrade, jag var förändrad. Folks syn om mig var förändrad. Allt för det dumma misstaget jag gjorde. Men egentligen… Var det ett misstag? Jag, gjorde väl trots allt något bra med det? Eller? Jag skakade på huvudet för att få ur de fängslande tankarna ur huvudet och la mig ner bredvid henne.

Ur de stora fönstrena lös den starka solen mot mitt ansikte. Det blev varmt på bara några minuter och fick min kropp att lyfta sig upp ur sängens mjuka madrass. Min blick vandrade omkring i rummet och fastnade på Noahs kropp som trasslat in sig i täcket. Trots gårdagen så var jag nykter. Men om jag kunde säga detsamma om Noah visste jag inte riktigt. Hon hade trots allt kämpat med att få ner de 12 shotsen jag ställt framför henne. Hon började att vrida och vända på sig, innan hennes trötta ögon öppnades kvickt. Hon gäspade stort och satte sig yrvaket upp innan hennes blick vandrade runt i rummet tills hon stannade på mig och ögonen förstorades panikslaget.

’’Vi… Vi gjorde inget v-a?’’ Frågade hon oroligt. ’’Ser det ut som om vi har det?’’ Jag tittade ner på min fullt klädda kropp, och sedan fram på henne igen. Hon log lättat och slängde sig återigen ner i sängen med ett trött stön.

’’Vann jag igår?’’ Frågade hon stolt. Jag skrattade hest och ställde mig upp ur sängen och vandrade långsamt mot garderoben strax framför oss.

’’Om du kallar 7 av 12 att vinna. Så visst.’’ Mumlade jag oberört. Jag hade vunnit igår. Och trots det så visade jag inte en gnutta stolthet eller glädje. Jag hade förutspått detta. Hon må ha tillbringat en del tid på nattklubbar. Men att dricka 12 shots var inget man kunde göra hur enkelt som helst. Alltså var jag fullt redo att satsa allt på vadet. Jag kunde satsat mitt liv och trots de inte oroat mig.

’’Så…’’ Andades hon lugnt ut. Jag trodde hon skulle ta det sämre, att hon förlorat sin frihet från mig. Men att hon tog det bättre än förväntat var positivt.

’’Skolan är stängd i morgon, så månaden börjar i morgon.’’ Jag drog av mig den vita T-shirten och drog på mig en svart och ren. Jag vände mig mot henne och slängde en vit T-shirt framför henne och ett par gråa mjukisbyxor som allt tillhörde mig.

’’Ta en dusch och byt om, du stinker sprit.’’ Steg jag ut ur sovrummet. ’’Vart ligger…-’’

’’På övervåningen. Det finns allt du behöver där.’’ Avbröt jag henne.

Mina barfota fötter trippade upp för den dominanta trappan som var färgad i vitt. Hans lägenhet var extremt stor och väldigt, väldigt snygg. Inredningen var otroligt bra för att vara en kille som gjort det, med de alla ljusa vackra färgerna både väggar och möbler hade. Något jag mindre gillade var att jag skulle tillbringa en hel månad här. Bara jag och Justin, i en ensam stor tvåvånings lägenhet. Hur skulle jag klara mig? Det vore tryggare om det var hos hela Bieber familjen då jag åtminstone hade killarna som kunde kolla till mig. Men nu var jag själv med Justin. Vem visste vad som kunde hända då? Skulle han ta hem tjejer trots min närvaro? Skulle han ligga i med dom framför mig? Jag skakade av mig tankarna och klädde av mig i det stora vita badrummet som var gjord av vit kakel. Jag försökte verka så oberörd som möjligt när han påminde om vad hans vinst var. Fast innerst inne var jag livs rädd för hur det skulle fungera. Och jag visste inte ens vad jag skulle säga till Dallas och min mor. Hur skulle dom ta det när jag berättade att jag skulle bo med Justin Bieber - den farliga killen som nyligen blivit utsläppt från fängelset - i en ensamlägenhet? Men just nu orkade jag inte ängsla en endaste sekund på dessa tankar som endast fick mig att få magknip. De stora glasdörrarna sköts upp med hjälp av mina händer innan jag steg in i duschkabinen. Jag satte igång munstycket och lät det alldeles för kalla vattnet och rinna ner för min kropp. Trots sin kallhet så var det lugnande och skönt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var rädd. Jag var så rädd för honom. Eftersom den farliga killen inte ännu vistats i min närvaro, så var den gömd någonstans inom honom, redo att dyka upp när hans vilja inte gått fram. 

Jag drog en vit stor handduk runt min kropp och knep smärtsamt ihop med ögonen. Huvudvärken bultade i tinningarna som fick en konstig känsla om att ögonen skulle ploppa ut, att tona inom mig. Jag rufsade till mitt blöta hår och hörde sedan hur det försiktigt bankade på dörren. Jag stelnade panikslaget till och spärrade ögonen.

’’Noah? Öppna dörren.’’ Bad Justin lugnt. ’’Va? Nej!’’ Tjöt jag förvirrat. ’’Öppna dörren, jag behöver en handduk.’’ Manade han. Jag bet mig nervöst i läppen och sträckte långsamt fram handen mot de silvriga handtaget som jag sedan tryckte ner. Med ett svep öppnades dörren och Justin smet in utan att ge mig en endaste blick. Han sträckte sig efter hyllan med handdukar och drog åt sig en innan han backade bak mot dörren.

’’Skynda dig, frukosten är klar.’’ Stängde han kvickt dörren bakom sig. Jag stod kvar en stund på exakt samma ställe med munnen som var formad som ett sträck. Hur i helvete kunde jag gå med på de vadet?

Med Justins stora kläder placerade på min kropp tog jag mig ner för trappan innan mina steg fortsatte ut mot det stora fräscha köket. Mackor, ägg, pålägg, smör, yoghurt, allt man kan tänka sig fanns serverat på den stora köksön. På bordet framför de två barstolarna var det dukat för två. Ett påtvingat leende spred sig på mina läppar för att visa min tacksamhet. Jag kämpade med att hålla det kvar när huvudvärken sakta men säkert hackade ner leendet. Jag slog mig ner på en utav stolarna innan Justin satte sig mittemot mig på den andra kortsidan av bordet. Jag plockade till mig en macka med smör och ost på, ett glas juice och sedan lite yoghurt. Jag slevade i mig yoghurten och tuggade smått på mackan innan jag kände hur huvudet värkte ännu mer. Jag sköt ifrån mig tallriken och valde att endast dricka.

Ellie Goulding – Dead In The Water - lyssna gärna för bättre inlevelse 

’’Var det inte gått?’’ Frågande han smått bekymrat. ’’Jo… Jo, tack det var jättegott. Jag bara… Har så jävla ont i huvudet.’’ Muttrade jag lidande medan jag masserade min ena tinning med små cirkelrörelser.

’’Jag är inte förvånad.’’ Sa han oberört. ’’Vaddå då?’’

’’Du var jävligt packad igår.’’ Höjde han menande på ögonbrynen. ’’Fuck allt sprit. Det är ditt fel.’’ Muttrade jag klagandes.

’’Mitt fel!?’’ Rynkade han pannan. ’’Du tvingade mig.’’

’’Gjorde jag inte.’’

’’Du slog vad.’’

’’Precis, jag slog vad. Och vart någonstans i den mening hör du ordet tvinga?’’ Han korsade armarna framför sin vältränade bröstkorg. Jag bet mig osäkert i läppen och tittade ner i bordet. Han hade inte tvingat mig, det visste vi båda. Men jag hade bara lust att skylla allt på honom, eftersom jag visste att han egentligen inte gjort något fel. Och det störde jag mig på så in i helvete. Han var perfekt - om man bortser från alla hans brister som fängelset och hans farliga rykten.

’’Gå och lägg dig i min säng och vila.’’ Pekade han snabbt bort mot sitt rum. ’’Det tänker jag inte göra. Vem vet vad du gjort i den sängen.’’ Spottade jag äcklat.

’’För det första, du sov i där i natt. Och för det andra så är du den första - och ända - tjejen som får sova i min säng.’’ Förklarade han smått irriterat. Som vanligt så hade han alltid en förklaring som fick mig tyst.

Jag slängde mig trött på sängen innan jag drog det varma mysiga täcket om min kropp. De tunga ögonlocken stängdes på en mikrosekund. Tystnaden låg skönt i det stora rummet. Jag kunde inte låta bli att känna mig speciell när han sagt att jag var den första och ända som fått tillgång till hans säng. Alltså skulle ingen annan än jag få tillbringa nätter i sängen, ingen annan. Bara jag. Jag log mjukt och andades tungt. Men trots den lugna arean så kunde jag inte sova. De alldeles för stora fönstrena släppte in såpass mycket ljus att det störde mig. Jag muttrade irriterat till och knep frustrerat ihop ögonen. Jag hörde hur dörren långsamt öppnades och sedan hur Justins steg kom gåendes mot mig. Men tydligen så var det inte till mig han gick, när rummet sakta med säkert blev mörkare och mörkare. När jag öppnade ögonen och inte kunde se något annat än mörker kände jag hur sängen knakade till och hans kropp hade funnit till sin slutdestination. Jag höll andan när jag kände hans tunga andetag gång på gång, träffa min nacke. När syret som sparats i mina lungor inte längre kunde hållas inne, öppnade jag försiktigt munnen och lät det pysa ut mellan mina läppar. 

’’Får jag krama dig?’’ Viskade hans raspiga röst. De fuktiga läpparna snuddade vid min nacke och fick rysningar att ila genom min kropp.

’’Justin…’’ Varnade jag i en tyst ton, både för hans fråga och för att han alla redan låg för tätt intill mig.

’’Snälla.’’ Viskade han lika lugnt. Jag bet mig i läppen - som jag alltid gjorde när jag var osäker - och suckade tyst innan jag försiktigt nickade. Så fort han fått det bekräftat att det var okej, hade hans arm dragits runt min mage och hans hand fattat tag om min. Jag stängde ögonlocken och kände nästan hur jag ångrade mig. Men den känslan försvann, när jag kände hur hans närhet och de tysta andetagen fått mig att långsamt slappna av. Ögonen blev tyngre och tyngre för varje tyst sekund som tickade iväg.

’’Är du rädd för mig?’’ Frågade han plötsligt. Orden ekade dolt i huvudet. ’’Nej.’’ Svarade jag oärligt.

’’Noah…’’ Varnade han och klämde mjukt till min hand. ’’Jag är inte rädd för dig.’’ Förtydligade jag ännu en gång. Jag visste inte riktigt vad det var jag svarade på, då tröttheten fått min hörsel sämre och min förmåga att tänka att försämras.

’’Bra, för jag bryr mig verkligen om dig, Noah.’’ Han kramade mig hårt och fick en varm känsla att sprida sig inom mig, trots att jag knappt hörde orden han nyligen uttalat. Men jag visste att det var något bra. Hans hjärta pumpade hårt i bröstkorgen, han var nervös.

Nu fick ni lite Nustin moment och Justins pov! :)

Fråga: Någon som är nervös inför NP?

Svar: Lite grann, har pluggat en massa! Fast nu oroar jag mig mer om våran/ min  NP kommer vara på engelska då jag går i - IES - en engelsk skola :S

’’Visst… Bara för att jag inte orkar plugga. Och bara därför.’’ Påpekade jag starkt och vände mig ännu en gång om innan jag försvann ut till hallen.

’’Jag hämtar dig klockan 7.’’ Lutade han sig mot den vita väggen. Jag tryckte ner handtaget och klistrade ett leende på läpparna.

’’Gör du så.’’ Blinkade jag med ögat och steg ut ur hans lägenhet.

’’Hur gick det!?’’ Slängde Penny ur sig. Jag skakade roat på huvudet och log mot henne.

’’Vad ska jag säga? Jag lämnade en ask.’’ Ryckte jag på axlarna.

’’Så du menar att han inte sa något?’’ Korsade hon armarna. ’’Jo…?’’

’’Så berätta då.’’ Manade hon. Hon är alltid så nyfiken, på precis allt. Varför hon var så förtjust i just Justin förstod jag inte riktigt? Han var liksom den sortens kille jag lätt ville undvika. Och hon var medveten om det. Men jag förstod själv att jag misslyckat riktigt stort med det. Han är på mig. Och trots att jag flera gånger försökt säga att jag inte är intresserad, så försöker han bokstavligen att stänga det ute. Han vet mycket väl om att jag inte ville med honom att göra.

’’Vi ska träffas i morgon kväll.’’ Jag drog upp min mobil ur fickan och kollade på klockan. Men ett sms drog till sig all min uppmärksamhet och fick min hörsel att försvinna. Phenelopys röst blev till ett oändligt mummel. 

From: Justin Bieber

’’Ser att du inte gör dina läxor...’’

Jag skrattade lätt till och skakade förvånat på huvudet innan jag höjde huvudet mot skyskrapans topp. Det var omöjligt att se in härifrån. Men jag förstod att han såg mig.

To: Justin Bieber

’’Hur kommer det säg att jag har ditt nummer inmatat med namn och allt?’’

Jag knappade in ett svar och skickade det sedan i väntan på att han skulle svara. Medan vi gick på den mörka, varma asfalten pratade Penny som en papegoja och trodde att jag lyssnade. Men jag var fullt inne i något annat.

From: Justin Bieber

’’Skit i, see ya tomorrow Nois’’

Jag himlade irriterat med ögonen och knappade in ett kort svar innan jag tryckte ner mobilen i fickan igen.

To: Justin Bieber

’’Kalla mig inte det… Tönt.’’

’’… Så därför ska du vara med honom!’’ Sade hon andfått. ’’Va?’’ Jag tittade frågande på henne och såg hur hon höll på att knäcka sig av ångest.

’’Har jag stått här och snackat för mig själv eller!?’’ Tjöt hon förbannat. ’’Ehm… Ja, typ?’’ Jag log nervöst och höjde på axlarna.

’’Ibland vill jag klappa dig i ansiktet… Med en hård stol.’’ Morrade hon. ’’Ta texter från Tumblr.’’ Himlade jag skrattades med ögonen. Ett leende sprack upp när jag sagt det och hennes arm krokades snabbt med min.

’’Skit samma. Palla romantik ändå.’’ Suckade hon.

Penny trippade upp för trappan bakom mig innan vi svängde in i mitt rum. Hon drog i några klänningar i min väska och slängde i allt mitt smink på samma gång innan jag drog igen dragkedjan. 

’’Shy!’’ Hyschade jag henne när hon stampade som en elefant när vi gick ner för trappan. Det drog i hennes mungipor och ett generat leende spred sig på hennes läppar. Klockan hade slagit 6 och det var knappt en timme tills Justin skulle hämta mig. Men att göra det här hos mig var ingen ide då mamma fortfarande var hemma.

’’Noah…’’ Min mammas skära röst fick ilningar att fora genom min kropp. ’’Mamma.’’ Försökte jag låta i en glad ton och snodde runt.

’’Hej Phenelopy!’’ Hon log brett och tittade sedan misstänksamt på mig. ’’Vart är du på väg unga fröken?’’ Fortsatte hon. Jag bet mig hårt i läppen för att inte himla med ögonen eller kasta ut mig något uppkäftigt.

’’Jag skulle…-’’

’’Vi ska plugga till ett prov, som kommer ta drygt hela natten.’’ Räddade Penny mig när hon sätt min panik i blicken jag gett henne.

’’Ett prov? Det har du inte sagt något om, Noah.’’

’’Jag hade glömt det.’’

’’Jamen okej, så du vill alltså sova över hos Phenelopy då?’’

’’Ja det vore ju bra… Om jag får? För det är du vet, ett viktigt prov.’’ Nickade jag.

’’Om det är så viktigt så visst, men lova att ni kommer plugga hela kvällen? Och bara plugga.’’ Hon tittade varnande på mig.

’’Vi lovar.’’ Nickade jag.

Jag satt tyst i bilen och skakade långsamt på huvudet.

’’Sämsta. Lögnen. Någonsin.’’ Andades jag tyst ut. ’’Fyfan, Noah.’’ Mumlade hon lättat över att vi klarat oss ur denna situationen vi hamnat i. Med mamma som konfronterade oss. Bilens tur var tack och lov tyst. Jag behövde tystnad just nu. Justin skulle lätt vara på mig när han väl hämtat mig, just därför ville jag få en tyst sekund när jag väl kunde. Och det lär jag inte få i hans närvaro. 

’’Det är perfekt.’’ Suckade Penny med kärleksfulla ögon som flöt över min klädsel hon valt åt mig.

’’Jag vill inte vara perfekt.’’ Muttrade jag och vred och vände på mig i den vita spetsklänningen med ett leende som tydde på att jag var onöjd.

’’Men nu är du det, så suck it och släpp det.’’ Hon puttade ut mig mot hallen och lät mina fötter slinka i de lagom höga klackarna som stod väntandes på mig vid dörren.

’’Sms om du vill ha skjuts hem.’’ Log hon och kramade mig tajt. ’’Justin skjutsar mig… Hoppas jag.’’ Viskade jag den sista meningen tyst för mig själv. Hon log brett och kollade efter mig när jag öppnade dörren. Den svarta porsen stod väntandes på mig vid vägens kant med Justin som stod lutandes mot motorhuven. Hans huvud riktades mot mig och ett snett flin spred sig på hans läppar. Jag sneglade osäker bak mot Phenelopy som stängde dörren. Det fanns ingen återvändo nu. Jag harklade mig nervöst och trippade ner för den vita korta trappan innan jag fortsatte mot Justin. Han rätade på sin rygg och öppnade passagerardörren åt mig. Jag log stelt och gled ner på den mjuka läderstolen innan dörren stängdes jämte mig. Någon sekund efter hade han öppnat sin dörr och hoppat in, vridit om nyckeln och sedan kört iväg när motorn startat.

’’Du bor inte här, har jag rätt?’’ Han sneglade leendes mot mig. Jag nickade långsamt. ’’Det är Phenelopys hus, min täckmantel för i kväll.’’ Skrattade jag lågt.

’’Vad var ursäkten? Plugga? Övernattning?’’

’’Både och.’’ Jag tittade ut genom fönstret och försökte komma på något att säga för att bryta den obehagliga tystnaden. Justin verkade trots det vara fullt bekväm. Men nu var han ju inte som mig, tråkigt nog. Annars hade vi aldrig ens slängt blickar på varandra då ingen av oss ens skulle vilja ta första steget. Nu var han Justin, den charmiga killen med den mörka farliga bakgrunden, alla tjejer som flänger efter honom desperata av att få hans uppmärksamhet. Och sedan jag, Noah, som inte alls är intresserad med ryktena om att ha ett perfekt och felfritt liv som egentligen skulle vilja dö av allt jag gått igenom. Jag får all hans uppmärksamhet som inte var något jag önskat. Om jag bara kunde ge all hans intresse för mig till någon som desperat skulle tacka ja.

’’Vart ska vi någonstans?’’ Frågade jag nyfiket. ’’Vad föredrar du, nattklubb eller en finmiddag?’’ Frågade han precis som om han inte var säker på vart vi skulle. Jag höjde fundersamt på ögonbrynen och tittade försiktigt på honom.

’’Nattklubb.’’ Log jag. En finmiddag skulle förmodligen bli tråkig och samtalsämnen skulle bli svåra att komma på. Han skulle få reda på en massa om mig - och jag om honom, han skulle kunna charma till det och få mig intresserad, allt möjligt skulle kunna hända. Sedan på en nattklubb var det väl trots det inte säkert heller? Vem vet om det kommer stunder då vi dansar intimt? Eller om jag kanske blir full? Eller om han blir full och våldsam? Jag började ångra mitt beslut, men det var försent att ångra sig. Under de få minuterna av fundering, hade han lyckats hitta en parkering utanför nattklubben Red Lotuz. De stället var inte nytt, jag har besökt det flertals av gånger med Jesse och Penny innan dess. Det stället nådde alltid upp till mina förväntningar, om inte mer. De lyckades alltid få mig på humör då barkillarna lätt gick att få uppmärksamhet från. Alla var vänliga och charmiga, ofta för vänliga att de bjudit mig på dyra drinkar. Hur jag kunde tacka dom fanns det inte svar på. De räckte tydligen för dom att jag existerade. Vi steg ur bilen och gick mot de stora svarta dörrarna, ur glipan mellan dom lös det av alla olika färger och musiken nådde ändan ut hit. De två biffiga vakterna stod med korsade armar och tittade allvarligt på oss, tills de fått en noga titt på mig.

’’Noah? Noah McCall?’’ Sa den ena och lät armarna fall mot hans fickor vid sidan av benen.

’’Jesper?’’ Skrattade jag och tittade förvånat upp mot honom. ’’Mike?’’ Den andra tittade leendes mot mig.

’’Long time, no see Noah.’’ Skakade Mike på huvudet. Jag kunde höra glädje i hans röst. ’’Har haft fullt upp. But now im here.’’ Jag glänste med ett leende.

’’Varsågod.’’ Jesper öppnade dörrarna för oss som vi snabbt smet in igenom.

’’Du känner dom?’’ Skrek han för att överrösta musiken som slog oss med förvåning så fort vi stigit in.

’’Se inte så förvånad ut, Bieber. Du är inte den ända som har kontakter.’’ Jag flinade och steg kaxigt förbi honom. Mina steg ledde mot baren direkt och hoppades på att träffa någon bartänder jag kände. Precis som förväntat stod Nick bakom baren med ryggen mot mig. Jag klistrade ett leende på läpparna och slog mig ner på en utav barstolarna.

’’en sex on the beach.’’ Jag korsade benen under barbordet och lutade mina armar framför mig.

’’En sex on…-’’ Han vände sig om men slutade så fort han mötte min blick. ’’Noah?’’ Ett leende spred sig på hans läppar.

’’Damn vad länge sedan! Du har vuxit.’’ Han lutade sig mot bordet mittemot mig. ’’Det har trott allt gått ett år, vad förväntade du dig.’’

’’Samma kaxiga Noah, inget har förändrats.’’ Han skrattade och skakade roat på huvudet innan han drog fram ett högt glas.

’’Some old me.’’ Jag log mot honom och kände sedan hur en hand sattes bakom min rygg som fick alla muskler i min kropp att stelna till. Jag sneglade försiktigt åt sidan och mötte Justins ansikte som stelt tittade på mig.

’’Samma här.’’ Sa Justin och stirrade fortfarande på mig. Jag rullade in mina läppar nervöst.

’’Det här är Justin.’’ Presenterade jag honom för Nick som nickade artigt. ’’Detta är Nick, en vän.’’ Talade jag om för Justin som sedan kunde slappna av.

’’Så… Ni är… Är ni ett par?’’ Han hällde upp vätskan i våra glas och sköt fram de mot oss. Jag skakade hastigt på huvudet.

’’Nej nej! Vi är bara vänner.’’ Skrattade jag lågt och osäkert. ’’Vänner?’’ Han rynkade pannan. ’’En sådan vacker tjej som du och en stilig kille som Justin. Skulle inte tro det.’’ Skakade han på huvudet. Jag öppnade min mun för att muttra något surt. Men han tog mina ord ur min mun i samma sekund.

’’Roligt att träffa dig igen, Noah. Mitt skift är över, så jag slutar för i kväll. Men hoppas jag ser dig här fler gånger.’’ Han vinkade charmigt mot oss och försvann igenom ett par dörrar. Jag tittade ner i drinken framför mig och rörde glaset i cirklar.

’’Stamkund?’’ Justin klunkade i sig en fjärdedel av drinken innan han ställde ner den på bordet igen.

’’En gång i tiden ja.’’ 

’’Det förvånar mig att en tjej som du är här ofta.’’

’’Inte om man känner mig.’’ Ryckte jag på axlarna.

’’Det är svårt att lära känna någon som inte vill det tillbaks.’’

’’Du vet att det inte är så.’’ Muttrade jag för att verka snäll. ’’Hur är det då?’’ Hans frågande, djup bruna ögon mötte min blick.

’’Jag bara… Är inte bra på sådant här med att lära känna folk.’’ Ryckte jag på axlarna. Och det var sant, jag hade svårt för det.

’’Släpp in mig i din bubbla.’’

’’Det är svårare än så.’’

’’Det tror jag nog inte.’’ Skakade han på huvudet. ’’Men de är det. Tro mig.’’ Mumlade jag svagt. Han tittade fundersamt ner i bordet ett långt tag. Att släppa in honom i min bubbla. Där alla de mörka, hemska hemligheterna var förvarade. Nej, det var ingen bra ide. Och att berätta dom för honom var heller ingen bra ide. Dessutom var det inte ens på på listan att nämna det.

’’20 shoots tack!’’ Höll Justin upp sitt pekfinger mot bartendern som tagit över Nicks skift.

’’Vad fan ska du ha 20 shoots till?’’ Grymtade jag förvirrat. ’’Jag utmanar dig.’’ Flinade han.

’’Om du klarar av att dricka 12 shoots, lovar jag att lämna dig ifred.’’ Sa han lika retsamt. Ett brett leende spred sig på mina läppar.

’’Och om jag inte gör det… Vad händer då?’’ Han skrattade hest. ’’Då får du bo med mig i en månad.’’ Han väntade på min reaktion.

’’Jag godtar din utmaning.’’ Skakade jag flinandes hans hand.